DEN KREATIVA STADENS FJÄRDE STADSRUM

Transkript

1 DEN KREATIVA STADENS FJÄRDE STADSRUM En diskursanalytisk studie av det offentliga rummets förändring i Malmös skifte från industristad till kunskapsstad THE FOURTH PLACE IN THE CREATIVE CITY A discourse analysis of a changing public space in Malmö s transformation from an industrial city to a knowledge based city Marie Lindeberg och Tova Troedsson Kandidatuppsats - Bachelor Thesis BY212B (20p) VT 2016 Stadsbyggnad, Stadsutveckling och Planering Huvudområde: Byggd Miljö Handledare: Emil Pull Institution: Urbana Studier Fakultet: Kultur och Samhälle Malmö Högskola 1

2 2

3 ABSTRACT During the latter half of the 20th century many cities have been characterized by a shift from an industrial city to a knowledge based city, and so has also Malmö. Strategies to accomplish this knowledge based community has under the last decades to a large extent been influenced by the theories of the creative class by Richard Florida. These theories concern the creative class as the foundation of urban development and growth, which plays a big role in today s prominent competition between cities and regions. The concept of the creative class and the impacts it has on the city has been widely criticized, and this thesis aims to build on that critique. In today s discourse we have identified the fourth place to be an important component of the creative knowledge city. The fourth place is a development in the creative class policy and this thesis demonstrates what kind of public space is produced in this creative city. Public spaces has an important history as a democratic arena and we believe that the concept and implementation of the fourth place is changing that conception discursively. If the historical, democratic aspect of the public space is lost it is a matter of democratic loss for citizens and their right to the city. The thesis is based on a discourse analysis of a report that describes the fourth place in Malmö city. Features of the fourth place like the ambiguous boundaries and the innovative atmosphere is recognized in Malmö Live, which is why we also have conducted observations there. In this thesis we show that the public spaces in the knowledge city has different core values than the traditional ones we know, which also affects who feel they have access to them, and ultimately who has the right to the city. KEYWORDS: Creative class, economic growth, public space, social justice. 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING DEL I 1. Inledning s Syfte och forskningsfrågor s Metod s Diskursteori s Observation s Avgränsningar s Forskningsfält s Validitet s Disposition s. 13 DEL II 2. Historisk återblick s Ekonomisk omstrukturering: från industri till kunskap och service s Vad är offentliga rum? s Teoretisk diskussion s Tidigare forskning s Den kreativa klassens ökade roll i stadsutvecklingen s Vilken historia är värd att bevara? s Diskursanalys s Det 4. Stadsrum s Avstånd från historien s Industristaden som dagens problem s Det fjärde stadsrummet skiljer sig från det tredje s. 28 stadsrummet Reflektion s Kreativitet som ekonomisk tillväxt s Inkludering som ekonomisk tillväxt s Individens roll för ekonomisk tillväxt s Reflektion s Förändring av inflytande s Reflektion s Ny urban form - upphävda gränser s. 40 4

5 4.5.1 Reflektion s Avslutande reflektion s Observation s Malmö Live som offentligt rum s Vad lockar den kreativa klassen? s Upphävda gränser s Vem befinner sig på Malmö Live? s Avslutande reflektion s. 51 DEL III 6. Avslutning s Källförteckning s. 56 Bilagor s. 59 5

6 DEL I DEL I 1. INLEDNING En förvandling från industristad till kunskapsstad med en strävan att befolkas av den kreativa klassen - så skulle många städers situation kunna beskrivas idag, och så även Malmö. Det är stor konkurrens mellan regioner och kommuner, och i kampen för att generera tillväxt konkurrerar man om det kreativa (Florida, 2006). Stor del av fokus inom stadsbyggandet idag och under det senaste decenniet kan därför ses som en strävan att locka till sig den kreativa klassen, där den kreativa ekonomin har ersatt industriåldern (Peck, 2007, s. 174). Detta stadsbyggande för den kreativa klassen innebär också ett nytt offentligt rum, som kan benämnas det fjärde stadsrummet. Följande går att läsa i rapporten om Malmös fortsatta utveckling mot en kunskapsstad, Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009): Medan den monofunktionella staden och byggandet var karakteristiskt för industristaden är den multifunktionella stadsmiljön och stadsrummet typiska för kunskapsstaden. Det 4:e stadsrummet är ett nytt, innovativt och expansivt stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 1). Organisationen Nordic City Network med Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson som ordförande, säger sig ha myntat begreppet det fjärde stadsrummet (Larsson, ). Dock är begreppet ännu inte vida etablerat, varken nationellt eller internationellt, men det får allt större plats i det kreativa stadsbyggandet inte minst i Malmö. Christer Larsson (Sydsvenskan, ) menar att de fjärde stadsrummen bör främjas och han har även skrivit under idé- och arbetsdokumentet Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009). Det fjärde stadsrummets karaktärsdrag, så som upplösta gränser, kan urskönjas i Malmö där bland annat Media Evolution City i Västra hamnen har anammat konceptet (Nordic City Network, ). Ytterligare ett exempel vi har kunnat identifiera är det påkostade och nybyggda Malmö Live, vars diffusa gränser och innovationsfrämjande atmosfär kan ses som ett talande exempel på det fjärde stadsrummets principer. Därav kan begreppet som förespråkas av stadsbyggnadsdirektören ses ha implementerats i stadsbyggandet, eller åtminstone tendenser av det, runt universitetsholmen i Malmö - det område där rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) tagit avstamp från. Rapportens mål är att främja en utveckling av attraktiva och innovativa kunskapsmiljöer i Malmö i allmänhet och Universitetsholmen i synnerhet (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 1). 6

7 INLEDNING I konceptet det fjärde stadsrummet har vi noterat att det presenteras som ett medvetet brott från tidigare föreställning om vad ett offentligt rum är liksom dess historiska förankring. I rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) skapas en berättelse som tar avstånd från historien och istället inkorporerar nya ideal för vad våra gemensamma utrymmen ska användas för, som står i motsats till det traditionella offentliga rummet. Offentliga rum har en viktig historia, inte minst som en demokratisk plats. Det fjärde stadsrummet som begrepp, och det innehåll det fyllts med och inte fyllts med, är ett sätt att diskursivt försöka förändra betydelsen av offentliga rum. Om den historiska betydelsen av begreppet förändras kan detta innebära minskat demokratiskt inflytande för stadens invånare. Det kan därför ses som en demokratifråga och vem som besitter rätten till staden. Det fjärde stadsrummet kan ses som en del i en ytterligare utveckling av ett stadsplaneringsideal riktat mot den kreativa klassen. Konceptet om den kreativa klassen och dess inflytande på stadsutvecklingen har fått stark kritik från flera håll (så som Peck, 2005, 2007, Krätke, 2012), något vi i denna uppsats ämnar bygga vidare på. Uppsatsen utgör därmed en analys av vad dagens stadsbyggande i den kreativa kunskapsstaden skapar för offentliga rum. 1.1 SYFTE OCH FORSKNINGSFRÅGOR Syftet med uppsatsen är att belysa det offentliga rummets förändring i dagens stadsbyggande i den kreativa kunskapsstaden. Vi har undersökt den diskursiva förändringen som skett av begreppet offentligt rum, i Malmös förändring från industristad till kunskapsstad. Vi vill lyfta att det nya stadsrum som skapas i kunskapsstaden, det fjärde stadsrummet, innebär att det offentliga rummet fylls med nya betydelser. Med dessa nya förståelser för det offentliga rummet kan vi också tydligt se ett avståndstagande från den historiska industristaden. För att konkretisera och exemplifiera det fjärde stadsrummet har vi undersökt Malmö Live som offentligt rum. Då Malmö Live framhäver sig själva som stadens största kultursatsning i modern tid (se bilaga 4), är det av vikt att undersöka dess offentliga delar ur ett perspektiv av vem som inkluderas i detta, i egenskap av ett fjärde stadsrum. Utifrån detta är våra frågeställningar följande: - På vilka sätt kan den diskursiva förändringen av begreppet offentligt rum i den kreativa kunskapsstaden förstås ur ett perspektiv av allas rätt till staden? - Hur kan det fjärde stadsrummets tendenser urskönjas i Malmö Live, och vem inkluderas i rummet? 7

8 DEL I 1.2 METOD Uppsatsen undersöker ett fenomen som ska tolkas och analyseras verbalt, och är således en kvalitativ undersökning (Patel, 2011, s. 14). Begreppet offentligt rum kommer att definieras, kontextualiseras och problematiseras. Aspekter som undersöks är hur det offentliga rummets funktion har förändrats över tid, vad syftet är med offentliga rum och hur man egentligen kan förstå det offentliga rummet i dagens stadsbyggnadskontext. Denna undersökning riktar därför in sig på vilka offentliga rum vi skapar idag, och vad de säger om vår tid och våra ideal. En aspekt av vikt är att granska de processer och förändringar vi ser i dagens planering, för att förstå vår samtid och för att kunna påverka vår framtid. Det finns behov av en djupare analys av vad det fjärde stadsrummet gör med vår syn på det offentliga rummet, och de aktiviteter, möten och utbyten som kan ske där. Rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) beskriver ett nytt stadsrum, dess bakgrund samt funktion där gränsen mellan privat och offentligt suddats ut. För att undersöka den diskursiva förändringen av det offentliga rummet, genomförs en diskursanalys av rapporten. Detta exemplifieras genom observationer på Malmö Live, som vi identifierat som ett fjärde stadsrum. Denna identifiering grundar sig inledningsvis i bland annat uppluckrade gränser i de offentliga delarna men också i dess kombination av verksamheter. Våra observationer lägger fokus på hur Malmö Lives offentliga delar fungerar i praktiken, i sökandet efter ytterligare förståelse för det fjärde stadsrummet DISKURSTEORI En diskurs är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen, där språket kan ses vara strukturerat i mönster (Winther Jørgensen, 2000, s. 7). Dessa mönster påverkar vår uppfattning av omvärlden och också därför hur vi handlar och verkar i olika sammanhang. Tillträdet till verkligheten går genom språket, och det är med hjälp av det som olika representationer av verkligheten skapas (Winter Jørgensen, 2000, s. 15). En diskursanalys kan användas för att studera samhället, och för att kunna säga något om våra handlingar och tankar måste vi studera språket (Bergström & Borséus, 2012, s. 17). Att göra en diskursanalys är alltså att studera en del av samhället eftersom språk får sociala och rumsliga effekter. En diskursanalys innebär att studera de mönster i vilka språket är strukturerat (Winter Jørgensen, 2000, s. 7). Det medför ett förhållningssätt som säger att sättet vi talar på 8

9 INLEDNING inte är en neutral spegel av verkligheten, utan ett ständigt skapande och förändrande av verklighetsuppfattningar. Därför är vår utgångspunkt socialkonstruktivistisk som innebär att vi har ett kritiskt förhållningssätt till självklar kunskap (Winther Jørgensen, 2000, s. 11f). Verkligheten är socialt konstruerad och det finns ingen objektiv betydelse av den (Fredriksson, 2014, s. 27). Vår diskursanalys har utgått från diskursteorins resonemang från Winther Jørgensen (2000), Diskursanalys som teori och metod samt Bergström & Boréus (2012), Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Diskursteorin utgår ifrån teorier av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe (Winther Jørgensen, 2000, s. 31). Alla sociala fenomen kan förstås som en diskursiv konstruktion, som kan analyseras med diskursiva redskap. Laclau och Mouffe menar att hela det sociala fältet uppfattas som en väv av betydelsebildningsprocesser. (Winther Jørgensen, 2000, s. 32). Vi har även använt oss av två avhandlingar för att öka vår förståelse för diskursanalys. I Julia Fredrikssons (2014) Konstruktioner av en stadskärna - Den postindustriella stadens rumsliga maktrelationer har vi framförallt inspirerats av hur diskursanalysen genomförts, för att få en teoretisk ingång till diskursanalys. I Veselinka Möllerströms (2011) Malmös omvandling - Från arbetarstad till kunskapsstad har vi studerat det material hon fått fram genom sin diskursanalys, för en metodologisk förståelse för diskursanalysen. Vi har använt oss av en kombination av olika teorier som förståelseram för ett diskursanalytiskt förhållningssätt till det material vi analyserar. Vårt teoretiska ramverk utgår från diskursteorin, som även diskuteras i relation till teorier om den kreativa klassen och om det offentliga rummet vilket vi återkommer till i del II, avsnitt 3: Teoretisk diskussion. Det som har undersökts med hjälp av diskursteori är hur nya offentliga rum i den kreativa stadsbyggnadsdiskursen framställs och konstrueras diskursivt. Detta har gjorts genom att analysera delar av rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) och analysera hur det fjärde stadsrummet framställs, samt dess konsekvenser och innebörd. Detta har vi genomfört utifrån de diskursanalytiska begrepp som presenteras nedan. Tecken Tecken får sin betydelse genom att skilja sig från varandra på bestämda sätt, och genom att vi sätter tecken i olika relationer till varandra så ges de nya betydelser (Winther Jørgensen, 2000, s. 32). Den betydelsetillskrivning av ett tecken som utesluts, har en negativ funktion och den betydelse som tecknet tillskrivs 9

10 DEL I Nodalpunkt Ekvivalenskedja Diskursiv kamp Flytande signifikant Hegemoni har en positiv funktion (Bergström & Borséus, 2012, s. 365). För att förstå en diskurs måste denna undersökas i opposition mot vissa tecken, alltså de tecken som ställs emot diskursen och har ett negativ funktion till den, samt de andra tecken som har en positiv relation till den. Nodalpunkt fylls med innebörd med hjälp av tecken (Winther Jørgensen, 2000, s. 33ff). De är fastställda i relation till andra tecken. En nodalpunkt får sin betydelse i en diskurs - betydelsen är beroende av vilken diskurs den befinner sig i, där diskursen etableras kring ett par nodalpunkter. När tecken sorteras och knyts till varandra bildas en ekvivalenskedja (Winther Jørgensen, 2000, s. 51). Ett begrepp kan aldrig slutgiltigt fixeras vid en betydelse, det sker ständigt en kamp om definitioner - vilket innebär sociala konsekvenser (Winter Jørgensen, 2000, s. 13, s. 31). En flytande signifikant har olika betydelse beroende på vilken kontext den befinner sig i, med olika betydelser i olika diskurser och kontexter. Detta kan beskrivas som en diskursiv kamp (Winther Jørgensen, 2000, s. 33). Hegemoni kan ses som organisering av samtycke (Winter Jørgensen, 2000, s. 39). Ett exempel är att vi hegemoniskt kommit överens om att offentliga rum, traditionellt sett, bör vara demokratiskt uppbyggda och förankrade. En diskurs skapas genom att utesluta andra möjliga betydelser av de tecken som genom ekvivalenskedjor tillsammans bildar diskursen (Winther Jørgensen, 2000, s. 33ff). Men denna tillslutning är aldrig permanent eller fullständig, en diskurs kan aldrig fixeras utan den är ständigt i förändring. Det vi har undersökt i vår uppsats utifrån dessa diskursanalytiska begrepp är vad som händer om ytterligare en verklighetsuppfattning av det offentliga rummet tillkommer, och ger denna flytande signifikant än fler betydelser och därmed en mångtydighet OBSERVATION Syftet med observationer är att samla information om beteenden och skeenden i dess naturliga situationer (Patel, 2011, s. 91). Detta ger oss information som eventuellt inte kommer fram av det som sägs eller skrivs om fenomenet. Observationer har genomförts 10

11 INLEDNING på Malmö Lives offentliga bottenvåning för att undersöka hur ett exempel på ett fjärde stadsrum kan fungera. Vi har genomfört fyra observationer där varje observation har genomförts i en halvtimme respektive en timme (totalt 3,5 h), med två observatörer. Vi har utgått ifrån ett observationsschema (bilaga 3), där vi noterat besökarnas kön, rörelsemönster, aktiviteter. Detta har vi gjort för att få en uppfattning om hur rummet används och i någon mån en uppfattning om vilka grupper som befinner sig där, till exempel en grupp ungdomar, seniorer eller medelålders som sitter i möte eller arbetar. Vi som observatörer har förhållit oss som icke deltagande, kända observatörer (Patel, 2011, s. 93). Observationerna har genomförts en bit in i undersökningen då vår kunskap och förståelse för offentliga rum och dess funktioner har blivit mer omfattande. Denna metod kräver en medvetenhet om att allt inte går att observera. Exempel på detta är människors bakgrund, motiv och inställning till något. Vi kan inte veta varför de är på platsen, bara att de är det. Det gör att det är svårt att fastställa hur inkluderande och exkluderande Malmö Live är, men metoden ger en förståelse för hur rummet används och hur konceptet det fjärde stadsrum kan gestaltas fysiskt. Vi har valt att undersöka rörelser, aktiviteter, kön samt ungefärlig ålder för att kunna generalisera kring olika mönster på platsen. Generaliseringar ansåg vi nödvändiga för att kunna dra slutsatser kring vilka som använde rummet, även om vi ser dess begränsningar och godtycklighet. Vi valde att inte ta direktkontakt med människor på plats, dels för att vi förhåller oss som ickedeltagande för att påverka situationen i så liten utsträckning som möjligt med vår egen närvaro, men också för att vi upplevde det som privat att närma oss människor som befann sig på observationsplatsen. Studieobjektet Malmö Live kan ses som en gestaltning av stadens nya sociala och kulturella mötesplats (Stenkvist, 2015). Projektet Malmö Live tog fart under hösten 2008, då en markanvisningstävling utlyses av kommunen (Malmö stad, 2015, s. 12). I juni 2015, invigdes konserthuset och kvarteret Malmö Live. I det kulturpolitiska program som togs fram i samband med projektet lyder en beskrivning av Malmö Live som offentligt rum som följer: Malmö Live är ett offentligt rum i ordets bästa bemärkelse öppet, tillgängligt och välkomnande. Verksamheten ska locka till egen aktivitet och deltagande. (Malmö Stad, 2015, s. 24) Malmö Live är ett talande exempel för stadsbyggnad där näringsliv, kultur och offentligt rum förenas i en plats. Detta är även ett exempel på strategier som används för att locka till sig den kreativa klassen (Florida, 2006). 11

12 DEL I 1.3 AVGRÄNSNINGAR Vi har valt att undersöka konceptet det fjärde stadsrummet i och med att det är en utveckling på ett planeringsideal som det riktats stor kritik emot: en planering som framförallt gynnar den kreativa klassen. Vi ställer oss undrande till varför denna ifrågasatta planeringsmetod fortsätter vinna stor respons hos kommuner och städer. Mot denna bakgrund har vi undersökt konsekvenserna detta får för alla invånares rätt till staden. Diskursanalysen vi har genomfört utgår från rapporten Det 4. Stadsrum, skriven av Per Riisom och Hanne Beier Sörensen (2009) på uppdrag av Malmö Stad och Malmö Högskola, då det är det dokument som ligger till grund för Malmös strategier mot fjärde stadsrum. Vi har utgått från sidorna 1-31, då detta är de sidor som berör det fjärde stadsrummet, övriga sidor har vi inte tagit med i vår analys. Största delen av rapporten är skriven på danska, varför vi har översatt samtliga citat till svenska först för vår egen förståelse, för att sedan använda ursprungscitat i vår analys. Översättning av de danska citaten finns i bilaga 1. Under observationerna har vi, trots att det fjärde stadsrummet bygger till stor del på upplösandet av gränser, varit tvungna att avgränsa oss till en plats i Malmö Lives bottenvåning, som kallas Livingroom (se bilaga 2). Då det inte går att få en överblick över hela Livingroom från en plats har vi även fått avgränsa det rummet. Detta har gjorts för att det ska vara möjligt att uppfatta rörelser och aktiviteter från en plats. Genom att göra ickedeltagande observationer har vi inte gått fram till besökare och frågat om deras bakgrund eller deras ärende på platsen, vilket har gjort att vår uppfattning om besökarna varit våra egna generaliseringar. Observationerna har gett oss en känsla för hur rummet används. På grund av omfattningen på arbetet liksom observation som metod kan vi inte dra några definitiva slutsatser från dem - men vi har analyserat materialet och gjort generaliseringar av det vi noterat. Vi är medvetna om att vissa beteenden ej uppvisas offentligt, och därför ej går att observera på plats (Patel, 2011, s. 91f). En svårighet med observation som metod är att veta om de beteenden och skeenden som sker på platsen är representativa eller om det bara är engångsföreteelser beroende på en specifik omständighet. Då vårt största fokus legat på diskursanalysen av Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) har observationerna inte fått lika stort utrymme. Hade observationerna fått ta större plats hade de kunnat kompletterats med intervjuer. Det hade kunnat ge oss en bredare bild av vilka människor som använder rummet samt i vilket syfte, och därmed en djupare förståelse för vem som inkluderas och exkluderas. 12

13 INLEDNING 1.4 FORSKNINGSFÄLT Vi ser staden liksom dess offentliga rum som ett socialt och fysisk fenomen som är i ständig förändring och får konsekvenser i den byggda miljön. Därför har vi undersökt staden ur ett socialt såväl som fysiskt perspektiv. Forskningsfältet som undersökningen rör sig i är byggd miljö. Vi har även en kritisk urbanteoretisk utgångpunkt med inspiration från Marcuse (2009, s. 185), som skriver att ett kritiskt synsätt innebär en utvärderande attityd snarare än ett accepterande av hur världen ser ut. Det innebär att såväl positiva som negativa aspekter lyfts fram av ett fenomen. Marcuse (2009, s. 185) menar att målet med den kritiska urbanteorin är att begära allas rätt till staden. 1.5 VALIDITET Vi har genomfört en diskursanalys av ett dokument, vilket också inneburit begränsningar i resultatets omfång. Detta på grund av att Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) är det enda dokument som Malmö stad står bakom som berör ämnet kring fjärde stadsrum i kunskapsstaden. Det har inneburit att vi inte kunnat göra någon jämförande studie mellan olika dokument, vilket hade kunnat nyansera och ge en bredare bild av fenomenet. Det faktum att vi har genomfört en diskursanalys innebär att vi har framförallt undersökt det fjärde stadsrummet som koncept och idé, snarare än faktiska projekt som rapporten påverkat. Vi har därmed inte undersökt en fysisk verklighet utan en diskurs, som i sig får sociala konsekvenser. För att få exempel på hur detta kan se ut i den byggda miljön har vi kompletterat denna diskursiva undersökning med observationer, för att få en uppfattning om vad dessa sociala och fysiska konsekvenser skulle kunna vara. 1.6 DISPOSITION Uppsatsen är indelad i tre delar, med sex avsnitt. I del I redogörs för problemformuleringen som ligger till grund för undersökningen liksom syfte och frågeställningar. Här redogörs även för metod där vi förklarar hur vi använt oss av diskursanalys och observation. I del II redogörs för vårt empiriska material. Inledningsvis presenteras en historisk återblick och en teoretisk diskussion som följs av vår diskursanalys av rapporten Det 4. 13

14 DEL I Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) liksom våra observationer på Malmö Live. Vår första frågeställning behandlas i del II avsnitt 4, Diskursanalys, och vår andra frågeställning behandlas i del II, avsnitt 5, Observation. Del III är vår avslutande del med reflektion och sammanfattning av arbetet. Här sammanfattas ett antal slutsatser utifrån undersökningen. 14

15 HISTORISK ÅTERBLICK DEL II 2. HISTORISK ÅTERBLICK Det är viktigt att kontextualisera det offentliga rummet i förhållande till historia, ekonomiska och samhälleliga processer och förändringar för att förstå vikten av vår samtid och dess ideal. Därför undersöks de bakomliggande orsaker till Malmös resa från industristad till kunskapsstad. I detta avsnitt redogörs för Malmös ekonomiska omstrukturering från industri till postindustri. Därefter redogörs för det offentliga rummets historia och betydelse. 2.1 EKONOMISK OMSTRUKTURERING: FRÅN INDUSTRI TILL KUNSKAP OCH SERVICE Malmö har en historia som traditionell industristad som under och 1960-talen var en av Sveriges främsta tillväxtregioner, men under och 1980-talet omlokaliserades de flesta industrierna eller lades ner (Mukhtar-Landgren, 2005, s. 120). Detta är inte en historia specifik för Malmö. Många av 1900-talets industristäder i väst har drabbats av liknande ekonomiska omstruktureringar och avindustrialiseringar (Mukhtar-Landgren, 2005, s. 121). Det kan ses i ljuset av att efterkrigstiden i väst innebar ett skifte till en mer globaliserad kapitalism och en så kallad flexibel produktion, i kontrast till den tidigare industriella, Fordistiska eran (Knox, 2014, s. 337). Det innebar en avindustrialisering i regioner som traditionellt varit industrisamhällen och därmed en kraftig minskning av arbeten i den traditionella industrisektorn (Knox, 2014, s. 417). Istället ökade servicesektorn, och regioner och företag specialiserade på högteknologisk och kunskapsbaserad utveckling tog allt mer av industrisektorns plats i ekonomin. Väst, och då även Malmö, har alltså gått från en produktionsekonomi till en serviceekonomi (Knox, 2014, s 336ff). Denna omstrukturering innebär en ekonomisk kris som i Malmö förvärrades under talet med än fler nedläggningar och ökade utgifter för Malmö kombinerat med minskade intäkter, ökad arbetslöshet och ökat flyktingmottagande. Under 1990-talet handlade därför Malmös politik om att ta sig ur krisen (Mukhtar-Landgren, 2005, s. 121). I och med detta formulerades en vision om det framtida Malmö - en kunskapsstad. Malmö högskola kom till 1997, Öresundsbron 2000 och den stora europeiska bomässan Bo , som tillsammans blev symboler för det nya, framtida Malmö. Under den ekonomiska omstruktureringen i slutet av 1900-talet svepte även ny- liberalismen in över stora delar av världen, och många välfärdsprogram minskade i omfång för att istället ge plats åt en ökad individualism och konsumism hos medelklassen 15

16 DEL II (Fainstein, 2010, s. 168). Det gjorde att konservativa och marknadsorienterade ideologier växte fram i stora delar av Europa, med avreglering och större tillit till marknadsprocesser som konsekvenser (Fainstein, 2010, s. 169). Mot denna bakgrund blev stadsplanering och politik mer inriktad på att stimulera tillväxt genom offentliga-privata partnerskap (Fainstein, 2010, s. 170). Denna ekonomiska och ideologiska omstrukturering har haft stor inverkan på hur städer utvecklas och gestaltas, vilket även är något som kan skönjas i Malmö. Många städer har hanterat krisen genom att förändra staden på olika sätt, och ofta beskrivits som entreprenörsstäder vilket innebär en förändring från staden som tillhandahållaren av välfärdstjänster till en stad som understödjer lokal ekonomisk tillväxt (Mukhtar-Landgren, 2005, s. 121). Denna strategi innebär en konkurrens mellan städer och regioner om resurser. I denna utveckling samarbetar kommuner ofta med näringslivet (Mukhtar-Landgren, 2005, s. 121). Malmös strävan mot en kreativ kunskapsstad kan ses som en del i denna utveckling. Konceptet om den kreativa staden har spridits brett eftersom det rimmar så bra med samtidens nyliberala hegemoni, enligt Peck (2007, s. 175). Och det är mot denna bakgrund vi står idag, med ökad konkurrens mellan kommuner där det man vill locka till sig är den innovativa, köpstarka och kreativa klassen för att skapa den konkurrenskraftiga kunskapsstaden. Det vi i denna uppsats ska undersöka är vilka offentliga rum det skapar och vilka konsekvenser detta kan ge. 2.2 VAD ÄR OFFENTLIGA RUM? Det offentliga rummet går att spåra till den gamla grekiska agoran (Mitchell, 2003, s. 131). Agoran var en öppen plats där offentliga angelägenheter utspelades. Såväl formella som informella möten tog plats här (Carr et. al., 2009, s. 52ff). De offentliga platserna har därefter utvecklats genom marknadsplatsen, torget, gatan och parken för att nämna några. På 1950-talet började nya kommersiella offentliga platser uppkomma, såsom gallerior och köpcentrum (Carr et. al., 2009, s. 67ff). Samtidigt tog politiken en stor plats i stadens offentliga utrymmen, där demonstrationer och politiska protester var vanliga inslag. Detta kan visa på ett uppdelat samhälle, trots mångfalden av utrymmen, där olika platser riktar sig till olika grupper i samhället. Offentliga platser kan fyllas med möten, demonstrationer, avslappning eller handel (Carr et. al., 2009, s. 50). Offentliga rummets betydelse, från det gamla Grekland till dagens samhälle, som en plats där man kan möta och se de som är annorlunda, har sällan levt upp till det ideal som eftersträvades, menar Don Mitchell (2003, s. 131f). Till exempel var de som befann sig på den 16

17 HISTORISK ÅTERBLICK grekiska agoran en homogen grupp med makt, där såväl kvinnor som de utan egendom exkluderades. Ända fram till idag kan de offentliga platserna i staden, såsom parker och gator, också ses som platser som vissa grupper exkluderas ifrån, menar Mitchell. Många har fått, och får kämpa för att få tillgång till stadens offentliga rum. Därför bör vi fråga oss hur platserna i staden fungerar: för vem, av vem och i vilket syfte (Hertzberger, 2005, s. 64). Fördelningen mellan offentliga och privata utrymmen i staden påverkar individen och reglerar beteenden (Madanipour, 2003, s. 1). Hur man ser på balansen, och förhållandet, mellan offentligt och privat liv ser olika ut då tyngdpunkten vid publikt respektive privat liv skiftar i olika kulturer och i olika tider (Carr et. al., 2009, s. 3). Är det ett samhälle framförallt präglat av offentlighet och offentligt liv, eller utgör det privata livet och de privata rummen en viktigare del i människors liv och stadens struktur? Beroende på hur denna balans ser ut skapas det olika offentliga rum, och speglar samhällets värderingar kring begreppen publikt och privat (Carr et. al., 2009, s. 22f). Offentliga rum kan därför ses symbolisera samhället i stort eller kulturen inom vilken den existerar. Även om den publika och privata balansgången är unik för varje kultur, skiftar den över tid genom utbyte av kulturella influenser, teknologisk utveckling, förändrade politiska och ekonomiska system och tidens anda (Carr et. al., 2009, s. 3). Förhållandet mellan publikt och privat i samhället uppstår från komplexa strukturer där fysiska, sociala, politiska och ekonomiska faktorer samspelar (Carr et. al., 2009, s. 23). Vad som förväntas och krävs av ett offentligt rum har liksom samhället förändrats över tid. Det offentliga livet förändras och kräver nya platser, varför det är viktigt att ständigt undersöka hur stadens offentliga platser kan utformas för att ge utrymme åt invånarna (Carr et al, 1992, s. xi). 17

18 DEL II 3. TEORETISK DISKUSSION I detta avsnitt redogör vi för tidigare forskning som använts för att skapa en förförståelse samt den teoretiska referensram vi använder oss av för att kunna besvara vår problemformulering och vårt syfte. Därför redogör vi för vilka idéer som finns om offentliga rum i kunskapsstaden och den kreativa klassens ökade roll i stadsutvecklingen liksom övriga medborgares roll i denna utveckling. 3.1 TIDIGARE FORSKNING Begreppet det fjärde stadsrummet bygger på Ray Oldenburgs (1999) teori om det första, andra och tredje stadsrummet. Platser där gemenskap och tillhörighet byggs upp är så kallade tredje stadsrum, efter det första som är hemmet, och det andra som är arbetsplatsen (Oldenburg, 1999, s. xvii). Det tredje stadsrummet är informella, offentliga samlingsplatser som är inkluderande och lokala, vars främsta funktion är att de förenar grannskapet och olika människor, menar Oldenburg. Det är platser som används av i princip alla, så som den lokala butiken eller postkontoret, och skapar en miljö där alla känner alla (Oldenburg, 1999, s. xvii). De tredje stadsrummen fungerar även som ett intellektuellt forum, där man utbyter kunskap och utvecklar sina resonemang (Oldenburg, 1999, s. xxv). Dessa informella samlingspunkter blir en del av det urbana landskapet och i medborgarnas vardagsliv, de blir därför ofrånkomligen en del i bilden av staden (Oldenburg, 1999, s. xxviii). Men framförallt är det tredje stadsrummet ett viktigt demokratiskt forum, menar Oldenburg (1999, s. xxiv), och ger exemplet att det var i kaffehusen som människor samlades och diskuterade bland annat för att uppmärksamma ländernas politiska ledare. Denna tanke om offentliga rummets demokratiska aspekt kan ses i förhållande till Jürgen Habermas idé om den offentliga sfären. Vi har studerat Habermas koncept om den offentliga sfären för att skapa förståelse för offentlighet som koncept, som sedan materialiseras i fysiska offentliga rum och Habermas koncept om den offentliga sfären är ofta en viktig källa då man talar om demokrati och offentlighet, menar Fraser (1990, s. 56ff). Det finns en skillnad mellan offentlig sfär och offentligt rum, då den offentliga sfären inte är fysisk, utan snarare konceptuell (Springer, 2010, s. 528). Den offentliga sfären utgörs av en samling av privatpersoner som samlas för att diskutera frågor av allmänt och gemensamt intresse för att skapa en allmän uppfattning om samhälleliga problem (Fraser, 1990, s. 58). Dessa teorier om den offentliga sfären fanns i det moderna Europa, i borgerliga offentliga miljöer som en motvikt till en absolut stat. Den offentliga sfären 18

19 TEORETISK DISKUSSION skulle alltså medla mellan samhället och staten, och bilda en publik opinion och en allmän åsikt om olika frågor. Den offentliga sfären kom sedan att fungera som en plattform att överföra det allmänna (borgerliga) intresset till staten, genom yttrandefrihet, tryckfrihet och mötesfrihet (Fraser, 1990, s. 58). Diskussionen skulle vara öppen och tillgänglig för alla, och privata intressen var inte tillåtna samtidigt som man skulle se bortanför sociala ojämlikheter: i diskussionen var man jämlikar (Fraser, 1990, s. 59). Resultatet av dessa diskussioner var den allmänna opinionen. Fraser (1990, s. 56ff) menar att Habermas koncept om den offentliga sfären inte är användbar i dagens samhälle, då Habermas inte problematiserar den borgerliga stadens offentliga sfär utan snarare idealiserar den. Det var inte så enkelt som att alla kunde mötas i en öppen diskussion, då den inte var lika tillgängligt för alla. Den offentliga sfären var uppbyggd kring en exkludering genom att baseras på maskulina ideal. Detta gjorde att den offentliga sfären inte var öppet för alla, trots den öppna retoriken kring det (Fraser, 1990, s. 59). Det krävs en ny form av offentlig sfär där social jämlikhet råder, för att stärka dess avgörande funktion som ett forum för demokrati, menar Fraser (1990, s. 77). Fraser menar även att det inte bara ska finnas en publik opinion som alla ska samlas kring, utan flera offentligheter där olika grupper i samhället ska komma till tals. Det offentliga ska visa upp ojämlikheterna, inte bortse från dem, menar Fraser. Det fjärde stadsrummet är alltså en utveckling av Oldenburgs teori om tredje stadsrummet, där det fjärde stadsrummet innebär en ny idé om ett nytt stadsrum i staden, som har en särskild betydelse i kunskapsstaden (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 27). Det fjärde stadsrummet beskrivs som ett övergångs- eller hybridrum, som ska vara både privat och offentligt. Det ska vara ett allmänt, multifunktionellt stadsrum på den plats i staden som normalt fungerar som en stängande gräns mellan egendom, människor, stadsrum och byggnader, verksamheter och institutioner (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 27). Mot Oldenburgs och Habermas idéer om det offentliga rummet och den offentliga sfären, kan det fjärde stadsrummet därför ses som en ny formulering av vad ett öppet gemensamt stadsrum ska spela för roll i staden, vilket är något vi har ämnat undersöka i denna uppsats. 3.2 DEN KREATIVA KLASSENS ÖKADE ROLL I STADSUTVECKLINGEN I dagens stadsutveckling har den kreativa klassen på många platser fått en ökad roll. Teorin om den kreativa klassen har utvecklats av ekonomen Richard Florida, och behan- 19

20 DEL II dlar hur den mänskliga kreativiteten är den mest grundläggande ekonomiska resursen i dagens samhälle (Florida, 2006, s. 9). I och med detta måste vi planera för den, utnyttja och ta till vara på den för att höja vår levnadsstandard, bygga en mer mänsklig och hållbar ekonomi och förbättra våra liv. Florida (2006, s. 10) menar att denna omvandling där kreativiteten står i fokus kan jämföras med industrialiseringen, och omstruktureringen som då skedde. Dagens samhälle och städer håller på att förändras, där kreativitet får ta allt större plats: Vår tids verkliga utmaning är att fullborda det system som vi har skapat - att bygga ett öppet och kreativt samhälle som kan ta vara på den kreativa energi som vi har släppt lös och mildra den oro och splittring som genereras (Florida, 2006, s. 11). Den mänskliga kreativiteten kan ses som en betydande konkurrensfördel och är central i dagens ekonomi (Florida, 2006, s. 31). Att locka till sig kreativa människor blir med detta resonemang centralt, där Florida (2006, s. 277) menar att det finns ett antal faktorer som avgör vart den kreativa klassen lokaliserar sig. Detta benämner han som platskvalitet som utgörs av: vad som finns, vem som finns och vad som händer. Den ekonomiska tillväxten förklarar Florida (2006, s. 15) bygger på teknologi, talang samt tillväxt. Florida (2006, s. 30) menar att denna förändring i samhället sker för att vi vill att den ska ske, samtidigt som den kan ses som oundviklig. Trots att Florida förespråkar detta skifte till ett kreativt samhälle så är han också medveten om att ojämlikhet ökat där man inte anpassat samhället efter den ekonomiska förändringen. I denna utveckling pekar Florida (2006, s. 38) även på en ökad segregation mellan den kreativa klassen och övriga klasser. Därför är det centralt att titta på allas plats i en utveckling som förespråkar dessa resonemang. Geografi- och sociologiprofessorn Jamie Peck (2005) riktar stark kritik mot begreppet den kreativa klassen. Peck (2005, s. 746) lyfter även Floridas tankar om att platser som är de mest kreativa också ofta visar de mest omfattande formerna av socioekonomisk ojämlikhet. I Floridas teorier saknas lösningen för de som inte befinner sig inom den kreativa klassen, menar Peck (2005, s. 756). De som inte är kreativa tycks förväntas se och lära från de som är kreativa (Peck, 2005, s. 746). De tycks förväntas vilja arbeta sig upp till den kreativa klassen, samtidigt som de talas om som den stöttande infrastrukturen för den kreativa klassen. Den kreativa klassen genererar tillväxten medan resten får det som blir över, enligt Peck. Peck (2005, s. 757) menar att man måste erbjuda alla med- 20

21 TEORETISK DISKUSSION borgare en vision som alla kan delta i och och dra nytta av. Om man bara riktar in sig på en grupp i samhället kommer det att få stora konsekvenser, både socialt och politiskt. Även Stefan Krätke (2012) är kritisk till teorierna om den kreativa klassen och dess stadsbyggande. Krätke (2012, s. 138) menar att vissa stadsutvecklingsteorier som bygger på ett mål om tillväxt förstärker rätten till staden för de som redan besitter den. Stadsutvecklingsstrategier som riktar in sig på den kreativa klassen favoriserar de redan gynnade grupperna i samhället (Krätke, 2012, s. 148). Den ideologiska bakgrunden till den kreativa klassen bygger på en positiv klang till begreppet kreativitet, medan ekonomiska, politiska och sociala problem döljs (Krätke, 2012, s. 148). Förutom dess påverkan på urbanekonomisk utveckling spelar kulturindustrin en stor roll i den urbana omstruktureringen som ökar rumslig ojämlikhet och polarisering inom städer (Krätke, 2012, s. 145). Simon Springer (2010, s. 553) är kritisk till ett tillväxtgenererande fokus och menar att det finns ett behov av en vision av det offentliga rummet som sträcker sig utanför marknaden som ett alternativ till den nyliberala hegemonin som idag råder. Marcuse (2009, s. 191) lyfter att vissa medborgare har rätt till staden, de med politisk och ekonomisk makt, medan andra saknar den. Frågan om rätten till staden lyfter konflikten om vem som drar nytta av staden, som också är ett moraliskt ställningstagande om vilken slags stad det är man vill skapa, menar Marcuse (2009, s. 192f). Med vår utgångspunkt i kritisk urbanteori har vi sökt efter vem som exkluderas från denna rättighet. 3.3 VILKEN HISTORIA ÄR VÄRD ATT BEVARA? I Veselinka Möllerströms (2011, s. 79) avhandling, Malmös omvandling: från arbetarstad till kunskapsstad: en diskursanalytisk studie av Malmös förnyelse, visas hur Malmö stad tar avstånd från stadens förflutna genom att man tillskrivit historien negativa relationer till samtiden, för att ge plats åt att skapa nya ideal. Möllerström (2011, s. 15) analyserar hur Malmö som kunskapsstad konstrueras och uppfattas av invånarna. Avhandlingen undersöker hur skapandet av en diskurs kan styras för att uppnå politiska visioner (Möllerström, 2011, s. 69). Möllerström menar att olika historiska skeenden lyfts som olika viktiga för att iscensätta nutiden på ett visst sätt, och bidra till att skapa en viss diskurs. Leonie Sandercock (1998) berör liksom Möllerström hur man hanterar det förflutna. Sandercock (1998, s. 33) visar på hur man skapar kollektiv identitet genom att forma sina medborgares förståelse av det förflutna. I dessa kollektiva identitetsprocesser är även stadsplanerarna med och skapar och väljer vilka historier som ska bevaras och berättas, vilket bidrar till att forma medborgarnas förståelse av sin historia. 21

22 DEL II 4. DISKURSANALYS I detta avsnitt undersöks vilken historia som berättas om Malmös förflutna och framtid i rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009). Vad rapporten lyfter fram säger något om den kontext den är skapad i, och om de samhälleliga processer som i en större mening har skapat den. Samhällen skapar sin kollektiva identitet genom att forma sina medborgares förståelse av det förflutna (Sandercock, 1998, s. 33). Detta innebär ofta ett selektivt upphöjande av de minnen som skapar en legitim bild, och försäkran görs att dessa inte glöms bort medan andra mindre smickrande händelser på samma sätt försöker att glömmas bort. Sandercock (1998, s. 33) refererar i sammanhanget till författaren Milan Kunderas formulering att kampen människorna för med staten handlar om en kamp om ihågkommelse och glömska. Vad innebär det att bryta med sin historia - och vad kan gå förlorat då man skapar nya förståelser för det offentliga rummet? Vi har genomfört en diskursanalys av rapporten, där vi har analyserat hur språket används. Fokus för diskursanalysen är begreppet offentligt rum och hur en ny uppfattning av detta börjar träda fram i och med den kreativa kunskapsstaden. Det förs därmed en diskursiv kamp om att fylla begreppet offentligt rum med en ny innebörd i kontexten den kreativa kunskapsstaden. Analysen av texten har gjorts utifrån de centrala tecken i diskursen som fyller nodalpunkten det fjärde stadsrummet med betydelse. Ett begrepp kan aldrig slutgiltigt fixeras vid en betydelse, det sker ständigt en kamp om definitioner - vilket innebär sociala konsekvenser (Winter Jørgensen, 2000, s. 13, s. 31). Så - vad är det för historia som berättas om Malmö och vad får det för sociala och rumsliga konsekvenser? 4.1 DET 4. STADSRUM Rapporten Det 4. Stadsrum är beställd av Malmö Stad och Malmö Högskola och är skriven av Per Riisom och Hanne Beier Sörensen. Rapporten är en del i ett projekt i organisationen Nordic City Network, går det att läsa på deras hemsida. Nordic City Network arbetar med att ta fram strategier för stadsutveckling, där Per Riisom är direktör och även Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson återfinns i ledningen, som ordförande. Den ska fungera som ett idé- och arbetsdokument och är en uppföljning av rapporten Plattform för Kunskapsstaden Malmö (Riisom, 2008, s. 1), som båda skrivits med målet att skapa insikter, metoder och konkreta projekt som kan främja en utveckling av Malmö och Universitetsholmen som attraktiva och innovativa kunskapsmiljöer. I Plattform för Kunskapsstaden Malmö (Riisom, 2008, s. 3) lyfter man innovation som något centralt i kunskapsstaden, varför man måste locka till sig kreativa människor. I sin 22

23 DISKURSANALYS strategi för att fortsätta utvecklingen mot kunskapsstad hänvisar Plattform för Kunskapsstaden Malmö bland annat till Richard Florida och hans teorier om den kreativa klassen och dess roll i dagens stadsutveckling. I Plattform för Kunskapsstaden Malmö (Riisom, 2008, s. 7ff) kombineras teorin om den kreativa klassen med cultural planning, som handlar om att skapa attraktiva miljöer utefter lokala karaktärsdrag, samt knowledge based development, vars fokus är stadens fysiska och funktionella struktur, samt att skapa stimulerande mötesplatser. Plattform för Kunskapsstaden Malmö (Riisom, 2008) utgår liksom Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) från så kallad värdebaserad planeringsideologi. Det beskrivs i Plattform för Kunskapsstaden Malmö (Riisom, 2008, s. 1) att termer såsom öppenhet, social inklusion, tolerans, mångfald, politiskt ledarskap, experimenterande stadsplanering, värden som skall stötta och främja en mänsklig samvaro, samverkan, ekonomisk tillväxt ska genomsyra planeringen. Syftet med denna värdebaserade planering är bland annat att man ska främja möten och kunskapsutbyten (Riisom, 2008, s. 7). Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) är det dokument i utvecklingen mot den kreativa kunskapsstaden som rör de nya mötesplatserna och stadsrummen i Malmö. Dokumentet kan ses som en konceptuell tanke om vad stadsutveckling ska handla om, men även som en mer praktisk manual som fysiskt implementerats i staden. I Sydsvenskan ( ) går att läsa att kommunerna har en skyldighet att underlätta för det [...] fjärde stadsrummet att skapa plats för det som rör sig i zonen halvprivat/halvoffentligt, enligt stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson. Även på Christer Larssons plattform, helastaden.se där Malmös stadsutvecklingsfrågor diskuteras, går det att läsa om det fjärde stadsrummets betydelse där bland annat exemplet Media Evolution City i Malmö ges som ett fjärde stadsrum (Larsson, ). Där är gränser mellan arbetsplats och offentligt rum, privat och allmänt är odefinierade, vilket är något vi även kan se tendenser av i Malmö Lives Livingroom som vi återkommer till i avsnitt 5, Observation. Rapporten redogör för ett nytt multifunktionellt fjärde stadsrum som är innovativt och expansivt, och centralt för kunskapsstaden. Ekonomisk tillväxt, välstånd, välfärd, god samhällsutveckling, gemenskap och ett välfungerande mänskligt samhälle är de värdeord som ska föra utvecklingen av kunskapssamhället framåt. Rapporten beskriver att en stor vikt bör läggas på att inkludera alla i denna samhällsutveckling. Detta görs bland annat genom att stödja den ekonomiska innovationen och tillväxten - som kommer att vara alla till gagn i slutändan, hävdar man. Centralt i rapporten är också ett tydligt avståndstagande från historien, vilket redogörs för i första delen i diskursanalysen. 23

24 DEL II 4.2 AVSTÅND FRÅN HISTORIEN Den ekonomiska omstruktureringen från industrisamhälle till kunskapssamhället har även inneburit en förändring av den fysiska miljön. Kunskapssamhället kommer tydligt till uttryck i det fjärde stadsrummet, där olika element i staden beskrivs skapa nya strukturer av rum, byggnader och verksamheter, går det att läsa i rapporten Det 4. Stadsrum. Det fjärde stadsrummets karaktäristika beskrivs på följande sätt: I rapporten identifieras det 4:e stadsrummet, som ett centralt element för kunskapsstaden. Medan den monofunktionella staden och byggandet var karakteristiskt för industristaden är den multifunktionella stadsmiljön och stadsrummet typiska för kunskapsstaden. Det 4:e stadsrummet är ett nytt, innovativt och expansivt stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 1). Man benämner här det fjärde stadsrummet som en central del i kunskapssamhället, ett stadsrum som är nytt, innovativt och expansivt beläget i en multifunktionell miljö. Men i beskrivningen av det nya samhället lyfter man även vad som karaktäriserar det gamla samhället och industristaden, som beskrivs som en monofunktionell stad. I definitionen av det nya är även det gamla med för att definiera, i ett kontrasterande motsatsförhållande, vad som är nytt. Som nämndes i inledningen innebär skapandet av en diskurs uteslutande av andra möjliga betydelser av de tecken som genom ekvivalenskedjor tillsammans utgör själva diskursen (Winther Jørgensen, 2000, s. 33ff). En diskurs skapas därmed i förhållandet till det som den utesluter. Den betydelsetillskrivning av ett tecken som utesluts, har en negativ funktion och den betydelse som tecknet tillskrivs har en positiv funktion (Bergström & Borséus, 2012, s. 365). För att förstå en diskurs måste denna undersökas i opposition mot vissa tecken, alltså de tecken som ställs emot diskursen och har ett negativ funktion till den, och de andra tecken som har en positiv relation till diskursen. På detta sätt får kunskapsstaden och det fjärde stadsrummet sin betydelse genom en åtskillnad av olika element som antingen har en positiv eller negativ funktion till begreppet. De negativa relationerna till kunskapsstaden och det fjärde stadsrummet är därmed de tecken som karaktäriserar den funktionsuppdelade industristaden, medan de tecken som har en positiv funktion till begreppen är det som här lyfts som synonyma med kunskapssamhället. Följande går det att läsa i rapporten: Det 4.stadsrum bygger på det modsatte forhold [till den funktionsindelade staden]. 24

25 DISKURSANALYS Det drejer sig ikke blot om at overskride, gennemhulle eller åbne grænser i byen, men om at ophæve dem. Derved gives rum for etablering af relationer på kryds og tværs i stadsrummet/strukturen. De enkelte enheder i byen opnår dermed deres betydning, berettigelse, identitet og nytteværdi gennem deres relationer - og dermed gennem de andre enheder i byen, som de således er forbundet med. Det afgørende i det 4.stadsrum er altså ikke den enkelte boks hver for sig, men det rumlige, sociale, kulturelle, økonomiske og uhyre komplekse urbane fællesskab, hvori de indgår (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 9). Rapporten beskriver här uttryckligen att det fjärde stadsrummet bygger på det motsatta förhållandet till den funktionsindelade industristadens gränsdragningar. Man vill upphäva den funktionalistiska och industriella stadens funktionsuppdelning och gränsdragning, som har avskilt olika urbana rum i monofunktionella enheter, för att ge rum för etablering av olika relationer i stadsrummet. Varje enhet i staden ska inte ses var för sig utan den rumsliga, sociala, kulturella, ekonomiska och oerhört komplexa sammanhållningen av nätverken ska uppmärksammas och eftersträvas, vilket man menar kommer skapa sammanhållning och nätverk. Det fjärde stadsrummet är inte olika separata enheter, som här beskrivs som karaktäristiskt med den industriella staden, utan handlar istället om komplexa, urbana gemenskaper. Denna komplexa urbana sammanhållning innehåller olika funktioner, där sammanhållning och nätverk är centralt, står det i rapporten. Det fjärde stadsrummet får härmed sin identitet definierad genom att vara motsatt den modernistiska zonindelningen av staden och rumsliga uppdelning med monofunktionella enheter. På detta sätt poängterar man en vilja att skapa något nytt genom att distansera sig till och bryta med historien, och göra de tecken förknippade med den industriella staden till negativa relationer till den nya planeringsdiskursen. På samma sätt kan man se hur den modernistiska funktionsuppdelade stadens diskurs uppstod, som en reaktion mot och ett brott med den föregående staden som var smutsig, trång och oorganiserad (Fishman, 1987, s. 32) talets storstäder, med okontrollerad urbanisering och slumbildning, var själva motbilden till den nya modernistiska staden som skulle byggas ljus och luftig, kontrollerad och indelad (Fishman, 1987, s. 33). Som Robert Fishman skriver: The metropolis was the counter-image of their ideal cities, the hell that inspired their heavens. Varför de modernistiska stadsplanerna blev så genomslagskraftiga i många länder kan ha att göra med att stadsplaneringen vid denna tid samlades kring detta avståndstagande från och rädsla för oorganiserat, smutsigt kaos och den hegemoniska diskursen istället blev att skapa strukturerade, välmående städer (Fishman, 1987, s. 31). De tecken som fyllde staden med betydelse var inte längre smuts och kaos, utan skulle bli 25

26 DEL II struktur och harmoni. Men den modernistiska staden beskrivs inte längre med ord som struktur och harmoni. Istället för att staden ska ses som en funktionalistisk, industriell och logisk maskin ska den nu ses som något byggt på upplösta gränser, mänsklig gemenskap och innovation. Den hegemoni som nu dominerar diskursen är istället att skapa kreativa städer med komplexa urbana gemenskaper. För att ge plats åt de kreativa människorna och den kreativa staden tycks en brytning med industristaden krävas, vilket även är något Florida framhäver (Peck, 2007, s. 178). Florida menar att den industriella tidsåldern är synonymt med ett patriarkalt, vitt byråkratsamhälle, och att det i det samhället inte finns plats för kreativa människor med nya idéer. Peck (2007, s. 189) menar därmed att den kreativa stadspolitiken generellt innebär ett avståndstagande från historien INDUSTRISTADEN SOM DAGENS PROBLEM När man framhåller att den industriella staden är något att ta avstånd från, så beskrivs den i negativa ordalag. Följande går att läsa i rapporten: Byen har hidtil - som en funktionalistisk og industriel, logistisk maskine været karakteriseret ved en rumlig arbejdsdeling mellem uensartede stadsfunktioner, der er holdt adskilt i det urbane rum gennem zonering i monofunktionelle enheder: en funktionalistiske og autistiske stadsstruktur (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 8). Den funktionalistiska staden liknas vid en industriell och logisk maskin där stadens funktioner hölls avskilda i monofunktionella enheter. Staden beskrivs även ha en funktionalistisk och autistisk stadsstruktur. Autistisk är synonymt med sjukligt försjunkande i det egna jaget och total brist på kontakt med omgivningen, enligt Nationalencyklopedin (u.å). Den funktionalistiska staden beskrivs alltså som något icke eftersträvansvärt, då den beskrivs i negativa ordalag. Möllerström (2011, s. 79) påpekar i sin avhandling att syftet med att beskriva det förgångna som just förgånget och tillskriva det negativa relationer till samtiden, kan förefalla styrande genom att läsaren av dokumentet omvandlar sig själv och sitt beteende i överensstämmelse med de riktlinjer som förespråkas, dvs. att underkasta sig det som anses vara rätt och riktigt. Att beskriva det förgångna genom att framhäva dess mindre smickrande sidor, och sätta det i motsatsförhållande till det som beskrivs som det nya idealet, kan därför fungera för att göra läsaren mer öppen och positiv till förändringar. Genom att beskriva det gamla i dålig 26

27 DISKURSANALYS dager, ser det nya både bättre och kanske till och med oundvikligt ut, och gör att läsaren även är mer tillgänglig och mindre skeptiskt inför det. I rapporten går det att läsa följande: På den ene side kan det 4. stadsrum beskrives som en naturlig udvikling i stadsrummet, der opstår som en følge af et stigende behov for innovation, kundskabsdeling, ideudvikling og møder på kryds og tværs. På den anden side er det 4.stadsrum en principiel og radikal ny organisationsform i det urbane rum (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 8). Här beskrivs det fjärde stadsrummet som en naturlig utveckling, men samtidigt som ett radikalt brott mot historien. Det är naturligt i den mån att det är en rumslig struktur som stöttar samhällets stigande behov för innovation, kunskapsutbyte och idéutveckling. Men samtidigt är det helt motsatt det som tidigare setts i stadens rum - en radikalt ny organisationsform i de urbana rummen. Vidare går det att läsa: Denne udvikling vil i øvrigt være fundamentet for en god samfundsudvikling, sammenhængskraft og et velfungerende menneskeligt fællesskab (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 3). Kopplat till Möllerströms (2011) tankar beskrivs det i citatet som nödvändigt att bryta med historien för att bana väg för den nya utvecklingen som är fundamentet för en god samhällsutveckling, där målet är att främja en välfungerande mänsklig gemenskap. Det blir tydligt då man framställer en motsättning mellan den gamla staden som maskinen, och framtidens stad som den mänskliga gemenskapen. Möllerström (2011, s. 77) har även i sin avhandling framhävt att förstå industristadens uppbyggnad som något som enbart kan kopplas ihop med dagens problem. Och detta görs genom att använda sig av ett särskilt språkbruk vilket påverkar attityder, värderingar och handlingar hos mottagarna. Det kan skapa en vilja att förkasta det gamla, och istället omfamna det nya, som Möllerström (2011, s. 78) skriver. Så genom att gamla tankesätt och traditioner förkastas, kan nya bilder och ideal skapas och förverkligas, menar Möllerström (2011, s. 77). Den funktionalistiska industristaden måste raderas för att kunna bereda väg för den innovativa och kreativa kunskapsstaden. Man beskriver det gamla samhället som något dåligt, och något som måste förkastas för att kunna skapa något nytt, och bra. Även det dokument Möllerström (2011, s. 77) analyserat i sin avhandling använder ett språkbruk som tar avstånd från historien och inte ger en nyanserad bild av det förgångna. Möllerström påpekar att begrepp som politiska ideologier, som inbegriper motsättningar 27

28 DEL II och klass, lyser med sin frånvaro. Det ger alltså inte en nyanserad bild av det man vill ta avstånd från, utan framhäver framförallt det som inte beskrivs som eftersträvansvärt idag. I rapporten Det 4. Stadsrum beskrivs att kunskapsstadens identitet skapas i sitt motsatta förhållande till industristadens gränser och rationella struktur, och staden ska nu i motsats till detta ses som något mänskligt och gränsöverskridande. Att ta avstånd från det förgångna på ett sådant explicit och abrupt sätt - kan innebära även avståndstagande från fler saker är de som beskrivs. Det fanns även bra värden med den modernistiska staden, som inte framhålls i dokumentet. Möllerström (2011, s. 120) har i sina intervjuer med gamla arbetare på Kockums erfarit att deras upplevelse av den tiden och staden inte enbart kan beskrivas i bra eller dåliga termer. De lyfter att det både fanns bra och mindre bra egenskaper, och att det ofta blir en förenkling av historien som återberättas. Möllerström (2011, s. 109, s. 81) menar att den socialdemokratiska staden står för jämlikhet och tillgänglighet och beskriver även att industristaden byggde på gemensamma visioner och solidaritet. Tanken bakom den funktionalistiska staden kan också beskrivas som en tro på ett bättre liv för människan, i stället för att leva ihopträngda i en smutsig slum skulle alla ha rätt till luftiga, ljusa och rymliga lägenheter (Fishman, 1987, s. 28). Och även det offentliga rummets demokratiska förankring och betydelse, en plats för alla att samlas på ett förutsättningslöst sätt med rätt att t.ex. protestera och demonstrera. Istället beskrivs den modernistiska staden bara som något dåligt, och något man ska vara en motsats till. Så i stadsrummen som byggs i denna nya, kreativa kontext, skulle det traditionella offentliga rummets värden, så som demokratiska värden och allas rätt till staden kunna gå förlorade i detta historielösa förhållningssätt. Eventuellt tar detta avstånd från historien även avstånd från fler aspekter än den zonindelade staden, då det i rapporten inte tas upp några värden från industristaden som bör tas tillvara. Den socialdemokratiska arbetarstaden med dess demokratiska värden och solidaritet har inte längre prioritet. Att ha ett historielöst förhållande till det förgångna kan innebära att de framsteg och positiva värden historien också inneburit, kan gå förlorade i ett förkastande av den (Möllerström, 2011, s. 121). I en sådan historielös inställning måste man därför vara uppmärksam på vad som kan gå förlorat DET FJÄRDE STADSRUMMET SKILJER SIG FRÅN DET TREDJE STADSRUMMET Det fjärde stadsrummet bygger som tidigare nämnts på Ray Oldenburgs (1999) begrepp det tredje stadsrummet. Men det fjärde stadsrummet skiljer sig från det tredje på följande sätt: 28

29 DISKURSANALYS Det 4.stadsrum adskiller sig principielt, men ikke nødvendigvis i praksis, fra det 3. stadsrum, som er det traditionelle stadsrum - torve, gader og pladser - og som især er medium for de humanitiske (sic) værdier (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 13). I citatet går att läsa att detta nya stadsrum skiljer sig principiellt men inte nödvändigtvis i praktiken från det tredje stadsrummet, som präglas av humanistiska värden. Det tredje stadsrummet beskrivs i rapporten som offentliga platser såsom torg och gator. I rapporten används värden såsom mångfald, tolerans, öppenhet och demokrati för att beskriva humanistiska värden (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 20). Vi frågar oss hur detta kan skilja sig principiellt men inte nödvändigtvis i praktiken och om det kan innebära att humanistiska värden får minskat utrymme. Samtidigt går det att läsa i rapporten: Kunskapsstaden Malmö är ett projekt som framhäver humanistiska värden och hållbar utveckling som centrala för stadsplaneringen (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 1). Kopplat till tidigare citat skiljer sig alltså det fjärde stadsrummet principiellt från det tredje stadsrummet och dess humanistiska värden. Samtidigt vill man i Kunskapsstaden Malmö framhäva humanistiska värden och en hållbar utveckling. Det fjärde stadsrummet ska vara ett öppet och tillgängligt stadsrum för alla: I modsætning hertil [cafeen, foyeren, biblioteket, fortorvsresturanten, åbne sturetager (sic) osv.] vil det fuldt udviklede 4.stadsrum være et alment stadsrum, åbent og tilgængeligt for alle, ikke specialiseret eller iscenesat ikke besat, men frit et Frirum! (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 6). I detta citat framhäver man att det fjärde stadsrummet är öppet för alla - till skillnad från det tredje stadsrummet, som här beskrivs vara bland annat caféet och biblioteket. Slutsatsen från dessa citat är att det finns ett ambivalent förhållande mellan det fjärde och tredje stadsrummet, och dess demokratiska och humanistiska värden. Det fjärde stadsrummets demokratiska och offentliga aspekt kan därför tolkas som något otydlig. Denna slutsats är något som följande analys bygger vidare på REFLEKTION I avsnittet ovan har vi kunnat se att nodalpunkten offentligt rum kan ses som en flytande signifikant då detta begrepp i olika diskurser och kontexter inom stadsbyggnad fylls 29

30 DEL II med olika innebörd (Winther Jørgensen, 2000, s. 33). Offentlig, allmän, demokratisk är exempel på tecken som fyllde offentligt rum med innebörd i den industrialiserade staden (Carr et al., 2009, s. 68f). Men detta kan ses ha förändrats i och med framväxandet av ett nytt så kallat kunskapssamhälle och med det även en förändrad planeringsdiskurs. Offentligt rum fylls nu istället med ord som innovation, tillväxt, kreativitet under benämningen det fjärde stadsrummet. Sammanfattningsvis kan man därför säga att de tecken som har en negativ funktion är de som här lyfts som synonyma med industrisamhället: monofunktionell stad, maskin, enskilda enheter i staden, stor skala och överordnande struktur. De tecken som har en positiv funktion till det fjärde stadsrummet är det som här lyfts som synonyma med kunskapssamhället: multifunktionell stad, mänsklig gemenskap, öppna gränser och komplexa urbana gemenskaper, den lilla skalan i stadsstrukturen. Det kan tydligt utläsas ett avståndstagande från den industriella och modernistiska staden, och att det är i motsatsförhållandet till den modernistiska staden som den kunskapsbaserade och kreativa staden och dess fjärde stadsrum får sin identitet och innebörd. Även den kreativa människan skapar, enligt Möllerström (2011, s. 92), sin identitet i ett motsatt förhållande till vad hen inte är: industriarbetare. Florida menar att de kreativa människorna känner sig som en del av en kreativ kraft snarare än del i en organisation eller företag. Han menar att de kreativa överger traditionella arbetarklasstäder, där sociala normer från organisationsåldern och tradition lever kvar. Detta kan ses som en anledning till Malmös försök att bli av med den gamla arbetarstaden Malmö, och istället vara det toleranta, öppna, kreativa och nya Malmö. Det är vad den kreativa klassen vill ha. I och med detta tar man avstånd från det som anses dåligt med den modernistiska staden - men eventuellt även det som var bra med den. Den gamla stadens ideal så som det offentliga rummets demokratiska värden och socialistiska anda, kan därför ses som avfärdade och inte inkluderade i den nya staden. Ett historielöst förhållningssätt till stadsbyggandet och framtiden kan därför ses problematiskt. För en stads historia är också många av invånarnas historia. Genom att distansera sig till industristaden finns risk för att man i någon mån även avfärdar dess medborgares historia. Malmös historia som industristad är en stor del av stadens identitet, där det även på senare tid är allt fler som värnar om att minnena av denna ska bevaras (Möllerström, 2011, s. 117). Att radera den historieskrivningen kan därför också innebära att den dåtida industristadens medborgare reduceras till det man idag vill bygga bort. Deras erfarenheter är inte längre värda något i det nya samhället. Heldt Cassel (2008, s. 177) beskriver hur formuleringen av ett nytt 30

31 DISKURSANALYS samhälle omformulerar platser och dess identitet, men även dess invånare. I skapandet av det nya finns fortfarande de som identifierar sig med det gamla och vissa invånare kan eventuellt inte längre identifiera sig med sin stad. Man marknadsför sig på ett visst sätt, och framställer staden som något som förespråkar vissa värden men inte andra. I och med att man beskriver hur staden eller kommunen ska vara, beskriver man också hur invånarna ska vara. I exemplet Det 4. Stadsrum kan på liknande sätt de som inte identifierar sig med kreativa och innovativa miljöer, det som definierar det fjärde stadsrummet, därför exkluderas från detsamma. Men det är viktigt att bekräfta olikheter mellan människor, för att kunna förverkliga en multikulturell och mer rättvis stad, menar Sandercock (1998, s. 44). Planeringsstrategierna måste därför lyfta diversiteten hos stadens invånare, för att en stad ska kunna uppvisa social rättvisa. Det är därför viktigt att medborgarna känner sig välkomna i den stad de bor i, och känna att historien om staden de själva varit med och byggt upp inte avfärdas som något att enbart arbeta emot och vilja radera. 4.3 KREATIVITET SOM EKONOMISK TILLVÄXT Ofta benämns dagens ekonomi som en informationsekonomi eller en kunskapsekonomi, men Florida (2006, s. 31) menar att det är mer passande att kalla det en kreativ ekonomi. Florida menar att den mänskliga kreativiteten är central i dagens ekonomi och att den även kan ses som en avgörande konkurrensfördel. Den kreativa klassen är den mest inflytelserikt dominerande klassen i samhället och den utgör cirka en tredjedel av arbetsstyrkan i Europa, men de genererar också en inkomst lika stor som de två övriga ekonomiska sektorerna, tillverknings- och servicesektorn, tillsammans (Florida, 2006, s. 10, s. 23). För att staden ska vara konkurrenskraftig krävs ett kreativitetsklimat liksom ett företagsklimat för att kunna generera tillväxt (Florida, 2006, s. 33). Detta är även något som kan ses i rapporten Det 4. Stadsrum: [...] menneskets kreativitet igen - men på en ny måde - er udgangspunkt i samfundets produktion og organisation af den økonomiske værdiskabelse i virksomheder, institutioner, fællesskaber og städer, som vi skal leve af (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 5). Enligt citatet är människans kreativitet utgångspunkt för samhällets organisering och produktion. Florida (2006, s. 11ff) menar att dagens stadsbyggande bör verka för att bygga ett öppet och kreativt samhälle som tar tillvara på denna kreativitet, och skapa attraktiva miljöer för den kreativa klassen. Det fjärde stadsrummet kan ses som en del i att göra staden attraktiv för den kreativa klassen, och den ekonomiska tillväxt de tillför. Det fjärde 31

32 DEL II stadsrummet ska alltså vara attraktivt för den kreativa klassen, och ge rum för att tillväxt ska ske. Följande går att läsa i rapporten: Det 4.stadsrum beskrives som et nyt multifunktionelt og ekspanderende stadsrum, der vil få særlig betydning mht. at fremme kundskabsdeling, innovation, produktudvikling og økonomisk vækst i virksomheder og institutioner. Men som også har en bredere betydning i form af bidrag til bedre sammenhængskraft i samfundet, social og kulturel udvikling og vækst (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 13). Här lyfter man det fjärde stadsrummets betydelse för den ekonomiska tillväxten. Men ytterligare en poäng med fjärde stadsrummet är dess betydelse för gemenskapen i samhället, för social och kulturell utveckling. Man vill främja både inkludering, social sammanhållning och ekonomisk tillväxt samt innovation genom det fysiska fjärde rummet. Men, Syssner (2008, s. 43) menar att där utvecklingsstrategier fokuserar på tillväxt och konkurrenskraft, har också sociala orättvisor ofta ökat. Detta beror på att man då lägger fokus på näringslivet och hur det ska vara välmående, snarare än social rättvisa (Syssner, 2008, s. 43). Detta menar Springer (2010, s. 535) gör att politiken reduceras till ekonomisk konkurrens mellan eliter, då störst vikt läggs vid marknadsandelar istället för att fokusera på ojämlikhet och att stärka marginaliserade grupper. Att framhäva det fjärde stadsrummets betydelse för ekonomisk tillväxt, och samtidigt hävda dess roll som ett öppet rum för alla kan med Syssners argument ses som något motsättningsfyllt. Då det ej beskrivs hur denna motsättning ska hanteras ger vi exempel på vad vi tror att man har haft i åtanke INKLUDERING SOM EKONOMISK TILLVÄXT Ett argument för att tillväxt och innovation ska komma alla till gagn är nedsippringseffekten (Möllerström, 2011, s. 24). Teorier kring nedsippringseffekten handlar om en övergripande tanke om att de med ekonomiska resurser blir rikare kommer detta förr eller senare till gagn för de med mindre ekonomiska medel, genom exempelvis skatteintäkter. Nedsippringseffekten antas att genom att gynna ekonomin också lösa sociala frågor, såsom arbetslöshet. Men denna teori är starkt ifrågasatt av många, då de arbeten som genereras är lågstatusarbeten inom servicesektorn och hög omsättning av personal (Möllerström, 2011, s. 31). Istället är det främst medelklassen och turister som gynnas. Att tillväxten ska komma alla till gagn kan alltså syfta till att den kreativa tillväxten genererar servicearbeten för att stötta den kreativa kunskapsnäringen. Den kreativa klassen 32

33 DISKURSANALYS är beroende av den servicearbetande klassen, att de ska stötta och bygga en infrastruktur kring de kreativa (Florida, 2006, s. 11). Men detta är problematiskt då dess inneboende hierarkiska struktur kan bidra till att upprätthålla ett klassamhälle. Peck (2005, s. 756) menar att alla människor inte är lika kreativa. I den kreativa staden är det därför de kreativa människorna som leder utvecklingen, medan de övriga följer med och så att säga lever på bytet de kammat hem (Peck, 2005, s. 757). Det gör att en klasshierarki fortfarande kan skönjas, där man genom att planera för den kreativa klassen upprätthåller en hierarki mellan de olika sektorerna service, tillverkning och den kreativa. Krätke (2012, s. 140) menar att Floridas klassindelning bör ifrågasättas, då det är en godtycklig indelning på ett komplext system av flera yrkesgrupper, som dessutom bygger på ett hierarkiskt synsätt klasserna emellan. Krätke (2010, s. 836) menar därför att teorin om den kreativa klassen har en positiv inställning till och befäster ett samhälle strukturerat utifrån olika klasser. Floridas teorier om klassindelning bygger på att den ledande samhällsgruppen i samtidens kapitalism, den kreativa klassen, glorifieras och prioriteras (Krätke, 2012, s. 139). Sociala problem som strukturell arbetslöshet, boendesegregation och exkludering kommer inte lösas av denna kreativa stadspolitik, menar Peck (2007, s. 190). Peck menar snarare att dessa strategier bygger på en nyliberal politik och ojämlik tillväxt, och är tänkt att existera parallellt med de sociala problemen i staden snarare än att lösa dem. Klasserna må ha omstrukturerats, men en hierarkisk struktur syns fortfarande. Denna planering kan bidra till att cementera klassförhållanden i samhället, där den kreativa klassen gynnas och övriga missgynnas. Florida skriver också att de mest kreativa platserna också är de som visar de mest omfattande formerna av socioekonomisk ojämlikhet (Florida i Peck, 2005, s. 746). Detta är något som även kan ses i Malmö, precis som i många andra postindustriella städer, som har två parallella karaktäristika, skriver Mukhtar-Landgren (2005, s. 122f). Å ena sidan satsas det på tillväxt och marknadsföring, samtidigt som en ökad social polarisering är närvarande. Det finns en bild av en framgångsrik kunskapsstad, men även en problemtyngd del präglar staden. Följande går att läsa i Malmös översiktsplan, i en stadsbyggnads-vision för 2032: Staden [Malmö] har efter att ha passerat en lång och djup kris med sjunkande befolkning och förlust av ett stort antal arbetstillfällen inlett en långsiktig omvandlingsprocess mot en stad med fokus på kunskap, kreativitet och upplevelse. Den sociala utvecklingen har samtidigt inte varit positiv snarare tvärtom. Delar av befolkningen har inte omfattats av de gynnsamma effekter som stadens förvandling fört med sig. Utanförskap av olika slag skapar spänningar mellan olika grupper i samhället. 33

34 DEL II Skillnader i levnadsstandard och folkhälsa mellan olika stadsdelar har ökat. Många malmöbor har inte kunnat ta plats i stadens nya näringslivsstruktur och alla upplever inte stadens utveckling under de senaste åren som positiv (Malmö stad, 2013, s. 14) Att lyfta frågan om allas plats i denna utveckling och dess stadsrum är därför högst relevant. Florida (2006, s. 37f) menar att klyftan mellan den kreativa klassen och de som inte anses tillhöra de kreativa ökar, och om inte dessa klyftor överbyggs kan det komma att splittra samhället där förutsättningarna för till exempel utbildning och arbete är olika, där den kreativa klassen är den som gynnas. Det fjärde stadsrummet och dess ekonomiska fokus är därför centralt att titta på ur ett perspektiv av inkludering. Rapporten framhäver mänskliga resurser som en viktig del för ekonomisk tillväxt och innovation - som i slutändan ska komma till gagn för alla i samhället. Följande går att läsa i rapporten: En udvikling af kulturelle og sociale rammer i lokalsamfundet vil bidrage til at inkludere alle i samfundets udvikling. Den er samtidig et udtryk for en mobilisering af de menneskelige ressourcer og kompetencer i lokalsamfundet, der igen vil understøtte den økonomiske innovation og vækst til gavn for alle (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 8). I citatet lyfts att kulturella och sociala möten kommer att bidra till att inkludera alla i samhällsutvecklingen. Samtidigt vill man genom att samla mänskliga resurser skapa ökad ekonomisk tillväxt. Här används de tre tecknen inkludering, tillväxt samt innovation i en ekvivalenskedja där inkludering ska leda till innovation samt ekonomisk tillväxt, som ska komma alla till gagn. Citatet framhäver att alla ska gynnas av denna utveckling, men frågan om hur lämnas obesvarad, då endast den kreativa människan prioriteras. Även Springer (2010, s. 554) menar att nyliberalismen, som den kreativa staden bygger på, har blivit en betydande modell i stadsutvecklingen eftersom den representerar kapitalets intressen. Företag och planerare försöker skapa offentliga rum baserade på en strävan om ordning, så att kapitalet flyter på obehindrat (Springer, 2010, s. 528). Men Springer menar att det demokratiska offentliga rummet har en karaktär av oordning, då det ska vara en plats för motstridiga intressen. Det är i den politiska striden i det offentliga rummet som demokratin lever (Springer, 2010, s. 554). Det är alltså viktigt att ge plats åt konflikter för att också ge plats åt demokrati. Fainstein (2010, s. 1), som förespråkar den rättvisa staden, påpekar att ett fokus på ekonomisk tillväxt ibland rättfärdigas med störst nytta för flest. Med detta tankesätt bortprioriteras många marginaliserade grupper. En definition av den rättvisa staden är en stad 34

35 DISKURSANALYS som är inkluderande socialt, där olikheter behandlas med respekt och erkännande (Fainstein, 2010, s. 20). Genom att koncentrera all uppmärksamhet på den ekonomiska tillväxten som kan genereras i de nya offentliga rummen, missar vi något som är av lika stor vikt: alla gruppers rätt till staden och dess gemensamma utrymmen (Sandercock, 1998, s. 2). De offentliga rummen i den kreativa staden fokuserar därför snarare på ekonomisk tillväxt än demokrati. Springer (2010, s. 542) lyfter dock vikten av demokratiska offentliga rum, då det är den viktigaste platsen där olika åsikter kan synliggöras och ifrågasättas. Men det offentliga rummet kan aldrig garanteras eller vara statiskt, det måste ständigt ifrågasättas och omformuleras i demokratiska samhällen. Ett demokratiskt samhälle måste värdera det offentliga rummet som ett forum för alla samhällsgrupper. Att föra en demokratisk kamp i stadens offentliga rum är en chans att kräva social rättvisa, vilket är viktigt i en tid av ökad social ojämlikhet (Springer, 2012, s. 528) INDIVIDENS ROLL FÖR EKONOMISK TILLVÄXT I rapporten lyfts socialt kapital samt humankapital som en viktig resurs i den ekonomiska tillväxten. Följande går att läsa om det sociala kapitalet: Social kapital er som bekendt værdien af netværk mellem mennesker, virksomheder, institutioner osv. Og dette netværk fremmer, især når det omfatter alle aktörer, samfundets, virksomheders og institutioners samt menneskers evne til at udnytte deres kreativitet, være innovative og til skabe økonomiske, sociale og kulturelle værdier (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 17). Socialt kapital definieras i rapporten som nätverk mellan människor, verksamheter, institutioner och liknande. Här lyfts det sociala kapitalets vikt för att människor ska kunna utnyttja sin kreativitet, vara innovativa för att kunna skapa ekonomiska, sociala och kulturella värden. Inom socialt kapital lyfts ofta vissa kunskaper hos individen, såsom att till exempel vara kreativ och entreprenör, för att kunna vara en tillgång i ekonomin (Syssner, 2008, s. 44). Detta innebär att det fjärde stadsrummet riktar in sig på de som tillhör den kreativa klassen. Det har även skett ett skifte mot ett mer humankapitalistiskt dominerat samhälle, menar rapporten, och det kräver nya former av stadsutveckling och nya utformningar av de offentliga rummen. Följande går att läsa i rapporten: Den humane kapitals dominans og dermed mennesket centrale position i samfundet 35

36 DEL II stiller som i renæssancen - krav om en ny form for stadsudvikling (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 5). Begreppet humankapital förklaras inte med en uttrycklig definition i rapporten, men utvecklingen där humankapitalet är drivande faktor i samhällsutvecklingen sätter människor och relationer dem emellan i centrum. Nationalencyklopedin (2016) beskriver humankapital följande: en (viss grupp) människor betraktade som ekonomiska nyttigheter: utbildning, eller, på ekonomisk jargong, investering i ~. Både det sociala kapitalet och humankapitalet handlar därmed om människans förmåga att bidra ekonomiskt till samhället. Den enskilda individens ansvar och skyldigheter för den ekonomiska tillväxten i staden är på detta sätt påtagligt (Syssner, 2008, s. 44). Att skapa en ny bild av samhället skapar även nya ideal som invånarna personligen ska sträva efter, menar Mukhtar-Landgren (2005, s. 124). Det som uppmärksammades och efterfrågades hos invånarna i industristaden var att vara arbetare, idag är det snarare att producera kreativitet och konsumera (Möllerström, 2011, s. 115). Syssner (2008, s. 53) lyfter problematiken kring att framställa invånare som ekonomiska varelser. Problematiken är att olika grupper i samhället framställs som antingen bra eller i behov av förändring. Det gör att vissa invånare framhävs som mer betydande än andra. En god medborgare är beroende av sin kontext (Syssner, 2008, s. 45). Historiskt har den godamedborgaren ansetts laglydig och demokratiskt förankrad, men idag ska man vara en företagsam entreprenör för att skapa innovativa urbana miljöer i ett tillväxtgenererande samhälle. En god medborgare är idag inte längre en demokratiskt engagerad medborgare, utan en tillväxtgenererande sådan. En ekonomisk varelse menar Peck (2007, s. 180) innebär att kunna uppslukas av sitt arbete och individualistisk tävlan. Peck skriver även att [...]den nyttomaximerande ekonomiska människan kanske har ett bättre liv socialt sett, men hon är fortfarande en homo economicus (Peck, 2007, s. 180). Den kreativa människans främsta uppgift som medborgare är alltså att skapa så mycket tillväxt som möjligt. Detta speglas i de offentliga rum som idag byggs i den kreativa staden, det fjärde stads-rummet, ett tillväxtgenererande stadsrum snarare än ett demokratiskt sådant. För att få sina intressen tillgodosedda i den kreativa staden bör man vara en kreativ och driven människa. De medborgare som inte anses, kan eller vill vara, denna kreativa och företagsamma människa hamnar därför utanför stadens prioriteringar. Ett samhälle som är endimensionellt skapar endimensionella människor, vilket missgynnar de mindre bemedlade och de i socialt utanförskap, menar Marcuse (2009, s. 187). Detta innebär att om ett samhälle strävar efter att endast locka 36

37 DISKURSANALYS den kreativa klassen så blir man samtidigt beroende av dem vilket kan befästa ökade klyftor i samhället. För att vara en rättvis stad kan man därför inte bara fokusera på den tillväxtgenererande och kreativa människan, och skapa ett samhälle utifrån deras intressen och premisser, utan att även inkludera alla grupper REFLEKTION Humankapitalet har en betydande roll både inom näringslivet och samhällsutvecklingen, går det att läsa i rapporten. Återkommande i rapporten är att den ekonomiska utvecklingen ska komma alla till gagn och vara inkluderande, hur detta ska ske mer exakt upplevs dock svårare att utläsa. De som har möjligheten att arbeta kreativt och bidra till ekonomin inkluderas, men vad händer med resten av befolkningen? Är det så att inkluderingen av resten sker genom arbetstillfällen för en serviceklass? Det finns en motsättning mellan att uppnå maximal tillväxt och maximal inkludering. Ekvivalenskedjan som skapas mellan tecknen tillväxt och inkludering, för att fylla det fjärde stadsrummet med innebörd, blir därför mångtydig och svårtolkad. Öppen för alla innebär att alla ska ha tillgång till stadsrummet men vem är egentligen alla i detta sammanhang där syftet med stadsrummet är att generera innovation och tillväxt. Stadens gemensamma rum byggs för den kreativa klassen, och för den ekonomiska tillväxt de genererar. Formuleringarna tillväxt - till gagn för alla och fjärde stadsrummet - öppet rum för alla, i denna rapport innebär till syvende och sist alla som kan generera tillväxt och innovation. Hegemonin i diskursen kan därför ses utgöras av den ekonomiska tillväxten. Planeringen för kunskapsstaden kan mot denna bakgrund ses handla om att attrahera den kreativa klassen. Utgångspunkten med kreativitet som grund, kan vara exkluderande där de som inte ingår i gruppen kreativa bortprioriteras. Sandercock (1998, s. 16) menar att städer blir allt mer multikulturella och behöver därför en bredd av planeringsåtgärder - snarare än en snäv planering för den kreativa klassen. Sandercock menar att planeringen därför behöver anpassas i större utsträckning till den kulturella mångfald vi ser i dagens städer och ge plats åt alla i staden, och inte bara fokusera på en grupp. Även Peck (2005, s. 757) menar att man måste erbjuda medlemmar i samhället en vision som alla kan delta i och dra nytta av. Detta är vår tids utmaning, menar Peck (2005, s. 757). För utan demokratiska värden närvarande i de offentliga rummen får vi en försvagad demokrati och en stad vars offentliga rum byggs för en viss, tillväxtgenererande grupp istället för ett öppet rum som erkänner allas lika värde och rätt till 37

38 DEL II staden. 4.4 FÖRÄNDRING AV INFLYTANDE I utvecklingen mot kunskapsstaden har också inflytande för planeringen förändrats. Följande går att läsa i rapporten: Disse livsytringer, disse autonome urbane kræfter, så at sige, disse omfattende netværksdannelser, der opstår omkring innovative organisationer, er guld værd! Og de er naturligvis uhyre værdifulde i forbindelse med stadsudvikling og udvikling af lokalsamfundet og det er helt afgørende, at stadsplanlægning, stadsrums indretning, byggeri og andre former for styring forstår at spille sammen med disse autonome kræfter og ikke lægger hindringer i vejen for deres opståen og virke (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 16f). Innovativa organisationer och de nätverksbildningar som finns runt dem är viktiga för stadsutvecklingen, går det att läsa i citatet. Det är därför avgörande att planering och utformning av staden, samspelar med dessa autonoma krafter och inte lägger hinder i vägen för dess funktion och existens. Exempel på autonoma krafter enligt rapporten är verksamheter, myndigheter, medborgare och föreningar. Här får planeringen en negativ konnotation då den sägs kunna lägga hinder i vägen, alltså med en utgångspunkt att planeringen kan förhindra snarare än möjliggöra. I rapporten poängteras även att denna strategi är något som skiljer sig från den funktionalistiska staden, och det ges ytterligare exempel på hur man vill ta avstånd från historien: Her spiller den funktionalistiske planlægning med sin trang til at ordne, klassificere og oprette funktionelle skel i stadsstrukturen en lidet ønskværdig rolle. Ofte bidrager denne form for planlægning til i bedste fald at begrænse udviklingen af de autonome urbane kræfter, i værste fald til at forhindre dem. Stadsplanlægningen må indrettes på en måde, der anerkender, fremmer og udnytter disse kræfter i samfundets, erhvervslivets institutionernes og borgernes interesse (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 17). Stadsplaneringen måste här inrättas på ett sätt som erkänner, främjar och utnyttjar de autonoma krafterna i samhället, i företagslivets, institutionernas och medborgarnas intressen. Den funktionalistiska planeringens tankar är inte önskvärda här, utan kan istället stjälpa utvecklingen, är något som framhävs i citatet. Planeringen ska istället ta ett steg tillbaka och istället bara bygga ramar så att näringsliv, nätverk och innovationer själva kan skapa platserna och fylla dem med mening och innehåll - snarare än att reglera 38

39 DISKURSANALYS verksamhet och utformning. Denna begränsade funktion som kommun och stat har i den kreativa planeringen är även något Peck (2007, s. 183) konstaterat, då denna snarare ska tillhandahålla en struktur där marknaden och den kreativa klassen ska vara fria att fylla det med innehåll. Politiken kan inte skapa det kreativa och coola, utan behöver engagera de kreativa för att det tillväxtgenererande, kreativa klimatet ska uppstå (Peck, 2007, s. 185). Sandercock (1998, s. 54) menar dock att vi fortfarande måste se planering som en statsstyrd aktivitet, men det behöver inte ses som en toppstyrd och expertdriven process. En förklaring till minskad planering skulle kunna ses vara en ökad direktdemokrati. Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson ( ) lyfter att man behöver bli bättre på att stötta medborgarinitiativ. Följande skriver han på sin plattform: Nordic City Networks tes är att den framtida stadsutvecklingen i större utsträckning kom mer att drivas av medborgarna själva. Detta betyder dels att medborgarna kommer att få större makt och ansvar för våra städers framtid men också att kommunen måste bli bättre på att möta och stötta initiativ initierade av civilsamhället. Det kräver att vi som politiker, tjänstepersoner och medborgare omdefinierar våra roller (Larsson, ). Men att anta att alla medborgare har samma förutsättningar eller incitament att vara delaktiga i det civila samhället i denna nyliberala, kreativa kontext kan inte förutsättas. Möllerström (2011, s. 97) menar att om det ska fungera måste medborgarna se sig själva som och vara fria och ansvarsfulla individer. Det gör att detta möjliggörande för autonoma krafters ökade inflytande, kan ses som en reglerad frihet. Därmed är kreativitetsdiskursen en styrande makt som presenterar valmöjligheterna och initiativen i förväg, men förklätt i ett möjliggörande istället för planerande, menar Möllerström. Det gör att den reglerade friheten även fungerar normativt genom ett syfte att skapa aktiva medborgare som ska vara till nytta för staden (Möllerström, 2011, s. 97). Därav kan det innebära att det är en viss grupp som får makt över planeringen, som inte är folkvalda politiker, utan kreativa och innovativa människor. På så sätt skulle tanken om en ökad direktdemokrati istället kunna resultera i en försvagad representativ demokrati REFLEKTION I rapporten Det 4. Stadsrum ges exempel på autonoma krafter som verksamheter, myndigheter, medborgare och föreningar. Men det skulle också kunna ses som en del av det civila samhället, som Christer Larsson skriver på sin plattform. Civilsamhället kan 39

40 DEL II definieras som något skilt från staten som organiserar sig utifrån gemensamma intressen (Regeringskansliet, 2016). Detta ses som något bra, då medborgarna själva är med och styr utvecklingen av staden. Men Springer (2010, s. 534) menar att det finns problem i detta synsätt, då det civila samhället i dagens kreativitets- och tillväxtorienterade diskurs inte ger makt åt medborgarna utan snarare stärker markägare och andra med ekonomisk makt. Därför kan satsningar på dessa autonoma krafter bidra till minskat inflytande för de mindre bemedlade medborgarna. För att få en demokratisk förankring tror även vi att det är viktigt med detta kommunala och statliga stöd, samtidigt som medborgarinflytande ska får ta större plats. 4.5 NY URBAN FORM - UPPHÄVDA GRÄNSER I detta avsnitt berörs hur den fysiska, byggda miljön beskrivs i denna stadsutvecklingskontext. Vad är det för offentliga rum som skapas i den kreativa kunskapsstaden? Som förra avsnittet redogjorde för har humankapitalet fått en ökad roll i kunskapssamhället. I och med denna ökade roll finns det ett behov för en ny stadsutveckling, som rumsligt kan stötta denna utveckling, går det att läsa i rapporten. Och som Florida (2006, s. 40) skriver så måste dessa sorters miljöer utvecklas eller så kommer de tyna bort och dö. Så hur ska detta nya kunskapssamhälle organiseras rumsligt? Även här går att se en brytning med historien, där kunskapssamhället definieras i kontrasten mot industrisamhället och den funktionalistiska planeringen: Med det 4. stadsrum understreges betydningen af den lille skala i stadsstrukturen. I modsætning til den traditionelle, funktionalistiske stadsplanlægning, hvor det er den store skala, det store greb, den overordnede struktur, der er afgørende (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 31). Man vill understryka betydelsen av den lilla skalan i stadsstrukturen, till skillnad från den funktionalistiska större skalan och överordnade strukturen. I rapporten går även att läsa följande: Det 4.stadsrum er, som nævnt ovenfor et forsøg på at forstå og tolke den måde, hvorpå dannelsen af kundskabssamfundet slår igennem i stadsudviklingen, blandt andet gennem omdannelse af stads- og bygningsstrukturerne: det 4. stadsrum. Den gradvise, stedvise, påbegyndende og fremadskridende dannelse af det 4.stadsrum et mellemrum mellem det offentlige og private rum, en ny hybrid rumdannelse i stadsstrukturen er et udslag af et dybtliggende behov for innovation og fornyelse i virksomheder og institutioner, fællesskaber og 40

41 DISKURSANALYS samfund (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 6). Det fjärde stadsrummet beskrivs här som en gestaltning av kunskapssamhället. Det ska fungera som ett mellanrum mellan offentligt och privat vilket grundar sig i ett djupt behov för innovation och förnyelse. Centralt i detta citat, och rapporten i stort, är innovation och förnyelse - två tecken som i detta sammanhang försöker beskriva varför det finns ett behov för ett nytt stadsrum. Det fjärde stadsrummet är därmed en hybrid rumsbildning, frammanat av ett behov för innovation och förnyelse och beskrivs i rapporten som en social och fysisk fusion, som med traditionella urbana element skapar en ny urban form med nya egenskaper och kvaliteter (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 30f). Även vad gäller den fysiska utformningen syns hur rapporten inspirerats av Floridas teorier, och det framförallt genom att gränser ska upphävas. Fysiska gränser i rummet ska inte vara skarpa, vilket grundar sig i Floridas teori om att tidigare gränser mellan arbete, hem och fritid suddas ut (Florida, 2006, s. 40). Det fjärde stadsrummet handlar därmed om att enheter ska flyta samman i en ny kombinerande stadsrumsbildning, där det ska finnas en flexibilitet i rummet med växlande användningsmönster som är i ständig förändring. Såhär beskrivs det i rapporten: [...] de enkelte bygningsmasser og stadsrum gennem fusion trænger ind i hinanden. Gennemtrænger hinanden, hvorved der opstår helt nye hybride rum- og bygningsformer, der både er åbne og lukkede, offentlige og private, ude og inde, veldefinerede og ikke-veldefinerede. [...] Denne dybtgående integration, sammenskydning, sammenfletning er mulig på grund af det 4-stadsrums fremkomst. Det er selve dette multifunktionelle stadsrum, der muliggør, ja, udgør denne sammenskudte stads- og bygningsstruktrur (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 31). Det fjärde stadsrummet ses som en sammanflätning i en fyrdimensionell struktur av kultur, utbildning, nätverk och stadsrum/byggnader. Det fjärde stadsrummet är såväl öppet som stängt, offentligt som privat, ute som inne samt väldefinierat och inte väldefinierat. Det är en djupgående integration och sammanflätning av dessa förut ansedda dikotomier, som nu ska utgöra ett integrerat multifunktionellt stadsrum. Madanipour (2003, s. 2) menar att hur det privata och det offentliga organiseras är en tydlig indikator på hur ett samhälle i övrigt organiseras. Samhällen organiserar sig nämligen i stor utsträckning kring det offentliga och privata, som också påverkar vår tillgång till staden (Madanipour, 2003, s. 1). Vårt sociala liv i staden och rätten till detta påverkas alltså starkt av hur förhållandet mellan det privata och det offentliga organiseras. I det offen- 41

42 DEL II tliga rummet utspelar sig relationer mellan människor, där får det sociala livet mellan olika människor plats (Madanipour, 2003, s. 165). Det är en plats som låter oss möta andra än oss själva: man kan se olika synpunkter, åsikter och uttryck. Detta beskriver Madanipour som den grundläggande komponenten i mänskliga samhällen. Att privatisera detta offentliga handlar om att någon tar kontroll över utrymmena och på något sätt reglera aktiviteten där. Och att tvärtom offentliggöra det privata, handlar om att frigöra det kontrollerade, privata och göra det tillgängligt för alla. Men Det 4. Stadsrum säger sig inte vilja privatisera det offentliga, eller offentliggöra det privata. Det man istället förespråkar är en uppluckring, och därmed vaghet kring var gränserna mellan det privata och offentliga går. Det fjärde stadsrummet ska varken vara ett offentligt, eller privat, rum - utan en hybrid: Det 4. stadsrum er således ikke dette offentlige rum. Tværtimod er det fysisk set en mellemting, et overgangsrum, en hybrid, mellem det offentlige og det private. Det gør det særligt betydningsfuldt som mødested, læringsrum, et sted for udveksling af kundskab og innovation ikke mindst i forhold til virksomheders, organisationers og institutioners udvikling. Det multifunktionelle, kundskabsfremmende og innovative stadsrum par excellence! (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 29). Det fjärde stadsrummet är alltså inte ett offentligt rum, utan ett mellanting mellan det privata och offentliga. Vad det innebär när gränserna mellan privat och offentligt suddas ut, beskrivs inte i rapporten, men är något vi ämnar undersöka i nedanstående avsnitt. I praktiken finns många platser där tydliga gränser som separerar offentliga och privata saknas, och Madanipour (2003, s. 239) ser förhållandet dem emellan snarare som ett kontinuum. Många platser är både privata och offentliga, det vill säga halvoffentliga och halvprivata. Det gör att dessa platser eller utrymmen kan ses som två världar som möts, där det snarare blir nyanser av integritet och offentlighet snarare än tydliga uppdelningar. Man måste förstå det offentliga och privata i en ömsesidig relation till varandra, och inte som separata enheter frånkopplade varandra (Madanipour, 2003, s. 3). Det bör finnas en dialog, snarare än fasta gränser, mellan de två världarna då detta berikar det sociala livet (Madanipour, 2003, s. 240f). Det finns därmed positiva saker med en uppluckring mellan det privata och offentliga, så som Det 4. Stadsrum förespråkar. Men det är viktigt att förstå att en gräns mellan det offentliga och privata återspeglar ett uttryck för makt, och beroende på hur gränsen dras gynnas vissa och inte andra (Madanipour, 2003, s. 241). Madanipour menar att man måste hitta en balans mellan den privata och offentliga sfären, eftersom inte alla utrymmen i staden ska vara ett likformigt och enhetligt utrymme. Den 42

43 DISKURSANALYS offentliga och privata sfären är beroende av varandra, och både individuella och kollektiva intressen måste erkännas och skyddas. Uppdelningen mellan det offentliga och privata påverkar individers uppfattning av rummet, och reglerar beteende och innebär en påverkan på samhället och dess utrymmen (Madanipour, 2003, s. 1). Det är alltså viktigt att förstå innebörden av gränsdragningar, och icke-gränsdragningar, mellan det privata och offentliga eftersom det påverkar medborgarna och staden, och därför är det också viktigt att belysa konsekvenserna när upplösandet av gränser förespråkas. Vi måste förstå maktens betydelse när offentliga platser planeras och byggs: vi måste vara medvetna om vem som drar nytta av det och inte, och vems intressen det är som prioriteras och inte (Mitchell, 2003, s. 219). Det är viktigt att veta för vem det byggs, och vem det gynnar REFLEKTION I detta nya stadsrum, där gränser mellan privat och offentligt suddats ut måste vi reflektera över vem som får plats i utvecklingen, och hur. Tidigare har motsatsförhållandet mellan de två tecknen privat och offentligt definierat varandra men i och med fjärde stadsrummet, förskjuts och omdefinieras dessa gränser. Privat ska nu innefatta offentligt, och tvärtom. Eftersom det inte ska vara offentligt, utan en hybrid mellan det offentliga och det privata, vem är det egentligen till för? När gränserna flyttas är det av stor vikt att inte förlora de värden som präglar stadens offentliga rum, öppna för alla, demokratiska och toleranta då detta får konsekvenser för allas rätt till staden. De förut ansedda dikotomierna privat och offentligt bildar i denna diskurs nu istället en ekvivalenskedja som tillsammans ger nodalpunkten fjärde stadsrummet dess betydelse. 4.6 AVSLUTANDE REFLEKTION I diskursanalysen har vi undersökt vilken historia som berättas om Malmös förflutna och framtid. I denna historia tar man avstånd från det förgångna för att definiera det framtida. Det offentliga rummet har i denna historia genomgått en diskursiv förändring, vilket resulterar i sociala och rumsliga konsekvenser. Diskursanalysen visar att genom att relatera tecknen innovation, inkludering, tillväxt, möten, kreativitet samt upplösta gränser till varandra i en ekvivalenskedja utgör de betydelsen för det fjärde stadsrummet. Denna diskursiva förändring kan ses få rumsliga konsekvenser. Det traditionella offentliga rummet har nu fått upplösta gränser, så som mellan privat och offentligt, ute och inne. I detta nya stadsrum, där gränser mellan privat och offentligt suddats ut måste vi reflektera över vem som får plats i utvecklingen, och hur. Förut har privat definierat offentligt som 43

44 DEL II dess motsats men i och med fjärde stadsrummet förskjuts och omdefinieras dessa gränser. Privat ska nu innefatta offentligt, och tvärtom, vilket får konsekvenser för allas rätt till staden. När gränserna flyttas är det av stor vikt att inte förlora de värden som präglar stadens offentliga rum, öppna för alla, demokratiska och toleranta. Det fjärde stadsrummet har gett ytterligare innebörd av begreppet offentligt rum, då det varken ska vara offentligt eller privat, utan en hybrid. Det är viktigt att staden består av platser som både tillgodoser behov hos individen - liksom platser som tillgodoser behov hos alla medlemmar i samhället som grupp (Madanipour, 2003, s. 241). Retoriken man använder sig av för att beskriva det fjärde stadsrummet är ett medvetet brott med tidigare föreställning om vad ett offentligt rum är och bör vara. Offentliga rum har en viktig historia, med demokratiska värden, men nu tycks man vilja skapa en historielös berättelse om hur våra gemensamma utrymmen i staden kan användas. I det nya Malmö vill man bryta med den funktionalistiska planeringen, men det innebär också ett brott med bland annat demokratiska värden samt mycket av industristadens historia. Genom att ta avstånd från historien om Malmö som industristad avfärda man i någon mån den gamla stadens medborgares historia. Rapporten lyfter mänskligheten i stadsbyggandet och att det fjärde stadsrummet är öppet för alla. Men genom ett historielöst förhållningssätt exkluderas vissa människor, och riktar istället in sig på den kreativa klassen. Genom vår analys av rapporten Det 4. Stadsrum har vi identifierat att målet med det fjärde stadsrummet är att främja ekonomisk tillväxt och innovation och att denna ekonomiska utveckling ska komma alla till gagn. Hur detta ska ske mer exakt upplever vi dock är svårare att utläsa. De som har möjligheten att arbeta kreativt och bidra till ekonomin inkluderas i de fjärde stadsrummen, men vad händer med resten av befolkningen som inte har möjlighet eller vilja till detta? För det finns en motsättning mellan att uppnå maximal tillväxt och maximal inkludering, menar Syssner (2008). Även Sandercock (1998, s. 2) menar att genom att koncentrera all uppmärksamhet på den ekonomiska tillväxten i stadens gemensamma utrymmen, missar vi något som är av lika stor vikt: alla gruppers rätt till staden. Ytterligare en slutsats från diskursanalysen är att användningen av begreppet alla är i denna kontext är problematiskt. Det kan sägas vara motsägelsefullt med ett öppet rum för alla där målet är ekonomisk tillväxt och innovation eftersom inte alla grupper i samhället kan eller vill bidra med detta. Eller så fyller man begreppet alla med en annan betydelse: alla som kan generera tillväxt och innovation. De sociala konsekvenserna kan vara att det fjärde stadsrummet snarare är en mötesplats för vissa grupper i samhället än ett 44

45 DISKURSANALYS offentligt rum öppet för alla. Det gör att det fjärde stadsrummet har förändrat det offentliga rummets betydelse: från ett rum för demokrati till en mötesplats för en kreativ klass. Vi har utläst tillväxt som det främsta syftet med det fjärde stadsrummet, detta ska åstadkommas genom innovation och kreativitet. Det har skett en hegemonisk process, där man gått från demokratiska värden till att den enskilda individen ska vara en tillgång till ekonomin. Prioriteringen av den kreativa klassen som stadsbyggandet har innebär en exkludering av de som inte anses vara kreativa, de tillhörande service- och tillverkningsklassen. I diskursen kan vi därför se att vi fortfarande lever i ett klassamhälle. Klasserna må har omstrukturerats eller bytt namn, men en hierarkisk struktur syns fortfarande av stadens medborgare i denna kreativa diskurs. Denna typ av planering kan bidra till att cementera klassförhållanden, där den kreativa klassen gynnas och övriga missgynnas. Denna förvandling till kunskapsstad är inte en naturlig process, utan en politisk sådan (Mukhtar-Landgren, 2005, s. 130). Winter Jørgensen (2000, s. 43) skriver att de rådande diskurserna formar samhället på ett bestämt sätt och utesluter därmed alla andra möjliga sätt, vilket är det som Laclau & Mouffe definierar som politik. Det är därför viktigt att förstå att förändringsprocesser får sociala och rumsliga konsekvenser, där vissa gynnas och andra missgynnas. De offentliga rummen kan inte tas för givna, det är något som ständigt måste kämpas för att upprätthållas och existera (Mitchell, 2003, s. 5). Därför kan inte kampen om de offentliga rummen ta slut, för då försvinner dem, menar Mitchell. Kampen är idag viktigare än någonsin. Vad offentliga rum är, och vem som har rätt till dem, är ofta inte helt tydligt. Rätten till de offentliga rummen är aldrig en gång för alla garanterad. 45

46 DEL II 5. OBSERVATION En stads offentliga rum symboliserar samhället och kulturen i vilket det existerar (Carr, 1992, s. 23). Därför frågar vi oss i detta avsnitt hur kan de offentliga rum som produceras i den kreativa kunskapsstaden se ut? Alltså, hur kan man förstå Malmö Live som ett fjärde stadsrum? Observationer gör vi för att titta närmare på det fjärde stadsrummet ur ett rättviseperspektiv, för att se om vi kan identifiera om det finns någon specifik grupp av människor som använder platsen, liksom hur platsen används. Genom observationer på plats har vi noterat hur de offentliga delarna i Malmö Lives Livingroom (se bilaga 2) används. Observationerna syftar till att exemplifiera det fjärde stadsrummet och dess utformning, och undersökningen har genomförts utifrån det. Detta innebär att vi inte drar definitiva slutsatser från observationerna, utan endast redogör för olika tendenser vi noterat. Figur 1. Malmö Live. 5.1 MALMÖ LIVE SOM OFFENTLIGT RUM I förra avsnittet redogjordes för kunskapsstadens stadsbyggande som övergripande riktar in sig på den kreativa klassen. Malmö har en ny identitet som kunskapsstad samt en vilja att skapa en attraktiv stadsmiljö. På grund av detta menar man att det finns behov att utveckla stadens besöksnäring, där Malmö Live kan sägas vara ett av stadens viktigaste projekt de senaste åren (Malmö stad, 2015, s. 26, samt bilaga 4). Byggnaden Malmö Live innefattar konserthus, kongress samt hotell och är beläget ett stenkast från Malmö centralstation i riktning mot Universitetsholmen och Västra hamnen. I kvarteret finns även bostäder och kontor. Denna kombination av verksamheter grundar sig bland annat i en önskan från Malmö stad att kongressanläggningen ska bli kommersiellt bärkraftig, något man 46

47 OBSERVATION sett att kongressanläggningar tidigare haft svårt med då de inte varit integrerade med andra funktioner (Malmö stad, 2015, s. 10). I en attraktiv stadsmiljö är ett spännande kulturoch nöjesliv viktigt, går det att läsa i slutrapporten för Malmö Live (2015, s. 7) där Malmö Lives konserthus med tillhörande arrangemang kan bidra. Kulturen har även en viktig roll i uppbyggnaden av den kollektiva identiteten och är en viktig komponent i skapandet av representationer av den tillväxtorienterade och konkurrerande staden (Möllerström, 2011, s. 23). Kulturens roll för att attrahera den kreativa klassen och därmed den ekonomiska tillväxten är även något Florida (2006) påpekar. Florida (2006, s. 269) menar att många från den kreativa klassen tackar nej till jobb i städer som inte har en musik- eller konstscen. Många flyttar till en plats inte bara för jobb eller av ekonomiska orsaker, utan för att platsen speglar deras livsstil. Det som rankades högst av det som ansågs attraktivt i en stad av den kreativa klassen var kulturella evenemang, allt från symfoniorkester och teater till mer alternativa musikupplevelser (Florida, s. 270). Musik och kultur spelar alltså en viktig roll i skapandet av den kreativa staden, eftersom de kreativa människorna attraheras av det, menar Florida (2006, s. 274). Den kreativa klassen kräver kreativa upplevelser och attraktiva miljöer. Med denna bakgrund, men även på grund av dess upplösta gränser samt blandning av verksamheter, har vi identifierat Malmö Live att vara ett fjärde stadsrum, byggt för den kreativa klassen. I marknadsföringen av Malmö Live betonas att det ska vara en öppen plats, ett offentligt rum i ordets bästa bemärkelse: Malmö Live är ett offentligt rum i ordets bästa bemärkelse öppet, tillgängligt och välkomnande. Verksamheten ska locka till egen aktivitet och deltagande. (Malmö Stad, 2015, s. 24) Malmö Live ska alltså vara ett offentligt och tillgängligt rum, öppet för alla. I analysen av diskursen det fjärde stadsrummet kom vi fram till att formuleringen ett öppet rum för alla är problematiskt i sammanhanget. Antingen är det motsägelsefullt att säga att det är ett öppet rum för alla samtidigt som det ska fokusera på ekonomisk tillväxt och innovation, eller så fyller man begreppet alla med en annan betydelse: alla som kan generera tillväxt och innovation. Hur denna problematik kan urskönjas i Malmö Live kommer följande avsnitt att behandla. 47

48 DEL II 5.2 VAD LOCKAR DEN KREATIVA KLASSEN? Florida (2006, s. 277) menar att det finns olika faktorer som påverkar var kreativa människor väljer att lokalisera sig, alltså faktorer som anses göra en plats attraktiv. Dessa benämner han ligger under begreppet platskvalitet som kan delas upp i tre dimensioner: - Vad som finns - en lämplig plats att vara kreativ på - Vem som finns - en mångfald av människor som interagerar och skapar möjligheter å att vem som helst kan bli delaktig och finna en plats i samhället - Vad som händer - livligt gatuliv, cafékultur, konst, musik och människor, en mängd aktiva, spännande och kreativa sysselsättningar Rapporten Det 4. Stadsrum (2009, s. 4) lyfter vikten av en hög stadskvalitet för att stärka innovativa verksamheters förmåga att vara innovativa och tjäna pengar. Att utgå från goda stadskvaliteter ökar alltså vinsten för verksamheter och företag. Kreativa klassen söker sig gärna till miljöer med god platskvalitet som präglas av autenticitet, där äldre byggnader blandas med nya (Florida, 2006, s. 273). Området som Malmö Live befinner sig i karaktäriseras av såväl äldre hus från mitten av 1800-talet, t.ex. svenska kyrkans lokal Sjömansgården, men även byggnader så som Niagara, Malmö Högskolas nybyggnation. Malmö Live ligger även nära Västra Hamnen där många kunskapsintensiva företag befinner sig, liksom nära infrastruktur som möjliggör rörelse enkelt över större område, vilket också kan ses som goda stadskvaliteter. Denna miljö innebär både en blandning av byggnader och av människor, vilket Florida (2006, s. 273) menar är attraktivt för den kreativa klassen. I och med detta resonemang kan vi se att Malmö Live vill locka till sig kreativa människor, bland annat genom sin utformning och placering. 5.3 UPPHÄVDA GRÄNSER Livingroom är lokaliserat i Malmö Lives bottenvåning. Det finns fyra ingångar, och i bottenvåningen nås även hotellets reception, liksom receptionen för biljettköp m.m. Runt om alla fasta väggar finns utställningskonst (figur 2). Rummet präglas av ett svagt ljus, med levande ljus på varje bord. Som diskursanalysen redogjort för uppluckras gränser mellan privat och offentligt i det fjärde stadsrummet. Detta kan vi även se i Livingroom. Med avskärmningar med hjälp av möbler och gardiner skapas ytor att befinna sig på, på ett mer eller mindre avskilt vis. I dessa avskärmade platser har vi noterat att en bredd av aktiviteter sker, här tar arbetsmöten 48

49 OBSERVATION plats, liksom en fika eller pauser i vardagen. Samtidigt används rummet även i stor utsträckning som genomfart, där man inte stannar upp, utan endast passerar. Den privata aspekten av det fjärde stadsrummet syns bland annat i Livingroom där sällskap upplevs sitta i möte eller liknande (figur 3), avskilt från övriga med hjälp av möbleringen. Samtidigt blir den offentliga aspekten påtaglig när man befinner sig på platsen utan tydligt syfte, som passage eller bara paus. Vi kan här se en uppluckring mellan privat och offentligt. Genom att använda mjuka arkitektoniska och vanligtvis förknippade inomhusmaterial kan enligt Hertzberger (2005, s. 86) göra den privata sfären mindre monumental och mer tillgänglig, medan det offentliga rummet blir mer mottagligt för personligt ansvar, där besökarna tar hand om platsens inredning. Arkitektur kan inspirera eller styra en viss typ av användning av rummet samt möjliggöra en rumslig tillgänglighet och känsla av intimitet. Men, denna tillgänglighet och intimitet är inte nödvändigtvis universell, utan kan också fungera som exkluderande medel. Carr et. al. (2009, s. 150) beskriver tre typer av tillträde: fysisk, visuell och symbolisk. Dessa interagerar och utgör tillsammans en oklar bild av vem som har tillträde till platsen, och vem som har kontroll över tillgången till platsen. Att det alltid finns personal på en plats kan ge en känsla av säkerhet, men det kan även verka hindrande för vissa människor att vara där och vara bekväma, och att vissa saker inte kan ske på platsen. Hur platsen är designad kan ge signaler om vem platsen är till för, vilken typ av människor som ska vara välkomna (Carr et. al., 2009, s. 149). Livingroom har en exklusivt inredd miljö, med soffor, mattor, konst, upplever vi. Det finns inga fysiska gränser som utesluter människor, men det faktum att det alltid är personal där och att inredningen är väldigt exklusiv kan verka som symboliska och visuella hinder för tillträde för vissa grupper av människor. Malmö Live kan därför mot denna bakgrund upplevas exkluderande för de som inte vanligtvis rör sig i exklusiva miljöer, eller de som inte vill bli bevakade. Figur 2. Konst på väggarna. Figur 3. Avskilda rum. Figur 4. Otydliga gränser. 49

50 DEL II Mellan bottenvåningens två receptioner ligger Livingroom, med tillhörande café och bar. Det finns inga tydliga gränser för vart rummet börjar och slutar (figur 4). På Malmö Live kan vi även se andra gränser upphävas, som Florida (2006, s. 40) hänvisar till - bland annat arbete och fritid. I Livingroom tycks såväl arbetsintervjuer och möten liksom mer avslappnat umgänge ske sida vid sida. Gränsen mellan arbete och fritid kan ses ha uppluckrats. Här pågår fritidsaktiviteter såsom konserter samtidigt som kongresser pågår. I mitten av detta finns Livingroom, ett offentligt rum, som ska fungera för alla aktiviteter där. De otydliga gränserna mellan hotell, konferens, konserthus och offentligt rum kan skapa en osäkerhet om var man är välkommen och inte, och vilka rum som är öppna respektive stängda för vem. 5.4 VEM BEFINNER SIG PÅ MALMÖ LIVE? Under de tillfällen observationerna har genomförts i Livingroom har fördelning mellan de vi uppfattar som män och kvinnor varit jämn. En bredd av människor kan synas bland hotellets gäster, där grupper av seniorer, konferensbesökare, konserthusmusiker liksom ett sportlag med tyska tjejer rör sig genom rummet. När vi befunnit oss i Livingroom har få konsumerat mat eller dryck, det tycks alltså inte krävas konsumtion för att man ska känna sig bekväm med att slå sig ner i möblerna. Samtidigt som någon tar en kaffe i en del av rummet har vi sett arbetsintervjuer ta plats liksom en man som kryper på golvet av okänd anledning. Det är alltså en bredd av olika grupper och aktiviteter. Kreativa människor vill ha toleranta och öppna miljöer med autenticitet: Autenticiteten uppstår i blandningen - i den gamla gatstenen utanför nyrenoverade hus, i inter-aktionen mellan unga och gamla, mellan lokala original och yuppies, mellan modeller och luffare, skriver Florida (2006, s. 273). Kreativa klassen vill alltså ha en bredd av olika människor omkring sig. Florida (2006, s. 15f) menar också att tolerans behövs för att tillväxt ska genereras. Toleransindexet innehåller gayindex, bohemindex, mångfaldsindex, ett mått på etnisk integration, och de platser som har ett högt värde på ett sådant index har sannolikt ett tolerant klimat, vilket attraherar den kreativa klassen. Detta lyfter frågan om vem dessa miljöer och staden i stort egentligen byggs för. De homosexuella, bohemerna, lokala originalen, luffarna och modellerna får här ta plats i staden, men är det på grund av allas rätt till en plats i staden eller är de ett verktyg för att hjälpa de kreativa att trivas och inspireras? Peck (2007, s. 175) menar att Floridas gayindex gör att de homosexuella blir ett positivt inslag i stadslivet, men det värderas 50

51 OBSERVATION främst utifrån dess ekonomiska funktion, som en indikator på ett fruktbart och vinnande klimat. Alla får därmed inte ta plats i staden i egenskap av medborgare, utan som antingen kreativa tillväxtgenererande människor, eller dess understödjare. Till exempel finns inte gayindexet till för eller prioriteras för att homosexuellas rättigheter ska erkännas i staden, utan för att det lockar till sig den kreativa klassen och därmed ökar konsumtion och genererar tillväxt (Hörnqvist et. al., 2005, s. 10). Detta tankesätt skapar till synes blandade dynamiska och öppna städer, men konceptet i sig kan ses som exkluderande. Man planerar bara för att generera tillväxt, inte för att skapa ett samhälle som är byggt för alla och utifrån allas premisser och på allas villkor, för att erkänna alla medborgares rätt till staden. I och med detta kan den social rättvisan hamna i skymundan till förmån för den ekonomiska bärkraften (Fainstein, 2010, s. 2). Tanken om att bygga stad åt en typ av människor är problematiskt, även om staden som de föredrar och det klimat de efterfrågar råkar vara bra och tillåta alla. I slutrapporten för Malmö Live (Malmö stad, 2015) framhävs att alla är välkomna. Alla är välkomna och omgivningen är dynamisk - för att den kreativa klassen vill ha en kulturell blandning: både arkitektoniskt och socialt. Det kan därmed synas vara inkluderande och öppet men mot bakgrund av detta tycks alla inte vara där på samma premisser. 5.5 AVSLUTANDE REFLEKTION Hur offentliga rum är utformade säger något om det samhälle i vilket det skapats, skriver Carr (2009, s. 22). De offentliga och privata platserna, och relationerna dem emellan, kan ses som en produkt av samhällets rådande värderingar och spegla samhällets erkännande av medborgarnas behov och rättigheter. Vilket samhälle är dessa rum med och skapar? I Malmö Live har vi sett att Livingroom beskrivs som ett offentligt rum, öppet för alla. I våra observationer i Livingroom har vi sett att de offentliga delarna används av en stor bredd människor. Men, vi ifrågasätter om de är där på samma villkor. Detta kan ses som en form av erkännande att alla har rätt till stadens gemensamma utrymmen. Men samtidigt är uttrycket öppet för alla fortfarande problematiskt i denna kreativa diskurs. I och med fokus att bygga för den kreativa klassen kommer allas rätt till staden i skymundan, och de som inte är kreativa och genererar tillväxt prioriteras inte i samma utsträckning som de kreativa. Den kreativa diskursen främjar en diversitet och mångfald, men inte i egenskap av allas rätt till staden, utan som en faktor för att öka den kreativa klassens välbefinnande och tillväxtgenering. Fainstein (2010, s. 25) menar att i ett demokratiskt samhälle ska alla grupper få säga sitt, och ingen priviligerad hierarki ska existera. Idealet att allas åsikt ska 51

52 DEL II höras är ett viktigt normativt argument, men att det inte är tillräckligt för att skapa ett jämlikt stadsrum öppet för alla (Fainstein, 2010, s. 29). Man måste även sörja för en tillräcklig representation av allas intressen, åstadkomma mer än symboliskt deltagande och upprätta minoriteters rättigheter. I vilken utsträckning Malmö Live är inkluderande är metodologiskt svårt att observera, då vi inte kan se vem som exkluderas, bara vem som inkluderas genom att vara på platsen. Det är däremot konceptuellt lättare att förstå att rummet är till för vissa men inte andra, genom den diskursanalys som genomförts. Det konceptuella fjärde stadsrummet fyller funktionen tillväxt genom innovation, på bekostnad av andra funktioner så som demokrati och jämlikhet. 52

53 AVSLUTNING DEL III 6. AVSLUTNING Offentliga rum kan ses symbolisera samhället i stort inom vilken den existerar (Carr et. al., 1992, s. 23). Vi har undersökt vilka offentliga rum som skapas i den kreativa kunskapsstaden, med en övergripande fråga om det fjärde stadsrummet har ändrat innebörden av begreppet offentligt rum. Det gör att vi har sett att den flytande signifikanten offentligt rum fyllts med nya betydelser. Utifrån vår diskursanalys samt observationer kan vi komma fram till ett antal slutsatser kring detta, som följer i nedan avsnitt. I rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) har vi sett att en betydande del av dagens stadsbyggande i framförallt Malmö är på den kreativa klassens premisser, där de fjärde stadsrummen riktar sig till den kreativa klassen. Trots att den kreativa klassen endast utgör ungefär en tredjedel av befolkningen förespråkar Florida (2006, s. 23) att stor del av staden och dess gemensamma utrymmen ska formas till fördel för denna tredjedel. Vi ställer oss därmed frågande till i vilken utsträckning detta planeringsideal är rättvist och tillgodoser allas rätt till staden. Vi har mot denna bakgrund ställt oss frågande till om stadsplaneringens strävan mot mångfald idag främst är för att attrahera och inspirera den kreativa klassen och den tillväxt de genererar, snarare än för att tillgodose invånarnas faktiska rätt till staden. Under observationerna såg vi att relativt blandade grupper rörde sig i Malmös Lives Livingroom. Men vi ställer oss frågande till om alla är där på samma premisser. Mot bakgrund av Floridas (2006) teorier om den kreativa klassens önskan om ett dynamiskt, tolerant och öppet klimat kan därför ses som en förklaring till den öppenheten som råder trots att den exklusiva inredningen kan verka exkluderande. Därför kan öppenheten ses som en konsekvens av att tillfredsställa den kreativa klassens önskningar, och inte i egenskap av att faktiskt skapa öppenhet i stadens gemensamma utrymmen för att alla har rätt till det. Det fjärde stadsrummet ska varken vara ett offentligt eller privat rum - utan en hybrid. Det blir därmed en vaghet kring var gränserna mellan det privata och offentliga går. Förhållandet mellan privat och offentligt spelar stor roll för hur människan upplever och rör sig i sin stad och vad konsekvenserna blir om man löser upp gränserna dem emellan är därför viktigt att vara medveten om. Vem gynnas och vem missgynnas av detta är något som vidare behöver utvärderas i ytterligare forskning. I en allt mer konkurrensdriven stadsutveckling är tillväxt ett centralt fokus. Det kan ses i det fjärde stadsrummet då en primär funktion för detta är att stödja och främja ekonomisk 53

54 DEL III tillväxt (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 8). Tecken så som innovation, kreativitet sätts i relation till varandra för att i det fjärde stadsrummet resultera i tillväxt. I samband med detta formulerande av ett nytt samhälle framkommer även nya ideal för medborgaren att leva upp till. Det samhälle vi skapar idag präglas därmed av en syn på människan som en tillgång för ekonomin eller inte. Samtidigt lyfter rapporten Det 4. Stadsrum att det fjärde stadsrummet ska skapa social sammanhållning. Men Syssner (2008, s. 43) menar att ett stort fokus på tillväxt ofta innebär ökade sociala orättvisor. Förhållandet mellan fokus på tillväxt och social inkludering kan därför ses som motsättningsfyllt, något det i Det 4. Stadsrum saknas ett tydligt svar på hur det ska hanteras. En slutsats är därför att det fjärde stadsrummet prioriterar tillväxt snarare än rättvisa då inte alla kan eller vill bidra med den ekonomiska tillväxt som det fjärde stadsrummet ska leda till. Därför har vi under arbetets gång kommit fram till att det fjärde stadsrummet är ett tillväxtgenererande stadsrum snarare än ett demokratiskt stadsrum vilket är problematiskt då Brenner, Marcuse & Mayer (2009, s. 176) understryker en angelägenhet att se till mänskliga och sociala behov och menar att staden ska vara till för människorna och inte för ekonomisk vinst. Denna nyliberala syn på stadsbyggande som den kreativa staden uppvisar upplevs ofta som normativ och oundviklig, och därmed som hegemonisk (Springer, 2010, s. 544). Men det är viktigt att uppmärksamma att hegemoni är en diskursivt konstruerad strategi, som ständigt reproduceras genom vardagliga handlingar och tal. Därför är utvecklingen mot en kreativ kunskapsstad inte en naturlig process utan en politisk och diskursiv sådan. Dessa förändringsprocesser får sociala och rumsliga konsekvenser där vissa gynnas och andra missgynnas. I den kreativa kunskapsdiskursen tas ett tydligt avstånd från historien, vilket är problematiskt då det kan innebära ett avfärdande av stadens, men även medborgarnas historia. Ett historielöst förhållningssätt gör att det som var bra med de offentliga rummen kan gå förlorat, medan det som var mindre bra glöms bort och i värsta fall återupprepas. Dock är det viktigt att inte romantisera det offentliga rummets historia som demokratisk plats, då denna inte är helt enkel eller felfri. Fraser (1990) menar att många medborgare var exkluderade, trots den demokratiska förankringen. T.ex. Greklands agora var en plats för demokrati - men bara för fria män. Det är alltså viktigt att inte romantisera det förflutna, men inte heller förkasta det, utan lära av det. Att hävda att det fjärde rummet är ett rum för alla, kan liknas vid Frasers kritik av Habermas förenklingar av det demokratiska, den borgerliga stadens offentliga sfär. Alla har inte samma premisser att mötas på för ett jämlikt samtal, menar Fraser. Och vi menar att alla har inte samma premisser, eller vilja, att skapa innovativ tillväxt i ett fjärde stadsrum. 54

55 AVSLUTNING I den offentliga sfären i den borgerliga staden betydde alla de vältaliga och priviligierade männen som kunde mötas i ett offentligt samtal för att bilda en allmän opinion. I det offentliga rummet i kunskapsstaden, det fjärde stadsrummet, tycks alla vara de kreativa som genererar tillväxt som möts och skapar ett innovativt klimat. Sätts det upp premisser och syften med det offentliga rummet utifrån vissa ideal, är det bara de som identifierar sig med detta och kan matcha idealen som inkluderas. I skapandet av offentliga rum med uttalade ideal och syften, måste man vara uppmärksam på vem som gynnas och vem som inte gör det. För att hela samhället ska sträva mot att vara mer jämlikt behöver stadens gemensamma utrymmen vara öppna för alla oavsett förutsättningar. Men de som gynnas i en stadsutveckling där tillväxt prioriteras är ofta de välbärgade, menar Fainstein (2010, s. 36) och skriver följande: [...]pro-equity regimes would require that the distributional outcomes of programs be measured in terms of a) who benefits from them, and b) to what extent? A pro-equity program favors less well off more than well-to-do. That is, it should be redistributive, not simply economically, but also, as approriate, politically, socially and spatially (Fainstein 2010, s. 36). I en jämlik stad behövs alltså en fördelningspolitik där man utgår ifrån frågor om vem som gynnas och i vilken utsträckning. Vi menar att det behövs en bredd av planering, inte bara planering för den kreativa klassen, för att skapa demokratiska stadsrum. Det offentliga ska visa upp ojämlikheterna, inte bortse från dem, menar Fraser (1990, s. 77). Diversiteten hos medborgarna måste därför belysas, för att ett mer rättvist samhälle ska skapas. För om inte samhället fokuserar på att sträva mot rättvisa där alla har lika rättigheter och möjligheter, kommer inte heller samhällets offentliga rum kunna vara öppna och tillgängliga för alla. 55

56 7. KÄLLFÖRTECKNING Bergström, G. & Borséus, K. (2012). Textens mening och makt: Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys (3., [utök.] uppl. ed.). Lund: Studentlitteratur. Carr, S., Francis, M., Rivlin, L. G., & Stone, A. M. (2009). Public space. New York: Cambridge University Press. Fainstein, S. S. (2010). The just city. Ithaca, N.Y: Cornell University Press. Fishman, R. (1982). Urban Utopias in the Twentieth Century: Ebenezer Howard, Frank Lloyd Wright, and Le Corbusier från Urban Utopias in the Twentieth Century: Ebenezer Howard, Frank Lloyd Wright, and Le Corbusier. I Campbell, S. & Fainstein, S.S. (red.) (2012). Readings in planning theory. (s ). Oxford: Wiley-Blackwell. Florida, R. (2006). Den kreativa klassens framväxt. Stockholm: Daidalos. Fraser, N. (1990). Rethinking the public sphere: A contribution to the critique of actually existing democracy. Social Text, volym (25/26), s DOI: / Fredriksson, J. (2014). Konstruktioner av en stadskärna: den postindustriella stadens rumsliga maktrelationer. (Doktorsavhandling). Göteborg: Chalmers tekniska högskola, Göteborg. Tillgänglig: Heldt Cassel, S. (2008). Platsmarknadsföring, regional image och jakten på attraktivitet. I F., Andersson, R., Ek & I., Molina (Red.), Regionalpolitikens geografi: Regional till växt i teori och praktik (s ). Lund: Studentlitteratur. Hertzberger, H. (2005). Lessons for students in architecture. Rotterdam: 010 Publishers Hörnqvist, M., Lund Hansen, A., Pettersson, H., Unsgaard, O. & Wennerhag, M. (2005). En öppen stad, en ej befästad. Fronesis, volym 18, s Knox, P. (2014). Geography of the world economy (6th ed.). Florence: Taylor and Fran cis. Krätke, S. (2010). Creative Cities and the Rise of the Dealer Class: A Critique of Richard Florida s Approach to Urban Theory. International Journal of Urban and Regional Research. Volym 34.4, (December 2010) s DOI: /j x Krätke, S. (2012) The new urban growth ideology of creative cities. I Brenner, N., Marcuse, P. & Mayer, M. Cities for people, not for profit: Critical urban theory and the right to the city (2012). Abingdon, Oxon; New York, NY;: Routledge. Larsson, C. ( ). Återta makten över det offentliga rummet. Hämtad

57 17 från: Larsson, C. ( ). Nordic City Networks nya pilotprojekt i Malmö - Linjen. Hämtad från: works-nya-pilotprojekt-i-malmo-linjen/ Larsson, C. ( ) Bostadsvrålet. Hämtad från: Madanipour, A. (2005;2003;). Public and private spaces of the city. London: Routledge. Malmö stad. ( ). Översiktsplan för Malmö ÖP2012, Planstrategi. Hämtad från: OP2012_planstrategi_utstallningsforslag_web_jan2013.pdf Malmö stad. ( ). Slutrapport Malmö Live-projektet. Hämtat från: lm%c3%b6+live+slutrapport%2btj%c3%a4nsteskrivelse.pdf Marcuse, P. (2009). From critical urban theory to the right to the city. City, volym 13(2), s doi: / Mitchell, D. (2012). Right to the city: Social justice and the fight for public space. New York: Guilford Press Mukhtar-Landgren, D. (2005). Den delade staden Välfärd för alla i kunskapsstaden Malmö. Fronesis, volym 18, s Möllerström, V. (2011). Malmös omvandling: Från arbetarstad till kunskapsstad : En diskursanalytisk studie av Malmös förnyelse. (Doktorsavhandling) Lund: Lund universitet Nationalencylopedin. (u.å). Humankapital. Hämtad från: Nationalencyklopedin. (u.å). Autism. Hämtad från: Nordic City Network. ( ). Linjen. Hämtat från: Oldenburg, R. (1999). The great good place: cafés, coffee shops, bookstores, bars, hair salons, and other hangouts at the heart of a community. New York: Marlowe. Patel, R. (2011). Forskningsmetodikens grunder: Att planera, genomföra och rapportera en undersökning (4.,[uppdaterade] uppl. ed.). Lund: Studentlitteratur. Peck, J. (2005). Struggling with the creative class. International Journal of Urban and Regional Research, volym 29(4), s Peck, J. (2007). Kreativitet som lösningen på allt. Fronesis, volym 24, s

58 Regeringskansliet. (2016). Civila samhället. Hämtad från: Riisom, P., Beier Sörensen, H., (2009). Det 4. Stadsrum. Vaerdigbaseret stadsutvikling. Universitetsholmen som kundskabstad. Hämtad från: Det+4.+stadsrum-+English+summary+(2009).pdf Riisom, P. (2008). Plattform för Kunskapsstaden Malmö. Hämtad från: Sandercock, L. (1998). Towards cosmopolis: Planning for multicultural cities. Chichester: John Wiley & Sons. Springer, S. (2011). Public space as emancipation: Meditations on anarchism, radical democracy, neoliberalism and violence. Antipode, volym 43(2), s DOI: /j x Stenkvist, L. (2015). Malmö live: Inblickar och utblickar. Malmö: Roos & Tegner. Sydsvenskan. ( ). Kafeét är nya arbetsplatsen. Hämtad från: Syssner, J. (2008). Regionen och dess medborgare. I F., Andersson, R., Ek & I., Molina (Red.), Regionalpolitikens geografi: Regional tillväxt i teori och praktik (s ). Lund: Studentlitteratur. Winther Jörgensen, M. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur. Bildkällor: Samtliga bilder är tagna av författarna till uppsatsen. 58

59 BILAGA 1 DISKURSANALYS - CITAT FRITT ÖVERSATTA FRÅN DANSKA TILL SVENSKA CITAT FRÅN SIDA 24-25: Det 4. stadsrum bygger på det modsatte forhold [till den funktionsindelade staden]. Det drejer sig ikke blot om at overskride, gennemhulle eller åbne grænser i byen, men om at ophæve dem. Derved gives rum for etablering af relationer på kryds og tværs i stadsrummet/strukturen. De enkelte enheder i byen opnår dermed deres betydning, berettigelse, identitet og nytteværdi gennem deres relationer - og dermed gennem de andre enheder i byen, som de således er forbundet med. Det afgørende i det 4.stadsrum er altså ikke den enkelte boks hver for sig, men det rumlige, sociale, kulturelle, økonomiske og uhyre komplekse urbane fællesskab, hvori de indgår (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 9). Det fjärde stadsrummet bygger på ett motsatt förhållande till den funktionsindelade staden. Det handlar inte bara om att överskrida, genomtränga eller öppna gränser i staden, utan om att upphäva dem. Detta skapar utrymme för att etablera relationer kors och tvärs i stadsrummet. De enskilda enheterna i staden uppnår därmed sin mening, legitimitet, identitet och värde genom sina relationer - och också via de andra enheterna i staden, som de därmed är förknippade med. Det avgörande i det fjärde stadsrummet är därför inte de enskilda enheterna, utan den rumsliga, sociala, kulturella, ekonomiska och oerhört komplexa urbana samhället som de ingår i. CITAT FRÅN SIDA 26: Byen har hidtil - som en funktionalistisk og industriel, logistisk maskine været karakteriseret ved en rumlig arbejdsdeling mellem uensartede stadsfunktioner, der er holdt adskilt i det urbane rum gennem zonering i monofunktionelle enheder: en funktionalistiske og autistiske stadsstruktur (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 8). Staden har hittills - som en funktionalistisk och industri, logistik maskin - präglats av en rumslig arbetsdelning mellan olika stadsfunktioner som hålls åtskilda i stadsrummet genom zonindelning i monofunktionella enheter: en funktionalistisk och autistisk stadsstruktur. CITAT FRÅN SIDA 27: På den ene side kan det 4. stadsrum beskrives som en naturlig udvikling i stadsrummet, 59

60 der opstår som en følge af et stigende behov for innovation, kundskabsdeling, ideudvikling og møder på kryds og tværs. På den anden side er det 4.stadsrum en principiel og radikal ny organisationsform i det urbane rum (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 8). Å ena sidan kan det fjärde stadsrummet beskrivas som en naturlig utveckling i stadsrummet, som uppstår till följd av ett växande behov av innovation, kunskapsutbyte, idéutveckling och möten kors och tvärs. Å andra sidan är det fjärde stadsrummet en principiell och radikalt ny form av organisation i stadsrummet. CITAT FRÅN SIDA 27: Denne udvikling vil i øvrigt være fundamentet for en god samfundsudvikling, sammenhængskraft og et velfungerende menneskeligt fællesskab (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 3). Denna utveckling kommer också att vara grunden för ett gott samhälle, sammanhållning och en fungerande mänsklig gemenskap. CITAT FRÅN SIDA 29: Det 4. stadsrum adskiller sig principielt, men ikke nødvendigvis i praksis, fra det 3. stadsrum, som er det traditionelle stadsrum - torve, gader og pladser - og som især er medium for de humanitiske (sic) værdier (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 13). Det fjärde stadsrummet skiljer sig principiellt, men inte nödvändigtvis i praktiken från det tredje stadsrummet, som är det traditionella stadsrummet - torg, gator och platser - och som är särskilda medium för de humanistiska värdena. I modsætning hertil [cafeen, foyeren, biblioteket, fortorvsresturanten, åbne sturetager (sic) osv.] vil det fuldt udviklede 4.stadsrum være et alment stadsrum, åbent og tilgængeligt for alle, ikke specialiseret eller iscenesat ikke besat, men frit et frirum! (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 6). Till skillnad från [café, fritidsgård, bibliotek, fortorvsresturanten öppna bottenvåningar etc.] förfaller det fjärde stadsrummet att vara ett allmänt stadsrum, öppet och tillgängligt för alla, inte specialiserade eller iscensatt - inte bestämt men fritt - ett frirum! CITAT FRÅN SIDA 31: [...] menneskets kreativitet igen - men på en ny måde - er udgangspunkt i samfundets 60

61 produktion og organisation af den økonomiske værdiskabelse i virksomheder, institutioner, fællesskaber og städer, som vi skal leve af (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 5) [...] Mänsklig kreativitet är igen - men på ett nytt sätt - grunden för samhällets produktion och organisation av det ekonomiska värdet av företag, institutioner, samhällen och städer som vi måste leva med. CITAT FRÅN SIDA 32: Det 4.stadsrum beskrives som et nyt multifunktionelt og ekspanderende stadsrum, der vil få særlig betydning mht. at fremme kundskabsdeling, innovation, produktudvikling og økonomisk vækst i virksomheder og institutioner. Men som også har en bredere betydning i form af bidrag til bedre sammenhængskraft i samfundet, social og kulturel udvikling og vækst (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 13). Det fjärde stadsrummet beskrivs som en ny multifunktionell och expanderande stadsrum, vilket är särskilt betydelsefullt med hänsyn till att främja kunskapsutbyte, innovation, produktutveckling och ekonomisk tillväxt i företag och institutioner. Men det har även har en vidare betydelse i form av ett bidrag till bättre social sammanhållning, social och kulturell utveckling och tillväxt. CITAT FRÅN SIDA 34: En udvikling af kulturelle og sociale rammer i lokalsamfundet vil bidrage til at inkludere alle i samfundets udvikling. Den er samtidig et udtryk for en mobilisering af de menneskelige ressourcer og kompetencer i lokalsamfundet, der igen vil understøtte den økonomiske innovation og vækst til gavn for alle (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 8). En utveckling av kulturella och sociala miljöer i det lokala samhället kommer att bidra till att inkludera alla i samhället. Det är också ett uttryck för att mobilisera mänskliga resurser och kompetenser i samhället, vilket i sin tur kommer att stödja ekonomisk innovation och tillväxt - till nytta för alla. CITAT FRÅN SIDA 35: Social kapital er som bekendt værdien af netværk mellem mennesker, virksomheder, institutioner osv. Og dette netværk fremmer, især når det omfatter alle aktörer, samfundets, virksomheders og institutioners samt menneskers evne til at udnytte deres kreativitet, være innovative og til skabe økonomiske, sociale og kulturelle værdier (Riisom & Beier 61

62 Sörensen, 2009, s. 17). Socialt kapital är som känt värdet av nätverk mellan människor, företag, institutioner och så vidare. Detta nätverk främjar, särskilt när det omfattar alla aktörer, samhällets, företags och institutioners samt människors förmåga att utöva sin kreativitet, vara innovativa och skapa ekonomiska, sociala och kulturella värden. CITAT FRÅN SIDA 35-36: Den humane kapitals dominans og dermed mennesket centrale position i samfundet stiller som i renæssancen - krav om en ny form for stadsudvikling (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 5). Humankapitalets dominans och därför människans centrala ställning i samhället ställer - som i renässansen - krav på en ny typ av stadsutveckling. CITAT FRÅN SIDA 38: Disse livsytringer, disse autonome urbane kræfter, så at sige, disse omfattende netværksdannelser, der opstår omkring innovative organisationer, er guld værd! Og de er naturligvis uhyre værdifulde i forbindelse med stadsudvikling og udvikling af lokalsamfundet og det er helt afgørende, at stadsplanlægning, stadsrums indretning, byggeri og andre former for styring forstår at spille sammen med disse autonome kræfter og ikke lægger hindringer i vejen for deres opståen og virke (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 16f). Dessa manifestationer av liv, dessa autonoma urbana krafter, så att säga, dessa omfattande nätverk som uppstår kring innovativa organisationer, är guld värda! Och det är naturligtvis oerhört värdefullt i relationen mellan stadsutveckling och utveckling av det lokala samhället att stadsplaneringen, stadsrummets utformning, konstruktion och andra former av ledningen vet hur man samspelar med dessa autonoma krafter och inte står i vägen för dess skapande och funktion. Her spiller den funktionalistiske planlægning med sin trang til at ordne, klassificere og oprette funktionelle skel i stadsstrukturen en lidet ønskværdig rolle. Ofte bidrager denne form for planlægning til i bedste fald at begrænse udviklingen af de autonome urbane kræfter, i værste fald til at forhindre dem. Stadsplanlægningen må indrettes på en måde, der anerkender, fremmer og udnytter disse kræfter i samfundets, erhvervslivets institutionernes og borgernes interesse (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 17). 62

63 Här spelar den funktionalistiska planeringen med sitt anspråk att organisera, klassificera och inrätta funktionella avdelningar i stadsstrukturen en föga önskvärd roll. Ofta bidrar denna typ av planering till att i bästa fall begränsa utvecklingen av de autonoma urbana krafterna, och i värsta fall förhindra dem. Stadsplaneringen måste utformas på ett sätt som erkänner, främjar och utnyttjar dessa krafter i samhället, affärsinstitutioner och det allmänna intresset. CITAT FRÅN SIDA 40: Med det 4. stadsrum understreges betydningen af den lille skala i stadsstrukturen. I modsætning til den traditionelle, funktionalistiske stadsplanlægning, hvor det er den store skala, det store greb, den overordnede struktur, der er afgørende (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 31). Med det fjärde stadsrummet betonas vikten av den lilla skalan i stadsstrukturen. I motsats till den traditionella, funktionalistiska stadsplaneringen, där stor skala, det stora greppet, den övergripande strukturen, var avgörande. CITAT FRÅN SIDA 40-41: Det 4.stadsrum er, som nævnt ovenfor et forsøg på at forstå og tolke den måde, hvorpå dannelsen af kundskabssamfundet slår igennem i stadsudviklingen, blandt andet gennem omdannelse af stads- og bygningsstrukturerne: det 4. stadsrum. Den gradvise, stedvise, påbegyndende og fremadskridende dannelse af det 4.stadsrum et mellemrum mellem det offentlige og private rum, en ny hybrid rumdannelse i stadsstrukturen er et udslag af et dybtliggende behov for innovation og fornyelse i virksomheder og institutioner, fællesskaber og samfund (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 6). Det fjärde stadsrummet är, såsom nämnts ovan, ett försök att förstå och tolka det sätt bildandet av ett kunskapssamhälle återspeglas i stadsutveckling, bland annat genom omvandlingen av stads- och byggnadskonstruktioner: det fjärde stadsrummet. Den gradvisa, stedvise, inledande och det framåtskridande bildandet av det fjärde stadsrummet - ett mellanrum mellan offentliga och privata utrymmen, en ny hybrid rumslig konfiguration i stadsstrukturen - är en manifestation av ett djup behov av innovation och förnyelse i företag och institutioner, och i samhället. CITAT FRÅN SIDA 41: [...] de enkelte bygningsmasser og stadsrum gennem fusion trænger ind i hinanden. Gennemtrænger hinanden, hvorved der opstår helt nye hybride rum- og bygningsformer, der 63

64 både er åbne og lukkede, offentlige og private, ude og inde, veldefinerede og ikkeveldefinerede. [...] Denne dybtgående integration, sammenskydning, sammenfletning er mulig på grund af det 4-stadsrums fremkomst. Det er selve dette multifunktionelle stadsrum, der muliggør, ja, udgør denne sammenskudte stads- og bygningsstruktrur (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 31). [...] enskilda områden och stadsrum tränger genom fusion in i varandra. Genomtränger varandra, vilket skapar ett nytt hybridutrymme och byggformer som är både öppna och slutna, offentliga och privata, ute och inne, väldefinierade och icke-definierad. [...] Denna djupa integration, sammanskjutning, sammanflätning är möjlig på grund av det fjärde stadsrummets tillkomst. Det är detta multifunktionella stadsrum som möjliggör, ja utgör, denna sammanflätade stads- och byggnadsstruktur. CITAT FRÅN SIDA 42: Det 4. stadsrum er således ikke dette offentlige rum. Tværtimod er det fysisk set en mellemting, et overgangsrum, en hybrid, mellem det offentlige og det private. Det gør det særligt betydningsfuldt som mødested, læringsrum, et sted for udveksling af kundskab og innovation ikke mindst i forhold til virksomheders, organisationers og institutioners udvikling. Det multifunktionelle, kundskabsfremmende og innovative stadsrum par excellence! (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 29). Det fjärde stadsrummet är inte detta offentliga rum. Snarare är det fysiskt sett ett mellanting, ett övergångsrum, en hybrid mellan det offentliga och privata. Det är särskilt viktigt som mötesplats, inlärningsmiljö, en plats för utbyte av kunskap och innovation, inte minst i relation till företag, organisationer och utvecklingen av institutioner. Ett multifunktionellt, kunskapsfrämjande och innovativt stadsrum par excellence! 64

65 BILAGA 2 KARTA PÅ MALMÖ LIVE, LIVINGROOM NEPTUNIGATAN MALMÖ CENTRALSTATION LIVINGROOM MALMÖ LIVE Källa: Malmö stadsarkiv (2016) Bearbetad av Lindeberg, M. 65

66 BILAGA 3 OBSERVATIONSSCHEMA 66

67 BILAGA 3 OBSERVATIONSSCHEMA 67

68 BILAGA 4 Plakat Malmö Live. Foto: Lindeberg & Troedsson. 68