Tidig- medeltida. samhällen och människor. Föreläsningar till Studieförbundet Vuxenskolan. Lars Bägerfeldt. Skrivna och inlästa på ljudband 2004

Transkript

1 Tidig- medeltida samhällen och människor Föreläsningar till Studieförbundet Vuxenskolan Skrivna och inlästa på ljudband 2004 Lars Bägerfeldt

2 Innehåll 1. Kungaätterna och folkungapartiet Den skrivna historiens tid, krönikor och köpebrev Den urgamla ätten Stenkilska ätten Sverkerska och erikska ätten, samt folkungapartiet Bjärboätten (Folkungaätten) 2. Rike och stat Statens organisation, kungens och hans förlängda arm Makt och myndighet, beslut och beslutsrätt Landgränser, medborgare med rättigheter och skyldigheter Rikets organisation Ättens självstyre, försvarsorganisationer och folkförsamlingen Samarbete och välvilja, sedvanerätt 3. Kyrka och kloster Kristnandet, folkets anammande och missionens mål Hov och kyrkor i trä och sten Finansiering Dop, vigsel och begravning, samt mässa och klockringning Klosterordnar 4. Ting, marknad och högtidsdagar Gode och lagman, offer och ting Sedvanerätt och lagsamlingar, bot Marknadsplatser och marknadsdagar Årets högtidsdagar Helgon och vallfärdsplatser 5. Korståg och pilgrimsresor Jerusalemfarare De stora korstågen De svenska korstågen Pilgrimsresor 6. Ortnamn (ej avslutad) 2

3 1 Kungaätterna Välkomna till den här serien som ska handla om medeltid. Jag heter Lasse Bägerfeldt och är fil.dr i arkeologi, och mina stora intressen har varit megalitgravar från bondestenåldern och debatten om Svea rikes vagga. I det sistnämnda fallet måste man läsa på ordentligt, både vad gäller järnålder och tidig medeltid och det är det som vi fokuserar på den här gången. När vi pratar om tidig medeltid är det stora skillnader mot tiden dessförinnan, under järnåldern, därför att tidig medeltid har någonting alldeles unikt som inte fanns tidigare, nämligen skrivna källor som berättar om den här tidsperioden ganska ingående. Skrift förekom tidigare. Runor finns redan från 200-talet, men de berättar inte så mycket för oss hur samhället var beskaffat, vilka människor som fanns och vad de gjorde för något. Det är först på och 1100-talet, just när medeltiden börjar, som vi får ett mer allmänt grepp om händelseutvecklingen. Det är därigenom som vi lär känna, inte bara kungar, utan också andra människor i samhället och vad de har gjort för något. Av de här skrivna krönikorna som vi har, är det inte alltid så att de är tillförlitliga, utan vi måste granska innehållet för att utreda om de är tillförlitliga eller inte. Det kan också finnas köpebrev och andre mer formella skrifter som försöker åskådliggöra händelser under medeltiden. Men till och med dessa kan vara förfalskningar ibland, så det gäller att vara vaksam. Men vi ska inte överdriva denna risk för mycket, utan när vi läser krönikor och gamla sagor så vet vi att tillförlitligheten är mycket stor, så vi kan med stor behållning läsa dem och få en god bild av hur det var under tidig medeltid. När vi nu granskar den här perioden så kanske vi måste börja med kungaätterna i varje fall. Kungarna bildar en slags stomme i vår historia, vare sig vi vill ha det så eller inte. De här kungaätterna börjar långt ner i järnåldern och sträcker sig fram till järnåldern och sedan vidare till vår egen tid. Kungar har vi haft sedan urminnes tider. De äldsta kungarnas som vi har namngivna är närmare två tusen år gamla, men vi nöjer oss här med halva tidsresan tillbaka, till tidigt 1000-tal. Här möter vi Olof skötkonung, han som ofta brukar benämnas vår första kung eller i varje fall vår första kristna kung. Men det är inte sant, eftersom han hade en fader och en farfar som båda var kungar som var välvilligt inställda till kristendomen. Fadern Erik segersäll döpte sig och var kristen under en kort period innan han återgick till hedendomen. Det skedde under den tid när han hade erövrat Danmark och tvingades gå över till kristendomen för att kunna bibehålla de här provinserna i Danmark. När han sedan förlorade Danmark, återvände han både till Sverige och till hedendomen. Därför blev det hans son Olof skötkonung i början av 1000-talet som blev vår första svenska kung som även dog som kristen. När vi pratar om 1000-talet vill jag bara göra en liten språklig anmärkning, att man inte säger tusentalet för då menar man tusen år och 3

4 ända fram till år I regel menar vi bara ett enda sekel och då säger man tiohundratalet istället. När vi nu kommer in på den gamla kungaätten finns det många historier om de olika personerna, och det här är det som historikerna arbetar med för att försöka se om vi kan lära oss mer under den här perioden, som inte bara gäller kungarnas bedrifter utan även hela samhället. Olof skötkung levde under en tid när kristendomen infördes, men det skulle pågå under hundra år innan kristendomen verkligen fick ett grepp över befolkningen och man kan säga att alla människor var kristna. Den här perioden är omtumlande på många sätt och vis. Det är faktiskt så att Olof skötkonung föds och dör under vikingatiden, för den perioden sträcker sig ända fram till år 1050 eller 1066, beroende på hur man räknar. Det gör att medeltiden inte börjar förrän därefter. Så vi måste börja i slutet av vikingatiden och i slutet av järnåldern för att få ett grep om hela händelseutvecklingen. Olof skötkonung tillhörde den gamla kungaätten, ofta felaktigt benämnd Ynglingaätten, som var den första kända kungaätten i Sverige, vilken utslocknade redan på 600-talet. Den kungaätt som därefter tog över, var visserligen besläktad med den föregående, men det var den ätten som Olof skötkonung härstammade från. Märkligt nog har den kungaätten inget namn i litteraturen. Den ätten utslocknade med Olof skötkonung och hans söner, Anund Jakob och Emund gamle. Därefter tog den stenkilska ätten över. Stenkil och hans söner regerade i ungefär 60 år. Precis som tidigare var det på mödernet, alltså genom en dotters äktenskap med någon ädel herre, som kungatiteln fördes vidare. Så var det i Stenkils fall. Han hade gift sig med en dotter från den gamla kungaätten, och så skulle det också bli ungefär 60 år senare när först Sverker d.ä. och därefter Erik den helige uppsteg på den svenska tronen. Båda två gifte in sig i den gamla kungaätten, i detta fall den stenkilska ätten, och kunde på så vis komma åt kungatronen. När också dessa båda ätter utslocknade på manssidan ungefär hundra år senare var det åter igen på kvinnosidan som en ny kungaätt framträdde. Den ätt som kom därefter kallar jag gärna för Bjälboätten, medan andra föredrar att kalla den för Folkungaätten. Att jag inte vill använda begreppet Folkungaätten beror på att vi just vid den här tidsperioden har en sammanslutning som då kallades för Folkungarna, numera kallas de ofta för Folkungapartiet, och deras främsta motståndare var just Folkungaätten som är detsamma som Bjälboätten. För att slippa sammanblandningen och oklarheten om man menar ett parti och en sammanslutning av stormän i landet eller en om man menar en kungaätt, så har jag valt att kalla kungaätten för Bjälboätten. Om vi granskar dessa ätter kan vi märka att det händer mycket under den här tiden. Så länge som vi har Olof skötkonung är det ganska stillsamt, men vi höll på att få ett inbördeskrig i Sverige år 1019 eftersom man året därefter, år 1020, skulle ha riksblot, och det var mycket vik- 4

5 tigt för alla i hela Sverige. Riksblotet hölls vart 8:e år i Gamla Uppsala och representanter för alla ätterna skulle då närvara vid det här blotet. Men det var en viktig person som inte ville vara med, och det var kungen, Olof skötkonung. Han var så pass kristen att han vägrade att deltaga i denna hedniska högtid. Då vräkte svearna honom från kungastolen och valde hans femtonåriga son Anund Jakob till kung istället. Det gillade inte Olof skötkonung så han samlade sina härstyrkor och hotade med krig, men det slutade med ett fredsavtal där Olof skötkonung fick fortsätta att regera nere i Västergötland medan Anund Jakob ledde blotet i Gamla Uppsala vart 8:e år. Kungarna och deras historia finns nedtecknade, bland annat i olika krönikor. Om vi går framåt en bit kommer vi till den tid när missionsverksamheten började fungera och de värsta motreaktionerna har stillat sig och lagt sig. Motrevolter får man nästan alltid när det är fråga om så här stora förändringar. Några vill bli kristna och några vill de absolut inte. När vi kommer fram till mitten av 1000-talet, omkring år 1060, så möter vi Stenkil. Han härstammade från Levene i Västergötland, vilket inte ligger så långt bort från Sparlösa och Long, som är andra viktiga orter ute på Varaslätten. Stenkil var ingift i den gamla kungaätten vilket medförde att han kunde bli kung. Det sägs att han var mycket from, han gynnade den tyska kyrkan, och det var vid den här tiden som byggandet av kyrkor tog sin egentliga början. Från början var det främst träkyrkor men det dröjde bara några årtionden innan de första stenkyrkorna började byggas ute på landsbygden. Kanske byggde man inte hela kyrkan i sten från början, men i varje fall absid och kor, sedan fick långhuset vara kvar av trä. Stenkil, som bildade en ny dynasti, efterlämnade många söner. Vi har en rad namn där vi är osäkra på hur de är släkt med varandra, om de verkligen är Stenkils söner. Här finner vi Håkan röde och flera andra som tycks vara mer hedniska än kristna, men den kristne Inge d.ä. var en medregent vid denna tid och minst lika from som fadern Stenkil. Hur hednisk Håkan röde var vet vi inte, men vi ska inte överdriva riksblotets betydelse. Det inträffade bara vart 8:e år och det är mycket som tyder på att många i landet var kristna under resten av perioden är det inte var blot, alltså under 7 år och 11 månader. Vi kan se det på runstenar från denna tid vilka är korsmärkta eller dess inskrifter som visar att den som högg runorna eller lät hugga runstenen var kristen, men vi kan också se det på många andra sätt att landet i hög grad var kristen utom just under den månad när riksblotet hölls. Det är först när den stenkilska ätten utslocknar omkring år 1120 som det blev stor oro i landet. Man vet inte vem man ska välja som kung, för det finns olika alternativ. Det slutade med att Sverker d.ä. från Kaga i Östergötland valdes till kung. Sverker var kung i Sverige under lång tid, närmare 30 år, och han skaffade sig många fiender under sin regeringstid. Orsaken var att han, liksom Inge d.ä., var reformvänliga. De ville göra om landet så att samhället liknade länderna ute i Europa. Sverige ansågs vara ett bra land i många stycken och det var många i 5

6 landet som inte ville ändra på någonting. De var de personer som inte ville ändra på någonting som kom att ansluta sig till det som skulle bli Folkungapartiet, och det var vid denna tid som detta parti verkligen växte fram. När Sverker d.ä. blev mördad år 1156 på resan till en julotta i Östergötland, gick motståndarna till handling och valde en kung från en annan ätt, och inte Sverkers son. De var då man valde Erik den helige istället, som egentligen hette Erik Jedvardsson vars fader Jedvard är fullständigt okänd för oss, men det antyder släktskap till England. Vem som var den Edvard som införde namnet vet vi inte. Erik den helige vill inte fortsätta förändringarna till en modern stat. Hans tillnamn antyder att han levde ett from och heligt liv, men det finns många forskare som tror att det kan ha varit tvärtom, att han levde ett och våldsamt vilt liv. Men det beror bland annat på att man läst fel i källorna och blandat ihop honom med en annan Erik som levde år tidigare, och som framförde ett våldsamt liv. Den Erik som vi har i vår kungalista han var nog som folk var mest, fast med en viktig skillnad. Han bedrev korståg mot Finland, och det var främst därför som han kallades den helige. Dessa korståg skedde genom hot. Man höll upp svärden och sade åt dem att de antingen döpte sig eller så högg man av dem huvudet Del 1:2 Vi avslutade den förste delen med Erik den helige och efter hans tid inträffar många händelser som är värda att beakta. Vi hans sida fanns den sverkerska ätten som försökte komma tillbaka till kungamakten. Vi har flera medlemmar ur både den sverkerska och den erikska ätten som tävlade om makten. De möttes på slagfälten och dödade varandra, de lönnmördar varandra och angriper varandra även på andra sätt. Exempelvis har vi morden i Älgarås år 1205 när Sverker Karlsson nattetid kommer fram och omringar den stora gården, bränner ner den och mördar alla i närheten. Men de lyckades inte fullständigt. En son från den erikska ätten, Erik Knutsson, lyckades undkomma och honom förde hans allierade till Norge. Några år senare återkom han och han mötte kung Sverker i slaget vid Lena 1208 och slaget vid Gestilren Strävan efter kungamakten byggde inte på personliga intressen med maktgalna ätter. De båda kungaätterna som växelvis hade makten representerade två olika ideologier. Precis som i dag när vi har olika partier att rösta på, främst då två olika block, fanns det två olika ideologier att ansluta sig till under tidig medeltid. Det var då den erikska och den sverkerska ätten som bar fram dessa. Den erikska ätten ville bibehålla det gamla Sverige och inte genomföra några förändringar, medan den sverkerska ätten vill åstadkomma så många förändringar som möjligt för att få Sverige att efterlikna länderna nere i söder, som Frankrike. De här striderna kommer att fortsätta under lång tid och det var först när båda dessa ätter utslocknade på manssidan under första halvan av 6

7 1200-talet som vi kommer fram till Bjälboätten. År 1250 när kung Erik Eriksson den läspe och halte dog borde jarlen Birger Magnusson ha blivit kung, men han var just då ute på korståg mot Finland. Han räknade med att det var han som skulle bli nästa kung i Sverige, eftersom han liksom Sverker d.ä., Erik den helige och Stenkil, var ingift i den föregående kungaätten. För fjärde gången borde detta upprepas men det fanns kraftfulla motståndare till honom i landet. Det berodde på att åren dessförinnan, åren , hade han utkämpat inbördesstrider i Sverige, avrättat sina motståndare, tvingade bönderna i Uppland att börja betala skatt, samt en rad andra förändringar som medförde att redan skaffat sig många fiender. Men det var också många som gav honom stöd. Dessa grupper hade olika uppfattning om vem som skulle utses till nästa kung. Hans motståndare ordnade omgående ett möte angående detta, innan Birger jarl hinner hem. Här valde man Birgers son Valdemar till kung istället. Det sägs att när Birger jarl kom hem och fick höra detta blev han rosenrasande över att hans son, och inte han själv, blev kung. Valdemar blev visserligen svensk kung men eftersom Birger jarl hade bestämt sig för att det var han som skulle regera, så fortsatte han med det oavsett vem som hade den formella titeln. Möjligen var det därför som Valdemar blev en intetsägande kung och aldrig fick utveckla sådana egenskaper som passar en kung. Han ägnade sig inte åt skötseln av riket, vilket däremot hans lillebror hertig Magnus ladulås av Svealand gjorde. Magnus var en krigisk man som drev igenom sina beslut med järnhand. När deras fader Birger jarl var död (1266) dröjde det nio år innan Magnus samlade sina omfattande styrkor och mötte sin broder som var kung i slaget vid Hova år Magnus vann och såg genast till att Valdemar inte fick ha någonting med rikets skötsel att göra. Det märkliga är att när Magnus ladulås långt senare dör på Visingsö, år 1290, levde fortfarande Valdemar. Han var en förhållandevis fri man men ingen i landet tycks ha velat ha honom till kung igen. Istället blev det Magnus ladulås söner som tog över styret. Oroligheterna kom att fortsätta med Birger Magnusson som kung. Först genom Håtunaleken och därefter Nyköpings gästabud där Birgers bröder Erik och Valdemar dödades. Sådana här händelser har vi både under 1000-, och 1200-talet, men många av dem kanske inte är lika kända som de senare händelserna för gemene man. Om vi fördjupar oss i den erikska kungaätten finner vi en del märkligheter. Exempelvis var Erik den läspe och halte bara 6 år gammal när han blev kung, abdikerade och lämnade kungamakten när han var 13 år. Det berodde på att förmyndarregeringen var på den sverkerska sidan och ville driva igenom förändringar. Här fanns exempelvis biskopar som såg chansen att utöka kyrkans befogenheter i Sverige, som den erikska ätten inte ville veta av. Eftersom Erik Eriksson är för ung för att styra landet var det hans förmyndarregering som styrde landet. Eriks avlägsna släkting Knut långe, även han tillhörande den erikska ätten, ingrep och tvingade kungen att abdikera enbart för att kunna avskaffa förmyndarregeringen. Några år senare känner han att 7

8 han inte orkar längre och ber då Erik Eriksson, som flytt till Danmark, att återkomma för att samregera med honom. En kort tid efter det att Erik Eriksson kommit tillbaka överlämnade Knut långe hela kungamakten åt honom, och på så vis fick Knut långes egna söner inte ta över makten. Dessa söner skulle senare istället gå till angrepp mot Birger jarl, men sedan de förlorat blev de halshuggna. Vi kan se många liknande stridigheter i landet vid den här tiden, eftersom det finns en stor allmän oro, och många kungar och andra kämpar möter en tidig död på olika sätt. Därför kan man fråga sig om det var en förmån att få vara en kung. Man brukar säga att man blev dömd till kung vid den här tiden, och det kan tolkas på olika sätt. När vi ser närmare på de olika kungaätterna kan vi se att Sverker d.ä. var reformvänlig och ville införa nya förändringar i landet. Hit hörde exempelvis arvet, där det personliga ägandet av jord var viktigt och att det sedan ärvdes vidare. Han hade själv ett enormt godskomplex med många gårdar och byar, och det här ville han att det skulle hållas samman och gå vidare i arv till sina söner och döttrar. Men nu vart det inte riktigt så. Allt det här kom att splittras upp mellan hans söner och döttrar, men återförenades när barnen successivt dog, vilket inte var ovanligt vid den här tiden. I regel överlevde bara några få av barnen i en kull. De flesta dog i unga år, och det gällde både för rika och för fattiga i samhället. I detta fall slutade det med att två av barnen fick ärva Sverkers förmögenhet, sedan de övriga syskonen dött. Den ena var sonen Karl Sverkersson, som senare vart kung, och den andra var Sofia, som märkligt nog inte ens var hans egen dotter. Trots det fick hon ärva ungefär hälften av hans förmögenhet. Orsaken var att hon var en dotter till Sverkers andra hustru, och eftersom han fick barn tillsammans med denna hustru, fick dessa vara med och dela på arvet efter sin fader Sverker. De var halvsyskon till Karl Sverkersson och de andra barnen i den kullen, och som halvsyskon kunde man dessutom ärva varandra. När syskonen och halvsyskonen dog fick även Sofia vara med och dela. Denna invecklade arvsordning slutade med att Sofia fick rätt till ungefär hälften av kung Sverkers godsinnehav. Därefter kom nya generationer och Karl Sverkersson ärvdes av sonen kung Sverker Karlsson, som i sin tur ärvdes av dottern Helena, och inte till sonen kung Johan Sverkersson som dog barnlös år Helena ärvdes senare av sina döttrar Katarina och Benedikta. Katarina blev drottning i sitt gifte med kung Erik Eriksson den läspe och halte, men de dog barnlösa. En del av Katarinas gods donerades till Gudhems kloster och resten ärvdes av systern Benedikta, som var gift med lagmannen i Östergötland. När han dog gifte hon om sig med Svantepolk, som kom från Baltikum och som på mödernet härstammade från förnäma slaviska ätter. Säreget nog är han dessutom i rakt nedstigande led släkt med Sofia, som fick ärva den ena hälften av kung Sverker d.ä:s gods. Men Sofia hade aldrig ens varit i Sverige och ville inte komma hit, utan på något sätt skickades förmodligen arrendeavgifterna till henne. Sofia gifte sig senare med den danske kungen, och deras son blev också dansk kung. Så denna kung blev såle- 8

9 des ägare till hälften av Sverker d.ä:s godsinnehav i Sverige. En av hans många barn var hertig Knut av Reval, och han ärvde godsen i Sverige, samt blev far till den Svantepolk som gifte sig med lagmansänkan Benedikta. Vid den tiden fick Svantepolk även överta lagmansämbetet i Östergötland. Genom detta äktenskap återförenades Sverker d.ä:s godsinnehav, men det dröjde ungefär hundra år. Bjälboätten, den ätt som en del kallar för Folkungaätten, består av många medlemmar som det finns ett flertal intressanta historier omkring. En av dem berör Birger jarl och hans uppväxttid. När han växte upp tycks alla hans bröder ha nått vuxen ålder, i så fall var han ett sladdbarn som var betydligt yngre än de övriga. Både hans bröder och många andra i Bjälboätten var anslutna till folkungapartiet, men med Birger jarl kom förändringen. Säreget nog vågade och ville Birger jarl gå emot hela sin släkt för att istället infinna sig på motståndarnas sida. Vi kan fundera på om det hände någonting i Birgers uppväxttid som medförde att han bytte sida. Varför skulle han vara emot sin bror Eskil lagman, eller sina bröder som var biskopar i Linköping, Bengt och Karl? Men så blir det, och han tar ställning mot folkungapartiet och genomdriver fler förändringar än någonsin tidigare. Härigenom blev Sverige en modern stat, precis som Frankrike och många andra länder i Europa. 9

10 2 Rike och stat I det avsnittet ska vi ta upp begreppen rike och stat. Det är två begrepp som jag använder här för att kunna särskilja två samhällsmodeller, dels den som skulle vara rådande i Sverige från 1200-talets slut och fram till vår egen tid, och dels den som förekom tidigare. När vi betraktar Sverige och ser hur det är organiserat nu för tiden, är inte det den enda möjliga organisationsformen, utan den form som vi har haft sedan 1200-talets slut. Det medför att när vi läser Sveriges historia och tar oss ner genom seklerna, känner vi igen oss. Begrepp som kung och riksdag kanske får något annorlunda betydelser, men i stort sett är det samma maktstruktur och medborgarskap samt rättigheter och skyldigheter för individerna. Visst finns det skillnader vad gäller detaljer, men strukturen hur allting är organiserat är likadan. Därför känner vi igenom oss när vi hör berättelser från andra sekler. Men när vi kommer förbi 1200-talet förlorar vi ofta greppet när vi når berättelser som berör 1100-tal, 1000-tal eller järnåldern. Här känner vi inte igen oss och förstår inte varför människor agerar som de gör. Det beror på att vi har passerat förbi statens tidsperiod och kommit ner till den tid då vi istället hade ett rike i Sverige. Staten känner vi igen eftersom den har en struktur som varit likartat i över 700 år. Den har en fast organisation med en kung eller riksdag som bestämmer, den eller de personer som står överst är en myndighet som har förlängda armar som kontrollerar att allting är såsom man har bestämt däruppe. Alla väsentliga beslut sker däruppe och inte nere hos folket. Vi kan alltid hävda att vi till exempel har rösträtt, men det är inte vi själva som fattar besluten utan det sker alltid däruppe. Staten har alltid en makt och en myndighet som avgör vilka rättigheter och skyldigheter som ska gälla för individerna i samhället och vilka regler som ska styra detta. Om vi jämför detta med riket så kommer vi i så gott som samtliga fall att finna motsatsen. Men innan vi tar upp det ska vi fortsätta med staten. En stat kan man definiera utifrån landgränserna, den har en yta som är bestämd med fasta gränser. De människor som bor här innanför blir automatiskt landets medborgare, vilket också skiljer sig från riket. Det är således gränserna som avgör vilka personer som ingår. Ser vi närmare på riket för att se hur det är organiserat, märker vi en mycket stor skillnad. Så gott som allting är annorlunda. Likheterna är dock att även ett rike har en hierarki som åtskiljer de rika från de fattiga, de mäktiga från de som inte har något inflytande, samt att man har en kung. Kungen har dock ganska annorlunda arbetsuppgifter, och det medför att somliga menar att det inte fanns någon riktig kung vid den här tiden. Det var riktiga kungar, men de ägnade sig åt andra saker 10

11 än vad de gjorde senare i en stat. Inte ens under statens tidsperiod var man säker, rörande sitt liv, när man var en kung, utan man fick alltid räkna med angrepp utifrån. Det var faktiskt mindre riskfyllt att vara kung under rikets tid än senare. Der beror på att ett rike består av en frivillig sammanslutning, och bygger på samarbete. Det gör tyvärr inte en stat, som har råd med inre konflikter, och till och med bygger på inre konflikter emellanåt. Ett rike däremot kan inte ha inre konflikter för då faller det samman. Ett rike är en frivillig sammanslutning av ätter som har gått ihop för att kunna göra gemensamma saker. Ofta handlar det om religion men framför allt om försvar. Ytterst är ett rike uppbyggt som en försvarsallians där ätterna gått samman för att kunna försvara sig gemensamt. Granskar vi bondestenåldern, bronsålder och järnåldern finner vi att det mest naturliga för de människor som levde då, var förmodligen att alliera sig efter den här principen. Vad vi sedan kallar det för är ointressant, men det fanns sammanslutningar av folk över större områden i syfte att försvara sig. De som allierade sig på det här sättet var inte fristående privatpersoner, för det var något som staten ville ha. Staten ville inte ha grupper som släkten, klaner och ätter, utan statens lagbok är skriven för enskilda individer som inte gömma sig bakom ättens rättigheter. Alla blev formellt sett lika inför lagen. Så var det dock inte i ett rike. Där var man inte lika inför lagen, eftersom man för det första inte har någon sådan lagsamling, och för det andra så handlar det inte om individer. Det handlar ytterst om ätter. Ätterna var detsamma som släkten, ibland ingick alla de som var släkt med varandra upp till sju generationer tillbaka. Dessa personer tillhörde samma ätt, och de skulle hjälpa varandra ekonomiskt och socialt samt bestämma rörande släktens äktenskapsavtal etc. Det var dock en sak där ätterna inte var självstyrande. Man var självstyrande juridiskt, religiöst och ekonomiskt men inte rörande försvaret, eftersom en ätt inte hade så många medlemmar att man kunde försvara sig om det kom ett angrepp utifrån. Enda chansen för dem var att ätterna slogs samman och bildade allianser för att samarbeta i försvaret av bygden. Riket var ytterst bara en försvarsallians och ingenting annat. I övrigt har vi bara självstyrande ätter, som bestod av enskilda familjer som ofta kunde bo på olika platser i bygderna, men de visste vilka som tillhörde ätten. Man hade ett förhållandevis bra system under rikets tid, ett självstyrande system. Om man försöker romantisera riket bör man försöka föreställa sig hur det var att leva då om man hade en elak storasyster eller storebror, för det var knappast det lättaste eftersom man alltid tvingades följa släktens vilja. Det var först med staten som individen blev ansvarsmässigt friställd från sina släktingar. Det säregna är att i och med att man var självstyrande i riket, och exempelvis råkade döda någon av sina egna släktingar, så kan det inte föras upp på tinget eftersom det bara berör den aktuella ätten. Men om två ätter tvistade om någonting fanns det en uppmaning ända fram till 1200-talets slut att ätterna skulle försöka lösa konflikten alldeles själva. Om man inte kunde det, då först vände man sig till tinget. När Birger jarl vid denna tid på 1200-talet försöker genomföra förändringar vill han se till att alla ärenden förs 11

12 fram på tinget, även de som tidigare bara berörde en enskild eller ett fåtal ätter som ville lösa tvisten själva. Orsaken var att man började införa fasta bötesbelopp för olika brott, och 1/3 av bötesbeloppen skulle gå till kungen som på så vis började tjäna pengar på folks brottslighet. Riket däremot ville inte ha några brott alls eftersom det motverkade samarbetet, och samarbetet var nödvändigt för att man skulle kunna slåss mot en gemensam fiende. Då, när man stod sida vid sida, var det viktigt att kunna lita på varandra, vilket var rikets styrka. Under rikets tid träffades man regelbundet i folkförsamlingar för att kunna diskutera gemensamma frågor. Det var kungens uppgift att sammankalla den här folkförsamlingen där man diskuterade gemensamma frågor för att kunna komma fram till ett gemensamt beslut. Kungen ledde diskussionerna och sammanfattade vad alla hade sagt. Om man sammanfattade på ett bra sätt blev det bifall från alla närvarande, men om han gjorde det på ett dåligt sätt blev det bu-rop varefter man började om från början igen. Det här var en slags demokrati som syftade till att alla skulle vara eniga innan man fattade beslut. Det gällde inte att vinna en omröstning med 51% utan här handlar det om 100%. Alla behövde vara med annars fungerade det inte. Riket var ett mycket flexibelt system som gjorde det mycket svårt att erövra, men det var också svårt för riken att erövra andra områden. Man kan ju inte tvinga befolkningen i ett erövrat område till samarbete. Däremot kan man kuva dem. En stat kan dock erövra områden och tilldela individerna rättigheter och skyldigheter, det som medborgarskapet innebär. I ett rike har man inte sådana redskap, vilket gör att riken endast kan kuva andra folk och riken, samt tvinga dem att betala årliga skatter, medan riket även i fortsättningen hade samma storlek Del 2:2 Förändringen från rike till stat var genomgripande, både för den enskilde individen, för släkten och för hela samhället. Det skapade stor oro och reaktioner. När vi idag talar om förändring under vår egen tid, kan man hävda att övergången från rike till stat var minst lika omfattande för individen. Då handlade det om allt från rättssystem, religion och ekonomi till försvarsfrågor. Framför allt blev individen lösgjord från ätten, att man inte längre hade ättens trygghet men man hade heller inte ättens tvång att göra saker på ett visst sätt. Båda systemen har fördelar och nackdelar varför vi kan hitta förespråkare i Sverige för dem båda under lång tid. De första tendenserna till att Sverige började bli en stat kom redan på 500-talet, långt före vikingatiden när det förekom europeiska kontakter. Vi får inte glömma bort att vikingatiden var en speciell period men inte den enda då det förekom utlandskontakter. Efter 500-talet fortsatte en del smärre förändringar. Olof skötkonung försökte i början av 1000-talet åstadkomma en del förändringar, vilket dock inte gällde hans söner, men kung Stenkil och hans son Inge d.ä. 12

13 driver på för att genomföra förändringar. Även Sverker d.ä. gjorde stora förändringar i riktning mot en stat, och skaffade sig samtidigt många fiender och blev slutligen mördad. Den sverkerska ätten fortsätter arbetet med reformer, medan den erikska ätten försöker bromsa utvecklingen i möjligaste mån. Slutligen finner vi Bjälboätten med Birger jarl och hans söner Valdemar och Magnus ladulås då Sverige mer slutgiltigt blir en stat. Man kan fråga sig när exakt som Sverige blir en stat, men det går i princip inte att svara på. Debatten om Svea-statens vagga handlar om och 1200-tal, medan debatten om Svea Rikes vagga kan placeras långt tidigare. Under och 1200-talet kan vi se hur förändringarna och reformerna kommer successivt och då är också motståndet som allra störst. Motståndet är organiserat i flera olika landskap. I Västergötland och i landskapen runt Mälaren finns många förespråkare för riket och medverkar i folkungapartiet som vill ha kvar riket och inte vill se att Sverige blir en stat. Dessa personer slår sig samman och arbetar ihop med den erikska kungaätten. En del tror att den erikska kungaätten bara var bosatt i Västergötland, men så är det inte. Stamfadern Erik den helige samt kung en Knut långe kommer båda från Uppland och har mycket med Uppland att göra. Däremot lär Knut Eriksson ha dött i Eriksberg år 1195 i Gäsene härad i Västergötland. Många av kungarna i den erikska ätten är gravlagda i Varnhems klosterkyrka i Västergötland, vilket också pekar på att ätten även var förankrad i Västergötland, på samma sätt som den stenkilska ätten som härstammade från Levene. Medan den erikska kungaätten i hög grad var knuten till Västergötland och delvis till Uppland, var den sverkerska kungaätten knuten till Östergötland. Eftersom även Bjälboätten, med t.ex. Birger jarl, härstammar från Östergötland, kommer Svea-statens vagga framför allt att hamna i Östergötland varifrån arbetet leddes för att förändra landet. Under den här perioden händer det oerhört mycket. Motståndarna till reformerna benämndes folkungar, och de kan ha fått sitt namn efter Folke jarl som tillhörde Bjälboätten, de fanns främst i Småland, Västergötland och i landskapen runt Mälaren och de försöker göra allt som står i deras makt för att bromsa utvecklingen. Flera stora inbördesstrider utkämpas i ett försök att hejda förändringarna men det är ganska verkningslöst. Trots det hade man länge ett visst övertag. Från det att kung Sverker d.ä. dog år 1156 så hade folkungarna övertaget i samhället i nästan hundra års tid. Trots det lyckades den sverkerska ätten att genomföra förändringar och få Sverige at utvecklas vidare mot en stat under de korta perioder då de innehade kungaämbetet. Exempelvis kan vi se att det främst var under de sverkerska regeringsperioderna som klostren etablerades och nya klosterordnar kom hit, samt när kyrkan fick skattefrihet på sina jordar etc. Detta var sedan i regel omöjligt att upphäva för folkungarna. Trots att den erikska ätten och folkungarna hade makten under det mesta av tiden kan vi se att de inte rådde över 13

14 utvecklingen, utan övergången från rike till stat skedde successivt mot deras vilja. Folkungapartiet ville bibehålla riket i möjligaste mån, och förordar ett system med en ganska svag kung, men det kan uttryckas på ett annat sätt. Även den erikska kungaätten kämpade för ett rike med dess typ av kungamakt. I en stat har kungen mycket mer att säga till om. Det är kungen som ytterst beslutar om olika saker, och kungen är myndigheten över alla andra och det är kungens förlängda arm som avgör många frågor i samhället, såsom religiösa, politiska, ekonomiska och sociala frågor. När vi går tillbaka till rikets tidsperiod var det inte alls på det sättet. Ätterna var självstyrande, och bygderna blev också i hög grad självstyrande. Vad ska man då ha en kung till? Jo, kungen var den hövding som höll i folkförsamlingarna där man diskuterade olika frågor som ofta hade med försvar att göra och kanske religion, men riket syftade i första hand till att vara en försvarspakt och ingenting annat. Deras beslut handlade i hög grad om krig och fred, och det var kungens uppgift att genomföra detta. Kungen blev automatiskt överbefälhavare, eller den person som skulle leda styrkorna mot seger. Var det så att man förlorade kunde kungen få stå till svars för det. I krig kan man inte sitta ner och diskutera om man ska anfalla med rytteri eller fotsoldater utan det gäller att någon snabbt och effektivt kan fatta besluten i krigsfrågorna. Det är detta som är kungens främsta uppgift. Rörande dessa frågor blir kungen som en slags diktator som får bestämma allting så länge som man är ute på ett krigståg eller hemmavid och ska försvara sig. På så vis hade kungen stor militär makt när det var ofredstider, vilket det ofta var. Riken och stater krigar ofta på olika sätt. När riken krigar kan många saker jämföras med en fotbollsmatch, medan stater kan kriga helt annorlunda. Hur stater krigar får vi ofta underrättelse om via nyheterna, där man med effektiva vapen försöker förgöra så många fiender som möjligt för att få dem att ge upp. Riken däremot slåss annorlunda. Vi har flera skrivna berättelser som visar att om motståndarna ställde upp och ville ha en ärlig kamp på slagfältet, då ställde man upp på båda sidorna och väntade in varandra tills man var färdig. Först då gick man till anfall och slogs till ena sidan vann, medan den andra drog sig tillbaka. Ytterst så ansåg man att det inte var genom krigarnas förtjänst som det blev vinst eller förlust. Det var gudarna som avgjorde om man skulle vinna eller förlora. Oavsett om man var många eller få, väl förberedd eller inte, så spelade detta ingen roll eftersom det var gudarna som avgjorde vem som skulle vinna. Det här medförde att man bara slogs lagom länge till dess att den ena sidan ansåg att manfallet började bli för stort och man flydde därifrån. När man flydde var det sällan eller aldrig som man blev förföljd, eftersom kampen redan var avgjord. Det som låg kvar på slagfältet i form av rustningar, vapen och smycken samlades in och förstördes varefter man offrade det till gudarna. Om däremot motståndarna inte ville ställa upp på slagfältet, då kunde man plundra 14

15 och röva bäst man ville eftersom det inte hade föregåtts av någon ärlig kamp. På så vis kom man rent generellt att kriga på olika sätt under rikets tid och sedan under statens tid. Folkungarnas politiska mål var att bibehålla riket, de ville ha folkvalda kungar och biskopar. Besluten i dessa frågor skulle inte bestämmas uppifrån, utan det skulle folket få göra. Man ville också vidga handeln och gynna handelsmännen samt ha fria marknadsplatser, och man ville definitivt inte ha städer där handeln kontrollerades av myndigheterna. När Sverige sedan blev en stat så tog man bort många av marknadsplatserna och införde istället städer som skulle överta marknadernas roll. Angående skillnaden mellan rike och stat finns det mycket att fundera över. Staten känner vi igen men inte riket, så det är riket vi behöver fundera mer på för att förstå hur pass välorganiserat det faktiskt var. 15

16 3 Kyrka och kloster Den här delen kommer att handla om kristendomens införande, om kyrka och kloster. När vi pratar om kristendomens införande så kanske de flesta av oss tänker på 1000-tal, 1100-tal, men minns också att det var någonting med Birka i mitten på 800-talet. Frågan är när vi ska börja tala om kristendomens införande. Vi kan faktiskt gå tillbaka betydligt tidigare än så, och vi kan se att redan på 400-talet, strax efter det att kristendomen blir en religion som romarriket skulle värna om. Strax därefter kan vi se att i Sverige och Danmark hade man kontakter ner till det gotiska imperiet nere vid Svarta Havet. Det var just runt 400-talet som goterna långsamt gick över till kristendomen, men inte bara goterna utan många andra germanska folk som bodde strax utanför den romerska gränsen gick stegvis över till kristendomen. När vi kommer fram till 500-talet är alla dessa germanska folk, det är franker, goter, langobarder etc som har gått över till kristendomen. Men det säregna är att de här människorna hade också en viss kontakt med folket i Skandinavien, så vi kan i varje fall utgå ifrån att de kände till kristendomen. Men sedan, om de blev kristna eller inte det är en annan sak. Den här frågan blir ännu svårare när vi kommer in på sådant som runor och vår extrema guldrikedom här i Skandinavien under just 400-talöet och början på 500-talet, eftersom det visar på mycket starka kontakter ner till det gotiska riket. Det var förmodligen därnere som man hittade på det här med runor redan omkring år 200, och det var härifrån som guldet kom på framför allt 400-talet. Vi kan också se andra spår av kontakter dit ner, som visar att det inte bara var tillfälliga handelsrosor som etablerade de hör kontakterna, utan att de var mycket djupare än så. Här måste vi fundera på om det inte kan ha varit på så sätt att enskilda personer och stora familjer kom dit ner eller kom tillbaka hit upp där nerifrån, att det var den typen av kontakter som förekom. På så vis så bör det faktiskt ha kommit hit folk som var kristna redan på 400-talet och 500-talet, men på vilket sätt som de utövade sin religion här hemma det vet vi inte. Vi vet heller inte om det var möjligt att vara kristen här uppe. Men det här var under en tid när Sverige inte var en stat, utan ett rike, och i ett rike var alla ätterna självstyrande. Det gäller också i de religiösa frågorna. De var så pass flexibla i sitt tänkande i sådana här riken att man mycket väl kunde ställa upp Kristus och Maria bredvid de gamla gudarna, som Tor och Ing etc, så att man kunde ha flera lika religioner sida vid sida. Det är det ingenting som riket har någonting emot. Däremot kanske biskoparna och missionärerna ogillade det här, men inte de utövare som kan ha funnits här i Skandinavien. Med andra ord, vi kan och bör räkna med att det fanns ett visst antal, förmodligen litet antal kristna människor häruppe redan från 400-talet. När vi sedan stegar oss fram genom seklerna och kommer fram till 800-talet så finns det berättelser om hur Ansgar gör en resa hit till Sverige därför att det 16

17 redan fanns kristna människor här. Åter igen, de var inte många, men de förekom. Att de inte var många framgår också av våra gravfält från järnåldern. Här hittar vi nästan bara kremerade personer, och det var någonting som var förbjudet enligt den katolska kyrkan. Man skulle inte kremera människor eftersom det försvårade för Gud på uppståndelsens dag. Det var viktigt ur religiös synvinkel att lägga ner personerna hela i jorden såsom de hade dött och inte kremera dem först såsom man i regel gjorde under den hedniska perioden i Sverige. Det finns uppgifter som talar både för det ena och för det andra, men riktigt kristna blir vi inte förrän ännu senare. Vi måste komma fram till sent 900-tal innan vi åter igen hittar svenska kungar som sägs ha varit välvilligt inställda till kristendomen. Med Olof skötkonungs dop och det faktum att han dör som kristen så blir det en vändning i Sveriges historia. et är först från den här perioden som vi verkligen har kristna kungar. Men det gäller ändå inte fullt ut, för vart 8:e år skulle man hålla riksblot vilket fanns kvar ytterligare omkring 50 år därefter innan också det försvann och landet verkligen blir kristet. När Sverige till slut anammar kristendomen så var det en stor oreda inom missionsverksamheten. Det beror på att det skickades hit missionärer från Skottland, England och Irland och andra platser västerifrån som missionerar ibland annat Sverige. De är så pass många att vi bara känner till ett fåtal namn av alla de som var verksamma runt omkring i Norden. Många dog på ett plötsligt sätt, andra försvann och ytterligare några fick dö på ett mer värdigt sätt, men för de här människorna var en värdig död detsamma som att få dö i Guds tjänst eftersom många hade valt missionsverksamheten som sitt kall eftersom en martyr slapp skärselden. För dem var det här en befrielse efter döden, att slippa skärselden, att få sitta alldeles bredvid och se andra människor plågas i skärselden fram till uppståndelsens dag. Vi kan alltså se ett motiv till att så många ville bli missionärer och dö som martyrer. Det missionerades mycket i Skandinavien och var och en av missionärerna fick själva bestämma vart man ville gå. Vissa kanske hade direktiv men de flesta hade det inte, och därför finner vi missionsbiskopar och andra missionärer runt om i Skandinavien som färdas fritt och dör på olika ställen. När vi sedan får biskopssäten i Sverige, under sent 1000-tal, kommer gränserna mellan dem att vara flytande. Det finns ingen struktur från första början men det växer fram en sådan struktur ganska fort. När vi exempelvis läser om Skara stift, vet vi inte hur stort det har varit, men det tycks ha omfattat Västergötland, Värmland, Dalsland samt Småland och Östergötland. Det var först när en delning äger rum som Linköpings stift uppstod, vilken kom att omfatta Östergötland och Småland. Det här ogillades av de som bodde i trakten av Växjö. Detta hörn av Småland gör uppror och bildar ett eget biskopssäte och stift, som skiljer sig från det stora Linköpings stift. Därtill har vi Mälardalen med Uppsala, Västerås och Strängnäs, som också växer fram från äldre biskopssäten som exempelvis Sigtuna. Därefter återstår bara Norrland som också skulle ha blivit ett eget biskopsstift från början, och hade ett biskopssäte antingen i Hälsingland eller i Dalarna på en plats som hette Tuna. Men det var ingen som ville resa 17

18 så här långt norrut, så man delade på Norrland istället, vars delar tilldelades Västerås stift och Uppsala stift. Säreget nog kan vi knappt hitta en enda biskop under medeltiden som gjorde någon resa till Norrland. Det undvikte man i möjligaste mån. Där var det kallt, långa avstånd, stora skogar och dit ville man helst inte resa alls om man slapp. Kristendomen har en mycket brokig historia innan de införs, och det går inte att sätta något bestämt årtal när det skedde. Det var en långsam process som fortsatte undan för undan, och man kan fråga sig om den någonsin blev färdig. Ifall svenska folket verkligen blev riktigt kristna så borde allting ha varit till full kyrklig belåtenhet, men så var det inte enligt somliga. När klosterordnarna van insteg i Sverige under 1100-talet, men framför allt under 1200-talet, kom det nya ordnar hit vars munkar vi kan kalla för predikobröder. Deras uppgift var att predika guds ord i bygderna men framför allt i städerna, bland handelsmän och där det var mycket folk. Fanns det dessutom universitet, som vi bara hade ett enda av i Sverige och dessutom bara från medeltidens slut, var det bättre eftersom det var sådana orter som man sökte upp i första hand ute i Europa. Dessa predikobröder ansåg att folket inte var tillräckligt kristna, utan behövde fördjupa sin kunskap ordentligt, varför de ansåg att det återstod ganska mycket av kristningsarbetet. Men det är i regel inte enligt deras perspektiv vi bedömer när kristendomen införs, utan vi tänker främst på när tre episoder införs i livet. Det är dopet när vi föds, det är vigseln när vi ingår äktenskap och det är gravläggningen som bör ske i vigd jord i närheten av en kyrka. Det är dessa händelser som är de viktigaste för oss när vi ska försöka se om ett folk är kristet eller inte, samt när man ger upp sina hednagudar och gör sig av med dem. Men här var det också svårt eftersom människor som levde i ett rike, de var så pass flexibla att det gjorde ingenting för deras skull om man både hyllade Jesus samt Oden och Tor. Det gick alldeles utmärkt. På så vis var man kristen under det mesta av året, men när det gällde de gamla hedniska högtiderna så höll man kvar dem så länge det gick för säkerhets skull. När många hedniska högtider avskaffades under tiden omkring sent 1000-tal och under 1100-talet, då var den hedniska religionen så gott som helt borta och det var bara kristendomen som var rådande i Skandinavien. När man sedan skulle börja bygga kyrkor och kloster så var det ganska dyrt. Kyrkor kan man inte bara bygga hur som helst, men trots det så kan vi se att det stora kyrkobyggandet inleds i slutet av 1000-talet med framför allt träkyrkor, men omkring år 1100 började man även bygga stenkyrkor. De första byggdes redan under sent 1000-tal, men det var främst under 1130-talet, alltså början på Sverker d.ä:s regeringstid som den explosiva byggnadsperioden uppstår. Då kan vi se att det är många kyrkor som byggs. Det här kan vi se ganska tydligt idag genom dendrokronologiska dateringar där årsringarna i stockarna från taket anger exakt vilka årtal som de enskilda stockarna har blivit fällda. Därigenom kan vi se vilka byggnadsår som gäller för kyrkorna. 18

19 Att bygga kyrkor var inte billigt, varken att genomföra eller att underhålla. Det medförde att efter omkring hundra år har man byggt för många kyrkor i landet. Biskopen i Skara stift skickade då brev till påven i Rom och frågade om man fick riva kyrkor, eftersom man hade byggt för många. Påven svarade då biskopen att det gick för sig, men det hade han inte behövt fråga honom om, sådana beslut fick han ta alldeles själv. Men biskopen kände sig säkert tvungen att fråga för att vara helt säker på att man verkligen fick och kunde riva kyrkor. De första kyrkoruinerna vi får är från tidigt 1200-tal. Där utöver har vi andra kyrkoruiner, som minner om tider med krig och andra våldsamma händelser, men dessa kyrkoruiner är viktiga för oss eftersom de visar exakt hur kyrkorna såg vid den här tiden. Då har vi framför allt långhuset som man ska gå in i. Långhusen var ganska stora men mycket mindre än de flesta kyrkorna av i dag. Härinne skulle församlingen stå för att lyssna på mässan. Några bänkar fanns inte, men möjligen trägolv. Ingången var alltid placerad på den södra sidan, och när man kom in var det ganska mörkt. Fönstrena var få, långsmala och små. Därtill kom koret som vara smalare än långhuset och placerat vid långhusets östra kortsida. Här fick bara prästen och prästvigda gossar vara. En del av pojkarna i socken fick gå i prästlära, och de fick en enkel form av prästvigning medan de gick i lära, eller i kyrkans skola, och de fick då vistas här i koret för att bland annat sjunga körsång. Därav har denna del av byggnaden fått namnet kor. Somliga kyrkor hade förutom långhus och kor dessutom absid, som var en halvrund utbyggnad i öster som var mycket helig. Den här delens funktion förstår vi inte, bortsett från att den var mycket helig. Här står emellanåt altaret, men ibland står altaret indraget en bit så att det istället står i koret, så att absiden bara finns där utan begriplig anledning för oss i dag. heligt var det, men någon förklaring har vi inte. Men vi har förklaring på andra saker som vi snart ska återkomma till Del 3:2 Om vi återgår till den folkliga kristendomen, och de tre delar som är de väsentliga, så kan vi se ganska annorlunda ritualer gentemot hur de ser ut i dag. Exempelvis dopet gick till så från allra första början att prästen bara döpte barn vid några få tillfällen per år, men det gick inte an eftersom det var förhållandevis många barn som inte antogs ha så stora chanser att överleva. För att undvika att barnen kom i djävulens händer och ge dem en chans att komma till himmelriket, var man tvungen att ge dem nöddop. Om inte prästen kunde komma fick någon annan göra det. Det här blev så pass vanligt att prästen gick med på att döpa barnen inom ett par dagar från födseln. Men ibland var det aktuellt med nöddop trots allt, och då skulle i första hand fadern i huset ombesörja detta. Om inte han var tillgänglig skulle någon annan manlig person 19

20 uträtta dopet, och fanns det ingen manlig person i närheten så skulle någon kvinnlig person i närheten förrätta nöddopet. Fanns det ingen vuxen person i närheten fick i värsta fall barn, och då främst syskon, utföra dopet. Det viktigaste var då att man hade någon vätska på huvudet och uttalade orden: I Faderns, Sonens, och den Helige andens namn, döper jag dig, varefter ritualen var färdig. När man utförde dopet skulle man helst ha vigvatten från kyrkan, och eftersom ingen brukade ha det hemma fick man ta vanligt vatten, och fanns det ingen tillgång till vatten kunde man ta snö, fanns inte det heller fick man lov att spotta i handen och lägga på den nydöptes huvud. Så nöddop blev alltid utförda på något sätt för att rädda person undan från smådjävlarna ifall barnet dog. Nöddop behövdes i regel inte, utan barnen överlevde även om chanserna såg dåliga ut från början. Dopen förrättades normalt inne i kyrkan, men här kom nästa problem. Det nyfödda barnet fick inte vistas inne i själva kyrkan eftersom det var odöpt. Modern eller någon annan person bar fram barnet till kyrkans tröskel, och innanför i kyrkan stod prästen. Intill honom vid ingången på den södra sidan av kyrkan stod dopfunten, som ofta var vackra arbeten i sandsten. Här stod prästen och den som bar barnet på varsin sida av tröskeln, varefter prästen utförde hela ceremonin fram dess att det var dags att sänka ner barnet i dopfunten. Då var barnet så gott som kristet, varför prästen sträckte fram sina armar och tog emot barnet, lyfte in det över tröskeln och sänkte ner det helt och hållet under vattenytan i dopfunten, och därmed var barnet döpt. Om vi går fram ungefär femton år i livet är barnet stor nog för att kunna gifta sig. Vid den här tiden var det på så sätt att kvinnor fick ingå äktenskapsavtal vid 12 års ålder och män vid 14 års ålder. Men därefter dröjde det ungefär ett år innan äktenskapet fullbordades. med andra kunde 13-åriga flickor och 15-åriga pojkar ingå äktenskap fullt ut. Orsaken till att man tillät äktenskap vid så låg ålder är enkel. Folk dog vid så låg ålder att det var bråttom att skaffa barn om landets befolkning inte ska minska. Av de som föddes var det bara ungefär 40% som blev 20 år gamla, och 20% som blev 40 år. Så man kunde inte vänta för länge, såsom sker nu för tiden när många ska studera, göra militärtjänst, åka på utlandsresor, göra karriär etc innan man gifter sig och skaffar barn. Hade man tänkt så under medeltiden hade det inte blivit någon befolkning kvar i Sverige. När man gifte sig under medeltiden var det stort fest. Sedan urminnes tider hade det varit en viktig uppgift för ätterna att se till att man gifte sig på ett bra sätt med andra ätter. Det handlade om strategi, både ett socialt och ekonomiskt tänkande, där känslor fick komma i andra hand. Sådant hade man inte råd att fundera på, utan här var det andra faktorer som avgjorde. Genomförandet av äktenskap och det bakomliggande avtalet var ganska komplicerade, och skedde efter en mall som förmodligen var flera tusen år gammal. När det väl var färdigt hade man en stor fest som slutade med att man ledsagade brudparet till sängen och lägga ett lakan över dem, varefter äktenskapet ansågs vara fullbordat. Det var under festen som prästen 20