Underlåtenhet att avslöja och hindra brott:

Transkript

1 Juridiska institutionen Höstterminen 2014 Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng Underlåtenhet att avslöja och hindra brott: Ett kompletterande verktyg vid fleras deltagande i brott eller en oanvändbar kvarleva? Författare: Elin Ljungström Handledare: Håkan Westin

2 Innehållsförteckning 1 Inledning Bakgrund Frågeställning och syfte Metod och material Disposition Avgränsning... 9 DEL I Underlåtenhet Inledning Begreppen handling och underlåtenhet Äkta underlåtenhetsbrott: Överträdelse av ett omissivdelikt Oäkta underlåtenhetsbrott: Överträdelse av ett kommissivdelikt genom underlåtenhet Skyldighet att handla Legalitetsprincipen Kausalitet Garantläran Översikt Övervakningsgarant Skyddsgarant Garantläran i praxis Medverkan Inledning Översikt Medverkanslärans olika roller Gärningsmannaskap Anstiftan Medhjälp Medgärningsmannaskap Ringa medverkan Utvecklingen i praxis Allmänt Mål där deltagande bedömts som medgärningsmannaskap Mål där deltagande bedömts som medhjälp Mål där deltagande bedömts som ansvarsfritt alternativt medhjälp till annat brott än huvudgärningen Medverkan genom underlåtenhet Medverkan genom underlåtenhet i doktrin Medverkan genom underlåtenhet i praxis Skyddande av brottsling Sammanfattande reflektioner, DEL I - frågeställning A Behovet av kompletterande bestämmelser Sammanfattande reflektioner, DEL I - frågeställning B

3 DEL II Nuvarande reglering av underlåtenhet att avslöja brott Allmän översikt Behandlingen av 23 kap 6 BrB i praxis Förslagen i SOU 2014: Utredningens syfte Utredningens förslag på lagändring Utredningens överväganden rörande underlåtenhet att avslöja brott Allmänt Kriminaliserings-tidpunkten Fare-rekvisitet Utredningens överväganden rörande underlåtenhet att hindra brott Förtydligande kring terminologin Bakgrund Utredningens ställningstaganden Vilka brott som bör träffas av 23 kap 6 BrB Övriga överväganden gällande 23 kap 6 BrB Allmänt Kriminalisering Avslutande ord Käll- och litteraturförteckning

4 4

5 1 Inledning 1.1 Bakgrund Den 16 augusti 1995 avled den 14-årige pojken John Hron till följd av en mycket svår misshandel vid Aborreklippan i Kode, utanför Göteborg. 1 Fyra unga män hade tältat på en klippa vid en sjö, och när de såg att John Hron med en vän befann sig en bit bort bestämde sig två av de fyra männen för att gå dit och angripa John. De två andra männen anslöt efter en stund då misshandeln av John redan påbörjats. Misshandeln var både utdragen och hänsynslös och slutade med att männen rullade ner den svårt misshandlade John i vattnet där han sedan lämnades att drunkna. En av de fyra männen deltog inte i själva misshandeln men gjorde heller inget för att hindra den eller försöka avbryta den. Den unga mannen hade en mobiltelefon i fickan men gjorde heller inget försök att larma polis eller annan hjälp. Han dömdes sedermera till underlåtenhet att avslöja brott enligt 23 kap 6 Brottsbalken (1962:700), (nedan BrB). Mordet på John Hron är välkänt i Sverige. Dels som det fasansfulla mordet utfört av nynazister på en ung kille och dels som ett av de enda fall i praxis där 23 kap 6 BrB tillämpats sedan införandet av brottsbalken. På 90-talet begicks även ett annat mycket uppmärksammat mord utanför Göteborg, i Lindome. 2 Två män hade befunnit sig i en äldre mans hus när han dödades och männen åtalades därför för mord respektive medhjälp till mord. Den ena mannen dömdes för mord i tingsrätten medan den andre friades från medhjälp till mord och istället dömdes till skyddande av brottsling. Den livstidsdömde mannen överklagade till hovrätten där han sedan friades från ansvar för mord. De båda männen hade i tingsrätten skyllt på varandra och hovrätten menade att det varken kunde bevisas att männen utfört gärningen tillsammans eller att någon av dem främjat gärningen. Det kunde heller inte bevisas vem som utfört gärningen. Ingen av männen dömdes således till ett våldsbrott. Målet väckte flera betydande diskussioner om medverkansansvar, underlåtenhetsansvar och ansvar att avslöja och hindra brott. Diskussionerna resulterade senare i en omfattande straffansvarsutredning, SOU 1996:185, som behandlade straffansvarets gränser utifrån bland annat medverkan, underlåtenhet och underlåtenhet att avslöja brott. En viktig diskussion i debatten var, och är fortfarande, hur långt det kriminaliserade området bör sträcka sig vad gäller personer som deltar mer perifert i ett 1 RH 1997:1, Kode-mordet. 2 Hovrätten för Västra Sverige, , mål nr 157/91, Lindome-fallet. 5

6 brott än som medverkande. En person som har vetskap om att ett brott är förestående och underlåter att avslöja eller anmäla brottet kan i dagsläget, enligt 23 kap 6 BrB, bli skyldig för underlåtenhet att avslöja brott. Bestämmelsen är bland annat menad att fungera som ett komplement då en person inte kan bevisas ha främjat ett brott men i vart fall kan bevisas ha känt till att ett brott var å färde. Utformningen av 23 kap 6 BrB har behandlats i flera utredningar. 3 I SOU 2000:88 Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. - straffansvarets räckvidd samt i den nyutkomna utredningen, SOU 2014:63 Organiserad brottslighet - förfälts- och underlåtenhetsansvar, kvalifikationsgrunder m.m., diskuteras bestämmelsen i ljuset av att motverka organiserad brottslighet. Förslag på en utvidgning av det kriminaliserade området läggs därför fram i de båda utredningarna. 1.2 Frågeställning och syfte 23 kap 6 BrB har, i dess nuvarande lydelse, inte använts effektivt vare sig i situationer som rör organiserad brottslighet eller annan brottslighet. Tidigare förslag på ändringar i paragrafen har heller inte infogats i brottsbalken. Det är därför av intresse att utreda om det föreligger ett tillräckligt konkretiserat behov av bestämmelsen. Om det anses finnas ett behov måste vidare utredas om huruvida bestämmelsen kan ändras eller utvidgas för att bli mer tillämpbar än vad den är i nuläget. Ansvar för underlåtenhet att avslöja brott är subsidiärt till ett medverkansansvar. 4 Även de situationer då en person döms för underlåtenhet som gärningsman eller som medverkande har företräde framför 23 kap 6 BrB. Bestämmelsen om skyddande av brottsling, 17 kap 11 BrB, kan, vid sidan av 23 kap 6 BrB, användas som ett komplement till medverkansbestämmelserna. 17 kap 11 BrB kan bli tillämplig då en person inte kan bevisas ha främjat en gärning men i vart fall kan bevisas varit delaktig efter ett brotts fullbordan. Att 23 kap 6 BrB så sällan kommer till användning skulle därför kunna bero på att bestämmelserna om medverkan, underlåtenhet och skyddande av brottsling tillsammans redan träffar alla de situationer som anses straffvärda och värda att beivra. Då reglerna kring medverkan och underlåtenhet är komplexa och omdebatterade finns det emellertid skäl att utreda om det föreligger ett behov av 3 Se t ex Ds 1993:15 Efter Lindome samt SOU 1996:185 Straffansvarets gränser. 4 SOU 1996:185 s

7 kompletterande bestämmelser för att komma åt personer som deltar mer perifert i allvarlig brottslighet. Eftersom 23 kap 6 BrB tidigare varit föremål för diskussion, och behandlas i den nyutkomna SOU 2014:63, är det av vikt att redogöra för varför tidigare förslag inte har genomförts och utreda om det senaste förslaget i SOU 2014:63 är utformat på ett ändamålsenligt sätt. För att utreda om 23 kap 6 BrB fyller något syfte måste dock först gällande rätt undersökas avseende de områden som i första hand tillgrips, d v s bestämmelserna om medverkan, underlåtenhet och skyddande av brottsling. De frågeställningar denna uppsats ämnar undersöka klarlägges i två delar: Del I: A. Hur långt sträcker sig det kriminaliserade området för medverkan, underlåtenhet och skyddande av brottsling? B. Föreligger ett behov av kompletterande bestämmelser utöver dessa områden vid fleras deltagande i brott? Del II: C. Utgör 23 kap 6 BrB, samt det tillägg som föreslås i SOU 2014:63, ett ändamålsenligt komplement eller finns behov av ändringar? 1.3 Metod och material Uppsatsen bygger på en rättsdogmatisk metod där de rättskällor som studeras är lagtext, förarbeten, praxis och doktrin. 5 En stor del av uppsatsen bygger på praxis på området. De olika problem som bestämmelserna kring medverkan vållar är svåra att finna svar på i lagtext eller förarbeten varför praxis blir avgörande i flera av de delar som rör medverkan. Underlåtenhet är till stora delar ett oreglerat område varför doktrin och praxis utgör de främsta källorna vad gäller redogörandet för underlåtenhetsbrott. 5 Rättsdogmatik innebär en rekonstruktion av ett rättssystem genom att undersöka gällande rätt. Den rättsdogmatiska metoden tillåter även ett kritiskt perspektiv som går utöver gällande rätt för att finna alternativa lösningar på den gällande rätt som föreligger; se Nils Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s

8 En utgångspunkt för analysen är avsnitten om underlåtenhet att avslöja och hindra brott i SOU 2014:63 Organiserad brottslighet - förfälts- och underlåtenhetsansvar, kvalifikationsgrunder m.m. samt i SOU 2000:88 Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. - straffansvarets räckvidd. Anledningen till detta är att uppsatsen syftar till att fördjupa resonemanget kring om och varför en bestämmelse om underlåtenhet att hindra och avslöja brott behövs samt hur en sådan bestämmelse i så fall bäst ska utformas. Uppsatsen innehåller även rättspolitiska inslag då jag diskuterar om huruvida förslaget i SOU 2014:63 bör införas samt hur en annan utformning skulle kunna se ut. 1.4 Disposition För att diskutera en utvidgning eller ändring av det kriminaliserade området för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott ska först utredas hur gällande rätt ser ut avseende underlåtenhet, medverkan, medverkan genom underlåtenhet och skyddande av brottsling. Dessa avsnitt behandlas var för sig i det jag kallar Del I och utgör grunden för den senare diskussionen. Vad avser avsnittet om underlåtenhet kommer endast principerna för underlåtenhetsbrott i svensk rätt att redogöras för och inte just det specifika brottet underlåtenhet att avslöja brott i 23 kap 6 BrB. I Del I diskuteras vidare om och varför kompletterande bestämmelser till ovanstående områden behövs. I Del II redogörs sedan för nuvarande reglering gällande underlåtenhet att avslöja brott i 23 kap 6 BrB. Bestämmelsen i dess nuvarande lydelse, tidigare förslag på en revidering samt det senaste förslaget i SOU 2014:63 utvärderas och analyseras. Anledningen till att 23 kap 6 BrB först presenteras i Del II är att bestämmelsen diskuteras utifrån idén att den skulle kunna fylla en funktion som ett komplement till medverkan, underlåtenhet samt skyddande av brottsling vid fleras deltagande i brott. De områdena måste därför först presenteras för att efter det kunna ta ställning till om huruvida 23 kap 6 BrB fyller ett behov eller om de andra områdena redan täcker in alla straffvärda situationer. 8

9 1.5 Avgränsning 23 kap 6 BrB består av tre stycken: 1 st Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådant brott; dock må ej i något fall dömas till svårare straff än fängelse i två år. I de fall då det är särskilt föreskrivet skall för underlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts ådömas jämväl den som ej insett men bort inse att brottet var å färde. 2 st Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än första stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat. 3 st Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå Det första stycket avser underlåtenhet att avslöja brott medan det andra stycket avser underlåtenhet att hindra brott. Stycke två gäller endast föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare som underlåter att hindra den som står under deras vård eller lydnad ifrån att begå brott. Stycke två i 23 kap 6 BrB kommer inte vara föremål för diskussion i denna uppsats då uppsatsen avser fleras deltagande i brott och inte föräldrars underlåtenhetsansvar. När jag refererar till 23 kap 6 BrB avser jag alltså endast det första och tredje stycket. I SOU 2014:63 och SOU 2000:88 lämnas, förutom förslag på ändringar i 23 kap 6 BrB, givetvis även andra förslag på lagändringar i syfte att motverka organiserad brottslighet. Dessa förslag kommer inte att behandlas utan denna uppsats fokuserar endast på avsnitten om underlåtenhet att avslöja och hindra brott. Underlåtenhet att ingripa vid brott har även debatterats utifrån aspekten civilkurage 6. 7 Denna uppsats kommer dock inte att diskutera underlåtenhet utifrån det perspektivet utan avser att fokusera på underlåtenhet att avslöja och hindra brott utifrån aspekten fleras deltagande i brott, bland annat vid organiserad brottslighet. En viktig debatt inom medverkansläran har de senaste åren varit var gränsen ska gå mellan att vara medhjälpare och gärningsman och hur ett utvidgat 6 Här avses med begreppet civilkurage vanliga medborgares ingripanden för att hindra brott eller olyckor. 7 Se t ex SOU 2011:16 och Abrahamsson, s

10 medgärningsmannaskap får och kan användas. 8 En utredning om hur gränsen ska dras mellan de olika rollerna inom medverkansläran är emellertid inte föremål för denna uppsats utan det som är av intresse är istället var den nedersta gränsen för medverkan dras. Problematiken vad avser rollfördelningen de inblandade emellan kommer däremot belysas i syfte att redogöra för komplexiteten inom medverkansläran. I lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse finns speciella regler om underlåtenhetsansvar. Den lagen och det underlåtenhetsansvaret kommer inte behandlas i denna uppsats då de områdena ligger utanför de frågeställningar som denna uppsats syftar till att besvara. 8 Se t ex Wennberg, Från Malexander till Sambandscentralen fördelar och farhågor med dömande i medgärningsmannaskap respektive medfrämjandeskap. Wennberg, Tillsammans och i samförstånd ett nytt begrepp för gärningsmannaskap. 10

11 DEL I 2 Underlåtenhet 2.1 Inledning Detta avsnitt avser att redogöra för hur ansvar för underlåtenhet tillämpas i svensk rätt. I en situation där en person kan vara skyldig att avslöja brott enligt 23 kap 6 BrB kan samma person även vara skyldig att ingripa i situationen på ett annat sätt än att endast avslöja brottet ifråga. En person kan även genom sin underlåtenhet göra sig skyldig till medverkan vilket då har företräde framför 23 kap 6 BrB. För att kunna diskutera dessa situationer, när ett ansvar att handla föreligger framför ett ansvar att blott avslöja, måste konceptet underlåtenhet förstås. Synen på underlåtenhetsansvar samt hur underlåtenhetsbrott har tillämpats i svensk rätt behöver även undersökas för att förstå hur 23 kap 6 BrB kan angripas. Innan följande redogörelse ska även klargöras att Jareborg, Strahl, Leijonhufvud och Wennberg inte beskriver de så kallade oäkta underlåtenhetsbrotten helt liktydigt. Jag anser emellertid att beskrivningarna i praktiken inte skiljer sig nämnvärt åt och har därför i följande framställning redogjort för oäkta underlåtenhetsbrott på det sätt som jag anser är mest pedagogiskt istället för att redogöra för de olika synsätten Begreppen handling och underlåtenhet För en bättre förståelse för underlåtenhetsbrott ska först översiktligt redogöras för begreppen handling och underlåtenhet. Jareborg har i sin avhandling Handling och uppsåt definierat vad som utgör en handling och vad som utgör underlåtenhet. Handlingar är till att börja med något som utförs av personer och inte av kroppar. Ibland föreligger emellertid inte någon synbar skillnad mellan en rörelse, som kan företas av en kropp, och en handling. Skillnaden får istället sägas vara att en handling presumeras vara avsiktlig eller målinriktad. Det går dock inte att frambringa någon exakt definition av vad som utgör en handling mer än att en handling måste vara baserad i ett utövande av den primära förmågan att kontrollera 9 Jag har till största del utgått ifrån Wennbergs och Leijonhufvuds beskrivning av de oäkta underlåtenhetsbrotten samt till viss del av Strahls beskrivning, som i de flesta delar är överensstämmande med Leijonhufvuds och Wennbergs terminologi. 11

12 kroppens rörelser. Undantag finns dock från denna premiss. 10 Man kan emellertid grovt dela in en handling och en rörelse i olika grupper genom att mena att en handling är social medan en rörelse är fysisk (mekanisk). 11 En underlåtenhet är icke-företagandet av en bestämd handling. Underlåtenhet ska därför inte blandas ihop med att en person är kroppsligt passiv eller i vila. Underlåtenhet måste alltid vara en underlåtenhet att göra något visst. Leijonhufvud och Wennberg menar att vid bedömningen av begreppen handling och underlåtenhet ska man inte fastna vid föreställningen om kroppslig aktivitet eller passivitet. En handling kan företas genom kroppslig passivitet, t ex när ett beslut fattas och en underlåtenhet kan begås även då gärningsmannen varit kroppsligt aktiv, men på annat sätt än att företa den förväntade handlingen. Wennberg och Leijonhufvud anser därför att begreppen handling och underlåtenhet snarare är sammanhängande med brottets karaktär av förbud eller påbud än med aktivitet och passivitet. Genom en handling överträder gärningsmannen ett visst förbud medan gärningsmannen vid underlåtenhet underlåter att följa ett påbud Äkta underlåtenhetsbrott: Överträdelse av ett omissivdelikt 13 De flesta brottsbeskrivningar formulerar en gärning som består av en handling, lämnar oriktig uppgift, anlägger brand, begär muta o s v. Men det finns, vid sidan om bestämmelsen i 23 kap 6 BrB, brott som kan begås genom underlåtenhet. 14 Äkta underlåtenhetsbrott innebär att själva brottsbeskrivningen är formulerad som en underlåtenhet. Ett exempel är lagen om fyndförseelse, 10 kap 8 BrB, där brottsbeskrivningen är utformad som ett påbud; Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besittning, dömes för fyndförseelse till böter. De äkta underlåtenhetsbrotten innebär således att gärningsmannen straffas för att han inte har följt ett påbud och ansvaret för underlåtenheten framgår direkt i lagtexten Jareborg, Handling och uppsåt en undersökning rörande doluslärans underlag, s Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s Leijonhufvud, Wennberg s Från det latinska ordet omittere vilket betyder att underlåta. 14 Leijonhufvud, Wennberg s Leijonhufvud, Wennberg s

13 2.4 Oäkta underlåtenhetsbrott: Överträdelse av ett kommissivdelikt 16 genom underlåtenhet Förutom de brottsbeskrivningar som är utformade som påbud finns även de brottsbeskrivningar som förhåller sig neutrala till om de kan begås genom handling eller via underlåtenhet att företa en viss handling. De brotten brukar kallas för oäkta underlåtenhetsbrott. 17 Leijonhufvud och Wennberg delar in de oäkta underlåtenhetsbrotten i två olika typer. De som bestraffar ett fysiskt orsakande av en effekt och de där brottsbeskrivningen är formulerad så att gärningen kan begås både genom underlåtenhet och handling. Ett exempel på det senare är brottet trolöshet mot huvudman, 10 kap 5 BrB, när någon missbrukar sin förtroendeställning. Trolöshet mot huvudman kan begås både genom underlåtenhet att vidta vissa förpliktelser, samt via handling, t ex genom att vidta förbjudna åtgärder. 18 Det som sker är således egentligen samma sak men uttrycks på olika sätt. Strahl menar att de så kallade effektbrotten (de brott som bestraffar ett fysiskt orsakande av en effekt) utmärker sig då de är ofullständigt beskrivna i straffbuden och därför vållar problem avseende vilka personer kan göras ansvariga för sin underlåtenhet Skyldighet att handla Legalitetsprincipen De äkta underlåtenhetsbrotten vållar inga direkta svårigheter på den objektiva sidan då det redan framgår av lagtexten att de begås genom underlåtenhet. De oäkta underlåtenhetsbrott som inte tillhör gruppen effektbrott, de så kallade beteendebrotten, vållar ofta inte heller några större svårigheter. De föreskriver ofta ett specialsubjekt som gärningsman, t ex en person med förtroendeställning, som i 10 kap 5 BrB, och där det framgår av formuleringen i lagtexten att brotten kan begås genom både underlåtenhet och handling, t ex att missbruka sin förtroendeställning. 16 Från det latinska ordet comittere vilket betyder att begå. 17 Leijonhufvud, Wennberg s Leijonhufvud, Wennberg s Strahl s

14 De oäkta underlåtenhetsbrotten vad avser effektbrott är däremot mera svårtolkade. För att ens kunna avgöra om ett brott kan begås genom underlåtenhet måste man beakta legalitetsprincipen och avgöra om brottsbeskrivningen kan omfatta underlåtenhet. 20 Legalitetsprincipen ska fungera som en garanti för rättssäkerheten genom att ställa krav på lagstiftningen att medborgarna ska kunna förutsäga när och hur de kan komma att bli föremål för straffrättsliga följder. Legalitetsprincipen ställer därmed vissa krav på lagstiftningens begriplighet och precision. 21 Det är därför viktigt att en underlåtenhet går att läsa in i brottsbeskrivningen för att någon ska kunna dömas för sin underlåtenhet Kausalitet En olikhet mellan handling och underlåtenhet är att underlåtenhet inte kan medföra straff om det var omöjligt för personen ifråga att företa den underlåtna handlingen. Någon motsvarighet finns inte vad gäller handlingsbegreppet då en handlings möjlighet direkt bevisas av att den faktiskt begås. 22 De äkta underlåtenhetsbrotten medför, med hänsyn till uppbyggnaden av brottets objektiva sida, inte större svårigheter än de positiva handlingsbrotten. De oäkta underlåtenhetsbrotten vad avser effektbrotten ger däremot upphov till flera frågor avseende när någon kan bli ansvarig för sin underlåtenhet. 23 Det måste enligt den vedertagna uppfattningen styrkas att, om den underlåtna handlingen hade företagits, effekten, med en hög grad av sannolikhet hade uteblivit. Det räcker alltså inte att en handling varit ägnad att förebygga skadan, utan omständigheterna måste vara sådana, att den person som görs ansvarig till effekten varit oberoende av andra medverkande faktorer i så pass hög grad att han praktiskt sett haft läget under sin kontroll och haft möjlighet att förhindra brottets effekt. 24 Strahl ger som exempel på kausalitet att: A) Någon försenar läkemedel så att en patient aldrig får dem och därför avlider. B) Någon ger inte en patient läkemedel och patienten avlider därför. I båda fallen dör patienten av sin sjukdom, och han har inte fått några läkemedel. I fallet A har patienten avlidit på grund av handling (försenandet) vilket medför ansvar lika väl som andra handlingar, i fallet B har patienten avlidit på grund av en underlåtenhet som 20 Leijonhufvud,Wennberg s 40 f. 21 Jareborg, Straffrättens ansvarslära, s Strahl s Strahl s Agge s

15 endast under vissa omständigheter medför ansvar. I fallet A har läkaren ingripit i skeendet på ett sätt som enligt lagarna för detta är orsak till döden, i fallet B har läkaren däremot inte ingripit i skeendet på ett sådant sätt som är kausalt. 25 Det är således endast icke-företagandet av förväntade handlingar som är av betydelse för att besvara frågan om huruvida det föreligger en relevant underlåtenhet. 26 Ett mål som belyser prövningen vid underlåtenhetsbrott rörande när det föreligger relevans mellan en underlåten handling och den inträffade effekten är det så kallade SOS-fallet. 27 I målet var en sjuksköterska åtalad för vållande till annans död och i andra hand till framkallande av fara för annan. Sjuksköterskan hade underlåtit att följa medicinskt index och larma ambulans med högsta prioritet till E.L., vars mjälte hade brustit vilket innebar ett livshotande tillstånd. I målet ansågs sjuksköterskan så pass klandervärd att straffbar underlåtenhet förelåg. Hovrätten menade dock att det inte var tillräckligt sannolikt att E.L. hade överlevt om ambulans hade tillkallats. Det kunde alltså inte bevisas att sjuksköterskans underlåtenhet hade orsakat E.L:s död. Sjuksköterskan friades därför från ansvar för vållande till annans död och framkallande av fara för annan Garantläran Översikt Om legalitetsprincipen är uppfylld och kausalitet anses föreligga mellan en underlåtenhet och en effekt måste fortfarande personkretsen för vilkas ansvar som kan inträda på något sätt begränsas. Om inte personkretsen begränsades skulle det leda till orimliga följder då människor konstant underlåter att företa vissa handlingar. Det har därför ansetts att den som ska kunna bli ansvariga för underlåtenhet måste befinna sig i en viss ställning. En sådan ställning har kommit att kallas för garantställning. 28 Att någon kan orsaka en effekt genom underlåtenhet bygger på tanken att man kan förvänta sig av vissa personer att de i vissa situationer ska ingripa. Garantläran innebär alltså att vissa personer har särskilda förpliktelser att i vissa situationer företa vissa 25 Strahl s Sjögren s Svea hovrätts dom , mål nr B Strahl s

16 handlingar. En förälder som t ex underlåter att ge sitt barn mat kan bli ansvarig för mord eller vållande till annans död. 29 Vid utredningen om huruvida en person befinner sig i en garantställning brukar tre omständigheter prövas: 30 a) Aktivitet påbjuds i lag, annan författning eller myndighets bud. Exempelvis stadgas det i föräldrabalken att föräldrar aktivt måste ingripa för att hindra att barnet ifråga skadas. b) Aktivitet påbjuds i avtal. Vanliga exempel är de som genom sitt yrke har som uppgift att förhindra att någon utsätts för fara, t ex en simlärare eller förskolepersonal. c) Aktivitet krävs på grund av gärningsmannens eget föregående handlande. Den som själv givit anledning till en fare-framkallande situation kan bli ansvarig för sin underlåtenhet att förhindra uppkomsten av skada. 31 Ibland brukar även frivilligt åtagande samt nära levnadsgemenskap räknas in som faktorer som kan grunda en garantställning. 32 En underlåtenhet måste dessutom anses lika straffvärd som en handling för att någon ska kunna straffas. 33 Rörande vilka krav som kan ställas på en person som befinner sig i garantställning kan man säga att ingen ska behöva anstränga sig intill gränsen av det strängt taget möjliga för att undgå ansvar. Det måste finnas en marginal mellan det som är omöjligt och mellan det som krävs för att undgå straffansvar. I litteraturen har begreppet livets regel använts som begränsning för vad som kan utgöra ett främjande vid medverkansansvar. Livets regel innebär t ex att med uppskattande min bevittna ett slagsmål, vilket inte har ansetts tillräckligt för att medföra straffansvar. 34 Det har ansetts att livets regel måste få ett större genomslag vid underlåtenhetsbrott Leijonhufvud, Wennberg s 42 f. 30 Leijonhufvud, Wennberg s 42 f. 31 Leijonhufvud, Wennberg s Sjögren s 176 f. 33 Strahl s SOU 2000:88 s Strahl s

17 Inom garantläran delas garantställningen ofta upp i två olika kategorier. Övervakningsgaranter och skyddsgaranter. Övervakningsgaranterna är skyldiga att avvärja risker som kommer från farokällor som de är ansvariga för. Skyddsgaranter ska istället avvärja risker som hotar någon eller något som de ansvarar för att skydda Övervakningsgarant Övervakningsgaranten är skyldig att avvärja faror från en viss härkomst. De faror som i första hand avses är sådana som härstammar från vissa saker, till exempel från maskiner, byggnader eller andra farokällor. 37 För att vara en övervakningsgarant har det ansetts att någon form av rättslig övervakningsplikt eller befälsställning måste föreligga Skyddsgarant En skyddsgarant är en person som intar en ställning innebärande en skyldighet att avvärja risker som hotar någon eller något man är ansvarig för. En skyddsgarant är alltså en beskyddare. Skyldigheten är inte alltid allmän utan kan vara begränsad till att gälla endast vissa faror eller vissa situationer. Man kan beskriva det som att det föreligger ett förhållande där någon, i förlitan på att annan när det är nödvändigt ingriper, försatt sig i en riskfylld situation eller avstått från att vidta skyddsåtgärder. Det som därför kan grunda ställning som skyddsgarant är då det föreligger särskild yrkesställning eller ett frivilligt åtagande. Rörande särskild yrkesställning innefattas de yrken där handlingsplikt följer av tjänsten. För att skyddsgarant-ställning ska föreligga krävs förmodligen att skyldigheten är bestämd till att gälla vissa personer eller viss egendom. 39 Vad avser frivilligt åtagande är det inte av betydelse om det föreligger ett giltigt avtal eller inte. Det viktiga är om det kan anses att en person faktiskt intagit en ställning som skyddsgarant. Ett avtal kan visserligen göra det enklare att fastställa om det föreligger en skyddsställning och dessutom i så fall hur långt den sträcker sig. Fall där någon åtar sig att hämta hjälp åt en person i nöd omfattas t ex inte av garantläran. 36 Sjögren s Asp, m fl, Kriminalrättens grunder, s SOU 1996:185 s Sjögren s 175 f. 17

18 Varför de inte gör det har inte förklarats närmare i doktrin och det är således tämligen oklart. 40 Nära levnadsgemenskap kan även ge upphov till en ställning som skyddsgarant. Troligtvis behöver det inte föreligga en rättslig relation men det finns inte mycket praxis på området och det är därför inte helt klart hur det förhåller sig. 41 Det enda som kan sägas med säkerhet är att vårdnadshavare är skyddsgaranter i relation till sina barn. Det råder ovisshet om huruvida gifta makar intar skyddsgarantställning gentemot varandra. Argument har framhållits att det enligt legalitetsprincipen inte kan föreligga något straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att hjälpa i nödsituationer i andra fall vad gäller nära levnadsgemenskap än mellan föräldrar och deras barn Garantläran i praxis De nedan presenterade rättsfallen avser inte att redogöra för i exakt vilka situationer en garantställning kan tänkas uppkomma utan istället avser presentationen att ge exempel på komplexiteten inom garantläran och hur de svåra gränsdragningarna för när någon ska anses vara ansvarig för sin underlåtenhet kan se ut. SvJT 1968 rf s 81, I målet hade en ung man tagit med sig en flicka till sina föräldrar sommarhus när föräldrarna inte var hemma. Flickan hade där tagit några sömntabletter som hon fått av mannen och sedan somnat. Flickan vaknade inte men mannen underlät att vidta åtgärder under flera dygn tills han till sist kontaktade polisen. Flickan hade då hunnit avlida och mannen åtalades för vållande till annans död. Han frikändes dock på den grunden att han inte kunde anses haft rättsplikt att handla. 43 I målet är det dock något oklart om domstolen anser att en garantställning inte uppkommit eller om mannen ifråga inte ansågs varit culpös när han gav flickan sömntabletterna och därefter inte vidtog åtgärder. NJA 1987 s 655, I målet dömdes en polis, S-Å.W., för olaga tvång för att han underlät att hindra två andra polismän, som befann sig i samma piketbuss, som utan laga grund tvingade en annan person att åka med bussen och dessutom vara belagd med 40 Sjögren s Sjögren s Sjögren s Leijonhufvud, Wennberg s

19 handfängsel. HD yttrade i målet att, Enligt 6 i 1972 års polisinstruktion, som gällde vid tillfället, var S-Å.W. inte förman för de övriga polismännen i bussen. Han kan inte heller på någon annan grund anses ha intagit en sådan ställning. Detta innebär att S- Å.W. inte i egenskap av förman kan göras ansvarig för de åtgärder som vidtogs av de andra polismännen. När en grupp poliser som i det aktuella fallet tjänstgör gemensamt, måste emellertid var och en av dem anses ha ett visst ansvar för vad som händer i gruppen. Även den som inte har befälsställning måste anses skyldig att ingripa, om han ser att någon annan i gruppen vidtar en uppenbart lagstridig åtgärd, med den påföljden att han annars kan bli medansvarig för det skedda ( ) Genom sin underlåtenhet att söka förhindra de åtgärder som vidtogs mot L.F. får alltså S-Å.W. anses ha medverkat till åtgärderna på ett sådant sätt att även han skall fällas till ansvar för olaga tvång. NJA 2013 s 588, Målet gällde ett misshandelsbrott där en styvförälder inte sett till att ett brännskadat barn kommit under sjukhusvård. En kväll skållades en liten pojkes hand kraftigt av het vätska vilket gav honom allvarlig smärta och en djup brännskada. På morgonen dagen efter åkte mamman och hennes sambo M.S. med pojken till sjukhuset där han vårdades i drygt två veckor. Frågan i målet var om M.S. genom sin underlåtenhet att tillkalla sjukvårdspersonal eller ta med pojken till sjukhus redan under kvällen eller natten, gjort sig skyldig till misshandel. HD uttalade att Enligt allmänna principer kan straffrättsligt ansvar för den som underlåter att ingripa i ett orsakssammanhang komma ifråga endast om det finns en särskild anledning för den underlåtande att ingripa. Detta brukar uttryckas på så sätt att den underlåtande måste befinna sig i en garantställning (...) Den underlåtande ska ha en ställning som gör det motiverat att av denne, mer än av andra, kräva aktivitet för att avvärja en viss effekt. Det krävs omständigheter av kvalificerad natur för att ett sådant krav på aktivitet ska ställas. HD resonerade sedan att en sådan ställning även kan uppkomma genom exempelvis nära levnadsgemenskap. HD uttalade emellertid att Enbart det faktum att en person, tillfälligt eller stadigvarande, lever tillsammans med ett barn kan dock inte grunda en generell straffsanktionerad plikt att handla. För att en garantställning ska inträda vid levnadsgemenskap måste det krävas att personen har en sådan nära relation till barnet och en sådan ställning i förhållande till barnet att han eller hon kan sägas delta i och rent faktiskt ha inflytande över barnets omvårdnad och fostran. Oavsett om en sådan nära levnadsgemenskap föreligger kan en garantställning 19

20 uppkomma, om någon får anses ha tagit på sig att ansvara för barnet under en kortare eller längre tid. M.S. hade bott med pojken i ett drygt halvår före den aktuella händelsen. Han brukade hämta pojken på förskolan några dagar i veckan och lekte med honom när de var hemma. M.S. uppgav själv att han inte deltog i någon större utsträckning i omvårdnaden om pojken, vilket dock i målet ej var oemotsagt. HD:s utredning gav emellertid vid handen att M.S. inte kunde anses ha något inflytande över pojken omvårdnad och fostran. HD ansåg därför att M.S. inte hade någon ställning som skyddsgarant. M.S. friades från åtalet medan mamman, som också varit hemma under kvällen, däremot ansågs ha innehaft en skyddsgarantposition och därför dömdes för misshandel. 20

21 3 Medverkan 3.1 Inledning Ansvar för underlåtenhet att avslöja brott kan aktualiseras när en person egentligen har medverkat i ett brott men det inte kan bevisas. Det är därför av vikt att redogöra för medverkansläran i svensk rätt och försöka utreda var en lägsta gräns för medverkan går. 3.2 Översikt 23 kap 4 BrB: Ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning skall ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Detsamma skall gälla beträffande i annan lag eller författning straffbelagd gärning, för vilken fängelse är föreskrivet. Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Ansvar som är föreskrivet för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning skall ådömas även den som tillsammans med honom medverkat till gärningen. Vad som sägs i denna paragraf skall inte gälla, om något annat följer av vad för särskilda fall är föreskrivet. Lag (1994:458). Det svenska straffrättssystemet är uppbyggt efter principen om individuell bestraffning. 44 När flera personer samverkar och begår brott tillsammans är huvudregeln emellertid att alla inblandade ska straffas. 45 Begreppet medverkande omfattar både gärningsmän, anstiftare och medhjälpare. 46 Principen är att var och en endast skall straffas för vad som kan läggas den personen till last, vilket också framgår i 23 kap 4 BrB. Medverkansläran har således inte skapats som ett verktyg för att utdöma kollektiva straff. 47 I 23 kap 4 BrB framgår att ansvar för en viss gärning inte endast kan ådömas den som utfört gärningen utan även den som främjat denna med råd eller dåd. De enskilda straffbuden utvidgas således generellt till att omfatta även den som har främjat den straffbelagda gärningen. 48 Flera personer kan tillsammans vara gärningsmän trots att ingen av dem, eller inte alla, på egen hand uppfyller hela brottsbeskrivningen i ett 44 Asp m fl, Katedralen: tre texter om straffrätt, s Holmqvist m fl, Brottsbalken del II, s 23: Leijonhufvud, Wennberg s Asp m fl, Katedralen: tre texter om straffrätt, s SOU 2000:88 s

22 straffbud, förutsatt att det de utfört tillsammans (i samförstånd) innebär att brottsbeskrivningen är uppfylld. 49 Som nämnts ska varje person endast straffas för vad som kan läggas honom eller henne till last. En begränsning av den regeln är emellertid att om den främjade gärningen endast är straffbelagd som ett uppsåtligt brott krävs uppsåt av alla medverkande för straffansvar. 50 När ett främjande av en gärning sker måste den subjektiva täckningen vara sammanbunden med både huvudgärningen och medverkansgärningen. Uppsåtet ska alltså täcka att ett främjande skett med råd eller dåd. Främjaren måste även ha uppsåt till de objektiva omständigheter som utgör huvudgärningen. Hur konkretiserad främjarens bild och uppfattning måste vara avseende de relevanta omständigheterna rörande gärningen är emellertid inte helt klart. I doktrin har det ansetts att medverkansuppsåtet ska avse en i viss mån individualiserad gärning. Detta ger dock inte fullständig vägledning. Hur skillnaden ska hanteras mellan gärningsmannens uppsåt och agerande och anstiftarens eller medhjälparens uppsåt och agerande blir därför ibland en svår fråga Medverkanslärans olika roller Gärningsmannaskap Med gärningsman förstås i första hand den som begått brottet och på egen hand uppfyller alla brottsrekvisit. En person kan även betraktas som gärningsman genom ett så kallat medelbart gärningsmannaskap. Ett exempel är då en gärning utförts av ett litet barn eller av en person som på grund av psykisk sjukdom varit ett viljelöst offer och en annan person anstiftat brottet. Vid de tillfällena kan anstiftaren istället anses som gärningsman. 52 Ett så kallat konverterat gärningsmannaskap är det fråga om då ett brott som måste utföras av ett specialsubjekt (exempelvis en myndighetsutövare) utförs av en annan person men specialsubjektet ifråga haft ett särskilt ansvar för brottet. Specialsubjektet kan då ändå komma att ses som gärningsman. Ett exempel är då en bokföringspliktig köpman ger sin bokhållare i uppgift att bokföra en viss transaktion felaktigt. 49 SOU 2000:88 s Holmqvist m fl, Brottsbalken del II, s 23: SOU 2000:88 s Leijonhufvud, Wennberg s

23 Köpmannen ses i det fallet ofta som gärningsman trots att han eller hon endast anstiftat brottet, förutsatt att de objektiva och subjektiva kraven är uppfyllda Anstiftan Med anstiftare menas den som med psykiska hjälpmedel förmår en person att begå brott. Anstiftan förutsätter emellertid varken övertalning eller vilseledande. 54 Det måste dock föreligga en kausalitet mellan anstiftanshandlingen och den utförda gärningen. Anstiftan kan t ex innebära att man förmår någon att besluta sig för att utföra en gärning, men torde också kunna innebära att man upprätthåller eller stärker någons beslut att företa en viss handling Medhjälp Medhjälp är subsidiärt till anstiftan och åsyftar således en person som medverkat men som inte har förmått gärningsmannen till handling. Medhjälp kan bestå av både fysisk eller psykisk påverkan. 56 Enligt lydelsen i lagtexten, främjat denna med råd eller dåd, kan man lätt tolka det som att medhjälpen måste ha underlättat eller åtminstone ägnat att underlätta gärningens utförande. Enighet råder emellertid om att uttrycket främja även måste anses innesluta även obehövlig medverkan. 57 T ex ska den som håller vakt vid ett inbrott ansvara som medverkande även om vakthållningen inte varit nödvändig för brottets fullbordan. 58 I förarbetena framhålls det att det räcker att medverkansgärningen övat inflytande på händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning, vore det så än blott genom att styrka de andra i deras brottsliga beslut. 59 Svårigheter som uppstår är därför att bedöma var gränsen går mellan vad som är straffbar medverkan och vilka handlingar som är straffria. I litteraturen har begreppet livets regel 60 använts som begränsning för vad som kan utgöra ett främjande. Livets regel innebär t ex att med uppskattande min bevittna ett slagsmål vilket då inte har ansetts som tillräckligt för att medföra 53 Leijonhufvud, Wennberg s Holmqvist m fl, Brottsbalken del II, s 23: SOU 1996:185 s Holmqvist m fl, Brottsbalken del II, s 23: SOU 2000:88 s Holmqvist m fl, Brottsbalken del II, s 23: SOU 1944:69 s Se även avsnitt där livets regel nämns. 23

24 straffansvar. Att däremot mer aktivt påverka ett händelseförlopp på en brottsplats utgör ett sådant främjande som är straffbart. 61 I NJA 1963 s 574 hade en man endast hållit sin kamrats rock medan kamraten tillsammans med en annan misshandlade och rånade en person. Han som höll i rocken dömdes för medhjälp till misshandel men inte medhjälp till rån då han ansågs ha främjat misshandeln men inte kunde anses ha främjat rånet. 62 I NJA 1984 s 922 menade HD att endast närvaro på en brottsplats inte föranleder ansvar för medverkan så länge den närvarande personen inte på något sätt övat inflytande på brottets tillkomst, även om den närvarande personen ingått i samma gäng som gärningsmannen eller gärningsmännen. Vad som däremot gör situationen annorlunda är om den närvarande personen på något sätt har ingått en överenskommelse med de som utför brottet. En överenskommelse innebär ofta en psykisk påverkan. Det krävs dock i de fallen att det kan styrkas att det faktiskt funnits ett samförstånd hos alla deltagande personer. 63 Att utan gärningsmannens vetskap exempelvis hålla vakt vid ett inbrott är inte straffbar medverkan då detta inte styrkt gärningsmannen i dennes handling. Brottsliga tankar och viljeyttringar inte är straffbara Medgärningsmannaskap När flera personer tillsammans och i samförstånd begår ett brott tillsammans kan de dömas i medgärningsmannaskap. Det som åsyftas är inte ett kollektivt straff utan istället att alla inblandade är att anse som gärningsmän. 65 I 23 kap 4 2 st BrB framgår att den som inte är att anse som gärningsman kan dömas som anstiftare eller medhjälpare. Den som inte är att anse som gärningsman har tolkats på det sättet att det finns en möjlighet att döma en medverkande till gärningsman i ett utvidgat gärningsmannaskap om han eller hon av någon anledning är att betrakta som gärningsman, även om han eller hon inte är gärningsman i strikt mening. Det går att skilja mellan tre typer av medgärningsmannaskap. Det första typfallet är då flera personer utför likartade handlingar och döms tillsammans för att det inte kan 61 SOU 2000:88 s Holmqvist m fl, Brottsbalken del II, s 23: Wennberg s Holmqvist m fl, Brottsbalken del II, s 23: Wennberg s

25 två. 67 Den tredje varianten av medgärningsmannaskap är det så kallade utvidgade fastställas vem som gjort exakt vad. Ett exempel är då flera ungdomar kastar sten mot en glasruta men bara en sten orsakar att rutan krossas. I den situationen har alla ungdomar utfört en handling men det är endast en slump vems sten som faktiskt träffar, d v s vem som orsakar effekten. 66 Det andra typfallet är då flera personer utför ett brott tillsammans men där handlingarna är olikartade. Exempelvis vid ett rån kan en person hålla i vapnet och hota offret medan en annan tar offrets pengar. I det fallet har personerna tillsammans uppfyllt rekvisiten för en straffbelagd gärning och är därför att anse som gärningsmän båda medgärningsmannaskapet. Ett utvidgat medgärningsmannaskap innebär att en person, som inte utfört något gärningsmoment i brottet, ändå ska ses som gärningsman om han spelat en central roll för att brottet kommit till stånd. Det är alltså en främjare som döms till gärningsman då man anser att personen gjort mer än att bara främja brottet. Ett exempel är när en person håller vakt medan andra i gruppen begår ett rån. I den situationen kan det vara en slump vem som håller vakt och den som håller vakt kan därför också vara att bedöma som gärningsman och inte endast som medhjälpare. 68 De två första varianterna brukar kallas ordinära medgärningsmannaskap medan den tredje varianten, som sagt, oftast benämns utvidgat medgärningsmannaskap. Wennberg framhåller att det verkar finnas en föreställning att de olika tilltalade personernas gärningar inte skulle behöva synliggöras då man tillämpar ett utvidgat medgärningsmannaskap utan att det skulle vara tillräckligt att slå fast att de gjort något tillsammans och i samförstånd. 69 Wennberg menar att det finns en lockelse att använda det utvidgade medgärningsmannaskapet då man inte riktigt vet vem av de tilltalade som gjort vad. Genom att bunta ihop alla tilltalade och säga att dessa personer tillsammans och i samförstånd utfört den åtalade gärningen, undgår domstolen att företa den individuella prövning av vars och ens insatser som är nödvändig och som var och en har rätt till. 70 Ett skäl till att det finns en möjlighet att omrubricera de inblandades roller 66 Wennberg s Wennberg s Wennberg s 616 f. 69 Wennberg s 632 f. 70 Wennberg s

26 torde vara att någon som har, på ett mer aktivt sätt, bidragit till brottets tillkomst anses lika straffvärd som gärningsmannen och därför också ska betraktas som gärningsman Ringa medverkan 23 kap 5 BrB Har någon förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast i mindre mån, må straffet för honom sättas under vad för brottet eljest är stadgat; i ringa fall skall ej dömas till ansvar. Detsamma skall gälla, då fråga är att ansvar som är stadgat för någon i särskild ställning skall ådömas annan medverkande. Huvudregeln, att medverkan ska bedömas ungefär lika som gärningsmannaskap, påkallar undantag varför bestämmelsen om ringa medverkan har stadgats. 72 Vid bedömningen av om någon endast medverkat i mindre mån måste hänsyn tas till de övriga deltagarnas insatser. Bedömningen är således relativ. Medverkan i mindre mån kan föreligga trots att gärningen ifråga varit avgörande orsak till brottet och medverkan enligt 23 kap 4 BrB kan föreligga även om gärningen inte varit avgörande för brottet. Vid bedömningen av om någon endast medverkat i mindre mån ska hänsyn även tas till personens skuld, det vill säga hans eller hennes uppsåt eller oaktsamhet, samt till om huruvida vederbörande frivilligt gjort vad han eller hon kunnat för att hindra gärningens fullbordan eller verkningar. I det senare räknas med att stadgandet om frivilligt tillbakaträdande inte är tillämpligt Utvecklingen i praxis Allmänt Medverkansläran har under det senaste två decennierna kommit att förändras och utvecklas genom praxis. En trend som kan anas är att inte separera gärningsmännen och deras insatser utan att istället döma dem som en enhet i det man brukar kalla tillsammans och i samförstånd. 74 Frågan om gränsdragningen mellan vem som är att anse som gärningsman och vem som är att anse som medhjälpare är inte helt utredd och har bedömts olika i praxis. Även var den nedersta gränsen för ett främjande ska gå är 71 SOU 1996:185 s 216 f. 72 Holmqvist m fl, Brottsbalken: en kommentar, s 23: Holmqvist m fl, Brottsbalken: en kommentar, s 23: Wennberg s

27 svårt att slå fast. Den mål som nedan ska presenteras är några av de fall som jag anser belyser problematiken kring bedömningen om ett främjande ska ses som medgärningsmannaskap, medhjälp, medverkan i mindre mån eller medhjälp till något annat brott än huvudbrottet. Viljan eller kanske snarare lättjan att döma personer i medgärningsmannaskap trots att deras gärningar endast, enligt mig, bestått i främjanden framgår i vissa av dessa mål vilket är en viktig tendens att belysa inför den kommande analysen Mål där deltagande bedömts som medgärningsmannaskap Hovrätten för Västra Sverige, dom , mål nr B , Göteborgsbranden I målet åtalades fyra unga män, A, B, C och D för mordbrand för att de tillsammans och i samförstånd anlagt en brand i en diskotekslokal i Göteborg. 63 ungdomar omkom och 50 personer skadades. En av de tilltalade männen, A, erkände gärningen och de andra ansågs ha solidariserat sig med honom vilket räckte för att tillämpa ett utvidgat medgärningsmannaskap. TR dömde alla fyra för mordbrand. A hade hittat en dunk med brandfarlig vätska som han burit med sig till trapphuset där han hällt ut vätska över några stolar. A berättade att han rivit sönder papper som han sedan antänt. A berättade vidare att en av de övriga personerna, som han inte ville namnge, varit med honom när han rev papper. Då det inte gick att utreda vem som varit med A när han rev sönder papper och tände på valde tingsrätten att konstatera att alla personerna i vart fall befunnit sig i trapphuset när branden anlades. Vad som vidare kommit fram i målet var att A, innan han anlade branden, sagt att han tänkte förstöra festen genom att se till att brandlarmet gick igång. Tingsrätten menade att B och C hört detta samt sett A bära med sig dunken och hälla ut den brandfarliga vätskan. B och C protesterade inte och gjorde ingenting för att stoppa A och handlade därför, enligt tingsrätten, gemensamt och i samförstånd med A. D var inte sedan tidigare god vän med de övriga men visade genom sitt handlade att han ville vara tillsammans med A, B och C. D gjorde inte heller något för att ingripa när A anlade elden. Även han kunde därför anses ha agerat gemensamt och i samförstånd med de andra. Hovrätten kom till samma slutsats och dömde alla fyra i medgärningsmannaskap för mordbrand. 27