En analys av rättsläget gällande underlåtenhet att avslöja brott inför Högsta domstolens dom i mål B

Transkript

1 Juridiska institutionen Vårterminen 2017 Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng En analys av rättsläget gällande underlåtenhet att avslöja brott inför Högsta domstolens dom i mål B An analysis regarding omission to reveal crime before the Supreme Court of Sweden s judgment in case B Författare: Agnes Valdemarsson Handledare: Jur. dr Erik Svensson

2 2

3 Innehållsförteckning Förkortningar Inledning Bakgrund och syfte Metod och material Disposition Avgränsningar Ludvikamålet Bakgrund Tingsrättens bedömning Hovrättens bedömning Yrkanden i Högsta domstolen En översikt över brottet underlåtenhet att avslöja brott Allmänt om brott genom underlåtenhet Historisk bakgrund Ändringarna Varför är underlåtenhet att avslöja brott kriminaliserat? Civilkurage Förhindrande av brott Reservbestämmelse i medverkansläran Gränsen mellan psykiskt främjande och underlåtenhet att avslöja brott Analys av syftet bakom bestämmelsen Hur ska rekvisitet å färde tolkas? Inledning Skillnaden mellan fullbordade och avslutade brott Allmänt Bedömningen i Ludvikamålet Var går den bortre gränsen för rekvisitet å färde? Fullbordanspunkten som bortre gräns för rekvisitet å färde Avslutat brott som bortre gräns för rekvisitet å färde Reflektioner kring rekvisitet å färde Lagändringen Förhållandet till EKMR artikel

4 6.1 Allmänt Hur har artikeln beaktats vid tillkomsten av BrB 23:6? Praxis från Europadomstolen om rätten att inte belasta sig själv Jämförelse med smitning Allmänt Rättsfall med utfallet att smitningsbestämmelsen inte står i strid med EKMR Rättsfall med utfallet att smitningsbestämmelsen strider mot EKMR Fall från Högsta domstolen i Finland Jämförelse med rätten att vägra yttra sig under vittnesmål Allmänt Praxis om RB 36: Är bestämmelsen analogiskt tillämplig? Sammanfattning av praxis Tillämpning av EKMR artikel 6 på Ludvikamålet Allmänt Medför denna tolkning ett reellt skydd mot självinkriminering? Ett starkare skydd mot självinkriminering? Rekvisitet utan fara för honom själv Inledning Praxis om rekvisitet utan fara för honom själv Relationen mellan undantagsregeln och syftet bakom BrB 23: Uppsåtstäckning av undantagsregeln Ska syftet bakom BrB 23:6 eller undantagsregeln ha företräde? Avslutande ord Sammanfattande slutsatser En liten framåtblick Källförteckning

5 Förkortningar BrB Brottsbalk (1962:700) EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna HD Högsta domstolen Kodefallet RH 1997:1 NJA Nytt juridiskt arkiv NJA II Nytt juridiskt arkiv avdelning två Prop. Proposition RH Rättsfall från hovrätterna RB Rättegångsbalk (1942:740) RÅ Riksåklagaren SL Strafflagen SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning Trafikbrottslagen Lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott 5

6 6

7 1 Inledning 1.1 Bakgrund och syfte I augusti 2015 hände något som fick en kvinna att, för att använda tingsrättens ord, hals över huvud hoppa ut från ett fönster i en lägenhet i Ludvika. Hon tog sig in till en granne och berättade att hon blivit våldtagen av flera män, varpå grannen ringde polisen. Detta blev upprinnelsen till en rättsprocess som skulle komma att pågå ända till skrivande stund (maj 2017). Detta inte p.g.a. den person som sedermera skulle komma att dömas för grov våldtäkt, utan p.g.a. fem andra, som inte kunde bevisas ha deltagit i övergreppet. De åtalades istället för underlåtenhet att avslöja samma grova våldtäkt i enlighet med brottsbalken (BrB) 23:6, en gammal men sällan använd bestämmelse. Efter att ha dömts i både tingsrätten och hovrätten överklagade fyra av männen till Högsta domstolen (HD) och beviljades prövningstillstånd. Den här uppsatsen tar sin utgångspunkt i överklagandet och de argument som lagts fram där. Målet kommer fortsättningsvis att kallas Ludvikamålet. 1 Huvudförhandling hölls i målet den 2-3 maj Det är oklart om domen kommer hinna meddelas under författandet av denna uppsats, och uppsatsen kommer därför läggas upp som inför HD:s dom, med utgångspunkten att domen meddelas efter inlämning. Syftet med detta arbete är att utreda rättsläget gällande några av de frågor som aktualiseras i Ludvikamålet och som torde vara del i varför målet beviljats prövningstillstånd. Uppsatsens syfte kan sammanfattas i följande frågeställningar: 1. Hur ska rekvisitet å färde i BrB 23:6 tolkas? 2. Hur förhåller sig BrB 23:6 till EKMR 2 artikel 6? 3. Hur förhåller sig rekvisitet utan fara för honom själv i BrB 23:6 till bestämmelsens bakomliggande syften? Riksåklagaren (RÅ) har i ett yttrande uppmärksammat fråga 2 och 3 och anfört att det vore av värde för rättstillämpningen att få vägledande uttalanden från HD gällande de två frågorna. Densamme tycks inte finna frågan om rekvisitet å färde lika 1 Fallets benämning i HD är HD B Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 7

8 problematisk, 3 men frågan är straffrättsligt intressant och då vissa oklarheter råder finns ändå goda skäl att behandla frågan i denna uppsats. Följaktligen utgör dessa tre frågor grunden för uppsatsen och de ska utredas för att ge en så allsidig bild som möjligt av rättsläget inför HD:s dom. 1.2 Metod och material Uppsatsen är skriven ur ett rättsdogmatiskt perspektiv med lagtext, förarbeten, praxis och doktrin som grund. Bestämmelsen är inte speciellt omskriven, så stor vikt kommer att tillmätas de rättsfall som behandlar paragrafen. BrB 23:6 har inte varit föremål för prövning i HD sedan 1932, 4 men det finns en del fall, särskilt från senare tid, i underrätterna. Dessa fall är naturligtvis inte prejudicerande, men kommer användas som exempel på hur bestämmelsen kan tolkas och tillämpas. När det gäller bestämmelsens relation till EKMR artikel 6 finns inga rättsfall varken från svensk domstol eller från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) som direkt rör underlåtenhet att avslöja brott. Här har jämförelser fått göras med andra rättsområden för att få en bild av på vilket sätt artikel 6 kan påverka tillämpningen av BrB 23:6. BrB 23:6 ändrades under 2016, vilket innebär att paragrafen idag har en annan lydelse än vad som gällde vid tidpunkten för Ludvikamålet. Det är följaktligen den äldre lydelsen som ska tillämpas i fallet och som HD har att utgå ifrån. Således är den äldre lydelsen också utgångspunkten i detta arbete, och det kommer framgå när resonemang och diskussioner rör bestämmelsens nya lydelse. Uppsatsen innehåller också vissa rättspolitiska inslag då den nuvarande lagstiftningen utvärderas och vissa de lege ferenda-resonemang görs. Arbetet består till stor del av analyser och diskussioner som vävs in i samtliga avsnitt. All analys kommer alltså inte rubriceras som just detta, men det kommer tydligt framgå vad som är fakta och vad som är författarens slutsatser. 1.3 Disposition 3 Se yttrande från RÅ i mål HD B , ÅM 2016/ NJA 1932 s

9 Uppsatsen är indelad i åtta avsnitt. Utgångspunkten är de tre ovan nämnda frågorna, och dessa kommer att diskuteras i tur och ordning. Först presenteras dock det rättsfall som ligger till grund för uppsatsen, och därefter kommer redogöras för bakgrunden till den centrala bestämmelsen, BrB 23:6. Detta genom en generell genomgång av brott genom underlåtenhet, för att se var i systematiken underlåtenhet att avslöja brott passar in. Därefter görs en genomgång av historiken bakom BrB 23:6, samt de ändringar som gjordes av paragrafen Sedan kommer ett avsnitt om syftet bakom bestämmelsen, som är av vikt för diskussionen gällande frågeställning 3. När bakgrunden till BrB 23:6 redogjorts för är det dags att angripa de tre frågeställningarna i avsnitt 5, 6 och 7. Därefter knyts det hela ihop med några avslutande kommentarer. 1.4 Avgränsningar För det första kan påpekas att inget anspråk görs på att ge en heltäckande bild av alla aspekter av brottet underlåtenhet att avslöja brott, eller ens av alla frågor som aktualiseras i Ludvikamålet. Istället läggs utrymme och energi på att behandla de tre valda frågeställningarna på djupet. Arbetet kommer att utgå från den del av BrB 23:6 som rör underlåtenhet att avslöja brott, samt till viss del den nytillkomna del som handlar om underlåtenhet att förhindra brott inom en sammanslutning. Däremot kommer inte att beröras den del som rör föräldrar och andra förmyndares ansvar att förhindra brott från den som står under deras vårdnad, eftersom denna del inte är aktuell i Ludvikamålet. Det kan vidare nämnas att det finns ett stort antal rättsfall från Europadomstolen som rör artikel 6, varav endast ett fåtal kommer att behandlas för att illustrera hur artikeln ska tolkas. 9

10 2 Ludvikamålet 2.1 Bakgrund Målet gällde ett gäng på åtta unga män som umgåtts tillsammans i en lägenhet. De flesta drack alkohol och rökte vattenpipa. Senare på kvällen kom en kvinna, som egentligen hade för avsikt att besöka en annan person i trappuppgången, och anslöt sig till de festande männen. Kvinnan tvingades sedermera till samlag, innan hon lyckades fly ut genom ett fönster. Enligt målsägandens uppgifter våldtogs hon av flera av männen i samverkan, men hon kunde bara identifiera en av dem. Lägenheten var lyhörd. Tre av männen åtalades för att tillsammans och i samförstånd ha utfört en grov våldtäkt enligt BrB 6:1 st. 1 och 4, och de fem andra för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt enligt samma lagrum och BrB 23:6. Samtliga tilltalade förnekade brott. 2.2 Tingsrättens bedömning Enligt tingsrätten rådde det ingen tvekan om att kvinnan utsatts för våldtäkt, och inte heller om att fler än en person förövat våldtäkten. Våldtäkten skulle delvis p.g.a. detta bedömas som grov. När det gällde att avgöra vilka av männen som varit med och förövat våldtäkten gick det dock endast att säkerställa en av de tilltalades medverkan. Tingsrätten anförde att åtminstone fem av de andra tilltalade sett vad som skett i köket där våldtäkten förövades. De tilltalade måste ha uppfattat att det var fråga om ett övergrepp. Därför konstaterade tingsrätten att det var ställt utom rimligt tvivel att de tilltalade förstått att en grov våldtäkt pågick men underlåtit att anmäla eller avslöja detta. De hade kunnat avslöja våldtäkten utan fara för sig själva. Således dömdes de fem männen för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt Hovrättens bedömning Hovrätten dömde precis som tingsrätten en av männen för att ha utfört den grova våldtäkten. I hovrätten invände de tilltalade som dömts för underlåtenhet att avslöja 5 Falu tingsrätts dom i mål B den 8 december

11 grov våldtäkt att fullgörandet av den skyldighet som de har enligt BrB 23:6 strider mot förbudet att inte behöva belasta sig själv, som är en del av rätten till en rättvis rättegång enligt EKMR artikel 6. Hovrätten konstaterade att det meddelats friande domar mot de tilltalade vad gällde grov våldtäkt. Därför kunde det inte anses stå i strid med rätten att inte belasta sig själv att föra talan om underlåtenhet att avslöja brott gentemot de som frikänts från åtalet om grov våldtäkt. Hovrätten påpekade också att BrB 23:6 är avsedd att användas som en reservbestämmelse i fall då en misstänkt inte kan överbevisas om mer än att på förhand ha känt till brottet. I enlighet med detta dömde även hovrätten de fem männen för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt Yrkanden i Högsta domstolen Fyra av de fem män som dömdes för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt i hovrätten har överklagat domen till HD. Samtliga klagande har som grund för sitt överklagande åberopat EKMR artikel 6 och menar, precis som i överklagandet till hovrätten, att det står i strid med rätten att inte belasta sig själv att behöva anmäla ett brott för vilket man själv potentiellt kan komma att bli misstänkt. Vidare har anförts att det råder oklarhet kring hur rekvisitet å färde ska tolkas samt att det är oförenligt med den vanliga tolkningen av rekvisitet utan fara för honom själv att behöva anmäla brott som man själv kan komma att misstänkas för. Också ett antal andra invändningar har lagts fram, vilka dock inte är av relevans för den fortsatta framställningen. Av dessa kan nämnas att det bör utredas hur språkförbistringar och kulturella skillnader ska påverka bedömningen av BrB 23:6, hur brottets straffvärde ska bedömas och vilken påföljd som är lämplig. 7 6 Svea hovrätts dom i mål B Se bilaga 2-4 i PT B 1519/16. 11

12 3 En översikt över brottet underlåtenhet att avslöja brott 3.1 Allmänt om brott genom underlåtenhet Att kriminalisera underlåtenhet är mer ingripande än att kriminalisera handling. Kriminalisering av en handling innebär att alla handlingssätt är tillåtna utom det specifika som är föremål för kriminaliseringen. Att kriminalisera en underlåtenhet innebär å sin sida ett påbud att handla att alla handlingssätt utom ett specifikt är förbjudna vilket är betydligt mer begränsande. Trots detta kan brott begås genom underlåtenhet i många fall. I vissa fall är underlåtenhet uttryckligen kriminaliserad, t.ex. vid fyndförseelse (BrB 10:8). Dessa brott kallas omissivdelikt, och överträdelsen av dem benämns äkta underlåtenhetsbrott. Vidare kan många vanliga brott, d.v.s. brott som normalt förutsätter ett aktivt handlande, begås genom underlåtenhet. I de här fallen handlar det i regel om att en gärningsman inte förhindrar ett pågående förlopp, t.ex. räddar en drunknande person eller ger mat åt ett svältande barn. Gärningsmannen kan på så sätt begå t.ex. mord (BrB 3:1) genom att förhålla sig passiv. Denna typ av brott kallas kommissivdelikt, och överträdelsen av dem benämns oäkta underlåtenhetsbrott. En förutsättning för ansvar är således att ordalydelsen i brottsbeskrivningen tillåter att brottet kan begås genom underlåtenhet. Vissa brott anses generellt inte kunna begås genom underlåtenhet (s.k. egenhändiga brott), utan förutsätter ett aktivt handlande. 8 Ansvar för oäkta underlåtenhetsbrott förutsätter vidare att personen som underlåter att ingripa har en särskild skyldighet att göra så, genom vad som kallas garantställning. Att vara i garantställning innebär ett ansvar för att antingen skydda ett objekt från faror (s.k. skyddsgarantställning), eller skydda omvärlden från faror härrörande från ett visst objekt (s.k. övervakningsgarantställning). Garantställning föreligger endast i vissa typer av förhållanden mellan människor. Som exempel kan nämnas att föräldrar är både skyddsgaranter och övervakningsgaranter i förhållande till sina barn. 9 Det ovanstående är ett vanligt sätt att dela upp underlåtenhetsbrotten. Om man tillåts sväva ut lite när det gäller definitionerna kan ifrågasättas om inte alla brott kan 8 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 105 f. 9 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 112 ff. 12

13 begås genom underlåtenhet, garantställning eller inte. En aktiv handling kan ju också beskrivas som en underlåtenhet att avsluta handlingen, samtidigt som passivitet (så länge den är självvald) alltid utgör en aktiv handling att inte handla. Distinktionen mellan handling och passivitet är således inte knivskarp, och därmed inte heller gränsen mellan de olika typerna av underlåtenhetsbrott. Hur passar då underlåtenhet att avslöja brott in i systematiken av underlåtenhetsbrott? Underlåtenheten är uttryckligen kriminaliserad, vilket leder till att bestämmelsen är ett omissivdelikt, och brottet utgör ett äkta underlåtenhetsbrott. Alla handlingsalternativ utom att avslöja det pågående brottet är förbjudna. Det krävs följaktligen ingen garantställning för att kunna fällas till ansvar för underlåtenhet att avslöja brott. Även underlåtenhet att förhindra brott inom en sammanslutning är ett äkta underlåtenhetsbrott. Inte heller här aktualiseras garantläran. Brottet kan dock inte förövas av vem som helst, utan kräver att den som underlåter att hindra brottet har ett bestämmande inflytande i sammanslutningen. 3.2 Historisk bakgrund För att vara en sällan använd bestämmelse har kriminaliseringen av underlåtenhet att avslöja brott en lång historia. Redan i 1864 års strafflag (SL), som tas som utgångspunkt i denna uppsats, föreskrevs i 3:8 följande: 8 Har annan, än de personer, som i 7 nämnde äro, vetat brott, deraf någons lif, helsa, frihet eller egendom i synnerlig fara sattes, å färde vara, och underlåtit att det i tid, så att faran afvärjas kunde, upptäcka, när det utan angifvelse till åtal ske kunnat; varde han ock straffad såsom i 7 sägs. I 7, som det hänvisas till, stadgades om ansvar för föräldrar och förmyndare att hindra den som står under deras vård att begå brott, motsvarande det ansvar som idag återfinns i BrB 23:6 3 st. Ansvaret enligt SL 3:7 och 3:8 var placerade i lagens kapitel om medverkan, och sågs som negativ delaktighet i annans brott. 10 Uttrycket borde förstås som främjande genom passivitet, till skillnad från medverkan, som sker aktivt. 10 SOU 1996:185, bilaga 6, s

14 Bestämmelsen har sedan dess behandlats i ett flertal utredningar. I Strafflagskommissionens betänkande Förslag till strafflag. Allmänna delen föreslogs att underlåtenhet att avslöja brott inte längre skulle ses som negativ delaktighet i brott, utan som ett självständigt brott, grundat på en kränkning av en särskild plikt att förhindra brott. 11 Samma tankar låg bakom Straffrättskommitténs förslag i SOU 1944:69, där det föreslogs att bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja brott skulle flyttas från den allmänna delen och ersättas med en bestämmelse i kapitlet om brott mot allmän ordning. Straffrättskommittén påpekade att paragrafen mycket sällan kom till användning, och att idén om ett vidsträckt ansvar för underlåtenhet att avslöja brott knappast var förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Kommittén anförde dock att bestämmelsen kunde vara av betydelse som reservbestämmelse i fall, där någon som misstänkes för brott eller delaktighet däri icke kan överbevisas om mera än att på förhand ha känt till brottet. 12 Trots Straffrättskommitténs önskan om att flytta brottet från den allmänna delen blev bestämmelsen kvar i SL:s tredje kapitel även efter ändringarna i brottsbalken Departementschefen ansåg nämligen att brottet fortsatt borde ses som en form av medverkan och vara kvar i straffrättens allmänna del. 13 Bestämmelsen hamnade i SL 3:6 och fick den utformning som den i stort sett haft sedan dess ända till 2016, med undantag för några redaktionella ändringar 1962, samt ändringen att straffbelagd gärning bytts till brott. 14 Bestämmelsen flyttades sedermera till 23:6, och hade vid tiden för Ludvikamålet följande lydelse: 1 st. Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådant brott; dock må ej i något fall dömas till svårare straff än fängelse i två år. I de fall då det är särskilt föreskrivet skall för underlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts ådömas jämväl den som ej insett men bort inse att brottet var å färde. 2 st. Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än första stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras 11 SOU 1923:9 s SOU 1944:69 s Prop. 1948:80 s NJA II 1962 s

15 närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat. 3 st. Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå. Det som ska avslöjas ska vara ett brott, vilket innebär att både de objektiva och subjektiva rekvisiten i en gärning måste vara uppfyllda. Det krävs dock inte att gärningsmannen är straffbar. 15 Det är det tilltänkta huvudbrottet som ska avslöjas, och att underlåta att avslöja medverkan därtill är inte straffbart. 16 Den naturliga åtgärden för att undgå straffansvar är att anmäla brottet till polisen. Också andra åtgärder anses tillräckliga, t.ex. att meddela ett ovetande brottsoffer om det pågående brottet, 17 därav användandet av båda termerna anmäla och avslöja. 3.3 Ändringarna 2016 Den grova våldtäkten i Ludvikamålet begicks under 2015, d.v.s. innan BrB 23:6 ändrades under Därför är det bestämmelsens äldre lydelse som tillämpas i målet, och som är den som främst kommer behandlas i den här uppsatsen. Det är dock värt att nämna, inte minst för att avslutningsvis kunna göra en framåtblickande analys, att BrB 23:6, från att ha varit i stort sett orörd sedan 1948 fick ett rejält ansiktslyft 2016 och numera har följande lydelse: 1 st. Den som underlåter att i tid anmäla eller annars avslöja ett förestående eller pågående brott ska, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är föreskrivet för den som medverkat endast i mindre mån till sådant brott. Högre straff än fängelse i två år får dock inte dömas ut. I de fall det är särskilt föreskrivet ska för underlåtenhet att avslöja brott även den dömas som inte haft uppsåt till men borde ha insett att brottet var förestående eller pågick. 2 st. Den som har ett bestämmande inflytande i en sammanslutning och underlåter att förhindra ett brott inom ramen för sammanslutningen ska, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för underlåtenhet att förhindra brottet enligt första stycket. 15 Se Berggren m.fl., Brottsbalken (20 april 2017, Zeteo), kommentaren till 23:6. 16 Welamson, festskrift tillägnad Hans Thornstedt, s SOU 2014:63 s

16 3 st. För underlåtenhet att förhindra brott döms också en förälder eller annan uppfostrare eller förmyndare som underlåter att hindra den som står under hans eller hennes vård eller lydnad från att begå brott. 4 st. Ansvar för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott förutsätter att 1. gärningen har fortskridit så långt att den är straffbar, och 2. brottet kan avslöjas eller förhindras utan fara för den handlande eller för någon annan och, i fall som avses i tredje stycket, att brottet kan förhindras utan anmälan till myndighet. Ändringarna gjordes i samband med uppdraget att analysera det straffrättsliga regelverket för att se om bekämpningen av organiserad brottslighet kan effektiviseras. En del av uppdraget var att se över ansvaret för underlåtenhet att avslöja brott, och undersöka om ansvaret kan skärpas för personer inom den organiserade brottsligheten. 18 Resultatet blev att en ny typ av underlåtenhet kriminaliserades underlåtenhet att förhindra brott i en sammanslutning. Ansvaret gäller den som har ett bestämmande inflytande i sammanslutningen, vilket inkluderar både den som har inflytande i sammanslutningen genom sin formella ställning, och den som faktiskt utövar ledningen av hela eller delar av verksamheten. En bedömning ska göras i det enskilda fallet. 19 Trots att den nya kriminaliseringen kom till som en del av arbetet mot organiserad brottslighet, utformades bestämmelsen inte med ett krav på att sammanslutningen ska kunna hänföras till den organiserade brottsligheten. Ansvaret för underlåtenhet att förhindra brott i en sammanslutning gäller således även i sammanslutningar vars verksamhet i övrigt är fullt legitim. 20 Utöver det nytillkomna brottet har rekvisiten i bestämmelsen flyttats om, det tidigare andra stycket har flyttats till tredje och språket har moderniserats. Det påpekas dock att ändringarna endast är redaktionella, varför det mesta av det som skrivs i den här uppsatsen kommer ha fortsatt relevans även vid tillämpningen av den uppdaterade bestämmelsen. Utöver de redaktionella ändringarna har förtydligats att föräldrars och förmyndares ansvar för att förhindra brott av den som står under deras vårdnad gäller alla brott. Vidare har undantaget att avslöjande inte behöver göras när det inte kan ske utan fara för den handlande utvidgats. Undantaget gäller numera 18 SOU 2014:63 s Prop. 2015/16:113 s. 96 f. 20 Prop. 2015/16:113 s. 54 och SOU 2014:63 s

17 också om fara föreligger för andra personer än den handlande och dennes närstående Varför är underlåtenhet att avslöja brott kriminaliserat? 4.1 Civilkurage Vid en första genomläsning av paragrafen är det lätt att få intrycket att det rör sig om lagstiftat civilkurage, en önskan från lagstiftarens sida att tvinga människor till ingripande vid grov brottslighet. Sådana skyldigheter finns i många europeiska länder, däribland våra nordiska grannländer. Även om det är ovanligt att någon fälls i enlighet med dylika samaritlagar är man i länderna av uppfattningen att det är en självklarhet att denna typ av lagstiftning finns som ett viktigt moraliskt inslag. 22 Bestämmelsen i BrB 23:6 är dock inte avsedd att vara Sveriges bidrag till upprätthållandet av moralen. Tvärtom görs tydligt att det inte finns någon generell skyldighet att hjälpa nödställda i Sverige. 23 Här kan återkopplas till den s.k. garantläran, 24 som innebär att det endast finns en skyldighet att exempelvis hjälpa en drunknande person för den som står i ett sådant förhållande till personen att den kan klassas som garant. Även om all lagstiftning på sätt och vis är uttryck för moral måste det således finnas något annat syfte bakom BrB 23:6 än enbart att den ska tvinga folk att handla dygdigt. 4.2 Förhindrande av brott I Straffansvarsutredningen diskuteras syftet bakom kriminaliseringen av underlåtenhet att avslöja brott. Det anges att syftet bakom bestämmelsen är att avvärja förestående eller pågående brott, och inte att beivra brott som redan är begångna. 25 Det faktum att redan begångna brott inte behöver anmälas talar tydligt för att ett syfte bakom 21 Prop. 2015/16:113 s. 96 f. 22 Abrahamsson, Är civilkurage något att lagstifta om?, s Se prop. 2015/16:113 s. 51 och von Martens, Barmhärtig samarit eller hjärtlös brottsling?, s Se avsnitt SOU 1996:185 s

18 bestämmelsen är att hindra brott från att komma till stånd. Bestämmelsen riktar således in sig på att avslöja gärningar snarare än gärningsmän. Även i SOU 2011:16 anges att ett dominerande syfte med lagrummet är att hindra brott från att komma till utförande. 26 Att ett syfte bakom bestämmelsen är att hindra brott uttrycks också i att ett avslöjande måste ske i tid. Tidigare tolkades rekvisitet som ett krav på att den underlåtna gärningen skulle ha förhindrat brottet, och alltså varit en betingelse för det. 27 I RH 1997:1 (det s.k. Kodefallet) anförde dock hovrätten att straffansvar bör utdömas så länge det inte framstår som uteslutet att ett avslöjande skulle föranleda att brottet avvärjs, d.v.s. även de fall där det är tveksamt om avslöjandet kan få någon verkan. Detta synsätt får numera anses vedertaget Reservbestämmelse i medverkansläran I 1864 års strafflag placerades bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja brott under rubriken om delaktighet i brott. I SOU 1944:69 uppges att bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja brott (samt en annan bestämmelse om brott mot rikets säkerhet) kan vara av betydelse såsom reservbestämmelser i fall, där någon som misstänkes för brott eller delaktighet icke kan överbevisas om mera än att på förhand ha känt till brottet. 29 Denna formulering kommer sedan att återkomma de flesta gånger bestämmelsen utreds, och är av stor betydelse för i synnerhet avsnitt 7 i den kommande framställningen. Bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja brott har alltid placerats i anslutning till reglerna om medverkan, även om detta genom åren ifrågasatts några gånger. 30 Idag återfinns regeln om underlåtenhet att avslöja brott direkt efter bestämmelserna om medverkan, vilket stärker intrycket av att den är ett komplement till dessa bestämmelser. Visserligen utgör alla bestämmelser i 23 kapitlet BrB s.k. osjälvständiga brott, vilket kan vara en annan förklaring till bestämmelsens placering. 26 SOU 2011 s Se Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s Se SOU 2014:63 s. 174 och Jareborg, Allmän kriminalrätt, s SOU 1944:69 s Se ovan under avsnitt

19 I samband med den nya kriminaliseringen av underlåtenhet att förhindra brott i en sammanslutning görs det särskilt tydligt att bestämmelsen egentligen har sin största betydelse som slasktratt när det kommer till medverkan. I utredningen skrivs: Inte sällan torde kunna förutsättas att en person som har ett bestämmande inflytande har medverkat till brottet på ett eller annat sätt [ ] Detta kan emellertid vara svårt att styrka på det sätt som fordras i en brottmålsprocess. Ett underlåtenhetsansvar skulle i sådana fall kunna fungera som ett i vissa fall värdefullt komplement. 31 Det torde alltså inte kunna föreligga några tvivel om att ett syfte bakom den nya kriminaliseringen är att komma åt brottslingar som egentligen varit delaktiga i ett brott, men där bevisningen inte räcker för att styrka detta i en rättegång. Att BrB 23:6 i otaliga rättskällor beskrivits som en reservbestämmelse i medverkansläran talar för att detta syfte legat bakom även det klassiska brottet underlåtenhet att avslöja brott. 4.4 Gränsen mellan psykiskt främjande och underlåtenhet att avslöja brott Medverkansläran bygger på att någon, med råd eller dåd, främjar en gärning. Om någon har förmått annan att utföra en gärning döms för anstiftan, i annat fall för medhjälp. 32 Hur mycket eller lite som krävs för att en gärning ska anses främjad är i viss mån oklart. Det räcker dock med att den medverkande styrkt gärningsmannen i dennes uppsåt för att ett främjande ska föreligga, och den nedre gränsen för främjande anses generellt vara låg. 33 Det har exempelvis ansetts som främjande att hålla gärningsmannens rock vid en misshandel och att motvilligt hålla vakt vid ett inbrott. 34 En fråga som uppstår är var gränsen går mellan ett psykiskt främjande och underlåtenhet att avslöja ett brott, om nu underlåtenhetsbrottet är att anse som ett komplement till medverkansreglerna. För ett främjande krävs som ovan nämnts att gärningsmannen på något sätt uppmuntras av medhjälparen, och gärningsmannen kan följaktligen inte styrkas i sitt 31 SOU 2014:63 s Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 438, se också Wennberg, Tillsammans och i samförstånd ett nytt begrepp för gärningsmannaskap, s. 618 f. 34 NJA 1963 s. 574 och NJA 2006 s

20 uppsåt om den inte är medveten om att medhjälparen hejar på. Man kan t.ex. tänka sig att A misshandlar B i en skogsdunge. C, som går förbi, ser misshandeln och kommer med uppmuntrande tillrop (eftersom hen gärna ser att B blir misshandlad). A är dock döv och hör inte ett ord av C:s jubel. I detta fall är det tydligt att C inte kan dömas för medhjälp, men möjligtvis för underlåtenhet att avslöja brott. Det är dock svårt att se att underlåtenhetsbrottet skulle utgöra ett komplement till medverkansbestämmelserna i detta fall. Det rör sig visserligen om en person som har uppsåt att främja ett brott, men att hen döms för underlåtenhet att avslöja brott istället för medverkan handlar inte om att det inte gått att bevisa att personen medverkat. Det blir snarare ett fall av försök till medverkan, vilket inte är kriminaliserat. Det förefaller inte vara dessa fall som åsyftas när det i förarbetena anges att underlåtenhetsbrottet ska vara en reservbestämmelse i medverkansläran. Man kan emellertid tänka sig andra fall där gränsen mellan medverkan och underlåtenhet att avslöja brott blir svårare att dra, t.ex. när den som underlåtit att avslöja brott varit i samma rum som gärningsmannen. Det kan i ett flertal domar ifrågasättas varför en åskådares passivitet inte kan tolkas som psykisk uppmuntran. I Hovrätten över Skåne och Blekinges dom i mål B den 12 oktober 2016 dömdes ett flertal personer för att ha underlåtit att avslöja en grov misshandel som pågått under ett helt dygn. Personerna befann sig i den lägenhet där misshandeln pågick, ibland i samma rum, men gjorde inget för att få misshandeln att upphöra. Det framstår inte som alltför långsökt att påstå att personerna psykiskt främjat gärningsmännen genom sin passivitet. Tingsrätten skriver i domskälen angående en av de tilltalade endast att det inte är tillräckligt säkerställt att han agerat på ett sätt som ska leda till ansvar för medhjälp. Det tycks vara i fall som dessa som BrB 23:6 är avsedd att verka som reservbestämmelse eller slasktratt. 4.5 Analys av syftet bakom bestämmelsen Sammanfattningsvis kan det övergripande syftet bakom kriminaliseringen av underlåtenhet att avslöja brott sägas vara att förhindra att brott kommer till stånd. Bestämmelsen ska verka som påtryckning för att få personer som bevittnar eller är medvetna om att brott ska begås att ringa polisen, så att det hela kan avstyras. Samtidigt ska bestämmelsen fungera som en sista utväg för att lagföra medhjälpare 20

21 som inte kan överbevisas om mer än att ha känt till att brottet ska förövas (för att hindra medhjälpare från att komma undan ). Syftena bakom att kriminalisera ett beteende kan vara många och varierande. Vanligtvis sker kriminalisering av beteenden som har en negativ påverkan (eller skada) på ett erkänt intresse, och således kan anses klandervärda. 35 Att medverka till ett brott är utan tvekan klandervärt. Att underlåta att avslöja ett brott likaså, då man genom underlåtenheten uppvisar en likgiltighet inför föremålet för brottet. Däremot kan ifrågasättas om det är klandervärt att underlåta att avslöja brott av anledningen att man inte kan överbevisas om mer än att på förhand ha känt till brottet. Det borde rimligtvis vara så att den som döms för underlåtenhet att avslöja brott klandras för att ha förhållit sig passiv vid förövandet av ett grovt brott och inget annat. Med formuleringen att BrB 23:6 är en reservbestämmelse i medverkansläran impliceras dock något annat i förarbetena, nämligen att klandret ligger i en medverkan, men att denna inte kan bevisas. Det är som att lagstiftaren anser att de som döms för underlåtenhet att avslöja brott i enlighet med bestämmelsens verkan som reservbestämmelse är klandervärda för att de egentligen har medverkat till brottet. Med sådan lagstiftningsteknik är lagstiftaren ute på tunn is. Det är svårt att komma på något annat exempel där en kriminalisering motiveras med att klandret ligger i någonting annat än det som regeln uttrycker. Kriminalisering av osjälvständiga brott motiveras inte med att det är svårt att bevisa att gärningsmannen gjort sig skyldig till ett självständigt brott, utan med att försök och medverkan m.m. i sig är klandervärt. I Ludvikamålet slår hovrätten fast att målsäganden våldtagits av flera män, och använder detta som en faktor för att rubricera brottet som grovt. Att de tilltalade sedan döms för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt förefaller vara enbart av anledningen att åklagaren inte lyckats frambringa bevisning nog för att få dem fällda för delaktighet i våldtäkten. Det hela lämnar en eftersmak av att domstolen menar att de tilltalade egentligen gjort sig skyldiga till grov våldtäkt eller medverkan till sådan. 35 Se SOU 2013:38 s. 498 och Lernestedt, Kriminalisering problem och principer, s. 181 f. 21

22 5 Hur ska rekvisitet å färde tolkas? 5.1 Inledning Efter denna översiktliga genomgång av bakgrunden och syftet bakom BrB 23:6 är det nu dags att behandla några av de frågor som aktualiseras i Ludvikamålet. Den första frågan gäller rekvisitet å färde i BrB 23:6. En förutsättning för straffansvar enligt BrB 23:6 är att det brott som inte avslöjas eller anmäls är å färde. Två av de tilltalade i Ludvikamålet har i överklagandet till HD som grund uppgett att våldtäkten inte var å färde när männen underlät att anmäla den, eftersom brottet fullbordats i det ögonblick gärningsmannen kunnat dömas för grov våldtäkt. Efter detta föreligger enligt överklagandet inte skyldighet att anmäla brottet, trots att själva gärningen inte nödvändigtvis varit avslutad. 36 Vad innebär det då att ett brott är å färde, och var våldtäkten å färde när de tilltalade underlät att anmäla den i Ludvikamålet? Ett brott kan börja vara å färde redan innan en gärningsman begått någon förberedande gärning över huvud taget. För ansvar enligt BrB 23:6 krävs dock att gärningen nått så långt att den är straffbar, d.v.s. åtminstone till stämpling (om det är kriminaliserat). 37 I det aktuella fallet är det dock mer intressant att se på när ett brott slutar vara å färde. Till att börja med kan hänvisas till straffrättens legalitetsprincip, som innehåller ett krav på att lagtext ska vara begriplig och inte alltför otydlig. 38 Vid lagtolkning gäller att det som lagens ordalydelse ger uttryck för ska gälla i första hand, och först om ordalydelsen innehåller oklarheter finns anledning att vända sig till förarbeten för tolkningshjälp. 39 Uttrycket å färde är inte vanligt förekommande i dagligt tal, och förefaller ålderdomligt. Enligt nationalencyklopedin betyder uttrycket hålla på att ske, 40 vilket talar för att även den som upptäcker ett brott medan det pågår ska vara skyldig att anmäla eller avslöja det. Bestämmelsens ordalydelse talar således för att brott är å färde tills gärningen avslutas. Å färde kan dock sägas ha en så pass oklar innebörd att det inte är självklart hur uttrycket ska tolkas endast 36 Bilaga 2 och 4 i PT B 1519/ Se SOU 1996:185 s Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 46 f. 39 Se Samuelsson m.fl., Tolkning och tillämpning, s. 126 f (hämtad 18 maj 2017). 22

23 genom läsning av paragrafen. Det gör att vi får konsultera bestämmelsens förarbeten och syftena bakom bestämmelsen för att få ledning i vad som ska gälla. Det tycks finnas två sätt att se på frågan när ett brott slutar vara å färde : antingen när brottet fullbordas eller när det avslutas. 5.2 Skillnaden mellan fullbordade och avslutade brott Allmänt Den första frågan som uppstår är var gränsen går mellan ett fullbordat och ett avslutat brott, och vilken skillnad det gör att använda det ena eller andra som bortre gräns för rekvisitet å färde. Ett brott är fullbordat när ett förfarande fortskridit så långt att alla rekvisit i en brottsbestämmelse är uppfyllda och det inte längre rör sig om stämpling, förberedelse eller försök. 41 T.ex. kan en misshandel fullbordas när en person tillfogar en annan kroppsskada. Att ett brott fullbordas innebär dock automatiskt inte att brottet också är avslutat. Skillnaden är särskilt tydlig vid s.k. perdurerande brott, d.v.s. brott som är pågående under en längre tid, t.ex. olaga frihetsberövande. 42 Brottet fullbordas då någon berövar annan friheten, men avslutas inte förrän frihetsberövandet upphör. Det finns ingen lista på brott som klassificeras som perdurerande, och det förefaller i viss mån oklart vilka brott som ska anses vara detta. Benämningen är främst av betydelse när det gäller preskriptionstider. 43 Även andra brott kan pågå en tid efter att brottet fullbordats, och det går i vissa fall att medverka till brott som är fullbordade. 44 Om brottet slutar vara å färde när det fullbordas eller avslutas kan således ha stor betydelse för skyldigheten att avslöja brottet enligt BrB 23: Bedömningen i Ludvikamålet Det faktum att de tilltalade i Ludvikamålet fällts för underlåtenhet att avslöja brott skvallrar om att både tingsrätten och hovrätten ansett våldtäkten vara å färde ända tills den avslutas. 41 Wennberg, Försök till brott, s Jareborg, Allmän kriminalrätt s Se t.ex. NJA 1992 s Se NJA 2009 s. 3 och NJA 1949 s

24 Tingsrätten gjorde i sina domskäl konstaterandet att våldtäkten var både fullbordad och avslutad i samband med att en person ingrep och fick samlaget att upphöra. Formuleringen kan tolkas som att våldtäkten inte fullbordades förrän samlaget upphörde. Rimligtvis fullbordades våldtäkten tidigare än så, men det relevanta är ändå att tingsrätten menar att våldtäkten pågår ända fram till det att den avslutas i och med att målsäganden lyckas fly. Hovrätten kommenterade inte rekvisitet å färde utan hänvisade till tingsrättens bedömning. 5.3 Var går den bortre gränsen för rekvisitet å färde? Fullbordanspunkten som bortre gräns för rekvisitet å färde I sitt överklagande till HD har de tilltalade i Ludvikamålet uppgett att fullbordan utgör den bortre gränsen för rekvisitet å färde. 45 Denna uppfattning är inte utan grund. Enligt Straffansvarsutredningen är ett brott som kommit till fullbordan inte längre å färde. Undantag gäller enligt utredningen för perdurerande brott som är å färde så länge det brottsliga tillståndet upprätthålls. Vidare gäller att brottet inte anses fullbordat i de fall då gärningsmannen gjort vad som ankommer på honom eller henne, men effekten av brottet inte inträtt. Om skadan inte inträffat kan ett avslöjande fortfarande vara verkningsfullt (se NJA 1932 s. 180). Ett redan begånget brott behöver dock aldrig anmälas av den som i efterhand får veta att brottet begåtts. Det finns alltså ingen skyldighet att rapportera begångna brott till polisen (s.k. angiveri). 46 Även Jareborg uppger fullbordan som bortre gräns för rekvisitet å färde. Det tycks dock som att han utgår ifrån att alla brott som inte är perdurerande avslutas i samma ögonblick som de fullbordas, och beskriver perdurerande brott som [s]ådana brott som inte avslutas genom att fullbordas. 47 Vad som menas med att effekten av brottet inte har inträtt kan illustreras med hjälp av RH 1999:86. I fallet hade Göran N hjälpt Carina D, som levde i en våldsam relation med en kontrollerande make, att skaffa en pistol. Efter att Carina D skjutit sin make kom Göran N till lägenheten, vid en tidpunkt då det var oklart om maken fortfarande levde eller inte. Det stod klart att gärningsmannen (Carina D) gjort vad som ankommit på henne för att fullborda brottet, men fråga uppstod om effekten av 45 Bilaga 2 och 4 i PT B 1519/ SOU 1996:185 s Jareborg, Allmän kriminalrätt s

25 brottet hade inträffat än, vilket skulle förpliktiga Göran N att anmäla händelsen till polisen. Enligt hovrätten gick det inte att utesluta att maken dött innan Göran N kommit till lägenheten, och åtalet för underlåtenhet att avslöja brott ogillades därför. Av fallet kan dras slutsatsen att det är den straffrättsliga fullbordanspunkten som är relevant för å färde -gränsen. Ett annat argument för att fullbordanspunkten utgör bortre gräns för rekvisitet å färde är den i förarbetena återkommande formuleringen att regeln är en reservbestämmelse i fall där någon inte kan överbevisas om mera än att på förhand ha känt till brottet. 48 Denna formulering har i vissa fall tolkats som att skyldighet att avslöja brott endast föreligger för den som på förhand vet om att ett brott ska begås, och i förlängningen endast för brott som inte fullbordats. Tolkningen illustreras väl i Kodefallet. I fallet dömdes en person för underlåtenhet att avslöja grov misshandel. Den underlåtande (Martin B) kom till platsen redan efter att misshandeln inletts. I tingsrättens domskäl konstateras följande. Eftersom ifrågavarande lagrum är avsett för den som i förväg känner till att ett brott skall förövas, får det anses ligga på åklagaren att bevisa att det funnits stunder mellan misshandelstillfällena då Martin B insett att han genom att göra polisanmälan skulle ha kunnat förhindra upprepad grov misshandel. Hovrätten resonerar på ett liknande sätt och hänvisar precis som tingsrätten till att BrB 23:6 är avsedd att verka som en reservbestämmelse i fall där någon som misstänks för brott inte kan överbevisas om mer än att på förhand ha känt till brottet. Hovrätten konstaterar vidare att Martin B kommer till platsen för sent för att avslöja eller anmäla den första omgången av misshandel. Väl på plats blev Martin B emellertid vittne till ytterligare grov misshandel. Enligt hovrätten hade Martin B s.k. eventuellt uppsåt till att misshandeln skulle fortsätta. Han hade således uppsåtligen underlåtit att anmäla den grova misshandeln som var å färde. Alltså kunde Martin B fällas till ansvar eftersom misshandeln skedde i flera omgångar. Om det hade varit ett enda utdraget misshandelstillfälle hade han inte kunnat dömas eftersom han inte på förhand känt till att den initiala misshandeln skulle äga rum. Både tingsrätten och hovrätten verkar här ta fasta på formuleringen från förarbetena att den underlåtande på förhand ska ha känt till brottet. 48 Se t.ex. SOU 2011:16 s. 30 och prop. 2015/16:113 s. 51 f. 25

26 Domstolarnas resonemang i Kodefallet rör således inte direkt rekvisitet å färde, men de kommer ändå fram till att det är för sent att avslöja ett brott som kommit till fullbordan, eftersom det väsentliga är att den underlåtande på förhand känt till brottet. Om det finns ett krav att gärningsmannen på förhand ska ha känt till brottet, går det följaktligen inte att döma någon som exempelvis kommer till brottsplatsen medan brottet förövas för underlåtenhet att avslöja brott. Indirekt innebär det att den bortre gränsen för rekvisitet å färde är när brottet fullbordas. Det hela kokar ner till hur formuleringen att gärningsmannen på förhand ska ha känt till brottet ska tolkas. Den kan å ena sidan tolkas på ett smalare sätt (så som hovrätten i Kodefallet tycks ha gjort), som att det endast är om underlåtaren på förhand ha känt till brottet som hen kan dömas för underlåtenhet att avslöja det. Denna tolkning ger stöd åt uppfattningen att fullbordade brott inte behöver anmälas. Med detta resonemang som grund torde männen i Ludvikamålet inte kunna dömas för underlåtenhet att avslöja grov våldtäkt, så länge det inte kan bevisas att de på förhand visste att den skulle utföras. Å andra sidan kan formuleringen tolkas bredare, som att det att på förhand ha känt till brottet är det allra mest avlägsna förhållandet vid vilket straffansvar kan utdömas. Det innebär att även andra situationer, t.ex. att en person ser på medan ett brott utförs, också omfattas av bestämmelsen, och att på förhand ha känt till brottet endast utgör den yttersta gränsen för straffansvar. Formuleringen från förarbetena torde således inte utgöra ett hinder för någon av tolkningarna av rekvisitet å färde. Som ovan nämnts har ett brott nått sin fullbordanspunkt när en gärningsman kan dömas för ett fullbordat brott, och det inte längre rör sig om stämpling, förberedelse eller försök. I Ludvikamålet kan gärningsmannen i enlighet med detta dömas för grov våldtäkt (d.v.s. fullbordat brott) vid det tillfälle rekvisiten i BrB 6:1 st. 1 och 4 är uppfyllda. Det innebär att brottet fullbordades i det ögonblick samlaget inleddes, och att de övriga tilltalade efter denna tidpunkt inte haft någon skyldighet att avslöja brottet om fullbordan utgör den bortre gränsen för rekvisitet å färde Avslutat brott som bortre gräns för rekvisitet å färde Att ett brott är avslutat är som ovan nämnts en annan sak än att det är fullbordat, och det finns stöd även för att ett brott är å färde ända tills det avslutas. I SOU 1996:185 26

27 anges att straffansvaret ska fortsätta gälla gärningar som är å färde, d.v.s. gärningar där det brottsliga förehavandet inte har avslutats. 49 Till förmån för att brott är å färde tills de avslutas kan också läggas en något kryptisk formulering från SOU 2011:16. I utredningen anges att kravet på att brottet ska vara å färde inte får frångås, men att om det - som i Kodefallet - är fråga om ett utdraget och rörigt händelseförlopp kan det finnas ett betydande utrymme för en pressad bedömning att brottet alltjämt var å färde och att avslöjandeplikt därmed förelåg. 50 Citatet är inte helt lätt att förstå. Det förefaller som att huvudregeln är att en misshandel likt den i Kodefallet inte längre ska anses vara å färde efter att första slaget är utdelat, men att det går att göra undantag i detta fall eftersom händelseförloppet var utdraget och rörigt. Att ett utdraget och rörigt händelseförlopp skulle flytta fram fullbordanspunkten och göra att ett brott är å färde under en längre tid kan låta märkligt, men det går också att tolka som att utredningen gjort bedömningen att det i vissa fall är orimligt att låta fullbordanspunkten utgöra den bortre gränsen för rekvisitet å färde. Även i praxis finns stöd för synsättet att brott är å färde ända tills de avslutas. I Uppsala tingsrätts dom i mål B den 25 april 2017 anges att ansvar bortfaller om brottet är avslutat, detta nämns dock i förhållande till att avslöjandet ska göras i tid. Även i Falu tingsrätts dom i mål B den 10 februari 2017 definieras å färde som att brottet inte ska ha avslutats. 5.4 Reflektioner kring rekvisitet å färde Vad gäller den bortre gränsen för rekvisitet å färde finns stöd både för uppfattningen att den går när brottet fullbordas och när brottet avslutas. Värt att förtydliga är kanske att det inte är fråga om någon hätsk debatt där de två uppfattningarna har olika förespråkare, utan det är snarare otydlighet och slarv med begreppen som föranlett de oklarheter som föreligger idag. De tilltalade i Ludvikamålet har anfört att brottet slutar vara å färde när det fullbordas. För denna uppfattning finns stöd i både förarbeten och praxis. Som fastslagits ovan i avsnitt 4.2 är ett syfte bakom bestämmelsen att avvärja brott. I 49 SOU 1996:185 s SOU 2011:16 s

28 förhållande till det syftet förefaller den aktuella invändningen relevant, eftersom ett avslöjande i Ludvikamålet inte skulle innebära att kvinnan slapp utsättas för brottet våldtäkt. Vid fullbordan är så att säga skadan redan skedd och ett avslöjande gör inte längre att brottet inte kommer att begås. Bestämmelsen är som nämnts inte en civilkuragebestämmelse, och syftar inte till att få folk att göra det moraliskt rätta (vilket med all rimlighet borde vara att anmäla eller försöka stoppa våldtäkten). Samtidigt som brottet ska vara å färde gäller som ovan nämnts att gärningen måste ha fortskridit så långt att den är straffbar för att skyldighet att avslöja brottet ska föreligga. Med fullbordanspunkten som bortre gräns öppnar bestämmelsen alltså ett ganska litet fönster för ansvar, där en handling måste ha nått så långt att den är straffbar, men inte så långt att brottet är fullbordat. Detta resonemang leder till att de tilltalade i Ludvikamålet inte i något skede har varit skyldiga att anmäla eller avslöja våldtäkten. Gärningen måste ju ha fortskridit till åtminstone stämpling för att sådant ansvar ska inträda. I fallet begick gärningsmannen knappast någon stämplings-, förberedelse- eller försöksgärning innan den grova våldtäkten fullbordades. Uppfattningen att fullbordade brott inte behöver anmälas vinner som sagt stöd i att syftet bakom BrB 23:6 är att hindra brott från att komma till stånd. Med den utgångspunkten finns dock ingen anledning att göra undantag för perdurerande brott. Det förefaller annars råda enighet om att sådana brott ska vara å färde en längre tid än andra. Inte heller de brotten kan dock göras ogjorda om ett avslöjande kommer efter att brottet fullbordats. Anledningen till att perdurerande brott är å färde ända tills de avslutas måste således vara en annan. Ett rimligt antagande är att det anses eftersträvansvärt att få personer att anmäla eller avslöja perdurerande brott för att få dessa att avslutas så tidigt som möjligt. Det är svårt att se varför detta inte skulle gälla för alla brott. Det måste ju på samma sätt vara önskvärt att få en utdragen misshandel eller våldtäkt att avslutas i förtid, även om dessa brott traditionellt sett inte anses vara perdurerande. Vidare går att argumentera för att så gott som alla brott är mer eller mindre perdurerande, och inte avslutas i exakt samma ögonblick som de fullbordas. De allra flesta brott fortsätter ju någon tid efter det att alla rekvisit i brottsbestämmelsen är uppfyllda. Att få dessa brott att avslutas i ett tidigare skede än de annars hade gjort är ett tungt vägande skäl för att brott ska anses vara å färde tills de avslutas. Inte heller gör en sådan tolkning att BrB 23:6 blir en angiveribestämmelse, då redan begångna brott någon får reda på i efterhand naturligtvis inte behöver avslöjas. 28