Sexualbrotten som egenhändiga brott hur ska omtolkningen förstås?

Transkript

1 Juridiska institutionen Vårterminen 2017 Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng Sexualbrotten som egenhändiga brott hur ska omtolkningen förstås? En beskrivning av ett idéhistoriskt skeende Sexual offences as egenhändiga brott how should the reinterpretation be perceived? A description of the history of ideas regarding a certain course of events Författare: Emma Persson Handledare: Jur. dr Erik Svensson

2 2

3 Innehållsförteckning Förkortningar Inledning Bakgrund Syfte och frågeställningar Avgränsningar Metod och material Metod Material Terminologi Disposition Gärningsmannaskap och medverkan till brott Inledning Den straffrättsliga legalitetsprincipen Allmänt om medverkansläran Olika former av gärningsmannaskap Gärningsmannaskap i strikt mening Gärningsmannaskap genom omrubricering Medelbart gärningsmannaskap Medgärningsmannaskap Allmänt om kraven för att tillämpa medgärningsmannaskapet Olika typfall av medgärningsmannaskap Tolkning av straffbud och rollfördelning Egenhändiga brott Inledning Definition av egenhändigt brott Medverkansläran och egenhändiga brott Teorier om varför vissa brott klassificeras som egenhändiga brott Tradition

4 3.4.2 Det bakomliggande skyddsintresset Brottsbeskrivningens utformning Något särskilt om Lernestedts meningar om egenhändiga brott Konklusioner Från 1864 års SL fram till införandet av BrB Inledning Tiden kring införandet av 1864 års SL Allmänt om ideologin vid SL:s tillkomst och dess införande Våldtäkt som brott emot annans frihet och sedlighetsbrotten SL under första halvan av 1900-talet Nya straffrättsideologiska tankar med brottslingen i fokus Fleras deltagande i brott och en ny medverkansbestämmelse Straffbestämmelserna om våldtäkt och sedlighetsbrott BrB:s tillkomst Behandlingstanken och vägen fram till BrB:s införande BrB:s införande år Ett nytt gemensamt kapitel för våldtäkt och andra sedlighetsbrott SRK:s slutbetänkande om sexualbrotten som egenhändiga brott Tiden efter införandet av BrB fram tills idag Rättsutvecklingen efter år 1965 fram till år Nyklassicism samt fokus på sexualiserat våld mot kvinnor De två första reformerna av sexualbrotten i BrB Lagreformen år Lagreformen år 1998 samt straffansvarsutredningen om sexualbrott Uttalanden i doktrin och rättspraxis om sexualbrottens egenhändighet Rättsutvecklingen mellan år 2004 och år Mot preventionism och betoning på den personliga integriteten Början på en tydlig förändring av sexualbrotten som egenhändiga brott Träskmans granskning RH 2004: Fokus på kränkning av den sexuella integriteten samt våldtäkt utan tvång Lagreformen år

5 Lagreformen år Utvecklingen i hovrättspraxis om sexualbrottens egenhändighet Fler uttalanden i doktrin om sexualbrottens egenhändighet börjar synas NJA 2015 s 501 och 2014 års sexualbrottskommitté HD:s avgörande SOU 2016: Konkluderande diskussion Något särskilt om sexuella övergrepp som sker på internet Skälen bakom omtolkningen samt gällande rätt och dess följder Inledning Varför sexualbrotten numera betraktas som icke egenhändiga Det idéhistoriska skeendets skiftningar Konklusioner Gällande rätt i fråga om sexualbrotten som egenhändiga brott Generella konklusioner Något särskilt om utnyttjandefallen Följder för rättstillämpningen Rollfördelning vid sexuella övergrepp där flera deltar Konsekvenser för straffvärdebedömningen Avslutning Källförteckning

6 Förkortningar A (B, C etc.) exempel på viss person a.a. anfört arbete a.bet. anfört betänkande a.prop. anförd proposition a.st. anfört ställe BrB Brottsbalken (1962:700) BrP Lag (1964:163) om införande av brottsbalken Dir. Kommittédirektiv Ds Departementsserien EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) EU Europeiska unionen f. och följande sida ff. och följande sidor HD Högsta domstolen HovR hovrätt(en) JT Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet kap. kapitel NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I prop. proposition RF Regeringsformen (1974:152) RH rättsfall från hovrätterna s. sida SL 1864 års strafflag SLB Strafflagsberedningen SLK Strafflagskommissionen SOU Statens offentliga utredningar SRK Straffrättskommittén st. stycke SvJT Svensk juristtidning 6

7 1 Inledning 1.1 Bakgrund Sexualbrotten, vilka regleras i 6 kap. BrB, har genom ett flertal lagreformer ändrats på ett radikalt sätt. 1 En fråga som berör sexualbrottens förhållande till medverkansläran är denna brottstyps klassificering som så kallade egenhändiga brott. Att vissa brott betraktas som egenhändiga innebär att en person själv måste utföra alla, eller vissa centrala, rekvisit för att kunna dömas som gärningsman. 2 Det medför att det inte går att tillämpa medgärningsmannaskap eller utvidgat gärningsmannaskap vid egenhändiga brott. När det gäller sexualbrotten kan det anföras att en person måste ha utfört sexualhandlingen, den sexuella handlingen, det sexuella rekvisitet eller den sexuella komponenten för att kunna hållas ansvarig i gärningsmannaskap. 3 Om sexualbrotten betraktas som egenhändiga brott med krav på att en person ska ha uppfyllt den sexuella komponenten, är det inte möjligt att anse att flera personer kan begå ett sexuellt övergrepp gemensamt. 4 För att illustrera frågan om sexualbrotten som egenhändiga brott kan följande exempel användas beträffande våldtäkt i 6:1 BrB. A håller fast C genom att med våld tvinga dennes armar bakom kroppen. B genomför sedan ett samlag med C, samtidigt som A på det beskrivna sättet håller fast C. Om våldtäkt ses som ett egenhändigt brott, kan inte A dömas som medgärningsman för våldtäkt tillsammans med B, eftersom A inte själv har genomfört brottsbeskrivningens sexuella komponent. Det kan i stället bli aktuellt att döma A som medverkande till B:s otillåtna gärning genom 23:4 BrB i form av medhjälp till grov våldtäkt (6:1 st. 4 BrB). Frågan handlar således om hur rollfördelningen ska göras i fall där flera personer deltar i ett sexuellt övergrepp, men där inte alla agerar på ett sätt som uppfyller den aktuella straffbestämmelsens sexuella komponent. 1 Jareborg, Friberg, Asp, Ulväng s Se t.ex. Strahl 1976 s. 275; Jareborg 1994 s. 107; Jareborg 2001 s. 404; Lernestedt 2012 s. 2; Asp, Ulväng, Jareborg s. 432; Svensson 2016 s. 162 f. och a.a. s Se t.ex. Lernestedt 2012 s. 1; Jareborg, Friberg, Asp, Ulväng s. 118; Svea hovrätt dom i mål nr B Detta kan bland annat hänföras tillbaka till SRK:s slutbetänkande från år 1953, vilket ledde till att BrB infördes, eftersom kommittén där uttryckte att om en person i fråga om våldtäkt utfört samlaget men inte den tvingande handlingen, kan denne ändå dömas som gärningsman för våldtäkt, medan detsamma inte ansågs möjligt om förhållandet varit omvänt, se SOU 1953:14 s Svensson 2017 s

8 I svensk rätt har sexualbrotten tidigare klassificerats som egenhändiga brott, vilket framgår i äldre doktrin och rättspraxis. 5 På senare tid har emellertid synen på sexualbrotten som egenhändiga brott genomgått en förändring. I rättstillämpningen, och även till viss del i doktrin, ses nu sexualbrott i många fall som icke egenhändiga brott trots att lagstiftaren inte har uttalat sig om detta. 6 Det intressanta är att försöka förstå vad det är som har hänt som gjort att denna förändring skett. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att utreda varför sexualbrotten har gått från att betraktas som egenhändiga brott till att de idag oftare ses som icke egenhändiga brott, genom att beskriva det idéhistoriska skeende som lett fram till denna förändring. Skälet till att detta är relevant har att göra med den djupare förståelse som då kan nås i frågan om vad som är gällande rätt, och kanske främst varför den ska vara på ett visst sätt. Trots att mycket tyder på att gällande rätt är att sexualbrotten inte längre ska ses som egenhändiga brott, är avsikten även att mot bakgrund av rättsutvecklingen klargöra om så definitivt är fallet. Det görs eftersom lagstiftaren ännu inte uttalat sig i frågan, samt då rättsläget tidigare ansetts vara oklart. 7 Denna senare del är vidare av relevans för rättstillämpningen i fråga om vem eller vilka som kan anses ha begått den brottsliga gärningen i gärningsmannaskap när flera personer deltar i ett sexuellt övergrepp. För att förtydliga det nu sagda behandlar uppsatsen således följande frågeställningar: i) Vad har hänt som gjort att klassificeringen av sexualbrotten som egenhändiga brott på senare tid förändrats? ii) Ska sexualbrotten numera betraktas som icke egenhändiga brott? iii) Vad innebär det för rättstillämpningen om sexualbrotten inte längre ses som egenhändiga brott? En naturlig utgångspunkt för förståelsen av uppsatsens frågeställningar är att redogöra för huvuddragen i den svenska medverkansläran, vilken har sin grund i 23:4 BrB, 5 Se t.ex. Jareborg 1994 s. 107; Brinck, Ohlson, Thornell s. 139; Jareborg 2001 s. 404; Hovrätten för Västra Sverige dom i mål nr B Se t.ex. Wennberg 2002 s. 616; RH 2004:58; Träskman s. 687; Svea hovrätt dom i mål nr B ; Lernestedt 2012 s. 1; SOU 2010:71 s. 194 f.; SOU 2016:60 s. 228 f.; Svea hovrätt dom i mål nr B ; KBrB I 6:1 s. 10; Svensson 2017 s. 181 f. 7 Lernestedt 2012 s. 1. 8

9 eftersom klassificeringen av vissa brottstyper som egenhändiga brott har betydelse för vilka former av gärningsmannaskap som kan tillämpas. Det är vidare relevant att på ett allmänt plan redogöra för hur egenhändiga brott definieras och förklaras, för att sedan kunna förstå den mer specifika frågan om förändringen av sexualbrotten som egenhändiga brott. Dessa delar bildar således grunden för uppsatsens fortsatta diskussioner. Beskrivningen av det idéhistoriska skeendet på sexualbrottens område görs från 1864 års SL fram tills idag, för att kunna konkludera varför synen på sexualbrotten som egenhändiga brott på senare tid förändrats. Utredningen i den delen görs främst genom att redogöra för de reformer som gjorts av sexualbrottslagstiftningen. Även relevant rättspraxis och doktrin berörs emellertid vid respektive tidsperiod för att undersöka om vissa uttalanden som där finns kan bidra till förståelsen av förändringen, samt till frågan om vad som är gällande rätt. 1.3 Avgränsningar I uppsatsen kommer diskussionen föras kring sexualbrotten i 6 kap. BrB. Av dessa är det endast vissa som i dagens reglering är särskilt relevanta i förhållande till klassificeringen egenhändiga brott, nämligen de där det finns ett sexuellt rekvisit i brottsbeskrivningen som någon ska genomföra eller förmå någon att företa eller tåla, så som exempelvis samlag eller sexuell handling. Det är därför främst dessa brott i kap. 6 BrB som uttryckligen diskuteras. Vad gäller uppsatsens historiska utredning har jag valt att börja vid tiden för införandet av 1864 års SL, dels för att den kan sägas ha varit den första moderna strafflagen i Sverige 8, dels av utrymmesskäl. Framställningen analyserar inte närmare hur sexualbrottslagstiftningens utformning i sig bör se ut, genom att problematisera aktuella frågor så som exempelvis en ny lagstiftning som har samtycke som grund. De bevissvårigheter som kan uppkomma i en brottmålsrättegång som rör sexualbrott behandlas inte heller, och vidare berörs inte frågor som handlar om förekomsten av rättfärdigande omständigheter. Frågor om personligt ansvar, det vill säga uppsåt och ursäktande omständigheter, analyseras inte närmare mer än att det redan här kan konstateras att denna del av brottsbegreppet måste vara uppfylld för att någon ska kunna hållas straffrättsligt ansvarig för sin gärning. 8 Svensson 2016 s

10 1.4 Metod och material Metod Som framgår i syftet används den grundläggande rättsdogmatiska frågeställningen vad är gällande rätt? 9 som en del av frågeställningarna. För denna del måste det först fastställas vilket det rättsliga problemet är. 10 I föreliggande fall handlar det om klassificeringen av sexualbrotten som egenhändiga brott. Enligt Kleineman innebär den rättsdogmatiska metoden sedan som utgångspunkt att det rättsliga problemet ska lösas genom att använda de generellt accepterade rättskällorna för att hitta svaret på vad som är gällande rätt. Med andra ord, svaret på rättsfrågan letas upp genom studier av lagstiftning, rättspraxis, förarbeten och doktrin, där lagstiftning och prejudikat har en klar auktoritet till vilka uttalanden i förarbeten och doktrin tillförs. 11 Förarbeten har i sin tur, åtminstone i de flesta fall beroende på vad som där sägs, företräde som rättskälla framför uttalanden om samma fråga i doktrin. 12 Jareborg menar att rättsdogmatiken går till så att tryckt text läses på samma sätt som vid läsning av en tidning eller roman. 13 Det är även så jag har gått tillväga i uppsatsen. Det är egentligen inte fråga om att en vetenskaplig metod används, men studierna görs med ett vetenskapligt syfte. 14 Jareborg menar vidare att rättsdogmatik kan ses som en vetenskaplig rekonstruktion av rättssystem. 15 Den rekonstruktion som görs i uppsatsen består av en systematisering, genom att det använda materialet framställs på ett så sammanhängande sätt som möjligt. 16 Det kommer sedan att resultera i ett svar på frågeställningarna i likhet med det som Jareborg menar är just ett svar på en vetenskaplig uppgift: Så här bör det vara!, med betydelsen att det finns goda skäl att uppfatta verkligheten på detta sätt. 17 Vad gäller den rättsdogmatiska delfrågan, kan det sägas att det på grund av den förändring som skett på det i uppsatsen aktuella rättsområdet troligtvis finns sådana goda skäl att anse att gällande rätt bör vara att sexualbrott inte längre ska ses som egenhändiga brott. 9 Olsen s Kleineman s A.a. s. 21 och a.a. s Svensson 2016 s Jareborg 2004 s. 8. I sin avhandling beskriver Svensson sin använda metod på ett liknande sätt, då han anger att han läst, tänkt och skrivit, och strävat efter att i dessa moment göra sitt bästa. Densamme anför även att det vid rättsdogmatisk forskning, för att den ska vara begriplig, inte behöver beskrivas med vilken metod forskningen har utförts på samma sätt som vid till exempel experimentell naturvetenskap, se Svensson 2016 s Jareborg 2004 s A.a. s Svensson 2016 s. 60 f. 17 Jareborg 2004 s

11 Vilka dessa goda skäl är, och framför allt vad som definitivt är gällande rätt, måste emellertid enligt min mening trots detta klargöras eftersom rättsläget som nämnts tidigare ansetts vara oklart. 18 Det är sammanfattningsvis främst för denna del av uppsatsen som den grundläggande rättsdogmatiska frågeställningen är relevant. Rättsdogmatiken har även använts på det viset att hela uppsatsen tillkommit genom studier av de ovan nämnda rättskällorna. Att rättsdogmatiken kan ses som en rekonstruktion av rättssystemet, hindrar inte enligt Jareborg att det inom rättsdogmatisk argumentation är möjligt att gå utanför gällande rätt för att hitta nya svar och bättre lösningar. 19 På grund av att det troligtvis finns goda skäl för att gällande rätt på området är på ett visst sätt, vill jag främst beskriva ett visst idéhistoriskt skeende med gällande rätt som exempel. Mot bakgrund av detta samt vad som ovan sagts om den rättsdogmatiska delfrågan, används med andra ord det historiska perspektivet dels för att beskriva ett idéhistoriskt skeende, för besvarandet av frågeställningen i), dels för att nå en fördjupad förståelse av rättsdogmatiken, vilket har betydelse för frågeställningarna ii) och iii). För att förstå det gällande i fråga om sexualbrotten som egenhändiga brott, måste det göras ett försök att förstå den tradition det gällande framträder i. 20 Uppsatsens ansats kan därför beskrivas som hermeneutisk. Samuelsson anger att juridikens hermeneutik är det utrymme då juristerna funderar över karaktären på sin egen, tolkande, verksamhet. 21 Vad som görs i uppsatsen är just detta, att fundera på den omtolkning av sexualbrottens klassificering som har gjorts i fråga om dess egenhändighet. Enligt Samuelsson måste det vidare med en hermeneutisk ansats också förklaras varför något visst bör ses som gällande rätt. Om det inte görs, kan slutsatsen framstå som godtycklig. 22 Jag håller med om detta, och det är därför 18 Lernestedt 2012 s Jareborg 2004 s Se i relation till detta Samuelsson 2013 s. 389, som beskriver tankefiguren den hermeneutiska cirkeln, vilken kan beskriva den rörelse mellan del och helhet som kännetecknar förståelsen. Samuelsson illustrerar detta som att: Jag läser, till exempel en mening (del), och förstår den mot bakgrund av det sammanhang i vilket den ingår föregående mening, textens rubrik etc., men också vidare ut mot hela den meningshorisont i vilken jag själv ingår (helhet). Vidare kan enligt densamme delen inte förstås utan helheten, och helheten inte utan delen, se a.st. Ulväng anser emellertid att det i stället bör talas mer om en spiraleffekt eftersom växelspelet mellan helheten och delen är dynamiskt, i den meningen att vi tänker på konkreta fall när vi ska bestämma vilka klasser av fall som en rättsregel omfattas av, och på motsvarande sätt jämför vi ett enskilt fall mot dessa klasser av fall för att ta reda på om det enskilda fallet kan subsumeras under rättsregeln, se Ulväng s. 86 f. 21 Samuelsson 2013 s Samuelsson 2011 s

12 uppsatsen undersöker vad som har skett som lett till förändringen av sexualbrottens klassificering som egenhändiga brott. Det måste göras genom att se frågan över en längre historisk period. Frågan om gällande rätt kan således till skillnad från detta sägas fokusera mer på samtiden. För att undvika en rättstillämpning av rättsregler med ett resultat som för den enskilde framstår som godtyckligt, visas alltså varför resultatet i ett fall kan bli på ett visst sätt. 23 När straffbestämmelser tolkas i enskilda fall kan dessa endast förstås som en del av en viss rättslig kontext, och denna rättsliga kontext har också en historisk sida, vilket är ännu ett skäl till varför beskrivningen av det idéhistoriska skeendet har betydelse för svaret på den rättsdogmatiska frågan. 24 Det kan alltså ge ledning för att motivera ett svar på det som Zahle föredrar att formulera som en rättslig fråga: Hur ska jag göra i det här fallet?, framför frågan: Vad är rätt?. 25 Sammanfattningsvis fokuserar således uppsatsens studier till viss del på vad gällande rätt är, men främst på hur det kan komma sig att det är på just detta sätt Material Det material som används är lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin. Eftersom uppsatsen har en historisk förankring används även äldre rättskällor. Vad gäller rättspraxis diskuteras ett antal opublicerade hovrättsfall eftersom det i dessa har gjorts uttalanden om sexualbrotten som egenhändiga brott i rättstillämpningen. I hovrätternas rättspraxis, tillsammans med vissa uttalanden i doktrin, kan även förändringen av sexualbrotten som egenhändiga brott urskiljas, särskilt efter domen i RH 2004:58. Att opublicerade hovrättsfall används beror även på att det endast finns ett avgörande från HD som är av relevans för frågan om sexualbrotten som egenhändiga brott. 26 Eftersom domskälen i de använda rättsfallen inte alltid utförligt motiverar varför sexualbrotten inte längre ska ses som egenhändiga brott, måste mina tolkningar av dem för denna fråga i viss mån göras mellan raderna. Det gör att analyserna inte alltid kan ses som en absolut sanning, utan mer som en illustration över vilka tendenser som kan urskiljas hos domstolar på detta område. 23 Samuelsson 2011 s Svensson 2016 s. 61 ff. 25 Zahle s. 206 f. 26 Detta avgörande är NJA 2015 s

13 1.5 Terminologi I 23:4 BrB regleras medverkan till brott. Det kan i lagtexten utläsas tre olika roller, eller ansvarsformer, som någon kan dömas till vid fleras deltagande i brott. Dessa är gärningsman, anstiftare och medhjälpare. Begreppet medverkande används i 23:4 BrB i vid mening, som ett samlingsbegrepp, för att beskriva alla dessa tre ansvarsformer. 27 Begreppet medverkande används hädanefter inte i den vida bemärkelsen, utan endast för att beteckna medhjälp och anstiftan. Gärningsmannaskap och medverkan används för att åtskilja den som utför en gärning respektive främjar densamma. En person som utför en gärning är alltså gärningsman, och den som främjar en gärning är medverkande. 28 Begreppen gärningsman och gärningsmannaskap används för att beteckna alla former av gärningsmannaskap, om inte annat sägs. För att beskriva det som en person gör för att uppfylla kravet på brottsbeskrivningsenlighet kommer begreppet gärning, och inte handling, att användas, eftersom gärning innefattar både handling och underlåtenhet Disposition Uppsatsen är indelad i 7 avsnitt, där det inledande kapitlet som framgått introducerar ämnet och behandlar uppsatsens syfte och frågeställningar, samt framställningens utformning i stort. Avsnitt 2 beskriver grunderna i den svenska medverkansläran med fokus på de olika former av gärningsmannaskap som finns, och avsnitt 3 definitionen av egenhändiga brott samt de teorier som finns om varför vissa brott är egenhändiga. I avsnitt 4 berörs den idéhistoriska utvecklingen från tiden för införandet av 1864 års SL, fram till införandet av BrB år 1965, medan avsnitt 5 behandlar tiden efter införandet av BrB fram tills idag. I dessa två avsnitt är framställningen tänkt att vara så kronologisk som möjligt. I avsnitt 6 förs sedan en sammanfattande diskussion om vad det är som har hänt som gjort att sexualbrotten inte längre ses som egenhändiga brott. Där klargörs även om sexualbrotten med säkerhet numera ska betraktas som icke egenhändiga brott, samt vilka följder den slutsats som där nås får för rättstillämpningen. Till sist sammanfattas uppsatsens resultat genom en avslutning i avsnitt Strahl 1976 s Jfr NJA 2012 s. 826 där HD först uttalar att begreppet medverkande i 23:4 BrB avser alla som på något sätt är straffrättsligt ansvariga för en gärning, men att domstolen väljer att använda termen medverkande för att enbart beteckna medhjälp och anstiftan. 29 Jareborg 2001 s. 128; Strahl 1976 s

14 2 Gärningsmannaskap och medverkan till brott 2.1 Inledning Medverkansläran blir aktuell i de fall då flera personer deltar i ett händelseförlopp som resulterar i att en otillåten gärning företas. För att någon ska kunna dömas som gärningsman ska gärningen som denne utfört vara brottsbeskrivningsenlig, men om så inte är fallet kan en person genom främjande ändå straffas för medverkan till gärningen. Det sistnämnda är en ansvarsform som hör till de osjälvständiga brottsformerna då medverkan är beroende av en brottsbeskrivning i en straffbestämmelse. 30 Enligt Svensson bör en rollfördelning göras i ett enskilt fall för att avgöra för varje person om denne kan anses ha utfört gärningen eller främjat densamma. Gärningsmannaskap kan delas upp i olika former, och främjande kan delas upp i anstiftan och medhjälp. 31 Det är möjligt att döma någon för anstiftan eller medhjälp oavsett om ett brott klassificeras som egenhändigt eller inte. 32 Detsamma gäller inte i fråga om de former av gärningsmannaskap som finns. I det föreliggande avsnittet diskuteras därför främst olika former av gärningsmannaskap, vilket tjänar som grund för att förstå vad skillnaden blir om sexualbrotten klassificeras som egenhändiga eller inte, och varför. Innan frågan om gärningsmannaskap behandlas är det emellertid nödvändigt att belysa den straffrättsliga legalitetsprincipens betydelse för tolkningen av straffbestämmelser, samt grunderna i den svenska medverkansläran. 2.2 Den straffrättsliga legalitetsprincipen Uppsatsen berör frågan om hur vissa straffbestämmelser ska tolkas för att avgöra vem som kan dömas i gärningsmannaskap när flera deltar i en gärning. Därför är det först relevant att behandla den straffrättsliga legalitetsprincipen. Denna är en viktig grundläggande princip för svensk straffrätts del. 33 Dess klassiska uttryck, nullum crimen, nulla poena sine lege, innebär i korthet att de straffrättsliga bestämmelserna måste utformas så att medborgare kan förutse vad deras agerande kan få för straffrättsliga konsekvenser. 34 Legalitetsprincipen har inte direkt lagstadgats i svensk rätt, men den kommer till uttryck i bland annat 2:10 st. 1 RF, 1:1 BrB, 5 st. 1 BrP, 30 Asp, Ulväng, Jareborg s Svensson 2016 s. 141 f. 32 Strahl 1976 s. 275; Svensson 2016 s SOU 1988:7 s Agge s. 44; Asp, Ulväng, Jareborg s

15 samt i artikel 7 EKMR. Principen har formulerats som att straff inte bör ådömas utan direkt stöd i lag. 35 Alla straffbud i BrB måste tolkas, men i ljuset av legalitetsprincipen är det viktigt att alla sådana tolkningar kan inordnas under lagtextens ordalydelse. Om det inte går att inordna en gärning under lagtexten, men om den trots detta bedöms vara en brottslig gärning, görs en analogisk tolkning. 36 Sådana analogier är förbjudna inom straffrätten. 37 Extensiva tolkningar kan emellertid i vissa fall tillåtas om övriga rättskällor ger goda skäl för det. 38 I NJA 2012 s. 105 uttalade HD att legalitetsprincipen inte hindrar att en straffbestämmelse tolkas enligt vedertagna grundsatser för att kunna urskilja dess rätta mening, men tolkningen ska ske med försiktighet. Det är alltså möjligt att använda andra rättskällor än lagtext, samt olika tolkningsmetoder när ett straffbud tolkas. HD uttalade vidare i NJA 2016 s. 3 att legalitetsprincipen kräver en försiktig hållning och att restriktivitet måste iakttas med extensiva tolkningar. Tolkningen av en straffbestämmelse får aldrig gå utanför lagtextens betydelseområde. 39 Allt detta innebär att legalitetsprincipen begränsar vilka tolkningar som kan göras. 40 Det innebär emellertid inte att legalitetsprincipen i sig själv är en tolkningsregel. Almkvist anser att det är obefogat att ställa upp en tolkningsregel på grundval av legalitetsprincipen på exempelvis det sätt HD gjorde i NJA 2012 s I det fallet innebar HD:s tolkningsregel att om det i ett fall föreligger osäkerhet om vilken tolkning som ska göras efter att lagtexten läses, ska den lösning som är mest fördelaktig för den enskilde väljas. En sådan regel skulle enligt Almkvist innebära att tolkningen bara får grundas på lagtextens ordalydelse, med följden att andra rättskällor förlorar sin självständiga funktion. Därför ska tolkningsregeln i det fallet enligt honom förstås som att den gäller om oklarheten består även efter att både lagtext och andra rättskällor beaktats. 41 Om en viss tillämpning i ett fall anses strida mot legalitetsprincipen, exempelvis för att en analogi då görs, skulle tolkningen inte göras. Med andra ord görs då överhuvudtaget inte någon tolkning av den aktuella regeln. Legalitetsprincipen visar således främst att det är en tolkning som måste göras, och sätter stopp för att vissa tolkningar görs. 35 Asp, Ulväng, Jareborg s SOU 1988:7 s. 45 f. och a.bet. s Asp, Ulväng, Jareborg s Almkvist s. 130 f. 39 A.a. s Svensson 2016 s Almkvist s. 132 f. 15

16 2.3 Allmänt om medverkansläran I svensk rätt regleras medverkan till brott genom en allmän bestämmelse i 23:4 BrB som föreskriver hur gärningsmannaskap förhåller sig till medverkan. 42 Det finns ingen legaldefinition av gärningsmannaskap. 43 När en gärning företagits ska det först sorteras vilka av de inblandade personerna som kan dömas som gärningsmän, respektive medverkande genom det enskilda straffbudet tillsammans med 23:4 BrB. Det ska göras eftersom för att någon ska kunna dömas som medverkande krävs ett främjande av en annan persons otillåtna gärning :4 BrB ska inte åberopas tillsammans med ett straffbud om alla inblandade är gärningsmän. 45 Ordalydelsen i 23:4 BrB är: Ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning skall ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Detsamma skall gälla beträffande i annan lag eller författning straffbelagd gärning, för vilken fängelse är föreskrivet. Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Ansvar som är föreskrivet för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning skall ådömas även den som tillsammans med honom medverkat till gärningen. Vad som sägs i denna paragraf skall inte gälla, om något annat följer av vad för särskilda fall är föreskrivet. Första stycket anger bestämmelsens tillämpningsområde, samt att domstolen kan döma en person till ansvar för ett brott antingen om personen har utfört gärningen, eller om denne främjat den med råd eller dåd. I andra stycket preciseras rollerna genom att en person kan anses vara gärningsman, anstiftare eller medhjälpare. Tredje stycket handlar om vilket skuldkrav som finns för varje medverkande (i vid mening). Innebörden av fjärde stycket är inte endast att uttryckliga undantagsbestämmelser gör att st. 1 3 inte ska gälla, utan även att de inte gäller på grund av vad som indirekt kan anses följa av en viss reglering. Att någonting uttrycks i förarbeten kan vara grund för att anse att annat är föreskrivet, och Jareborg anger exempelvis att det inte är möjligt att medverka till brott mot en själv. 46 Sammanfattningsvis är den person som utför en gärning att beteckna som gärningsman, medan annan som främjar denna med råd eller dåd döms till ansvar för gärningen som medverkande i form av anstiftare eller medhjälpare. 42 Svensson 2016 s SOU 1944:69 s. 92 f; Svensson 2016 s Asp, Ulväng, Jareborg s A.a. s Jareborg 2001 s

17 För att någon ska anses ha främjat någon annans gärning krävs att det finns ett medverkansobjekt och en medverkansgärning. 47 Medverkansobjektet är den otillåtna gärning som gärningsmannen utfört. Medverkansgärningen är till skillnad från detta den otillåtna främjandegärningen som den medverkande utfört. 48 Medverkansobjektet ger den yttre ram för vilket straffrättsligt ansvar som gärningsman och främjare kan dömas till. 49 Det måste finnas någon som har begått ett brott till vilket det är möjligt att medverka för att ett främjande ska kunna ske, och det är medverkansobjektet som främjas. 50 Om det exempelvis är möjligt att rättfärdiga en brottsbeskrivningsenlig gärning, har en otillåten gärning inte företagits. 51 I ett sådant fall finns det inget medverkansobjekt och ingen, varken gärningsman eller medverkande, kan då dömas till ansvar. 52 Ett främjande innebär enligt förarbetena till 23:4 BrB att en person genom medverkansgärningen övat inflytande på händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning, vore det så än blott genom att styrka de andra i deras brottsliga beslut. 53 Om den medverkandes gärning inte behövdes för att den otillåtna gärningen skulle utföras, ska denne inte straffas för medverkan. 54 Främjaren måste även agerat med erforderligt uppsåt eller oaktsamhet, samt att det inte finns någon omständighet som ursäktar den medverkande från ansvar. 55 En person som döms som medverkande till ett brott kan i enlighet med 23:4 st. 3 BrB erhålla samma påföljd som den som döms i gärningsmannaskap. Asp, Ulväng och Jareborg har som exempel på ett främjande angett att någon vid våldtäkt håller fast offret medan samlaget ännu pågår. 56 Frågan som genomgående diskuteras i uppsatsen är emellertid att en sådan gärning idag troligen ska ses som att även den person som hållit i offret kan dömas i gärningsmannaskap. 47 Herlitz 1992 s. 448 f. 48 Leijonhufvud, Wennberg, Ågren s. 151 och a.a. s Jareborg 2001 s Svensson 2016 s A.a. s Leijonhufvud, Wennberg, Ågren s En annan sak är att gärningsmannen kan gå fri från ansvar på grund av att han eller hon exempelvis inte agerat med uppsåt eller är ursäktad. I ett sådant fall kan andra inblandade ändå dömas som medverkande eftersom det då finns en otillåten gärning att medverka till, se a.st. 53 SOU 1944:69 s. 91. Se även angående vad som utgör ett främjande Leijonhufvud, Wennberg, Ågren s. 158, där de anger att det inte är ett främjande att endast stå och betrakta exempelvis ett slagsmål. Enligt NJA 2006 s. 577 är det inte heller ett främjande att gå fram till en person som är i färd att genomföra ett brott för att ta reda på vad denne gör, eller att göra vad denne person säger om det inte stärker gärningsmannen i dennes uppsåt. Genom NJA 2009 s. 3 har HD fastslagit att det inte går att främja en gärning efter att brottet avslutats. Angående det sistnämnda, se även Strahl 1976 s Se SOU 1944:69 s. 91; NJA 1984 s. 922; KBrB II 23:4 s Herlitz 1992 s Asp, Ulväng, Jareborg s

18 Anstiftan föreligger om en person förmår gärningsmannen att utföra gärningen. Anstiftaren orsakar alltså genom psykisk påverkan att gärningsmannen utför den otillåtna gärningen, och dennes påverkan har också gett gärningsmannen tillräckliga skäl att handla på det sätt han eller hon gjort. 57 För medhjälp döms i stället den som främjar en gärning med råd eller dåd på annat sätt än att han eller hon förmår gärningsmannen att utföra gärningen. 58 Ett sådant främjande kan antingen bestå i fysisk eller psykisk medhjälp. Den psykiska medhjälpen innebär vanligen råd eller uppmuntran till gärningsmannen. Vid medhjälp påstås det ofta att en person har styrkt gärningsmannen i dennes uppsåt. 59 Medhjälparens agerande behöver inte rent faktiskt ha underlättat gärningsmannens utförande av den otillåtna gärningen. 60 Svensson betraktar rättsläget som oklart i fråga om kravet på en persons agerande för att kunna dömas för medhjälp. 61 Ansvar för anstiftan är subsidiärt till gärningsmannaskap, och medhjälp är subsidiärt till både gärningsmannaskap och anstiftan Olika former av gärningsmannaskap Gärningsmannaskap i strikt mening Som nämnts är den person som utför en gärning att beteckna som gärningsman enligt 23:4 BrB. Om en person uppfyller rekvisiten i en straffbestämmelse genom en individuellt utförd gärning, kan han eller hon dömas som gärningsman i strikt mening. Vad en person gör måste kunna beskrivas med det eller de verb som finns i en straffbestämmelse. 63 Gärningen måste även enligt straffrättens allmänna läror vara brottslig. 64 I förarbetena till 23:4 BrB anförde SRK att det är upp till domstolarna att utifrån brottsbeskrivningarna avgöra om en person ska ses som gärningsman eller inte. 65 Ibland kan situationen tänkas vara sådan att flera personer parallellt med varandra uppfyller rekvisiten i ett straffbud genom att individuellt utföra varsin gärning. Dessa 57 Asp, Ulväng, Jareborg s Anstiftan anses ha skett oavsett hur lätt det var att påverka gärningsmannen, se Leijonhufvud, Wennberg, Ågren s Leijonhufvud, Wennberg, Ågren s Asp, Ulväng, Jareborg s. 438 och a.a. s Det kan i sammanhanget nämnas att psykisk medhjälp i form av stöd åt gärningsmannen genom tystnad eller passivitet kan vara straffbart under förutsättning att den som utfört gärningen uppfattat budskapet, se Leijonhufvud, Wennberg, Ågren s Strahl 1976 s. 252; Leijonhufvud, Wennberg, Ågren s En person som exempelvis hållit vakt vid en brottsplats utan att gärningsmannen vetat om detta, kan emellertid inte straffas för medhjälp om vakthållandet i verkligheten var obehövlig för brottets tillkomst, se KBrB II 23:4 s Svensson 2016 s Strahl 1976 s. 274 f. 63 Asp, Ulväng, Jareborg s. 432; Svensson 2016 s Svensson 2016 s SOU 1944:69 s. 92 f. 18

19 personer döms då var för sig som gärningsman i strikt mening. 66 Enligt Svensson kan detta med ett annat begrepp benämnas parallellt gärningsmannaskap, men varje fall av sådant gärningsmannaskap är ett fall av gärningsmannaskap i strikt mening. 67 Det krävs inte att en person rent fysiskt utför en gärning för att kunna dömas som gärningsman i strikt mening, och motsatsvis, den som fysiskt gör något behöver inte alltid dömas som gärningsman i strikt mening. Ett exempel är enligt Asp, Ulväng och Jareborg om en person utnyttjar en annan person som företar en gärning på så sätt att den som utför den närmast framstår som ett verktyg. 68 Enligt dem borde det krävas speciella omständigheter för att kunna döma någon som gärningsman i strikt mening om denne exempelvis befinner sig på avstånd från utförandet av brottet. 69 Svensson har angett följande exempel för att illustrera vad det kan innebära att utföra en gärning. En person säger åt en trädgårdsmästare att denne ska klippa ett antal äppelträd, samtidigt som uppdragsgivaren, men inte trädgårdsmästaren, vet att äppelträden inte tillhör uppdragsgivaren utan dennes granne. Uppdragsgivaren kan i detta fall anses ha förstört annans egendom i enlighet med 12:1 BrB, och alltså sägas ha agerat som gärningsman i strikt mening. Detta trots att det alltså var trädgårdsmästaren som rent fysiskt gjorde detta Gärningsmannaskap genom omrubricering Vid sidan av gärningsmannaskap i strikt mening, har det i doktrin och förarbeten beskrivits att en person kan dömas som gärningsman genom att omrubricera, eller konvertera dennes roll. 71 Det handlar om en omrubricering av ansvaret på så sätt att det görs en justering av de roller som de delaktiga tilldelats redan vid konstruktionen av medverkansobjektet. 72 Genom att använda 23:4 st. 2 BrB är den gängse meningen i doktrin att det är möjligt att omrubricera ansvarsformerna gärningsmannaskap och främjande i utvidgad, krympt eller konverterad riktning. Detta eftersom ordalydelsen i 23:4 st. 2 BrB, den som inte är att anse som gärningsman, kan tolkas på ett sätt som 66 Asp, Ulväng, Jareborg s Svensson 2016 s Densamme bygger det svenska begreppet parallellt gärningsmannaskap på vad som i tysk doktrin benämns Nebentäterschaft, se a.st. 68 Asp, Ulväng, Jareborg s A.st. 70 Svensson 2016 s A.a. s Jareborg 1985 s

20 innebär att gränserna för vem som kan vara gärningsman utvidgas. Det brukar beskrivas som att en person som inte utfört ett brott, och som därför inte är gärningsman, men som ändå intagit en så aktiv roll i brottet att det är naturligt att anse denne som gärningsman, kan dömas till ansvar i gärningsmannaskap. Denna form av gärningsmannaskap kallas utvidgat gärningsmannaskap. 73 Stöd för att kunna utvidga gärningsmannaskapet på detta sätt anses bland annat finnas i förarbetena till 23:4 BrB. 74 Dessa uttrycker bland annat att medverkansbestämmelsens ordalydelse medger att annan medverkande än den som utfört gärningen kan bedömas som gärningsman om det förefaller naturligt, eller om personen på grund av sin ställning till brottet framstår så som närmast att svara för detta. 75 Enligt Strahl och Jareborg är det inte tillräckligt att en anstiftare generellt anses vara mer straffvärd än en gärningsman i strikt mening för att kunna dömas i utvidgat gärningsmannaskap. 76 Enligt Jareborg krävs, i likhet med SRK:s uttalande, att en person exempelvis medverkat i sådan mån att han eller hon är att anse som gärningsman, eller att den medverkande spelat en så central roll vid medverkansobjektets förverkligande att han eller hon kan anses vara gärningsman. 77 Motsvarande resonemang som förs vid utvidgat gärningsmannaskap går att föras åt andra hållet, det vill säga, det går att anse att någon som utfört en gärning och därför normalt skulle dömas som gärningsman i strikt mening, i stället ska dömas som medhjälpare. Detta brukar benämnas krympt gärningsmannaskap. 78 Det rör sig då om en person som är, men som inte är att anse som, gärningsman. 79 Konverterat gärningsmannaskap kan sägas innebära att exempelvis en anstiftare av ett brott döms 73 Se t.ex. Strahl 1976 s. 277; Jareborg 1994 s. 116; Jareborg 2001 s. 411; SOU 1996:185 del I s. 179; Asp, Ulväng, Jareborg s Asp, Ulväng, Jareborg s SOU 1944:69 s. 92 f., där detta ordagrant uttrycks på följande sätt (med mina kursiveringar): Liksom hittills torde det böra överlämnas åt rättstillämpningen att med ledning av de särskilda brottsbeskrivningarna avgöra, huruvida en medverkande handlat på ett sådant sätt att han bör anses som gärningsman. Vanligen kräves härför, att den medverkande deltagit i utförandet av den brottsliga gärningen. De använda ordalagen medge emellertid, att även annan medverkande bedömes såsom gärningsman där detta ter sig naturligt. Liksom enligt gällande rätt kan sålunda den, som på grund av sin ställning till brottet framstår så som närmast att svara för detta, bliva att döma som gärningsman, även om han icke deltagit i själva utförandet, s.k. konverterat gärningsmannaskap, se a.st. 76 Strahl 1976 s. 277; Jareborg 1985 s Jareborg 1985 s. 32. Det kan här nämnas att om en främjare intar en överordnad roll eller har ställning som specialsubjekt, krävs enligt Asp, Ulväng och Jareborg för att denne ska kunna rubriceras som gärningsman att den som utfört brottet agerat som ett viljelöst verktyg, haft underordnad ställning eller att den egentlige gärningsmannens instruktioner behövdes, se Asp, Ulväng Jareborg s SOU 1996:185 del 1 s Jareborg 1985 s

21 till ansvar som gärningsman, medan den som utfört brottet döms som medhjälpare. 80 Ofta rör det sig om brott som kräver ett specialsubjekt. 81 Det handlar alltså om fall där utvidgat gärningsmannaskap kombineras med en krympning av gärningsmannaskapet. 82 Asp, Ulväng och Jareborg anser att det vore önskvärt att domstolarna är tydligare med om någon döms för att denne är gärningsman, eller är att anse som gärningsman, och nämner NJA 1992 s. 474 som ett exempel där detta inte tydligt framgår. 83 Svensson vänder sig i stället, till skillnad från gängse mening i doktrin, helt emot att utvidgat gärningsmannaskap som ansvarsform överhuvudtaget behövs i svensk rätt. Han menar att det är svårt att se varför det inte går att mena att en person faktiskt utfört den gärning som beskrivs i ett straffbud med samma argument som används för att anse att en person stått den brottsliga gärningen närmast. 84 Han ser det utvidgade gärningsmannaskapet mot bakgrund av att SRK vid införandet av 23:4 BrB troligen var präglad av den traditionella handlingsläran, och att den därför verkar ha utgått från att det krävs att någon är fysiskt aktiv för att kunna rubriceras som gärningsman. Vid ett sådant synsätt blir det relevant att diskutera gränserna för gärningsmannaskapet utifrån den som antingen utför gärningen och den som till skillnad från detta står brottet närmast. 85 Gärningsmannaskap handlar enligt honom alltid om vem som kan anses vara gärningsman, och det finns inte stöd för att i 23:4 st. 2 BrB kunna utläsa att det är någon skillnad på den person som är eller den person som anses vara gärningsman. 86 Den som på grund av sin ställning till brottet framstår som närmast att svara för detta kan därför enligt Svensson i stället betraktas som gärningsman i strikt mening alternativt som medgärningsman. 87 Det är rimligt, i likhet med vad Svensson anför, att fundera på om det inte, åtminstone rent språkligt sett, är så att en person som är gärningsman också är att anse som 80 SOU 1996:185 del 1 s Det kan observeras att konverterat gärningsmannaskap här inte verkar användas på samma sätt som av SRK, se SOU 1944:69 s. 92 f. 81 Strahl 1976 s. 277; KBrB II 23:4 s. 17; Asp, Ulväng, Jareborg s Asp, Ulväng, Jareborg s A.a. s. 432 och a.a. s Svensson 2016 s A.a. s. 262 ff. Densamme anger även att ett sådant synsätt skulle innebära att begreppet handling är snävare än begreppet gärningsmannaskap, eftersom det är möjligt att även döma den som inte har handlat som gärningsman. Vid dessa förhållanden behövs därför möjligheten att anse andra än den som utfört gärningen som gärningsmän. Om begreppen gärning och gärningsmannaskap i stället följs åt, behövs enligt honom ingen utvidgning av gärningsmannaskapet, se a.a. s. 264 f. 86 Svensson 2016 s A.a. s

22 gärningsman. Är inte den som döms i utvidgat gärningsmannaskap också gärningsman? Förarbetena till 23:4 BrB uttalar att rollen som gärningsman ska skiljas från anstiftan och medhjälp. 88 Att tala om att anse någon som egentligen inte är gärningsman, som gärningsman, gör att denna distinktion upplevs som mer otydlig. I stället för att läsa 23:4 st. 2 BrB på det sätt som ovan beskrivits, skulle 23:4 st. 1 och st. 2 BrB kunna läsas ihop så att det får en betydelse innebärande att den som utfört gärningen (utan krav på fysiskt agerande), enligt första stycket, även är den som är att anse som gärningsman, enligt andra stycket. Detta på samma sätt som att den som främjat gärningen med råd eller dåd enligt första stycket, är anstiftare eller medhjälpare enligt andra stycket. Trots den nu förda diskussionen, är emellertid den gängse meningen i doktrin att utvidgat gärningsmannaskap finns i svensk rätt. Kritiken visar dock på att ansvarsformen möjligen inte längre har en lika självklar plats i dogmatiken Medelbart gärningsmannaskap Innan en bestämmelse motsvarande den i 23:4 BrB om medverkansansvar infördes år 1949, kunde en person bli ansvarig så som delaktig till annans brott. Om gärningsmannen inte kunde straffas, till exempel för att denne inte handlat uppsåtligen eller var ursäktad, kunde inte heller någon annan person straffas så som delaktig till brottet. För att detta inte skulle leda till orimliga resultat som innebar att ingen kunde straffas i vissa fall, utvecklades ansvarsformen medelbart gärningsmannaskap. Denna anses kunna tillämpas exempelvis om en anstiftare använt en annan person som ett viljelöst redskap för att få denne att begå ett brott, exempelvis genom att utnyttja att denne var ett barn eller led av en psykisk störning så att personen inte inser vad denne förmås att göra. 89 Gärningsmannen utför alltså gärningen medelst någon annan. Det finns ett flertal meningar i förarbeten och doktrin som anför att medelbart gärningsmannaskap sedan den nya medverkansbestämmelsen i 23:4 BrB inte längre fyller någon större funktion, och nödvändigheten av att använda konstruktionen har ansetts minskat. 90 Asp, Ulväng och Jareborg menar att det beror på att kravet på accessoritet i nuvarande 23:4 BrB endast gäller en otillåten gärning, vilket innebär att 88 SOU 1944:69 s SOU 1996:185 del I s Se t.ex. SOU 1944:69 s. 93; SOU 1996:185 del I s. 181; Jareborg 1985 s. 30; Asp, Ulväng, Jareborg s. 435; Svensson 2016 s

23 ett brott inte måste ha begåtts för att någon ska kunna dömas som medverkande. 91 Svensson menar att de fall som tidigare betecknades som medelbart gärningsmannaskap, i stället kan anses vara gärningsmannaskap i strikt mening eller ett främjande. 92 Sammanfattningsvis finns det troligtvis tillräckligt starka skäl att anse att medelbart gärningsmannaskap inte längre är aktuellt att tillämpa i svensk rätt Medgärningsmannaskap Allmänt om kraven för att tillämpa medgärningsmannaskapet Den ansvarsform som benämns som medgärningsmannaskap finns inte lagreglerad i svensk rätt, utan har vuxit fram i doktrinen. 93 Lagstöd för medgärningsmannaskapet anses emellertid finnas på så sätt att när det i brottsbeskrivningarna anges den som ska det i stället läsas som den eller de som tillsammans som. 94 Ett annat stöd i lag kan enligt Svensson möjligen finnas genom en hänvisning till 23:4 st. 2 BrB. Densamme anser emellertid att ingen av dessa två förklaringar är tillfredsställande. 95 Vid medgärningsmannaskap ses flera personer som gärningsmän för ett och samma brott även om inte alla, eller någon av dem, individuellt uppfyller alla eller ens något rekvisit i en straffbestämmelse. Fokus ligger på att vad de gör tillsammans ska innebära att brottsbeskrivningen uppfylls. Det är alltså vad de gör gemensamt, och inte individuellt, som blir otillåtet. 96 Att de inblandade personerna ska ha utfört gärningen gemensamt brukar i gärningsbeskrivningar och domskäl uttryckas som att de ska ha agerat tillsammans och i samförstånd eller gemensamt och i samråd, eller med liknande formuleringar. 97 Själva begreppet medgärningsmannaskap nämns således 91 Asp, Ulväng, Jareborg s Svensson 2016 s Herlitz har samma inställning som Svensson, men anser samtidigt att termen medelbart är korrekt i den meningen att det är personen bakom brottet som agerar indirekt, se Herlitz 1992 s. 254 ff. Själva tankesättet bakom medelbart gärningsmannaskap kan vidare enligt Asp, Ulväng och Jareborg fortfarande användas för att avgöra om någon är gärningsman enligt straffbudet, se Asp, Ulväng, Jareborg s Svensson 2016 s Jareborg 2001 s. 402; Asp, Ulväng, Jareborg s Svensson 2016 s Det kan här tilläggas att 23:4 BrB inte är inblandad vid sidan av den aktuella enskilda straffbestämmelsen vid tillämpningen av medgärningsmannaskapet, eftersom personerna döms som medgärningsmän i strikt mening, se Jareborg 2001 s. 402; jfr Asp, Ulväng, Jareborg s Se t.ex. Strahl 1976 s. 276 f.; SOU 1996:185 del I s. 182; NJA 2006 s. 535; Svensson 2016 s. 38. Vid en jämförelse med gärningsmannaskap i strikt mening, innebär medgärningsmannaskapet att det förekommer samverkan mellan de inblandade personerna på ett sådant sätt att de ska dömas för vad de har gjort på ett gemensamt plan, se Svensson 2016 s KBrB II 23:4 s. 18; Asp, Ulväng, Jareborg s. 433; Svensson 2016 s