Allmänna säkerhetstjänsten SE/RA/ Riksarkivet. Inledning

Transkript

1 Allmänna säkerhetstjänsten SE/RA/ Riksarkivet Inledning För att förhindra överbringandet av krigsunderrättelser till obehöriga utfärdade Kungl. Maj:t den 10 juni 1938 den s.k. säkerhetskungörelsen, vilken var hemligstämplad jämlikt 2 4 mom. tredje stycket tryckfrihetsförordningen. Enligt kungörelsen skulle finnas en allmän säkerhetstjänst. Dess verksamhet var uppdelad på två grenar. Den ena omfattade övervakning av post-, telegraf-, telefon- och radiotrafik samt trafiken på järnvägar och väg-, sjö- och luftförbindelser, och den andra den för en sådan övervakning nödvändiga spaningen efter misstänkta personer. Säkerhetstjänsten skulle handhas av en av Kungl. Maj:t särskilt förordnad säkerhetschef som hade ledningen av säkerhetstjänsten i hela riket och som lydde direkt under Kungl. Maj:t. Vidare skulle finnas säkerhetschefen underlydande övervakningschefer till det antal Kungl. Maj:t bestämde. Den 26 sept 1938 förordnade Kungl. Maj:t underståthållaren E Hallgren att tills vidare vara säkerhetschef och i den instruktion för denne, som utfärdades den 25 nov samma år, föreskrev Kungl. Maj:t att säkerhetschefen skulle till sitt förfogande ha ett kansli uppdelat på tre byråer: centralbyrån, spaningsbyrån samt expeditionsbyrån. År 1945 började säkerhetstjänsten avvecklas. Personalen för post-, telegram-, telefon- och samfärdselkontroll uppsades fr.o.m. den 1 juli 1945 och fick under juni i viss utsträckning tjänstledighet för att genomgå utbildningskurser m.m. På framställning av E Hallgren entledigade Kungl. Maj:t honom från hans förordnande som säkerhetschef fr.o.m. den 1 nov Genom kungörelse den 29 juni 1946 förordnade Kungl. Maj:t slutligen att vad i lag eller förordning fanns föreskrivet om säkerhetstjänsten eller dess personal m.m. skulle upphöra med utgången av juni Ordinarie polis- och åklagarmyndigheter skulle i fortsättningen övervaka och följa den spionage- och underrättelseverksamhet som torde förekomma i landet. Statspolisintendenten fick i uppgift att samordna erforderliga åtgärder. Den 12 jan 1945 tillsattes en parlamentarisk undersökningskommission ang. flyktingärenden och säkerhetstjänst (den s.k. Sandlerkommissionen, SOU 1948:7). Den omedelbara anledningen bakom kommissionens tillsättning var den kritik som riktats mot säkerhetstjänsten i samband med att en tjänsteman inom Statens utlänningskommission utlämnat vissa uppgifter till en svensk medborgare som bedrivit olovlig underrättelseverksamhet, men även den kritik som förekommit i den allmänna diskussionen mot säkerhetstjänsten och dess tillämpning av de befogenheter som dess befattningshavare tillerkänts genom 1940 års särskilda tvångsmedelslag, skulle behandlas. Av kommissionens uttalande om allmänna säkerhetstjänstens trafikmedelskontroll framgår att man inte funnit anledning att rikta anmärkning mot denna, men att erinringar kunde göras mot censurverksamhetens anordnande i största allmänhet, dess hemlighållande för allmänheten samt den utförliga informationsverksamheten som med stöd av det utvunna materialet bedrivits. Inte heller mot spaningsverksamheten riktade kommissionen någon allvarligare kritik. Som en allmän synpunkt ansåg kommissionen det vara riskfyllt att såsom skedde tillskapa en polisorganisation med långtgående maktmedel och avsevärda medelsanslag, vilken dessutom hemlighölls. Man ansåg att detta medfört att misstro uppkommit från allmänhetens sida gentemot säkerhetstjänsten. Enligt kommissionens mening borde säkerhetstjänstens tillvaro ha gjorts offentlig när den trädde i verksamhet vid krigsutbrottet. Säkerhetstjänstens befogenheter

2 De tvångsmedel som vid tiden för säkerhetstjänstens tillkomst stod till myndigheternas förfogande var reglerade i lagen den 12 maj 1933 om tvångsmedel i brottmål. Efter säkerhetstjänstens tillkomst stiftades särskilda tvångsmedelslagar såsom lagen den 14 okt 1939 om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8:e eller 19:e kap. strafflagen, samt lagen den 9 jan 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m.m. Båda dessa lagar var av provisorisk karaktär och var avsedda att gälla till utgången av mars Giltighetstiden för 1939 års lag förlängdes inte medan 1940 års lag successivt förlängdes t.o.m. den 30 juni Genom 1939 års lag tillkom vissa nya tvångsmedel som kvarhållande av post- och telegrafförsändelser samt avlyssnande av telefonsamtal m.m års lag gav möjlighet för myndigheterna att besluta om beslag, skingringsförbud och hus- eller kroppsrannsakan. Vidare kunde man inställa, fördröja, granska eller censurera post-, telegraf-, järnvägs- eller annan försändelse samt inställa eller fördröja telefonsamtal. Sådana åtgärder som föreskrevs i 1939 och 1940 års lagar kunde dock tillämpas först sedan Kungl. Maj:t utfärdat förordning härom. Från all kontroll var undantagna postförsändelser, telegram och telefonsamtal till och från medlem av kungahuset, kommunala och kyrkliga myndigheter samt personer i framstående ställning såsom statsråd, ÖB, justitieråd, presidenter, landshövdingar, JK, JO och MO, riksdagens talmän m.fl. Även andra myndigheters, inrättningars och enskildes försändelser och telefonsamtal kunde undantas från kontroll genom beslut av säkerhetschefen. Organisation (se även organisationsskiss i bilaga 1) Allmänna säkerhetstjänstens verksamhet var uppdelad på följande byråer: Expeditionsbyrån handhade förutom expeditionsgöromål ärenden rörande säkerhetstjänstens administrativa och ekonomiska förvaltning. På byrån skulle även sådana direkt till säkerhetschefen inkomna ärenden handläggas, som inte omedelbart ansågs kunna överlämnas till de övriga byråerna. Centralbyrån, som handhade ärenden rörande övervakning av kommunikationsmedlen, var i sin tur indelad i fem underavdelningar:postkontrollavdelningen (avd. P), telefonkontrollavdelningen (avd. L), telegrankontrollavdelningen (avd. T), radiokontrollavdelningen (avd. R) och samfärdselkontrollavdelningen (avd. S). Verksamheten inom de olika kontrollavdelningarna bedrevs enligt enhetliga linjer i nära samverkan med vederbörande kommunikationsverk, vilka även ställde erforderlig personal till förfogande för handhavande av den tekniskt-organisatoriska samt administrativa ledningen av de olika avdelningarna. Inom de särskilda kontrollavdelningarnas verksamhetsområden utövades den egentliga övervakningen av ett efter behovet anpassat antal kontrollanstalter: Pka = postkontrollanstalt, Lka = telefonkontrollanstalt, Tka = telegramkontrollanstalt, Rka = radiokontrollanstalt samt Ska = samfärdselkontrollanstalt. Postkontrollavdelningen inrättades Kontroll skedde av all post till utlandet samt stickprovsvis av post till Sverige från Tyskland, Danmark och Norge liksom post som transiterade Sverige. Inrikes post granskades stickprovsvis, bl a post av följande slag: Post från särskilda skydds- och säkerhetsområden samt från delar av Norrbottens län och Gotland, post från de delar av vissa län som gränsar mot Norge, Poste Restantepost till Stockholm samt post till gäster på hotell och pensionat i orter med postkontrollanstalt, post till och från flyktingar i flyktingläger samt övriga utlänningsläger, privata brev till utländska beskickningar och konsulat med undantag av post till beskickningscheferna, i Stockholm postade massförsändelser från utländska legationer och närstående organ eller svenska ytterlighetsriktningars organ. Postkontrollavdelningen fungerade även som postkontrollanstalt för Stockholm (Pka 1) dit även material för granskning insändes från landets övriga postkontrollanstalter. Samfärdselkontrollavdelningen inrättades i april Resande till och från utlandet jämte av dem medfört gods övervakades i den mån trafiken framgick över passkontrollerna i Stockholm, Malmö, Trelleborg, Helsingborg, Mon, Charlottenberg, Storlien, Riksgränsen och Haparanda samt över Göteborg-Torslanda. Även granskning av i kläderna burna brev och handlingar genomfördes och kroppsvisitation kunde företas så snart minsta misstanke förekom. I Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Trelleborg granskades tryckalster som

3 inkommit från eller som skulle utföras till utlandet. Från kontroll var följande svenska medborgare undantagna: medlem av kungahuset, statsråden, resande med diplomat- eller kabinettpass, yrkeskurirer samt annan resande som var känd för oförvitlighet och som stod över varje misstanke om att vilja överföra krigsunderrättelser. Utlänningar som var undantagna från kontroll var resande med diplomatpass och yrkeskurirer samt utlänningar med särskilda legitimationshandlingar och journalister, såvida inte misstanke om illegal verksamhet förelåg. Telefonkontrollen avsåg dels telefontrafik med utlandet, dels också viss inrikes telefontrafik. Utrikes telefontrafik var underkastad total kontroll vilket grundade sig på Kungl. Maj:ts beslut den 14 oktober I kontrollen ingick även övervakning av den telefontrafik som intill den 14 april 1945 förmedlades genom upplåtna transitoförbindelser mellan olika länder, exv. Tyskland och Norge. Den inrikes telefontrafiken kontrollerades med stöd av allmänna eller individuella förordnaden, som utfärdades av säkerhetschefen eller behöriga polismyndigheter. Flertalet telefonkontrollanstalter lades ned under andra halvåret Telefonkontrollavdelningen utgjorde även telefonkontrollanstalt för Stockholm (Lka 1), dit även material från landets övriga telefonkontrollanstalter sändes för granskning. Även telegramkontrollen avsåg dels telegramtrafiken med utlandet och dels viss inrikes telegramtrafik. Telegramtrafiken till och från utlandet var underkastad full kontroll genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 oktober och 17 november Inget telegram till eller från utlandet vare sig per radio eller tråd fick expedieras utan föregående granskning. Den inrikes telegramcensuren kontrollerades uteslutande genom individuella förordnanden utfärdade av säkerhetschefen, övervakningsområdescheferna eller behörig polismyndighet. Telegramkontrollavdelningen utgjorde även telegramkontrollanstalt för Stockholm (Tka 1), vilken även behandlade granskningsmaterial som ditsändes från övriga telegramkontrollanstalter i landet. Radiokontrollen tillkom genom Telegrafsstyrelsens den 2 september 1939 utfärdade Cirkulär ang förbud mot all sändning från privata radioanläggningar i landet. Innehav av sådana anläggningar var tillåtet intill utgången av 1940, därefter omhändertogs de av Telegrafstyrelsen i den mån de inte användes för militära ändamål. Handlingar rörande radiokontrollavdelningens verksamhet saknas så gott som helt i det till Riksarkivet levererade materialet. Till postkontroll- och telefonkontrollavdelningarna var även särskilda granskningschefer knutna, vilka var direkt underställda chefen för centralbyrån. Dessa hade bl.a. att handlägga frågor om tillämpningen av 1940 års tvångsmedelslag. Utöver ovannämnda avdelningar fanns även det s k informationskontoret för insamlande och bearbetande av de uppgifter och meddelanden som erhölls vid kommunikationsmedelskontrollen som var av intresse ur politisk, militär och ekonomisk synpunkt. Under en tid fanns även ett rekryteringskontor för anskaffande av erforderlig personal. Under andra halvåret 1944 inskränktes övervakningen av kommunikationsmedlen i stor utsträckning, antalet kontrollanstalter minskade och omfattningen av censuren likaså. Genom säkerhetschefens cirkulär den 15 juli 1944 undantogs sådana personer från postkontroll, vilka inte kunde misstänkas för sådan verksamhet, som avsågs med 1940 års lag. Fr.o.m. mitten av december 1944 inskränktes postkontrollen till att gälla post till och från utlänningsläger av olika slag samt post adresserad Poste Restante Stockholm. Enligt samma cirkulär inskränktes även inrikes telefonkontrollen till samtal till och från vissa hotell och därmed jämförliga lokaler. Genom gränsövervakningskungörelse den 20 oktober 1944 inskränktes även samfärdselkontrollen på så sätt att ansvaret för denna till stor del överfördes till resp. länsstyrelse och, närmast under dessa, landsfogden. Spaningsbyrån handhade ärenden som rörde spaning efter misstänkta personer och övervakning av de politiska ytterlighetspartierna. Landet indelades genom Kungl Maj:ts förordning den 26/ i sju övervakningsområden med var sin övervakningschef som bedrev spaningsverksamheten på eget ansvar. Varje övervakningschef hade i den stad där han var placerad till sitt förfogande en särskild avdelning, vanligen bestående av polismän från de kommunala poliskårerna och statspolisavdelningarna. Chef för spaningsbyrån var Georg Thulin som samtidigt upprätthöll sin ordinarie tjänst som chef för statspolisen. I övrigt bestod byråns personal av skrivbiträden. Följande sju övervakningsområden inrättades 1938: Stockholms omfattande Stockholms luftskyddsområde; Östra omfattande Stockholms län utom Stockholm, Uppsala,

4 Södermanlands, Östergötlands, Örebro och Västmanlands län; Gotlands omfattande Gotlands län; Södra omfattande Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län; Västra omfattande Göteborg- och Bohuslän, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län; Mellersta omfattande Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län; Norra omfattande Västerbottens och Norrbottens län. Ändringar skedde fr.o.m. den 19/ då Stockholms län överfördes till Stockholms övervakningsområde och fr.o.m. den 1/ då Hallands län överfördes till västra övervakningsområdet. Indelningen i övervakningsområden ändrades ännu en gång fr.o.m. den 18/ då dessa fick samma geografiska indelning som militärområdena. En särställning inom spaningsbyråns organisation erhöll stockholmsavdelningen inom Stockholms övervakningsområde (sedermera 4:e övervakningsområdet). Bl.a. kunde de övriga övervakningsområdena erhålla förstärkning från stockholmsavdelningen vid misstänkt sabotageverksamhet. Till stockholmsavdelningen knöts fr.o.m. april 1940 dels Stockholms lokala polisorganisations 6:e rotel, vilken inrättats 1923 för bekämpande av brott mot rikets säkerhet, och dels Stockholms statspolis' kriminalpolisavdelnings 3:e rotel som inrättats den 6/ för att utreda brott mot rikets säkerhet. Dessa slogs samman inom Stockholms övervakningsområde med benämningen 6:e roteln och stod under dess övervakningschefs befäl. Under detta övervakningsområdes chefs befäl ställdes även Stockholmspolisens 7:e rotel. Under åren 1940S41 verkade inom säkerhetstjänsten en av Kungl. Maj:t särskilt utsedd sakkunnig för kontroll av åtgärder till skydd för industri- och andra anläggningar mot sabotage. Den enhet som denne ledde benämndes Industrikontrollavdelningen. Dess arbete upphörde fr.o.m. den 1 juni Arkivet Allmänna säkerhetstjänstens arkiv består huvudsakligen av handlingar tillhörande centralbyråns arkiv och då framförallt av handlingar rörande post-, telefon-, samfärdsel- och telegramkontroll. Bland handlingarna från expeditionsbyråns verksamhet dominerar personalhandlingarna och handlingar rörande rekrytering av personal samt handlingar rörande den ekonomiska förvaltningen. Till expeditionsbyråns arkiv hör dock även diarier över ärenden direkt inkomna till säkerhetschefen med tillhörande handlingar. Från spaningsbyråns verksamhet finns ganska sparsamt med handlingar i det till Riksarkivet levererade beståndet. Av övervakningsområdenas arkiv är det endast Stockholms övervakningsområdes som i viss utsträckning blivit bevarat i samlad form. Detta arkiv förvaras i Riksarkivet och har förtecknats separat. En undersökning hos tre av de större landsarkiven (Göteborg, Lund och Uppsala) har givit vid handen att hos dessa inte förvaras något samlat material härrörande från spaningsbyråns verksamhet. I ett fall (Göteborg) framkom att 1961 års gallringsbeslut (se nedan) tillämpats på sådant material även sedan det levererats till landsarkivet. Tänkbart är dock att handlingar från spaningsverksamheten kan ha hamnat i de lokala och regionala polismyndigheternas arkiv, exv. landsfogde- och statspolisavdelningarnas arkiv. Arkivet har av allt att döma utsatts för omfattande gallring sedan myndigheten upphörde Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 8 oktober 1948 skulle samtliga vid den allmänna säkerhetstjänstens trafikmedelskontroll erhållna postförsändelser som inte reklamerats, liksom tillhörande register, förstöras (bilaga 2). I Kungl. Maj:ts beslut den 25 oktober 1957 bestämdes dessutom att ett i detalj angivet material, tillkommet vid allmänna säkerhetstjänstens trafikmedelskontroll och som sedan överlämnats till Riksarkivet, omedelbart skulle förstöras (bilaga 3). Beslut om gallring enligt detta beslut fattades av Riksarkivet den 2 december Det allra mest vittgående gallringsbeslutet avseende säkerhetstjänstens arkiv togs emellertid genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 april 1961, vilket innebar att alla handlingar som tillkommit eller bearbetats av den särskilda polisverksamheten för uppdagande av spioneri m.m. och som förvarades hos statspolisen, landsfogdar eller andra polismyndigheter, kunde utgallras och förstöras (bilaga 4). Avgörandet huruvida visst material kunde förstöras ankom enligt detta beslut på statspolisintendenten eller på vederbörande landsfogde samt på polismästare som inte var underställd landsfogde. Det är oklart om och i så fall i vilken utsträckning denna gallring blivit utförd. Större delen av den bevarade delen av arkivet torde ha levererats till Riksarkivet redan under slutet av 1940-talet, troligen i samband med leveransen av arkivet efter den parlamentariska undersökningskommissionen ang. flyktingärenden och säkerhetstjänst (kommitté nr 984), vilket levererades i maj 1948 (hemligt dnr 544/1948). I en skrivelse till ko-

5 nungen av landsfogde Gustaf Persson den 5/1 1945, vilken ingår i ovannämnda kommittés arkiv, föreslås att vissa handlingar tillkomna i samband med trafikmedelskontrollen hos säkerhetstjänsten skulle bevaras i tre år fr.o.m. den 1/1 1946, varefter man skulle avgöra frågan om dessa handlingars bevarande eller ej. Under tiden skulle handlingarna förvaras hos Riksarkivet. En kompletterande leverans av säkerhetstjänstens arkiv ägde rum i september 1993 (dnr ). Arkivet har ordnats och förtecknats av undertecknad arkivarie under perioden september P.g.a. arkivets ofullständighet (bl.a. avsaknaden av handlingar från en byrås och en enhets verksamhet) och svårigheten att i efterhand rekonstruera myndighetens arbetssätt och arkivbildning på grundval av de bevarade handlingarna, har arkivet förtecknats som en enda arkivbildare och inte byråvis. Den sekretess som kan komma ifråga beträffande detta arkiv är sekretessförordningens 1 ang. underättelseverksamhet (högst 70 år) och i viss mån sekretesslagens 7:14 rörande uppgifter ang. utlännings personliga förhållanden (högst 50 år) Som särskilt intressanta serier i arkivet kan dels säkerhetschefens registratur (B 1) och inkomna handlingar (E 1) framhållas. Säkerhetschefens korrespondens synes nämligen vara den enda del av Allmänna säkerhetstjänstens arkiv som inte utsatts för någon gallring. Såsom chef för myndigheten måste säkerhetschefen varit underrättad om det mesta som försigick på säkerhetstjänstens område i landet under den aktuella perioden. Även säkerhetschefens ämnesordnade handlingar (F 1) innhåller många intressanta handlingar. Handlingarna är kartonglagda där inget annat anges. Riksarkivet den 1 juni 1994 Tommy Eriksson Källor: PM ang. säkerhetstjänsten för parlamentariska undersökningskommissionen, daterad april Ingår i allmänna säkerhetstjänstens arkiv serie F 12 vol. 4. Parlamentariska undersökningskommissionens betänkande nr. 3 (SOU 1948:7). Se även Mert Kubu "Gustav Möllers hemliga polis" (Halmstad 1971).

6

7