DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN VEM ÄR DU?

Transkript

1 VEM ÄR DU? DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN Vi befinner oss egentligen ingenstans. Det som är verkligt pågår som kontinuitet utan lokalisering eller temporalisering. Men så fort tron på en enskild person formeras uppstår både en lokalisering och en temporalisering och historia bildas. Denna kommunikation är inte en övning i ontologi, alltså inte en förklaring. En sådan förklaring blir genast något annat. Inte heller är det en attityd som man kan tillägna DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!1

2 sig av några olika skäl, eller avvisa. Personfiktionen vill alltid pröva nya attityder men det blir något annat. Genom att inte vara ett tänkt förhållande eller föreställt förhållande är denna kommunikation mer uppenbar än tankar eller förhållanden. Livet och det som verkligen sker är vi endast medvetna om utan tanke/föreställning. Vi är faktiskt utan någon som helst ansträngning medvetna och uppmärksamma, det kan inte förenklas ytterligare. Med viss förvåning kan detta bli erkänt och uppskattat utan fiktionen om ett jag eller en person. Det är redan så. Antagande av en ytterligare fiktiv funktion blir en extra manipulation och faktiskt helt onödig. Vare sig den är en kulturell eller psykologisk fiktion, eller båda, blir den något "extra". Någon skulle kunna misstänka att endast en audiovisuell primitiv erfarenhet blir kvar om personen tillåts upplösas, ett sorts vegeterande liv. Men den mentala funktionen och dynamiken, tänkandets liv, finns kvar och kan närsomheslt använda jagspråket som om det fanns en massa olika jag i världen. Det finns i realiteten ingen sådan värld och har aldrig funnits och denna sanning kan alla veirifiera i vilken stund som helst. Det kan dock noteras att livet blir större och mer "primitivt" utan separat jag, vilket snart blir uppskattat och mottaget med tacksamhet. Det finns en vitalitet och kärlek till livet i detta sätt att leva. Det är inte förakt att låta påhittet med jaget falla. Som Nietzsche skriver i en kort dikt: den som dricker överfulla glas/ låter mycket gå i kras/ men kan likväl vinet akta. Människor som inte står ut med sig själva har egentligen ett gynnsamt läge. Fullföljs det och släpp fiktionen! För att härda ut ser de sig själva på lite avstånd, en viss självdistans, och redan där misstänker de kanske att antagandet om "någon där" är en bluff. Därifrån kan kanske upptäckten göras att det aldrig funnits något där. Stor lättnad följer -- den befriande hemligheten. Detta äger rum hos människor i alla tider. Det sker ofta nog i religiös miljö, eftersom alla religiösa språk är ute efter detta. Men det har inte med religion att göra, lika litet som med någon annan självupptagen verksamhet. DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!2

3 Likaså är det gynnsamt om en rad stormar ägt rum i livet som skakat den trygga föreställningen om det präktiga personjaget, vars dramatik blir "världen". Det finns ingen väg till det verkliga eftersom det ständigt pågår och inte har med självfiktionen att göra. Men att denna fiktion utsätts för prövning är förmodligen för det mesta gynnsamt. Om det plötsligt blir klart en dag att ingen var där, kan det vara en oerhört stor lättnad mot bakgrunden av jagets alla stormar, lidelser, melodramer och svåra lidanden. Att de alla bara var dramatiska fantasier blir en aning snopet. Vad sysslar vi med? Kunde vår barnsliga självbespeglande jagfunktion inte nöja sig med att skydda kroppen? Varför denna överväxt? Och här får allegorien om Adam och Eva en viktig betydelse för oss. Deras syndafall är ett fall ner i person och diskurs. Som Miguel de Molinos skriver måste vi "como un niño sencillo se arroja en el suave y seguro seno de su amada madre." Denna moder -- eller Fader -- är den befriande hemligheten. Vi befrias från fallet ner i att vara någon. (Skrivet :57, Samos) Vi befinner oss egentligen i landet Ingenstans. Det som är verkligt pågår som livets kontinuitet utan lokalisering eller temporalisering. Därför kan liv utan fiktiv person inte innehålla död. Det pågår ständigt föreställningar och berättelser om död i vår kultur, och dessa måste innehålla ett fiktivt jag som föds och dör, en hjälte eller huvudperson i ett drama -- "pilikia" som man säger på Hawaii. Utan denna huvudperson fungerar inte berättelsen. Livet bortstöter hela tiden, som Nietzsche skrev i sin "Den glada vetenskapen", det som vill dö. Nu tror många att personen inte alls vill dö. Det är egendomligt att en sådan fantom vill något eller inte vill något. Och den har dödsskräck! En fiktiv person vill alltid ha med döden i sin ödesberättelse, ja det går nästan inte att undvika. Och de flesta fiktiva dramer och spännande berättelser månste ha me döden för en person eller flera. Men livet saknar person eller något enskilt centrum. Istället är det fullt fokus på ljud, ljus, rörelse, handling, kärlek, medkänsla, mottagande av glädje och sorg, trötthet och DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!3

4 vitalitet, hunger och mättnad, sömn och vakenhet, observation av ordning eller oordning, av livets alla nyanser och skiftande villkor. Det är det verkliga dramat, inte den fiktiva personens berg- och dalbana. Att säga detta är viktigt för att upptäcka livets storhet, livets helighet. Och den här kommunikationen påverkar människor då och då. Tydlig är upplevelsen av frihet från personlig problematik, från habituerad skam eller belastning, från att "sitta fast" i olika villkor eller situationer. Men dessa effekter är inte avsedda för någon särskild person. De går alltså inte att ta till sig -- vem ska ta dem till sig? De kommer som vinden, vi vet inte varifrån. Därigenom blir denna kommunikation aldrig ett budskap som kan säljas, det blir ingen mission där någon vill pracka på någon annan en attityd eller en lära. Det är bara en enkel beskrivning, inte särskilt skickligt utförd, av det som sker. För filosofiskt lagda kan andra ord och termer användas. Till exempel så här: en radikal epistemologisk diskontinuitet uppstår naturligt när idén om personen faller. Det kan ses som skepticism i pyrrhonsk anda men det är snarare ett accepterande av jagets fiktiva pretention på kunskap, något som Pyrrhon utan tvekan var medveten om. Då ingen person finns där för att veta -- inte ens en Pyrrhon -- försvinner världen och universum som fixerade objekt for kunskap. Världen är besegrad, övervunnen, och ataraxian återställd. Istället för värld uppträder frihet för den enda aktuella akt som utgör all verklighet. Detta är aktualitet i rent ovetande och dess etiska dimension är frid och förundran. Skrivet :20, Samos Personen visar sig inte. Ny frihet finns i livet. Men inte för någon särskild. Ögonen speglar en naken himmel och ingen privilegierad position kan intas. Det är inte längre någon skillnad mellan yttre och inre för ingen är där och skapar något sådant. Färger och former, ljus och ljud och dofter är levande utan något antaget centrum for bedömning, klokhet, dårskap eller kunskap. DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!4

5 Det är alltså inte "svårt" eller "lätt". Det är inte uppnått, inte heller sökt. Som små fyrverkerier på natthimlen kan ibland tankar fara och fråga och opponera sig. Men ingen person visar sig i alla fall. Som biskop Berkeley sa på sin tid, är det en märklig åsikt - och självmotsägande - att berg, hav, hus och människor skulle vara separata objekt utanför vår uppmärksamhet, någon "annanstans". Som om det fanns något sådant annanstans - annat än i vår fantasi. Att så många får problem med Berkeley och kallar honom en rad namn (idealist, subjektivist, empirist m fl ) beror på att de redan hypnotiserats av världen. De tror redan att något "annat" finns utan att närmare kunna ange var eller hur det skulle gå till. Sådan blir också deras religion: det finns en yttre Gud, en exteriör som är Gud. Så fort de ska säga var eller hur måste ett rent teoretiskt koordinatsystem uppfinnas och någon lämpligt uppdaterad vetenskaplig version av kategorierna tid och rum. Det typiska för komplicerade fiktioner och teorier är - de kostar en del. Overkligheten är inte gratis. "The Shadowlands" som C.S. Lewis kallar denna overklighet, är ofta plågsam. När vi lever utan spelparet person/värld är däremot de bästa tingen gratis. Levande äkta liv kommer av sig själv och det lyser fräscht. Det är oförtjänt nåd för det finns ingen där som förtjänat det eller uppnått något. Skrivet :30, Samos Ett väntande på ingenting i en värld som inte bär något namn, och som därigenom inte är "värld", blir snarare en öppen uppmärksamhet på det heliga än någon form av traditionell visdom. Faran med en sådan blir alltid en personlig vinst eller insikt, medan verkligheten alltid redan är befriad från detta. För en människa som spelar sin person eller "antar" en av sina personligheter, kommer inte att acceptera ett väntande på ingenting. Hon kommer att vilja "veta" denna hemlighet som befriar oss. Kanske går det att uppskatta Simone Weils "väntande på Gud", eller Beckets "I väntan på Godot", men i det egna personliga livet är det inte tilltalande. Därför kan ingen person DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!5

6 någonsin egentligen förstå att det saknas ett sådant centrum i verkligheten, att verkligheten är så mycket enklare. Och helare. Men om ingen person eller individ finns försvinner väl moralen? Nej moralen (inte moralismen) är där innan och färgar allt med grader av fångadhet i fiktionen. Vi ser ett djur passera framför oss på ängen, fritt från persontänkande men med goda skyddsinstinkter; vi ser och hör en avundsjuk människa gå förbi oss på gatan pratande om sin avundsjuka så att alla förstår hur det är ställt, helt fångad i sin fiktiva existens. Vi ser hav och berg och stjärnor på natthimlen utan förminskning, vi hör skrålet från supande människor som omhuldar små tragiska illusioner och ventilerar dem med varandra med alkoholens hjälp. Och då och då möter vi en människa som är uppriktig och ren, enkel och direkt. Utan fixering, utan fiktion. Som Nietzsche skrev, på sinnesiakttagelsens område, finns det endast moraliska upplevelser. Med personens fiktion kommer ofta idéer om att moral står högre än annat, att sinnena står lägre. Men utan person lever vi direkt moral utan omdömen, livets helhet sköter det, ingen behöver tänka ut något. En fullständig renhet erbjuder sig så fort jaget är glömt. Som en kartusian i Gran Chartreuse sa: "Vi måste utgå från Guds oändliga godhet i allt som sker. Då blir allt till hjälp och vi är lyckliga." Ingen behöver en extern moral men människor med egon måste tänka ut sin moral och jobba med den. Den kommer alltid att vara obegriplig eftersom den tycks komma utifrån. Först när ingen finns där uppträder den befriande renheten och godheten som det fullständigt normala och genuina i sin vardaglighet. Varje sinnesintryck kommer med fullhet och är bara vad det är utan tillägg. Skrivet :01, Samos När en avskild individ tror sig ha fri vilja är det snarare fråga om frihet i en fängelsecell, alltså i huvudsak en föreställning i världen och om världen. Men när vi verkligen saknar individ eller person och är nakna inför Guds ansikte, är frihet i sig redan för handen. Och det är fallet för alla människor, även om de har sin fängelsecell. DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!6

7 Livet fritt från personens fängelse ter sig som en bildvisning, en bildinformation med emotionellt djup och deltagande, ungefär som Johannes apokalyps, fast vardaglig och gudomlig på samma gång. Detta resulterar inte i passivitet eller någon konstlad eller uppnådd likgiltighet. Tvärtom. Just genom att vara en generös bildvisning utan krav på projekt eller personliga investeringar eller världsliga omdömen, blir djupet i bilden intressantare och världens ljud och ljus får en mystisk och fascinerande karaktär. Det är ett mirakel att jag är här och skriver detta och hör fåglars sång och sjöns skvalpande mot bryggan! Detta går dock inte att använda som ett nytt projekt för jaget, eller ett nytt trossystem, eller en ny livsstil. Därmed tappar många människor intresset för ett sådant liv, om de nu skulle få höra någon tala om det eller läsa en text som denna. Om det inte är en organisation, eller ett tankesystem eller en livsstil med karaktär, ter det sig som en förlust. Men just denna förlust gör oss öppna för det sanna livet. Det går bara att enkelt ta emot djupet och den mirakulösa karaktären på varje liten händelse i universum och framför ögonen, att se Faderns vilja i aktion. Det går inte att sammanfatta i ord eller formler, endast ta emot i den ström som kommer av sig själv som gåva hela tiden. Världen som magisk bildvisning genom uppmärksamhet missar dock inte de protokoll som uppstår i olika sociala sammanhang. Det blir inte nödvändigtvis en stor handfallenhet inför olika sociala beteenden. Den mänskliga hjärnan är tränad sedan miljoner är på jorden i att klara olika protokoll och normer for beteenden. Men kanske ett relativt begränsat intresse för världen och dessa sociala spel finns kvar; detta till förmån för kärlek, ljus, ljud, rörelser, vyer, dofter och sensationer i kroppen och de neurala nätverken. Hur länge har syndafallets jagfiktion distraherat och plågat människor? Historia är ju ett berättande, även den akademiska varianten, och kanske går det att säga att människor i flera miljoner år har bedragit sig. Nietzsche tycks tänka att det under mänsklighetens längsta historiska tid inte fanns något mer fruktansvärt än att känna sig enskild, vara en individ, en person för sig. (Den glada vetenskapen 117) Men detta är troligen nitzscheansk romantik, snarare ägnad att förstärka och repetera den neurologiska loop som egenstatusen bygger på. I alla tider, antagligast, har människor fastnat genom bindningsobjektet (modern) - vilket endast skulle skydda kroppen från fara - och inte sluppit ut förran i vuxen ålder, om ens då. Omvittnat är genom tiderna att somliga människor ser igenom slöjan först i samband med den kroppsliga döden som därigenom blir porten till ett nytt liv. Endast personer dör så när vi är uppståndna från den bördan dör ingen. DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!7

8 Men Nietzsche här rätt i att böjelsen att vara något för sig själv kan förknippas med elände och fruktan. Att vara en egen person kan till och med ses som en galenskap, den så kallade "fria viljan" kan ses som en ont samvete. Den kristna bikten har kanske ursprungligen fungerat som ett instrument for att upplösa just detta onda samvete. Skrivet :48, Samos Et dimitte nobis debita nostra - heter det i den vanligaste av alla kristna böner (Fader vår). Att vara en enskild person utgör just den "debita" som behöver förloras eller förlåtas, låtas dö som vetekornet för att växa. Och när lättnaden blir uppenbar ger erfarenheten vid handen att denna privata fiktion åtminstone en stund uppgivits. När fantasin om ett persoligt centrum förlåtits följer naturligt att det inte finns någon annan person i de människor vi ser och hör runt omkring oss och som vi ibland umgås med. Det är liv i överflod istället för en värld med enskilda inre figurer som försöker finna sig tillrätta. Det är innebörden av den följande bönen - sicut et nos dimittimus debitoribus nostris. På svenska översätts det missvisande "de oss skyldiga äro", vilket snarare stärker egot än förlåter andras fiktion om ett enskilt jag. Det handlar om att se de bördor andra har i sina fiktiva personer och roller i världen. Så snart det är uppenbart att ingen finns där, uppstår paradoxalt nog en genuin respekt för alla levande varelser som ger liv och rörelse. Även i svåra situationer går det att älska även sin fiende, som de katolska missionärerna i Kina gjorde när de gav medicinsk behandling åt de röda som torterade dem och avrättade dem när de int behövde hjälp. Det är en gemensam uppmärksamhet, denna sorts kärlek. Den kan inte beröras av någon tanke eller av någons vilja eller önskan. Som Miguel de Molinos säger: vi går fria och blinda i tron, vi varken vet eller förstår. Den kärleken är livet såsom liv, friden såsom frid, ljuset såsom ljus. Eller: vägen, sanningen och livet. Men även andra traditioner skildrar samma dilemma. När Odyesseus kaxigt hävdar sitt jag inför det gudomliga (Poseidon), följer en smärtsam odyssé. Det är den stora sanningen i detta verk, denna myt som ocksa skulle kunna heta Den Lurade Människans Segling. En alternativ myt med samma logik är den hebreiska om Lustgården Eden och Utdrivningen därur. Och filosofen Nietzsche har så rätt i sin intuition att det enskilda individuella livet är att uppfatta som ett straff. DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!8

9 Som alla straff har även detta några till synes goda effekter. Men mitt i dessa syns dödskallen. Det finns en hemlängtan som aldrig tillfredsställs, ett irrande i egeiska havet (livet) som drar ut på tiden. Skrivet :59 I avnjutandet av ett liv utan pronomina blir dessa ord istället markörer för kamerapositioner, eller visuella perspektiv. Dessa rumsliga positioner ingår helt enkelt i sinneserfarenheterna. Det saknas all substans, all inbillad substans, all antagen substans, men istället finns visionen där, sensationerna, rörelserna, enkelt och naturligt tystlåtet, oförargligt. Det finns därför ingen nödvändighet att undvika första person pronomina; ändå är det skönt att göra det. Det ligger så mycket habituerad kontroll av tillvaron i dessa små försåtliga ord och Jakobsbrevets många varningar för vad tungan kan ställa till med är helt begripliga. Personens språk fängslar oss på gott och ont. Mest ont, faktiskt. Yttranden sker i ett levande utan person med kroppens fenomenologi. Vare sig det är konversation eller anteckningar vid Egeiska havets strand (som denna just nu), kommer det inte från något annat centrum än livets egen fenomenologi. Det "i begynnelsen" som startar allt, finns tillgängligt för den som lämnar det avskilda personjaget. Spelet med att placera ett person-jag eller utföra en agenda åt detta konstgjorda centrum är ibland tröttsamt, ibland lättsamt. Vissa människor blir till synes lite latare och långsammare, mer kontemplativa, när personen försvinner. De föredrar att tyst och stilla vara framför Guds ansikte utan egenvilja eller person. Andra blir mer passionerade för kroppens perceptioner, mer barnslig förundran i det vardagliga. Det väsentliga är upptäckten att smärtan och tröttheten låg i själva rollen som det mentala person-jaget spelade i världen. I det praktiska ekonomiska livet måste dessa roller spelas och det tar på orken. Det fiktiva speljaget har en extremt stark potens när tempot är uppe. Lite mer tekniskt uttryckt: assumering av den "främmande" eller ett "Annat Du" gör det omöjligt att älska sin nästa. Antagandet av en person är ett främmandegörande och inte förrän jaget med sina roller faller undan kan liv och kärlek framträda på ett enkelt och naturligt sätt. Då saknas både ego och alter, som ju är två sidor av samma fiktion. DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!9

10 Det märks i kroppen så fort en assumering eller fiktivt upptagande pågår. En kramp avslöjar att ett spel inletts med skapade pjäser, pilikia som hawaiianerna säger -- trauma och drama. En upplösning efterlängtas nu djupt inne i de neurala nätverken och den måste komma förr eller senare. Därför är det lite inadekvat att tala om "uppvaknande" från illusionen om jaget, för det är lika mycket ett återkommande till friheten fran självets agenda. Biologin sköter detta nattetid om det inte faller bort under de vakna timmarna. Friheten är så att säga biologiskt nödvändig. När både "andra" och "en själv" fallit undan som onöiga bördor, fylls livet av isosteni - en konkret jämlikhet mellan alla intryck och erfarenheter av barn och berg, båtar och blommor, ja hela vida världen som den är. Som filosofen Berkeley skrev, blir sinneserfarenheten helt och hållet pålitlig och verklig. Ibland tror människor att egot gradvis kan fås att försvinna. Och att världen därmed gradvis blir en annan eller upplöses. Som fiktiva personer drömmer vi gärna om sin egen upplysning/ upplösning. Och vi ger gärna det hela en romantisk och sentimental historia. Men den första gången jag för en kort stund tappade person-jaget -- på den lilla grekiska ön Simi efter ett samtal med den ortodoxa prasten i klostret där -- var det fullt uppenbart att det aldrig funnits. Även om min förlust var temporär (några timmar) handlade det absolut inte om något gradvist skeende. Det finns inget jag att förlora, det är den enkla sanningen. För alla metoder, lärare och kurser är detta dåliga nyheter förstås! Alla vill tjäna pengar på "processen". I över trettio år ömsom förlorades ömsom återkom person-fantasin innan den försvann på ett mer permanent sätt. Och tills vidare saknas personen i stort sett kontinuerligt. Ibland kan omgivningen kräva en "insats" i form av en spelad person, inte minst vid muntlig kommunikation av just detta budskap, ironiskt nog. Men det finns ingen tilltro till denna tillfälliga fantomvarelse. Slutbeskedet är alltid: resignera detta person-jag. Gud väntar. Men det är samtidigt helt uppenbart att det inte fanns någon där vid någon av dessa tidpunkter. Så det intressanta är inte den historia som tycks gå att berätta utan det levande faktum att livet egentligen aldrig kan begränsas av en fiktion om en enskilt person-jag. Skrivet :55, Samos DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!10

11 Relazione geologia di base Sed et lacus quis enim mattis nonummy Lorem ipsum dolor sit amet, ligula suspendisse nulla pretium, rhoncus tempor fermentum, enim integer ad vestibulum volutpat. Nisl rhoncus turpis est, vel elit, congue wisi enim nunc ultricies sit, magna tincidunt. Maecenas aliquam maecenas ligula nostra, accumsan taciti. Sociis mauris in integer, a dolor netus non dui aliquet, sagittis felis sodales, dolor sociis mauris, vel eu libero cras. Faucibus at. Arcu habitasse elementum est, ipsum purus pede porttitor class, ut adipiscing, aliquet sed auctor, imperdiet arcu per diam dapibus libero duis. Enim eros in vel, volutpat nec pellentesque leo, temporibus scelerisque nec. Ac dolor ac adipiscing amet bibendum nullam, lacus molestie ut libero nec, diam et, pharetra sodales, feugiat ullamcorper id tempor id vitae. Mauris pretium aliquet, lectus tincidunt. Porttitor mollis imperdiet libero senectus pulvinar. Etiam molestie mauris ligula laoreet, vehicula eleifend. Repellat orci erat et, sem cum, ultricies sollicitudin amet eleifend DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!11

12 dolor nullam erat, malesuada est leo ac. Varius natoque turpis elementum est. Duis montes, tellus lobortis lacus amet arcu et. In vitae vel, wisi at, id praesent bibendum libero faucibus porta egestas, quisque praesent ipsum fermentum tempor. Curabitur auctor, erat mollis sed, turpis vivamus a dictumst congue magnis. Aliquam amet ullamcorper dignissim molestie, mollis. Tortor vitae tortor eros wisi facilisis. Consectetuer arcu ipsum ornare pellentesque vehicula, in vehicula diam, ornare magna erat felis wisi a risus. Justo fermentum id. Malesuada eleifend, tortor molestie, a a vel et. Mauris at suspendisse, neque aliquam faucibus adipiscing, vivamus in. Wisi mattis leo suscipit nec amet, nisl fermentum tempor ac a, augue in eleifend in venenatis, cras sit id in vestibulum felis in, sed ligula. In sodales suspendisse mauris quam etiam erat, quia tellus convallis eros rhoncus diam orci, porta lectus esse adipiscing posuere et, nisl arcu vitae laoreet. Morbi integer molestie, amet suspendisse morbi, amet maecenas, a maecenas mauris neque proin nisl mollis. Suscipit nec ligula ipsum orci nulla, in posuere ut quis ultrices, lectus primis vehicula velit hasellus lectus, vestibulum orci laoreet inceptos vitae, at consectetuer amet et consectetuer. Congue porta scelerisque praesent at, lacus vestibulum et at dignissim cras urna, ante convallis turpis duis lectus sed aliquet, at et ultricies. Eros sociis nec hamenaeos dignissimos imperdiet, luctus ac eros sed vestibulum, lobortis adipiscing praesent. Nec eros eu ridiculus libero felis. Donec arcu risus diam amet sit. Congue tortor risus vestibulum commodo nisl, luctus augue amet quis aenean maecenas sit, donec velit iusto, morbi felis elit et nibh. Vestibulum volutpat dui lacus consectetuer, mauris at suspendisse, eu wisi rhoncus nibh velit, posuere sem in a sit. Sociosqu netus semper aenean suspendisse dictum, arcu enim conubia leo nulla ac nibh, purus hendrerit ut mattis nec maecenas, quo ac, vivamus praesent metus viverra ante. Natoque sed sit hendrerit, dapibus velit molestiae leo a, ut lorem sit et lacus aliquam. Sodales nulla ante auctor excepturi wisi, dolor lacinia dignissim eros condimentum dis pellentesque, sodales lacus nunc, feugiat at. In orci ligula suscipit luctus, sed dolor eleifend aliquam dui, ut diam mauris, sollicitudin sed nisl lacus. DEN BEFRIANDE HEMLIGHETEN!12