Produktion Tryck: Åströms Tryckeri AB, Umeå 2004 Grafisk form: Kombi Marketing AB, Umeå

Transkript

1 Rapport från Förtroendegruppen Oktober

2 Produktion Tryck: Åströms Tryckeri AB, Umeå 2004 Grafisk form: Kombi Marketing AB, Umeå

3 Till Riksåklagaren Förtroendegruppen överlämnar härmed sin rapport. Stockholm i oktober 2004 Catharina Berqvist Levin Björn Ericson Tomas Nilsson K-G Ekeberg Per Henrik Lindblom Erik Steen Birgit Thunved /Astrid Eklund Maud Pihlqvist Björn Skånsberg 3

4 4

5 Förord RÄTTSSKANDAL! OSKYLDIGT DÖMD! Rubrikerna i massmedia förmedlar ibland bilden av Sverige som ett samhälle där oskyldiga misstänks för brott och där undermåliga utredningar och inkompetenta eller rentav illvilliga poliser, åklagare och domare medverkar till att dessa oskyldiga människor ådöms långa fängelsestraff. Är det verkligen så illa ställt? Eller är det så att vi lever i den bästa av världar där upprivna domar är ett kvitto på att rättssamhället fungerar? Vi har ställt oss frågan om resningssituationer endast uppstår på grund av förhållanden som står utom vår kontroll eller om det kan vara så att vi själva inte maximalt eller på bästa sätt utnyttjar de möjligheter som står till buds när vi fullgör våra olika uppgifter i rättskedjan. Vi har haft i uppdrag att göra en analys av kvaliteten i de olika leden i brottmålsprocessen. Syftet har varit att identifiera behovet av olika slags förbättringar som kan bidra till att lagakraftvunna domar står sig över tiden. Vi har gått igenom de olika leden i brottmålsprocessen för att söka efter potentiella förbättringsmöjligheter. Vi har dock inte gjort det med utgångspunkt i några enskilda resningsärenden även om en del resningsfall utgjort bakgrund och funnits med i diskussionen (se också Justitiekanslerns beslut den 26 maj 2004 att starta ett tillsynsprojekt avseende rättssäkerheten i brottmål där undersökningen i huvudsak skall ta sin utgångspunkt i ett antal avslutade brottmål). 5

6 I stället har vi koncentrerat oss på att göra generella iakttagelser av metoder, arbetssätt och andra förhållanden som kan ha betydelse för i stort sett alla brottsutredningar och måltyper. Vi har under arbetets bedrivande träffat ett stort antal poliser, åklagare, domare, advokater och andra aktörer i rättskedjan. Vi redovisar tämligen ingående de synpunkter som kommit fram vid dessa möten. Vi lyfter därefter fram de tankar och förslag till åtgärder som vi finner mest angelägna. Den som blir besviken över att inte finna några revolutionerande lösningar eller förslag får trösta sig med att avsaknaden av sådana kanske kan tas till intäkt för att det trots allt inte är så illa ställt med kvaliteten i brottmålsprocessen. Vår förhoppning är att vårt arbete kan fylla en funktion som en sammanfattning av de problem och möjligheter som rättsväsendets aktörer själva ser. Vi hoppas också att arbetet kan fungera som ett underlag för fortsatta diskussioner och överväganden. Stockholm i oktober 2004 Catharina Bergqvist Levin Björn Ericson Erik Steen Per Henrik Lindblom Tomas Nilsson K-G Ekeberg Birgit Thunved /Astrid Eklund Maud Pihlqvist Björn Skånsberg 6

7 Innehåll 1. Inledning Uppdraget Avgränsning av uppdraget Arbetets bedrivande m.m Synpunkter m.m. som lämnats under arbetets bedrivande Inledning Allmänna synpunkter Förundersökningen Förstahandsåtgärder och förundersökningsledning Senare utredningsåtgärder m.m Rättsintyg och andra utlåtanden Samarbetet och dialogen mellan SKL/RMV, åklagare och kriminaltekniker Försvararens roll under förundersökningen, m.m Övrigt Åtalsbeslutet och gärningsbeskrivningen Åtalsfristen i häktade mål Försvararens agerande i samband med delgivning enligt 23 kap. 18 rättegångsbalken Gärningsbeskrivningens utformning Övrigt Huvudförhandlingen Domen m.m Tiden efter domen bevisbeslag m.m

8 6. Om resningsinstitutet Rättslig reglering Antal resningsärenden Arbetsgruppens bedömning Inledning Arbetsgruppens utgångspunkter Arbetsgruppens slutsatser och rekommendationer Effektivare förundersökningsmetoder m.m Ökad kompetens Bättre bevissäkring Utvecklad åklagarroll Förstärkt försvararroll Aktivare processledning Tydligare domskäl och bevisvärdering Mediapedagogik och mediapolitik Ökat erfarenhetsutbyte Bilagor 1. RÅ direktiv 2003: Inbjudna deltagare vid arbetsgruppens referensmöten

9 1 Inledning I juli 2003 tillsatte Riksåklagaren en arbetsgrupp med uppgift att göra en bred analys beträffande kvaliteten i de olika leden i brottmålsprocessen (RÅ direktiv 2003:1). Arbetsgruppen har letts av vice riksåklagaren Catharina Bergqvist Levin och tf vice riksåklagaren Björn Ericson och i övrigt bestått av överåklagaren Birgit Thunved, lagmannen K-G Ekeberg, advokaten Tomas Nilsson, professorn Per Henrik Lindblom och länspolismästaren Erik Steen. I sekretariatet har ingått chefsåklagaren Astrid Eklund, utbildningschefen Maud Pihlqvist och kammaråklagaren Björn Skånsberg. Med denna rapport har arbetsgruppen fullgjort sitt uppdrag. 2 Uppdraget Arbetsgruppen har haft i uppdrag att göra en bred analys beträffande kvaliteten i de olika leden i brottmålsprocessen. Enligt direktiven är syftet med analysen att identifiera behovet av olika slags förbättringar avseende bl.a. arbetsmetoder och hur dessa sammantaget kan leda till att lagakraftvunna domar står sig över tiden och inte blir föremål för resningsbeslut. Direktiven, se bilaga 1. 9

10 3 Avgränsning av uppdraget Arbetsgruppens arbete har i allt väsentligt inriktats på frågor om hållbara domslut när det gäller brott med högt straffvärde, såsom grova våldsbrott och sexualbrott mot barn. Skälet för detta är främst att de beslut där resning beviljats av Högsta domstolen under senare år i huvudsak avsett dessa brottstyper. De iakttagelser och bedömningar som arbetsgruppen gjort torde emellertid i olika avseenden ha relevans även beträffande andra brottstyper. När det gäller synpunkter och bedömningar som framförs på domar avses i detta sammanhang endast tingsrätts- och hovrättsdomar. Det har inte ingått i arbetsgruppens uppdrag att göra några ekonomiska konsekvensanalyser av de förslag eller bedömningar som görs. Det har inte heller ingått i arbetet att redogöra för relevant lagstiftning, förarbetsuttalanden eller doktrin. Rapporten innehåller inte heller några närmare beskrivningar av de straff- och straffprocessrättsliga grundförutsättningarna. Arbetet har syftat till att söka identifiera problem och förbättringsområden. Detta har inneburit att arbetsgruppen inte i första hand varit inriktad på att ge förslag till ändrad lagstiftning Arbetets bedrivande m.m. Arbetsgruppen har haft åtta sammanträden under tiden oktober 2003 till oktober Arbetsgruppen har bjudit in och inhämtat synpunkter från olika aktörer - poliser, åklagare, försvarsadvokater, domare, SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium), RMV (Rättsmedicinalverket), kriminaltekniker och mediarepresentanter. Tanken har varit att få ett

11 så brett underlag som möjligt av fakta och synpunkter beträffande förundersökningens bedrivande, åtalsbeslutet, processföringen i domstol etc. Fyra sådana referensmöten har ägt rum. Till det första mötet hade flera åklagare och poliser med lång erfarenhet av mer komplicerat utredningsarbete bjudits in. Vid mötet diskuterades, framför allt med utgångspunkt i grova våldsbrott och övergrepp mot barn, bl. a. förundersökningsledarrollen och försvararens insyn under förundersökningen. Vid det andra mötet deltog domare från tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen. Begreppet kvalitet, tänkbara kvalitetskriterier och utformningen av gärningsbeskrivningar och domskäl diskuterades. Till det tredje mötet bjöds företrädare för SKL, RMV och polisens tekniska rotlar in. En mängd frågor rörande bevissäkring och undersökning samt användning av teknisk bevisning avhandlades. Vid samtliga dessa tre referensmöten medverkade även ett par inbjudna advokater. Vid det fjärde och sista mötet deltog företrädare för massmedia. Vid det mötet dryftades frågor med anknytning till massmediernas rapportering m.m. i uppmärksammade mål och resningsärenden. En förteckning över de personer som deltagit i referensgruppmötena finns i bilaga 2. Efter referensgruppmötena med utfrågningar av och diskussioner med olika aktörer har de synpunkter som kommit fram sammanställts och analyserats i arbetsgruppen. 11

12 5 Synpunkter m.m. som lämnats under arbetets bedrivande 5.1 Inledning 12 I den redovisning som sker i avsnitt 5 ligger ingen värdering från arbetsgruppens sida (jfr avsnitt 7). Redogörelsen i detta avsnitt är en sammanfattning över vad som framförts från de olika aktörerna under referensgruppmötena. Som framgår av arbetsgruppens direktiv kan det finnas en mängd olika förklaringar till att domslut riskerar att inte förbli hållbara över tiden. I stället för en fokusering på de enskilda aktörerna i rättskedjan följer nedan en sammanställning över sådana förhållanden under olika skeenden av rättsprocessen som särskilt uppmärksammats under arbetets gång. Arbetsgruppen har funnit att det är mest ändamålsenligt och överskådligt att i detta sammanhang dela in skeendena i förundersökningen, åtalsbeslutet, huvudförhandlingen, domen och tiden efter domen. I redogörelsen har angivits från vilken eller vilka aktörer synpunkterna har framförts endast om det ansetts vara av särskilt intresse eller om åsikterna har gått isär.

13 5.2 Allmänna synpunkter Från flera håll har sagts att arbetet utfört av åklagare och domare generellt sett håller en hög standard. Flera har diskuterat vad som avses med kvalitet i de olika leden i rättskedjan. Många har pekat på de svårigheter som finns när det gäller att hitta relevanta kriterier för att mäta kvaliteten. Ändringsfrekvensen i överprövningsärenden har uppgetts vara exempel på ett mått på kvaliteten av åklagarnas arbete. Flera har nämnt att ett mått på kvalitet av domar skulle kunna vara ändringsfrekvensen av tingsrätts- respektive hovrättsdomar. Ett tecken på bristande kvalitet i utredningarna kan vara att det behöver vidtas förundersökningsåtgärder sedan förundersökningen avslutats (t.ex. under pågående huvudförhandling). Från massmedierepresentanternas sida har följande allmänna synpunkter framförts. Rättsväsendet uppmärksammas troligen inte mer nu än tidigare. Bevakningen har dock eventuellt blivit aggressivare med en mer kritisk inriktning. Även journalisterna har ökat sin kunskap och kompetens. De resningsfall som uppmärksammats kanske snarare skall ses som ett tecken på att rättssamhället fungerar än som en misstroendeyttring mot rättsväsendets aktörer. Det är många gånger slumpmässiga faktorer som gör att journalister engagerar sig i enskilda ärenden. Engagemanget från journalisten kan bli väldigt starkt. Det förekommer att journalister arbetar med förutfattade meningar som utgångspunkt. Redaktionerna har blivit mer engagerade i att granska enskilda rättsfall. Detta engagemang kanske leder till att rättsväsendet i sin tur sporras till att bli bättre och mediernas arbete kanske också kan vara till nytta i det brottsutredande arbetet. Direktkommenterande av rättegångar har kommit för att stanna. Inhyrda experter kommer säkerligen även framöver att värdera och bedöma utsagor innan rättegången är avslutad. 13

14 5.3 Förundersökningen Förstahandsåtgärder och förundersökningsledning Från alla håll uppges att de s.k. förstahandsåtgärderna (varmed i detta sammanhang avses åtgärder som vidtas i ett tidigt skede) i samband med ett begånget brott är av största betydelse. Den polis som anländer först till en brottsplats bör ha sådan kompetens och erfarenhet att relevanta kriminaltekniska förstahandsåtgärder vidtas. Det är av stor vikt att polisen kontinuerligt utbildas i kriminalteknikfrågor. Utvecklingen på det kriminaltekniska området går mycket fort. För att uppnå optimalt resultat är det ofta nödvändigt att kriminaltekniker så fort som möjligt knyts till utredningen. Kriminalteknikern bör också delta i spaningsledningen. Det är vidare angeläget att samma tekniker kan arbeta fortlöpande under hela utredningen. Om olika tekniker kommer att arbeta med utredningen under olika faser riskerar information av det slag som kanske inte alltid går att dokumentera att försvinna. Förundersökningen måste redan från början ledas av en kompetent förundersökningsledare. Den erforderliga kompetensen kan inte uppnås enbart genom utbildning. Erfarenhet och fallenhet har mycket stor betydelse. Åklagare bör avseende grova brott - oftare träda in som förundersökningsledare även då det inte finns någon som skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagare bör oftare än vad som är fallet i dag knytas till utredningen redan på spaningsstadiet. Åklagare bör också oftare besöka brottsplatsen. Även om åklagaren inte träder in som förundersökningsledare kan han eller hon ha en framträdande roll exempelvis när det gäller att värdera och ifrågasätta de hypoteser utifrån vilka spaningsarbetet bedrivs. 14

15 När det sedan gäller i vilka avseenden förstahandsåtgärderna kan förbättras har bl. a. följande nämnts: Större avspärrningar av brottsplatsen. Tillvaratagande av biologiska spår i större omfattning. Videoupptagning av brottsplatsen/fyndplatsen. Bättre första förhör, helst inspelade. Bättre dokumentation rörande omständigheterna vid bevisbeslag och hur dessa har kommit till. Läkarundersökningar med tydligare direktiv till undersökande läkare. Polis i yttre tjänst bör ha tillgång till en egen bandspelare för att därigenom snabbt och enkelt kunna spela in iakttagelser m.m. Det bör sedan ankomma på administrativ personal att se till att det inspelade skrivs ut Senare utredningsåtgärder m.m. Frågan om att inrätta ett DNA-register avseende polis-/ambulanspersonal m.fl. har diskuterats med utgångspunkt från att DNA-spår blir allt viktigare och att invändningar om sammanblandningar och kontamination skulle kunna motverkas om man på ett enkelt sätt kunde utesluta att spåren avsatts av polis eller ambulanspersonal. För närvarande anses hinder föreligga för att upprätta ett sådant register. Unika beteckningar av bevisbeslag skulle öka säkerheten i hanteringen och man skulle veta säkert hur omhändertagandet av denna typ av beslag skett. Det upplevs som otillfredsställande att saker skall tas i beslag enligt de vanliga reglerna trots att materialet skall undergå en kriminalteknisk undersökning. Nuvarande beslagsregler tar sikte på beslagets ekonomiska värde och inte dess bevisvärde. Regelsystemet och rutiner bör klart ange vad som gäller. En fråga som kan ställas är om spår av skilda slag skall tas i beslag. 15

16 Mer än 85 procent av de DNA-prov som tas idag härrör från s.k. vardagsbrott. Vakthavande befäl och polisiära förundersökningsledare behöver generellt sett ökade kunskaper om kriminalteknik. Hur gör man med beslagen sedan en förundersökning lagts ner? Lagstiftningen på området torde behöva ses över. Rekonstruktioner används i dag i förhållandevis liten utsträckning. Förklaringar till detta kan vara att metoden är resurskrävande och att dess värde inte till fullo inses. En allmän uppfattning är att rekonstruktioner bör göras i fler fall än i dag. Betydelsen av en rekonstruktion är underskattad. En rekonstruktion kan fylla en viktig funktion under förundersökningen såsom ett prov på en hypotes som utredningen bedrivs efter. En rekonstruktion kan också ha ett stort bevisvärde. Från RMV:s sida har uppgetts att det sker en orationell selektering av i vilka fall obduktion skall ske. Flera våldsbrott med dödlig utgång upptäcks först vid obduktionen. För närvarande är allmän läkare skyldig att göra anmälan vid skada och förgiftning. RMV:s slutsats är att rättsläkare i större uträckning bör delta i polisens beslutsfattande om vem som skall obduceras Rättsintyg och andra utlåtanden Från bl.a. RMV har uppgetts att det i dagens läge i ett stort antal fall inte utfärdas rättsintyg. I stället använder polis och åklagare journalanteckningar som bevis i rätten. Detta är ett bekymmer eftersom journalanteckningarna främst syftar till att utifrån en medicinsk bedömning avgöra vilken behandling en patient bör ges t.ex. efter en uppvisad skada. Det är således mycket svårt att veta vilket bevisvärde en journalanteckning har. Risken för feltolkning är stor. Företrädare från RMV har vidare framhållit följande. När det gäller brottsutredningar där det inte finns någon misstänkt skrivs inga rättsintyg initialt. Detta kan senare bli ett problem. Utbildningen avseende rättsmedicin under läkarutbildningen har minskats i betydande omfattning. Kunskaperna hålls inte heller vid liv och det finns inget stöd från respektive sjukhusledning att ägna sig åt under- 16

17 sökningar och dokumentation för rättsliga ändamål, t.ex. rättsintyg. Det finns nu ett förslag om att tillsätta särskilda befattningar som kontraktsläkare för utfärdande av rättsintyg. Detta skulle innebära en rejäl kvalitetsförbättring (se Ds 2003:3 Ny ordning för utfärdande av rättsintyg). Det krävs emellertid också att åklagare utnyttjar den nya möjligheten. För att kunna säkerställa detta kunde det vara lämpligt att Riksåklagaren utfärdade direktiv om att begäran av rättsintyg skall skickas till rätt person. Socialstyrelsens allmänna råd när det gäller rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott (SOSFS 1997:5) bör eventuellt uppdateras. Rättsintygen uppfyller således inte alltid de kvalitetskrav som kan ställas. Förmodligen finns det anledning för bl.a. åklagarna att i större utsträckning än i dag begära kompletteringar och förtydliganden. Ibland torde det även finnas anledning att ifrågasätta vissa slutsatser i rättsintygen bl.a. när mer fakta i målet kommer fram. Det kan vara svårt för åklagare, advokater och domare att tillgodogöra sig innehållet i utlåtanden om t.ex. DNA-analyser. Detta kan leda till att resultaten är svåra att värdera och ifrågasätta. När det gäller SKL:s och RMV:s utlåtanden måste det anses otillfredsställande att de begrepp som används för att ange styrkan i gjorda slutsatser kan missuppfattas av såväl polis och åklagare som domstol beroende på att dessa aktörer inte har klart för sig vilket värde utfärdaren har lagt i det använda begreppet (t. ex. sannolikt ). Hos SKL och RMV pågår ett arbete med att ta fram enhetliga utlåtandeskalor. SKL, som årligen utfärdar ca sakkunnigutlåtanden, räknar med att ta i drift sin skala under hösten För utvecklande av denna utlåtandeskala har experter anlitats. Även internationella jämförelser har gjorts. RMV arbetar med att utveckla en utlåtandeskala liknande den som SKL utformar. Ambitionen är att åstadkomma enhetlighet så att åklagare och domare m.fl. därmed skall få samma underlag och uttryckssätt oavsett vem som utfärdat rättsintyget. 17

18 Från SKL och RMV anses att utlåtandeskalor inte kan anges i procentsatser. Skalorna måste kläs i ord. Det betonas att inte endast slutsatsen i ett utlåtande är av betydelse. Även övriga delar av utlåtandet kan ge mycket viktig information. SKL redovisar inte allt i sina utlåtanden; det finns en slask. RMV å sin sida uppges redovisa allt. RMV framhåller att ett utlåtande i första hand skrivs för beställaren, dvs. polis, åklagare eller domstol. RMV:s ambition är dock att utlåtandet även skall vara begripligt för allmänheten. Från polisiärt håll framförs att åklagarna i större utsträckning bör ta del av uppgifterna i det tekniska protokollet innan förundersökningsprotokollet färdigställs. Åklagaren har då möjlighet att framföra synpunkter på vad som ska tas med och om någonting bör tillföras. I samband med detta kan åklagaren även framföra önskemål beträffande presentationen av det tekniska protokollet. Alla aktörer inom rättskedjan bör ha god kunskap om de forensiska möjligheterna och begränsningarna. Eventuellt bör en specialisering inom bl.a. domarkåren övervägas. Det är viktigt att försvararna ges tillfälle att ställa frågor m.m. kring den tekniska bevisningen under förundersökningen. Härigenom skulle man i ökad utsträckning undvika att frågor uppkommer först vid huvudförhandlingen. En gemensam rättsmedicinsk utbildning för flera yrkeskategorier borde vara givande Samarbetet och dialogen mellan SKL/RMV, åklagare och kriminaltekniker Åklagaren bör oftare än vad som i regel sker i dag sträva efter en direkt kontakt med den eller de kriminaltekniker som är knutna till utredningen. Härigenom får åklagaren en bättre möjlighet att avgöra vilka ytterligare tekniska utredningsåtgärder som är möjliga och vad dessa kan ge. 18

19 Kriminalteknikerna bör i större utsträckning höras vid huvudförhandlingen. Härigenom skulle rätten få ett ännu bättre underlag för sin bedömning. På samma sätt finns det brister i dag i kommunikationen mellan åklagaren och handläggaren hos SKL och RMV. Förmodligen är många åklagares kunskaper om forensiska möjligheter och begränsningar bristfälliga. Genom en direkt kontakt mellan åklagare och handläggare hos SKL/RMV kan åklagaren få vetskap om undersöknings- och iakttagelsemöjligheter som kanske annars varit okända för åklagaren, och som kanske därför inte heller skulle omfattas av åklagarens uppdrag till SKL/RMV. Det bör särskilt framhållas att SKL och RMV inte själva tar initiativ till andra undersökningar än de som framgår av det uppdrag som de erhållit. I större mål utser SKL en koordinator som bl.a. skall underlätta kontakterna med polisen m.fl. Även inom polisen utses i motsvarade fall en kriminalteknikerkoordinator. I de fall åklagaren ställer en kompletterande fråga till SKL om ett utlåtande besvarar SKL endast denna fråga. För att kunna ställa relevanta frågor vore det bra om åklagaren rutinmässigt innan sådan komplettering begärs tog kontakt med handläggaren hos SKL för att diskutera frågan. Det kan dessutom vara så att åklagaren vid kontakt med SKL får vetskap om undersöknings- och iakttagelsemöjligheter som denne inte kände till. Det är ogörligt för SKL att själva ta initiativ till andra undersökningar än dem som begärs. SKL har i första hand domstol, åklagare och polis som uppdragsgivare. SKL tar även uppdrag från andra statliga myndigheter och i viss mån uppdrag från enskilda. Det senare kan gälla t. ex. advokaters förfrågningar om testamentens äkthet och försäkringsbolags frågor om bränder. Dessa uppdrag utförs i mån av tid och kompetens. I övrigt utförs inga andra uppdrag åt enskilda. SKL anser sig oförhindrat att lämna uppgift till enskilda t.ex. om vilket laboratorium som bäst kan utföra önskad åtgärd. 19

20 RMV har också i första hand domstol, åklagare och polis som uppdragsgivare men är inte heller förhindrade att ta uppdrag från enskilda. Några sådana uppdrag utförs dock inte i praktiken. Inför t. ex. en resningsprocess får en begäran gå via åklagare. RMV anser att det är en brist i rättssystemet att enskilda i t.ex. resningsärenden de facto inte kan få bistånd av RMV. RMV anser att myndigheten inte själv skall ändra sin praxis utan att en sådan ändring bör regleras genom lagstiftning. SKL uppger att det är sällan man anlitar utländsk expertis. Det görs i de fall det är ekonomiskt försvarbart, när SKL inte kan utföra den aktuella typen av undersökning eller när något annat lands laboratorium kan utföra undersökningen bättre. Begäran om bistånd av expertis från ett annat land föregås alltid av samråd med den nationella uppdragsgivaren. Tidigare stod SKL för merkostnaderna men nyligen ändrades detta. Numera är uppdragsgivaren ansvarig för sådana kostnader. SKL vill även fortsättningsvis ha det administrativa ansvaret. Skälet för detta är främst att SKL har kunskap om vart man skall vända sig. Därmed försäkrar man sig även om att det blir hög kvalitet på undersökningarna. RMV begär sällan bistånd från utländsk expertis. I de fall det kan komma ifråga är det generaldirektören som fattar beslut i frågan. Från SKL:s och RMV:s sida har betonats vikten av att deras personal om de skall kallas till huvudförhandlingen hörs som sakkunniga och inte som vittnen Försvararens roll under förundersökningen, m.m. Från försvararhåll har framhållits vikten av att offentlig försvarare förordnas i ett tidigt skede. Härigenom får försvararen bättre förutsättningar att läsa in sig på målet samtidigt som denne får möjlighet att i ett tidigt skede påverka utredningens bedrivande. Försvararen kan t.ex. ha uppfattningen att utredningen bedrivs utifrån ett alltför snävt perspektiv och att arbetet bör bedrivas utifrån fler hypoteser. 20

21 Vidare har från försvararhåll påpekats att det är viktigt att försvararen i största möjliga utsträckning fortlöpande informeras om hur förundersökningen bedrivs och vilka utredningsåtgärder som vidtas. Försvararen är angelägen om att fortlöpande få del av företagen utredning. Försvararen kan härigenom inta en mera aktiv roll som granskare av den pågående förundersökningen. Åklagaren bör därför omsorgsfullt överväga vilken utredning som bör hemlighållas med hänsyn till utredningen. Försvararna har samtidigt påpekat att förklaringen till att de i vissa fall framstår som passiva under förundersökningen kan stå att finna i det klientintresse som de i första hand självfallet har att beakta. Det kan alltså förhålla sig så att det är klienten som har förordat eller begärt ett mer eller mindre passivt förhållningssätt från sin försvarares sida. Från försvararsidan har framhållits att klientintresset även medför att försvararen inte har någon utrednings- eller aktivitetsplikt. Den passivitet som försvararen ibland synes ge uttryck för kan bero på det förhållningssätt till förundersökningens bedrivande som klienten förordat eller begärt. Det råder enighet om att målsägandebiträdena fyller en viktig funktion Övrigt Åklagarna har framhållit att det finns förbättringar att göra när det gäller förhör, såväl i fråga om metodik som när det gäller dokumentation. I sammanhanget har också påpekats att det ofta kan finnas anledning att ställa högre krav än i dag på de tolkar som anlitas. När det gäller utredningar som rör misstankar om övergrepp mot barn tenderar dessa ibland, enligt försvararna, att vara för summariska. Det kan t.ex. gälla uppgifter lämnade av målsäganden där bevekelsegrunden för lämnade uppgifter skulle kunna utredas ytterligare. Detta gäller i synnerhet sådana utredningar där lång tid passerat sedan det påstådda brottet ägt rum. Eventuellt kan målsä- 21

22 gandens berättelse ha sin orsak i andra förhållanden än det påstådda brottet. Kanske kunde det vara värdefullt att utarbeta något slags metoder eller hållpunkter i fråga om vilken typ av utredning och vilken typ av frågor som kan anses acceptabla. I sammanhanget har det från försvararhåll betonats vikten av att sådana uppgifter i målsägandens berättelse som kan bli föremål för kontroll också verkligen kontrolleras. Användandet av videoförhör under förundersökningen och vid huvudförhandlingen har dryftats, varvid en ökad användning förespråkats i vart fall under förundersökningen. 5.4 Åtalsbeslutet och gärningsbeskrivningen Åtalsfristen i häktade mål Åklagarna har framhållit att det oftare än vad som sker i dag finns anledning att överväga att begära förlängd tid för åtals väckande i häktade mål i syfte att t.ex. pröva eller söka kullkasta alternativa hypoteser, även om tillräckliga skäl för åtal i och för sig synes föreligga. Åklagarna har dock ställt sig tveksamma till om förlängd häktningstid skulle medges från domstolens sida i dessa fall. Åklagarna har samtidigt poängterat vikten av att åklagarna i dessa situationer för domstolen tydligt motiverar varför ytterligare tid behövs innan åtal väcks. Från domarhåll har i detta sammanhang påpekats att åklagarna alltför ofta begär förlängning utan att några egentliga skäl ges. Samtidigt har domarna medgivit att domstolarna kan vara ovilliga till att förlänga häktningstider på grund av de planeringsproblem som detta kan leda till. I praktiken måste domstolen ofta planera in huvudförhandling i större mål redan innan åtal väckts. 22

23 5.4.2 Försvararens agerande i samband med delgivning enligt 23 kap. 18 rättegångsbalken Från åklagarhåll har påpekats att försvararna ofta inte agerar tillräckligt eller inte alls i samband med s.k. slutdelgivning enligt 23 kap. 18 rättegångsbalken. Detta kan få till följd att förundersökningsåtgärder ibland behöver vidtas under huvudförhandlingen. Försvararna har betonat att deras agerande i detta skede, precis som under förundersökningen, styrs av klientintresset. Det kan alltså mycket väl förhålla sig så att det mer eller mindre passiva förhållningssättet från advokatens sida även i denna situation följer av hur klienten har formulerat advokatens uppdrag. När det sedan gäller frågan om vilka invändningar eller synpunkter som vanligen framförs från försvarets sida menar försvararna att de ibland lägger ned all sin kraft på att analysera och värdera styrkan i den bevisning som åberopats mot den tilltalade, medan andra frågor, t. ex. sådana av rent rättslig natur, inte får den uppmärksamhet som de egentligen förtjänar. Försvararna har vidare uttryckt önskemål om att i största möjliga utsträckning få del av innehållet i den s.k. slasken (dvs. den utredning som inte redovisas i samband med 23:18-delgivningen) för att kunna göra en bättre helhetsbedömning av den företagna utredningen. Alternativt skulle innehållet i slasken kunna förtecknas i en promemoria som försvaret får del av i samband med 23:18- delgivningen Gärningsbeskrivningens utformning Följande frågor har diskuterats. Hur utförlig eller avskalad bör åklagarens gärningsbeskrivning vara? Är ökat bruk av alternativyrkanden önskvärt? Skall/bör t.ex. försvårande eller förmildrande omständigheter vara med? Ringa brott/grovt brott? Hur bör uppsåtsbedömningen redovisas i gärningsbeskrivningen? 23

24 Flera av deltagarna har framhållit vikten av att gärningsbeskrivningen inte blir onödigt omfattande, samtidigt som det framhållits att alla de omständigheter som åklagaren har bevisbördan för bör omfattas av gärningsbeskrivningen Övrigt En åsikt som framförts från domarhåll är att åtal som bygger på utredningar som helt eller till stor del gjorts av förvaltningsmyndigheter synes ha en större ogillandefrekvens än sedvanliga polisutredningar. En förklaring skulle kunna vara att åklagarna möjligen är alltför benägna att godta dessa utredningar och lägga dem till grund för sina åtalsbeslut. 5.5 Huvudförhandlingen Det händer inte sällan att förundersökningsåtgärder vidtas under pågående huvudförhandling eller att en påbörjad huvudförhandling får avbrytas för att utredningen i något avseende behöver kompletteras. Från åklagarhåll har åsikten framförts att försvararna bär en stor del av ansvaret för att kompletterande utredningsåtgärder måste vidtas under huvudförhandlingen. Försvararna har å sin sida återigen poängterat sin speciella ställning som kan medföra att de förhindrats av sin klient att i tidigare skeenden framföra invändningar och/eller uppgifter som kan föranleda kompletterande förundersökningsåtgärder. Alla har således varit överens om att det kan finnas olika och fullt rimliga förklaringar till att sådana situationer uppstår och att överraskningar efter huvudförhandlingens inledande torde vara omöjliga att helt undvika. Även i tvistemål kan det ju förekomma att förutsättningarna ändras genom att nya omständigheter tillkommer sedan huvudförhandlingen inletts. Särskilt från domarhåll har emellertid framförts åsikten att det väl ofta inträffar att huvudförhandlingen får avbrytas för kompletteringar rörande förhållanden som borde ha varit kända före huvudförhandlingens påbörjande. 24

25 En fråga som väckts är om banden med förhören från huvudförhandlingen skall/bör bevaras sedan domen vunnit laga kraft. 5.6 Domen m.m. En fråga som har dryftats är om en specialisering för domarkåren skulle vara av godo för att bättre kunna bedöma mål där t.ex. avancerad teknisk bevisning föreligger. En annan fråga är hur långt officialprincipen sträcker sig. Kan domstolen inskränka sig till formell ledning av huvudförhandlingen och närmast inta tennisdomarens roll? Andra frågor som har dryftats är: vad är god kvalitet när det gäller utformningen av domar och domskäl samt för vem skrivs domarna egentligen? Det har konstaterats att det inom domstolsväsendet saknas uttalade kvalitetskriterier. En arbetsgrupp har dock tillsatts för att diskutera denna fråga. Det arbete som skett hos Riksåklagaren i fråga om att definiera kvalitet i åklagararbetet har nämnts. Skriften Kvalitetsutveckling och kvalitetsuppföljning i åklagarverksamheten har presenterats. På motsvarande sätt har diskuterats vad som kan betecknas som sämre kvalitet när det gäller domars innehåll och utformning. Härvid har särskilt framhållits sådana domar som brister i den analys som leder fram till domstolens ställningstagande. Exempelvis kan bristande analys av innebörden av olika rekvisit leda till felaktiga slutsatser. I sådana fall finns det risk för att intuition eller känsla blir avgörande för utgången i målet. En dom bör utformas på ett begripligt sätt så att alla berörda kan förstå dess innehåll och innebörd. Det bör av domen framgå hur rätten bemött framförda invändningar. Å andra sidan kan det - ur ett strikt hållbarhetsperspektiv - paradoxalt nog vara så att en summariskt skriven dom kan förefalla 25

26 starkare eftersom det i regel är svårare att angripa domskäl som inte redovisar vilka analyser och värderingar som gjorts. En inte helt ovanlig orsak till felaktiga domslut kan vara att domstolen inte tillräckligt analyserat de förekommande rättsfrågorna. I andra fall kan bevisprövningen och bevisvärderingen framstå som oklar eller tvetydig. En fråga som dryftats är om det inte uttryckligen bör framgå av en hovrättsdom i viken utsträckning hovrätten delar en tingsrätts bedömning. En annan fråga som diskuterats var om hovrättsdomar generellt bör vara mer omsorgsfullt utformade än tingsrättsdomar. De olika metoderna att skriva domar utsagereferat respektive s.k. invävda domskäl eller kombinationer av dessa har alla uppgivits ha såväl för- som nackdelar. Faran med utsagemodellen kan vara att tyngdpunkten i domskälen lätt läggs på redovisningen av utsagorna i stället för på analysen och värderingen. Invävda domskäl kan å andra sidan medföra tvivel från parternas sida i fråga om domstolen uppfattat allt som anförts. En fråga som ställts är om domens hållbarhet skulle bli ännu bättre om det fanns krav på att domskäl alltid innehöll ett särskilt avsnitt som gäller rättens bevisvärdering. 5.7 Tiden efter domen bevisbeslag m.m. Från flera håll har framhållits betydelsen av att bevisbeslagen hanteras så att de i tillräcklig utsträckning är tillgängliga och användbara även efter det att förundersökningen avslutats och lagakraftvunnen dom föreligger. Det saknas i dagsläget också tydliga regler för var och hur bevisbeslagen skall förvaras, vilket måste betraktas som en brist. Även SKL:s och RMV:s bevaranderutiner av prover m.m. som legat till grund för analyser hos SKL och RMV har diskuterats. Det har framhållits att det borde finnas klara regler för hur länge undersökningsmaterial bör bevaras. 26

27 SKL har uppgett att de efter avslutad undersökning sänder tillbaka allt undersökningsmaterial till uppdragsgivaren. Det gäller dock inte narkotika. Narkotikan destrueras av SKL. Tidigare sparade man allt fibermaterial. Inte heller polisens tekniska rotlar bevarar undersökt material. Det finns dock ett visst spårdiarium men inga klara regler för hanteringen av detta. Det finns även på vissa håll några lådor med undersökningsmaterial från intressanta fall som sparats utan åberopande av regelstöd. RMV gör vissa etiska överväganden i samband med förvaringen av undersökt material. Undersökningsmaterialet förvaras fram till dess att åtal väckts. Vävnadsprover och tunna snitt sparas tills vidare. Rättskemiska prover sparas ett år. Sammanfattningsvis efterlyses: bättre rutiner för hanteringen av bevisbeslag, dels i förunder sökningar som lagts ned och dels i mål där lagakraftvunnen dom föreligger. tydliga regler för var, hur och hur länge bevisbeslagen skall förvaras. översyn av frågan om hur spårmaterial m.m. bör förvaras där hänsyn även tas till smittorisken. Från något håll har framförts tanken på en nationell forensisk lagerlokal för bevarande av bevismaterial av skilda slag. 27

28 6 Om resningsinstitutet I detta avsnitt redogörs först kortfattat för regelverket kring de extraordinära rättsmedlen. Därefter lämnas en redovisning avseende antalet resningsärenden. 6.1 Rättslig reglering Sedan en dom i brottmål har vunnit laga kraft kan enligt huvudregeln i 30 kap. 9 rättegångsbalken frågan om den tilltalades ansvar för den åtalade gärningen inte tas upp till ny rättslig prövning. Denna princip om lagakraftvunna domars orubblighet är av grundläggande betydelse för rättsordningens stabilitet och också för enskildas rätt till trygghet samt för medborgarnas förtroende för rättskipningen. Varken den dömde eller målsäganden skall behöva leva under hotet av att den sak som slutligt prövats av domstol skall kunna tas upp igen (jfr Ekelöf, Rättegång III, 6:e upplagan, s. 154 f.). Av principen om lagakraftvunna domars orubblighet följer också att den förundersökning som föregått åtalet är definitivt avslutad i och med lagföringen. Nya utredningsåtgärder bör således i princip inte vidtas därefter. Ett annat förhållningssätt skulle innebära att orubblighetsprincipen urholkas (jfr Ekelöf a.a. s. 155). Orubblighetsprincipens innebörd är bl. a. att en lagakraftvunnen dom inte påverkas av omständigheter och bevis som kommer fram därefter. Denna princip gäller dock inte undantagslöst. Förtroendet för rättsväsendet och hänsynen till tappande part i målet talar för att ett begränsat utrymme bör finnas att få en dom omprövad i vissa speciella fall. En omprövning av ett lagakraftvunnet avgörande kan därför komma till stånd efter resning, återställande av försutten tid och klagan över domvilla. I den mån omständigheter som 28

29 framkommer efter domen kan utgöra grund för resning i målet har de således också möjlighet att i den rättegång som följer efter resningsbeslutet påverka domen. Samma förhållande leder till att en lagakraftvunnen dom inte heller innebär ett absolut hinder mot nya utredningsåtgärder om dessa begränsar sig till omständigheter som kan läggas till grund för en ansökan om resning. Resning till en tilltalads förmån får enligt huvudregeln i 58 kap. 2 4 rättegångsbalken beviljas, om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess före-bringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet, får resning enligt samma punkt beviljas om det, med hänsyn till vad så-lunda och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts (den s.k. tilläggsregeln). Det är mot denna bakgrund som åklagaren i fråga om en lagakraftvunnen dom har att ta ställning till om de omständigheter som åberopas bör föranleda att kompletterande utredningsåtgärder företas i målet. Om åklagaren på eget initiativ skall föranstalta om sådana utredningsåtgärder måste förundersökningen i målet återupptas och inom ramen för denna åtgärderna vidtas. Vad som krävs för att en förundersökning skall få återupptas är inte reglerat. Justitieombudsmannen har i två beslut uttryckt att det bör krävas mycket starka skäl för att förundersökningsåtgärder efter en lagakraftägande dom skall få vidtas (JO 2000/01 sid. 69 f och JO:s beslut dnr ). Jämför också SOU 2002:37, Osmo Vallo - utredning om en utredning. För att det skall anses föreligga tillräckligt starka skäl för fortsatta utredningsåtgärder bör de nya omständigheterna som åberopas vara så konkreta och ha en sådan avgörande betydelse samt ny bevisning vara så stark att det som framkommit - om det är riktigt - i princip kan förväntas leda till bifall till en ansökan om resning. 29

30 Om så inte bedöms vara fallet bör förundersökningen därför inte heller återupptas. 6.2 Antal resningsärenden Lagakraftvunna domar som meddelats av tingsrätt respektive hovrätt kan således bli föremål för resning i hovrätten respektive Högsta domstolen. Enligt inhämtade uppgifter från Domstolsverket finns det ingen samlad statistik över antalet resningsansökningar. Det finns inte heller några samlade uppgifter över t.ex. antalet beviljade resningar. Den redogörelse som anges nedan bygger på vad som framkommit vid kontakt med hovrätterna och Högsta domstolen. I hovrätterna sker diarieföringen av s.k. ö-mål (till vilka resningsärenden hör) på olika sätt med följd att endast tre av hovrätterna kan få fram statistik rörande antalet resningsärenden. Antalet resningsärenden vid dessa hovrätter varierade under år 2003 mellan sex och 54 stycken. Dessa siffror avser dock såväl brottmål som tvistemål. Under år 2003 uppgick antalet resningsärenden i Högsta domstolen till 392 stycken. Inte heller från Högsta domstolen går det att få fram närmare uppgifter om fördelningen mellan brottmål och tvistemål än att antalet resningsärenden som avser brottmål är fler än dem som avser tvistemål. I tio av 2003 års resningsärenden rörande brottmål begärde Högsta domstolen yttrande från Riksåklagaren. I ett av dessa beviljades sedan resning. Riksåklagaren avger ca förklaringar årligen i resningsärenden. Merparten av dessa rör kategorierna grova våldsbrott och sexuella övergrepp mot barn. Siffrorna ovan bör ses mot bakgrund av att ca 1,2 miljoner brott anmäls till polisen varje år. Ca 15 procent av dessa brott leder till åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. 30

31 7 Arbetsgruppens bedömning 7.1 Inledning I detta avsnitt redogör arbetsgruppen för sin bedömning av vad som är mest angeläget att lyfta fram för att öka hållbarheten i domsluten. Ytterst handlar det om att höja kvaliteten i de olika leden i rättskedjan. 7.2 Arbetsgruppens utgångspunkter Principen om domens rättskraft fyller en viktig funktion. För parterna är det väsentligt att kunna räkna med att domen är orubblig sedan den vunnit laga kraft. Å andra sidan är det viktigt för tilltron till rättssystemet att det för vissa undantagsfall går att ompröva även ett lagakraftvunnet avgörande. Det finns därför särskilda, extraordinära, rättsmedel att tillgripa. Det ankommer inte på arbetsgruppen att överväga några ändringar av dessa grundläggande principer. Återställande av försutten tid skall trygga parts rätt att utnyttja instansordningen. Bestämmelserna om klagan över domvilla syftar till att garantera part rätt till en rättvis rättegång. Resning slutligen är en säkerhetsventil på det materiella planet. Här handlar det om fall där ett lagakraftvunnet avgörande med viss grad av sannolikhet framstår som oriktigt i belysning av förhållanden som man först i efterhand fått kännedom om (jfr Welamson, Rättegång VI, 3:e upplagan s. 191 ff.). Av de särskilda rättsmedlen är det för arbetsgruppens uppdrag främst resningsinstitutet som är av intresse. Den praktiskt viktigaste resningsgrunden är åberopandet av ny omständighet eller nytt bevis. Det är inom detta område som arbetsgruppen har verkat. 31

32 Resningsinstitutet som sådant fyller en viktig funktion. Även i framtiden får man räkna med att domslut kommer att rivas upp, t. ex. för att det upptäcks nya möjligheter till tekniska undersökningar av olika slag. Om ett beslut om resning grundas på omständigheter som ingen rimligen hade kunnat förutse kan man knappast anse att det är ett misslyckande för rättsväsendet att resning beviljas. Tvärtom måste det ses som positivt att en ny prövning kan äga rum i sådana fall. Utgången efter en förnyad prövning leder inte alltid till en frikännande dom. En ändrad utgång betyder inte heller nödvändigtvis att den nya domen är bättre kvalitativt sett än den upprivna domen. Det kan t. ex. vara så att den förbättring i beslutsunderlaget som ny bevisning medför är mindre än den försämring det innebär att gammal bevisning som tas upp på nytt åldrats och tappat i bevisvärde under tiden från den första domen fram till resningen. När arbetsgruppen bedömt vilka förbättringsområden som finns har detta skett med utgångspunkt i att kvaliteten kan höjas i alla led i brottmålsförfarandet i syfte att domar skall vila på en ännu säkrare grund. Vår uppfattning är att resningsinstitutet fungerar bra och att ribban för när resning beviljas ligger på en rimlig nivå. En annan sak är att det kan finnas skäl att göra en lagteknisk översyn av de extraordinära rättsmedlen. Enligt arbetsgruppens bedömning har det i detta arbete inte framkommit något som generellt sett skulle tyda på annat än att kvaliteten i brottmålsförfarandet är god och tilltron till rättsväsendet välförtjänt hög. Några dramatiska förslag läggs därför inte fram. I stället beskriver arbetsgruppen i ett antal punkter möjliga, önskvärda eller rentav nödvändiga åtgärder som sammantagna skulle kunna bidra till att öka hållbarheten i domsluten. Därmed skulle också tilltron till rättsväsendet förstärkas. 32

33 7.3 Arbetsgruppens slutsatser och rekommendationer Vår bedömning är att följande förbättringar och förändringar kan bidra till att domar kommer att stå sig bättre över tiden: Effektivare förundersökningsmetoder Ökad kompetens Bättre bevissäkring Utvecklad åklagarroll Förstärkt försvararroll Aktivare processledning Tydligare domskäl och bevisvärdering Ökat erfarenhetsutbyte Effektivare förundersökningsmetoder m.m. Förundersökningens kvalitet har stor betydelse för den kommande domens utsikter att stå sig över tiden. Det är därför angeläget att förundersökningsarbetet i alla faser bedrivs så genomtänkt, gediget och omsorgsfullt som omständigheterna i det enskilda fallet kräver. Under arbetet har vi särskilt uppmärksammat följande. - Förstahandsåtgärderna I våra kontakter med olika aktörer i rättskedjan har från alla håll, men framför allt av polis och åklagare, framhållits betydelsen av att adekvata förstahandsåtgärder vidtas och genomförs på rätt sätt. En utebliven spårsäkring kan t. ex. sällan repareras i efterhand. Sker den på fel sätt kommer dess värde att reduceras eller helt elimineras. Att vissa förstahandsåtgärder i dag vidtas på ett i och för sig adekvat sätt hindrar inte att bättre metoder kan stå till buds eller borde kunna åstadkommas. Vi menar alltså att ansträngningar måste göras både för att öka kunskaperna om vilka åtgärder som kan och bör vidtas i detta skede och för att förbättra själva metoderna. 33

34 När det gäller frågan hur kunskaperna hos framför allt polisen, men även hos åklagarna, kan förbättras vill vi särskilt rekommendera följande: Kontinuerlig utbildning i kriminalteknikfrågor 34 Utvecklingen inom kriminaltekniken håller hög takt. Det är självklart att det inte är tillräckligt att upptäckter och framsteg förmedlas endast enligt mun till mun-metoden eller genom massmedia. Som exempel kan nämnas den nyligen uppmärksammade möjligheten att återskapa SMS-meddelanden. Sådana framsteg måste ges snabb och stor spridning för att komma till användning även i andra utredningar. När det gäller åklagarna framstår det som angeläget att deras kompetens allmänt sett höjs vad avser den forensiska verksamhetens möjligheter och begränsningar. Breddning av kompetensen Det är viktigt att de nödvändiga kunskaperna finns även utanför kriminalteknikernas krets. Eftersom kriminaltekniker aldrig kommer att kunna inställa sig på alla brottsplatser måste även poliser som inte är kriminaltekniker kunna bedöma vilka åtgärder som bör vidtas eller inte vidtas. När det sedan gäller metodfrågorna vill vi peka på följande. Bättre dokumentation En tydlig dokumentation över brottsplatsen är av stort värde. Visserligen kan brist på dokumentation i viss mån repareras, men det finns alltid en risk, i synnerhet när det gäller spaningsbrott som utreds under längre tid, att viktig information går förlorad om dokumentationen är bristfällig. Det är vidare viktigt att inte bara yttre förhållanden dokumenteras utan även förhållanden som rör hur bevisupptagningen gick till på brottsplatsen. Några exempel: Under vilka omständigheter har bevisbeslag gjorts? Hur har dessa hanterats? Under vilka omständigheter har förhör på plats hållits? Hur har förhörs-

35 personerna uppträtt? Har de varit skadade eller påverkade av alkohol eller andra droger? Dokumentationen bör givetvis ske med de tekniska hjälpmedel som finns. Dokumentation med hjälp av kamera eller videokamera bör ske i större utsträckning än vad som sker idag. Ljudbandupptagningar av förhör på platsen borde också göras när det är möjligt och lämpligt. Dessa bör bevaras. Mer omfattande brottsplatsundersökning En återkommande synpunkt har varit att undersökningarna sker alltför snävt. Exempelvis anses avspärrningarna ofta göras över alltför små ytor. Även spårsäkringen, inte minst i fråga om biologiska spår, uppges vara för snål. Det är alltså viktigt att man i det allra första skedet av utredningsarbetet inte snävar in sig så mycket att man nöjer sig med den spårsäkring som just för ögonblicket ter sig nödvändig. Visar det sig under utredningens gång att sådana förhållanden som inledningsvis verkade ovidkommande inte har undersökts eller säkrats kan det vara för sent att i efterhand försöka reparera skadan. Bättre första förhör Enligt beteendevetenskaplig forskning har valet av förhörsmetod stor betydelse, inte minst när det gäller traumatiserade personer. Mot denna bakgrund, och med hänsyn till att minnet av en händelse generellt sett är som starkast inom några timmar efter händelsen, kan vikten av bästa möjliga förstahandsåtgärder också på förhörsområdet inte nog betonas. Således krävs att tillräcklig förhörskompetens finns att tillgå i ett tidigt skede av en utredning. Vidare krävs att modern dokumentationsteknik kommer till användning. - Den tekniska bevisningen samt dialogen mellan uppdragsgivare och uppdragstagare En brist som påtalats av framför allt företrädare för SKL och RMV men även av poliser och åklagare är den ofta otillräckliga kommuni- 35