Ingvar Söderström. Uppdrag. SAMVERKAN webbversion

Transkript

1 Ingvar Söderström Uppdrag SAMVERKAN webbversion

2 Prevent är en ideell förening inom arbetsmiljöområdet med Svenskt Näringsliv, LO och PTK som huvudmän. Vår uppgift är att tillsammans med huvudmännen förmedla kunskap kring arbetsmiljöfrågor och utveckla metoder som ska fungera som ett stöd för varje arbetsplats i det löpande arbetsmiljöarbetet. Prevent arbetar för ett friskt, sunt och säkert arbetsliv. På finns mer information Prevent Arbetsmiljö i samverkan Svenskt Näringsliv, LO & PTK Upplaga 1:1 Författare Ingvar Söderström Redaktör Sofia Thorsson Grafisk form Sofia Thorsson Repro Done, Stockholm, november/december, 2007 Tryck EO Grafiska, Stockholm, december, 2007 Distribution Prevent, Box 20133, Stockholm Telefon Fax E-post info@prevent.se Webb ISBN Art nr Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

3 Förord När jag slutade på Arbetarskyddsnämnden efter närmare 30 år var det många som tyckte att jag skulle dela med mig av mina erfarenheter. Jag värjde mig med att de bara var intressanta för en mycket begränsad krets. Frågan återkom dock allt oftare och vid ett samtal med min efterträdare Henrik Lindahl 2005 dök den upp på nytt. Vi kom fram till att om jag skulle forma en berättelse om mina närmare 40 aktiva år på central nivå på arbetsmiljöområdet måste den bli en blandning av personliga upplevelser och en beskrivning av det som skett utifrån tillgängliga fakta. Protokoll och dokument fattades inte. Vi bestämde att jag skulle göra ett försök. Det här är min berättelse om Arbetarskyddsnämndens uppdrag att verka för och stimulera till en framgångsrik samverkan mellan arbetsmarknadens parter. Den som förväntar sig att få uppleva närmare 60 år av arbetarskyddets historia kommer att bli besviken. Under arbetets gång har jag haft stor nytta och hjälp av Prevents medarbetare och av Henrik Lindahl i synnerhet. Jag vill tacka för att de visat tålamod och generositet. Detta tack går också till tidigare nämndledamöter och andra som hjälpt mig med fakta och andra uppgifter. Jag har också fått tillgång till advokat Arnold Sölvéns dagböcker. De har bidragit till att delarna kring Arbetarskyddsnämndens tillkomst och förhandlingarna kring arbetarskyddsfrågornas handläggning blivit fullödigare än vad de annars hade blivit. Jag vill tacka Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek för dess medverkan när det gäller dagböckerna. Jag vill också avslutningsvis tacka alla dem som på olika sätt medverkat till arbetsmiljöutvecklingen ute på våra arbetsplatser. Det är det lokala arbetet som skapar goda arbetsförutsättningar. Utan ert arbete och engagemang hade detta inte varit möjligt. Ingvar Söderström, Steninge våren Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

4 Grabben i den gröna overallen Det var en mörk och grå januaridag. Jag hade börjat min sista termin på yrkesskolan vid Polhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm. Skolans verkstadsutbildning hade de senaste åren fått in allt fler så kallade civila jobb. Det betydde beställningsarbeten från företag och privatpersoner, ett välkommet avbrott till de annars ganska trista övningsarbetena som lärarna hittat på. Nu var det på riktigt och det kändes som att det vi gjorde var på allvar. Jag hade just fått ett fräsjobb som skulle sträcka sig över en vecka. Snett bakom mig stod en lång grabb från en parallellklass vid en stor svarv och körde en gänga till en stor och lång spindel. Arbetsstycket var mer än en halvmeter långt så det tog ett par minuter för stålet att gå från ytterändan in mot medbringaren. Jag hade kommenterat hans splitternya gröna amerikanska overall på morgonen. Den stack verkligen ut från allt annat med så kallade änglavingar på ryggen och påsydda fickor på benen. Han hade fått den i julklapp från en släkting i Amerika, där alla flygmekaniker hade en sådan overall. Plötslig hörde jag ett vrål från honom. Armen var indragen i svarven. Hans ögon speglade rädsla och skräck. Ärmlinningen hade fastnat i medbringaren och följde sakta med runt den långa spindeln. Han 4 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

5 hade ingen möjlighet att stanna svarven eftersom stoppreglaget var för långt ifrån honom. Jag hoppade över svarven och kastade mig på reglagen och slog back så han lossnade ur svarvens grepp. Ett par sekunder senare var min lärare framme och strax efter hans egen. Jag fick fram en pall som han sjönk ner på och sekunden efter svimmade han av smärtan. Armen var bruten på minst två ställen. Allt arbete avstannade i verkstadshallen. Jag hade blivit vittne till mitt första arbetsolycksfall. Händelsen gav upphov till en stor diskussion om arbetarskyddet i maskinverkstaden. Alla klasser deltog. Vår lärare samlade klassen för att diskutera händelsen. Första frågan var naturligtvis vad som hade gått fel. Var det den gröna overallen? Den kanske var för stark? Hade han knäppt ärmlinningen så att medbringaren kunde ta tag i den? Han var kanske trött och tappade koncentrationen? Medbringaren på arbetsstycket var oskyddad och kunde ta tag i den stora gängspindeln och var därigenom en risk. Ja vi diskuterade alla tänkbara orsaker. Det som slog mig långt senare var att det första som diskuterades var grabbens beteende, vad han hade på sig och om han var trött. Långt ner på listan kom frågan om det var något annat fel som bidragit eller rent av förorsakat händelsen. Hade informationen från läraren varit otillräcklig? Berodde det på den oskyddade medbringaren eller något annat? Vid genomgången hade jag inte riktigt hämtat mig från händelsen trots att flera, inklusive läraren, gav mig beröm för min vaksamhet och reaktion. Jag drömde mardrömmar och flyttade armbandsklockan från vänster till höger armled. Den satt säkrare där tyckte jag. På avslutningen några månader senare fick jag gå upp på scenen i aulan och höra några berömmande ord från rektorn samt ta emot en gratifikation på tjugofem kronor. Rektorn slutade sitt lilla anförande med att inte bara jag utan alla andra skulle tänka mer på arbetarskyddet än vi gjorde. 5 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

6 För mig blev händelsen inkörsporten till ett långt liv med arbetarskydd och arbetsmiljö. Under mina första år som metallarbetare under och 60-talet var arbetarskyddsfrågorna viktiga i det dagliga arbetet. På verkstaden vid marinbasen i Hårsfjärden valde mina kamrater mig till skyddsombud. Jag minns mitt gröna skyddsombudsmärke med stolthet. Jag hade det på overallen, även om många andra stoppade ner det i verktygslådan och ogärna ville bli påminda om att de hade fått sina kamraters förtroende. Arbetsmiljöbegreppet utvidgas ständigt. Begreppet säkerhet i arbetet har tagit många steg framåt. Tyvärr har det centrala spelet kring frågorna sett ur arbetsmarknadsparternas synvinkel berörts alltför lite. Min ambition är att försöka fylla några viktiga delar i denna kunskapslucka. När jag ser tillbaka på det gångna halvseklet är det naturligt att händelsen med grabben i den gröna overallen kommer över mig ganska ofta. Skyddsombudsmärkets ursprung Skyddsombudssymbolen är amerikansk och härstammar från det tidiga 1900-talet. Några svenska skyddsintresserade tog den med sig hem efter ett besök där borta och beslutade att lansera den. De hade förstått att grönt var skyddsarbetets färg. Det är tveksamt om de reflekterade särskilt över brickans utseende. De ville bara att de svenska skyddsombuden skulle ha en symbol som talade om för omvärlden att de hade ett viktigt uppdrag. Det gröna korset i mitten är således en variant av det välkända röda korset. De två sammanbundna kulorna är den viktigaste delen på en ångmaskin, den regulator som bestämmer farten. Ju fortare man vill att maskinen ska gå, desto mer ånga behövs och desto fortare roterar därmed regulatorn. Vid den tidpunkt då de flesta maskiner drevs med ånga var regulatorn dess viktigaste detalj. Den blev på så sätt en bra symbol. 6 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

7 Arbetarskyddet högst upp på listan SAF och LO-ledningarna träffades i Arbetsmarknadskommittén, den så kallade Saltsjöbadskommittén, för att förhandla och efter ett par år presenterade de Huvudavtalet mellan SAF och LO Utanför protokollet diskuterade de en rad andra frågor som kanske kunde lösas genom samarbete, mellan delegationerna samt man mot man mellan och inom organisationerna. Det var alltså inte bara på hotellet i Saltsjöbaden som parterna träffades, även om det i slutskedet blev flera långa sammanträden där. Parterna på högsta nivå var medvetna om det yttre tryck de var utsatta för, inte minst från regeringen och statsmakterna. Bakgrunden till den förändrade situationen i Sverige fanns i den världspolitiska situationen som rådde, främst i vårt direkta närområde. Efter den socialdemokratiska valvinsten 1932 ledde Per Albin Hansson den svenska regeringen. Han hade i sitt berömda folkhemstal även berört vårt geopolitiskt utsatta läge. Sverige var omgiven av två stormakter och diktaturer, nämligen Sovjetunionen i öster och Tyskland i söder. Tyskland hade nyligen fått en regering under ledning av Adolf Hitler som inte stack under stol med att hans regering hade expansiva drömmar. Alla som hade tyska som modersmål skulle geografiskt tillhöra 7 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

8 det tyska riket. Det gjorde att många länder och områden i Tysklands närområde ansåg sig hotade. Den tyska upprustningen, i strid med fredsuppgörelsen efter första världskriget, förstärkte hotet. Risken för att Sverige skulle kunna bli indragen i en eventuell konflikt i Centraleuropa var därför stor. Ett av de inhemska hoten var eventuella konsekvenser på den svenska arbetsmarknaden. Bara några år tidigare hade Sverige rekord i arbetskonflikter. Dessutom ökade oron för att utomstående, eller tredje man, allt oftare blev indragen i konflikterna och många ropade på lagstiftning. Införandet av Arbetsdomstolen 1928 och arbetsfredskongressen i slutet av 20-talet hade visserligen lugnat ner stämningen något, men det var alldeles för tidigt att blåsa faran över. Händelserna i Ådalen en majdag 1931 och de militära insatserna mot en fredlig demonstration visade hur sköra relationerna var mellan arbetsgivare och de fackliga organisationerna. Även om ingen räknade med att kravet på att sätta in militär mot strejkande arbetare var överhängande, så förstod många att såret efter Ådalshändelsen skulle ta lång tid att läka. Mycket talade för att arbetsgivarsidan var djupt skakad av händelsen. Det var ingen tvekan om att den kom att påverka det stundande valet som ledde till att socialdemokratin kom till makten. Per Albin Hanssons folkhemstanke skulle omsättas till verklighet. Delvis mot den bakgrunden tillsatte regeringen under Per Albin Hansson och på riksdagens inrådan 1934 en utredning för att se över den aktuella situationen på den svenska arbetsmarknaden och komma med förslag till långsiktiga åtgärder. Utredningsuppdraget gavs till en trio sakkunniga bestående av utredningens ordförande överståthållaren Torsten Nothin, en erfaren ämbetsman och socialdemokratisk politiker. Nothin hade bland annat varit justitieminister på 20-talet och var mycket god vän med Hjalmar Branting. Vid sin sida hade Nothin disponenten Elof Eriksson, Åtvidaberg, och riksdagsmannen Frans Severin (s). Under 1935 gjordes utredningen, Folkförsörjning och Arbetsfred (SOU 1935:65), som kom 8 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

9 att kallas för Mammututredningen på grund av sitt innehållsmässiga omfång. Den bestod av två omfattande volymer. Utredarna möttes av beska kommentarer redan innan de ens hade börjat arbeta. En av de värsta kritikerna var den borgerliga Stockholms- Tidningen som den 4 januari kallade utredningsuppdraget Socialism i arbetsfredsförklädnad. Andra opinionsbildare misstänkliggjorde statsminister Per Albin Hansson för att han skulle begrava frågan i Mammututredningen. Men alla kritikerröster skulle komma på skam. Av utredningens riktiga namn framgick att Nothin måste utreda och lägga fram förslag till lösningar på den mest brännande frågan på arbetsmarknaden arbetsfreden. Kunde inte relationerna mellan arbetsmarknadens parter förbättras skulle inga andra frågor kunna lösas utan statens inblandning. Andra frågor var förhandlingsordningen, uppsägningar, skydd av tredje man samt arbetarskyddet, som regeringen ansåg att SAF och LO skulle lösa genom förhandlingar i stället för lagstiftning. Utredningen markerade sin avsikt när den uttryckligen sade att: Givetvis vore mest önskvärt den utvecklingen, att vederbörande organisationer själva så anpassade sina stridsmetoder, att en lagstiftning i ämnet icke bleve behövlig. Även om så skedde, torde emellertid icke kunna undgås, att statsmakterna måste överväga vissa regler i ämnet, vilka då särskilt få betydelse i de fall där parter icke ålagt sig sådan självdisciplin. Innan en lagstiftning i ämnet genomfördes, syntes genom förhandling med de större organisationerna böra så vitt möjligt åvägabringas överenskommelse om tillämpningen av vissa normer. En lagstiftning, som kunde stödja sig på sådana överenskommelser, skulle uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet på helt annat sätt än vad annars skulle bliva fallet. Parterna på arbetsmarknaden, främst SAF och LO, tog omedelbart till sig budskapet och förstod att de i fortsättningen inte bara kunde se till enbart sina egna intressen. De hade trots allt ett avsevärt vidare 9 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

10 samhällspolitiskt ansvar. Ett sådant ansvarsområde var behovet av fred och ordning på arbetsmarknaden. Det var inte enkelt. Parterna stod mycket långt ifrån varandra. Dessutom var det en mycket het och kontroversiell fråga internt på respektive håll. Definitionen av vad som var fred och ordning på arbetsmarknaden var olika om man var arbetsgivarföreträdare eller fackföreningsman. Redan innan regeringen hade vidtagit några åtgärder var parterna igång, på var sitt håll. Det primära uppdraget var att försöka lösa de mest brännande frågorna. De som handlade om förhandlingar, uppsägningar och arbetarskyddet och som borde kunna lösas genom förhandlingar innan man tvingade staten att ta till tvångsåtgärder eller lagstiftning. Under den tid utredningen Folkförsörjning och Arbetsfred arbetade hade den internationella situationen gradvis förändrats. Tyskland hade i handling visat sin aggressiva och expansionistiska attityd och en storkonflikt i Europa kom allt närmare. Kanske skulle den utmynna i ett europeiskt krig. I ett sådant läge var vårt lands folkförsörjning påtagligt i fara. Det skulle kräva statsmakternas omedelbara ingripande och risken var stor att arbetsrätten måste beröras på ett eller annat sätt. Regeringen ville att parterna skulle hantera frågan så självständigt som möjligt, men statsmakterna ville ha ett ord med i laget. Parternas krav var många och långt ifrån samstämmiga inför den nya situationen. Arbetsgivarna och LO-sidan hade sina frågor som båda parter ville få upp på bordet och som måste lösas i förhandlingar på toppnivå. Båda parter hade en sak gemensamt; de var i olika hög grad skeptiska, för att inte säga motståndare, till lagstiftningsinstrumentet. Ju längre parterna gemensamt kunde hålla staten på avstånd, desto bättre. I mitten av maj 1936 träffades SAF och LO, på eget initiativ, tillsammans med statsminister Per Albin Hansson och socialminister Gustav Möller. Parterna var beredda att anta den utmaning som Mammututredningen angivit och skulle nu sätta sig ner och försöka lösa en av den svenska arbetsmarknadens svåraste frågor, nämligen relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare på lokal och central nivå. 10 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

11 Möller som på regeringsnivå var ansvarig för arbetsmarknadsfrågorna beskrev för dem att alla inom regeringen var fullt på det klara med den besvärliga situationen, men att den inte ville ha eller avsåg att ta initiativ till ett direkt statligt ingripande på arbetsmarknaden. Mycket talade för att Gustav Möller var en smula skeptisk till parternas stora tilltro till den egna förmågan. De hade hittills inte visat att de kunde samarbeta på det sätt som det nu var fråga om. Det finns dessutom ett ytterligare skäl till statsministerns och Möllers skepsis. Varken SAF eller LO hade då någon stark politisk ställning och makt i samhället och över sina förbund och medlemmar. Skulle de verkligen kunna få sina medlemmar med sig när det gällde? SAF:s vd Gustav Söderlund och LO-ordföranden Albert Forslund stod på sig och betonade att nu var det allvar och bad om ministrarnas förtroende för att visa att de kunde samarbeta trots allt. Den 22 maj 1936, bara en vecka senare, träffades parterna till en första förhandling, de bildade Arbetsmarknadskommittén och inledde de legendariska Saltsjöbadsförhandlingarna. Två och ett halvt år senare den 20 december 1938, var det första avtalet Huvudavtalet klart. Det krävdes bara femton riktiga förhandlingstillfällen, resten sköttes på informell väg. Begreppen Saltsjöbadsandan och den svenska modellen var ett faktum. Begrepp som har haft många tolkningar och definitioner. Den enklaste definitionen av den riktiga Saltsjöbadsandan är att kunna jobba tillsammans, utan att ge upp sina ideal och målsättningar. Som alltid, när stora ting ska ske, måste det finnas duktiga medarbetare i kulissen, så också denna gång. Mycket ska tillskrivas de två sekreterarna och juristerna Nils Holmström från SAF och Arnold Sölvén från LO. Den sistnämnde skulle förmodligen få den svåraste uppgiften. Inga sekreterare hade tidigare haft rollen att förvandla så subtila ting till avtalstext. De klarade av uppgiften med glans. Genom sin insats skulle Arnold Sölvén komma att bli den fackliga rörelsens verkliga banbrytare på samarbetsområdet. 11 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

12 Den 7 september 1938 höll Arbetsmarknadskommittén sitt slutliga justeringssammanträde på SAF:s kansli vid Blasieholmshamnen. Dagen därpå kommer den första händelsen som på allvar påminde stockholmarna om kriget. Total mörkläggning över Stockholm, skriver Sölvén i sin dagbok. Luftbombardemang hördes över staden. Mörkläggningarna skulle bli en del av vardagen den kommande tiden. Den 9 gjordes en sista genomgång med Söderlund och avtalsförslaget fastställdes. Den 10 deltog Sölvén i redigerandet av Arbetsmarknadskommitténs förslag och kommentarer. Det var en stolt Sölvén som skrev att de lyckats åstadkomma ett historiskt aktstycke. Nu återstod att förankra dokumentet internt i SAF och LO. Hur det gick till i SAF vet vi inte men i LO:s ledning, i landssekretariatet och på representantskapet vet vi lite mer. LO:s landsekretariat hade följt och informerats under hela förhandlingsprocessen och behövde bara ett sammanträde för att anta förslaget. Det skedde den 26 september En dryg vecka senare, den 5 oktober, presenterades förslaget för LO:s representantskap för första gången. Nu skulle förhandlarnas resultat nagelfaras. Det blev en tuff resa. Den första började med ett sammanträde som började den 5 och inte avslutades förrän den 7. Vid den efterföljande omröstningen godkändes avtalet med 74 röster för och 23 mot. Nu skulle det följas upp på förbundsnivå och en rad förbundsstyrelsebeslut. Sölvén höll en tre timmar lång föredragning vid Metalls överstyrelsemöte. Den följdes av en fyra timmar lång debatt innan avtalet kunde godkännas. Det var bara en i raden av föredragningar. Vid representantskapets andra sammanträde, den 23 och 24 november, antogs avtalet. Arnold Sölvén drog en lättnandets suck: huvudavtalet de facto godkänt en stor seger, ej minst för mig personligen. Den 14 december höll förhandlarna ett sista sammanträde i Saltsjöbaden ett historiskt sammanträde. Den 20 december kunde huvudavtalet mellan SAF och LO slutligen skrivas under. Det skedde på SAF i Stockholm. Händelsen firades med en gemensam lunch på SAF. 12 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

13 Därmed lades den första grundstenen till den svenska modellen samt att parterna inrättade och permanentade den viktiga förhandlingsmekanismen, Arbetsmarknadskommittén. Den skulle därefter bli parternas högsta samtals- och förhandlingsorgan på en lång rad områden. Det fanns onekligen en betydande skillnad mellan Sverige och länder som USA, Tyskland och Storbritannien. Sverige hade redan en stark fackföreningsrörelse och en minst lika stark arbetsgivarorganisation. De hade därmed ett betydande och växande inflytande inte bara på arbetsmarknaden utan även i förhållandet till statsmakten, ett inflytande som skulle växa och dessutom i fortsättningen i hög grad respekterades av regering och riksdag. Den aktuella politiska situationen ute i Europa var sådan att det fanns anledning att noga överväga varje steg man tog inom partsumgänget, ur ett längre perspektiv. De var även frågor som diskuterades i Arbetsmarknadskommittén. Arbetarskyddet var onekligen en sådan fråga. Man hade redan under 20-talet studerat de ansträngningar som gjordes i Tyskland för att förena och reglera socialförsäkringssystemet så att man fick positiva effekter mot olycksfallen i arbetslivet. USA hade lanserat den omfattande safety movement-rörelsen redan före första världskriget. Till en början var det en renodlad managementrörelse som hade lett till att National Safety Council bildats i början av seklet. Den organiserade främst kampanjer och tävlingar i arbetarskydd mellan företagen. Det var också denna organisation som ursprungligen lanserade det gröna korset som finns i det skyddsombudsmärke vi fortfarande använder. Däremot fanns igen medverkan i dåtidens verksamhet i National Safety Council från amerikanskt fackligt håll, mest beroende på att den fackliga rörelsen var dåligt organiserad och att de anställda ansåg att säkerheten på arbetsplatsen var arbetsgivarens ensak. Det fackliga engagemanget kom först efter det andra världskriget. I Sverige var situationen annorlunda. De fackliga organisationerna eftersträvade inflytande även över arbetsplatsens säkerhetsfrågor. 13 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

14 Båda parter var allvarligt oroade av arbetsskadeutvecklingen i arbetslivet. Inga siffror pekade i positiv riktning. Antalet olycksfall bara steg och det förebyggande arbetet lyste nästan med sin frånvaro eller så hade det liten effekt. Trots att statsmakterna, arbetsgivarna och facket var för sig gjort olika insatser, var olycksfallsfrekvensen oförsvarligt hög och åtgärderna föreföll inte på något avgörande sätt bryta trenden. Någon särskild utredning eller direkta åtgärder utöver de som parterna gjorde behövdes inte ansåg man. Professor Gunnar Dahlberg hade på den Nothinska kommitténs uppdrag gjort en statistisk utredning som talade sitt tydliga språk. Siffrorna var skrämmande. Antalet olycksfall hade passerat per år i början av 30-talet och närmade sig vid slutet av årtiondet. Kurvan skulle fortsätta att stiga och inte brytas förrän tio år senare. Nu måste insatserna komma, och det snabbt. En annan diskussion som ständigt var aktuell i slutet av 1930-talet var frågan om vad som hände politiskt utanför våra gränser. Europas karta var på väg att ritas om. Frågan var bara när och hur snabbt det skulle gå. Hitler och de tyska nazisternas expansionistiska politik och intensiva upprustning oroade. Risken för ett krig växte sig allt större. Om Sverige skulle kunna behålla sin neutralitet innebar det en ökad påfrestning på det inhemska näringslivet. Det gjorde att arbetsplatsens säkerhetsfrågor blev en mycket viktig fråga, såväl på central nivå som ute på arbetsplatserna. Ville det sig riktigt illa kunde ett enda allvarligt olycksfall på en arbetsplats och på fel ställe betyda oväntade produktionsstörningar och i förlängningen leda till minskad trygghet. Skulle det hastigt annalkande kriget i Europa bli långt skulle den svenska försörjningssituationen bli allvarligt påverkad. Många arbetsplatser där männen hittills varit den naturliga och enda tänkbara arbetskraften måste nu tänka om. Den manliga dominansen ersattes med otillräckligt utbildade kvinnor. Ett förhållande som kortsiktigt skulle innebära påtagliga olycksfallsrisker. 14 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

15 Vägvalet var klart hos såväl arbetsmarknadens parter som de ansvariga på regeringsnivå. Olycksfallen i arbetslivet kunde inte lagstiftas bort. För att bryta trenden var det i första hand lokala insatser och en god organisation som måste till. Till det krävdes ömsesidig respekt och samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare på alla nivåer. Samarbete och respekt går visserligen att skriva in i lagen, men det hänger ändå på utövarna. De centrala parterna förstod att de måste agera föregångare. Dagböcker förklarar historien Arnold Sölvén föddes i Västerbotten 1899 men växte upp i Mölndal. Fadern var banvakt vid järnvägen. Familjen var varmt religiös och medlem i Missionskyrkan, alla utom Arnold. Många av den tidens intellektuella hade gjort en klassresa fram till sin slutstation i karriären. Arnold var inget undantag. Han kom till Uppsala där han studerade juridik och var aktiv i studentrörelsen. I mitten av 1930-talet började han på LO, som hade anlitat advokatbyrån där Sölvén arbetade. Det är tack vare Sölvéns omfattande dagboksskrivande som hela den process som ledde fram till huvudavtalet kunnat framstå klart och tydligt. Han började skriva dagbok 1918 och fortsatte med det till någon månad före sin död Dagböckerna, som finns kompletta i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, avslöjar allt från personliga noteringar till hans mångåriga roll som ledande LO-jurist. Sölvén skildrar den djupa oro som många kände inför Hitlers politik i Europa, övertagandet av Österrike och invasionen i Tjeckoslovakien. Det berörde också parterna under förhandlingarna. Alla andra motsättningar till trots fanns en välgrundad rädsla och osäkerhet som parterna delade. Att det här var en i högsta grad kontroversiell fråga inom organisationerna och som smög sig på alla svenskar oavsett samhällsklass, skildrar Sölvén när han återger processen inom LO:s styrelse, landsekretariatet. 15 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

16 Arbetarskyddet blir samhällsfråga För att förstå fortsättningen och den utveckling som skulle bli Sveriges väg är det nödvändigt att ta några steg tillbaka i historien. Att arbetarskyddet och miljöfrågorna inte stod överst på dagordningen under 1800-talets senare del är självklart. Sverige var på väg ut ur fattigdom och underutveckling. Industrialismen var inte ett fullbordat faktum. Att ha ett arbete i den växande industrin, hur riskfyllt och smutsigt det än var, var ändå bättre än fattigdom eller vad som annars återstod emigration till Amerika. Det var heller ingen som politiskt förde de fattigas talan. De tidiga protestaktionerna talade sitt tydliga språk. Att visa sitt missnöje mot dåliga arbetsförhållanden slutade som regel illa. Uppsägningar och bostadsvräkningar var effektiva medel mot de arbetare som opponerade sig. Det politiska motståndet mot en reglering av arbetsplatsens säkerhetsfrågor var också kompakt. Sverige kom därför att fastställa arbetsplatsfrågorna ganska sent, sett ur ett internationellt perspektiv. Arbetarskyddet i vårt land har på så sätt en kortare historia än industrialismen. Den första arbetarskyddslagen, eller yrkesfarelagen som den hette när den inrättades, kom till först Lagen, som i hög grad speglade dåtidens politiska situation, var en lag om hur man skulle be- 16 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

17 1924 publicerades en skrift om arbetarskydd och socialförsäkringar. handla och reglera frågor som handlar om farorna i yrket. Den ansågs av de styrande som ett modernt bevis på att Sverige definitivt hade tagit steget in i den moderna industrialismens tidevarv. Året efter infördes den statliga yrkesinspektionen med tre inspektionsdistrikt och tre tjänstemän. Inledningsvis var Kommerskollegium huvudman och 1913 tog Socialstyrelsen över flyttade yrkesinspektionen på nytt, nu till Riksförsäkringsanstalten där den blev kvar till 1949 då den inlemmades i den nya myndigheten Arbetarskyddsstyrelsen. I början av 1949 var den Allmänna Yrkesinspektionen uppdelad i elva distrikt med cirka 150 personer. En av dessa fyra inspektörer var en kvinna, den energiska och politiskt radikala Kerstin Hesselgren. Hon var en av de fyra första kvinnliga riksdagsledamöterna i landet, med plats i riksdagens första kammare. Hon var utbildad sjuksköterska och en av de aktiva kvinnorna i den radikala Fogelstagruppen under 20- och 30-talet och därigenom en aktiv förkämpe för kvinnans plats i samhället. Även om det inte blev särskilt mycket tid för inspektionsuppgifterna under hennes tid som liberal riksdagsledamot så var hon alltid en varm försvarare av arbetarskydd och hygien. Hon har betraktats som en av arbetarskyddets förgrundsgestalter. Det fanns också andra som räknas som arbetarskyddets pionjärer. De hade ett brinnande intresse för förhållandena på arbetsmarknaden och anknytning till det aktiva Centralförbundet för socialt arbete, en organisation som bara för några år sedan kunde blicka tillbaka på hundra år av viktigt opinionsarbete. Den person som kanske först ska nämnas är Oscar Wallner. Han var Sveriges första skogsinspektör, eller egentligen skogshärbärgesinspektör, 17 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

18 och verksam under nästan fyra decennier. Till pionjärerna måste också räknas Gunnar Huss, Herman Kvarnzelius och Henning Elmquist. I den ursprungliga lagtexten om arbetarskydd talades det högtravande och bombastiskt om ansvar och samarbete, men mycket lite kom i praktiken ut av bestämmelserna som sade: att idkare af yrke, som i denna lag afses, är pliktig att vidtaga alla de anordningar, som i afseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga för att skydda hos honom anställde arbetares lif och helsa. Sakkunnige män till det antal, som kan finnas lämpligt, skola särskilt förordnas att gå vederbörande yrkesidkare tillhanda med upplysningar och råd i fråga om arbetares skyddande mot yrkesfara. Dem åligger jemväl öfer denna lags efterlefnad. Det första stycket var avsett att rikta sig till utövaren eller arbetsgivaren och det andra stycket riktade sig till yrkesinspektionen, men också till de bruksläkare som flera av de stora och medelstora bruken hade i tjänst. Verkligheten och tolkningen av lagtexten blev en helt annan. De flesta som studerade eller hade tillgång till lagen var knappast de som stod vid maskinerna eller höll i verktygen. Arbetsgivarna tolkade lagen som att idkare av yrke är pliktig att vidta alla de anordningar som äro nödiga, betydde att det var de anställda som i första hand skulle visa försiktighet. Disponenten visste ju inget om maskinerna och än mindre om vilka skyddsanordningar som krävdes. På så sätt ansåg han att han knappast heller hade det direkta ansvaret. Lagens budskap blev därför extra tydligt. Blame the victim, skyll det mesta på den som står i produktionen, det vill säga den skadedrabbade. Att lagen kom till i en tid då arbetarrösterna i riksdagen lyste med sin frånvaro förklarar en del. Det andra man skyllde på var att den mänskliga faktorn spelade in när olyckor hände. Att olyckor inträffade och ingick i vardagen var något som man betraktade som helt naturligt. 18 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

19 Man hade helt enkelt bara otur och det fick man leva med. Detta förhållande skulle komma att förfölja arbetarskyddet och dess utveckling både lokalt och centralt i många årtionden framöver. Den inrättade yrkesinspektionen stod inför en närmast oöverstiglig uppgift. Dels var de alldeles för få för att tillsynen skulle bli effektiv, dels tolkade de lagen som den borde tolkas, vilket stod i motsats till arbetsgivarvärlden i gemen. Trots de, enligt lagstiftaren, förmanande orden i lagstiftningen hände nästan ingenting. Yrkesinspektörerna klagade ständigt över att de saknade de nödvändiga sanktionsmöjligheterna och i rapporterna skyllde de det mesta på arbetsgivarna. Bakgrunden kan allra bäst illustreras med enkel statistik från talets sista årtionden. De som förberedde 1889 års lag pekade på att medellivslängden för inomhusarbetare under 1880-talet i genomsnitt var 44 år. För bokbindare var den bara 34,6 år och för tobaksarbetare 33,1. Längst var den för lantarbetarna med 54,8 år. Hur många som därutöver drabbades av olycksfall eller invaliditet i arbetet redovisades inte. Det här ledde till att de liberala krafterna, som började göra sig gällande i början av det nya seklet, allt mer högljutt krävde att lagstiftningen omarbetades. Så skedde också och den nya lagen trädde i kraft Utvecklingen gick snabbare än vad politikerna räknat med. Kriget i Europa 1914 påskyndade den industriella utvecklingen. Det innebar att även denna lag ganska snart blev överspelad av verkligheten och utvecklingen i näringslivet. Utvecklingen gick så fort att lagstiftarna hela tiden var på efterkälken. Lagstiftningen från 1912 debatterades ständigt under de följande åren och omarbetningar och tillägg gjordes då och då. Men tankarna på en radikal omarbetning lät vänta på sig. Vid 30-talets början införde SAF och LO begreppet säkerhetsombud i den gemensamma vokabulären. Det tillkom via en överenskommelse som byggde på att arbetsgivare på frivillig väg kunde ge uppdrag åt någon av de anställda att bistå verksamheten och skyddet genom att verka som säkerhetsombud. 19 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

20 Tanken var god men man lyckades bara införa säkerhetsombud där facket var tillräckligt starkt. Erfarenheterna var trots allt på det hela taget goda i de större industriföretagen. I de medelstora och mindre företagen var situationen en annan. Framgångarna berodde i hög grad på personer. Energi och envishet ledde till resultat, men medaljen hade en mörk baksida. Var det nya säkerhetsombudet för energiskt hände det att han för det var vanligtvis en han omedelbart fick höra det av arbetsledarna eller från företagsledningen. Det betydde att han oftast fick plikta med sin anställning eller i lindrigaste fall, lämna sitt uppdrag. Yrkesinspektionens berättelse från 1938 visade att det hade utsetts skyddsombud vid arbetsställen. Året därpå hade siffran stigit med fyrahundra till arbetsställen. Utvecklingen gick därmed alldeles för trögt. I slutet på 30-talet satte parterna sig ner vid förhandlingsbordet för att försöka förhandla fram en egen överenskommelse. Lagstiftarna hade nu lappat och lagat på 1912 års lag så länge att det inte gick att göra så mycket mer lagstiftningsvägen. En ny lag och ett nytt synsätt från statsmakternas sida var nödvändig. Regeringen tillsatte därför en utredning i syfte att presentera en ny och modern arbetarskyddslagstiftning. Den ville dessutom skapa en egen myndighet för tillsynen som hittills hade varit en del av Riksförsäkringsanstalten. Uppdraget gavs till publicisten och sedermera landshövdingen Ragnar Casparsson. Han, som var uppfödd i Västmanland och i en bruksmiljö med alla dess risker och besvärliga miljöer, var synnerligen lämplig att ta hand om problemet. Genom att mycket kom emellan, inte minst andra världskriget, skulle den nya lagstiftningen och tillsynsverksamheten inte se dagens ljus förrän mer än tio år senare, i slutet på 1940-talet. 20 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

21 Avtalsvägen breddas SAF och LO förstod nu, efter den tydliga uppläxningen av den Nothinska utredningen, att de på allvar hade bollen. Lagstiftarna var beredda och skulle inte dra sig för att komma med lagstiftning. Inte bara när det gällde stridsåtgärder av olika slag. De skulle säkert inte dra sig för att lagstifta även inom parternas gemensamma område. Säkerhetsfrågorna skulle inte vara något undantag. Nu gällde det för SAF och LO att snabbt hantera den uppkomna situationen. Som ett första steg var man beredd att försöka reglera andra frågor än de som Torsten Nothin särskilt pekat på via avtal. När parterna var klara med huvudavtalet 1938 var de redo att ta sig an nästa fråga. Högst upp på listan över angelägna frågor stod arbetarskyddet. Det var fackföreningsrörelsen som drev på. Det är osäkert hur stor entusiasmen var inom arbetsgivarvärlden. Förmodligen var den inte lika hög som på LO-sidan. I september 1939 tillsatte parterna en särskild förhandlingsgrupp om fem personer från vardera parten för att undersöka möjligheterna att reglera arbetarskyddsfrågorna. Genom huvudavtalet hade man skapat den svenska modellen. Nu gällde det att ge en eventuell överenskommelse ett konkret innehåll. Få frågor var trots 21 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

22 allt så konkreta som arbetarskyddet, eller arbetsplatsens säkerhetsfrågor som de kallades. Gruppen leddes av Gunnar Hultman, direktör i Pappersmasseförbundet och LO-juristen Arnold Sölvén. Gruppen gick till verket med en beslutsamhet och energi som imponerade. Inledningsvis besöktes ett dussin företag för att deltagarna skulle få den nödvändiga verklighetsförankringen och uppleva problemen på ort och ställe. De var ju långt ifrån experter på området. Vid besöken gick man mycket systematiskt tillväga. Man talade med företagsledningarna, arbetsledarna och de fackliga företrädare och deras säkerhetsombud om de fanns. Allt tillgängligt material i form av kurser, filmer, broschyrer och tidskrifter och annat propagandamaterial studerades. Därutöver gjordes ett omfattande utredningsarbete tillsammans och på ömse håll. Genom Sölvéns dagböcker vet vi att det första egentliga förhandlingssammanträdet hölls den 28 och 29 mars, Därefter följde flera sammanträden och i september 1941 presenterade förhandlarna en rapport och ett förslag till en övergripande överenskommelse om den lokala säkerhetstjänstens organisation på arbetsplatserna för sina huvudmän. Den 5 november 1941träffades Arbetsmarknadskommittén, för övrigt det första sammanträdet med kommittén sedan februari 1940, och fastställde det slutliga förslaget till överenskommelse. Till det slutliga materialet var fogat två yttranden, eller snarare reaktioner, ett från Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsbolag, AÖO, och ett 25-punktsprogram från LO. Flera av slutsatserna och reaktionerna från de båda intressenterna var sammanfallande, men uttrycktes på olika sätt. Dessa redovisades i slutmaterialet som diskuterades ingående och grundligt i Arbetsmarknadskommittén och blev, tillsammans med gruppens förslag till överenskommelse, underlaget för beslutet om de allmänna reglerna för säkerhetstjänsten. LO och dess förbund krävde i första hand ett tydligt skydd mot trakasserier för skyddsombud och ledamöter i säkerhetskommittéerna. På 22 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

23 den punkten hade man haft dåliga erfarenheter. Man krävde också en skyldighet för yrkesinspektörer att alltid kontakta säkerhetsombuden vid sina inspektioner, göra tätare inspektioner, se till att det upprättades protokoll från kommittésammanträdena och att tydliga instruktioner för ombuden utarbetades. Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsbolag talade i sitt yttrande beträffande inspektionsverksamheten, om behovet av instruktioner och protokoll. Vidare nämndes arbetsledarnas roll och utbildning och behovet av undervisning i skolor, genom kurser och korrespondensstudier. Likaså framfördes behovet av att i gällande lönekollektivavtal införa viktiga arbetarskyddsbestämmelser. Den slutgiltiga överenskommelsen om Allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens organisation och vissa tillämningsföreskrifter m.m. fastställdes av parterna i april I och med denna överenskommelse var de beredda på att undersöka om den svenska modellen blivit användbar. Framtiden skulle visa att den höll och att begreppet den svenska modellen kommit för att stanna på svensk arbetsmarknad. I sinom tid skulle antalet överenskommelser och avtal bli ett halvdussin. SAF och LO beslutade också att inrätta en särskild partsgemensam nämnd som skulle diskutera frågor som hängde samman med den nya säkerhetsöverenskommelsen. Den nya nämnden höll sitt första och konstituerande sammanträde den 11 juni samma år. En av de frågor som behandlades var namnet. Resultatet blev Arbetarskyddsnämnden. Man utgick ifrån att nämnden omedelbart skulle få fullt upp att göra med ärenden för att genomföra överenskommelsen. På den punkten skulle de bli grundligt besvikna. Antalet tvister var förvånansvärt få. Det hade bara gått några år sedan parterna låg i full fejd med varandra. Såren var kanske läkta men ärren fanns kvar. Till ordförande utsågs Gunnar Hultman, Svenska Arbetsgivareföreningen, och till vice ordförande Arnold Sölvén, LO. Till nämndens 23 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

24 sekreterare utsågs Alvar Odholm, Svenska Arbetsgivareföreningen. Odholm och Sölvén som båda var jurister blev de två som under de kommande åren var nämndens verkställande tjänstemän. Vid detta första sammanträde var ledamöterna fulla av ambitioner. De beslutade att sammanträda så ofta som det behövdes dock minst en gång i kvartalet. Det som slår en läsare av det ganska ordrika protokollet i folioformat, är den grundliga inventeringen av möjligheterna till utveckling och framgång som skedde vid de inledande sammanträdena. Däremot talade man mindre om vem som skulle genomföra alla de goda förslagen. Vid sammanträdet placerades utbildningen och propagandan i högsätet. Gunnar Hultman pekade på att nämnden också kunde bli en professionell talarförmedling på området. Sölvén ansåg att nämnden borde försöka ta radion i anspråk. Axel Svensson drog en lans för en utbildning av förbundens företrädare, som enligt hans mening måste gå i täten inom respektive bransch för att förverkliga överenskommelsen. Gunnar Mohlne ansåg att studieförbundet ABF borde aktiveras och att man fick se upp så att man inte gick i vägen för varandra. Vid sammanträdet blev ledamöterna påminda om vilken viktig roll Föreningen för Arbetarskydd och dess tidskrift Arbetarskyddet hade. Samarbetskontakter med dem borde etableras. Föreningen hade bildats i början av århundradet och var i högsta grad en föregångare på området. Ett samarbete som för övrigt senare kom att bli både omfattande och långlivat. Likaså nämndes Arbetarnas Samaritförening som en lämplig samarbetspartner och användandet av SAF:s och LO:s arbetarskyddsfilm Trygghet och Trivsel. En annan fråga som kom att uppta nämndens diskussioner en lång tid framöver var utarbetandet av en handbok för den lokala säkerhetstjänsten. Till och med en innehållslista utarbetades och diskuterades vid ett sammanträde i december Vid majsammanträdet året därpå var allt material till handboken färdigt för en första kritisk granskning. 24 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

25 Men materialet var alltför ojämnt och en eventuell utgivning fick vänta, i första hand tills den nya arbetarskyddslagen trätt i kraft. Casparssons utredning var tillsatt men hade gått ner på beredskapsnivå medan kriget pågick. Den förväntades komma med ett slutligt förslag om några år. Kriget föreföll gå mot ett slut. Ställningstagandet att skjuta på utgivningen var ett otvetydigt svar på frågan om hur stark enigheten var i den praktiska handläggningen av säkerhetsfrågorna på det lokala planet. Frågan visade sig vara alldeles för stor för att kunna lösas på detta tidiga stadium och allra minst genom att publicera en gemensamt utarbetad handbok. Variationerna på arbetsmarknaden var dessutom alldeles för stora. Överenskommelsen från 1942 har senare kommit att kallats för juvelen i samarbetets krona. Det är måhända en överdrift, men det ligger ändå något i påståendet. I och med säkerhetsöverenskommelsen och i viss mån också genom det tidigare huvudavtalet, låg parterna ett gott stycke före lagstiftaren, låt vara med deras goda minne. Dessutom hade parterna gett Ragnar Casparsson god draghjälp på vägen mot en modern lagstiftning. De två gjorda överenskommelserna, Huvudavtalet och den framförhandlade Säkerhetsöverenskommelsen var trots allt ett uttryck för en inre mognad hos parterna, även om mycket återstod. I och med överenskommelsen låg den fastslagna riktningen fast, samarbete är bättre än konfrontation skulle parterna presentera ytterligare en samarbetsöverenskommelse om yrkesutbildningen. Arbetarskyddsnämnden såg hur förbunden på ömse sidor behandlade överenskommelsen. Vilka branscher och förbund antog överenskommelsen och vilka gjorde det inte. Nämnden beslutade att efter ett par år göra en sammanställning över de förbundsområden som dittills antagit reglerna. Den visade att den 1 april 1943 hade närmare 40 avtalsområden antagit säkerhetsöverenskommelsen. Huvudparten var den tunga industrins förbund och förhandlingsområden. Det intressanta 25 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

26 var att överenskommelsen ganska snart fick parallella motsvarigheter på den offentliga sektorn, främst inom kommunala och statliga verk. Att den svenska överenskommelsen följdes utanför våra gränser visar ett brev som nämnden fick från Finland. Det redovisade att Ömsesidiga Olycksfallsbolaget i Finland hade antagit nästan likalydande regler för industrins olycksfallsskydd. Naturligtvis var parterna på det klara med att de goda intentionerna inte skulle lösa alla problem. Men grunden var lagd, nu var det upp till förbunden och de lokala parterna att förverkliga överenskommelsen. Arbetarskyddsnämnden skulle göra sitt bästa för att tillhandahålla verktygen. Det var ingen hemlighet att det fanns gott om optimister, men det fanns också gott om kritiker. Det saknades inte vilja, men det saknades tradition. Situationen på det politiska området och det ännu inte avslutade världskriget överskuggade det mesta och fördröjde genomförandet av överenskommelsen. Att de centrala parterna skulle kunna sköta om allt som stod på den digra prioriteringslistan var man, inte minst på arbetstagarsidan, ganska skeptisk till. Det dröjde därför inte alltför länge innan man öppet reagerade. En bidragande faktor till den långsamma utvecklingstakten var också näringslivet som hade en svår tid och gjorde allt för att överleva. Båda parter var medvetna om att det trots allt fanns andra frågor som hade prioritet utöver arbetarskyddet. Bortsett från det var den nymornade samarbetstanken ännu i sin linda. Inom parternas egna led fanns djupa spänningar och på flera områden saknades samstämmighet och entusiasm. Utvecklingstakten på säkerhetsområdet var enligt nämndens ledamöter inte överväldigande. I de flesta fall var det arbetstagarsidan som fick ta täten och ligga på så gott det gick. Alltför sällan upplevde de att det var arbetsgivarsidan som tog initiativet. 26 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

27 Den lokala säkerhetstjänsten Den nya överenskommelsen var unik för sin tid. Den innehöll mindre av definitiva och strikt bindande bestämmelser och mer av pedagogiskt riktade anvisningar. Det fanns vägledande instruktioner för säkerhetsombuden och de dåvarande säkerhetskommittéerna. De bytte namn till skyddsombud och skyddskommittéer i och med den nya lagen De flesta på central nivå visste att sådana instruktioner kunde tas mycket bokstavligt, men arbetsgivarsidan ansåg att de kunde vara nödvändiga om inte annat som påtryckningsmedel i företagen. Arbetsgivarsidan var orolig för att de fackliga ambitionerna skulle ta överhanden annars. Instruktionerna hade en mer positiv effekt än man anat och de många oskolade säkerhetsföreträdarna blev en viktig hjälp för båda sidor. Överenskommelsen om den lokala säkerhetstjänsten inleddes med en allmänt formulerad motivering, där parternas avsikter så tydligt som möjligt preciserades. Därefter följde ett dussin avtalsparagrafer. Bara en av paragraferna hade getts en direkt bindande karaktär. Det var den regel som behandlade den eventuella kränkning skyddsombudet skulle kunna drabbas av från arbetsgivarsida. Bestämmelsen fick 27 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

28 därför ett kollektivavtals innebörd och skulle i den lokala tillämpningen behandlas som en uppkommen kollektivavtalstvist. LO hade därmed fått gehör för sin önskan om en kollektivavtalsbindande trakasseribestämmelse. Det finns ingen anledning att återge överenskommelsen i sin helhet. Men på några punkter finns det skäl att lyfta fram parternas tankar. Bland annat hade överenskommelsen starkt fokus på arbetsolycksfallen. Arbetsrisker som kemiska risker eller belastningsskadorna nämns inte. Tiden var ännu inte mogen för dem. Ett annat förhållande som är viktigt att hålla i minnet är arbetsmarknadsförhållandena vid den tid överenskommelsen kom till. Då levde fortfarande innebörden i den så kallade Decemberkompromissen från 1905, eller senare 32 i SAF:s stadgar, kvar i umgänget på arbetsplatsen. Den stod i alla lönekollektivavtal och behandlade makten över arbetsplatsen. Det var den regel som entydigt reglerade arbetsgivarens oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet och att antaga och avskeda, arbetsgivarna fick å sin sida inte hindra arbetarna att organisera sig. Säkerhetsombudets roll tog stort utrymme i överenskommelsen. Vem som helst skulle inte kunna utses. Det antyddes att arbetsgivaren skulle kunna ha ett ord med i laget. Bland annat sades att säkerhetsombud bör äga gott omdöme, ordningssinne och intresse för säkerhetsarbete. Säkerhetsombud skulle utses på arbetsplatser SAF och LO gick gemensamt ut med ett varningsbudskap om olycksfallsutvecklingen. där det regelbundet arbetar mer än tio anställda. Man kunde även utse ombud på mindre arbets- 28 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

29 platser om det ansågs nödvändigt. Men då var det arbetets anordning eller omfattning som skulle avgöra om det fanns behov av ett särskilt säkerhetsombud. En annan bestämmelse var hur många ombud som behövdes på en arbetsplats. Parterna ansåg att om det var under femtio arbetare på arbetsplatsen så räckte det med ett ombud, över 50 minst två och över 150 minst tre och därefter vid trehundrafemtio ytterligare ett och så vidare. På en arbetsplats där det fanns såväl män som kvinnor skulle, om kvinnorna var fler än tjugo, minst ett av säkerhetsombuden vara en kvinna. Den här bestämmelsen försvann ur överenskommelsen tio år senare. En säkerhetskommitté skulle utses om antalet arbetare är fler än hundra och den ska sammanträda minst en gång i kvartalet. En säkerhetsfrågas väg reglerades mycket noga i överenskommelsen. En arbetare som upptäckte en brist i säkerheten skulle alltid först vända sig till sin arbetsledare med frågan och om arbetsledaren inte reagerade skulle säkerhetsombudet kontaktas. Skulle arbetsledaren inte reagera på ombudets påpekande kunde ombudet vända sig direkt till en av arbetsgivaren utsedd representant. Skulle inte heller det hjälpa måste ombudet skriftligen vända sig direkt till arbetsgivaren eller till säkerhetskommittén. De närmast följande åren efter överenskommelsens tillkomst sammanföll med andra världskrigets mest intensiva tid. Genomförandet av överenskommelsen kom därför att dra ut längre på tiden än till och med SAF och LO planerat. Under tiden fortsatte olycksfallskurvan att stiga och den steg brant under hela 40-talet. Krigsslutet 1945 innebar att den svenska industrin tog ny fart och allt rullade på betydligt snabbare, vilket betydde ännu fler olycksfall. Trots att männen var tillbaka på arbetsplatserna syntes inte det i olycksfallsstatistiken. En stor del av det ökande antalet olycksfall berodde på att antalet nyanställningar steg kraftigt efter krigsslutet. Först i slutet av 40-talet kunde kurvan brytas. Problemet var då så allvarligt att det faktiskt inträffade närmare olycksfall varje arbetsdag. 29 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström