Ingvar Söderström. Uppdrag. SAMVERKAN webbversion

Transkript

1 Ingvar Söderström Uppdrag SAMVERKAN webbversion

2 Prevent är en ideell förening inom arbetsmiljöområdet med Svenskt Näringsliv, LO och PTK som huvudmän. Vår uppgift är att tillsammans med huvudmännen förmedla kunskap kring arbetsmiljöfrågor och utveckla metoder som ska fungera som ett stöd för varje arbetsplats i det löpande arbetsmiljöarbetet. Prevent arbetar för ett friskt, sunt och säkert arbetsliv. På finns mer information Prevent Arbetsmiljö i samverkan Svenskt Näringsliv, LO & PTK Upplaga 1:1 Författare Ingvar Söderström Redaktör Sofia Thorsson Grafisk form Sofia Thorsson Repro Done, Stockholm, november/december, 2007 Tryck EO Grafiska, Stockholm, december, 2007 Distribution Prevent, Box 20133, Stockholm Telefon Fax E-post [email protected] Webb ISBN Art nr Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

3 Förord När jag slutade på Arbetarskyddsnämnden efter närmare 30 år var det många som tyckte att jag skulle dela med mig av mina erfarenheter. Jag värjde mig med att de bara var intressanta för en mycket begränsad krets. Frågan återkom dock allt oftare och vid ett samtal med min efterträdare Henrik Lindahl 2005 dök den upp på nytt. Vi kom fram till att om jag skulle forma en berättelse om mina närmare 40 aktiva år på central nivå på arbetsmiljöområdet måste den bli en blandning av personliga upplevelser och en beskrivning av det som skett utifrån tillgängliga fakta. Protokoll och dokument fattades inte. Vi bestämde att jag skulle göra ett försök. Det här är min berättelse om Arbetarskyddsnämndens uppdrag att verka för och stimulera till en framgångsrik samverkan mellan arbetsmarknadens parter. Den som förväntar sig att få uppleva närmare 60 år av arbetarskyddets historia kommer att bli besviken. Under arbetets gång har jag haft stor nytta och hjälp av Prevents medarbetare och av Henrik Lindahl i synnerhet. Jag vill tacka för att de visat tålamod och generositet. Detta tack går också till tidigare nämndledamöter och andra som hjälpt mig med fakta och andra uppgifter. Jag har också fått tillgång till advokat Arnold Sölvéns dagböcker. De har bidragit till att delarna kring Arbetarskyddsnämndens tillkomst och förhandlingarna kring arbetarskyddsfrågornas handläggning blivit fullödigare än vad de annars hade blivit. Jag vill tacka Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek för dess medverkan när det gäller dagböckerna. Jag vill också avslutningsvis tacka alla dem som på olika sätt medverkat till arbetsmiljöutvecklingen ute på våra arbetsplatser. Det är det lokala arbetet som skapar goda arbetsförutsättningar. Utan ert arbete och engagemang hade detta inte varit möjligt. Ingvar Söderström, Steninge våren Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

4 Grabben i den gröna overallen Det var en mörk och grå januaridag. Jag hade börjat min sista termin på yrkesskolan vid Polhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm. Skolans verkstadsutbildning hade de senaste åren fått in allt fler så kallade civila jobb. Det betydde beställningsarbeten från företag och privatpersoner, ett välkommet avbrott till de annars ganska trista övningsarbetena som lärarna hittat på. Nu var det på riktigt och det kändes som att det vi gjorde var på allvar. Jag hade just fått ett fräsjobb som skulle sträcka sig över en vecka. Snett bakom mig stod en lång grabb från en parallellklass vid en stor svarv och körde en gänga till en stor och lång spindel. Arbetsstycket var mer än en halvmeter långt så det tog ett par minuter för stålet att gå från ytterändan in mot medbringaren. Jag hade kommenterat hans splitternya gröna amerikanska overall på morgonen. Den stack verkligen ut från allt annat med så kallade änglavingar på ryggen och påsydda fickor på benen. Han hade fått den i julklapp från en släkting i Amerika, där alla flygmekaniker hade en sådan overall. Plötslig hörde jag ett vrål från honom. Armen var indragen i svarven. Hans ögon speglade rädsla och skräck. Ärmlinningen hade fastnat i medbringaren och följde sakta med runt den långa spindeln. Han 4 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

5 hade ingen möjlighet att stanna svarven eftersom stoppreglaget var för långt ifrån honom. Jag hoppade över svarven och kastade mig på reglagen och slog back så han lossnade ur svarvens grepp. Ett par sekunder senare var min lärare framme och strax efter hans egen. Jag fick fram en pall som han sjönk ner på och sekunden efter svimmade han av smärtan. Armen var bruten på minst två ställen. Allt arbete avstannade i verkstadshallen. Jag hade blivit vittne till mitt första arbetsolycksfall. Händelsen gav upphov till en stor diskussion om arbetarskyddet i maskinverkstaden. Alla klasser deltog. Vår lärare samlade klassen för att diskutera händelsen. Första frågan var naturligtvis vad som hade gått fel. Var det den gröna overallen? Den kanske var för stark? Hade han knäppt ärmlinningen så att medbringaren kunde ta tag i den? Han var kanske trött och tappade koncentrationen? Medbringaren på arbetsstycket var oskyddad och kunde ta tag i den stora gängspindeln och var därigenom en risk. Ja vi diskuterade alla tänkbara orsaker. Det som slog mig långt senare var att det första som diskuterades var grabbens beteende, vad han hade på sig och om han var trött. Långt ner på listan kom frågan om det var något annat fel som bidragit eller rent av förorsakat händelsen. Hade informationen från läraren varit otillräcklig? Berodde det på den oskyddade medbringaren eller något annat? Vid genomgången hade jag inte riktigt hämtat mig från händelsen trots att flera, inklusive läraren, gav mig beröm för min vaksamhet och reaktion. Jag drömde mardrömmar och flyttade armbandsklockan från vänster till höger armled. Den satt säkrare där tyckte jag. På avslutningen några månader senare fick jag gå upp på scenen i aulan och höra några berömmande ord från rektorn samt ta emot en gratifikation på tjugofem kronor. Rektorn slutade sitt lilla anförande med att inte bara jag utan alla andra skulle tänka mer på arbetarskyddet än vi gjorde. 5 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

6 För mig blev händelsen inkörsporten till ett långt liv med arbetarskydd och arbetsmiljö. Under mina första år som metallarbetare under och 60-talet var arbetarskyddsfrågorna viktiga i det dagliga arbetet. På verkstaden vid marinbasen i Hårsfjärden valde mina kamrater mig till skyddsombud. Jag minns mitt gröna skyddsombudsmärke med stolthet. Jag hade det på overallen, även om många andra stoppade ner det i verktygslådan och ogärna ville bli påminda om att de hade fått sina kamraters förtroende. Arbetsmiljöbegreppet utvidgas ständigt. Begreppet säkerhet i arbetet har tagit många steg framåt. Tyvärr har det centrala spelet kring frågorna sett ur arbetsmarknadsparternas synvinkel berörts alltför lite. Min ambition är att försöka fylla några viktiga delar i denna kunskapslucka. När jag ser tillbaka på det gångna halvseklet är det naturligt att händelsen med grabben i den gröna overallen kommer över mig ganska ofta. Skyddsombudsmärkets ursprung Skyddsombudssymbolen är amerikansk och härstammar från det tidiga 1900-talet. Några svenska skyddsintresserade tog den med sig hem efter ett besök där borta och beslutade att lansera den. De hade förstått att grönt var skyddsarbetets färg. Det är tveksamt om de reflekterade särskilt över brickans utseende. De ville bara att de svenska skyddsombuden skulle ha en symbol som talade om för omvärlden att de hade ett viktigt uppdrag. Det gröna korset i mitten är således en variant av det välkända röda korset. De två sammanbundna kulorna är den viktigaste delen på en ångmaskin, den regulator som bestämmer farten. Ju fortare man vill att maskinen ska gå, desto mer ånga behövs och desto fortare roterar därmed regulatorn. Vid den tidpunkt då de flesta maskiner drevs med ånga var regulatorn dess viktigaste detalj. Den blev på så sätt en bra symbol. 6 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

7 Arbetarskyddet högst upp på listan SAF och LO-ledningarna träffades i Arbetsmarknadskommittén, den så kallade Saltsjöbadskommittén, för att förhandla och efter ett par år presenterade de Huvudavtalet mellan SAF och LO Utanför protokollet diskuterade de en rad andra frågor som kanske kunde lösas genom samarbete, mellan delegationerna samt man mot man mellan och inom organisationerna. Det var alltså inte bara på hotellet i Saltsjöbaden som parterna träffades, även om det i slutskedet blev flera långa sammanträden där. Parterna på högsta nivå var medvetna om det yttre tryck de var utsatta för, inte minst från regeringen och statsmakterna. Bakgrunden till den förändrade situationen i Sverige fanns i den världspolitiska situationen som rådde, främst i vårt direkta närområde. Efter den socialdemokratiska valvinsten 1932 ledde Per Albin Hansson den svenska regeringen. Han hade i sitt berömda folkhemstal även berört vårt geopolitiskt utsatta läge. Sverige var omgiven av två stormakter och diktaturer, nämligen Sovjetunionen i öster och Tyskland i söder. Tyskland hade nyligen fått en regering under ledning av Adolf Hitler som inte stack under stol med att hans regering hade expansiva drömmar. Alla som hade tyska som modersmål skulle geografiskt tillhöra 7 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

8 det tyska riket. Det gjorde att många länder och områden i Tysklands närområde ansåg sig hotade. Den tyska upprustningen, i strid med fredsuppgörelsen efter första världskriget, förstärkte hotet. Risken för att Sverige skulle kunna bli indragen i en eventuell konflikt i Centraleuropa var därför stor. Ett av de inhemska hoten var eventuella konsekvenser på den svenska arbetsmarknaden. Bara några år tidigare hade Sverige rekord i arbetskonflikter. Dessutom ökade oron för att utomstående, eller tredje man, allt oftare blev indragen i konflikterna och många ropade på lagstiftning. Införandet av Arbetsdomstolen 1928 och arbetsfredskongressen i slutet av 20-talet hade visserligen lugnat ner stämningen något, men det var alldeles för tidigt att blåsa faran över. Händelserna i Ådalen en majdag 1931 och de militära insatserna mot en fredlig demonstration visade hur sköra relationerna var mellan arbetsgivare och de fackliga organisationerna. Även om ingen räknade med att kravet på att sätta in militär mot strejkande arbetare var överhängande, så förstod många att såret efter Ådalshändelsen skulle ta lång tid att läka. Mycket talade för att arbetsgivarsidan var djupt skakad av händelsen. Det var ingen tvekan om att den kom att påverka det stundande valet som ledde till att socialdemokratin kom till makten. Per Albin Hanssons folkhemstanke skulle omsättas till verklighet. Delvis mot den bakgrunden tillsatte regeringen under Per Albin Hansson och på riksdagens inrådan 1934 en utredning för att se över den aktuella situationen på den svenska arbetsmarknaden och komma med förslag till långsiktiga åtgärder. Utredningsuppdraget gavs till en trio sakkunniga bestående av utredningens ordförande överståthållaren Torsten Nothin, en erfaren ämbetsman och socialdemokratisk politiker. Nothin hade bland annat varit justitieminister på 20-talet och var mycket god vän med Hjalmar Branting. Vid sin sida hade Nothin disponenten Elof Eriksson, Åtvidaberg, och riksdagsmannen Frans Severin (s). Under 1935 gjordes utredningen, Folkförsörjning och Arbetsfred (SOU 1935:65), som kom 8 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

9 att kallas för Mammututredningen på grund av sitt innehållsmässiga omfång. Den bestod av två omfattande volymer. Utredarna möttes av beska kommentarer redan innan de ens hade börjat arbeta. En av de värsta kritikerna var den borgerliga Stockholms- Tidningen som den 4 januari kallade utredningsuppdraget Socialism i arbetsfredsförklädnad. Andra opinionsbildare misstänkliggjorde statsminister Per Albin Hansson för att han skulle begrava frågan i Mammututredningen. Men alla kritikerröster skulle komma på skam. Av utredningens riktiga namn framgick att Nothin måste utreda och lägga fram förslag till lösningar på den mest brännande frågan på arbetsmarknaden arbetsfreden. Kunde inte relationerna mellan arbetsmarknadens parter förbättras skulle inga andra frågor kunna lösas utan statens inblandning. Andra frågor var förhandlingsordningen, uppsägningar, skydd av tredje man samt arbetarskyddet, som regeringen ansåg att SAF och LO skulle lösa genom förhandlingar i stället för lagstiftning. Utredningen markerade sin avsikt när den uttryckligen sade att: Givetvis vore mest önskvärt den utvecklingen, att vederbörande organisationer själva så anpassade sina stridsmetoder, att en lagstiftning i ämnet icke bleve behövlig. Även om så skedde, torde emellertid icke kunna undgås, att statsmakterna måste överväga vissa regler i ämnet, vilka då särskilt få betydelse i de fall där parter icke ålagt sig sådan självdisciplin. Innan en lagstiftning i ämnet genomfördes, syntes genom förhandling med de större organisationerna böra så vitt möjligt åvägabringas överenskommelse om tillämpningen av vissa normer. En lagstiftning, som kunde stödja sig på sådana överenskommelser, skulle uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet på helt annat sätt än vad annars skulle bliva fallet. Parterna på arbetsmarknaden, främst SAF och LO, tog omedelbart till sig budskapet och förstod att de i fortsättningen inte bara kunde se till enbart sina egna intressen. De hade trots allt ett avsevärt vidare 9 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

10 samhällspolitiskt ansvar. Ett sådant ansvarsområde var behovet av fred och ordning på arbetsmarknaden. Det var inte enkelt. Parterna stod mycket långt ifrån varandra. Dessutom var det en mycket het och kontroversiell fråga internt på respektive håll. Definitionen av vad som var fred och ordning på arbetsmarknaden var olika om man var arbetsgivarföreträdare eller fackföreningsman. Redan innan regeringen hade vidtagit några åtgärder var parterna igång, på var sitt håll. Det primära uppdraget var att försöka lösa de mest brännande frågorna. De som handlade om förhandlingar, uppsägningar och arbetarskyddet och som borde kunna lösas genom förhandlingar innan man tvingade staten att ta till tvångsåtgärder eller lagstiftning. Under den tid utredningen Folkförsörjning och Arbetsfred arbetade hade den internationella situationen gradvis förändrats. Tyskland hade i handling visat sin aggressiva och expansionistiska attityd och en storkonflikt i Europa kom allt närmare. Kanske skulle den utmynna i ett europeiskt krig. I ett sådant läge var vårt lands folkförsörjning påtagligt i fara. Det skulle kräva statsmakternas omedelbara ingripande och risken var stor att arbetsrätten måste beröras på ett eller annat sätt. Regeringen ville att parterna skulle hantera frågan så självständigt som möjligt, men statsmakterna ville ha ett ord med i laget. Parternas krav var många och långt ifrån samstämmiga inför den nya situationen. Arbetsgivarna och LO-sidan hade sina frågor som båda parter ville få upp på bordet och som måste lösas i förhandlingar på toppnivå. Båda parter hade en sak gemensamt; de var i olika hög grad skeptiska, för att inte säga motståndare, till lagstiftningsinstrumentet. Ju längre parterna gemensamt kunde hålla staten på avstånd, desto bättre. I mitten av maj 1936 träffades SAF och LO, på eget initiativ, tillsammans med statsminister Per Albin Hansson och socialminister Gustav Möller. Parterna var beredda att anta den utmaning som Mammututredningen angivit och skulle nu sätta sig ner och försöka lösa en av den svenska arbetsmarknadens svåraste frågor, nämligen relationerna mellan arbetsgivare och arbetstagare på lokal och central nivå. 10 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

11 Möller som på regeringsnivå var ansvarig för arbetsmarknadsfrågorna beskrev för dem att alla inom regeringen var fullt på det klara med den besvärliga situationen, men att den inte ville ha eller avsåg att ta initiativ till ett direkt statligt ingripande på arbetsmarknaden. Mycket talade för att Gustav Möller var en smula skeptisk till parternas stora tilltro till den egna förmågan. De hade hittills inte visat att de kunde samarbeta på det sätt som det nu var fråga om. Det finns dessutom ett ytterligare skäl till statsministerns och Möllers skepsis. Varken SAF eller LO hade då någon stark politisk ställning och makt i samhället och över sina förbund och medlemmar. Skulle de verkligen kunna få sina medlemmar med sig när det gällde? SAF:s vd Gustav Söderlund och LO-ordföranden Albert Forslund stod på sig och betonade att nu var det allvar och bad om ministrarnas förtroende för att visa att de kunde samarbeta trots allt. Den 22 maj 1936, bara en vecka senare, träffades parterna till en första förhandling, de bildade Arbetsmarknadskommittén och inledde de legendariska Saltsjöbadsförhandlingarna. Två och ett halvt år senare den 20 december 1938, var det första avtalet Huvudavtalet klart. Det krävdes bara femton riktiga förhandlingstillfällen, resten sköttes på informell väg. Begreppen Saltsjöbadsandan och den svenska modellen var ett faktum. Begrepp som har haft många tolkningar och definitioner. Den enklaste definitionen av den riktiga Saltsjöbadsandan är att kunna jobba tillsammans, utan att ge upp sina ideal och målsättningar. Som alltid, när stora ting ska ske, måste det finnas duktiga medarbetare i kulissen, så också denna gång. Mycket ska tillskrivas de två sekreterarna och juristerna Nils Holmström från SAF och Arnold Sölvén från LO. Den sistnämnde skulle förmodligen få den svåraste uppgiften. Inga sekreterare hade tidigare haft rollen att förvandla så subtila ting till avtalstext. De klarade av uppgiften med glans. Genom sin insats skulle Arnold Sölvén komma att bli den fackliga rörelsens verkliga banbrytare på samarbetsområdet. 11 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

12 Den 7 september 1938 höll Arbetsmarknadskommittén sitt slutliga justeringssammanträde på SAF:s kansli vid Blasieholmshamnen. Dagen därpå kommer den första händelsen som på allvar påminde stockholmarna om kriget. Total mörkläggning över Stockholm, skriver Sölvén i sin dagbok. Luftbombardemang hördes över staden. Mörkläggningarna skulle bli en del av vardagen den kommande tiden. Den 9 gjordes en sista genomgång med Söderlund och avtalsförslaget fastställdes. Den 10 deltog Sölvén i redigerandet av Arbetsmarknadskommitténs förslag och kommentarer. Det var en stolt Sölvén som skrev att de lyckats åstadkomma ett historiskt aktstycke. Nu återstod att förankra dokumentet internt i SAF och LO. Hur det gick till i SAF vet vi inte men i LO:s ledning, i landssekretariatet och på representantskapet vet vi lite mer. LO:s landsekretariat hade följt och informerats under hela förhandlingsprocessen och behövde bara ett sammanträde för att anta förslaget. Det skedde den 26 september En dryg vecka senare, den 5 oktober, presenterades förslaget för LO:s representantskap för första gången. Nu skulle förhandlarnas resultat nagelfaras. Det blev en tuff resa. Den första började med ett sammanträde som började den 5 och inte avslutades förrän den 7. Vid den efterföljande omröstningen godkändes avtalet med 74 röster för och 23 mot. Nu skulle det följas upp på förbundsnivå och en rad förbundsstyrelsebeslut. Sölvén höll en tre timmar lång föredragning vid Metalls överstyrelsemöte. Den följdes av en fyra timmar lång debatt innan avtalet kunde godkännas. Det var bara en i raden av föredragningar. Vid representantskapets andra sammanträde, den 23 och 24 november, antogs avtalet. Arnold Sölvén drog en lättnandets suck: huvudavtalet de facto godkänt en stor seger, ej minst för mig personligen. Den 14 december höll förhandlarna ett sista sammanträde i Saltsjöbaden ett historiskt sammanträde. Den 20 december kunde huvudavtalet mellan SAF och LO slutligen skrivas under. Det skedde på SAF i Stockholm. Händelsen firades med en gemensam lunch på SAF. 12 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

13 Därmed lades den första grundstenen till den svenska modellen samt att parterna inrättade och permanentade den viktiga förhandlingsmekanismen, Arbetsmarknadskommittén. Den skulle därefter bli parternas högsta samtals- och förhandlingsorgan på en lång rad områden. Det fanns onekligen en betydande skillnad mellan Sverige och länder som USA, Tyskland och Storbritannien. Sverige hade redan en stark fackföreningsrörelse och en minst lika stark arbetsgivarorganisation. De hade därmed ett betydande och växande inflytande inte bara på arbetsmarknaden utan även i förhållandet till statsmakten, ett inflytande som skulle växa och dessutom i fortsättningen i hög grad respekterades av regering och riksdag. Den aktuella politiska situationen ute i Europa var sådan att det fanns anledning att noga överväga varje steg man tog inom partsumgänget, ur ett längre perspektiv. De var även frågor som diskuterades i Arbetsmarknadskommittén. Arbetarskyddet var onekligen en sådan fråga. Man hade redan under 20-talet studerat de ansträngningar som gjordes i Tyskland för att förena och reglera socialförsäkringssystemet så att man fick positiva effekter mot olycksfallen i arbetslivet. USA hade lanserat den omfattande safety movement-rörelsen redan före första världskriget. Till en början var det en renodlad managementrörelse som hade lett till att National Safety Council bildats i början av seklet. Den organiserade främst kampanjer och tävlingar i arbetarskydd mellan företagen. Det var också denna organisation som ursprungligen lanserade det gröna korset som finns i det skyddsombudsmärke vi fortfarande använder. Däremot fanns igen medverkan i dåtidens verksamhet i National Safety Council från amerikanskt fackligt håll, mest beroende på att den fackliga rörelsen var dåligt organiserad och att de anställda ansåg att säkerheten på arbetsplatsen var arbetsgivarens ensak. Det fackliga engagemanget kom först efter det andra världskriget. I Sverige var situationen annorlunda. De fackliga organisationerna eftersträvade inflytande även över arbetsplatsens säkerhetsfrågor. 13 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

14 Båda parter var allvarligt oroade av arbetsskadeutvecklingen i arbetslivet. Inga siffror pekade i positiv riktning. Antalet olycksfall bara steg och det förebyggande arbetet lyste nästan med sin frånvaro eller så hade det liten effekt. Trots att statsmakterna, arbetsgivarna och facket var för sig gjort olika insatser, var olycksfallsfrekvensen oförsvarligt hög och åtgärderna föreföll inte på något avgörande sätt bryta trenden. Någon särskild utredning eller direkta åtgärder utöver de som parterna gjorde behövdes inte ansåg man. Professor Gunnar Dahlberg hade på den Nothinska kommitténs uppdrag gjort en statistisk utredning som talade sitt tydliga språk. Siffrorna var skrämmande. Antalet olycksfall hade passerat per år i början av 30-talet och närmade sig vid slutet av årtiondet. Kurvan skulle fortsätta att stiga och inte brytas förrän tio år senare. Nu måste insatserna komma, och det snabbt. En annan diskussion som ständigt var aktuell i slutet av 1930-talet var frågan om vad som hände politiskt utanför våra gränser. Europas karta var på väg att ritas om. Frågan var bara när och hur snabbt det skulle gå. Hitler och de tyska nazisternas expansionistiska politik och intensiva upprustning oroade. Risken för ett krig växte sig allt större. Om Sverige skulle kunna behålla sin neutralitet innebar det en ökad påfrestning på det inhemska näringslivet. Det gjorde att arbetsplatsens säkerhetsfrågor blev en mycket viktig fråga, såväl på central nivå som ute på arbetsplatserna. Ville det sig riktigt illa kunde ett enda allvarligt olycksfall på en arbetsplats och på fel ställe betyda oväntade produktionsstörningar och i förlängningen leda till minskad trygghet. Skulle det hastigt annalkande kriget i Europa bli långt skulle den svenska försörjningssituationen bli allvarligt påverkad. Många arbetsplatser där männen hittills varit den naturliga och enda tänkbara arbetskraften måste nu tänka om. Den manliga dominansen ersattes med otillräckligt utbildade kvinnor. Ett förhållande som kortsiktigt skulle innebära påtagliga olycksfallsrisker. 14 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

15 Vägvalet var klart hos såväl arbetsmarknadens parter som de ansvariga på regeringsnivå. Olycksfallen i arbetslivet kunde inte lagstiftas bort. För att bryta trenden var det i första hand lokala insatser och en god organisation som måste till. Till det krävdes ömsesidig respekt och samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare på alla nivåer. Samarbete och respekt går visserligen att skriva in i lagen, men det hänger ändå på utövarna. De centrala parterna förstod att de måste agera föregångare. Dagböcker förklarar historien Arnold Sölvén föddes i Västerbotten 1899 men växte upp i Mölndal. Fadern var banvakt vid järnvägen. Familjen var varmt religiös och medlem i Missionskyrkan, alla utom Arnold. Många av den tidens intellektuella hade gjort en klassresa fram till sin slutstation i karriären. Arnold var inget undantag. Han kom till Uppsala där han studerade juridik och var aktiv i studentrörelsen. I mitten av 1930-talet började han på LO, som hade anlitat advokatbyrån där Sölvén arbetade. Det är tack vare Sölvéns omfattande dagboksskrivande som hela den process som ledde fram till huvudavtalet kunnat framstå klart och tydligt. Han började skriva dagbok 1918 och fortsatte med det till någon månad före sin död Dagböckerna, som finns kompletta i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, avslöjar allt från personliga noteringar till hans mångåriga roll som ledande LO-jurist. Sölvén skildrar den djupa oro som många kände inför Hitlers politik i Europa, övertagandet av Österrike och invasionen i Tjeckoslovakien. Det berörde också parterna under förhandlingarna. Alla andra motsättningar till trots fanns en välgrundad rädsla och osäkerhet som parterna delade. Att det här var en i högsta grad kontroversiell fråga inom organisationerna och som smög sig på alla svenskar oavsett samhällsklass, skildrar Sölvén när han återger processen inom LO:s styrelse, landsekretariatet. 15 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

16 Arbetarskyddet blir samhällsfråga För att förstå fortsättningen och den utveckling som skulle bli Sveriges väg är det nödvändigt att ta några steg tillbaka i historien. Att arbetarskyddet och miljöfrågorna inte stod överst på dagordningen under 1800-talets senare del är självklart. Sverige var på väg ut ur fattigdom och underutveckling. Industrialismen var inte ett fullbordat faktum. Att ha ett arbete i den växande industrin, hur riskfyllt och smutsigt det än var, var ändå bättre än fattigdom eller vad som annars återstod emigration till Amerika. Det var heller ingen som politiskt förde de fattigas talan. De tidiga protestaktionerna talade sitt tydliga språk. Att visa sitt missnöje mot dåliga arbetsförhållanden slutade som regel illa. Uppsägningar och bostadsvräkningar var effektiva medel mot de arbetare som opponerade sig. Det politiska motståndet mot en reglering av arbetsplatsens säkerhetsfrågor var också kompakt. Sverige kom därför att fastställa arbetsplatsfrågorna ganska sent, sett ur ett internationellt perspektiv. Arbetarskyddet i vårt land har på så sätt en kortare historia än industrialismen. Den första arbetarskyddslagen, eller yrkesfarelagen som den hette när den inrättades, kom till först Lagen, som i hög grad speglade dåtidens politiska situation, var en lag om hur man skulle be- 16 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

17 1924 publicerades en skrift om arbetarskydd och socialförsäkringar. handla och reglera frågor som handlar om farorna i yrket. Den ansågs av de styrande som ett modernt bevis på att Sverige definitivt hade tagit steget in i den moderna industrialismens tidevarv. Året efter infördes den statliga yrkesinspektionen med tre inspektionsdistrikt och tre tjänstemän. Inledningsvis var Kommerskollegium huvudman och 1913 tog Socialstyrelsen över flyttade yrkesinspektionen på nytt, nu till Riksförsäkringsanstalten där den blev kvar till 1949 då den inlemmades i den nya myndigheten Arbetarskyddsstyrelsen. I början av 1949 var den Allmänna Yrkesinspektionen uppdelad i elva distrikt med cirka 150 personer. En av dessa fyra inspektörer var en kvinna, den energiska och politiskt radikala Kerstin Hesselgren. Hon var en av de fyra första kvinnliga riksdagsledamöterna i landet, med plats i riksdagens första kammare. Hon var utbildad sjuksköterska och en av de aktiva kvinnorna i den radikala Fogelstagruppen under 20- och 30-talet och därigenom en aktiv förkämpe för kvinnans plats i samhället. Även om det inte blev särskilt mycket tid för inspektionsuppgifterna under hennes tid som liberal riksdagsledamot så var hon alltid en varm försvarare av arbetarskydd och hygien. Hon har betraktats som en av arbetarskyddets förgrundsgestalter. Det fanns också andra som räknas som arbetarskyddets pionjärer. De hade ett brinnande intresse för förhållandena på arbetsmarknaden och anknytning till det aktiva Centralförbundet för socialt arbete, en organisation som bara för några år sedan kunde blicka tillbaka på hundra år av viktigt opinionsarbete. Den person som kanske först ska nämnas är Oscar Wallner. Han var Sveriges första skogsinspektör, eller egentligen skogshärbärgesinspektör, 17 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

18 och verksam under nästan fyra decennier. Till pionjärerna måste också räknas Gunnar Huss, Herman Kvarnzelius och Henning Elmquist. I den ursprungliga lagtexten om arbetarskydd talades det högtravande och bombastiskt om ansvar och samarbete, men mycket lite kom i praktiken ut av bestämmelserna som sade: att idkare af yrke, som i denna lag afses, är pliktig att vidtaga alla de anordningar, som i afseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga för att skydda hos honom anställde arbetares lif och helsa. Sakkunnige män till det antal, som kan finnas lämpligt, skola särskilt förordnas att gå vederbörande yrkesidkare tillhanda med upplysningar och råd i fråga om arbetares skyddande mot yrkesfara. Dem åligger jemväl öfer denna lags efterlefnad. Det första stycket var avsett att rikta sig till utövaren eller arbetsgivaren och det andra stycket riktade sig till yrkesinspektionen, men också till de bruksläkare som flera av de stora och medelstora bruken hade i tjänst. Verkligheten och tolkningen av lagtexten blev en helt annan. De flesta som studerade eller hade tillgång till lagen var knappast de som stod vid maskinerna eller höll i verktygen. Arbetsgivarna tolkade lagen som att idkare av yrke är pliktig att vidta alla de anordningar som äro nödiga, betydde att det var de anställda som i första hand skulle visa försiktighet. Disponenten visste ju inget om maskinerna och än mindre om vilka skyddsanordningar som krävdes. På så sätt ansåg han att han knappast heller hade det direkta ansvaret. Lagens budskap blev därför extra tydligt. Blame the victim, skyll det mesta på den som står i produktionen, det vill säga den skadedrabbade. Att lagen kom till i en tid då arbetarrösterna i riksdagen lyste med sin frånvaro förklarar en del. Det andra man skyllde på var att den mänskliga faktorn spelade in när olyckor hände. Att olyckor inträffade och ingick i vardagen var något som man betraktade som helt naturligt. 18 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

19 Man hade helt enkelt bara otur och det fick man leva med. Detta förhållande skulle komma att förfölja arbetarskyddet och dess utveckling både lokalt och centralt i många årtionden framöver. Den inrättade yrkesinspektionen stod inför en närmast oöverstiglig uppgift. Dels var de alldeles för få för att tillsynen skulle bli effektiv, dels tolkade de lagen som den borde tolkas, vilket stod i motsats till arbetsgivarvärlden i gemen. Trots de, enligt lagstiftaren, förmanande orden i lagstiftningen hände nästan ingenting. Yrkesinspektörerna klagade ständigt över att de saknade de nödvändiga sanktionsmöjligheterna och i rapporterna skyllde de det mesta på arbetsgivarna. Bakgrunden kan allra bäst illustreras med enkel statistik från talets sista årtionden. De som förberedde 1889 års lag pekade på att medellivslängden för inomhusarbetare under 1880-talet i genomsnitt var 44 år. För bokbindare var den bara 34,6 år och för tobaksarbetare 33,1. Längst var den för lantarbetarna med 54,8 år. Hur många som därutöver drabbades av olycksfall eller invaliditet i arbetet redovisades inte. Det här ledde till att de liberala krafterna, som började göra sig gällande i början av det nya seklet, allt mer högljutt krävde att lagstiftningen omarbetades. Så skedde också och den nya lagen trädde i kraft Utvecklingen gick snabbare än vad politikerna räknat med. Kriget i Europa 1914 påskyndade den industriella utvecklingen. Det innebar att även denna lag ganska snart blev överspelad av verkligheten och utvecklingen i näringslivet. Utvecklingen gick så fort att lagstiftarna hela tiden var på efterkälken. Lagstiftningen från 1912 debatterades ständigt under de följande åren och omarbetningar och tillägg gjordes då och då. Men tankarna på en radikal omarbetning lät vänta på sig. Vid 30-talets början införde SAF och LO begreppet säkerhetsombud i den gemensamma vokabulären. Det tillkom via en överenskommelse som byggde på att arbetsgivare på frivillig väg kunde ge uppdrag åt någon av de anställda att bistå verksamheten och skyddet genom att verka som säkerhetsombud. 19 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

20 Tanken var god men man lyckades bara införa säkerhetsombud där facket var tillräckligt starkt. Erfarenheterna var trots allt på det hela taget goda i de större industriföretagen. I de medelstora och mindre företagen var situationen en annan. Framgångarna berodde i hög grad på personer. Energi och envishet ledde till resultat, men medaljen hade en mörk baksida. Var det nya säkerhetsombudet för energiskt hände det att han för det var vanligtvis en han omedelbart fick höra det av arbetsledarna eller från företagsledningen. Det betydde att han oftast fick plikta med sin anställning eller i lindrigaste fall, lämna sitt uppdrag. Yrkesinspektionens berättelse från 1938 visade att det hade utsetts skyddsombud vid arbetsställen. Året därpå hade siffran stigit med fyrahundra till arbetsställen. Utvecklingen gick därmed alldeles för trögt. I slutet på 30-talet satte parterna sig ner vid förhandlingsbordet för att försöka förhandla fram en egen överenskommelse. Lagstiftarna hade nu lappat och lagat på 1912 års lag så länge att det inte gick att göra så mycket mer lagstiftningsvägen. En ny lag och ett nytt synsätt från statsmakternas sida var nödvändig. Regeringen tillsatte därför en utredning i syfte att presentera en ny och modern arbetarskyddslagstiftning. Den ville dessutom skapa en egen myndighet för tillsynen som hittills hade varit en del av Riksförsäkringsanstalten. Uppdraget gavs till publicisten och sedermera landshövdingen Ragnar Casparsson. Han, som var uppfödd i Västmanland och i en bruksmiljö med alla dess risker och besvärliga miljöer, var synnerligen lämplig att ta hand om problemet. Genom att mycket kom emellan, inte minst andra världskriget, skulle den nya lagstiftningen och tillsynsverksamheten inte se dagens ljus förrän mer än tio år senare, i slutet på 1940-talet. 20 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

21 Avtalsvägen breddas SAF och LO förstod nu, efter den tydliga uppläxningen av den Nothinska utredningen, att de på allvar hade bollen. Lagstiftarna var beredda och skulle inte dra sig för att komma med lagstiftning. Inte bara när det gällde stridsåtgärder av olika slag. De skulle säkert inte dra sig för att lagstifta även inom parternas gemensamma område. Säkerhetsfrågorna skulle inte vara något undantag. Nu gällde det för SAF och LO att snabbt hantera den uppkomna situationen. Som ett första steg var man beredd att försöka reglera andra frågor än de som Torsten Nothin särskilt pekat på via avtal. När parterna var klara med huvudavtalet 1938 var de redo att ta sig an nästa fråga. Högst upp på listan över angelägna frågor stod arbetarskyddet. Det var fackföreningsrörelsen som drev på. Det är osäkert hur stor entusiasmen var inom arbetsgivarvärlden. Förmodligen var den inte lika hög som på LO-sidan. I september 1939 tillsatte parterna en särskild förhandlingsgrupp om fem personer från vardera parten för att undersöka möjligheterna att reglera arbetarskyddsfrågorna. Genom huvudavtalet hade man skapat den svenska modellen. Nu gällde det att ge en eventuell överenskommelse ett konkret innehåll. Få frågor var trots 21 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

22 allt så konkreta som arbetarskyddet, eller arbetsplatsens säkerhetsfrågor som de kallades. Gruppen leddes av Gunnar Hultman, direktör i Pappersmasseförbundet och LO-juristen Arnold Sölvén. Gruppen gick till verket med en beslutsamhet och energi som imponerade. Inledningsvis besöktes ett dussin företag för att deltagarna skulle få den nödvändiga verklighetsförankringen och uppleva problemen på ort och ställe. De var ju långt ifrån experter på området. Vid besöken gick man mycket systematiskt tillväga. Man talade med företagsledningarna, arbetsledarna och de fackliga företrädare och deras säkerhetsombud om de fanns. Allt tillgängligt material i form av kurser, filmer, broschyrer och tidskrifter och annat propagandamaterial studerades. Därutöver gjordes ett omfattande utredningsarbete tillsammans och på ömse håll. Genom Sölvéns dagböcker vet vi att det första egentliga förhandlingssammanträdet hölls den 28 och 29 mars, Därefter följde flera sammanträden och i september 1941 presenterade förhandlarna en rapport och ett förslag till en övergripande överenskommelse om den lokala säkerhetstjänstens organisation på arbetsplatserna för sina huvudmän. Den 5 november 1941träffades Arbetsmarknadskommittén, för övrigt det första sammanträdet med kommittén sedan februari 1940, och fastställde det slutliga förslaget till överenskommelse. Till det slutliga materialet var fogat två yttranden, eller snarare reaktioner, ett från Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsbolag, AÖO, och ett 25-punktsprogram från LO. Flera av slutsatserna och reaktionerna från de båda intressenterna var sammanfallande, men uttrycktes på olika sätt. Dessa redovisades i slutmaterialet som diskuterades ingående och grundligt i Arbetsmarknadskommittén och blev, tillsammans med gruppens förslag till överenskommelse, underlaget för beslutet om de allmänna reglerna för säkerhetstjänsten. LO och dess förbund krävde i första hand ett tydligt skydd mot trakasserier för skyddsombud och ledamöter i säkerhetskommittéerna. På 22 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

23 den punkten hade man haft dåliga erfarenheter. Man krävde också en skyldighet för yrkesinspektörer att alltid kontakta säkerhetsombuden vid sina inspektioner, göra tätare inspektioner, se till att det upprättades protokoll från kommittésammanträdena och att tydliga instruktioner för ombuden utarbetades. Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsbolag talade i sitt yttrande beträffande inspektionsverksamheten, om behovet av instruktioner och protokoll. Vidare nämndes arbetsledarnas roll och utbildning och behovet av undervisning i skolor, genom kurser och korrespondensstudier. Likaså framfördes behovet av att i gällande lönekollektivavtal införa viktiga arbetarskyddsbestämmelser. Den slutgiltiga överenskommelsen om Allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens organisation och vissa tillämningsföreskrifter m.m. fastställdes av parterna i april I och med denna överenskommelse var de beredda på att undersöka om den svenska modellen blivit användbar. Framtiden skulle visa att den höll och att begreppet den svenska modellen kommit för att stanna på svensk arbetsmarknad. I sinom tid skulle antalet överenskommelser och avtal bli ett halvdussin. SAF och LO beslutade också att inrätta en särskild partsgemensam nämnd som skulle diskutera frågor som hängde samman med den nya säkerhetsöverenskommelsen. Den nya nämnden höll sitt första och konstituerande sammanträde den 11 juni samma år. En av de frågor som behandlades var namnet. Resultatet blev Arbetarskyddsnämnden. Man utgick ifrån att nämnden omedelbart skulle få fullt upp att göra med ärenden för att genomföra överenskommelsen. På den punkten skulle de bli grundligt besvikna. Antalet tvister var förvånansvärt få. Det hade bara gått några år sedan parterna låg i full fejd med varandra. Såren var kanske läkta men ärren fanns kvar. Till ordförande utsågs Gunnar Hultman, Svenska Arbetsgivareföreningen, och till vice ordförande Arnold Sölvén, LO. Till nämndens 23 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

24 sekreterare utsågs Alvar Odholm, Svenska Arbetsgivareföreningen. Odholm och Sölvén som båda var jurister blev de två som under de kommande åren var nämndens verkställande tjänstemän. Vid detta första sammanträde var ledamöterna fulla av ambitioner. De beslutade att sammanträda så ofta som det behövdes dock minst en gång i kvartalet. Det som slår en läsare av det ganska ordrika protokollet i folioformat, är den grundliga inventeringen av möjligheterna till utveckling och framgång som skedde vid de inledande sammanträdena. Däremot talade man mindre om vem som skulle genomföra alla de goda förslagen. Vid sammanträdet placerades utbildningen och propagandan i högsätet. Gunnar Hultman pekade på att nämnden också kunde bli en professionell talarförmedling på området. Sölvén ansåg att nämnden borde försöka ta radion i anspråk. Axel Svensson drog en lans för en utbildning av förbundens företrädare, som enligt hans mening måste gå i täten inom respektive bransch för att förverkliga överenskommelsen. Gunnar Mohlne ansåg att studieförbundet ABF borde aktiveras och att man fick se upp så att man inte gick i vägen för varandra. Vid sammanträdet blev ledamöterna påminda om vilken viktig roll Föreningen för Arbetarskydd och dess tidskrift Arbetarskyddet hade. Samarbetskontakter med dem borde etableras. Föreningen hade bildats i början av århundradet och var i högsta grad en föregångare på området. Ett samarbete som för övrigt senare kom att bli både omfattande och långlivat. Likaså nämndes Arbetarnas Samaritförening som en lämplig samarbetspartner och användandet av SAF:s och LO:s arbetarskyddsfilm Trygghet och Trivsel. En annan fråga som kom att uppta nämndens diskussioner en lång tid framöver var utarbetandet av en handbok för den lokala säkerhetstjänsten. Till och med en innehållslista utarbetades och diskuterades vid ett sammanträde i december Vid majsammanträdet året därpå var allt material till handboken färdigt för en första kritisk granskning. 24 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

25 Men materialet var alltför ojämnt och en eventuell utgivning fick vänta, i första hand tills den nya arbetarskyddslagen trätt i kraft. Casparssons utredning var tillsatt men hade gått ner på beredskapsnivå medan kriget pågick. Den förväntades komma med ett slutligt förslag om några år. Kriget föreföll gå mot ett slut. Ställningstagandet att skjuta på utgivningen var ett otvetydigt svar på frågan om hur stark enigheten var i den praktiska handläggningen av säkerhetsfrågorna på det lokala planet. Frågan visade sig vara alldeles för stor för att kunna lösas på detta tidiga stadium och allra minst genom att publicera en gemensamt utarbetad handbok. Variationerna på arbetsmarknaden var dessutom alldeles för stora. Överenskommelsen från 1942 har senare kommit att kallats för juvelen i samarbetets krona. Det är måhända en överdrift, men det ligger ändå något i påståendet. I och med säkerhetsöverenskommelsen och i viss mån också genom det tidigare huvudavtalet, låg parterna ett gott stycke före lagstiftaren, låt vara med deras goda minne. Dessutom hade parterna gett Ragnar Casparsson god draghjälp på vägen mot en modern lagstiftning. De två gjorda överenskommelserna, Huvudavtalet och den framförhandlade Säkerhetsöverenskommelsen var trots allt ett uttryck för en inre mognad hos parterna, även om mycket återstod. I och med överenskommelsen låg den fastslagna riktningen fast, samarbete är bättre än konfrontation skulle parterna presentera ytterligare en samarbetsöverenskommelse om yrkesutbildningen. Arbetarskyddsnämnden såg hur förbunden på ömse sidor behandlade överenskommelsen. Vilka branscher och förbund antog överenskommelsen och vilka gjorde det inte. Nämnden beslutade att efter ett par år göra en sammanställning över de förbundsområden som dittills antagit reglerna. Den visade att den 1 april 1943 hade närmare 40 avtalsområden antagit säkerhetsöverenskommelsen. Huvudparten var den tunga industrins förbund och förhandlingsområden. Det intressanta 25 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

26 var att överenskommelsen ganska snart fick parallella motsvarigheter på den offentliga sektorn, främst inom kommunala och statliga verk. Att den svenska överenskommelsen följdes utanför våra gränser visar ett brev som nämnden fick från Finland. Det redovisade att Ömsesidiga Olycksfallsbolaget i Finland hade antagit nästan likalydande regler för industrins olycksfallsskydd. Naturligtvis var parterna på det klara med att de goda intentionerna inte skulle lösa alla problem. Men grunden var lagd, nu var det upp till förbunden och de lokala parterna att förverkliga överenskommelsen. Arbetarskyddsnämnden skulle göra sitt bästa för att tillhandahålla verktygen. Det var ingen hemlighet att det fanns gott om optimister, men det fanns också gott om kritiker. Det saknades inte vilja, men det saknades tradition. Situationen på det politiska området och det ännu inte avslutade världskriget överskuggade det mesta och fördröjde genomförandet av överenskommelsen. Att de centrala parterna skulle kunna sköta om allt som stod på den digra prioriteringslistan var man, inte minst på arbetstagarsidan, ganska skeptisk till. Det dröjde därför inte alltför länge innan man öppet reagerade. En bidragande faktor till den långsamma utvecklingstakten var också näringslivet som hade en svår tid och gjorde allt för att överleva. Båda parter var medvetna om att det trots allt fanns andra frågor som hade prioritet utöver arbetarskyddet. Bortsett från det var den nymornade samarbetstanken ännu i sin linda. Inom parternas egna led fanns djupa spänningar och på flera områden saknades samstämmighet och entusiasm. Utvecklingstakten på säkerhetsområdet var enligt nämndens ledamöter inte överväldigande. I de flesta fall var det arbetstagarsidan som fick ta täten och ligga på så gott det gick. Alltför sällan upplevde de att det var arbetsgivarsidan som tog initiativet. 26 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

27 Den lokala säkerhetstjänsten Den nya överenskommelsen var unik för sin tid. Den innehöll mindre av definitiva och strikt bindande bestämmelser och mer av pedagogiskt riktade anvisningar. Det fanns vägledande instruktioner för säkerhetsombuden och de dåvarande säkerhetskommittéerna. De bytte namn till skyddsombud och skyddskommittéer i och med den nya lagen De flesta på central nivå visste att sådana instruktioner kunde tas mycket bokstavligt, men arbetsgivarsidan ansåg att de kunde vara nödvändiga om inte annat som påtryckningsmedel i företagen. Arbetsgivarsidan var orolig för att de fackliga ambitionerna skulle ta överhanden annars. Instruktionerna hade en mer positiv effekt än man anat och de många oskolade säkerhetsföreträdarna blev en viktig hjälp för båda sidor. Överenskommelsen om den lokala säkerhetstjänsten inleddes med en allmänt formulerad motivering, där parternas avsikter så tydligt som möjligt preciserades. Därefter följde ett dussin avtalsparagrafer. Bara en av paragraferna hade getts en direkt bindande karaktär. Det var den regel som behandlade den eventuella kränkning skyddsombudet skulle kunna drabbas av från arbetsgivarsida. Bestämmelsen fick 27 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

28 därför ett kollektivavtals innebörd och skulle i den lokala tillämpningen behandlas som en uppkommen kollektivavtalstvist. LO hade därmed fått gehör för sin önskan om en kollektivavtalsbindande trakasseribestämmelse. Det finns ingen anledning att återge överenskommelsen i sin helhet. Men på några punkter finns det skäl att lyfta fram parternas tankar. Bland annat hade överenskommelsen starkt fokus på arbetsolycksfallen. Arbetsrisker som kemiska risker eller belastningsskadorna nämns inte. Tiden var ännu inte mogen för dem. Ett annat förhållande som är viktigt att hålla i minnet är arbetsmarknadsförhållandena vid den tid överenskommelsen kom till. Då levde fortfarande innebörden i den så kallade Decemberkompromissen från 1905, eller senare 32 i SAF:s stadgar, kvar i umgänget på arbetsplatsen. Den stod i alla lönekollektivavtal och behandlade makten över arbetsplatsen. Det var den regel som entydigt reglerade arbetsgivarens oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet och att antaga och avskeda, arbetsgivarna fick å sin sida inte hindra arbetarna att organisera sig. Säkerhetsombudets roll tog stort utrymme i överenskommelsen. Vem som helst skulle inte kunna utses. Det antyddes att arbetsgivaren skulle kunna ha ett ord med i laget. Bland annat sades att säkerhetsombud bör äga gott omdöme, ordningssinne och intresse för säkerhetsarbete. Säkerhetsombud skulle utses på arbetsplatser SAF och LO gick gemensamt ut med ett varningsbudskap om olycksfallsutvecklingen. där det regelbundet arbetar mer än tio anställda. Man kunde även utse ombud på mindre arbets- 28 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

29 platser om det ansågs nödvändigt. Men då var det arbetets anordning eller omfattning som skulle avgöra om det fanns behov av ett särskilt säkerhetsombud. En annan bestämmelse var hur många ombud som behövdes på en arbetsplats. Parterna ansåg att om det var under femtio arbetare på arbetsplatsen så räckte det med ett ombud, över 50 minst två och över 150 minst tre och därefter vid trehundrafemtio ytterligare ett och så vidare. På en arbetsplats där det fanns såväl män som kvinnor skulle, om kvinnorna var fler än tjugo, minst ett av säkerhetsombuden vara en kvinna. Den här bestämmelsen försvann ur överenskommelsen tio år senare. En säkerhetskommitté skulle utses om antalet arbetare är fler än hundra och den ska sammanträda minst en gång i kvartalet. En säkerhetsfrågas väg reglerades mycket noga i överenskommelsen. En arbetare som upptäckte en brist i säkerheten skulle alltid först vända sig till sin arbetsledare med frågan och om arbetsledaren inte reagerade skulle säkerhetsombudet kontaktas. Skulle arbetsledaren inte reagera på ombudets påpekande kunde ombudet vända sig direkt till en av arbetsgivaren utsedd representant. Skulle inte heller det hjälpa måste ombudet skriftligen vända sig direkt till arbetsgivaren eller till säkerhetskommittén. De närmast följande åren efter överenskommelsens tillkomst sammanföll med andra världskrigets mest intensiva tid. Genomförandet av överenskommelsen kom därför att dra ut längre på tiden än till och med SAF och LO planerat. Under tiden fortsatte olycksfallskurvan att stiga och den steg brant under hela 40-talet. Krigsslutet 1945 innebar att den svenska industrin tog ny fart och allt rullade på betydligt snabbare, vilket betydde ännu fler olycksfall. Trots att männen var tillbaka på arbetsplatserna syntes inte det i olycksfallsstatistiken. En stor del av det ökande antalet olycksfall berodde på att antalet nyanställningar steg kraftigt efter krigsslutet. Först i slutet av 40-talet kunde kurvan brytas. Problemet var då så allvarligt att det faktiskt inträffade närmare olycksfall varje arbetsdag. 29 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

30 Både SAF och LO bedömde att situationen vara så kritisk och så allvarlig att de gemensamt gick ut med ett alarmerande varningsbudskap i form av en affischkampanj där LO:s ordförande Axel Strand öppet reagerade mot den rådande situationen och de olycksfallen per dag. Han uttrycker sin oro över olycksfallsutvecklingen på följande sätt: så långt har det nu gått. Varje arbete har visserligen sina risker men erfarenheten visar att de flesta kan undvikas om var och en handlar under ansvar. Ett olycksfall drabbar icke endast Dig och Din familj utan även produktionen och därigenom hela vårt folks välstånd. LO ger sitt fulla stöd åt den nu inledda kampanjen mot olycksfall i arbetet. Som tydligt framgår av LO-ordförandens uttalande var han en del av den alltjämt rådande föreställningen att det trots allt var arbetaren som skulle se upp så att inte olyckan var framme och drabbade just honom eller henne. Han är därmed ett talande bevis för den gamla föreställningen blame the victim. Som snickare hade han uppfostrats med uppfattningen att det berodde på honom själv om han skulle drabbas av olycksfall eller inte. Åtskilliga var de snickare som hade händer som helt saknade fingrar eller bara hade delar av något finger kvar. Det skulle visa sig att blame the victim var fast förankrad hos de allra flesta och någon diskussion om dess berättigande kom inte upp förrän tiotals år senare. Även om det i den allra första lagstiftningen tydligt talade om att det var arbetsgivaren som skulle se till att maskiner och verktyg hade behövliga skyddsanordningar var det ingen som reagerade på påståendet att det alltid fanns så kallade olycksfåglar och otursförföljda. Sådana personer kunde man inte göra något åt. Efter krigsslutet 1945 återupptog Ragnar Casparsson sitt utredningsuppdrag som legat mer eller mindre i malpåse under kriget presenterade han ett omfattande och modernt förslag till ny arbetarskyddslagstiftning och tillsyn. Han hade under tiden fått bästa möjliga draghjälp av SAF och LO. 30 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

31 Förslaget mötte inget större motstånd hos parterna och riksdagen kunde utan motstånd klubba förslaget, så att lagen och den dithörande kungörelsen kunde träda i kraft den 1 juli Men en fråga verkade vara helt cementerad, även om den nya lagen var strängare på de flesta punkter så levde alltjämt blame the victim kvar. Endast några få kritiska röster hördes. De ansåg att de nya riskerna, framför allt de kemiska, också måste uppmärksammas i lagen. De som talade om de kemiska riskerna pekade på sviterna av gengasanvändningen under kriget och om stendammet som förorsakade silikosen eller stendammslungan i gjuterier och gruvor. Men även de ergonomiska skadorna började komma på tal genom uttrycket bioteknologi. I och med den nya lagen var parterna mer i takt med tiden. Arbetarskyddet fick dessutom ett eget verk för uppföljning och tillsyn, Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen. Även yrkesinspektionen utökades med egna kontor på ett tiotal platser i landet. Silikos och stendammslunga vanliga yrkessjukdomar Silikosen identifierades redan av Carl von Linné, som under sin dalaresa kort och gott kallade den Orsasjukan eftersom han inte visste vad det var. Han misstänkte att den kunde orsakas av det sandstensdamm som orsaborna inandades när de gjorde slipstenar. Redan 1706 hade den italienske vetenskapsmannen Ramazzini beskrivit en lång rad yrkessjukdomar i en bok. 31 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

32 Arbetarskyddsnämnden Inrättandet av Arbetarskyddsnämnden på sommaren 1942 var ett nytt och spännande steg i det gryende partsamarbetet mellan SAF och LO. Vid sidan av Arbetsmarknadskommittén var det den första permanenta grupp som SAF och LO inrättade. Skillnaden var att Arbetarskyddsnämnden skulle vara mer operativ än Arbetsmarknadskommittén. Parternas ambition var, att så länge inte någon helt accepterad statlig myndighet med huvudansvar för övervakning av arbetarskyddsfrågorna fanns, skulle detta uppdrag skötas av den egna nämnden. Hur det skulle gå till praktiskt var oklart. Det som sägs i sammanträdesprotokollen är att kostnaderna för verksamheten skulle delas lika mellan parterna. Uppgifterna för nämnden preciserades i överenskommelsens första paragraf, men i mycket allmänna ordalag: att främja samverkan mellan de förbund, som antagit de allmänna reglerna för den lokala skyddsverksamhetens organisation, även som mellan de lokala parterna i syfte att åstadkomma ett effektivt arbetarskydd, att även eljest aktivt främja sådana strävanden, som syfta till att öka sundheten och säkerheten på arbetsplatserna, 32 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

33 samt att i övrigt fullgöra de uppgifter i avseende å arbetarskyddet, vilka arbetsgivareföreningen och landsorganisationen gemensamt må uppdraga åt nämnden. I en tidigare paragraf, det fanns bara två i överenskommelsen, hade endast sammansättningen fastlagts. Två ledamöter från vardera parten och lika många suppleanter skulle leda verksamheten. Ganska snart fann man att en viktig part i det lokala säkerhetsarbetet var orepresenterad och därmed saknades i nämnden, nämligen företrädare för de grupper som lokalt stod närmast arbetarna i produktionen och arbetarskyddets frontlinje. Någon formell framställning direkt till tjänstemannarörelsen gjordes inte förr än kriget var slut och när nämnden hade ett eget kansli. Sannolikt diskuterades frågan i mellantiden ingående inom SAF och LO. SAF var positiv till arbetsledarnas medverkan. Det fanns flera skäl till det, allra flest på det lokala planet. LO hade det antagligen svårare. Arbetarnas animositet på det lokala planet till arbetsledarna i allmänhet bidrog säkert till att LO:s inställning var kluven. Vid nämndsammanträdet i september 1946 diskuterades arbetsledarnas roll i det lokala säkerhetsarbetet. Frågan hade varit uppe tidigare och informella diskussioner med representanter för Sveriges Arbetsledareförbund, SALF, hade skett men inget formellt beslut hade tagits. Tjänstemannarörelsen, särskilt SALF, hade känt sig isolerad men kunde inte ta något eget initiativ på grund av formella skäl. Något avtalsförhållande fanns inte på området. Den 14 maj 1946 hade nämndens företrädare träffat SALF och Ernst Ahlberg, förste ombudsman i förbundet i Uppsala, som framförde förbundets mening om ett intimare samarbete med Arbetarskyddsnämnden. Men det fanns ett juridiskt problem som måste lösas eller kringgås. SALF, eller tjänstemannarörelsen TCO som SALF tillhörde, var inte kollektivavtalsslutande part och kunde därför inte automatiskt göra anspråk på en plats i nämnden. Det var SALF:s medlemskap i TCO som gjorde att SALF inte kunde agera på egen hand. 33 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

34 1947 inbjöd SAF och LO formellt Tjänstemännens Centralorganisation, TCO, att ingå som adjungerad ledamot i nämnden med en representant och suppleant. Man skulle delta i nämndens verksamhet, men deltagandet medförde inga ekonomiska förpliktelser. På så sätt kom man runt behovet av att teckna ett avtal med TCO. Hoppet stod nu till att TCO skulle låta sig företrädas av någon från Sveriges Arbetsledarförbund. TCO utsåg Ernst Ahlberg till ordinarie ledamot och Rudolf Gustavsson, SALF, som suppleant. De började nämndarbetet i maj Från och med Arbetarskyddsnämndens överenskommelse 1951 stod det att denna rätt endast var given till Sveriges Arbetsledareförbund, förmodligen med TCO-ledningens goda minne. De nya reglerna antogs mycket snabbt av respektive förbund. En sammanställning som redovisades på senvåren 1952 visade att vid årsskiftet 1951/1952 omfattades närmare företag med sammanlagt arbetare av överenskommelsen. Nämnden fick själv besluta om praktiska detaljer i verksamheten, till exempel sammanträden. En sådan fråga var synen på ordinarie ledamöter och suppleanter. Att vara suppleant blev lika viktigt som att vara ordinarie. I det praktiska arbetet fanns det ingen skillnad. Fördelen var att man med den ökade representationen, uppnådde en större mångfald av erfarenheter när olika frågor skulle diskuteras eller behandlas. Ett intressant förhållande i nämndarbetet var sättet att fatta beslut. Båda parter var i praktiken lika starka. För att undvika att det praktiska genomförandet skulle gå i stå på grund av meningsskiljaktigheter måste alla beslut i nämnden alltid fattas genom konsensus. I praktiken fanns det bara två röster, SAF:s och LO:s. Skulle olika meningar kunna spåras betraktades det som ett tecken på att ärendet inte var tillräckligt förberett. Om det skedde återremitterades frågan till ordförandekonferensen. Den var ett slags informellt arbetsutskott som bestod av de två ordförandena och var från och med 1946 förstärkt med kanslichefen. 34 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

35 Ett kansli måste till Arbetarskyddsnämndens första år präglades av osäkerhet och brist på erfarenhet. Parternas samarbete var ännu ungt. Personerna i nämnden var mera teoretiker än praktiker. Avståndet till arbetsplatserna var stort. Det fanns naturligtvis många skäl till att parterna valde att sätta in sina toppersoner i nämnden. Man ville behålla maktbalansen och hoppades att sekreteraren skötte grovarbetet. Huvudsekreterare var Alvar Odholm från SAF. Hans kollega på LO-sidan var nämndens vice ordförande Arnold Sölvén. Båda var jurister och kunde avtalsspråket, men de stod en bit ifrån praktiskt arbetarskydd. Arnold Sölvén anade tidigt att hotet om en långtgående lagstiftning var nära förestående om inte nämnden inom rimlig tid och utan egna operativa resurser kunde uppvisa några konkreta resultat. Nämnden måste därför snabbt, enligt Sölvén, gå från teori till praktik. Det kunde bara ske när nämnden hade en operativ funktion och ett kansli. Ju mer Sölvén tänkte på sin uppgift som ledamot och vice ordförande, desto klarare kunde han se behovet av ett nämndkansli framför sig. Han prövade tanken på olika håll, inte minst i LO-ledningen som inledningsvis inte var översvallande men mjuknade och till slut instämde 35 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

36 i Sölvéns åsikter. Ledningen bad honom att arbeta vidare med tanken. Det var ju arbetarna på verkstadsgolvet som hade allt att vinna på att få kvalificerad hjälp ansåg LO-sidan. Att inrätta ett kansli var inte något enkelt beslut. Misstron mellan parterna var fortfarande stor. Det fanns flera förbund, på ömse sidor, som bokstavligen bara väntade på att det inledda klassamarbetet skulle rasa samman. Att man skulle ta ett gemensamt ansvar för en verksamhet och personal var avskräckande. Det gällde därför för parterna att gå försiktigt fram och lyssna noga på alla argument. Tanken på att anslå en hel dag till ett sådant nämndsammanträde väcktes av LO-sidan. Deras avsikt var att sammanträdena både skulle blicka bakåt och framåt. Det var ingen tvekan om att Sölvéns enträgna arbete på hemmaplan hade föregått sammanträdet. Nämndens representanter hade i god tid beslutat att hålla sitt första riktiga heldagssammanträde på Hotell Uppsala Gille. Den 9 maj 1945, samma dag som nämndsammanträdet genomfördes, trädde den tyska villkorslösa kapitulationen i kraft. Världskriget var äntligen slut. Sammanträffandet var naturligtvis en tillfällighet. Alla hade följt den dramatiska utvecklingen via radion. Frågan var om alla hade dragit slutsatserna av vad detta skulle komma att betyda för klimatet på den svenska arbetsmarknaden. Mötet hölls också under en av landets största arbetskonflikter, den så kallade Metallstrejken. Strejken som pågick under det första halvåret 1945 omfattade verkstadsarbetare. Den var i många avseenden mycket påfrestande för fackföreningsrörelsen och för Metall i synnerhet. Förbundsledningen tvingades att strida på två fronter, dels mot arbetsgivarsidan, dels internt i en omfattande konflikt mellan socialdemokrater och kommunister. En av de ledande personerna i Metalls förbundsledning var förbundssekreterare Erik Thörnberg. Arbetarskyddsnämnden hade beslutat att trots allt hålla sitt avtalade möte. Det var ytterligare ett bevis på att parterna ansåg att samarbetslinjen var viktigare än en konfrontation. 36 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

37 Det blev onekligen ett historiskt sammanträde i nämndens historia och förtjänar därför att skildras mera i detalj. Det ger samtidigt en god inblick i umgänget mellan parterna. Protokollet visar också på sammanträdets vikt. Det har gått till historien som Uppsala möte, nämndens enda sammanträde som återges i ett referatprotokoll. Vid det föregående sammanträdet hade andre ordförande Gustaf Wahlberg, LO:s representant, vid sidan av protokollet tagit upp frågan om nämndens framtida arbete med SAF. Wahlberg hade tagit fasta på de allmänna att-satserna i avtalet om nämnden och pekade på att nämnden bara hade utvecklats till ett kontaktorgan mellan SAF och LO som inte kunde uppfylla de åtaganden som den lokala säkerhetstjänsten förutsatte. Därför var det dags att fundera på om inte Arbetarskyddsnämnden behövde en fastare organisation för att möta alla propåer om aktiva insatser, inte minst på utbildnings- och informationsområdet. Alla vid sammanträdet visste att Ragnar Casparsson var i full färd att avsluta sin utredning och att han kastade lystna blickar på parternas överenskommelse om den lokala säkerhetsorganisationen. Han var särskilt intresserad av det lokala samarbetet mellan arbetsgivaren och de anställda. SAF och LO:s företrädare visste att den ingångna överenskommelsens viktigaste delar på så sätt skulle omvandlas till lag och att riksdagen därmed i en handvändning skulle flytta över viktiga maktfrågor i företagen, från de lokala aktörerna till lagstiftaren. Nämndens ordförande Gunnar Hultman hade noga noterat det stora intresse Wahlbergs inlägg väckt i nämnden. Han ville att nämnden på bästa sätt skulle använda sammanträdet uteslutande till denna fråga. Arnold Sölvén från LO inledde med en genomgång som speglade den aktuella situationen och vad som var att vänta om Casparsson fick som han ville. Han påpekade särskilt att ingen av parterna egentligen var emot en modernare lagstiftning eftersom den aktuella inte fyllde parternas krav. Men han var tveksam till att lägga avgörandet i statsmakternas händer. Han var dessutom en stark anhängare av samarbetstanken. 37 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

38 Arbetarskyddsnämnden Sittande från vänster: Gunnar Hultman, ordförande, Arnold Sölvén, vice ordförande. Stående från vänster: Alvar Odholm, Axel Svensson, Erik Thörnberg, Torsten Thornander, Gunnar Mohlne, Gustav Valberg och Torsten Fahlman. Mötet hade av allt att döma förberetts väl på båda sidor. Från LO:s sida var det därför ingen tillfällighet vem som skulle få uppdraget att inleda och på så sätt markera LO:s uppfattning. Det uppdraget var givet Arnold Sölvén, även om han var tjänsteman och inte förtroendevald. Arnold Sölvén inledde utifrån ett arbetstagarperspektiv med det som LO sett som en svaghet, nämligen att överenskommelsen inte fullt ut blivit kollektivavtal. Då hade den sannolikt fått större genomslagskraft ute på företagen och tvingat dem att vara aktivare. Genom att den nu blev rekommenderande var den alltför svag, ansåg Sölvén. 38 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

39 Han drog sig inte för att kalla nämndens verksamhet för ett misslyckande. Nämnden hade under de gångna åren inte haft särskilt mycket av praktisk löpande verksamhet, den mesta tiden hade ägnats åt mera formella frågor. Svagheten var att nämnden bara bestått av personer i central ställning som befann sig långt ifrån verkligheten och vardagen och att verksamheten saknade ett verkställande organ. Förbunden och de lokala parterna var för lite engagerade i säkerhetsfrågorna. Med tanke på att arbetsgivarna blev allt positivare till en modernare lagstiftning var det nu praktisk handling på företagen som alla väntade på. Sölvéns grundliga genomgång av det aktuella sakläget utmynnade i ett konkret förslag från LO:s sida. Nämnden borde snarast inrätta ett kansli med en eller två handläggare. Gustaf Wahlberg underströk Sölvéns förslag och tillade att om ett verkställighetsorgan för nämnden inte skulle komma till stånd, måste man se pessimistiskt på möjligheterna att bedriva samarbete mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen. Wahlbergs yttrande var på gränsen till hotfullt. Genom sin roll som LO:s andre ordförande, var hans inlägg utomordentligt allvarligt menat och väl förankrat i LO-kretsen. Det intressanta var dessutom att LO vid detta tillfälle inte bara kritiserade den ingångna överenskommelsen, man presenterade också ett antal förslag till att komma tillrätta med problemen. SAF var överraskad av styrkan i den kritik som LO-sidan levererat. Torsten Thornander tyckte att det mesta hade fungerat bra och att en alltför långtgående detaljstyrning inte var vad SAF eftersträvade. Att den lokala säkerhetstjänsten utvecklades snabbt och bra var dessutom en allmän uppfattning inom SAF. Alvar Odholm, SAF, ansåg att det inte gick att bortse från att det fanns tydliga åsiktsskillnader, inte minst i den ideologiska frågan på området. Odholm kom också in på förslaget till arbetarskyddslag och påpekade att SAF inte ville ha några detaljerade regler i lagstiftningen, särskilt inte när det gällde den lokala verksamheten. Som den analyti- 39 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

40 ker han var såg han frågan ur ett maktpolitiskt perspektiv. Odholm och Sölvén stod långt från varandra. Odholm kommenterade också det kommande förslaget om den nya yrkesinspektionen och dess roll visavi Arbetarskyddsnämnden. Han var rädd för konkurrens mellan organen och påpekade att den övervakande uppgiften ålåg lagstiftaren, medan parterna i första hand skulle propagera och påverka. Mot den bakgrunden var han starkt skeptisk till LOsidans radikala förslag. Odholm väckte också den mycket kontroversiella frågan som innebar att parterna genom LO-förslaget skulle bli gemensam arbetsgivare för det eventuella kansliets anställda. Han föreslog i stället att SAF och LO skulle anställa var sin egen tjänsteman inom respektive kansli som samarbetade med varandra. Han var mycket medveten om att det fanns krafter som var tveksamma inför bara tanken att ta ett sådant beslut. Det som LO föreslog var onekligen en ny situation på svensk arbetsmarknad som skulle väcka stor uppmärksamhet både inom och utom organisationslivet. Båda sidor hade internt starka krafter som kämpade mot tanken på ett alltför långtgående samarbete. Uppfattningarna hade tydliga politiska förtecken. Inom SAF fanns den mest högröstade gruppen längst ut till höger och inom LO längst ut till vänster. Oppositionen ansåg att genom att acceptera ett eller flera samarbetsorgan med gemensamma anställda skulle det kunna innebära att organisationernas profiler som kamporgan förändrades eller rent av att suddades ut. Den klassiska klasskampsrollen skulle, om beslutet fullföljdes, börja luckras upp och den allmänna opinionen skulle omedelbart fråga sig: Vad kommer härnäst, ska man slå ihop SAF och LO till en organisation, eller. Gunnar Mohlne, LO, höll visserligen med Odholm om att lösningen med ett eget kansli och en gemensamt tillsatt handläggare skulle kunna föra med sig vissa komplikationer, men underströk ändå att man från arbetstagarsidan absolut inte skulle hysa någon misstro mot den gemensamt tillsatta medarbetaren oavsett från vilken sida den kom. Ett 40 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

41 kansli skulle förmodligen inte kosta mer än kronor om året. Delat på två skulle summan inte heller vara alltför avskräckande. Nämnden enades på det hela taget om att följa LO-förslaget och att föreslå för sina huvudmän att de skulle inrätta ett gemensamt kansli. Som chef för kansliet skulle de tillsätta en tjänsteman. Gustav Wahlbergs hot hade uppenbarligen tagit skruv på arbetsgivarsidan. Kostnaderna för det nya kansliet skulle delas lika mellan SAF och LO. Ordföranden sammanfattade den långa diskussionen i tolv punkter. Nämnden hos SAF och LO skulle föreslå: Att lämna nämnden bemyndigande att såsom verkställande organ tillsätta en tjänsteman och anordna ett kansli och att ställa erforderliga anslag till nämndens förfogande. Sölvéns argument för ett kansli hade gjort verkan på ömse sidor och han kunde åka hem från Uppsala som en vinnare. Kanske var det inte så förvånande. Arnold Sölvén hade följt nämndens arbete från den första tanken och dessutom samlat alla LO-reaktionerna under de år överenskommelsen funnits. Han hade hela tiden varit nämndens vice ordförande och ansåg att han hade ett stort ansvar i den rollen. Sölvéns stora problem var vad man borde göra för att få riktig fart på säkerhetsfrågorna, i förbunden och inte minst på företagen. Av de högstämda önskningarna som man diskuterade inför nämndens tillkomst hade det flesta stannat vid just önskningar. Av kontakterna med radion eller att engagera ABF hade det inte blivit särskilt mycket av. De som var ledamöter i nämnden var visserligen duktiga på sina områden men att styra förbunden och sköta kontakterna med de lokala parterna passade inte dem. Det kan bara en person som är verkligt intresserad och engagerad på heltid göra, ansåg Sölvén. Frågan var trots allt tudelad, det räckte inte med en gemensam vilja, det behövdes också pengar till åtgärder. På LO-sidan fanns det flera som ansåg att arbetsgivarna skulle skjuta till pengarna. Det var i första hand de och deras företag som tjänade på en säker arbetsplats. Sölvén 41 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

42 Arbetarskyddsnämndens kanslichef Erik Thörnberg började sin bana som metallarbetare, trycksvarvare, på Kockums emaljerverk i Kallinge i Blekinge. Det var också där han började sin fackliga karriär. Han blev skyddsombud på företaget efter SAF:s och LO:s allra första rekommendation i början av 30-talet. Han uppmärksammades av förbundsledningen efter en vinterkurs på Brunnsviks folkhögskola och för sina fackliga insatser vid Kockums emaljerverk i Ronneby. Erik Thörnberg blev först förbundets studieombudsman och slutade som förbundssekreterare innan han blev kanslichef för Arbetarskyddsnämnden. Han visste att han ständigt hade ögonen på sig. Skulle han inte klara av att förvalta sitt uppdrag och föra parternas gemensamma talan, skulle hans plats och kanske dessutom nämndens kansli inte bli särskilt långvarig. Erik Thörnbergs klädsamma fluga var under många år ett av hans främsta kännetecken. Han var mån om sitt yttre och alltid välklädd. Han visste mycket väl att så som man blir betraktad av omgivningen, förhåller sig omgivningen till det man säger och gör. På äldre dagar bytte han skjortan och flugan mot den vita polotröjan. 42 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

43 förstod att denna ensidiga uppfattning säkert skulle stöta på patrull hos SAF. Den enda realistiska lösningen han såg framför sig var att parterna måste dela på kostnaderna. Det framgår ingenstans att Sölvén talade med SAF-företrädare om saken. Men det framgår att det inte kom som en överraskning för SAF att han ville gå vidare med att skapa ett mycket aktivt och operativt nämndkansli. Det är därför ingen överdrift att kalla Arnold Sölvén för Arbetarskyddsnämndens kanslis egentliga tillskyndare och grundare. Det var han som hade tänkt och det var han som handlade. Det var Sölvén som var initiativtagaren till Uppsalamötet som även i fortsättningen kom att driva frågorna. Utan hans grundlighet och lyhördhet mot livet utanför de stora organisationernas kontor hade antagligen inte Arbetarskyddsnämnden och dess kansli kommit till. Vill man ta ut svängarna så var det Arnold Sölvén som hittade juvelen till samarbetets krona. Det är ingen tvekan om att de ideologiska skillnaderna mellan parterna starkt påverkade diskussionen. Arbetsgivarsidan var mycket tveksam till tanken på ett kansli. Man ansåg att fackföreningsrörelsen, och därmed arbetstagarsidan, kom för nära arbetsgivarsidan och att det inflytandet skulle kunna användas på olika sätt. Genom beslutet skulle dessutom SAF ta på sig en årlig kostnad för många år framöver. För LO var frågan ideologiskt komplicerad men organisationen var positiv till att en tjänsteman kunde sköta det dagliga arbetet samt resa och producera material. Det skulle påskynda den lokala processen och indirekt öka de anställdas inflytande över säkerheten. Inom regeringskansliet hade man också en energisk konkurrent som krävde att parterna handlade snabbt. Det handlade om Ragnar Casparssons utredning och förslag som man hade god insyn i. Det parterna inte gjorde skulle med största sannolikhet Casparsson och därmed också regeringen göra. Casparsson var känd för att inte vara en samarbetsman av samma kaliber som Arnold Sölvén. Efter nämndsammanträdet den 9 maj i Uppsala gick utvecklingen mycket fort. Efter beslutprocesserna på Norra Bantorget och vid Blasie- 43 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

44 holmskajen gällde det att hitta rätt person för jobbet. Men det var inte så enkelt och man kom aldrig riktigt överens. Arbetsgivarsidan var mycket tveksam till att ha bara en tjänsteman. Skulle personen komma från LO-sidan, eller från SAF-sidan? Någon tredje ståndpunkt kunde knappast komma ifråga även om sådana tankar säkert fanns. Till slut enades man om en kompromiss. Man sökte inledningsvis inte en chef utan två. Det framgår inte av nämndens protokoll utan blev en dåligt förborgad hemlighet som diskuterades på toppnivå. Man beslutade sig alltså för att söka efter och utse två parallella och jämställda verksamhetsledare. En skulle utses på förslag från SAF och en på förslag från LO. Dessa två skulle på samma sätt som parterna diskutera sig fram till konsensus om besluten. Med dagens syn kan det förefalla en smula opraktiskt, men det förutsattes fungera. De två som var tänkta att bli Arbetarskyddsnämndens första verksamhetsledare eller kanslichefer var skyddsingenjör Harry Jönsson vid Kockums varv i Malmö och förbundssekreterare Erik Thörnberg i Svenska Metallindustriarbetareförbundet. De kände varandra flyktigt. Det fanns ett krux. Harry Jönsson måste överge Malmö och Kockums för Stockholm. Efter noggranna övervägningar och samtal med familj och företagsledning beslutade han att tacka nej till erbjudandet. Det visade sig vara ett klokt beslut, han slutade så småningom sin karriär som vd på Kockums. Under tiden Harry Jönsson funderade hade Erik Thörnberg fått samma erbjudande och tackat ja. I och med Harry Jönssons beslut var parterna försatta i ett nytt läge. Harry Jönssons like var svår att finna på arbetsgivarhåll och beslutet med två chefer behövde omprövas och det snabbt. Beslutet blev att Arbetarskyddsnämndens kansli skulle ha en kanslichef och det blev Erik Thörnberg, LO:s kandidat. Alla visste att Erik Thörnberg inte bara var en kontroversiell person, det hade han inte minst visat i den stora metallstrejken 1945, han var en stark personlighet med stor integritet. Han hade också visat att han var mycket uppfinningsrik. 44 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

45 Arbetsgivarna visste att om det inte skulle gå bra för den nye kansli chefen så skulle de visa det tydligt. De hade trots allt ingen dålig sits och det fanns många goda skäl för SAF att förorda en LO-man. Det var trots allt arbetarnas skyddsfrågor det handlade om och utan SAF:s medgivande kunde inga beslut fattas i nämnden. Efter beslutet den 9 maj och den sommar som kom emellan, malde parternas beslutskvarnar. Redan den 1 oktober 1945 var Erik Thörnberg på plats på sitt nya jobb. Nämnden beslutade att Thörnbergs titel skulle vara kanslichef. Lönen var kronor om året. Han deltog för första gången som sekreterare vid nämndsammanträdet den 19 oktober. Thörnberg skulle ganska snabbt visa att han var rätt person för jobbet. Hans rättframhet och energi ledde till hans långa och mycket framgångsrika karriär. 45 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

46 Om inte Norgehjälpen funnits Kanslichefen skulle nu snabbt bygga upp ett kansli med allt vad det innebar. Den första uppgiften var att skaffa lokaler för kansliet och det var inte det lättaste i ett Stockholm som precis hade vaknat efter freden. Kontorsmarknaden var överhettad och slagsmålet om de få kontorslokaler i Stockholms innerstad var stor. Det dröjde därför några månader innan Thörnberg fick napp. Den 1 februari 1946 kunde Arbetarskyddsnämndens kansli i alla fall flytta in på Klara Norra Kyrkogata 29, tre trappor upp i de ruffiga Klarakvarteren. Lokalerna, som var ordentligt slitna, hade disponerats av den Svenska Norgehjälpen under kriget, som i och med krigsslutet kunde avveckla sin verksamhet i Stockholm. Den Svenska Norgehjälpen hade bildats 1942 av dåvarande LOordföranden August Lindberg och var en landsomfattande humanitär organisation för att på olika sätt hjälpa det ockuperade Norge, dess organisations- och näringsliv. Organisationen hade en styrelse, där de svenska arbetsmarknadsorganisationerna dominerade. Verkställande ledamot i Norgehjälpen var LO-ombudsmannen Nils Goude. I arbetsutskottet fanns för övrigt även den unge juristen Bertil Kugelberg från arbetsgivarvärlden som senare skulle bli SAF:s verkställande direktör. 46 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

47 En av de viktigaste uppgifterna för kanslichefen var att få igång det interna arbetet men också att göra nämnden känd utanför den inre kretsen. Men att både göra det och samtidigt få kansliet att fungera var en närmast omänsklig uppgift även för Thörnberg. Samtidigt som Thörnberg anställdes var parterna angelägna om att upprätta en särskild arbetsordning för kansliet. Det gällde att visa med vilket allvar och enighet parterna såg på kansliets uppgifter. Arbetsordningen innehöll förutom de mera vardagliga uppgifterna och kamerala regler, en kort beskrivning av nämndens roll. Huvuduppgiften för det nya kansliet var: att såsom verkställande organ för Arbetarskyddsnämnden följa och främja genomförandet och tillämpningen av reglerna för den lokala säkerhetstjänsten, samt att i övrigt verka för en frivillig effektivisering av åtgärderna mot olycksfall i arbetet. Så illa ställt som kritikerna ibland ville uttrycka det var Arbetarskyddsnämndens situation trots allt inte. Det fanns ett antal frågor som nämnden tidigare hade beslutat om, men som inte kunde genomföras, därför att nämndledamöterna saknade de praktiska möjligheterna som Erik Thörnberg från och med nu skulle ta över och fullfölja. En av de större frågorna var Arbetarskyddsnämndens deltagande i Gävleutställningen Ledamöterna ansåg att utställningen kunde bli det gyllene tillfälle som behövdes för att få föra ut det nya budskapet till en större krets. Arrangörerna lovade att kanske en kvarts miljon människor skulle komma till utställningen. Vem kunde tacka nej till en sådan informationsmöjlighet. Arbetarskyddsnämnden hade sedan länge tackat ja till att delta med en egen utställningsmonter och dessutom lovat arrangörerna att anordna en egen konferensdag. Medel fanns anslaget. Det enda som för tillfället saknades var den som skulle förverkliga beslutet. När Thörnberg trädde till som kanslichef var förberedelserna för utställningen igång, men det konkreta arbetet med utställningen återstod 47 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

48 och det var ingen liten uppgift. Thörnberg måste prioritera utställningen. Gävle låg med dåtidens kommunikationer inte nästgårds och det blev många skakiga tågresor för Thörnberg. Utställningen blev en stor succé för nämnden. Förmodligen till följd av arrangörernas omfattande propaganda och de centrala parternas informationsinsatser, men också beroende på de många lokala säkerhetskommittéernas stora intresse och nyfikenhet på att se den nya överenskommelsen omsatt i praktiken. Enbart arbetarskyddsutställningen besöktes uppskattningsvis av de utlovade personerna. Hela Gävleutställningen kunde räkna in bortåt besökare. Utställningen öppnades den 21 juni 1946 av kronprins Gustav Adolf, som också besökte skyddsutställningen. Därmed hade utställningen fått högsta möjliga officiella status. Besökarna i nämndens monter var i första hand säkerhetsombud, kommittéledamöter och andra skyddsintresserade. Genom att parterna på olika nivåer ställde stipendier till förfogande ökade deltagarantalet kraftigt. På förfrågan från nämndens kansli ställde flera förbund upp med egna frivilliga ciceroner, något som ökade det praktiska innehållet i utställningen. Genom SAF:s och LO:s kontakter besöktes utställningen av ett ovanligt stort antal representanter från de nordiska länderna, vars skyddsverksamhet sakta men säkert tog fart efter flera år i karantän. Den 1 augusti genomförde nämnden sin första stora säkerhetskonferens med mer än 400 deltagare från den växande säkerhetssektorn. Runt 75 deltagare kom från Danmark, Finland och Norge. Kostnaderna för konferensen blev högre än väntat. Ingen hade räknat med att deltagarantalet skulle bli så stort och att konferensen skulle dra så mycket folk, men utbytet överträffade med högsta möjliga marginal de förväntade ambitionerna. Parterna tycktes ta de ekonomiska problemen med ro eftersom de fått ut det budskap de räknat med. Nämndens lokaler Arbetarskyddsnämnden huserade i Klarakvarteren fram till den 1 juni Då flyttade nämnden till Linné gatan 18 tillsammans med Arbetsmarknadens yrkesråd, Personalad ministrativa rådet och Svenska Industrins Praktiknämnd. 48 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

49 Kansliet tar form också internt Gävleutställningen var en parentes som hade fördröjt uppbyggnaden av kansliet och de egentliga vardagsuppgifterna. För Thörnberg kändes det som att börja om från början. Det var så mycket som behövdes som han tidigare aldrig hade varit tvungen att tänka på. Han behövde en kompetent sekreterare som svarade i telefon, skötte post och pengar och skrev ut alla manuskript. Det blev långa dagar för kanslichefen, inte minst därför att förväntningarna på ömse håll var så stora. Som kanslichef skulle Erik Thörnberg själv förbereda nämndens sammanträden, skriva protokollen, verkställa besluten, sköta ekonomin, hålla kontakt med förbunden, som ständigt önskade mer av kanslichefen, och dessutom hinna resa till arbetsplatser samt hålla möten. Det kunde han inte överlämna till sekreteraren. Under de första åren blev det långa och många resor. Bara under det första verksamhetsåret höll Erik Thörnberg mer än 130 föredrag, i samband med kurser och konferenser eller vid något av sina många besök på arbetsplatser. Ju fler frågor han tog tag i, desto mer fick han att göra. Arbetsgivarnas ursprungliga varningar och farhågor om att ett kansli inte var nödvändigt hade för länge sedan kommit på skam. 49 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

50 Efter ett par år räckte inte dagarna till för alla beslut som nämnden fattade, de ambitioner som Erik Thörnberg hade och alla de förfrågningar som dök upp och de föreläsningar som skulle hållas. Styrelsen såg hur det var ställt och godkände en förstärkning. Den 1 december 1947 anställdes Inez Runge som sekreterare, kassör och registrator. Hon stannade 40 år. Men det handlade också om att knyta någon ytterligare fast resurs till kansliet och en tjänst inrättades. Anställningen skulle komma att bli en mer omfattande och kontroversiell anställningsfråga än vad som var väntat. Antalet sökande till tjänsten var 55 stycken. En av dessa var inhopparen Tore Karlsson. Urvalsprocessen blev svår och utdragen. Med flera mellanliggande konsultationer gick två sammanträden åt bara för rekryteringen. I slutet av 1948 var frågan avgjord. Den 1 januari 1949 anställdes Ingvald Söderlund som biträdande sekreterare. Söderlund var 36 år och pol.mag. och hade arbetat på försäkringsbolag, inom polisen och vid den allmänna säkerhetstjänsten samt under ett halvt år varit chef för Röda Korsets centralförråd i Tyskland. Hans kunskaper på arbetarskyddsområdet var begränsade. Under de första åren på nämnden arbetade Söderlund främst med utredningsverksamheten och olycksfallsstatistiken som publicerades årligen. Här kom hans ordningskunskaper väl till pass. Nämnden hade anställt en medarbetare som med framgång kunde hålla ställningarna på hemmaplan medan Erik skötte den mera utåtriktade verksamheten. Därmed hade parterna vunnit var sin rond. När 40-talet led mot sitt slut kunde parterna se tillbaka på en lång rad samarbetsöverenskommelser. Arbetarskyddsnämnden hade på mer än ett sätt visat vägen. Det visade sig såväl för arbetsgivar- och fackförbunden som deras medlemmar, men också för det politiska etablissemanget, att SAF och LO på egen hand kunde var kapabla att ta ansvar för en lång rad andra frågor. Med jämna mellanrum växte fyra samarbetsöverenskommelser fram kom den som handlade om yrkesutbildningen och bildandet av 50 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

51 Arbetsmarknadens Yrkesråd, 1946 avtalet om företagsnämnder, 1948 träffades avtalet om den kontroversiella frågan om arbetsstudier och 1951 en överenskommelse om kvinnofrågor och bildandet av Arbetsmarknadens Kvinnonämnd. Samtidigt bildades särskilda centrala kommittéer för samtliga områden utom för företagsnämnderna. Yrkesutbildningen och kvinnofrågorna fick dessutom egna kanslier. Ingen av dessa överenskommelser finns i dag. Endast arbetarskyddsöverenskommelsen kom att överleva det omvälvande 1970-talet. Till kanslichefens ansvarsområden hörde ett stort antal nya och hittills oprövade frågor. Men en fråga var definitivt inte ny vare sig för parterna eller för Thörnberg. Det var den om arbetsplatsernas interna sociala miljö och i synnerhet om arbetsplatsernas personalutrymmen, eller snarare bristen på personalutrymmen. Dessa förhållanden hade Thörnberg handgripligt mött redan på Kockums i Ronneby och under sina otaliga resor som facklig funktionär i Metall. Uppdraget att försöka förändra på dessa förhållanden kom direkt från Arbetsmarknadskommittén. Det speglar onekligen det allvar och den sprängkraft frågan hade. Man kunde och ville definitivt inte vifta bort den. Kommittén var visserligen väl medveten om att nämndens kanslichef knappast skulle rå på uppgiften ensam. Den var stor och innehöll i inledningsskedet en rad utredningsuppgifter och till det behövde nämnden en lämplig samarbetspartner. Till det anvisades Industrins Utredningsinstitut, IUI, en organisation som inte minst SAF litade på. Frågan togs upp på Thörnbergs allra första nämndsammanträde som kanslichef den 19 oktober 1945 och på plats fanns fyra experter; Bitti von Vegesack, Sten Lindgren, Tore Lind och Hans Thorelli, samtliga utsedda av IUI. För många arbetare på verkstadsgolvet var omklädningsutrymmet bara en spik på väggen där man hängde överdragskläder. I bästa fall fanns en kallvattenkran i närheten för att kunna skölja av sig den värsta smutsen, resten fick man tvätta av sig när man kom hem. 51 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

52 Metallindustriarbetareförbundet hade tidigare gjort en egen sammanställning av personalrumssituationen på sina avtalsområden. Thörnberg hade i förbundsledningen varit en av undersökningens tillskyndare. Inte minst metallarna förväntade sig att Thörnberg skulle göra något åt frågan. Metallundersökningen visade att sju av tio arbetare vid de företagen, med sammantaget över anställda som svarat på enkäten, hade en situation på sina arbetsplatser som i dag betraktas som fullständigt otänkbar. En tredjedel av de undersökta arbetarna hade mycket dåliga tvättmöjligheter, en tredjedel hade inga alls. Hälften redovisade att de hade mycket dåliga eller inga toaletter alls. Uppräkningen av de dåliga eller bristande sanitära möjligheterna skulle kunna bli hur lång som helst. Utredningen var ett slående exempel på fortsatta missförhållanden i arbetslivet. Nämnden beslutade att ge Thörnberg i uppdrag att fortsättningsvis hålla i frågan och samordna kontakterna med IUI. Målsättningen med projektet var att Arbetstagaren skall kunna färdas till och från arbetet rena och i vanliga gångkläder som det utrycktes i projektbeskrivningen. En målsättning som vid det tillfället kändes mycket avlägsen. Samtidigt som nämnden började sitt arbete förelåg flera motioner i riksdagen rörande personalrumsfrågan och den bristande hygienen på arbetsplatserna. Vissa branscher stack ut ordentligt. Den 1 november 1945 träffade nämndens ledning statsrådet Eije Mossberg och hans statssekreterare Per Nyström för att diskutera de beslut som fattats hos statsmakterna som gick ut på att tillsätta en egen utredning. Nämnden företräddes av ordföranden Gunnar Hultman och Erik Thörnberg. De presenterade nämndens beslut och sammanträdet ledde till att Mossberg ansåg att frågan i första hand borde lösas genom nämnden och att ingen parallellutredning behövdes. Han ville först avvakta nämndes utredning. Arbetet med personalrumsutredningen blev mycket omfattande och drog ut på tiden. Rapporten, som var färdig först i slutet av 40-talet, 52 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

53 visade sig vara så omfattande och innehålla så mycket spännande material, att nämnden beslutade att omarbeta den och ge ut den som en handbok När utredningen presenterades vid nämndens sammanträde låg handbokens preliminära manus på bordet och den omfattade 128 manussidor med text och illustrationsförslag. Utredarna från IUI hade för länge sedan gett upp. Nu krävdes genuin fackkunskap. Den som fick göra grovjobbet i slutvarvet, både som utredare och redaktör var arkitekten Börje Wehlin. Om inte projektet hade anförtrotts den unge och energiske Börje Wehlin hade det nog inte blivit den utmärkta handbok som det blev och som alla väntade på. Den anslöt dessutom till bestämmelserna i den nya arbetarskyddslagen från Den första upplagan av handboken som trycktes 1952 fick den strykande åtgång som parterna räknat med. SAF och LO markerade dessutom sitt intresse med att centralt köpa in exemplar var av handboken, för att dela ut den till medlemmarna. Bokhandelspriset sattes till 5 kronor. Framgången medförde att nämnden uppdrog åt Wehlin att se över manuset i takt med att olika reaktioner flöt in till nämnden utkom handbokens andra upplaga. Arbetarskyddsstyrelsen ansåg till en början att de inte behövde utfärda några särskilda anvisningar på området. Det visade sig att en del rekommendationer i handboken inte var tillräckliga och arbetarskyddsstyrelsen beslutade 1958 att ge ut en egen anvisning som på de flesta punkterna överensstämde med handbokens rekommendationer kom en tredje upplaga av handboken, den här gången efter en genomgripande bearbetning av Börje Wehlin. Byggmästarens förlag övertog nu ansvaret för handboken och dess fortsatta distribution. 53 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

54 Den nya lagen och därefter Så kom till slut Ragnar Casparsson med sin utredning om en ny arbetarskyddslagstiftning och utvecklad tillsyn. Med tanke på den tid som gått sedan han började och parternas agerande var det mesta känt i förväg och ordentlig nagelfaret och genomdiskuterat på partsnivå. Arbetarskyddsfolket var förberett. Trots det var förslaget ändå en viktig milstolpe i arbetarskyddets utveckling. Äntligen skulle Sverige få en modern och heltäckande lagstiftning. Lagförslaget gav inte parterna någon ro. Trots en lång rad efterlängtade förslag fanns det inslag som parterna inte kunde köpa rakt av och som de verkligen behövde överväga. Parterna diskuterade därför omedelbart och ingående var för sig och gemensamt inom Arbetsmarknadskommittén den nya lagstiftningens innehåll och konsekvenser och i synnerhet vilken roll den skulle spela för praktisk roll i det lokala arbetarskyddsarbetet. De nya samverkansreglerna i lagstiftningen var onekligen en stötesten för parterna. Aldrig tidigare hade regler som reglerade umgänget på arbetsplatserna skrivits in i en lagtext. Detsamma gällde den nya tillsynsmyndighetens roll och dess uppgifter visavi Arbetarskyddsnämn- 54 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

55 den. Enligt parternas uppfattning gjorde staten för första gången ett allvarligt intrång i arbetsrätten och parternas eget ansvar. Skulle det få stå oemotsagt. Lagstiftaren hade på flera punkter dessutom kopierat parternas överenskommelse från Lagen hade ett särskilt avsnitt om den lokala skyddsverksamheten som till innehållet nästan på pricken överensstämde med den. Hur skulle man ställa sig till det? Arbetarskyddsnämnden hade noga förberett sig och bett det nya kansliet att göra en detaljerad uppställning av hur lagförändringarnas formuleringar överensstämde med överenskommelsens. Den omfattande sammanställningen återfinns i ett av nämndens protokoll från den tiden och bär Ingvald Söderlunds omisskänneliga detaljprägel. Frågan var om man skulle behålla sina särskilda regler för skyddsarbetet parallellt med lagstiftningen. Eller skulle man i fortsättningen bara nöja sig med reglerna i lagstiftningen? En sak var man överens om Arbetarskyddsnämnden och dess verksamhet skulle fortsätta som hittills. Riskerna för kollisioner med den nya Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen fanns inte, däremot såg man stora samarbetsmöjligheter, något som lagstiftaren också understrukit. Det vore fel att påstå att de nya förhållandena inte skapade en viss frustration i nämnden. Parterna kände att initiativet på det praktiska arbetarskyddsområdet snabbt kunde glida dem ur händerna. Vem skulle bestämma, statsmakten eller parterna själva genom fria förhandlingar där man var beredd att ta ansvar för sina beslut? Risken var att statens organ skulle bli den starkare parten med straffsanktioner i bakfickan. Något måste göras för att bringa klarhet. Parterna enades om att snabbt och förutsättningslöst utreda frågan om formerna för det framtida lokala samarbetet i arbetarskyddsfrågorna. I den subkommitté som SAF och LO tillsatte med tre plus tre representanter, återfanns på arbetsgivarsidan Gunnar Hultman, nu som ledamot, och Torsten Thornander, vid sidan av ordföranden Erik J Bengts- 55 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

56 son. Bengtsson hade som vd i Boliden Gruv praktiska erfarenheter som var bra att ha i detta sammanhang. På LO-sidan var alla namn nya. Ett av dem var Ture Flyboo som 1946 hade tillträtt som LO:s första ombudsman för arbetarskydd och företagsnämnder, en företrädare för fackföreningsrörelsen med lång erfarenhet på området. Den småländske glasarbetaren Ture Flyboo var glasarbetare från Hovmantorp i Småland och kom till LO från Fabriksarbetareförbundet i samband med att företagsnämndsavtalet mellan SAF och LO träffades Valet av Flyboo skulle visa sig vara ett mycket gott val och han dominerade LO:s agerande på områdena arbetarskydd, företagsnämnder och arbetsstudier i över femton år. Han dog i sitt kära glasrike den 29 juli Han var en ovanligt skarpsynt analytiker och trodde på att samarbete var en praktisk utvecklingsväg som på de flesta områden överträffade konfrontationen. Vid sin sida hade han sin före detta kollega och chef, en av tungviktarna i LO:s landssekretariat, Fabriksarbetarförbundets ordförande Gunnar Mohlne samt LO:s sekreterare Otto Westling. I bakgrunden skymtar också Arnold Sölvén, även om han inte formellt tillhörde kommittén. Otto Westling skulle några år senare 1960 bli Arbetarskyddsstyrelsens generaldirektör och efterträda Edvin Pelow som varit styrelsens första generaldirektör och tillträtt Sammansättningen av kommittén speglar frågans allvarlighetsgrad och den frustration parterna kände. Det var en tydlig kamp som spelades upp mellan staten och parterna, om parternas avtalsfrihet och den egentliga makten över arbetsplatsens utformning. Parternas självständighet på arbetsmarknaden stod på spel. 56 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

57 Redan i september 1950 presenterade subkommittén sitt förslag. Det innehöll texten till en ny samarbetsöverenskommelse mellan SAF och LO om den lokala arbetarskyddsverksamheten. Även om Arbetarskyddsnämndens ställning i princip redan var avklarad kom den upp på nytt i det slutliga förslaget. Kommittén var fullständigt enig i huvudfrågan: Avtal är alltid bättre än lagstiftning. Nästan tio års verksamhet talade sitt eget språk. Den partsgemensamma överenskommelsen innebar, enligt gruppen, en rad fördelar som en lag aldrig kan överträffa. Särskilt pekade den på det praktiska genomförandet av besluten ute i företagen, det ökade engagemanget och det gemensamma ansvarstagandet. Kommitténs medlemmar hade förstås ordentligt förankrat sina ståndpunkter och slutsatser i respektive organisation innan de sattes på pränt. De dokumenterade fördelarna övervägde till sitt innehåll i allt väsentligt lagtexten och blev därmed det starkaste argumentet för att en ny överenskommelse skulle skapas, också i den kommande argumentationen mellan förbunden och med de lokala parterna. Den 27 februari 1951 antog SAF och LO på central nivå två dokument, dels en ny Överenskommelse om allmänna regler för den lokala arbetarskyddsverksamhetens organisation, dels ett Avtal mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige om Arbetarskyddsnämnd. Genom beslutet hade parterna lyckats behålla sin hävdvunna avtalsfrihet och ansåg sig alltjämt ha initiativet på området, trots lagstiftarens försök att vrida vapnet ur handen på SAF och LO. Även om den nya överenskommelsen inte innebar några större förändringar mot den tidigare var den symboliska innebörden viktig. Och inte minst att det fanns dokumenterat hos parterna även om det inte kunde läsas in i överenskommelsens paragrafer. Det slogs entydigt fast att staten har sitt ansvar för arbetarskyddet, arbetsmarknadens parter har sitt. Slår man ihop ansvarets båda delar, som Casparsson hade tänkt, kommer ingen av aktörerna att till slut veta vem som har det 57 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

58 slutgiltiga ansvaret. Så ska parternas uppfattning tolkas. En smula förenklat innebar ställningstagandet ett tydligt besked till statsmakterna: Parterna ville entydigt försvara den svenska modellen. Man ansåg i den allmänna motiveringen till överenskommelsen att: möjligheten att genom lagstiftning ernå en önskvärd effektivisering av det lokala skyddsarbetet är begränsad. En del hithörande förhållanden är av beskaffenhet att lämpligare regleras genom avtal än genom lag. Den frivilliga överenskommelsen måste anses innebära fördelar med avseende på den praktiska genomförbarheten av föreskrifterna och framför allt vara ägnad att tillvinna skyddsarbetet intresse från parternas sida samt befordra dessas självverksamhet och ansvarskänsla. Parterna delar alltjämt denna uppfattning skrev man tillsammans med det tidigare citatet även in i 1967 års överenskommelse. Meningen blev därmed en tydlig programförklaring för den svenska modellen och har därefter aldrig ifrågasatts. Det var heller ingen tvekan om till vem det skarpa och entydiga uttalandet var riktat och hur det skulle förstås. Beträffande Arbetarskyddsnämnden resonerade parterna i motiveringen till sitt avtal att det inte fanns någon avsikt att förse parterna med en egen central arbetarskyddsinstans, konkurrerande med den statliga arbetarskyddsmyndigheten och dess organ. Det förutsattes i stället som självfallet, att arbetarskyddsnämnden och dess kansli vinnlägga sig om att i samarbete med de statliga organen åstadkomma en ändamålsenlig arbetsfördelning. Det nya avtalet om Arbetarskyddsnämnden var kort och innehöll två paragrafer. Den första behandlade sammansättningen och den delade finansieringen. Den andra beskrev i mycket allmänna ordalag nämndens uppgifter. Man var angelägen att inte binda upp nämndens kommande roll eller förse den med uppgifter som skulle kunna väcka ont blod i Arbetarskyddsstyrelsen. Det skulle visa sig vara ett klokt beslut. 58 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

59 Precis som tidigare skulle trakasseribestämmelsen i reglerna om den lokala skyddsverksamheten antas som kollektivavtal mellan de berörda förbunden. Resten av innehållet hade rekommenderande formuleringar. För första gången pekade SAF och LO mycket tydligt på förbundens viktiga roll i arbetarskyddsarbetet. Utan dem och deras agerande blev det lokala arbetet därefter. En fråga som lyftes fram speciellt var det stora utbildningsbehovet som borde organiseras och genomföras i nära samarbete med Arbetarskyddsnämnden. Det var också på detta område som nämnden i framtiden skulle komma att spela den mest framträdande rollen. De mesta av innehållet och avsikterna i reglerna från 1942 fanns kvar, om än tidsenligt uppstramade och anpassade till de gångna årens utveckling och erfarenheter. Man talade inte längre om att skyddsombud skulle utses, från och med nu valdes de av de fackliga organisationerna på arbetsplatsen och för en mandattid på minst två år. I texten kan man dessutom tydligt spåra den attitydförändring som skett under de gångna tio åren på båda sidor om förhandlingsbordet. Tilliten till varandras uppfattningar och åsikter hade ökat och uppfattningarna om att det alltid lurade något skumt bakom varje krav eller påstående hade slipats av. Därmed inte sagt att de helt hade försvunnit. Det råder ingen tvekan om att kansliet, och särskilt Erik Thörnberg, sedan några år hade kände en viss oro över lagstiftarens ambitioner och skapandet av Arbetarskyddsstyrelsen. Han var också osäker på parternas vägval. Han visste alltför väl att det fanns meningsskiljaktigheter inte minst på den fackliga sidan. Thörnberg frågade därför vid nämndsammanträdena vilken ställning parterna skulle ta beträffande överenskommelsen och därmed också om Arbetarskyddsnämnden. Parterna hade till en början inget besked att ge. De ville syna lagstiftarens kort innan de gav ett svar. Det presenterade avtalet gav ett slutligt och entydigt svar på Thörnbergs fråga, trots att han hade väntat länge. Erik Thörnberg hade fått upp farten på riktigt och förslagen till nya uppgifter och aktiviteter kom slag i slag. En sådan aktivitet var behovet 59 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

60 av en kompetenshöjning hos förbundens företrädare i arbetarskyddsfrågor tog Thörnberg och kansliet ett initiativ som skulle komma att bli legendariskt och en mångårig institution i sig, de årligen återkommande Marholmskurserna. Marholmen var en halvö i norra Roslagen där bland annat Stiftelsen Anna Wisborgs minne uppfört en anläggning, ursprungligen tänkt som en semesteranläggning för utarbetade eller hårt arbetande kvinnor. Där skulle de till en ringa penning kunna vila upp sig ett par veckor under sommaren. Till en början var intresset för verksamheten stort. Vartefter det allmänna välfärdsystemet i samhället utvecklades och att man och hustrur kunde organisera sina semestrar tillsammans, kom det alltid att finnas någon ledig vecka vid Marholmen på eftersommaren. Det var denna vecka som Arbetarskyddsnämnden lade beslag på för sina förbundskurser. Arbetarskyddsnämndens veckokurs riktade sig i första hand till dem som behandlade arbetarskyddsfrågor centralt på de olika förbunden och i huvudorganisationerna. Bara i undantagsfall kunde även lokala och regionala funktionärer komma med. Kurserna hade två avsikter. För det första var kursveckan till för att parternas företrädare skulle lära känna varandra bättre och för det andra att ge tillfälle för kansliets medarbetare och andra experter samt olika myndighetsföreträdare att förmedla fakta och nyheter på arbetarskyddsområdet. När Marholmsanläggningen under 60-talet blev alltför nedsliten för att kunna användas effektivt, flyttade kurserna först till kursgården Sundbyholm utanför Eskilstuna och senare till den nya Skogsbruksskolan i Markaryd. Under sjuttiotalet hade kursformen tjänat ut sin roll och avvecklades. Förbunden hade nu medarbetare som följde frågorna på nära håll och i flera förbund fanns experter att tillgå. 60 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

61 Ny sammansättning i nämnden Förändringar i nämndens sammansättning skedde då och då. I augusti 1948 avgick LO:s andre ordförande Gustav Vahlberg och efterträddes av den nye LO-ombudsmannen på området Ture Flyboo, som suppleant i nämnden. Den 28 september 1948 informerade Arnold Sölvén nämnden att han meddelat LO:s landsekretariat om sin avsikt att lämna uppdraget som vice ordförande i nämnden. Han berättade samtidigt att LO utsett ombudsman Ture Flyboo till hans efterträdare. Till ny suppleant efter Flyboo utsågs ombudsman Bror Johansson. Ture Flyboo kom att vara nämndens vice ordförande under en lång följd av år, till sin död Arnold Sölvén hade därmed stått i händelsernas centrum i mer än ett decenium. Först genom förberedelsearbetet med huvudavtalet och sedan arbetet med säkerhetsöverenskommelsen och uppdraget som vice ordförande i Arbetarskyddsnämnden samt kampen för kansliets tillkomst. Även SAF skulle komma att byta ut en av de viktigaste personerna i det tidiga nämndarbetet och den som hade varit med från nämndens start, Alvar Odholm som avled på hösten 1947 bara 37 år gammal. 61 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

62 Hans bortgång smärtade Sölvén djupt. De hade varit parhästar i ett decennium. Odholm efterträddes av Torsten Christensson som SAF-representant. Han hade i likhet med Flyboo internt ansvaret för företagsnämnder och arbetarskydd. En annan person som i början av 50-talet kliver in på arenan är professor Sven Forssman. Han hade under några år varit chef för Folkhälsoinstitutet anställdes han på SAF som medicinsk expert och blev den första arbetsmedicinska experten i huvudorganisationernas tjänst blev Sven Forssman suppleant i nämnden. Han skulle längre fram komma att vara Arbetarskyddsnämndens ordförande under en lång följd av år. Vid sammanträdet den 14 november 1956 deltog Lars Gunnar Albåge för första gången, denna gång som åhörare och bisittare till SAF:s Sven Hydén, som därmed intog sin suppleantplats i nämnden. Lars Gunnar Albåge som anställdes 1955 på SAF, skulle komma att ta Hydéns plats och bli en av de tongivande personerna i nämnden under de kommande fyra årtiondena. Efter förnyelsen av överenskommelsen i början av 1950-talet kom nämnden och inte minst kansliet att synas alltmer utåt. Successivt försvann den kvarvarande misstänksamheten mot partsgemensamma lösningar mellan förbunden. Det var ingen tvekan om att Thörnbergs olika initiativ spelat en stor roll i attitydförändringen. Utöver de mer alldagliga arbetarskyddsfrågorna stod ytterligare ett par stora frågor på dagordningen för nämnden. De var av en sådan karaktär att samhället självt inte skulle kunna lösa dem utan parternas engagemang. Båda hade, trots att det till en början knappast kan tyckas så, en långsiktig och otvetydig arbetarskyddskaraktär och där kom Arbetarskyddsnämnden att å parternas vägnar att spela en central roll som samhällsinformatör och modererande kraft, nämligen i samband med motbokens avskaffande och vid införandet av högertrafik. I båda fallen var staten 62 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

63 initiativtagaren som vände sig till nämnden och bad om dess hjälp i opinionsarbetet. Ett förhållande och ett samspel som skulle bli allt mer vanligt under de följande åren. Utan att för den skull skymma många andra frågor som nämnden jobbade med är dessa två särskilt intressanta att skildra ur ett nämndperspektiv. De illustrerade på ett utmärkt sätt parternas syn och uppfattning av nämndens roll som gemensam kraft och samhällets tillit till nämndens förmåga. Alkoholfrågan kom under de följande årtiondena att finnas med på nämndens dagordning. Samarbetet inom trafiksäkerhet och arbetsmiljö skulle också på olika sätt finnas med i nämndarbetet. 63 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

64 Den svenska oktoberrevolutionen Svenskens förhållande till alkohol har alltid varit laddad. Det har inneburit att den debatt som förts allt för ofta har fått känslomässiga övertoner. Spritbruket har också omgivits av en känsla att det varit något fult och rent av suspekt. Allt detta har sina rötter i 1700-talet och den första hälften av 1800-talet. I inget annat land i Europa har nykterhetsorganisationerna spelat så stor roll som i Sverige. När godtemplarrörelsen 1879 bildade sin första loge i Göteborg fick folknykterheten ett eget ansikte. Till en början växte rörelsen starkt och bidrog också till att frågan fick en politisk sprängkraft. Genom att nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen i många fall gick hand i hand fick utvecklingen en annan karaktär här än i exempelvis Kontinentaleuropa. Folkomröstningen på 1920-talet och ransoneringssystemets införande bidrog i hög grad till svårigheterna att fritt kunna diskutera frågan, utan att känslor och personliga uppfattningar alltid fanns med. Frågan om alkohol och arbete blev dessutom alltmer aktuell i början av 1950-talet. Även om den ständigt varit aktuell hade den nu blivit än mer brännande. Sverige stod inför en reform som engagerade nästan 64 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

65 hela befolkningen slopandet av motboken. Man var antingen för eller mot. I riksdagen dominerade länge nykterhetsfalangen. I många sammanhang kallades riksdagens nykterhetsgrupp för den verkliga bromsklossen till någon form av förändring i frågan. Men nu hade riksdagen, trots ett tidigare kompakt motstånd, äntligen fattat beslutet. Ransoneringssystemet skulle avskaffas. Förändringen skulle ske den 1 oktober Många kallade händelsen, en smula skämtsamt, för Sveriges egen oktoberrevolution. Reformen var i flera avseenden genomgripande och många var rädda för förändringen. För första gången i modern tid skulle alla vuxna personer i landet, kvinnor såväl som män, betraktas som likvärdiga och jämlika, på gott och ont. Det befintliga regleringssystemet, det så kallade Brattsystemet från 20-talet, innebar att de män som sökt och ansetts myndiga och rättskaffens nog hade fått en liten grå ransoneringsbok motboken som reglerade hur mycket alkoholvaror denna person hade rätt att köpa under en månad. Gifta kvinnor och ungdomar under 25 år var inte berättigade att inneha motbok. För ogifta kvinnor hade det införts stränga restriktioner. Den beslutade reformen hade försetts med en stor och betydande begränsning, nämligen den att enbart staten skulle inneha försäljningsmonopolet. Steg för steg växte antalet systembolagsbutiker. Opinionen var alltjämt delad. På den ena sidans yttersta kant fanns det många som gärna lyssnade till nykterhetsivrarnas varningssignaler. De såg framför sig ett samhälle som påminde om situationen på det tidiga 1800-talet, då fulla män och kvinnor syntes överallt och folk praktiskt taget söp ihjäl sig. Den andra delen av opinionen ansåg att frågan knappast var betjänt av den dramatisering och polarisering som nykterhetsfolket och deras sympatisörer basunerade ut. Folk skulle vara kloka nog att ta vara på sig själva, konsumera alkoholen med sans och måtta och inte gå till överdrifter. Förresten var statens prispolitik sådan att den skulle lägga band på de värsta överdrifterna. 65 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

66 Trots detta var många oroliga. En oro som var äkta och befogad. Genom ökad tillgänglighet skulle alkoholen kunna bli allt vanligare på arbetsplatserna vilket fick negativa följder. Inom fackföreningsrörelsen var oron på ledande nivå särskilt påtaglig. En viktig del av den lokala fackliga verksamheten hade alltid varit det starka inslaget av solidarisk hjälp. Särskilt tydlig var den på bruks- och industriorterna med sitt välutvecklade föreningsväsende. Alkoholen följde alltid i fattigdomens spår. Man försökte därför hjälpa varandra så långt man kunde. Av de många historiska berättelserna från fackföreningsrörelsens framväxt återkommer man ofta till den hjälpverksamhet som var riktad mot kamraters alkoholberoende och den skada den orsakade familjerna. Och de som var alkoholberoende var nästan alltid män. Det var alltid dem man talade om. Man kan möjligen fråga sig om det inte även fanns kvinnor som var alkoholberoende. Det gjorde det naturligtvis. Kanske var det så att det i den allmänna debatten enbart framställdes som ett storstadsfenomen. Alkoholkonsumtionen steg inte oväntat efter frisläppandet. Tillgängligheten ökade konsumtionen vilket resulterade i sociala konsekvenser som öppen alkoholism och social- och familjeproblemen. Frågan hade därmed fått den ekonomiska och sociala betydelse som flera hade varnat för och därmed följde även ett ganska svårlöst medicinskt problem. En annan sida av problemet var det ökade alkoholbruket i arbetslivet. Nu var motboken ingen begränsande faktor längre. Att sprit och arbete inte hörde ihop var alla överens om. Det som oroade såväl arbetsgivare som de fackliga organisationerna allra mest, var att spriten nu riskerade att bli allt vanligare på arbetsplatserna. Den hade blivit lätt att skaffa och drickandet spred sig dessutom ner i åldrarna. Motboken hade trots allt varit en begränsande faktor. Nu hände det allt som oftast att någon skickades till bolaget för att köpa ut och drickandet tog fart i byggbodar och omklädnadsrum. Parterna kände ett stigande obehag: 66 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

67 På många arbetsplatser hotas trivsel, ordning och säkerhet genom det tilltagande spritbruket. Olycksfallsriskerna ökar. Produktionen hämmas och därtill kommer de personliga tragedier som icke kan mätas i ekonomiska värden. Citatet är hämtat från ett beslut och uttalande som LO:s landssekretariat gjort som presenterades av dåvarande ordföranden Arne Geijer. Han citerade vidare: Den nya nykterhetslagstiftningen har visat sig få olyckliga konsekvenser. Ett år efter den fria spritens införande, utgör alkoholen en fara för vår levnadsstandard och vår kultur. Att LO:s ledning gjorde ett sådant kraftfullt uttalande visade bara den djupa oro man kände för de sociala konsekvenserna. Han inledde på följande sätt sitt föredrag vid en konferens i december 1956 som Arbetarskyddsnämnden anordnade och inför en stor församling av företrädare för fack- och arbetsgivareförbund: I en demokrati är livsstilen en personlig angelägenhet. Den tesen gäller dock inte spritmissbruk och i synnerhet inte spritmissbruket på arbetsplatsen betonade LO-ordföranden. Han kände väl till konsekvenserna av spritbruket på arbetsplatserna. Att uppträda full, eller lindrigt onykter, innebar inte bara en varning utan en omedelbar uppsägning som inte kunde försvaras av facket. Därför var varningen från LO-ordföranden i högsta grad befogad. Att frågan väcktes av LO-sidan hade ett stort symbolvärde och betydelse för genomslagskraften. Fackföreningarna ansåg att frågan i första hand var en arbetsmiljöfråga även om Geijers uttalande visade att man också ville lyfta fram livsstilsfrågan i debatten. Det var ju den yttersta konsekvensen av det ökade alkoholbruket. Arne Geijer pekade också på det omfattande arbete som lagts ned inom samarbetskommittén som sedan några år arbetat intensivt med 67 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

68 att skapa särskilda nykterhetskommittéer ute på arbetsplatserna. SAF:s vd Bertil Kugelberg pratade också på samma konferens om den ökade konsumtionen. Spritinköpen hade på kort tid ökat dramatiskt med 38 procent och omhändertagandet av berusade hade fördubblats. Ett antal andra alarmerande siffror redovisades. Avsikten med siffrorna och med konferensen som helhet, var att skapa en stark opinion mot missbruket på arbetsplatserna. Konferensen låg rätt i tiden och gensvaret från förbunden och andra intresserade hade blivit så stort att en fortsättning av opinionsarbetet var självklar. Vid konferensen hade det inledande föredraget hållits av den tidens absoluta förgrundsfigur på området, alkoholprofessorn Leonard Goldberg. Han föreslog vid avslutningen av föredraget att parterna i Arbetarskyddsnämnden borde bilda en kommitté särskilt för alkoholfrågorna och starta ett aktivt förebyggande arbete i samarbete med forskare och opinionsbildare. Även om det var första gången Kugelberg och Geijer hörde Goldbergs förslag ställde de sig positiva till initiativet och lovade att återkomma så snart som möjligt. Efter diskussioner mellan SAF och LO gav de Arbetarskyddsnämnden uppdraget att bilda en särskild alkoholkommitté. Den bildades formellt i februari 1957 och dess första och konstituerande sammanträde hölls den 25 mars samma år. Arbetarskyddsnämndes alkoholkommitté bestod inledningsvis av Sven Forssman, SAF, Ture Flyboo, LO, Sune Eriksson, SALF, samt Erik Thörnberg. Adjungerade till kommittén var professor Leonard Goldberg och docent Gunnar Lundquist. Även andra experter skulle kunna kallas om det fanns behov för det. Systembolaget på 1950-talet. 68 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

69 Men var Arbetarskyddsnämnden verkligen det organ som var bäst lämpat för den här uppgiften? Även om den var viktig för arbetarskyddet i vid mening var den knappast en renodlad arbetarskyddsfråga. Det gällde också nämndens engagemang i trafikomläggningen ett par år senare. Svaret är nog att parterna ännu inte var klara över vilka konkreta arbetarskyddsfrågor nämnden skulle engageras i. Tonvikten kom därför att ligga på de mera övergripande informationsuppgifterna. Arbetsuppgifterna för alkoholkommittén, som de presenterades, i en särskild trycksak, var därför förhållandevis allmänna. Kommitténs uppgift var: att samla in material kring problemet alkohol-arbete-arbetsledningar, undersökningar utförda inom och utom landet, broschyrer och annat tillgängligt material, att verka för utbyte av erfarenheter rörande bland annat olika åtgärder mot alkohol i arbetet, att utarbeta förslag till lämpliga åtgärder, att framställa och distribuera material och att vid behov lämna anvisningar om experter på alkoholfrågan. Som punkterna angav skulle nämnden fungera som en clearingcentral och därutöver inte ta några initiativ. Kommittén beslutade att återge decemberkonferensens föredrag i broschyrform Alkohol-Arbete-Arbetarskydd, i första hand i en upplaga om exemplar. Broschyren blev ett första informationsinstrument i alkoholfrågan för parterna och nämnden. Inom ett år hade skriften, som kostade 50 öre, tryckts i sju upplagor och exemplar hade spritts, rapporterade kansliet i februari Den spriddes inte bara inom nämndens normala kontaktområde utan nådde ut i hela arbetslivet. En första uppgift för kansliet och alkoholkommittén var att vidga kontaktkretsen. Dit hörde kontakterna med länkrörelserna och det av Arne Geijer nämnda samarbetet mellan fackföreningsrörelsen och nykterhetsrörelsen. 69 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

70 En undersökning som omfattade anställda vid 25 företag pekade på en avvaktande attityd från de tillfrågade och redovisade ingen påtaglig försämring av tillståndet i arbetslivet. Frågorna som dominerade i Alkoholkommittén var branschspecifika. Störst var alkoholproblemen på de stora anläggningsplatserna, kraftverksbyggena och liknande. De hade ett trist och enformigt barackboende och ungkarlsmiljöer. Genom konferenser och aktiviteter som bröt tristessen försökte företagen att förbättra miljöerna vilket ledde till minskad alkoholkonsumtion. I och med att företagshälsovården byggdes ut skedde en påtaglig förändring. Då skapades nya möjligheter till ett förebyggande arbete mellan företagshälsovården och skyddskommittéer, samarbetsgrupper och andra organ. Även det kommande och aktiva samarbetet med Socialstyrelsens alkoholnämnd betydde att Arbetarskyddsnämndens roll befästes ytterligare i det förebyggande arbetet. Parterna och Arbetarskyddsnämndes insatser var i flera fall nyskapande och framgångsrika. Att inleda och genomföra en så omfattande kampanj var dessutom unikt och särskilt att den gjordes i samarbete mellan parterna. De kampanjer mot alkoholkonsumtionen som tidigare genomförts hade drivits av nykterhetsorganisationerna och riktat sig till dem som förväntades bli absolutister, något mellanläge existerade inte. Nämndens kampanj hade ett annat syfte, den pekade på att alkohol och arbete inte hörde ihop och att den personliga livsstilen var angelägen men samtidigt var och ens privata angelägenhet. Det innebar därmed en uppmaning till alla att visa måttlighet med alkoholbruket och dessutom ta social hänsyn. När motbokens avskaffades kom det fram hur segregerad konsumtionen i befolkningen hade varit. Den svenska starkspriten var den dominerande produkten, självklart beroende på vilka som hade getts rätten att handla på Systemet. Reformen redovisade ett stegvis förändrat 70 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

71 konsumtionsmönster. Spritkonsumtionen ökade men den svenska starkspriten var inte längre så dominerande som tidigare. I takt med det gradvis ökade välståndet i samhället och att kvinnorna nu kunde sälla sig till konsumenterna började vinkonsumtionen öka. En negativ faktor var att konsumtionen i de lägre åldrarna tilltog, inte minst gällde det starkölet, något som bidrog till att ölförsäljningen senare måste regleras. När parterna diskuterade arbetarskyddsfrågorna på nytt under slutet av 1964 var alkoholfrågan alltjämt aktuell. Man kunde se tillbaka på tio års tillämpning av motboksreformen och det rådde stor samstämmighet hos parterna att nämndens uppdrag att uppmärksamma frågor om alkoholens skadeverkningar i arbetslivet alltjämt var aktuellt. Det förebyggande arbetet fortsatte därför och ett nytt program för det förebyggande arbetet, eller som det nu hette det kamratstödjande arbetet, ute på de enskilda arbetsplatserna utvecklades. Dessa grupper sorterade inte sällan under skyddskommittén eller företagets anpassningsgrupp. I och med PTK:s inträde i nämnden 1976 togs frågan upp på nytt och verksamheten utvärderades. Claes Nisell, vd i Grafiska arbetsgivareförbundet och ledamot i nämnden, ledde arbetet som resulterade i ett nytt uttalande samt en modernare broschyr. De senaste 20 åren hade konsumtionsmönstret förändrats och de tidigare hårda tagen mot missbrukarna hade mycket liten effekt på arbetsplatserna. I många avseenden hade frågan fått stå tillbaka för en lång rad andra viktiga arbetslivsfrågor. Det nya uttalandet tryckte särskilt på behovet av ett nära och effektiv samarbete mellan skyddskommittén, anpassningsgruppen och företagshälsovården, samtidigt som man betonade att skyddsorganisationens befattning med frågan skulle begränsas till just bara arbetsmiljöområdet. I uttalandet, som antogs i samband med nämndens 40-årsjubileum 1982, hade nämnden utvecklat ett modernt principprogram för den lokala handläggningen av alkoholfrågorna i det lokala skyddsarbetet. Där betonas bland annat att: 71 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

72 Arbetsförhållandena och arbetsmiljön utformas så att de anställda ges en så engagerande och stimulerande arbetssituation som möjligt. Detta innebär att upplevelser av monotoni, psykisk stress med mera ägnas särskild uppmärksamhet. Gruppgemenskap och samhörighetskänsla bör eftersträvas. Arne Geijers tal om livsstilsfrågornas plats i debatten var alltså långt ifrån glömda. Företagsledningens roll framhölls mer än tidigare. Nämnden såg mer på de personaladministrativa och personalfrämjande insatserna än tidigare, som en viktig del i det förebyggande arbetet. Mycket hade alltså hänt sedan konferensen Alkoholfrågorna sattes in i ett vidare sammanhang. Synsättet på alkoholen som ett mänskligt gissel som bara de drabbade kan bota var borta. I stället talade man om att arbetslivet och dess aktörer på olika nivåer själva hade ett ansvar och att bruket av alkohol även måste sökas i brister i samhällsmiljön. Den gamla tanken om ett utökat kamratstöd fick en renässans och gruppens ansvar för sin medmänniska kom på nytt att bli betydelsefull. Arbetarskyddsnämndens alkoholkommitté hade i sin ursprungliga form tjänat ut sin roll och kunde därför efter mer än trettio års verksamhet avvecklas. Den hade gjort ett gott jobb, ett jobb som den moderna alkoholpolitikens historieskrivning sannolikt inte kommer att berätta särskilt mycket om. Under slutet av dess verksamhet kom det i vissa kretsar att sprida sig en känsla att kommittén kanske hade överlevt sig själv. Bristen på nya idéer var påtaglig och det gick till och med så långt att man skämtade om de glest förekommande sammanträdena. Att de dessutom alltid hade hållits på den anrika Restaurang Stallmästaregården i Stockholms utkant gjorde inte saken bättre. 72 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

73 Högertrafik även på företagen En annan fråga som berörde arbetarskyddet var den radikala trafikomläggning som Sverige gjorde Det var den 16 oktober 1955 som Sverige folkomröstade om huruvida vi skulle införa högertrafik i landet eller hålla fast vid vänstertrafiken. Sverige hade redan provat både höger- och vänstertrafik. Karl XII hade med intryck från Frankrike infört högertrafik Efter hans död återgick landet 1734 till vänstertrafik igen. Med tanke på den tidens trafiksituation gällde förändringarna enbart ett fåtal stadsgator i de större städerna och hade ingen praktisk betydelse alls. Den rådgivande folkomröstningen slutade med att en förkrossande majoritet av det svenska folket ansåg att allt skulle förbli vid det gamla. Det blev en veritabel jordskredsseger för nejsidan och för Vänstergeneralen, borgarrådet och dåvarande ishockeybasen Helge Berglund. 82,9 procent röstade nej. Valdeltagandet var lågt, bara 53 procent. Utslaget var entydigt. En övergång till det nya och okända högertrafik skulle vara alltför vanskligt och osäkert. Nejsidans vulgärpropaganda om Blodbad i trafiken hade gått hem och regeringen hade inget annat att göra än att skjuta frågan på framtiden. En majoritet var 73 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

74 trots allt för att Sverige förr eller senare och trots folkopinionen, var tvungen att acceptera en omläggning till högertrafik. Det skulle därför dröja ända till 1963 innan riksdagen var beredd att diskuterade frågan på nytt. Och den 10 maj beslutade riksdagen att högertrafik skulle införas i landet. Omläggningen skulle ske tidigt på morgonen den 3 september Förändringen av trafiksituationen skulle finansieras genom en särskild skatt på motorfordon. Trots att det nu har gått mer än 40 år sedan omläggningen skedde finns det skäl att påminna om den närmast karnevalsliknande stämning som föregick och rådde veckan före och i samband med omläggningen. Många minns fortfarande den legendariska bilden, tagen från fönstret på Sveavägen när bilarna på Kungsgatan sakta och disciplinerat byter sida. Fönstret skulle ett tiotal år senare vara ett av Arbetarskyddsnämndens kontorsfönster mot hörnet Sveavägen-Kungsgatan. Och hur många kommer inte ihåg den lustiga sexkantiga skylten med ett lutande gult h som dessutom spreds till alla som var med i form av klistermärken, eller frimärkena eller schlagern med Claes-Göran Heder ströms Håll dig till höger Svensson. För Arbetarskyddsnämnden blev omläggningen förvandlad till en stor och omfattande arbetarskyddsfråga. De transporter som skedde innanför företagets portar kunde inte köra till vänster inne på företaget och till höger utanför. För många företag betydde det en omfattande teknisk och organisatorisk förändring som måste genomföras i samma takt som samhällets beslut genomfördes. Arbetsmarknadsparterna hade en given roll i omläggningen, men det var nämnden som fick stå för det praktiska arbetet. Men nämnden var inte ensam i kampanjarbetet, samtliga arbetsmarknadsorganisationer var på alerten med egen information. Dessutom hade nämnden ett nära samarbete med kampanjledningen och dess ledare Lars Skiöld. Riskerna för felhandlingar och därmed olycksfall var stora när nya mönster och regler skulle genomföras ute på arbetsplatserna. Skyddskommittéerna hade bråda dagar och i många fall tillsattes särskilda ar- 74 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

75 betsgrupper. Sammanträdena på central nivå avlöste varandra. Listan över nödvändiga förändringar var lång. I ett särskilt Meddelande nr 90 gör kansliet en grundlig genomgång av de nödvändigaste åtgärderna ute på arbetsplatserna. Det rådde visserligen olikheter mellan spritens frisläppande och den stora trafikomläggningen, men utifrån ett arbetarskyddsperspektiv var inte steget så långt. Båda frågorna kunde vara ödesdigra ur arbetarskyddssynpunkt om de hanterades oskickligt av nämnden och av parterna. Samtidigt speglade frågan, inte minst ur statsmakterna synvinkel, hur de såg på nämndens roll och den genomslagskraft den hade på opinionen. Det skulle visa sig att bedömningen var riktig. Nämnden kunde därför avsluta uppdraget med högburet huvud. Antalet olycksfall till följd av omläggningen var långt färre än man hade misstänkt. På hösten 1975 kontaktades nämnden på nytt, nu av den nya myndigheten Trafiksäkerhetsverket. I en samarbetsgrupp med företrädare för nämnden, chefen för Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande, racerföraren och radioprofilen C G Hammarlund och Trafiksäkerhetsverkets generaldirektör P O Kjällgren, beslutades att nämnden skulle medverka vid framställningen av en broschyr Trafiksäkerhet och arbetarskydd och dessutom stödja och delta i Trafiksäkerhetsverkets kampanj om trafiksäkerhet i samband arbetsresor, Till och från arbetet, Ute i landet hade flera agerat i frågan om arbetsresor, inte minst efter att ha studerat kursen Planering. Flera önskade ett särskilt studiematerial kring trafiksäkerhetsfrågor, på samma sätt som Brandskyddsföreningen, önskade ett studiematerial om brandskyddet. Frågan återkom på nytt i början av Arbetarskyddsstyrelsen frågade om nämnden hade intresse att på nytt ge ut skriften Trafiksäkerhet och arbetsmiljö eller något liknande med betoning på olycksfallsriskerna i samband med interntransporter. Parterna var medvetna om frågans vikt och såg ett samarbete mellan Arbetarskyddsstyrelsen, Trafiksäkerhetsverket och nämnden som den lämpligaste konstellationen. På nytt var nämnden en viktig samarbetspartner. 75 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

76 Utbildningen tar fart Inom nämnden pågick under hela 1940-talet en diskussion om handboken för det lokala arbetarskyddet. Den tenderade alltmer att bli ett mantra för nämndledamöterna som stod och stampade på samma fläck. Manus skrevs och diskuterades, justerades och rättades och diskuterades igen, men ingen handbok kom. Från och till kom den egentliga frågan upp, den om det verkligen gick att göra en allomfattande handbok för hela arbetarskyddsområdet. Svårigheterna visade att det inte heller fanns någon entydig uppfattning om synen på arbetarskyddet och om dess alltmer komplexa innehåll. Man tvingades till slut konstatera att det nog inte skulle bli någon handbok. Skillnaderna mellan branscherna och ute i verkligheten var alldeles för stora. Det slutade med att det storstilade handboksprojektet lades ner. Stora delar av innehållet återuppstod senare i det kommande studiematerial som nämnden utvecklade. Ett sätt att överbrygga misslyckandet med handboken var att så långt som möjligt försöka branschanpassa budskapet i utbildningen. Något som tidigt stod klart såväl för Erik Thörnberg som för ledamöterna i Arbetarskyddsnämnden. 76 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

77 Mot den bakgrunden kom kansliets nästa projekt att bli den stora utbildningssatsningen Arbetarskydd lönar sig som startade Den kom att bli en av de största folkbildningssatsningarna i landet då. Kursen, som var upplagd som en brevkurs i samarbete med Brevskolan, förutsatte lokalt organiserade korrespondensstudier eller studiecirklar. På så sätt utvecklades också samarbetet med ABF som många efterlyst långt tidigare. Kursen riktade sig i första hand till skyddsombud och arbetsledare. Kursboken var generell med fem studieavsnitt, eller brev som de kallades beroende på vilken studieform man använde. De fem breven kompletterades ofta med ett branschanpassat tillägg som var utformat så att ingen kunde skylla på att kursen inte passade deras arbete. Visa av de tidigare erfarenheterna med skyddshandboken beslutade nämnden att hålla ned antalet textförfattare. Det blev Ingvald Söderlund på kansliet och Nils Ramstén, Ture Flyboos närmaste medarbetare i LO:s företagsnämndsavdelning, som tog sig an uppgiften. Samtidigt som kursen presenterades på hösten 1954 drog nämnden i gång en stor informationskampanj. En presentation av de stora riktlinjerna inledde fyra stora konferenser. På förbundsnivå bildades sedan ett femtiotal kampanjkommittéer och ett hundratal lokala konferenser och möten arrangerades. Kampanjens motto Arbetarskydd lönar sig backades upp av en rad filmer bland annat genom utnyttjandet av en kanadensisk filmserie Olycksfallens orsaker. Samma regel som gällde författandet skulle också gälla faktagranskningen. Det betydde att så få som möjligt skulle blandas in i arbetet. Det blev till slut två personer som anförtroddes den viktiga uppgiften; professor Sven Forssman, medicinsk rådgivare vid SAF och tidigare knuten till Folkhälsoinstitutet, som senare blev nämndens ordförande samt överingenjören vid Arbetarskyddsstyrelsen Hilding Starland. Därmed dyker för första gången Hilding Starland upp i nämndsammanhang. Han hade anlitats som föreläsare på nämndens kurser och konferenser utan att skapa någon större uppståndelse. 77 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

78 Hilding Starland tidig expert på arbetarskydd Hilding Starland förtjänar onekligen en närmare presentation. Han var göteborgare och Chalmerist och blev efter sin civilingenjörsexamen i början av 1930-talet anställd vid yrkesinspektionen i Karlstad. Men han påstod själv att han aldrig fick chansen att utöva uppgiften som yrkesinspektör, han fick göra så mycket annat. Efter kriget hamnade Hilding Starland i Stockholm och blev expert på arbetarskyddsfrågor vid regeringskansliet. Han anställdes i Socialdepartementet och hos Gustav Möller för att förvandla Casparssons utredningsförslag till praktiskt hanterbar lagtext och dessutom följa arbetet till det slutliga förverkligandet Hilding Starland blev senare generaldirektör Otto Westlings högra hand och var den som hade ett finger med i det mesta som skedde i Arbetarskyddsstyrelsen. De anvisningar som inte hade passerat Starland hade inga chanser att gå igenom när de behandlades vid styrelsens sammanträden. Hilding brukade ibland ironisera över sin egen roll och sade på sitt lågmälda sätt att han egentligen inte kunde något annat än 1949 års arbetarskyddslag, men att han kunde den bättre än de flesta. Det var inte riktigt hela sanningen. Hans erfarenheter av mer än tre decenniers arbetarskyddsverksamhet på central myndighetsnivå kunde man inte bara kasta bort när han så småningom skulle pensioneras. Den 1 september 1968 gick Hilding Starland i pension från Arbetarskyddsstyrelsen efter ett långt och händelserikt liv inom arbetarskyddet. Han skulle inte få njuta sitt otium särskilt länge. Hans kunskaper togs nämligen i anspråk nästan omgående. Hilding Starland kom att ingå i det sekretariat som skulle få lägga grunden till den nuvarande arbetsmiljölagen. Hilding var i högsta grad Sveriges Mr Arbetarskydd, per préférence. Han var ständigt beredd på att alltid göra sitt yttersta för att göra lagstiftningen begriplig för alla som vill lyssna. 78 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

79 Annons från Erik Thörnberg lyckades också samla en mycket kompetent stab av yrkesinspektörer som idogt och lojalt rättade och sakkunnigt kommenterade alla de hundratals enskilda svarsbrev som studiedeltagarna sände in. För denna uppgift fick inspektörerna 2 kronor brevet eller 10 kronor för varje helt genomgången kurs. För dem som valde studiecirkeln som studieform svarade den lokale kursledaren vanligtvis för rättningen av de fem kursbreven. Kursboken var illustrerad av dåtidens kanske mest originella tecknare och illustratör nämligen Sven Sidén. Utöver sina klassiska figurer och gubbar var Sven Sidén mer känd som en vass politisk satiriker Nordens Karlsson i Morgontidningen. Sven Sidén illustrerade flera av de kursböcker som växte fram under Erik Thörnbergs överinseende. Arbetarskydd lönar sig, som producerades och distribuerades av Brevskolan, blev en stor folkbildningssuccé. Ett år efter utgivningen 1955 hade över exemplar distribuerats hade siffran dubblerats. Framgången fortsatte och kursboken spreds under de följande åren och när den gick som bäst, i närmare exemplar. Det var vid den tidpunkten ett närmast oslagbart rekord inom svensk folkbildning. Den blev därmed för många blivande och aktiva skyddsintresserade inkörsporten till den viktiga skyddsombudsuppgiften. Arbetarskydd lönar sig fick flera efterföljare. En var Arbetarskydd i Yrkesutbildningen som kom på våren 1960 och senare Arbetarskyddet och brandriskerna. I samband med att Arbetarskydd lönar sig kom ut beslutade Personaladministrativa rådet som bildats av SAF 1953 att genom en mer vetenskapligt inriktad undersökning belysa arbetsolycksfallets orsaker. Undersökningen anförtroddes den unge forskaren och beteendevetaren 79 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

80 Allan Hagbergh och den gjordes vid ett större företag inom metallindustrin som det står i förordet. Företaget var Sandvikens Jernverk. Undersökningen har gått till eftervärlden som Sandvikenundersökningen, en stilbildare och legendarisk studie av arbetsolycksfallens bakomliggande faktorer. Tidigare hade en liknande fristående undersökning genomförts i mindre skala vid Götaverken i Göteborg av forskaren och sedermera professorn Lennart Lennerlöf. Sandvikenundersökningen pekade på att företagen alltför ofta bortsåg från tillbuden och bagatellskadorna. De senare redovisades sällan, tillbuden inte alls. Detta var i och för sig ett välbekant fenomen ute på arbetsplatserna, men skälen var inte tidigare vetenskapligt belysta. Hagberghs resonemang kom därigenom att stå i bjärt kontrast till de tidigare resonemangen på olycksfallsområdet, där man närmast betraktade småskadorna som naturliga. Kursboken Varför händer det var en bearbetad version av Sandviksundersökningen som uppmanade alla i företagen att titta närmare på tillbuden. Kursboken försökte minska övertron på den officiella olyckfallsstatistiken där bara de fall som hade en längre sjukskrivningstid än tre dagar räknades. Det betydde att alla bagatellskador aldrig diskuterades. Hagbergh gjorde pedagogiskt upp med olycksfallens ständiga myter, den mänskliga faktorn och begreppet olycksfåglarna. Att det skulle finnas olycksfåglar på snart sagt alla områden var en seglivad myt som tyvärr lever kvar än i dag och som alltid tycks tas till när inget annat argument till det inträffade finns till hands. Problemet är i stället bristande information och utbildning och samma sak är det med den mänskliga faktorn. En annan pedagogisk finess i kursboken var den kortfattade ordlistan som avslutade boken. Där fanns ett hundratal ord som på 1950-talet var att betrakta som akademiska uttryck, obekanta och svåröversatta för gemene man. Kursen Varför händer det, blev för många det naturliga andra steget i arbetarskyddsutbildningen. 80 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

81 Arbetslivets ergonomiska frågor diskuterades alltmer och även i nämnden som funderade på att ge ut en egen brevkurs trots att Sven Forssman redan hade gett ut boken Företagshälsovård Arbetshygien. Frågan togs upp i nämnden den 11 november 1965 och Ingvar Söderström på LO fick en förfrågan om att bli författare medan Sven Forssman med flera skulle bli sakgranskare. I september 1968 var kursen klar. En ny upplaga om exemplar trycktes Vid ett av de första sammanträdena med Arbetarskyddsnämnden på 1940-talet väcktes frågan om nämndens engagemang och samverkan med Svenska Röda Korset och Arbetarnas samaritförbund och dess roll i utbildningen. Alla ansåg att den var viktig och den behandlades vid flera sammanträden. Vissa ansåg att den utbildning som Röda Korset bedrev var värdefull medan andra såg den som konkurrerade verksamhet till nämndens utbildning. Detsamma skulle senare även gälla Svenska Röda Korsets ökade intresse för företagshälsovården hade en överenskommelse träffats mellan Röda Korset och nämnden rörande utbildningen av skyddssamariter. Inom Röda Korsets kansli bildades, i viss mån genom nämndens engagemang, en särskild avdelning inom förbundskansliet Svenska Röda Korsets arbetarskyddsavdelning. Som ett bevis på sammanlänkningen och för att behålla kontinuiteten erbjöds Erik Thörnberg att ingå i Svenska Röda Korsets arbetsutskott och presidium. Under några år fyllde det gamla Samaritförbundet ett visst behov genom sin utbildning, inte bara av arbetsplatsernas så kallade första hjälpare/arbetsplatssamariter, utan även i viss mån av skyddsombud som man ansåg skulle ha den första hjälpen-utbildning som avdelningen anordnade. Samaritförbundet hade flera avdelningar runt om i landet. Stockholmsavdelningen var den största och med egen personal. Centralt på Svenska Röda Korset skulle det senare finnas som mest två anställda. Rekryteringen till Röda Korset-kurserna gick mycket trögt. En utvärdering vid årsskiftet 1955/1956 visade att bara vart fjärde arbetsställe 81 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

82 hade utsett eller utbildat skyddssamariter. Utbildningen av samariter var så låg att nämnden och Svenska Röda Korsets arbetarskyddsavdelning beslutade att utvidga kursen med ett avsnitt om förebyggande arbetarskydd för att bredda rekryteringsunderlaget. Utvidgningen innebar att mer än tre fjärdedelar handlade om arbetarskydd och en mindre del om arbetsplatsens olycksfallsberedskap. SAF och LO med förbund såg med viss tveksamhet på den konkurrerande verksamheten och ville att den avvecklades successivt. De tyckte att det var tveksamt att den skulle ledas av nämndens kanslichef. Det var därför inte alldeles lätt för nämnden att gå parterna till mötes. Förhållandet innebar att avvecklingen blev en ganska långdragen historia. Den var inte helt avslutad förrän de två medarbetarna så småningom lämnade Svenska Röda Korset för andra uppgifter. I februari 1970 presenterades en promemoria om samaritutbildningen. Bakom promemorian stod nämnden, Röda Korset och i viss mån LO. En viktig målgrupp för utbildningen var det ökade antalet medarbetare inom företagshälsovården, i första hand företagssköterskorna. Vidare diskuterades behovet av ett nytt, pedagogiskt material, kanske en brevkurs med bildband och lärarhandledning. Gruppen önskade också någon form av överenskommelse mellan nämnden och Röda Korset. Samaritutbildningen skulle arrangeras uteslutande av Röda Korset. En annan fråga som kom att spela en viss roll på nämndens dagordning var brandsäkerhetsfrågorna. Det rådde ingen tvekan om att det var en stor arbetarskyddsfråga för många ute i industrin. Ett nytt problem för nämnden var att det fanns flera aktörer, såväl statliga som kommunala och frivilliga. Nämnden hade ingen ambition att delta i annan mån än att det gällde det företagsinterna brandskyddet. En egen samarbetsorganisation där alla intressenter samverkade var Svenska Brandskyddsföreningen men den saknade nämndens kompetens på arbetarskyddsområdet och kanalerna med de enskilda arbetsplatserna. Frågan om brandskyddet som en arbetarskyddsfråga hade väckts några år tidigare. Vid aprilsammanträdet 1959 gjorde Lars Gunnar 82 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

83 Albåge en genomgång av läget. Överläggningar hade också skett med Svenska Brandskyddsföreningen. Några LO-förbund och särskilt Einar Sandberg, dåvarande Fabriksarbetareförbundet, hade aktualiserat ämnet i nämnden. Den tilltagande oron var den ökade användningen av brännbara varor i industrin, såväl i fast form som i kemikalier. Albåges förslag var att nämnden borde utarbeta en handbok eller kursbok gemensamt med Svenska Brandskyddsföreningen. Den skulle innehålla anvisningar för organiserandet av ett effektivt industribrandskydd. Sandberg var inte särskilt nöjd med förslaget. Han instämde visserligen men ansåg det inte vara särskilt långtgående och förslaget bordlades. Problemet var vem som skulle vara ansvarig för frågan i fortsättningen, nämnden eller Brandskyddsföreningen. Båda parter var övertygade om att en utbildning var nödvändig och ett första manus till en kursbok presenterades på hösten Men först 1963 presenterades Arbetarskyddet och brandriskerna. Vid det första sammanträdet 1961 i januari var frågan om ansvarsfördelningen uppe på nytt. Ett problem var åter igen ansvarsfördelningen i företaget. Lagstiftningen på området var oklar och överensstämde inte med synen i arbetarskyddslagen. Kunde en anställd eller ett skyddsombud bli skadeståndsansvarig vid en uppkommen brand? Meningarna gick i sär. Hur skulle en brandförsäkring se ut som skulle skydda den drabbade? Skulle ett skyddsombud kunna ställas till svars? Skulle inte samverkan mellan skyddskommitté och eventuell brandskyddskommitté vara att föredra? Både LO och SAF betonade att brandsäkerheten på arbetsplatsen var en angelägen arbetarskyddsfråga och att ett samarbete mellan parterna och Svenska Brandskyddsföreningen måste vara både aktiv och intim. Sett ur parternas perspektiv tenderade det att bli allt viktigare i takt med att brännbara ämnen ökade i arbetslivet. Arbetarskyddsnämnden hade dessutom sedan en tid fått en plats i föreningens styrelse. Ett bevis på det angelägna samarbetet finns i den allmänna motiveringen till överenskommelsen 1967: 83 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

84 I den mån frågorna är av arbetarskyddskaraktär tillhör även brandskyddet nämndens arbetsuppgifter. Det ledde till att Svenska Brandskyddsföreningen tillsammans med nämnden på nytt beslutade att ge ut en kursbok där de nya kunskaperna gavs ett större utrymme. I kursen Arbetarskydd Brand behandlades inte minst de kemiska brandriskerna och man ville dessutom utveckla det lokala samarbetet mellan företag och brandförsvaret. Nämnden var engagerad i samarbetet med Folksams hälsoråd. Där kom nämnden och parternas medicinska företrädare att spela stor roll. Det gällde den så kallade 4 M-kampanjen som handlade om hälsa och bioteknologi/ergonomi. Kampanjen som stöttades aktivt av flera organisationer, däribland korpidrotten, blev en sådan framgång att hälso rådet beslutade att gå vidare till mental hälsa. Den så kallade Mentalhälsokampanjen avsåg att inleda en debatt om arbetslivets psykosociala frågor. En av författarna var företagsläkare dr Erland Mindus. Han kallade det en debatt om arbetslivets mentala frågor. Ordvalet var olyckligt och skulle komma att missförstås. Kampanjen för Mental hälsa leddes av Folksams hälsoråd men den utvecklades inte som rådet förväntat utan blev i stället attackerad av radikala läkare och kretsar på vänsterkanten. De kallade den, med udden riktad mot arbetsmarknadens parter och dess medicinska experter, för Konsten att dressera människor. Kampanjen genomfördes under stormens år Även inom LOleden fanns det flera röster mot LO:s engagemang i kampanjen och mot dr Erik Bolinder samt mot Arbetarskyddsnämndens medverkan. Vid nämndens sammanträde i oktober 1968 tog Ingvar Söderström och Anders Cassel upp mentalhälsokampanjen och ifrågasatte nämndens engagemang. Men eftersom bland andra Thörnberg och Erik Bolinder var starkt engagerade av Folksam i frågan tystades debatten ner. 84 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

85 Den Gröna boken Hösten 1961 hade det gått nästan tjugo år sedan den första överenskommelsen på arbetarskyddsområdet hade tecknats mellan SAF och LO. Mycket hade hänt både i samhället och i arbetslivet. Parterna var överens om att de ingångna överenskommelserna borde utvärderas och revideras. Frågan var bara när och hur. Egentligen började historien tio år tidigare inför 1956 års LO-kongress. Metalls avdelning 1 i Stockholm hade skrivit en motion om alltför godtyckliga ersättningar i förslagsverksamheten. Alltså en fråga som var helt vid sidan av arbetarskyddet. Motionen föranledde att LO:s styrelse tillsatte en utredning på högsta nivå för att ta ett vidare grepp om frågan. Förslagsverksamheten var bara en liten del av den. Avsikten var att utvärdera samarbetsavtalen mellan SAF och LO och presentera en långsiktig strategi på området. Det gällde inte minst företagsnämndsavtalets effekter ur ett fackligt perspektiv men också arbetarskyddsfrågorna. Vid kongressen 1961 presenterades utredningen Fackföreningsrörelsen och företagsdemokratin. Den kom fram till att företagsnämndsavtalet måste anses representera både det idémässiga och praktiska innehållet i samtliga samarbets- 85 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

86 avtal. De flesta arbetsplatserna rapporterade att de regelmässigt berörde frågor vid företagsnämndens sammanträden som tidigare behandlats på arbetarskyddsområdet. Arbetsmarknadskommittén hade 1954 på SAF:s initiativ godkänt de grundläggande principerna beträffande företagshälsovårdens organisation. Den blev på så sätt en gemensam angelägenhet för parterna på det lokala planet, både för skyddskommittén och företagsnämnden. LO-utredningen förde vidare ett principiellt resonemang om det ökade behovet av förebyggande insatser på arbetsmiljöområdet, beroende på vilket arbete man talar om. Det här kallas med ett modernt språkbruk för bioteknologiska åtgärder för att citera utredningen. Anspråken på ett gott arbetarskydd, en tillfredställande yrkeshygien och en god hälsa stiger med kulturnivån, sade utredningen. Omsorgen om människan är ett mått på vår kultur. I dag när kunskaperna har ökat står omsorgen om människan högst på dagordningen, då var utredningen före sin tid. Något som i hög grad ska tillskrivas två av LO-utredningens ledande personer, Ture Flyboo och Åke Nilsson, dåvarande förbundsordförande i Metall och senare arbetande styrelseordförande i Arbetarskyddsfonden. Utredningen andades en viss pessimism. Man klagade öppet över det bristande engagemanget på alla nivåer: Uppgiften att få hållbara regler för hur arbetet och arbetsplatsen skall utformas för att förena kraven på effektivitet, skonsamhet, säkerhet och trivsel bör ges en annan angelägenhetsgrad än vad som hittills varit fallet. Klyftan mellan teori och praktik är dessvärre alltjämt stor och besvärande. Om den målsättning som här antytts skall kunna bli allmänt accepterad och förverkligad inom vårt näringsliv krävs det insatser av andra mått än de hittillsvarande. Som tillskyndare till flertalet samarbetsöverenskommelser på den svenska arbetsmarknaden har fackföreningsrörelsen dokumenterat sitt intresse och medansvar för förverkligandet av denna målsättning. 86 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

87 Kravet på ytterligare insatser på arbetarskyddets område genomsyrade det här avsnittet i utredningen. Kraven riktades åt olika håll. Samtidigt som man misstrodde arbetsgivarnas vilja att ta till sig frågorna på allvar såg man pessimistiskt på det svala intresse som politikerna visat för arbetsmiljön. Men man var också självkritisk. Med fog kan göras gällande att de fackliga kongressuttalandenas och programförklaringarnas högtidliga och märgfulla ordval om vikten av positiva åtgärder inte alltid har resulterat i likvärdiga praktiska och ekonomiska insatser. Utredningen pekade på att den fackliga rörelsen varit motparten underlägsen på arbetarskydds- och företagshälsovårdsområdet och att utbildningen inte haft den prioritet som önskats. Då åsyftades främst skyddsombudens utbildning. LO-kongressens debatt kring frågan blev oväntat kort. Man kände säkert igen sig och delade utredningens ståndpunkter. En och annan instämde säkert i utredningens tillrättavisning kring den egna insatsen. Skillnaden mellan det märgfulla ordvalet och de praktiska insatserna som utredningen talade om blev en realitet också i kongressdebatten. Kongressbeslutet ledde till att LO valde att skaffa egen kompetens på området. Ett par år senare knöts Erik Bolinder till LO som medicinsk rådgivare. Han var företagsläkare vid Svenska Metallverken i Västerås och hade lång erfarenhet från företagshälsovården. Bolinder kunde organisationslivet bra genom arbetet i styrelsen för Svenska Företagsläkareföreningen och var dessutom en lysande skribent och föreläsare. Det var ingen lätt rekrytering eftersom det gällde att hitta en person som kunde mäta sig med SAF:s Sven Forssman. Han fanns för övrigt med i bakgrunden som rådgivare åt LO i anställningen av Bolinder. Med Erik Bolinder kom något nytt in i arbetarskyddsdebatten. LO blev med ens likvärdig med SAF, man kunde tala utifrån samma utgångspunkter. Även om det fanns olikheter mellan organisationerna när det gällde prioriteringarna och utvecklingstakten, var sakinnehållet 87 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

88 och fakta detsamma. Bolinder var alltid noga med fakta, de politiska övervägandena lämnade han över till dem som hade den uppgiften. Med Erik Bolinder tillfördes arbetarskyddet en ny dimension, nämligen den psykosociala. Människans sätt att vara och handla var en viktig orsak till bristen på arbetstillfredsställelse och välbefinnande för Bolinder. Erik Bolinder var en stark förespråkare till livsstilsproblematiken. En ytterligare orsak som gjorde honom trovärdig och populär var hans humor och den snabba tanken. Ofta kunde man avläsa i hans ansikte vad som skulle komma härnäst, en avväpnande replik, ett sarkastiskt infall eller ett oöverträffat skämt. Senare knöts även Egon Magnusson, yrkeshygieniker och ingenjör till verksamheten. Därmed var LO kompetensmässigt i kapp SAF. Kongressens beslut ledde till två förhandlingsframställningar till Svenska Arbetsgivareföreningen, en beträffande förändringar i företagsnämndsavtalet och en på arbetarskyddsområdet. På senhösten 1964 tillsattes SAF:s och LO:s arbetarskyddskommitté Den presenterade sitt arbete i en grön bok i maj Den kallades därför i den inre kretsen för Gröna boken. Dess slutsatser var på flera områden genomgripande, inte minst för Arbetarskyddsnämnden. Även om parternas arbetarskyddskommitté tillsattes formellt på senhösten 1964 så inledde den inte sitt egentliga arbete förrän i början av Att SAF delade LO:s uppfattning om en översyn av arbetarskyddsreglerna var tydligt. De visade det genom att sätta de mest erfarna förhandlarna, Gunnar Lindström och Lars Gunnar Albåge, att leda förhandlingsdelegationen. Arbetsordningen var densamma som vid de tidigare förhandlingarna. Förhandlarna gjorde en stor mängd företagsbesök och intervjuer med företagsledningar, skyddsombud, arbetsledare och företrädare för företagshälsovården. När man sedan satte sig ner vid förhandlingsbordet var man väl förberedd och dessutom hade man sett samma verklighet. Gruppen hade nära kontakt med den statliga företagshälsovårdsutredningen under Arbetarskyddsstyrelsens generaldirektör Otto West- 88 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

89 ling och dess sekreterare Carl Axel Heijbel. Den sistnämnde var läkare och en av giganterna på företagshälsovårdens område, med sin fasta punkt på Gullhögens Bruk i Skövde. Avsikten med de nära kontakterna med utredningen var att dels undvika dubbleringar, dels att undvika att utredningen på ett tidigt skede gick i en annan riktning än den som parterna kunde acceptera. Westling visste därför ganska tidigt att parterna skulle komma att föreslå en överenskommelse mellan SAF och LO även på företagshälsovårdens område. Gunnar Lindström hade förmågan att säga nej på minst hundra sätt utan att för den skull använda ordet nej. Det använde han bara om hans uppfattning var alldeles orubblig. Han var den förhandlare som SAF vanligtvis tillkallade när de svåra frågorna stod på dagordningen. Lars Gunnar Albåge var, förutom en utomordentligt skicklig förhandlare, mycket välbekant med Arbetarskyddsnämnden. Han skulle i sinom tid bli förhandlingschef på SAF, dess vd och så småningom en av landets närmast legendariska medlare i arbetskonflikter. Därutöver var han under flera år Arbetarskyddsnämndens ordförande. Utöver dessa två ingick Sven Forssman och Gideon Gerhardsson i SAF:s delegation. Efter det att Forssman övergick till Arbetsmedicinska Institutet inträdde hans efterträdare Nils Masreliez i delegationen. LO:s delegation leddes av Olle Gunnarsson som hade övertagit chefskapet för LO:s företagsnämndsavdelning efter Flyboos bortgång. Där fanns också Erik Bolinder, Ingvar Söderström och juristen Bert Ahlgren. Förhandlingarna koncentrerade sig på tre huvudfrågor: Hur ska samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare utformas för att främja arbetarskyddet i dess moderna och vidsträckta betydelse? Vilken ställning ska företagshälsovården inta i det lokala samarbetet? Hur ska Arbetarskyddsnämndes framtida organisation och verksamhet vara utformad? 89 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

90 Mycket av överläggningarna handlade om den framtida företagshälsovårdens roll och utformning. Företagshälsovårdens verksamhet hade djupa historiska rötter, inte minst inom bruksmiljön. Den gamla bruksläkartraditionen levde kvar även om läkaren inte hade kvar sin tidigare upphöjda plats i brukshierarkin. Från fackligt håll var företagshälsovårdsfrågan mycket angelägen. Att vinna inflytande på området var viktigt men också kontroversiellt. Det fanns många läkare som kände oro för ett samarbete med fackets representanter som skulle kräva mätningar och insatser i tid och otid, sådant som läkarna ignorerat eller ansett onödiga, många gånger med företagsledningens goda minne. Facket oroade sig i sin tur för att representanterna på lokalnivå inte hade kunskaper nog att argumentera med företagsläkaren. Man talade om riskerna att bli manipulerad eller överkörd. Man bortsåg från den stora resurs som skyddsingenjörerna och företagssköterskorna utgjorde och den roll de haft i det tysta vid sidan av läkaren. De kände som regel folket på golvet och talade deras språk. För den växande skyddsingenjörskåren var en överenskommelse mellan parterna mycket välkommen. Över en natt skulle de bli närmast jämbördiga med företagsläkaren. Parterna var därför noga med att understryka att företagshälsovården i praktiken bestod av två jämbördiga delar, en teknisk och en medicinsk. Senare ansåg man också att den i vissa fall även borde ha en tredje kompetens, nämligen en beteende vetenskaplig eller psykosocial del. En huvudprincip för parterna var att samråd äger rum mellan arbetsgivaren och arbetstagarna i företaget, såväl rörande införandet av företagshälsovård som rörande dess utövning. Samrådet kunde i praktiken ske i olika former beroende på hur verksamheten var organiserad: i skyddskommittén, i företagsnämnden eller i ett särskilt företagshälsovårdsråd eller kommitté. Företagshälsovården förutsattes vara antingen inbyggd i företaget eller organiserad i en företagshälsovårdscentral, där flera företag ingick. 90 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

91 Riktlinjerna för företagshälsovården mellan parterna innebar en oväntat snabb utbyggnad av densamma. Antalet växte och kompetensen stärktes. Riktmärket var cirka anställda per läkare och skyddsingenjör. Utredningens förslag och därmed också den slutliga överenskommelsen innehöll också förändringar i reglerna för den lokala skyddsverksamheten, ett uttalande i skolningsfrågorna, samt ett förslag till förstärkningar och en utbyggnad av Arbetarskyddsnämnden. Kommittén ansåg att Arbetarskyddsnämndens verksamhetsinriktning måste behållas, men frågan var i vilka former. Förslaget om förändringar var samtidigt en outtalad kritik av arbetet. Det var ingen hemlighet att Erik Thörnberg försökte leva upp till kraven som ställdes, men han kunde inte vara överallt och göra allt på egen hand. Ingvald Söderlund var med sitt analytiska handlag till stor nytta, men passade bäst vid skrivbordet. Med tanke på den utveckling som pågick inom arbetarskyddets olika områden och den utvidgning av verksamheten som förväntades var det inte möjligt att fortsätta verksamheten som hittills. Nämnden behövde förstärkas, såväl personellt som kvalitativt. Efter studiebesök och intervjuer med personer på förbunds- och lokal nivå fick Lars Gunnar Albåge och Ingvar Söderström uppgiften att titta närmare på den kritik av nämndens verksamhet som fanns och att skissa på ett förslag till långsiktig bemannings- och utvecklingsplan. I de samtal som kontinuerligt skedde med Thörnberg framgick det att han både ville och inte ville se en utveckling av kansliets verksamhet. Han var smickrad av parternas entydiga förtroende för verksamheten samtidigt som han undrade om förslagen som diskuterades i kommittén bara var förtäckt kritik av hans verksamhet. Förhållandet gjorde kommitténs arbete till slut komplicerat. Flera av de förslag som diskuterades måste därför ske utan Thörnbergs vetskap eller inblandning. Albåge och Söderström skulle utvärdera nämndens samarbeten, med bland andra Röda Korset och Föreningen för Arbetarskydd, FFA. Det 91 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

92 var organisationer där nämnden hade haft ett långtgående samarbete på utbildningsområdet, till exempel Röda Korsets arbetarskyddsavdelning och Göteborgs arbetarskyddsförening som hade en omfattande lokal utbildningsverksamhet samt på informationsområdet med FFA. Det första var att definiera de områden som var mest angeläget att utveckla och att samtidigt peka ut de områden där förbunden och de lokala parterna önskade få hjälp av nämndens kansli. Det betydde inte en föreläsning eller medverkan vid en kurs. Det kunde lika gärna vara en egen kursbok, ett föreläsarkoncept, ett kampanjupplägg eller liknande. Förbunden föreslog att nämnden borde utmejsla en egen profil. Den skulle representera det samarbete som nämnden stod för. Det kunde konkret betyda regelbundet återkommande kurser och konferenser, publikationer och annat AV-material. Det var ingen överdrift att önskemålen vida översteg möjligheter som knappt kunde infrias med en betydande personell förstärkning. Behovet av att presentera vetenskapligt material i en enkel och pedagogisk form var en återkommande fråga. Det framkom att de vetenskapliga institutionerna, till exempel Arbetsfysiologiska institutet, hade fakta och rapporter som var så betydelsefulla för den lokala utvecklingen att de borde bearbetas och spridas. Arbetarskyddsnämnden borde dessutom utveckla en förlagsverksamhet med betoning på denna typ av material. Likaså borde nämnden ge ut en egen tidning eller periodiskt återkommande publikation. Det höjdes till och med röster inom kommittén för att överta FFA:s tidning och utveckla den. Den frågan föll på grund av det ekonomiska perspektivet. Den andra frågan var de långtgående kraven på utbildningen. Kursmaterial, bildband och AV-material var det som efterfrågades. Många ansåg att nämndens kurser var för allmänna och att det var riktade kurser som efterfrågades. Det kunde vara skyddsombudskurser, men också kurser i bullerbekämpning, om kemiska ämnen och så vidare. När det gällde den mer specifika informationsverksamheten var det inte bara kampanjer som efterfrågades, utan också en aktiv informa- 92 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

93 tionspolitik riktad mot massmedierna och tidskrifter. Nämnden borde vara det ledande organet, även informationsmässigt, på arbetarskyddets område. Parterna behövde verka för att nämnden skulle få en egen profil på informationsområdet. Ett annat viktigt ställningstagande var att nämndens arbete borde utformas så att det dels hjälpte den lokala skyddsverksamheten till ett ökat arbete på egen hand, dels att kansliets personal bara i undantagsfall behövde hjälpa till ute i företagen. Det slutgiltiga förslaget var att nämnden i sitt praktiska arbete skulle kunna välja tre framgångsvägar: till förbunden å ömse sidor för att stimulera dem till egna initiativ till mottagarna, förbunden och de anställda, via förbunden samt till mottagarna direkt, utan förbunden som mellanled. Kommittén gick så långt att den sammanfattade alla förslagen till en ny organisationsplan för kansliet och med ett ganska detaljerat befattningsinnehåll. Under kanslichefen skulle finnas en; allmän avdelning; informationsavdelning; utbildningsavdelning; förlagsavdelning. I praktiken betydde det minst fyra nya tjänster samt nödvändig kringpersonal utöver Erik Thörnberg och Ingvald Söderlund. Den sammanlagda kostnaden för utvidgningen uppskattades till kronor Det betydde en kostnadsökning för parterna på nästan 300 procent till kronor. Vad vare sig Albåge eller Söderström anade var att de i ett senare skede skulle spela en viktig roll i förverkligandet av det förslag de nu lade fram till sina kommittékolleger. Utöver förslagen beslutade parterna att utvidga nämndens sammansättning, så att SAF och LO från och med den 1 januari 1976 skulle utökas från två till tre ledamöter och lika många suppleanter. SALF skulle i fortsättningen ha en adjungerad ledamot och en suppleant utan något ekonomiskt motkrav. Kommittén, som under arbetets gång förankrat sina förslag hos respektive part, såg nu fram emot omvärldens mottagande av de omfattan- 93 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

94 de förslagen. Reaktionen blev enbart positiv. När de inte heller höjde på ögonbrynet över de ökade kostnaderna visste alla att allt låg rätt. När förslaget presenterades för Arbetarskyddsstyrelsens generaldirektör sa han att han var mycket positiv och tillade Detta hade nog ingen trott, och allra minst jag, som var nämndledamot i början av 50-talet. Samarbetstanken hade på nytt tagit ett betydande steg framåt. Det som med stor tveksamhet börjat med en gemensamt finansierad person hade 20 år senare vuxit till ett helt kansli. Nu återstod att rekrytera nya medarbetare och att skapa ett fungerande arbetslag samt att börja det efterfrågade arbetet i rätt ända. Förväntningarna var stora och otåligheten inom förbunden och hos de lokala företrädarna likaså. Inom SAF:s och LO:s administrativa avdelningar förbereddes samtidigt ett husköp och en inredning av ett hus vid Sveavägen 63, granne med Handelshögskolan. Huset skulle inrymma det nybildade försäkringsbolaget Arbetsmarknadsförsäkringar, AFA. Men tanke på husets kapacitet hade parterna planer på att flytta samarbetskanslierna till den nya fastigheten. Parterna beslutade slutligen att utöver AFA:s kansli också flytta samarbetskanslierna till fastigheten. Man var vid tillfället för beslutet inte medveten om planerna för Arbetarskyddsnämndens omfattande utvidgning, men det skulle trots detta finnas gott om plats för alla kanslierna att växa i ansåg man. Utöver att kanslierna skulle få ändamålsenliga lokaler skulle även vissa rationaliseringar kunna göras. Ett beslut som säkert inte till fullo uppskattades av de tre kanslicheferna. I och med flytten till Sveavägen 63 försågs kanslierna med gemensam telefonväxel, vaktmästeri och ekonomiadministration. I och med beslutet tvingades kanslicheferna att avstå från en del av den egna makten och de måste samverka i större utsträckning än tidigare. Det märktes mest när det gällde samarbetet inom den nyinrättade ekonomiadministrationen. Inflyttningen var planerad till den 1 juli, Ett datum som kunde hållas. 94 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

95 Vid nämndens 112 sammanträde sedan starten, den 22 februari 1967, möttes tre ordinarie och tre suppleanter från vardera sidan plus SALF-representanterna för första gången. Nya ledamöter på SAF-sidan var Nils Masreliez, Gillis Sandvall och Inge Svensson, suppleant. På LO-sidan inträder Erik Bolinder som ordinarie samt Rune Molin och Ingvar Söderström som suppleanter. Vid sammanträdet, nästan på dagen ett år senare, den 23 februari 1968 var nämnden redo att fatta beslut om de första anställningarna. Rekryteringarna gjordes genom annonsering och kontakter. Antalet kandidater var stort och urvalsarbetet blev både svårt och angenämt. Beträffande utbildningsfrågorna hade kommittén, och inte minst förbunden, tydligt klargjort att nämnden bör framställa delar för så kallade utbildningspaket avsedda att inom företagen kombineras på lämpligt sätt. Dessutom påpekade man behovet av studieplaner och olika former av råd till utbildningsarrangörer. Nämnden behövde alltså en person som inte bara var kunnig i att utforma utbildningsmaterial, utan också hade erfarenheter av traditionell folkbildning. En viktig del av nämndens kommande verksamhet var utformandet av olika skrifter. Nämnden hade fått välbefogad kritik för att de egenproducerade skrifterna varit alltför tråkiga och att de behövde göras mer attraktiva för läsaren. Även om det inte klart framgick av beskrivningen i Gröna boken skulle den person som knöts till förlagsfrågorna ha erfarenhet av grafisk formgivning men också av distribution och av förlagsverksamhet i allmänhet. Beträffande informationen såg såväl kommittén som den kommande nämnden behovet av att få en person som kunde leda kampanjverksamhet, konferensserier och som hade goda kontakter med massmedierna. Personen nämnden sökte skulle gärna ha erfarenheter från intern företagsinformation. En ovanlig kombination skulle det visa sig. Bland 50 sökande beslutade nämnden att knyta Lars-Erik Ohlsson som ansvarig för utbildningsavdelningen. Han hade varit verksam vid folkbildningsavdelningen på korrespondensinstitutet Brevskolan. 95 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

96 Över 30 personer hade sökt platsen som informationssekreterare och Jöran Svesse anställdes på tjänsten. Han hade varit informatör och redaktör vid LKAB i Kiruna. Den nyinrättade tjänsten som förlagsredaktör antogs av nämnden vid sammanträdet, men man beslutade att tills vidare skjuta på anställningen och att fördela arbetsuppgifterna på utbildningssekreteraren och informationssekreteraren anställdes Olle Nylander som förlagssekreterare, som då hade motsvarande tjänst vid Brevskolan. Det fanns också de som ropade efter en person med kunskaper i ergonomi som även skulle kunna arbeta med förläsningar samt skriva utbildnings- och informationsmaterial inom företagshälsovårdsområdet. Experterna på området pekade särskilt på ergonomen Torsten Olsson. För tillfället var han verksam vid LKAB:s företagshälsovård i Kiruna. Nämnden ansåg att det var en bra idé och anställde Torsten Olsson. På så sätt kom två av medarbetarna från LKAB och två från Brevskolan. Torsten Olsson kom att dela sin tid mellan nämnden, Arbetarskyddsstyrelsen samt Arbetsmedicinska institutet. Det visade sig vara ohållbart i längden. Kansliet hade svårt att skapa den kontinuitet som var önskvärd. Förhållandet skapade också spänningar internt. Torsten Olsson hade vissa svårigheter att dra jämt med Erik Thörnberg som gärna lade sig i Olssons uppgifter. Vid ett tillfälle, när Thörnbergs tålamod var på upphällningen, karaktäriserade han Olsson: Säga vad man vill om Torsten Olsson. Inte är han någon lysande talare, men skriva, det kan han inte! Torsten Olsson övergick så småningom till konsult. Någon efterträdare på tjänsten fick han aldrig. Detta var början till en omfattande nysatsning på nämnden anställdes både Hans Fogelström och Marianne Holmlöf på utbildningsavdelningen. Fogelström hade lärarbakgrund och skulle främst gå in i den externa utbildningen. Holmlöf blev nämndens första kurs- och konferenssekreterare. 96 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

97 Fogelströms tid på kansliet blev inte lång, bara ett år. Holmlöf stannade på kansliet under många år och slutade som chef för nämndens utbildningsavdelning. Fogelströms plats på nämnden ersattes av Bo Tengberg i september I början av 1972 hade Ingvald Söderlund aviserat att han avsåg att lämna kansliet med pension. Han hade då varit anställd sedan januari 1949 och hade vid sidan av Thörnberg den längsta anställningstiden. Han efterträddes av en av medarbetarna vid Byggindustrins arbetarskyddsnämnd Henrik Abramson. Abramson stannade på kansliet en tid innan han flyttade till ett eternitföretag i Skåne. 97 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

98 Den första projektkatalogen Det var onekligen en milstolpe som hade passerats. Den nya nämnden hade sammanträtt för första gången och bildat det arbetslag som skulle omsätta alla tankar och synpunkter som framförts under förhandlingarnas gång. Nu kunde Albåge citera Arnold Sölvén när han beskrev nämnden: Juvelen i samarbetets krona. Den hade inte bara överlevt svåra tider på arbetsmarknaden, den hade dessutom fått förtroendet att stärkt gå vidare mot framtiden. När personstyrkan var på plats gällde det att utveckla den Gröna bokens tankar mer långsiktigt. Frågans komplexitet krävde att man inte bara snabbt levererade en plan till nämnden, utan att man dessutom måste förankra den i kansliet. Precis som tidigare var parternas uppdrag allmänt hållet. Kansliet måste därför uttolka de signaler som kom från de centrala parterna men också från förbunden och företrädarna för de lokala parterna. Promemorian som lades fram för nämnden 1968 sammanfattade kansliets tolkning av förslagen i Gröna boken. Det fanns anledning att friska upp minnet på nämndens ledamöter om hur omfattande kontaktytor nämnden och kansliet hade haft, såväl på myndighetssidan 98 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

99 som bland förbunden och de frivilliga organisationerna. Slutsatsen var att det interna arbetet med den beställda projektkatalogen hade gått alldeles för fort och att det tålamod och de långsiktiga överväganden som skulle till, saknades. Det blev mera av en uppräkning av kansliets hittillsvarande insatser och mycket litet av de framåtsyftande förslagen. Det var därför inget tvivel om vem som hållit i pennan när den första promemorian framställdes. Även om tonen i planen inte speglade någon bitterhet över parternas förslag eller verksamheten visade den att Thörnberg kände sig trampad på tårna av dem som stod bakom Gröna boken och av de vittnesbörd som nått kommittén från olika håll. Programmet speglade kanslichefens uppfattning och av de nya medarbetarna syntes inte mycket i promemorian. Detta gjorde att de stora frågor som låg framför nämnden knappast nämndes. Nämnden tog emot promemorian och lade den med viss besvikelse till handlingarna. Ett år senare, på hösten 1969, presenterades ett nytt underlag men denna gång uteslutande på utbildningsområdet. Underlaget bar utbildningssekreterarens signum och var en genomgripande presentation av tre kursplaner i arbetarskydd. Kurserna var upplagda så att de kunde användas i såväl i studiecirklar som i lärarledd undervisning. Den första kursplanen, logiskt kallad Arbetsmiljö 1, var uppbyggd på ett traditionellt folkbildningsmanér med en deltagarpärm och allt det som kännetecknade dåtidens kurspärmar, medan Arbetsmiljö 3, någon Arbetsmiljö 2 redovisades inte, var något helt nytt. Förslaget till kurs riktade sig enbart till lärarledd undervisning. Den bestod i praktiken av en unikabox med handledning och ett stort antal stordiabilder för föreläsaren. Detta var något nytt och motiverades av att genom föreläsarhäftet och innehållet medverkade till att alla deltagare, var de än befann sig, skulle få samma information. Båda förslagen vann gehör hos nämnden och genomfördes. Idén med boxen med stordiabilder fick en efterföljare i mindre grön box i ämnet Buller. Bakgrunden ska sökas i den stora aktivitet som bedrevs på branschnivå inom flera bullergrupper. 99 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

100 Arbetarskyddsnämndens engagemang i en lång rad arbets- och branschgrupper mot buller hade vuxit fram under 1960-talet. Pappersoch cellulosaindustrin kom att ta täten på området. En viktig anledning var utvecklingen vid Holmens pappersbruk i Hallstavik. En ny maskin skulle installeras vid bruket, en kostsam och omfattande investering. Den skulle bli dåtidens snabbaste tidningspappersmaskin. Problemet inom pappersindustrin var höga bullernivåer. Företaget var intresserat av att göra stora ansträngningar för att sänka dem. En expert på området, Ingemanssons Ingenjörsbyrå i Göteborg, hade fått uppdraget att ta sig an bullerfrågorna i Hallstavik. Genom deras arbete och med pengar som branschen och viss mån Arbetarskyddsnämnden skakade fram blev Ingemanssons arbete inte bara branschens angelägenhet. Det blev genom Arbetarskyddsnämndens engagemang även en startsignal för flera andra branscher med svåra bullerproblem. Nämnden var engagerad inom minst sex grupper: cellulosa- och pappersindustrin, stenindustrin (där även dammfrågorna ingick), betongindustrin, textilindustrin, gruvindustrin, metallindustrin. Under slutet av 1974 och i samband med att vidareutbildningsmaterialet Buller utvecklades, började även andra bullerformer i arbetsmiljön på allvar diskuteras. På dagordningen stod främst det infraljudet (det lågfrekventa ljudet) och ultraljudet, det högfrekventa ljudet. Flera forskare deltog och nämnden gjorde flera trycksaker på området. I februari 1974 anordnade nämnden en konferens om infraljudet i arbetsmiljön för förbundens miljöhandläggare och ledamöterna i bullergrupperna. Parallellt med nämndens arbete inledde en offentlig utredning kring industribullret sitt arbete. Den hade flera kontakter med nämnden. Sett med dagens ögon var satsningen på bullerområdet närmast revolutionerande. Den allmänna inställningen förändrades radikalt till arbetslivets bullerproblem. Som en följd av debatten presenterades flera byggnadsmaterial med bullerdämpande effekter, en rad nya mätinstrument utvecklades och allmänna hörselundersökningar blev vanligare. 100 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

101 Kansliet byter skepnad Gröna boken, överenskommelserna och de beslut som parterna fattade därefter betydde att Arbetarskyddsnämnden stod vid ett betydelsefullt vägskäl och för det kommande kansliarbetet. Nämnden var en viktig faktor att räkna med även för det politiska etablissemanget, tillsynsmyndigheterna, forskningen och de alltmer aktiva företagshälsovårdsorganisationerna. Signalerna var tydliga i Gröna boken och i SAP-LO-programmet som presenterades några år senare var Arbetarskyddsnämnden tydligt markerad. Huvudorganisationernas förbund skulle även i fortsättningen spela huvudrollen, det var SAF:s och LO:s ambitioner. Frågan var bara om förbunden tyckte detsamma. Flera förbund hade egna resurser och räknade med att det inte skulle bli någon avgörande förändring. Men det fanns också förbund som hade svårt att genomföra de förändringar och utbildningssatsningar som deras medlemmar efterlyste, inte minst av ekonomiska skäl. De vände sig nu till nämnden med sina planer. Andra förbund var mera avvaktande. De hade egna verksamheter igång och ville inte bli störda och allra minst indragna under nämndens paraply och ambitioner. De flesta visste också att Erik Thörnbergs mångåriga 101 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

102 tid som kanslichef led mot sitt slut och man ville därför vänta tills man visste vad som skulle komma därefter. Thörnberg hade nämnt för SAF och LO:s ledningar att han beslutat sig för att lämna sin post i och med utgången av Det betydde att en efterträdare kanske skulle finnas på plats under hösten. Ordförandena, Gunnar Larsson från SAF och Leif Kjellstrand från LO, bad Thörnberg att förbereda en rekrytering. Thörnberg gick snabbt till verket och publicerade en annons i några tidningar och ett stort antal sökanden hörde av sig. Frågan diskuterades samtidigt på högsta ort i SAF och LO. Det var trots allt de som skulle ta ansvar för verksamheten. De hade gjort stora satsningarna på arbetarskyddssamarbetet och såg därför inte ledningsfrågan i nämnden som vilket rekryteringsärende som helst. Inom LO var det, utöver Leif Kjellstrand i hans relativt nya roll som vice ordförande i nämnden, den nye LO-sekreteraren Olle Gunnarsson, tidigare vice ordförande i nämnden, och Arne Geijer engagerade i frågan. Detsamma var förhållandet på SAF. Arne Geijer och SAF:s vd Curt-Steffan Giesecke hade flera kontakter med varandra. Att jag skulle bli inblandad i frågan var jag helt omedveten om. Jag hade sett annonsen men tyckte att det var helt naturligt eftersom Erik Thörnberg hade fyllt 65. Jag var engagerad i mitt jobb som personaldirektör på Aftonbladet och höll på att bygga upp en modern företagshälsovårdscentral där. Till styrelseordförande hade jag lyckats övertala min gamla kollega Olle Gunnarsson. En kväll när vi satt på mitt kontor på Aftonbladet i Klara och diskuterade den nya centralen berättade Olle Gunnarsson om situationen i Arbetarskyddsnämnden och kastade fram frågan om jag inte skulle vara intresserad att kandidera som kanslichef. Mitt spontana svar var nej. För det första hade ansökningstiden gått ut och för det andra tyckte jag om mitt jobb och hade uppgifter kvar att göra på tidningen. Gunnarsson gav sig inte och berättade att mitt namn diskuterades på toppnivå inom LO och SAF. Frågan berördes inte vidare vid vårt samtal 102 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

103 på kvällen, utan vi uppslukades av våra diskussioner om företagshälsovårdscentralen och det stundande styrelsemötet. Några dagar senare ringde telefonen: Hej, det är Arne Geijer. Hej, sa jag, minst sagt förvånad och undrade vad han kunde vilja mig som han inte ringde direkt till vd Bertil Nilsson om? Geijer var ju ordförande i företagets styrelse. Kan vi träffas, sa Arne Geijer, jag har talat med Curre [Curt-Steffan Giesecke på SAF]. Han föreslog att vi skulle äta lunch på Operakällaren. Du vet att jag inte tycker om den typen av restaurangluncher, men jag har gett med mig för den här gången. Vad ska samtalet handla om, frågade jag. Nej, jag tror inte du behöver veta mer, men det handlar om sådant du är väl insatt i, sa Geijer. Curre föreslog på torsdag och det kan jag också. Du kan väl gå ifrån när du vill. Jag kan på torsdag, svarade jag skrattande. Jag sitter inte bara och tittar ut genom fönstret. Nej, det tror jag inte heller, svarade Geijer med sitt kluckande skratt. Vi ses på torsdag klockan tolv på Operakällaren. Hej då! Det tog en stund innan jag hämtade mig från överraskningen. Jag hade ingen aning om vad lunchsamtalet skulle handla om. Gunnarsons och mitt samtal om Arbetarskyddsnämnden veckan innan var som bortblåst. Men Geijers och Gieseckes tankar hade jag inte kunnat knäcka. Det blev torsdag och vid niotiden kom vd Bertil Nilsson in på mitt rum och slog sig ner. Du Ingvar, sa han. I dag ska vi äta lunch med Åke Ahrsjöö från Expressen. [Ahrsjöö var vd där.] Vi har en del att tala om och jag vill att du är med. Det blir på Operakällaren. Jag kan inte äta lunch med er i dag. Jag är hemskt ledsen, men den lunch som jag har bundit mig för, kan jag inte tacka nej till. 103 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

104 Det kan du väl om du vill. Den här är viktigt och då måste annat få stå åt sidan, sa Nilsson. Nej det går inte. Jag ska äta lunch med Arne Geijer och Curre Giesecke på Operakällaren klockan tolv. Arne och Curre, vad vill de dig, sa en mycket förvånad Bertil Nilsson. Ärligt talat vet jag ingenting, annars hade jag kunnat säga det. Det var Arne som ringde och han ville inte säga något, trots att jag frågade, svarade jag, förmodligen helröd i ansiktet. Ja, ja, var den förvånade vd:ns enda ord, reste sig och gick. Nu blev jag nervös. Vad skulle jag göra eller vad kunde jag göra. Till slut tänkte jag att samtalet mellan Ahrsjöö och Bertil Nilsson kunde jag säkerligen få refererat för mig efteråt. Samtalet med Giesecke och Geijer fick gå före. När klockan var tjugo i tolv kom Bertil Nilsson in till mig igen, lika soligt leende som alltid och sa: Ska vi gå då. Men vi ska ju på olika luncher, sa jag en smula osäkert. Fast de är på samma ställe, det är sant. Ja, sa Nilsson, men då kan vi väl gå tillsammans. Jag ska berätta vad Åke säger sedan. Jag tror att Arne och Curre vill prata jobb med dig, men jag vet inte vad de har på lut. Du får väl höra. Vi gick till Operakällaren. I lobbyn stod Geijer och Giesecke och småpratade. En bit ifrån stod Ahrsjöö som kände igen de två andra, men som i sin tur inte visste vem Expressendirektören var. Arne Geijer som var styrelseordförande för tidningen blev förvånad över att se mig komma tillsammans med Bertil Nilsson. Vi två kom att sitta nära Bertil Nilsson och Åke Ahrsjöö, borden stod nästan intill varandra. Det var Giesecke som förde ordet. Det var en unik situation, sade han. Parterna skulle för andra gången utse en kanslichef för nämnden. Det hade gått 25 år sedan sist, en ovanligt lång tid i arbetsmarknads- 104 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

105 sammanhang. Arne fyllde i resonemanget då och då. Ärendet var väl förberett. Gieseckes och Geijers fråga till mig var närmast en begäran utan några alternativ, så vitt jag inte omedelbart tackade nej. Det gjorde man inte, det var en oskriven regel i dessa sammanhang. De ville att jag skulle bli kanslichef för Arbetarskyddsnämnden. Deras argument var främst att jag redan kunde det mesta om nämnden, jag hade suttit i nämnden och hade varit med och skrivit Gröna boken. Dessutom hade jag förhandlat om både företagsnämndsavtalet och arbetarskyddet och så hade jag fått favören att pröva på hur det var ute i hetluften, utanför LO-huset ett tag. Jag hade dessutom på Bertil Nilssons inrådan fått gå en företagsledningskurs och ingått i några av förhandlingsdelegationerna på Tidningarnas Arbetsgivareförening. Allt detta visste de och var deras positiva argument. Jag lyssnade och förstod deras allvar. Nu var det inte fråga om att skylla på annonseringstiden. SAF och LO visste vad de ville ha och nu var det upp till mig att besluta mig, och det skulle ske fort. Nämnden skulle ha sammanträde i oktober och jag borde börja på nämnden ganska omgående därefter. Vi var redan en bra bit in i september. Jag fick betänketid över helgen men svaret kunde bara bli ett. Du han väl ringa Dagmar Malmer på LO om ditt besked på måndag, och om du inte får kontakt med henne, ringer du Curres sekreterare, sa Arne. Jag såg på Arne Geijer att han var nöjd med samtalet. På väg tillbaka till tidningen berättade jag för Bertil Nilsson om Gieseckes och Geijers ärende och att jag inte hade haft en tanke på att ställa upp som kandidat. Bertil Nilsson sa att fortsättningen var mitt beslut, men tyckte att jag trots allt skulle ta jobbet. Jag vet att du klarar av det, sa han. På måndagen gav jag mitt besked. Min fru Birgitta och jag hade talat om det över helgen och vi var överens om att jag skulle anta utmaningen, även om det skulle betyda mycket resor och mera ansvar än hittills. Jag meddelade mitt beslut till Dagmar Malmer: 105 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

106 Det var bra det, fast det trodde jag hela tiden, grattis förresten. Du får höra ifrån oss eller vem det nu blir, som kommer att höra av sig så småningom. Bara några dagar senare ringde Erik Thörnberg och frågade om vi kunde träffas. Jag kan komma till dig på Aftonbladet, sa han. Kan jag komma redan i eftermiddag? Du är välkommen, svarade jag. Klockan två passar bra. Jag är hos dig då, svarade Thörnberg. Vid samtalet berättade Thörnberg om diskussionerna i ordförandekonferensen och om den aktuella situationen i nämnden och kansliet. Han undrade när jag kunde tillträda även om det formella övertagandet inte skulle ske förrän vid årsskiftet. Jag hade ännu inte ställt frågan till Bertil Nilsson utan avvaktade nämndens beslut. Thörnberg talade till mig som om allt vore klart och tyckte att det vore bra om jag kunde delta i olika arrangemang som nämnden hade så snart som möjligt. Men jag ville vänta tills jag fått ett besked från nämnden. Med tanke på att kanslichefsfrågan måste lösas snabbt hade man lagt in ett extra nämndsammanträde under ett planerat studiebesök i Sovjetunionen. Av protokollet framgår att det var tre kandidater som redovisades. Av dessa tre beslutade nämnden att utse Ingvar Söderström till ny kanslichef från och med den 1 januari Ett par dagar senare knackade jag på hos Bertil Nilsson för att berätta att jag avsåg att säga upp mig och be honom om tillåtelse att delta i några enstaka nämndarrangemang under uppsägningstiden. Det var en leende Bertil Nilsson som förekom mig och sa: Jag vet att du fick jobbet. Jag vet inte vem jag ska gratulera mest, men jag tror jag vet vad du ger dig in på, så jag gratulerar inte bara dig. Något pokerface hade jag alltså inte. När jag lagt fram vad jag hade på hjärtat föreslog Bertil Nilsson att vi skulle tala med den administrativa direktören och komma överens om hur fortsättningen skulle bli. 106 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

107 Dagen därpå ringde jag till Thörnberg och talade om att det fortsatta arbetet i nämndkansliet och vilka frågor som vi omedelbart borde lösa tillsammans. Vi träffades på kansliet ett par dagar senare och skissade på vårt samarbete. Thörnberg berättade allt som jag behövde veta inledningsvis. Jag skulle kunna träffa utbildningsavdelningens medarbetare samtidigt som jag passade på att delta i en av nämndens många konferenser. Vi sågs ett par veckor senare på Sundbyholms slott utanför Eskilstuna. En av mina första uppgifter hade bara indirekt med arbetarskydd att göra. Under de första åren på 70-talet beslutade parterna att utvidga det skyddsnät på försäkringsområdet som bestod av försäkringar för permitteringar och uppsägningar. Arbetet krävde en långt större administration och mer folk än vad som redan fanns. Arbetsmarknadsförsäkringars, AFA:s, lokaler var redan för trånga för den utvidgade verksamheten. Samtidigt hade parterna beslutat att avveckla Arbetsmarknadens yrkesråd och Arbetsmarknadens kvinnonämnd. Bara Arbetarskyddsnämnden kansli skulle bestå. Det betydde att nämnden disponerade över mer lokaler än nödvändigt. Även om nämnden måste ta över en del gemensam personal, vore det bäst för båda parter om den flyttade, ansåg ledningarna hos SAF och Arbetarskyddsnämndens lokaler från maj 1973 låg i korsningen Sveavägen/ Kungsgatan. 107 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

108 LO och att AFA därmed kunde disponera hela huset. Det definitiva beskedet från AFA hade kommit under andra halvåret Beslutet låg på Thörnbergs bord och väntade på att bli hanterad av den nye kanslichefen. Det var nu i början av januari 1973 och bråttom. Jag hade aldrig raggat kontorslokaler förut. Jag hade anvisats hjälp av LO:s och SAF:s fastighetsavdelningar. De gav många goda råd, men inga lokaler. Ring runt till de stora fastighetsägarna, var deras råd. Börja med Hufvudstaden de är störst och borde ha något. Hufvudstaden hade inga lediga lokaler men bara några timmar senare kom ett oväntat besked. Det fanns lokaler lediga bara några kvarter bort på Sveavägen, i hörnet Kungsgatan-Sveavägen. De hade stått tomma en tid och behövde visserligen renoveras men nu var det var bråttom, tyckte fastighetsbolaget: kom och titta omedelbart, slå till i morgon. Lokalerna passade storleksmässigt och hyrespriset var också överkomligt. Jag skulle ge ett slutligt besked först när jag talat med parterna och de fattat sitt beslut. Efter nödvändiga överläggningar med SAF och LO fick jag klartecken och gav besked till Hufvudstaden som satte igång att reparera omedelbart. Det formella beslutet om flytten meddelade kanslichefen nämnden vid sitt första sammanträde den 13 februari. Hyresavtal hade tecknats med Hufvudstaden om lokaler Sveavägen 21, 5 trappor. Inflyttningen skedde den 1 maj Det följande nämndsammanträdet hölls senare på våren och koncentrerade sig på informationen om det kommande lagförslaget till ny arbetsmiljölag och utbildningsfrågorna, med anledning av det arbete som pågick inom den nystartade Arbetarskyddsfonden. Den tredje frågan var det kommande arbetet inom kansliet. Den frågan var föranledd av att en ny kanslichef just tillträtt och en administrativ chef tillsatts under våren, och att de övriga kanslierna var under avveckling. I denna omtumlande tid var det bra med en trygg ordförandekonferens. Leif Kjellstrand och jag hade varit kolleger i LO-huset. 108 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

109 Jag hade inte tidigare träffat Gunnar Larsson i egenskap av ordförande, utan som förbundsdirektör för arbetsgivareförbundet för papper och massa. Han, som hade lett nämnden under några år sedan Sven Forssman lämnat SAF, var en klassisk förbundsordförande och utstrålade dessutom en aristokratisk aura. Han hade en stor portion humor och var mycket lyhörd för olika förslag. Ordförandekonferenserna klarade han oftast av vid lunchbordet på Strand. Han hade ett stambord där och Leif Kjellstrand och jag hade bara att infinna oss. Vanligtvis gick en ordförandekonferens till så att maten beställdes in och alla började äta. Mitt i en tugga kunde Gunnar Larsson säga: Vi har ju fått en dagordning, men du kan väl börja med den så äter vi under tiden. 109 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

110 Ny lagstiftning växer fram Efter avtalet 1967 debatterades arbetarskyddsfrågorna på nytt. Det ökade fackliga inflytandet, inte minst över företagshälsovården och inom skyddsverksamheten i övrigt, stimulerade en lång rad debattörer. Även inom det politiska etablissemanget började man på allvar diskutera arbetslivets problem. Många ansåg att begreppet arbetarskydd var för snävt. Arbetsmiljö blev i stället det allmänna och vedertagna begreppet för det mesta som hade med arbetslivets risker att göra. Regeringen var medveten om att de fackliga organisationerna inte kunde rätta till alla missförhållanden själva, trots det väletablerade samarbetet med arbetsgivarsidan. Vad som åsyftades var i första hand effekterna av den snabba tekniska utvecklingen, rationaliseringarna och flera andra utvecklingstendenser i det moderna arbetslivet. Utvecklingen skapade välstånd men också nya yrkesrisker som krävde nya skyddsmetoder som i många fall bara kunde regleras lagstiftningsvägen. En lagstiftning som var inriktad på dagens arbetsliv, men också var tillämpningsbar på morgondagens utveckling. Under senvintern och våren 1969 diskuterade Arne Geijer på LO:s vägnar detta mer än en gång med statsminister Tage Erlander. Till en 110 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

111 början var Erlander måttligt intresserad. Han såg så många andra frågor i samhällsbygget som var viktiga som han hade långt större kunskaper om och som behövde diskuteras på den annalkande partikongressen och i riksdagen. Inte heller hans regeringskolleger var upphetsade av Arne Geijers och LO:s propåer. Socialminister Sven Aspling kände sig besvärad när frågorna kom på tal. Men Geijer gav sig inte och visste att han hade mycket gott på fötterna och Erlander fick till slut ge sig. På våren 1969 tillsattes en arbetsgrupp mellan Socialdemokratiska arbetarpartiet, SAP, och LO under ledning av Sven Aspling. LO hade inte svårt att fylla sin delegation, men det hade socialdemokraterna. Utöver Aspling, ingick Elin Mossberg, Kommunal, och Karl-Erik Häll, Gruv-12an i Kiruna. I sekretariatet ingick Ingvar Söderström, LO, och Åke Fors, SAP, samt experter från departementet och de olika verken, bland annat Bror Rexed och Camilla Odnoff. Resultatet skulle presenteras innan årets slut för att sedan föreläggas SAP:s partikongress. Anslaget var påfallande modernt och skulle hålla sig ganska bra även med dagens måttstock. Målet för programarbetet var entydigt: De anställda befinner sig i dag i en alltmer kompliceras yrkeshygienisk situation. Den kräver helt andra insatser än tidigare, inte minst i form av skärpt övervakning av produktionsprocessen från hälsosynpunkt. Ny produktionsteknik ställer allt högre krav på arbetsmiljön och arbetsplatsens utformning för att minska fysiska och psykiska belastningsfaktorer. Förändringar av arbetsorganisation och arbetsmetoder medför nya krav på hänsynstagande från psykologisk och sociologisk synpunkt i syfte att undvika psykisk belastning. Efter denna närmast utopiska målformulering följde en genomgång av ett antal politikområden som borde reformeras. Dit hörde arbetarskyddslagstiftningen, arbetstiderna, Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen, företagshälsovården, den pågående forskningen och utbildningen samt inte minst det lokala arbetarskyddets utveckling. 111 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

112 Programmet avslutas med tio punkter där bland andra Arbetarskyddsnämndens roll i utbildningsarbetet skulle få ökad omfattning och stöd. Det var ingen hemlighet att gruppen ingående diskuterade förslag på att tillföra betydande ekonomiska medel till forskning och Mer pengar än väntat Otto Westling, som var generaldirektör i Arbetarskyddsstyrelsen, berättade en gång i förtrolighet att 1969 var ett märkligt år. Han hade år ut och år in argumenterat för behovet av ökad tillsyn och bättre resurser för att reglera arbetsmiljöproblem i föreskrifter. På samma sätt som tidigare hade Arbetarskyddsstyrelsen överlämnat sina äskanden, återigen med vissa inskränkningar som de motvilligt tvingats att acceptera efter kontakter med departementets tjänstemän på lägre nivå. När den nya statsverksbudgeten presenterades 1969 blev Otto Westling överraskad. Vips hade Arbetarskyddsstyrelsen fått mer pengar, plötsligt fanns det medel till aktiviteter som man inte planerat, vilket kändes en smula pinsamt. utveckling samt till utbildningen, inte minst av skyddsombuden. Tankarna bakom Arbetarskyddsfonden föddes där, likaså att fonden skulle förstärka Arbetsmedicinska institutet och de yrkesmedicinska enheter som hade börjat utvecklas på länsnivå. Programmet väckte nästan ingen debatt. Massmedierna kunde inte frågan och de som var insatta ansåg att det var på tiden att regering och riksdag intresserade sig för frågorna. De hade alltid fått stå tillbaka. Tillsynsfrågorna var ofta uppe i kommittén. Plötsligt hade den ständigt undanskuffade och tidigare ekonomiskt svältfödda Arbetarskyddsstyrelsen fått högsta status i departementet. Programmet slog entydigt fast att arbetarskyddslagstiftningen måste få en genomgripande översyn. Lagen hade existerat sedan 1949 närmast 112 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

113 utan ändringar och vi skrev nu Detsamma gällde yrkesinspektionens arbete. Det är ingen tvekan om att programmet, som hade getts det uppfordrande namnet Bättre arbetsmiljö var inledningen till ett reformarbete som kom att stäcka sig över mer än ett decennium. På det politiska planet började det med att regeringen 1972 tillsatte den så kallade Arbetsmiljöutredningen, en utredning där inte minst parterna kom att spela en viktig roll. Ordförande för den var rättschefen vid socialdepartementet Gunnar Danielsson. Han kom senare att få uppdraget att leda Arbetarskyddsstyrelsen tillsammans med Olle Gunnarsson från LO. I utredningen ingick dessutom Gunnar Larsson, nämndens ordförande, och Leif Kjellstrand, nämndens vice ordförande. Ytterligare en person bör nämnas, Sivert Andersson, metallare, riksdagsman och den som skulle komma att efterträda Danielsson på gd-posten i Arbetarskyddsstyrelsen. Gunnar Danielsson var en utmärkt utredningsledare och han hade ett mycket kompetent sekretariat lett av juristen Hans Gullberg. I staben fanns dessutom den erfarne Hilding Starland, nu nybliven pensionär men alltjämt hungrig och alert. Utredningen presenterades 1973 och innehöll en rad långtgående lagförslag. Det mest spektakulära var förmodligen förslaget om skyddsombudens stopprätt. Den nya lagstiftningen infördes i två steg. Det första genomfördes under en socialdemokratisk regering 1974 och det andra av den borgerliga regeringen Det första steget omfattade bland annat den omtalade stopprätten och förändringar inom Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektion. I förslaget antyddes behovet av utbildning av skyddsombunden. Bildandet av Arbetarskyddsfonden var resultatet av det programarbete och det opinionsarbete som ledde till arbetsmiljöutredningens tillkomst och en rad andra reformer som diskuterades efter LO-SAPprogrammet. En viktig del var förändringarna i lagstiftningen om social avgifter. 113 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

114 Fonden bildades 1972 och dess viktigaste uppgifter sett ur Arbetarskyddsnämndens perspektiv var frågan om finansieringsstöd på informations- och utbildningsområdet. Det var också positivt för det ökade stödet till forskning och utveckling på arbetsmiljöns områden. Efter några år ändrade fonden sitt namn till Arbetsmiljöfonden. Fonden fick en självständig ställning i förhållandet till staten. Dess första ordförande var den tidigare förbundsordföranden i Metall, Åke Nilsson. Han var en ovanlig ordförande och avvek i flera avseenden från de myndighetsordförande som man hittills vant sig vid. Han blev en i allra högsta grad arbetande ordförande som alltid var närvarande på kansliet och den som kunde alla ansökningar, promemorior och de mångordiga projektplanerna bättre än någon annan. Inte sällan var han bättre påläst än de tjänstemän som skulle presentera ärendena inför ledningen och styrelsen. Han talade dessutom styrelseledamöternas språk och kunde översätta akademikernas invecklade vändningar till begriplig svenska. Det var inte för att kunna slå andra på fingrarna, utan för att han bara var så. De statliga myndigheternas roll inskränkte sig till en plats i fondens styrelse, vilken gavs åt generaldirektören i Arbetarskyddsstyrelsen Gunnar Danielsson. I övrigt var arbetsmarknadens parter välrepresenterade. Leif Kjellstrand från LO och nämndens vice ordförande var en av styrelseledamöterna. Direktör och chef för fondens kansli var Bo Oskarsson. Till en början omfattade fonden den privata sektorn och förfogade över dryga 20 miljoner årligen. Några år senare inlemmades också den offentliga sektorn och summan steg avsevärt. Avgiften var knuten till lönesumman och skulle växa per automatik. Vartefter fondens medel växte, växte också uppgifterna och kansliet. Men det blev aldrig något stor administration vilket skapade raka och snabba kontaktvägar till alla dem som fonden samarbetade med. En av fondens första uppgifter var att genom ett antal utredningar undersöka de olika finansieringsbehoven. Ett sådant område var utbildningen av skyddsombud. Den utredning som tillsattes på området led- 114 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

115 des av Olle Gunnarsson och bland de övriga ledamöterna fanns bland andra Leif Kjellstrand och Lars-Erik Ohlsson, nämndens utbildningssekreterare. En annan utredning behandlade olycksfallsforskning. Ytterligare en, som leddes av Sven Forssman, gjorde en genomgång av angelägen forskning inom den totala arbetsvetenskapen. Utredningarna kom att bli ett viktigt prioriteringsinstrument i fondens fortsatta finansieringsverksamhet. I takt med att forskningsprojekten började strömma in och att allt fler önskade få sina resultat publicerade diskuterade fonden sin förlagsverksamhet. Samtidigt insåg man vilken stor uppgift det här kunde bli. I december 1977 kom fonden och nämnden överens i ett avtal om att nämnden i viss utsträckning skulle bistå Arbetsskyddsfonden som förlag för deras produkter. Utöver detta specifika samarbete blev Arbetarskyddsfonden en naturlig samarbetspartner för nämnden på en lång rad områden, inte minst på utbildningsområdet. Utan det här samarbetet hade aldrig den omfattande skyddsombudsutbildningen med Bättre arbetsmiljö och de följande vidareutbildningsmaterialen utvecklats. Detsamma gällde de specialkurser som kom att utvecklas på en lång rad områden. 115 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

116 Tjänstemännen tar plats Redan i samband med att Arbetarskyddsnämnden bildades var SAF och LO överens om att arbetsledarna borde involveras i det aktiva skyddsarbetet. De var de som vid sidan av arbetarna stod närmast arbetsmiljön i det dagliga arbetet. Däremot var det inte många som just då tänkte på de övriga tjänstemännen på företaget. Även om det formellt var TCO som inbjöds att delta som adjungerad ledamot i nämnden i mitten av 1950-talet var det i realiteten arbetsledarförbundet parterna hade i tankarna. Inom den privata sektorn fanns det ingen sammanslutning som förhandlingsmässigt liknade LO. Tjänstemännen saknade en egen central förhandlingsorganisation. TCO uppträdde aldrig som förhandlingspart i löne- och anställningsfrågor. Det var förbundens uppgift. Vid till exempel de stora avtalsförhandlingarna och där SAF var motpart, uppträdde industritjänstemännen, arbetsledarna eller handelstjänstemännen och civilingenjörerna sällan tillsammans, även om deras krav i många fall var sammanfallande. Även om det tidigare hade gjorts försök att sammanföra privattjänstemännen till någon form av förhandlingskartell skulle det dröja ända 116 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

117 Ingvar Seregaard, PTK, Gunnar Nilsson, LO, och Olof Ljunggren, SAF. in på 70-talet innan det blev verklighet. Först 1974 bildades Privattjänstemannakartellen PTK. Dess färgstarke och obestridlige ledare under det inledande decenniet var förhandlingschefen vid Svenska Industritjänstemannaförbundet Ingvar Seregaard. Han måste dessutom tillskrivas äran av att det över huvud taget blev något PTK. PTK skapades som en utpräglad förhandlingskartell, i första hand rörande löne- och anställningsfrågor. Det var i motsats till TCO ingen facklig centralorganisation och konkurrerade inte med de två stora organisationerna de hämtade sina medlemmar ifrån. Det betydde att organisationen inte behövde lämna sina centralorganisationer inom TCO och SACO. I samband med att PTK bildades framfördes kravet på att bli fullvärdig medlem av Arbetarskyddsnämnden. Motioner hade förkommit på bland annat Industritjänstemannaförbundet SIF:s kongress. Det innebar att förbundet ekonomiskt skulle jämställas med SAF och LO. Den adjungerande situationen skulle ersättas med en permanent. PTK ville också bli en del av och medlemmar i Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada, TFA, den arbetsskadeförsäkring som täckte hela den privata sektorn. Försäkringsavgiften måste differentieras eftersom arbetsskadefrekvensen var annorlunda för arbetare och tjänstemän. Frågan om medlemskapet i Arbetarskyddsnämnden togs upp förhandlingsvägen med de två övriga parterna i mitten på 1970-talet. Varken SAF eller LO motsatte sig PTK:s inträde i nämnden. Frågan var bara hur det praktiskt skulle gå till, organisatoriskt och ekonomiskt. På den senare punkten var de tre organisationerna inte jämspelta. Dessutom hade SAF och LO i trettio år gemensamt delat på verksamhetens 117 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

118 investeringar och årliga driftskostnader. PTK hade i sin interna kalkyl inte utgått från att medlemskapet i Arbetarskyddsnämnden skulle innebära en årlig kostnad av det slag som det framställdes av SAF:s och LO:s förhandlare. För LO, företrädd av förhandlingschefen Harry Fjellström, förelåg ytterligare ett problem. För honom var det naturligt att PTK skulle vara med i nämnden och dess arbete på samma sätt som de deltog i det lokala arbetsmiljöarbetet. Men LO ansåg att de skulle betala sin del av kostnaderna. Kostnader som sannolikt skulle stiga i och med inträdet. Problemet var om de investeringskostnader som SAF och LO hittills gjort i nämnden och som skulle komma den nya medlemmen tillgodo helt plötsligt inte skulle vara värda någonting. Borde inte den nye intressenten betala av, om än en något blygsam, en viss inträdesbiljett till Arbetarskyddsnämnden? Fjellström ansåg att det var högst rimligt att begära det. LO-kravet avvisades av PTK och finansieringssituationen var en närmast olöslig fråga. Nu kom förhandlarnas fantasi och parternas försäkringslösning TFA in i bilden. I de försäkringsvillkor som TFA-försäkringen omfattade, och som omfattade även PTK, låg ett uppdrag för försäkringsgivaren och försäkringens ägare att klargöra hur man avsåg att agera för att med förebyggande arbete sänka antalet skador, vid sidan av den ekonomiska kompensationen som försäkringen var till för att kompensera. I samband med bildandet av TFA-försäkringen i början av talet ansåg parterna att de hade ett organ för det förebyggande arbetet, Arbetarskyddsnämnden. Därför är försäkringsvillkorens 4 punkt 6, formulerade så att det är parternas ansvar och de som i första hand ska leda den förebyggande verksamheten. I överenskommelsen framgår att nämndens verksamhet bland annat finansieras genom anslag från medel avsatta för trygghetsförsäkringens förebyggande verksamhet. I överenskommelsen förutsattes också att nämnden och Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada skulle komma överens om hur det skulle ut- 118 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

119 formas. Därmed var finansieringsfrågan för PTK-inträdet löst på bästa tänkbara sätt. Utan att anslaget för nämndens verksamhet behövde höjas nämnvärt för SAF och LO kunde PTK bidra med ett mindre anslag och att återstoden togs från försäkringen. På junisammanträdet 1976 informerade ordförande Lars Gunnar Albåge om att SAF, LO och PTK enats om ett nytt arbetsmiljöavtal där de tre parterna stod som gemensam huvudman för Arbetarskyddsnämnden. Hur det i praktiken skulle gå till diskuterade parterna senare. Från SAF och LO ansåg man att det inte kunde bli fråga om några omedelbara förändringar för kansliets vidkommande. De eventuella tjänstemannafrågor som skulle komma upp fick man ta ställning till då. En eventuell kostnadsstegring ville man undvika. PTK kunde bli fullvärdig medlem i nämnden från den 1 januari Hittills hade SALF bara varit adjungerad medlem, utan att ha något ekonomiskt åtagande. Kostnaderna för de senaste trettio årens investeringar och driftkostnader löstes genom ett särskilt avtal mellan LO och PTK. Det innebar att båda organisationerna i fortsättningen skulle betala lika mycket till nämndens driftskostnader. SAF betalade i fortsättningen 50 procent medan LO och PTK betalade 25 procent vardera av nämndens verksamhetskostnader. På så sätt fick nämnden inte bara ett ekonomiskt stöd av en tredje part utan också en ny och naturlig samarbetspartner genom Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada. Avtalet innebar också att nämnden utökade antalet ledamöter, från sex till tio och lika många suppleanter. SAF fick fem ledamöter, LO tre och PTK två. LO var inte helt nöjd med fördelningen. Utvidgningen hade på representationsnivå gått ut över LO som hade lika många ledamöter och suppleanter som tidigare. I och med PTK:s inträde i nämnden formaliserades och avtalsfästes ordförandekonferensen till att bli nämndens arbetsutskott. Det nya avtalet innebar att nämnden hade en ordförande och två vice ordföranden. SAF utsåg som tidigare nämndens ordförande, LO och PTK utsåg 119 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

120 var sin vice ordförande. Arbetarskyddsnämndens arbetsutskott kom att bestå av de tre ordförandena och en ytterligare SAF-representant samt kanslichefen som fått sin tjänst uppgraderad till verkställande direktör. Ingen som var med i Uppsala 30 år tidigare och diskuterade ett kansli för nämnden anade att det skulle finnas en verksamhet som dels omfattade hela den privata arbetsmarknaden, dels hade ansvaret för en försäkringsverksamhet som ett komplement till samhällets trygghetssystem. Nämnden var nu, vid sidan av den statliga myndigheten, en organisation med uppgifter som i praktiken gick långt vid sidan av traditionellt partsmässiga frågorna. Antalet frågor som krävde snabbare behandling än tidigare och inte kunde vänta till de ordinarie sammanträdena ökade. Dessutom fanns PTK med som tillförde nämndarbetet nya erfarenheter och uppgifter. Allt detta krävde ett aktivt arbetsutskott som kunde behandla frågor av vikt mellan de ordinarie nämndsammanträdena som i fortsättningen kallades nämndens styrelsesammanträden. Den 12 januari 1978 var därmed ingen vanlig dag för Arbetarskyddsnämnden. Det var första gången nämnden sammanträdde som trepartsorgan. Därmed kunde ordföranden Lars Gunnar Albåge dessutom hälsa en ovanligt stor skara nya ledamöter och suppleanter välkomna till nämndarbetet. Förutom PTK-ledamöterna fanns också den utökade representationen från SAF. Till ordförande i Arbetarskyddsnämnden valdes programenligt Lars Gunnar Albåge. Vice ordförande för LO utsågs lika programenligt Leif Kjellstrand. PTK hade som vice ordförande nominerat ombudsmannen i SALF Sigvard Ländin. Han hade en gedigen facklig bakgrund. Han hade startat sin karriär som metallarbetare på Atlas Copco i Nacka och samarbetade med två etablerade personer, John Olle Persson och Sivert Andersson. De två senare hade lett metallarbetarna vid företaget, samtidigt som Ländin ledde SALF-avdelningen. Sedermera ledde han den stora Stockholmsavdelningen och togs därefter till förbundet. 120 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

121 Bättre arbetsmiljö En av Åke Nilssons, Arbetarskyddsfondens ordförande, stora skötebarn var skyddsombudens utbildning. När Arbetarskyddsfondens utredning om utbildning hade presenterats i Uppsala träffades Arbetarskyddsnämndens kanslichef och Åke Nilsson tillsammans med Bo Oskarsson till en informell överläggning på nämnden. Det var på våren Överläggningen hade ett enda syfte: att få igång en rikstäckande utbildning av skyddsombuden och det snabbt. Det var, enligt Åke Nilsson, bara nämnden som med sin breda förankring och kunskap kunde driva frågan. I Åke Nilssons tankar fanns den radikala idén att utbildningen och utbildningsmaterialet skulle vara gratis eller till så låg kostnad att ingen skulle kunna påstå att priset var ett hinder för utbildningen. Summan av de förmodade kostnaderna var inte avskräckande för Åke Nilsson, även om han tillstod att den var hög. Fonden hade pengar och de skulle användas i enlighet med det uppdrag fonden fått. Det uppskattade antalet skyddsombud som behövde utbildning var cirka Någon säker registrering av skyddsombuden fanns inte, den kom först i samband med första delen av den nya lagstiftningen. 121 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

122 Vissa förbund hade visserligen en egen intern registrering, men långt ifrån alla. LO-sidan hade konsekvent motsatt sig varje form av statlig registrering av fackliga uppdrag. De internationella exemplen var alltför avskräckande. Jag försökte uppskatta kostnaderna men gav upp. De var stora och innehöll flera delar varav materialkostnaderna bara var en. Den största kostnaden var den för förlorad arbetsförtjänst i samband med utbildningen. Nilsson utgick från att dessa kostnader måste bäras av produktionen. Bara kostnaderna för utbildningsmaterialet var tillräckligt för att komma upp i en kostnadsnivå som ingen folkbildningsinsats ännu i landet ens hade snuddat vid. Men det avskräckte inte Åke Nilsson. Han påpekade gång på gång att fonden hade pengar. De skulle säkert räcka. Allt skulle inte förbrukas på en gång. Det viktiga var att komma igång med utbildningen och då måste ett bra material tas fram först. Åke Nilssons tanke låg helt i linje med fondens egen utredning och dessutom de förslag som tidigare vuxit fram i Arbetarskyddsnämnden. Det nya och hittills oprövade var att samla alla sektorer på arbetsmarknaden kring en och samma utbildning. Det fanns bara en som skulle kunna leda arbetet och föra det fram mot ett konkret resultat och det var nämnden. Ett första steg var därför att skapa en handlings- och arbetsduglig grupp som kunde leda arbetet. Att alla parter förmodligen skulle var beredda att dra åt samma håll stod klart, men skulle alla gå i samma takt? Erfarenheterna från andra områden hade visat att arbetsmarknadssektorerna inte alltid gjorde det. Det var inget som hindrade fondledningen att gå vidare och att fatta sitt definitiva beslut vid sitt sammanträde den 22 augusti Nämndens arbetsutskott diskuterade frågan ingående, inte minst för att det skulle komma att innebära att nämnden skulle ta på sig ett uppdrag och därmed också ett stort ansvar som skulle sträcka sig in i framtiden. Vissa omprioriteringar skulle bli nödvändiga internt. Nämnden beslutade att, trots de risker det nya uppdraget kunde medföra, acceptera uppdraget. 122 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

123 Den statliga sektorn hade bildat en egen arbetarskyddsnämnd genom Statens Arbetarskyddsnämnd, SAN. I den kommunala sektorn fanns en särskild kommitté med representanter från de två arbetsgivarföreträdarna, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Dessa stod samtidigt i kontakt med personalorganisationerna på arbetstagarsidan, där Svenska Kommunalarbetareförbundet var den största. Det låg spänning i luften när gruppen höll sitt första sammanträde. Något liknande hade aldrig skett på arbetsmiljöområdet. Men samarbetet skulle inte ske fullt ut visade det sig senare. Även om gruppen ansåg att olika branschanpassningar bara var till fördel, ville de offentliga sektorerna gå sin egen väg. Utöver de nämnda arbetstagarorganisationerna deltog även TCO och SACO, Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetarskyddsfonden i arbetet. Det kunde betyda att det var närmare ett dussin personer kring sammanträdesbordet på Arbetarskyddsnämnden, var och en med egna ståndpunkter att försvara och att kompromissa med. Men alla var väl insatta i arbetsmiljöarbetet och dess krav. Att Arbetarskyddsnämnden var arbetets sekretariat och dess motor var det ingen som motsatte sig. Ansvaret kom att ligga på nämndens utbildningsavdelning och Lars Erik Ohlsson. Ingen hade heller invändningar mot samarbetet med Brevskolan. Flera SAF-förbund var däremot tveksamma till att utbildningen skulle ske i studiecirkelform. Det fanns trots all ett brett stöd för studiecirkeln som pedagogisk form. Claes Nordén fick ansvaret på Brevskolan och för den pedagogiska bearbetningen och metodutvecklingen. Med sin praktiska bakgrund som litograf kunde han förena praktisk pedagogisk utveckling med de vardagliga resonemangen ute på arbetsgolvet. Nämnden ville göra en informationskampanj kring de viktigaste förslagen i arbetsmiljöutredningen och senare regeringens förslag till ny lagstiftning. Främst gällde det de förändringar som hade direkt beröring med det lokala skyddsarbetet. Nämnden sökte och fick medel från Arbetarskyddsfonden. Skrifterna var röda och i liggande A5-format. De 123 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

124 Det var Gyula Buvary som skapade symbolen med arbetaren i den omgivande fabriken, som varit Arbetarskyddsnämndens varumärke under så många år. illustrerades av den ungerskfödde Gyula Buvary. Informationsskriftens titel var För en bättre arbetsmiljö. Till omslaget hade Buvary utvecklat en symbol med en person stående med uppsträckta händer i en cirkel omgiven av en fabriksliknande byggnad. När omslaget till utbildningsmaterialet utformades var symbolen med även där. Alla tyckte om den och nämnden behövde en symbol som skiljde sig från andra arbetsmiljöorganisationer, myndigheter. Gubben i fabriken var tydlig på flera sätt. Den var ovanlig och modern. Den pekade tydligt mot den privata sektorn och skiljde ut nämnden från myndigheterna, som den ständigt förväxlades med. Senare bearbetade Buvary den ytterligare och varumärket fick till slut den utformning den har i dag. Den nykomponerade och heltäckande arbetsgruppen stod inför ett närmast gigantiskt arbete. Frågan var bara om man skulle gå iland med uppgiften och inom rimlig tid. Det gällde därför att börja i rätt ända. Det var inte lätt. Vad var rätt ända? Det fanns det delade meningar om i arbetsgruppen. Gruppen beslutade därför att ta ställning till och fastställa utbildningens innehåll, omfattning och dess pedagogiska inriktning. Det handlade om den centrala frågan, för och emot studiecirkeln. Den visade sig vara mer kontroversiell än väntat. Det fanns de, företrädesvis från arbetsgivarsidan, som hade invändningar mot studieformen och talade sig varma för den traditionella klassrumsundervisningen. En orsak till tveksamheterna var oron för att antalet studiedeltagare kunde bli stort och därmed skapa problem på företagen. Studiematerialets utformning och innehåll var intimt kopplat till studieformen. Vid nämndsammanträdet i slutet av oktober 1973 lämnades en första rapport om det inledda samarbetet kring grundkursprojektet. En disposition och vissa metodanvisningar fanns redan och allt gick frik- 124 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

125 tionsfritt med arbetsplanerna. Kursens namn skulle bli Bättre arbetsmiljö, samma namn som utredningen hade gett sitt betänkande och beskrev vad det hela handlade om. Nämnden beslutade att utse en egen sakgranskningsgrupp där Olle Gustafsson, Erik Bolinder, Arne Bergman och kanslichefen ingick. Kursen skulle också ersätta alla andra grundutbildningsmaterial från nämnden. Detta för att manifestera att arbetslivet behövde en bred enighet om skyddsombudens och arbetsledarnas grundutbildning i arbetsmiljö. Begreppet arbetarskydd var för gott borta ur vokabulären. Vid sidan av kursboken, utformad som en klarblå ringpärm, utvecklades sex stillfilmer förpackade i en liten attachéportfölj, Den blå väskan. Stillfilmerna, det vill säga bildbanden med ljudkassetter, hade till uppgift att antingen väcka debatt i cirklarna eller att introducera ämnet. Många frågor var nya för kursdeltagarna. Flera av stillfilmerna skrevs av journalisten Bo Holmström. Han hade inte konfronterats med arbetsmiljöfrågorna i någon större utsträckning tidigare. Kanske var det därför de blev så bra och uppskattade. Behovet av en särskild cirkelledarhandledning diskuterades livligt i gruppen. Många, som levde kvar i den traditionella folkbildningstraditionen, ansåg att det var cirkelns uppgift att välja sin egen väg i cirkelarbetet, andra ansåg att ämnet ändå krävde en viss ledning. Claes Nordén beslutade, mer eller mindre på egen hand och utan att berätta det för någon, att skriva en handledning. När han presenterade sitt resultat för arbetsgruppen var alla överens. Nordén hade sammanfattat alla kloka förslag och den självklara kompromissen blev till en handledning och till SLÖA-begreppets tillkomst. SLÖA stod för: S stod för handledarens roll att presentera och summera innehållet i det kommande kursavsnittet. L stod för cirkeldeltagarens läsarbete, en uppgift som vanligtvis skedde på hemmaplan. Ö stod för genomgången av kursens olika övningsuppgifter och undersökningar. A stod för den sammanfattande analys varje cirkel skulle göra och i flera fall lämna vidare till skyddskommittén eller arbetsledningen. 125 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

126 Vid nämndsammanträdet den 31 januari 1974 kunde kanslichefen rapportera att överläggningarna om studiernas tidsomfattning och dithörande frågor inte lett till några konkreta ställningstaganden. Frågan om utbildningens praktiska genomförande låg utanför ordförandens och kanslichefernas kompetensområde och måste i stället hänskjutas till parterna för fortsatta överläggningar. Frågan var av den karaktären och storleksordningen att den hörde hemma vid förhandlingsbordet. Vid sammanträdet i slutet av april 1974 kunde nämnden se den första versionen av ett fullständigt manus av Bättre arbetsmiljö. Nämnden var mycket positiv. Även om innehållet var i det närmaste definitivt kunde ännu mindre ändringar göras. Kursmaterialet provades i ett 30- tal testcirklar från skilda sektorer av arbetslivet under överinseende av docent Åke Jerkedal på PA-rådet. Alla cirkelledare skulle gå en veckas handledarkurs på LO-skolan i Åkers Runö eller av annan arrangör. I juni kunde nämnden ta del av Åke Jerkedals utvärdering och materialet borde därmed vara färdigt att distribuera i början av hösten. Parternas förhållande till det praktiska genomförandet, tidens omfattning samt cirkelledarutbildning av utbildningen Bättre arbetsmiljö hade varit föremål för förhandlingar mellan SAF, LO och PTK. Den 30 maj 1974 hade parterna träffat en utbildningsöverenskommelse i arbetsmiljöfrågor som de rekommenderade förbunden att anta som kollektivavtal. Utbildningsavtalet var i flera avseenden något nytt. Även om intentionerna fanns hos parterna hade man inte vågat träffa bindande avtal på utbildningsområdet. Avtalet gjorde en rad begrepp tydliga; vilka som avsågs tillhöra skyddsorganisationen och därmed behövde utbildning; vad som var grund- respektive vidareutbildning. Andra viktiga frågor var synen på utbildningsmaterialen, utbildningens förläggning och handledarutbildningen. Dessutom reglerade avtalet att grundutbildningen kunde variera mellan 20 och 40 timmar. Det som var därutöver var vidareutbildning. Grundutbildningen skulle så långt som möjligt ske på arbetstid och vara en del av arbetsgivarens produktionskostnad. 126 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

127 En bidragande orsak till avtalets snabba tillkomst var de aviserade förändringarna i lagstiftningen. I sin proposition hade departementschefen, vid det tillfället Ingemund Bengtsson, i ett uttalande förutsatt att: Deltagande i kurs i arbetsmiljöfrågor skall ske med ersättning i form av lön och andra anställningsförmåner samt att kursdeltagarna bereds nödvändig ledighet för ändamålet. Dessa kostnader förutsätts bli ersatta av arbetsgivarna. Nämnden hade tidigare lagt fast att utbildningarna skulle ske i en trestegsraket, vilket betydde att begreppen grund-, vidare- och kompletterande utbildning behövde definieras. Grundutbildning var den utbildning som förutsätts omfatta 20 till 40 timmar, exklusive ev. restid. Den kunde vara allmän eller bransch- eller förbundsspecifik. Utbildning utöver 40 timmar betraktas som vidareutbildning om ej förbundsparterna överenskommit om annat. Denna utbildning kan omfatta såväl fördjupade kunskaper inom ämnesområden som ingår i grundutbildningen som specialkurser. När det gällde vilka utbildningsmaterial som skulle falla under överenskommelsen var man tydlig. Oklarheter kunde medföra att material eller kurser av de mest skiftande karaktärer ansågs vara arbetsmiljöutbildning. Därför betonade parterna att det endast gällde utbildning som bedrivs på grundval av material som parterna centralt eller på förbundsplanet kommit överens om. Dit hör i första hand av Arbetarskyddsnämnden framställt material. Upplägg och planering samt genomförande av utbildningen skulle ske genom lokal överenskommelse. En fråga som kom att få en och annan inom folkbildningssfären att höja på ögonbrynet var utbildningens och kursboksupplagans storlek. Jag fastställde den till exemplar. I den rapport som översändes till Arbetarskyddsfonden i augusti 1974 motiverades beslutet med att 127 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

128 upplagans storlek var baserat på främst kontakter med respektive huvudmän. Cirkelledarmaterialet trycktes i exemplar. Avtal hade tecknats med Brevskolan om produktionen. I linje med Åke Nilssons tanke på att utbildningen skulle vara i det närmaste kostnadsfri, sattes försäljningspriset mycket lågt. Kursboken skulle kosta 15 kronor och handledarmaterialet 50. Den kostnadssammanställning som därefter redovisades till Arbetarskyddsfonden pekade på en totalkostnad för materialet på närmare kronor Därutöver skulle Brevskolan kunna få över kronor i intäkter av försäljningen av den första upplagan. Det visade sig omöjligt för arbetsgruppen att skapa ett enda material tillsammans. Behovet för de olika sektorerna att identifiera sig blev för stort. Utöver den grundupplaga Bättre arbetsmiljö skulle det finnas en upplaga Bättre arbetsmiljö S, för den statliga sektorn. Den avvek marginellt från grundupplagan. För den kommunala sektorn utvecklades samtidigt en ganska avvikande kursbok Nya Tema med Bättre arbetsmiljö. Skälet var, ansåg inte minst arbetsgivarföreträdarna, att så mycket var annorlunda på det kommunala området. Att kurspärmen var grön visade ytterligare avvikelsen och behovet att skilja ut sig från de övriga. Även inom ett antal andra sektorer ankom det på branschen eller förbundens eget initiativ att utveckla anpassningar av materialet. Det kunde gälla allt från något enstaka avsnitt till mera omfattande tilllägg. Utöver den statliga sektorn och kommun/landsting utvecklades branschanpassningar på åtta områden: byggnads, gruv, livsmedels, fastighets, elfacken, grafiska, transport och bank. Ämnesinslagen i kursboken var traditionella; det lokala skyddsarbetet, olycksfallsbekämpning, ergonomi, kemiska hälsorisker med mera. Det fanns också två nyheter, ett avsnitt om arbetstrivsel och ett inledningsavsnitt om vårt ansvar för totalmiljön där även omgivningsmiljön ingår. I avsnittet om omgivningsmiljön togs för första gången upp problematiken med kretslopp och försurning. 128 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

129 Avsnittet om arbetstrivsel skilde sig också från det som tidigare presenterats i ämnet. Det nya avsnittet behandlade frågor som arbetsorganisation och tangerade även relationsproblemen på arbetsplatsen. På hösten samma år genomfördes den första stora Elmiamässan om arbetarskydd i Jönköping. Statsminister Olof Palme öppnade mässan och fick ta emot ett av de första exemplaren av kursboken av Arbetarskyddsnämnden. På begäran av arbetsmarknadsminister Ingemund Bengtsson genomförde kanslichefen en mycket välbesökt presentation av studiesatsningen vid en internkonferens i departementet senare på hösten. Intresset inom hela den politiska svären var mycket stort, vilket medförde att det allmänna intresset för arbetsmiljöfrågorna också steg kraftigt i alla politiska organ. I mitten av februari 1975 gjordes en ny avstämning av kursbokens spridning och närmast ofattbara siffror på den inledda studieverksamheten kunde redovisas. Då hade boken tryckts i exemplar. Redan hösten 1974 började LO-skolorna arrangera en välorganiserad cirkelledarutbildning där varje deltagare fick en veckas utbildning i hur man leder BAM-cirklar. Det genomfördes också ett stort antal handledarkurser branschvis. Utbildningen var mycket populär och bidrog i hög grad till det ökade intresset för kursen som helhet. Den oväntade framgången berodde på att arbetsmiljöverksamheten fick ett ökat inflytande genom den ökade debatten samt förväntningarna på förändringarna i lagstiftningen, till exempel skyddsombudens stoppa-jobbet-rätt. Det fanns flera som på ömse sidor betraktade arbetsmiljölagen och särskilt den nyinrättade stopprätten för skyddsombuden med stor skepsis. Den skulle kunna dra ett löjets skimmer över de fackliga organisationerna, tyckte många. Andra varnade för att den skulle komma att användas som ytterligare stridsvapen mot tredskande arbetsgivare. Argumenten mot skyddsombuden nyvunna status var många och spekulativa. Alla kom dessbättre på skam. Det visade sig att verkligheten talade ett annat språk. Arbetsmiljön blev bättre för allt fler. De 129 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

130 drygt 150 spontana stopp som gjordes under det första året visade att antalet sannolikt var färre än de borde vara. Kritikerrösterna tystnade också vartefter. Att framgången i hög grad ska tillskrivas utbildningen är obestridligt. Med kunskap följer självförtroende, med självförtroende följer säkerhet och stärkt omdöme. Den omfattande utbildningssatsningen blev den största aktiviteten i den svenska folkbildningens historia. Resultatet av grundutbildningen och vidareutbildningen som genomfördes över längre tid blev en naturlig följd av den omfattande grundutbildningen. Även om nämndens utbildningsavdelning hade god framförhållning togs den på sängen av den accelererande utvecklingen. Redan före jul 1974 började förfrågningar om det fanns några vidareutbildningsmaterial inom andra arbetsmiljöområden. Skulle nämnden komma att göra något utbildningsmaterial om kemiska hälsorisker eller ergonomi? Tänkte nämnden göra något på bullerområdet? Måste vi lära oss saker om byggnadsfrågor nu när vi var tvungna att granska ritningar? Och när kommer materialen i så fall? Frågorna tycktes aldrig ta slut och vad värre var, alla krav kom på samma gång. Alla synpunkter som kom var befogade och måste tas på allvar. Nämnden hade inlett ett arbete med ett vidareutbildningsmaterial för att lära sig att använda en ny teknik och att förvandla innehåll och metodik till en ny ickeakademisk målgrupp samt att hitta lämpliga författare och pedagoger som kunde hantera de nya områdena. Bättre arbetsmiljö, BAM, och den utbildningsaktivitet som skapades väckte stor uppmärksamhet internationellt. Norge var det första landet som utvecklade en egen BAM, en välgjord kopia av den svenska versionen som kom året efter den svenska. Genom ett samarbete med den Internationella metallfederationen IMF, skapades en särskild version av materialet Better Working Environment. I november 1979 var översättningen färdig. Materialet trycktes i tre språkversionen: engelska, spanska och portugisiska och kom 130 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

131 Färdig bok i papperskorgen nästan Arbetet med versionen till Internationella metallfederationen höll på att bli extra dramatiskt. Nämnden hade knutit en särskild redaktör till jobbet. Han hade stor erfarenhet av att göra studiematerial. Tillfället då materialet skulle ombrytas krävde ett större utrymme än vanligt och hans lilla arbetsrum räckte inte till. Eftersom det inte fanns några datorer var detta ett mödosamt och tidsödande hantverk. Redaktörens jobb var att klippa isär textmassan spalt för spalt och klistra in det på stora förberedda ark och illustrationerna placerades in i texten. När allt var färdigklistrat skulle det sändas till tryckeriet. Redaktören behövde ett utrymme där han kunde lägga arken ett och ett efter klistringen. I brist på bättre gick han ut i vaktmästeriet och hittade en stor rund och hög papperskorg som han ställde bakom sig. Där lade han i god ordning sina färdigklistrade ark. Alla på kansliet hade sedan länge gått hem och stolt över sin arbetsinsats lämnade han kansliet sent på kvällen. När han kom till jobbet morgonen därpå såg han till sin fasa att papperskorgen och arken var borta. All möda var bortkastad. Han misstänkte att utbildningschefen hade lånat arken, så det var honom han kastade sig över först. Utbildningschefen var lika förvånad som redaktören och när de kom ut i vaktmästeriet stod papperskorgen där, lika tom som när redaktören tog den till rummet. Nu var goda råd dyra. Var var arken? Det slog utbildningschefen att städerskan varit där tidigt på morgonen och tömt alla papperskorgar. Hon hade tömt redaktörens korg och ställt tillbaka den i vaktmästeriet, där den hörde hemma. Nu gällde det att ta sig ner till soprummet som kansliet delade med restaurang Monte Carlo. Det hela slutade väl. När de med andan i halsen kom in i soprummet kunde de ganska snart hitta den sopsäck där städerskan stoppat arken, utan att vika dem. Redaktören kunde, mycket blek om nosen, skicka arken till tryckeriet under förmiddagen och kursen kunde tryckas som planerat. 131 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

132 under första halvåret Viss handledarutbildning genomfördes också i samarbete med IMF. Samtidigt som IMF-versionen framställdes pågick ett arbete med att framställa en polsk underjordisk så kallade Samzsidatversion av materialet. Materialet färdigställdes aldrig eftersom revolten i Gdansk och den fackliga rörelsen Solidaritets tillkomst och förändringarna i Polen gjorde en underjordisk utbildning onödig. Senare utvecklades ett omfattande samarbete med främst International Labor Office, ILO, i Genève, vilket bidrog till att BAM blev en riktigt stor svensk exportprodukt på arbetsmiljöområdet. Initiativet till detta mångåriga samarbete togs i början av 1980-talet. I november 1986 beviljade Sida Arbetarskyddsnämnden kronor i anslag för den fortsatta utvecklingen av ILO-BAM. Från ILO:s sida var entusiasmen över samarbetet stort och särskilda kurser för utbildningsledare hölls bland annat på ILO-skolan i Turin och i Östasien. Efterfrågan om översättningar strömmade in. Mer än 30 språkversioner utvecklades under den kommande tioårsperioden. 132 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

133 En ovanlig utvärdering I samband med att de trettio provcirklarna genomfördes gjordes en omfattande utvärdering av den preliminära versionen av Bättre arbetsmiljö av Åke Jerkedal från PA-rådet. Utvärderingen spelade en stor roll för utbildningsframgången. Det fanns vissa svagheter i Jerkedals utvärdering, den baserade sig på motiverade personer som studerade ett inte helt färdigt material. De visste vad de skulle göra, de var utvalda och de var mycket positiva till den roll de tilldelats. Deras svar på enkäterna präglades av det. Ingen mer omfattande studie av utbildningen diskuterades i sin helhet. Frågan var för tidigt väckt. Att den inte hade högsta prioritet berodde på att ingen hade räknat med att utbildningen skulle bli så omfattande och täcka alla sektorer av arbetslivet. Arbetarskyddsnämndens interna arbetsgrupp som skulle följa arbetet med vidareutbildningsmaterialen tog upp frågan vintern I gruppen satt företrädare för parterna, studieförbund, Brevskolan, Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetarskyddsfonden. Med ett anslag från Arbetarskyddsfonden gjordes en mer omfattande utvärdering av hela utbildningen. Den sammanlagda upplagan var närmare Över 133 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

134 cirkelledarhandledningar och närmare AV-paket hade distribuerats. Det gjorde att antalet medverkande i utvärderingen blev större och mer varierat. Utvärderingsuppdraget gavs till forskaren Abraham Kamienski. Den vetenskapliga handledningen sköttes av professor Ingvar Werdelin vid Linköpings universitet. Därutöver följdes utredningsarbetet av den av regeringen tillsatta utbildningsdelegationen för arbetarskyddsfrågor. Utvärderingen startade på hösten 1976 och var färdig i juni Kamienskis rapport, Utbildning i Bättre arbetsmiljö framsteg och problem, tecknar en fullständig bild av Bättre arbetsmiljöstudierna. Skyddsombuden fick en enkät och arbetsledarna en annan. Dessutom svarade de som trots sina uppdrag inte fått utbildning. Enkäterna var omfattande, skyddsombudsenkäten omfattade 16 sidor och över 40 frågor. Den svarande förväntades skriva synpunkter och erfarenheter. Antalet deltagare i utvärderingen var stort, deltagare från LOförbunden och 291 från TCO-förbunden. Svarsprocenten var över 80 procent. De som fick enkäten tyckte att deras svar var viktiga. Med tanke på det avtal eller överenskommelser som träffats angående utbildningen var det intressant för de inblandade organisationerna att få reda på vilka som varit utbildningens egentliga arrangörer eller dess initiativtagare. En del av svaren var förväntade, men flera överraskade. Bland anordnarna dominerade kategorin utbildare, dit räknades studieförbunden och dess lokala organisationer, fackförbund och partsgemensamma organ. Som god tvåa kom arbetsgivare inom de olika sektorerna. En intressant fråga var också hur stor den grupp var som skaffade sig kursmaterialet utan att använda det i utbildningssammanhang. Den gruppen var inte särskilt stor, bara några få procent. Den dominerades av skolväsendet. Gruppen representerades till största delen av yrkeslärare som använde kursmaterialet i undervisningen. Utvärderingen hade fem väl definierade utgångspunkter; Vilka (personer, grupper, instutioner) har skaffat sig BAM-materialet? 134 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

135 I vilken utsträckning har skyddsombud och arbetsledare deltagit i grundutbildningen BAM? Hur bedömdes BAM:s utförlighet, verklighetsanknytning, aktualitet, och tillgänglighet med mera av deltagarna? Vilka synpunkter har deltagarna och handledarna på utbildningsformer och studiearrangemang i anslutning till BAM? Vilka är orsakerna till uteblivet deltagande i BAM, när det gäller skyddsombud och arbetsledare? En intressant fråga var vilka motiv som fanns för att delta i utbildningen? Och vilka var skillnaderna mellan skyddsombud och arbetsledare beträffande konsekvenserna av utbildningen? Skyddsombudens motiv redovisades för sig och arbetsledarnas för sig. För arbetsledarna dominerade behovet av att öka sina kunskaper, att hålla jämna steg med skyddsombuden och att öka sitt självförtroende, medan för skyddsombunden dominerade skyddsombudsrollen. Av de fem utgångspunkterna kunde utvärderingen ge entydiga svar. Arbetarskyddsnämnden presenterade utvärderingen i en bok på över 500 sidor Den kunde med största säkerhet fastslå att: a) Materialet hade i första hand nått den avsedda målgruppen, skyddsombud och arbetsledare. b) Skyddsombuden hade inte oväntat i högre grad än arbetsledarna engagerat sig i utbildningen. c) Kursmaterialet hade på det hela taget träffat rätt och fick oväntat höga betyg när det gällde användbarhet och relevans. d) Beträffande utbildningens genomförande hade inte oväntat studiecirkeln dominerat. e) De främsta skälen till att en del inte fått utbildning varierade men berodde vanligtvis på brister i information och tid. Utvärderingens omfattning och detaljrikedom var avgörande för den fortsatta utvecklingen av utbildningsmaterial, inte bara inom nämnden utan allmänt på folkbildningsområdet. Utredningen användes också frekvent i universitetsundervisning i pedagogik och i utvärderingsmetodik. 135 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

136 Regnbågsserien Nämnden valde avsiktligt ett område som få tidigare hade gett sig in på, nämligen arbetslivets belysningsfrågor. Det var ingen överraskning att området var eftersatt och angeläget. Nämnde valde ämnet mycket strategiskt. Ingen hade hittills, i populärvetenskaplig form, angripit det och antalet experter på området var begränsat. Frågan var om det var möjligt att behandla detta expertbetonade ämne så, att det kunde studeras i studiecirkelform. Skulle man kunna behandla detta kanske begränsade miljöproblem sett ur arbetsrisksynpunkt borde även andra och långt större arbetsmiljöområden också kunna förvandlas till studiecirkelmaterial. Den lista som presenterades för nämnden var längre och mer omfattande än kansliet mäktade med. Men överraskande nog svarade nämnden positivt på förslaget. Den trodde att kansliet skulle klara arbetet. En preliminär redovisning av belysningsprojektet stärkte parternas beslut. Det mest glädjande var att nämnden beslutade att skjuta till de experter och det folk som behövdes för att leda arbetet. På samma sätt som Bättre arbetsmiljö och tidigare utbildningsmaterial fortsatte även 136 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

137 samarbetet med Brevskolan på det pedagogiska området, denna gång med olika redaktörer för varje material, vilket ibland kunde skapa vissa koordineringsproblem internt på nämndens utbildningsavdelning. Nämnden sade spontant också ja till följande ämnen: kemiska hälsorisker, ergonomi, buller, planering samt lokalt skyddsarbete. I flera fall hade ingen tidigare försökt förvandla så svåra tekniska ämnen till traditionella folkbildningsmaterial. Ett sådant exempel var arbetslivets kemiska hälsorisker. Den debatt som ständigt pågick spred oro bland tusentals människor på arbetsplatser i skogen och jordbruket och inte minst i industrin. Hormoslyrdebatten oroade inte bara skogsarbetarna utan bärplockarna. Dioxinet fick känslorna att svalla mot BT Kemis anläggning i Teckomatorp för att nu bara nämna ett par av de kemiska risker som vållade stor debatt i rikspressen och massmedierna. Många undrade om man verkligen kunde göra ett studiematerial på detta omfattande område. Några i arbetsgruppen, som sakkunnigt leddes av professor Gideon Gerhardsson, såg framför sig en lärobok på akademisk nivå, andra att man bara skulle hålla sig till den gällande gränsvärdeslistan från Arbetarskyddsstyrelsen. Slutprodukten blev inget av ytterligheterna. Det fanns andra saker som var lika viktiga som innehållet i produkterna och de kemiska beteckningarna, nämligen skyddet och personsäkerheten. Arbetarskyddsstyrelsens gränsvärdeslista, som då var en relativt ny anvisning, var knappast en tillräcklig utgångspunkt med knappt hundra ämnen. Parterna och Arbetarskyddsstyrelsen hade ett kontinuerligt arbete med att utvidga gränsvärdeslistan med nya ämnen. Någon uppskattade antalet kemiska produkter till minst hundra tusen och att de ökade oavbrutet. Det betydde att företagets säkerhetsanordningar inte bara skulle vara goda. De skulle också underhållas för att möta åldrandets krav och kanske också en eventuell sänkning av gränsvärdet. Det var inte utan viss spänning parternas företrädare avvaktade omvärldens bedömning av materialet. Jag budade ett av de första exemplaren till chefen för Arbetarskyddsstyrelsens kemiska avdelning och 137 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

138 avvaktade med spänning hans reaktion. Den kom ett par dagar senare. Han tillhörde den typ av experter som aldrig förivrade sig och tog till överord. Han började därför med att berömma materialet. Han var positivt förvånad över arbetet och resultatet, såväl text som bilder. Men han gick i taket för en sak, och det hördes i telefon att nu han var rejält upprörd, det var parternas syn på gränsvärdeslistan. Han kallade parternas representanter för hycklare därför att de ena dagen satt i Arbetarskyddsstyrelsens föreskriftsgrupp och diskuterade sänkningar av gränsvärdet, för att därefter gå direkt till nämnden och i det närmaste ignorera beslutet och i stället uppmana företagen att lägga sig på ungefär halva gränsvärdesnivån. Varför talar de inte om detta för oss direkt, sa han i ett upprört tonläge, då hade det eviga manglandet av nivåerna vid sammanträden aldrig behövt inträffa. Om de var oense i föreskriftsgruppen så blev de plötsligt ense när de kom till nämnden. När jag hämtat mig från hans kanonad och fått honom att lyssna på mina argument, försökte jag förklara för honom att han fått det mesta om bakfoten. Arbetslivet hade att se framåt, så att den inte gång på gång blev överraskade av sänkningarna av gränsvärdet, att skyddsutrustningen var den rätta, att ventilationsanläggningar och utsug klarade en sänkning. Han hade mycket svårt att svälja mina argument men vi blev så småningom något så när överens. Studiematerialet blev en framgång och många yrkesinspektörer hade det med sig vid sina inspektioner och berättade att så här står det i nämndens material; Lever ni bara upp till det, så ska det säker gå bra i fortsättningen. Därutöver skulle det komma förslag om lagstiftning på ytterligare ett ämnesområde, nämligen riskerna i arbetsmiljön i samband med transporter av farligt gods. Frågan hade tidigare behandlats i arbetsmiljöutredningen, men tanken att låta frågan komma in under den nya arbetsmiljölagen stötte på patrull och sköts åt sidan i slutvarvet. Uppgiften fördes över till en särskild utredning. 138 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

139 Vidareutbildningsmaterialet Regnbågsserien. Att området var snårigt var inget nytt, men att det skulle vara så svårlöst anade ingen. Det skulle inte dröja särskilt länge förrän de statliga myndigheterna och andra intressenter kom till nämnden med en förfrågan. De ville ha ett vidareutbildningsmaterial om de många riskerna som var förbundna med hantering och transporter av farligt gods, till land, till sjöss och i luften. När kanslichefen gjorde framställningen i nämndens arbetsutskott var reaktionen oväntat sval. Olle Gustafsson, från Sveriges Verkstadsförening och SAF samt en gång ledamot i arbetsmiljöutredningen, satte spontant upp ett varnande finger. Även Leif Kjellstrand mindes diskussionerna i utredningen och såg framför sig svårigheterna, men ansåg att frågan trots allt måste lösas och att nämnden säkert skulle klara uppgiften. Kansliets samarbetsparter var i transportbranschens parter företrädda i första hand av branschens arbetsmiljöorgan TYA. Trots tveksamheterna beslutade arbetsutskottet att göra ett försök. Den arbetsgrupp som skulle leda arbetet såg annorlunda ut än de mera konventionella grupperna där parterna dominerade. I arbetet deltog flera av de statliga myndigheter som agerade på området. De hade begränsad erfarenhet av utbildning och utbildningsmaterial. Gruppens ordförande spelade därför en viktig roll i arbetet. Den uppgiften gavs till SAF:s docent Harald Frostling, som kunde jämka de olika ståndpunkterna och vaska fram vad som var viktigt att beakta ur lagteknisk synpunkt. Produktionstiden för Transport av farligt gods blev kortare än för flera andra vidareutbildningsmaterial. Genom beslut på departementsnivå blev utbildningen i Transport av farligt gods obligatorisk inom branschen. 139 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

140 Många oroade sig över antalet vidareutbildningsmaterial som så snabbt skulle göras. Skulle kansliet klara den omfattande arbetsbördan utan förstärkning? Den senare frågan kunde lösas genom att den tidigare omfattande egna kurs- och konferensverksamheten minskades och att de resurser som fanns på området styrdes över till materialproduktionen. En annan viktig faktor var att nämndens medarbetare själva simulerades av den tilltro som parterna visade för kansliets kunskaper. I och med att de sju vidareutbildningsmaterialen var färdigställda var den så kallade Regnbågsserien avslutad. Namnet fick den av de olikfärgade ränderna på det vita pärmomslaget. Intresset för nämndens vidareutbildningsmaterial hade växt i takt med att materialen kom. Ett exempel är Svenska Brandförsvarsföreningen som i samarbete med nämnden ville utveckla ett material kring företagets brandskyddsfrågor. Frågorna hade berörts i arbetsmiljöavtalet. Ett problem var Brandförsvarsföreningens önskan att styra innehållet och samarbetet ledde till att materialet Arbetsmiljö Brand inte ingick i vidareutbildningsserien. Ytterligare framställningar skulle komma från den statliga trafikmyndigheten och från Röda Korset. Det kom en förfrågan om inte området Arbetstrivsel borde bli ett vidareinformationsmaterial. Nämnden beslutade att tills vidare avvakta. I och med att Bättre Arbetsmiljö och vidareutbildningsmaterialen presenterades hade nämnden definitivt etablerat sig som den ledande utbildningsproducenten på arbetsmiljöområdet. Frågan var om framgången skulle leda vidare till det tredje steget i nämndens tidigare antagna strategi utbildningsmaterialen för den kompletterande utbildningen. Parterna hade nämnt vidareutbildningen i sitt utbildningsavtal, men inte talat närmare om speciella material för utbildningen. Att dessa material inte kunde få den generella utformning och innehåll som de övriga materialen, stod klart för såväl nämnden som kansliet. Frågan var, vad skulle kunna vara de bärande motiven för att utveckla ett särskilt vidareutbildningsmaterial. Skulle det kunna vara en särskild arbetsmiljöfråga eller ett branschövergripande problem, 140 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

141 eller konsekvenserna av en anvisning, eller rent av ett uttryckligt utbildningskrav angivet av någon myndighet? Kanske kunde det vara en kombination av flera skäl. Det dröjde inte länge förrän kansliet ställdes inför ett kompletterande utbildningsbehov som uppstod när vissa utbildningskrav var på väg att införas i en av Arbetarskyddsstyrelsens kommande anvisningar. Kansliet uppvaktades av fyra förbundsföreträdare, Svenska Målareförbundet och dess arbetsgivaremotpart Målarmästarna och Fabriksarbetareförbundet och SAF:s allmänna grupp. De berättade att de medverkade i ett projekt på Arbetarskyddsstyrelsens uppdrag som reglerade exponeringen av isocyanater i arbetslivet. Isocyanater, som betraktas som cancerogent, förekommer mycket frekvent vid tillverkningen av cellplaster och i vissa, icke vattenbaserade målarfärger. Den föreskriftsgrupp som Arbetarskyddsstyrelsen tillsatte och där de fyra förbunden medverkade, hade föreslagit att alla de som arbetade med eller berördes av ämnet skulle ha en utbildning på området. Bland intressenterna fanns också Färgfabrikanternas förening. Utbildningen skulle omfatta minst fem timmar teori och en efterföljande praktisk instruktion. Deras fråga var enkel och rak. Kunde nämnden hjälpa dem att utveckla materialet och kanske dessutom stå för distributionen av det. Vidare skulle alla de som genomgått utbildningen kunna legitimare sig genom ett intyg. Även om nämnden hade arbetet med Kemiska hälsorisker i färskt minne var det här något helt nytt. Men som vid så många andra tillfällen var betänketiden kort. Beslutet måste tas vid sittande bord. Det som var annorlunda mot tidigare framställningar var att alla intressenter uppträdde så enigt och så kompromisslöst och att de bedömde att nämnden skulle klara av att göra materialet, de behövde också få utnyttja nämndens trovärdighet, för att bevisa att utbildningen var nödvändig. Genomförandet av utbildningen skulle ske genom Bygghälsans försorg eller annan kompetent utbildare till exempel av företagshälsovårdens yrkeshygieniker. 141 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

142 De behövde det omedelbara och positiva svaret från kansliet. Då skulle de lämna det vidare till Arbetarskyddsstyrelsen de närmaste dagarna. Arbetsgruppen som skulle utveckla materialet var klar så det var bara att sätta igång arbetet. Det här var det första utbildningsmaterialet för kompletterande utbildning som nämnden producerade på egen hand och i samarbete med berörda branscher och myndigheter och forskare. Anvisningen om en särskild utbildning om isocyanaternas farlighet och hantering skulle följas av en liknande anvisning gällande epoxyprodukter, ett kemiskt ämne med liknande farlighetsgrad som isocyanater. Det skulle bli ett kompletterande material på det området också. Nu skulle det följa en lång rad vidareutbildningsmaterial baserade på myndighetens anvisningar. Den mest intressanta i detta avseende är asbestfrågan som kräver en mer ingående beskrivning. På nämndens marssammanträde 1985 begärde ordföranden att frågan skulle tas upp. Han påpekade att hans initiativ inte skulle ses som ett ytterligare inslag i den livliga asbestdebatten, utan som ett led i det kontinuerliga utvecklingsarbete som var en del av nämndens uppdrag. Den diskussion som sedan följde tog upp hur regeringens förslag om en asbestdelegation skulle kunna engagera nämnden. 142 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

143 Förlagsverksamheten I den Gröna boken diskuterades omfattningen och inriktningen på en egen förlagsverksamhet. Nämnden hade gett ut tryckt material men det var enbart enklare broschyrer och foldrar. Kursböckerna hade gjorts i samarbete med studieförlaget Brevskolan. Nu hade Arbetarskyddsnämnden fått uppdraget att grundligt utreda frågan och återkomma med förslag. Parterna visste att det ökade intresset för arbetsmiljöfrågor skulle öka efterfrågan på speciallitteratur och de antog att bokförlagen inte skulle uppfylla efterfrågan. Förslaget indikerade ett behov av att skapa en egen förlagsavdelning. I parternas resonemang bakom Gröna boken låg bedömningen att nämnden skulle behöva ge ut olika former av tryckt material i bokform som inga andra förlag skulle finna attraktiva. Ett skäl till det var den prispolitik som nämnden avsåg att tillämpa. Avsikten var att ge ut böckerna till självkostnadspris. De böcker som låg inom Arbetsmiljönämndens intresseområde var i första hand arbetsmiljöområdets lagar, men även handböcker och instruktionsmaterial nämndes. De lagar som främst fanns med i bilden var arbetarskyddslagen, miljö skyddslagen, lag om hälso- och miljöfarliga varor samt brand- 143 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

144 lagen. Marknadsföringen skulle ske genom nämndens egna kanaler. Kansliet skulle lagra och distribuera böckerna samt sköta fakturabehandling. Den 17 juni 1974 beslutade nämnden att göra en genomgång av tidigare utgivet material och att ett förslag om den fortsatta verksamheten skulle föreläggas till ordförandekonferensen. Förslaget skulle också innefatta omarbetningar eller borttagande ur nämndens sortiment, en uppgift som föll på kanslichefen och förlagsredaktören. Presentationen och behandlingen i nämnden var entydig. Nämnden skulle inte bara fortsätta på den inslagna vägen utan dessutom utvidga den. Potentialen var stor och intresset för dess litteratur växte. Det fanns ingen eller mycket liten konkurrens på området. Skaran av författare och experter som ville ge ut sin litteratur genom förlagsverksamheten ökade. Snart uppstod ett intressant dilemma. I takt med att antalet författare ökade överensstämde innehållet inte alltid med parternas uppfattning. Flera av författarna var kritiska antingen till båda eller till någon av parterna. Frågan var på vilket sätt och när nämnden skulle öppna sin förlagsverksamhet för sådan litteratur. Efter en ingående diskussion beslutade nämnden att införa en utgivningspolicy. Orden partsgemensamt innehåll och partsgemensamt intresse fick betydelse. Skillnaden kan förefalla onödigt subtil, men efter en smula eftertanke finns det en avgörande skillnad. Den var viktig ur utgivnings politisk synpunkt. I och med policyn betraktades Arbetarskyddsnämnden som ett riktigt bokförlag och sällade sig till kretsen av fackboksförlag, sökte och blev också medlem i Svenska bokförläggarföreningen. Förlagsverksamheten växte nu snabbt och blev alltmer mångfasetterad. Hur omfattande den kunde bli var omöjligt att värdera, men intresset för nämndens litteratur bara växte och den började dessutom bli ett administrativt problem för kansliet, både vad gällde eget lagerutrymme och den stigande fakturahanteringen. 144 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

145 Informationen om nämndens litteraturutgivning var också ett problem, som alltför lite hade uppmärksammats i uppbyggnadsskedet. Nämnden hade en stor kontaktyta, men använde den inte särskilt effektivt. Nämnden behövde producera en litteraturkatalog där all litteratur och annat material kunde beskrivas. Förlagsredaktör på plats En särskild förlagsredaktör anställdes på våren Olle Nylander kom från Brevskolan men hade, i motsats till Lars Erik Ohlsson, uteslutande arbetat med grafisk formgivning och layout samt upphandling av grafiskt material. Han hade en bakgrund som gjorde att han, vid sidan av andra viktiga förlagsuppgifter, kunde skapa en särpräglad, tydlig och sober grafisk profil för nämnden. Dessutom kom hans upphandlingskunskaper väl till pass på ett område som var under stark utveckling. Den första riktiga litteraturkatalogen presenterades i september Den visade att nämndens förlagsverksamhet på mindre än tio år hade vuxit från några få till ett par hundra titlar. I den första litteraturkatalogen, som var på 56 sidor, fanns också modern facklitteratur utgiven av andra förlag än nämnden men med klar arbetsmiljöprägel och viktig att ha till hands om man jobbade aktivt med arbetsmiljöfrågor. Därefter utkom nämndens litteraturkatalog regelbundet varje år. Genom att katalogen nådde olika målgrupper växte antalet bokorder. Allt skulle även i fortsättningen säljas genom telefon- eller postorder. Någon bokhandelsförsäljning var fortfarande inte aktuell. Behovet av att hitta en bättre lösning på de stigande distributionsoch lagerproblemen blev alltmer akut. Lokalerna på Sveavägen 21 hade inte de förrådsutrymmen som krävdes. Genom Olle Gustafsson, Verkstädernas förlag och ledamot av nämndens arbetsutskott, kunde frågan lösas kortsiktigt. 145 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

146 Förlagsverksamhetens omfattning under 1980-talet I slutet av 1980-talet gjordes en första grundlig sammanställning av förlagsverksamhetens omfattning. Antalet varugrupper var fördelade på sex delsegment och försäljningsvolymen redovisades i tusentals kronor. På 15 år hade försäljningen gått från noll till 9,2 miljoner kronor per år. Utbildningsmaterial Lagar och avtal Föreläsarmaterial Handböcker Övrigt material Video Tkr Som ett första steg träffade nämnden avtal med Verkstädernas förlag i Katrineholm, för att senare utveckla ett nära samarbete med det nybildade Hellmans förlag på samma ort. Mikael Hellman lämnade Verkstädernas förlag för att ta hand om nämndens växande förlagsverksamhet. Förlaget sörjde för lagerhållning och distribution. Senare kunde kansliet även låta Hellmans förlag sköta delar av ordermottagningen vid arbetstoppar. Omläggningen har utvecklat nämnden till att vara inte bara Sveriges och Nordens utan säkert Europas största bokförlag på arbetsmiljöområdet. 146 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

147 Inför 1980-talet Det hade nu gått närmare fyrtio år sedan parterna tecknat den första överenskommelsen och bildat Arbetarskyddsnämnden. En av kansliets starkaste tillskyndare Arnold Sölvén och hans kolleger kunde säkert inte i sin vildaste fantasi tänka sig den utveckling nämnden skulle genomgå när de föreslog för parterna att inrätta ett kansli. Tankarna i den Gröna boken låg vid det här laget femton år tillbaka i tiden och utvecklingen hade bara rusat vidare. Kraven på nämnden och kansliets insatser hade ständigt ökat. Skälen till utvecklingen var flera och inte enbart nämndens egen förtjänst. Förändringarna i arbetsmiljölagstiftningen 1974 och -78, det efterföljande arbetsmiljöavtalet, en partsledd arbetsskadeförsäkring och PTK:s inträde 1978 hade lagt grunden till utvecklingen och därmed inneburit att kraven på nämnden och därmed på kansliets insatser växte snabbare än parterna förutsatt. Nämndens insatser var nu av sådan omfattning och kvalitet, att epitetet juvelen i samarbetskronan inte längre var bara smicker och överord. Nämnden hade också, kanske som en följd av tankarna i Gröna boken, utvecklat en samarbetskultur som var unik. Någon har en smula 147 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

148 skämtsamt kallat den för arbetsgruppskulturen. Riktigt när den uppstod är oklart, men det är möjligt att det framgångsrika arbetet med Bättre arbetsmiljö och vidareutbildningsmaterialen var det som grundlade kulturen. Numera är den så väletablerad att inget görs utan att en arbetsgrupp fått förtroendet att leda verksamheten. Även om det hade gjorts goda försök tidigare hade nämnden inte gett sig in på att sammanfatta resurserna och beskriva rörelseriktningarna. Omgivningen krävde att ett sådant dokument skulle utformas. I början av 1978 gav nämnden vd:n i uppdrag att utarbeta ett underlag för en diskussion om att skapa ett praktiskt utformat handlingsprogram för 1980-talet. I september presenterades ett program som inte hade mycket gemensamt med det som kom i och med överenskommelsen I det så kallade aktivitetsprogrammet gjordes en bakgrundsteckning och samtidigt en motivering av arbetarskyddsnämndens ständigt ökade engagemang på allt fler områden. Genom att PTK hade knutits till nämnden ett par år tidigare hade förbundens intresse ökat och antalet projekt där de var med hade också ökat kraftigt. Detsamma gällde en rad utomstående myndigheter och organs intresse av att samarbeta med nämnden. Utvecklingen på företagshälsovårdens område och inom forskningen var en bidragande faktor till det ökade engagemanget. Arbetarskyddsfondens stora aktivitet och anslagsmöjligheter betydde att alla engagerade hade möjligheter att genomföra en rad utvecklingsprojekt som de tidigare saknat. Nämndens engagemang i branschöverskridande projekt växte ständigt. I inledningen av programmet gjordes ett försök till en kort beskrivning av nämndens ställning inom arbetsmiljöområdet. Uppräkningen är i korthet en beskrivning av nämndens nuvarande roll. Arbetarskyddsnämnden innehar en särställning genom att den nu företräder alla de tre dominerande parterna på den privata arbetsmarknaden. Arbetarskyddsnämnden har, genom sin långa erfarenhet och därmed utvecklade flexibilitet, gett arbetsuppgifter inom allt 148 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

149 vidare områden och samarbetar med organ både inom som utanför den direkta intressentkretsen. Arbetarskyddsnämnden medverkar allt mer i aktiviteter i samarbete med förbundsparterna. Arbetarskyddsnämnden intar i dag en ledande roll beträffande utbildningsproduktion och materialutveckling på arbetsmiljöområdet. Arbetarskyddsnämnden har successivt utvecklats till en betydelsefull utgivare av arbetsmiljölitteratur. Arbetarskyddsnämnden kan genom ett bättre kontaktsystem snabbt nå ut till de lokala aktörerna med aktuell information. Den personalplan som lagts till programmet presenterade och speglade nämndens personalsituation vid årsskiftet 1978/1979. Av den framgick att de krav som tidigare uppställdes i den Gröna boken nu uppfyllts. Nämndens kansli omfattade vid 70-talets slut mer än ett tjugotal medarbetare. Antal experter hade ökat ytterligare och representanter från parterna hade ställts till kansliets förfogande för olika uppgifter. Finansieringen av kansliets verksamhet hade förändrats i och med TFA-samarbetet och också vidgat de ekonomiska ramarna för verksamheten. Det samma gällde samarbetet med Arbetarskyddsfonden. En ytterligare faktor som också ökade den ekonomiska flexibiliteten var utvecklingen av förlagsverksamheten. Mest expansiv var utvecklingen av utbildningsmaterial och handböcker. Från att inledningsvis ha betraktats som en del av informationsverksamheten hade den utvecklats till en ekonomiskt genererande verksamhet, en verksamhet som hade potential att växa kraftigt under det kommande årtiondet. En princip som parterna inte ville tumma på var att söka projektanslag för annat än de kostnader som belastade projekten. Kansliets egna kostnader skulle alltid finansieras av parterna eller av de medel som till exempel förlagsverksamheten inbringade. 149 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

150 Här återges nämndens framtidsbedömningarna i korthet. Förskjutningen från de centrala parterna till förbunden och vidare till den lokala skyddsorganisationen. Genom den gjorda avtalskonstruktionen bildades i slutet av 70-talet och i början av 80-talet ett stort antal arbetsmiljökommittéer på förbundsnivå. Dessa förväntades ta allt fler initiativ till samarbete med nämnden. Skyddsorganisationens nya roll som huvudman för företagshälsovården. Genom att antalet projekt ökade snabbt inom företagshälsovården fanns det ett ökat behov av tillvaratagande av resultaten och därmed ökade kraven på kunskapsöverföring och vidarespridning. Forskningens och den tekniska utvecklingens ökade betydelse och roll i arbetsmiljöarbetet. Här påpekades särskilt Arbetarskyddsfondens roll och arbetslivets ansvar för att allt fler forsknings- och utvecklingsresultat omsattes till praktiskt användbara lösningar och arbetsmiljöförbättringar. Behovet av viss uppsökande verksamhet borde prövas. Förändringar och krav till följd av successivt ökade kunskaper inom skyddsorganisationen. I detta sammanhang påpekades det ökade behovet av arbetsmiljökunskap hos personer i företagsledningar och på mellannivå i företagen. I detta sammanhang uppmärksammades även den tilltagande kommersialiseringen som skett på utbildningsområdet och som kunde mötas av att nämnden engagerade sig. Förändringarna av myndigheternas och tillsynens roll till följd av förändringarna i lagstiftningen och det tilltagande antalet anvisningar och föreskrifter. Genom ett närmare samarbete med Arbetarskyddsstyrelsen till exempel rörande epoxi och med Skolöverstyrelsen beträffande elevernas kunskaper i arbetsmiljö, kunde nämndens kunskaper, inte minst de pedagogiska, utnyttjas i större utsträckning. Förändringar till följd av tjänstemannaorganisationernas ökade roll och medverkan. Genom PTK:s medverkan i arbetsmiljöutvecklingen har också en lång rad tidigare, inte alltid prioriterade, frågor fått ökad betydelse. Dit hör förändringar i arbetsorganisationen, chefs- och medarbetarrollen, de psykosociala frågornas betydelse och den allt snabbare 150 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

151 övergången från traditionell hantering av olika rutiner, till databaserade verksamheter som i många fall innehåller en rad olika arbetsmiljöfrågor, som bör uppmärksammas av nämnden. Förändringarna i och med det ökade internationella intresset för svensk arbetsmiljöverksamhet. Det fanns behov av en väsentligt ökad kontaktverksamhet mot internationella organ från nämndens sida. Denna genomgång avslutades med att nämnden konstaterade att: Självfallet finns ytterligare områden där förändringar pågår eller kan förväntas och där nämndens verksamhet kommer att påverkas, men de här angivna kan anses vara de väsentligaste och de mest näraliggande för en framtidsbedömning. Till detta skall naturligtvis läggas de uppgifter, som parterna hittills lagt på nämnden som fordrar löpande engagemang och uppmärksamhet från nämnden och kansliet. Efter den här omfattande framtidsbedömningen följer förslag som avslutas med ett antal krav från kansliet på bland annat personalförstärkningar. Men de fick vänta tills vidare och i stället skulle externa resurser prioriteras. Det skulle bli för långt att återge alla förslag, men några måste ändå nämnas. I likhet med många andra organisationer fanns det en risk att nämndens insatser inte fick den spridning över landet som var önskvärd, nämnden riskerade att bli alltför storstadsfixerad. Genom att de centrala parterna och de flesta av deras förbund fanns i Stockholm blev också de förslag och uppgifter de signalerade oftast prioriterade. En ökad decentralisering av verksamheten betydde inte att nämnden skulle upprätta regionala kontor, utan i stället skulle den söka flera regionala samarbetspartners för såväl utbildning som information. I efterhand står det klart att nämnden med viss avundsjuka sneglade på vårt grannland Norge och broderorganisationen Vern og Velferd, numera Arbejdsmiljöcentret, som med framgång hade praktiserat en decentraliserad verksamhet med regionala kontor under flera år. 151 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

152 Aktivitetsförslagen som presenterades i programmet höll sig till kärnområdena utbildning, information och förlagsverksamhet. På utbildningsområdet dominerade materialutvecklingen och att på sikt kunna arrangera kortare konferenser, seminarier eller utbildningsdagar i skilda ämnen och särskilt för de målgrupper som inte nåtts av den utbildning som skett med grund- och vidareutbildningsmaterialen. Man berörde också att på sikt arrangera egna utbildningar i konkurrens med andra arrangörer. Arbetsgivarsidan var tveksam och såg gärna att det definitiva beslutet inte hastade. På informationssidan diskuterades behovet av ett eget informationsblad. Arbetarskyddsnämnden meddelar som hade funnits med från nämndens start på 40-talet var omodernt. Nu gällde det för kansliet att för gott lämna stencilstadiet och utveckla en mer permanent och tidsenlig produkt. Med en egen informationsavdelning kunde frågan prioriteras. För att förbättra kontakterna med massmedier och journalister ville man arrangera särskilda journalistseminarier. Ett annat område som låg under informationsavdelningen var invandrarfrågorna. Nämnden hade sedan några år en särskild samrådsgrupp med Statens Invandrarverk, Arbetarskyddsstyrelsen och parterna. I förslaget pekades det särskilt på behovet av att arrangera kurser för i första hand finskspråkiga skyddsombud och arbetsmiljöaktiva. Nämndens budget hade under det gångna decenniet stigit från cirka kronor per år till över 12 miljoner Utöver det ekonomiska bidraget från parterna och TFA ökade intäkterna från förlagsverksamheten. Genom den rationalisering som planerades och som skulle vara genomförd vid årsskiftet 1979/1980 var all ekonomisk verksamhet databaserad. Erfarenheterna av 80-talsprogrammet var goda. Genom att signalera sin beredskap och sitt kunnande i programmet drog nämnden till sig ett ökat intresse från allt fler. En fråga som bara varit aktuell i enstaka fall var kansliets engagemang i projekt utanför nämnden. I det följande beskrivs arbetskläder och ergonomiutbildningen. 152 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

153 Arbetskläder Ett av de projekt som passar in på ambitionerna i 80-talsprogrammet är utvecklingen av mer tidsenliga arbetskläder. Under några år hade nämnden också ett gynnsamt samarbete med Styrelsen för teknisk utveckling, STU. För ett land som hade förlorat nästan hela sin varvsindustri och dessutom även var på god väg att förlora sin tekoindustri var STU:s utvecklingsarbete mycket viktigt. Ett område som av en händelse skulle komma i förgrunden och där nämnden kom att medverka var utvecklingen av bättre arbetsklädsel. Åke Nilsson, Arbetarskyddsfondens ordförande och ansvarig för arbetsmiljöns utbildningsfrågor, hade den gamla tidens verkstadsjobb och dess arbetskläder i minne. Att ha särskilda arbetskläder var då en lyx som några få kunde kosta på sig. Bara i några få fall stod arbetsgivaren för kläderna. Tvätta dem fick man göra själv, vilket betydde att man hade dem så länge att de vanligtvis måste kastas. Det var i stället de avlagda och slitna gångkläderna som fick vara arbetskläder eller rent av för många, både gångkläder och arbetskläder. Bara de stora företagen ansåg att det fanns ett värde i att ha egna arbetskläder som byttes, tvättades och lagades. Begreppet fria arbetskläder var 153 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

154 ett obekant begrepp men det spred sig. Det blev till och med en rekryteringsfråga. Fria Arbetskläder stod det i annonsen, det drog. Det är ingen tvekan om att Arbetarskyddsnämndens satsning på personalrummen spelat roll. Facket började kräva fria arbetskläder och att det skulle skrivas in i lokalavtalen. Då menade man inte bara överdragskläder, overaller och liknande, utan också bättre skor och särskilda överdragskläder på vintern eller vid annan otjänlig väderlek. Många minns fortfarande de dagar som byggnadsarbetarna var tvungna att sitta i boden och vänta tills regnet slutade bara för att de inte hade ändamålsenliga kläder. Arbetskläder var ett litet segment inom tekobranschen, en utpräglad hemmabransch. Den var förhållandevis liten, på beklädnadssidan fanns bara en handfull företag, på skosidan möjligen ännu färre. Det fanns ett par skinnföretag som gjorde handskar och liknande plagg. När det gällde tvätteriföretagen fanns ett par, tre stora företag som agerade regionalt som leasade ut kläder, samt några landstingsägda tvätterier. I och med att debatten om fria arbetskläder blev mer högröstad repade branschen mod. Industriföretagen fick upprepade besök av tekoföretagens försäljare och i flera städer växte så kallade arbetarbodar upp. De visade upp den nya tidens arbetskläder som såldes över disk till dem som inte ännu hade fria kläder. På forsknings- och utvecklingsområdet var verksamheten koncentrerad till Göteborg, till Textilforskningsinstitutet TEFO, som var en del av Chalmers och till en liten utvecklingsenhet som finansierades av STU, med namnet STU:s konsumenttekniska forskningsgrupp, ledd av professor Marianne Kjerrholm och med en handfull anställda. Kjerrholm var ursprungligen textilare, men hade utvecklat gruppen och verksamheten mot en lång rad andra konsumenttekniska produkter och därigenom skaffat sig en ledande position på området. Arbetskläder var ett nytt område men man saknade inte kompetens. Den ledande personen på STU var civilingenjör Torbjörn Larsson. Till sin hjälp hade han en referensgrupp med Åke Nilsson som ordförande. 154 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

155 För honom var frågan enkel. Han hade varit en stor tillskyndare till kravet på fria arbetskläder inom verkstadsindustrin. Vår industri behöver bättre arbetskläder, sa han och drog sig inte för att väcka opinion i frågan. Även om verkstadsindustrin låg Åke Nilsson nära så var det inte den enda grenen i arbetslivet som behövde bättre arbetskläder. Svaret på Åke Nilssons opinionsarbete kom från det stora SKF i Göteborg. Bakgrunden förtjänar att beskrivas. Företaget hade just introducerat nya kläder, ljusblåa overaller för den stora gruppen i tillverkningen. Tillverkningen av kullager, som till stor del skedde i högproducerande automatmaskiner, kyldes med en oljebaserad kylvätska som kontinuerligt sprutades på arbetsstycket under högt tryck. Genom att kylvätskan finfördelades av trycket och maskinernas rotationshastighet, låg det ganska snart en kompakt oljedimma över hela lokalen. De nya kläderna var av blandmaterial med bomull och polyester, till skillnad från de gamla kläderna som bestod av bomull. De nya kläderna ansågs vara bättre på flera sätt. Genom polyesterinslaget skulle de inte krympa i tvätten, något som var ofrånkomligt med de tidigare plaggen, och inte heller skulle de blekas. Det betydde att man fick sin egen overall och den kunde man ha tills den var för sliten för att användas mera. Så långt var allt gott och väl. Kläder, hur praktiska de än är, smutsas snabbt ner och behöver tvättas och nu dök ett oförutsett problem upp. De nya kläderna krymper inte, sa man, och det gjorde de inte heller, men redan efter en tvätt och när de blev fuktiga av kylvätskan kliade de fruktansvärt. Med klådan följde utslag på armar och på lårens översida. Arbetarna såg ingen annan lösning på problemet än att de kavlade upp ärmarna. En del klippte helt sonika av dem och klådan försvann. Klådan och utslagen på låren kunde man inte göra något åt. Problemet var att tvättmedlet som satt kvar i polyesterfibrerna frigjordes när overallen blev fuktig av oljedimman. Kläderna förvandlades till ett bakslag för företaget och för de fackliga företrädare som i bästa samarbetsanda deltagit i klädprojektet. Kläderna hade förorsakat ett nytt arbetsmiljöproblem. 155 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

156 Nödropet nådde Stockholm och Åke Nilsson, genom sina förbundskamrater på SKF och i Metall 41:an i Göteborg. Nu var det inte längre ett enskilt SKF-problem, det hade blivit ett nationellt och nytt arbetsmiljöproblem. SKF:arna kunde knappast vara de enda som drabbades ansåg de, men tillsammans med sina metallkolleger var de många och kunde höja rösten. Åke Nilsson kom till Arbetarskyddsnämnden och beskrev problemet. Han frågade om inte nämnden kunde samarbeta med STU i syfte att skapa bättre arbetskläder för hela verkstadsindustrin. Den konsumenttekniska gruppen i Göteborg skulle kunna bli projektets operativa central, ansåg han. Framställningen fick ett positivt mottagande i nämnden och ett omfattande utvecklingsarbete påbörjas med ekonomiskt stöd av STU. Nämnden lovade att med hjälp av Åke Nilssons kontakter ta på sig en viktig informationsinsats, så snart det fanns kunskap att förmedla. Nästan samtidigt uppträdde ett nytt arbetsklädsföretag som lanserade sig med en aggressiv slogan; Elektrikern som blev förbannad. Mannen bakom marknadsföringen var Matti Viio, entreprenör från Sollentuna, som hade varit elektriker och kommit underfund med hur opraktiska de vanligaste arbetskläderna var. Han pekade på hur arbetsmetoderna förändrats, att verktygen blivit modernare, men att arbetskläderna var lika gammalmodiga som förr. Hans aggressiva marknadsföring och spännande design gjorde honom till en förgrundsgestalt på området. Snickers blev ett begrepp som var på allas läppar. STU:s konsumentekniska forskningsgrupp och Marianne Kjerrholm visade att utvecklingsarbetet hade hamnat på rätt plats. Samtidigt visade det sig att intresset för arbetskläder steg på flera områden än verkstadsindustrin. Företagen på arbetsklädsområdet vädrade morgonluft och allt fler branscher och områden hörde av sig och ville delta i utvecklingsarbetet. Det var genom denna uppmärksamhet styckarna fick titanvantarna som förhindrade skärskador. Skogsarbetarna fick sina armerade skydds- 156 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

157 byxor som resulterade i färre benskador på grund av att motorsågen slant. Det var inte längre omodernt att använda kraftiga arbetsskor även i vardagslag, i garaget eller i trädgården. Genom ett unikt samarbete i samband med isbrytaren Ymers första polarfärd utvecklades helt nya underkläder, helt i polyester. Det fanns i början av 80-talet inte längre någon hejd på utvecklingen. Den svenska satsningen fick också en rad efterföljare. Ett sådant exempel var det norska företaget Helly-Hansens satsning på arbetskläder och fritidsplagg. Utvecklingsprocessen fick en ordentlig skjuts framåt i och med fleeceplaggen, samtidigt som gränsen mellan arbetskläder och fritidsplagg alltmer tunnades ut. I september 1981 presenterades de första kläderna för verkstadsindustrin och Arbetarskyddsnämnden vid en konferens i Industrihuset arrangerad av STU och nämnden. Konferensen samlade över hundra deltagare från förbund och branscher, forskarvärlden samt representanter för textil- och konfektionsbranschen. Arbetarskyddsnämndens roll i utvecklingen har aldrig uppmärksammats, men den betydde mycket. Nu var arbetsklädseln en arbetsmiljöfråga som stod högt upp på dagordningen. Nu fanns kläderna, nu kunde man gå från ord till handling. Nämnden hade i inledningsskedet lovat att bidra till en massiv informationsinsats och kunskapsspridning, förutsatt det fanns något spännande att informera om, och det fanns det verkligen. Utvecklingen var så omfattande att nämnden beslutade sig för en grundlig genomgång av all kunskap på området. Förutom att ett antal konferenser och utställningar genomfördes, gjorde nämnden en heltäckande handbok. Den skulle innehålla tips och råd samt pedagogiskt ge klimattekniska fakta och materialkunskap. I maj 1983 låg handboken Rätt klädd i jobbet färdig. Handboken var den första skriften i ämnet och blev den första heltäckande behandlingen av det omfattande problemet arbetskläder. Handboken har därefter uppdaterats och utgivits på nytt. 157 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

158 Ergonomi i skolan Ett annat projekt som riktade sig till andra målgrupper än dem i arbetslivet var samarbetet kring ergonomiundervisningen och nämndens engagemang för att öka arbetsmiljökunskapen i skolan. I och med den nya arbetsmiljölagen skulle lagens tillämpningsområde omfatta även elever i grundskolan. Ett särskilt ämne introducerades i gymnasieskolans läroplan, nämligen ergonomi. Redan under 1970-talet hade Skolöverstyrelsen tillsatt en arbetsgrupp för att utforma en läroplan för Ergonomi för gymnasieskolans praktiska linjer. Ansvarig på Skolöverstyrelsen för projektets fortsättning var Birgitta Gustafsson med ett förflutet inom den textila yrkesundervisningen. Hon tog initiativet till en arbetsgrupp i vilken även Kaj Elgstrand, utbildningsansvarig vid Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetarskyddsnämndens chef, ingick. Uppgiften var att föra in arbetsmiljökunskapen i gymnasieskolans teoretiska delar. På de praktiska och yrkesinriktade områdena hade undervisningen redan prövats med framgång. I uppgiften ingick också en översyn och reformering av ämnet Arbetslivsorientering och den omfattande praoundervisningen, inte minst genom Arbetarskyddsnämndens och parternas påtryckningar. 158 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

159 Samtidigt pågick ett samarbete med Arbetsmarknadens yrkesråd, främst riktad till företagen och praoverksamheten. Anledningen var de förändringar som skett i och med övergången från den gamla pryoverksamheten. Den nya handledningen Elever i skola i företag som Arbetarskyddsnämnden utarbetat blev färdig i början av 80-talet. Den blev en uppskattad handledning för de företag som regelmässigt hade engagerat sig i praoverksamheten. Uppgiften utvecklades i samarbete mellan nämnden och Arbetsmarknadens yrkesråd. Läroplansarbetet kring ämnet ergonomi inom Skolöverstyrelsen uppmärksammades av flera aktörer på skolområdet och en försöksverksamhet genomfördes i ett par län. Arbetsmiljöns behandling i grund- och gymnasieskolan lämnade enligt parterna mycket att önska. Eftersom elevernas arbetsmiljö numera reglerades i arbetsmiljölagen ansåg nämnden att den även måste uppmärksammas i undervisningen. Insatserna var inte tillräckliga. Enligt nämndens uppfattning låg huvudansvaret hos ledningen för den ansvariga myndigheten. Inom nämnden förbereddes en så ovanlig sak som en formell uppvaktning hos Skolöverstyrelsen och dess generaldirektör. Frågan diskuterades grundligt på ett nämndsammanträde i mars Vid det följande sammanträdet i maj informerade vd:n att en uppvaktning av Skolöverstyrelsens generaldirektör Lennart Orehag hade genomförts. Nämnden företräddes utöver kanslichefen av nämndledamöterna Gideon Gerhardsson, Karl-Gunnar Skoog och Bengt Olson. Arbetarskyddsnämnden hade lämnat en redogörelse om den oro som parterna kände inför skolans undervisning i arbetsmiljöfrågor. Nämnden underströk att det var angeläget att även lärarfrågan uppmärksammades och att behörighetsregler för undervisningen fastställdes samt att en fortbildning av lärarna kunde inledas så snart som möjligt. Skolstyrelsens generaldirektör hade haft ett samtal med Arbetarskyddsstyrelsens gd Gunnar Danielsson. Båda verken skulle tillsammans utveckla undervisningsmaterial i ämnet. Lärarbehörigheten var 159 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

160 en fråga där Skolöverstyrelsen samverkade med universiteten och Universitets- och högskoleämbetet så att den skulle överensstämma med läroplanen. Nämnden blev inbjuden att delta i den arbetsgrupp som de båda verken utsett. Från nämndens sida uttrycktes en viss förvåning över att tillsynsmyndigheterna både skulle öva tillsyn av undervisningen och bestämma innehållet i ett kommande utbildningsmaterial. Frågorna borde hållas åtskilda. Det rådde stor samstämmighet inom nämnden i läromedelsfrågan och att uppvaktningen hade haft önskat syfte. I Skolöverstyrelsens delegation fanns en företrädare för Arbetarskyddsstyrelsen och den som förde arbetarskyddsverkets talan vid mötet var Larsarne Svensson som sade sig företräda Arbetarskyddsstyrelsens utbildningsdelegation. En delegation där såväl parterna som nämnden ingick. Frågan hade inte tidigare diskuterats inom delegationen. Uppvaktningen av Skolöverstyrelsen talade nu för en informell kontakt med Gunnar Danielsson och därefter en formell uppvaktning. Gruppen ombads att genomföra den kommande uppvaktningen. Nämndens ledamöter skulle verka för att nämndens uppfattning beaktades där arbetsmiljöutbildningen i skolan fördes på tal. Vid sammanträdet den 11 mars 1986 informerade vd:n och den utsedda delegationen, som bestod av Lars-Erik Arvidsson, Karl-Gunnar Skoog, Bengt Olsson och kanslichefen, om uppvaktningen av Gunnar Danielsson och hans medarbetare vid Arbetarskyddsstyrelsen. Inledningsvis presenterade nämnden sin ståndpunkt i ergonomifrågan och intrycken från uppvaktningen på Skolöverstyrelsen. Arbetarskyddsstyrelsen redogjorde för projektet beträffande framtagning av utbildningsmaterial för arbetsmiljöundervisningen i grund- och gymnasieskolan och för samarbetet med Skolöverstyrelsen. Arbetarskyddsnämndens delegation underströk att den inte delade myndigheternas uppfattning att undervisningsmaterial skulle framställas av myndigheter, som dessutom har att utöva tillsyn och fastställa kvaliteten på det berörda området. Nämndens delegation hänvisade till 160 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

161 det uttalade som Skolöverstyrelsens generaldirektör gjort och att det ankom på läromedelsmarknaden att utifrån läroplanen presentera de läromedel som ansågs nödvändiga. Arbetarskyddsstyrelsens generaldirektör redovisade stor förståelse för nämndens uppfattning och lovade att beakta den i diskussionen. Det var uppenbart att den uppfattning som framförts vid uppvaktningen inte just då delades av Danielsson. Lars-Erik Arvidsson hade via underhandskontakter med Arbetarskyddsstyrelsen fått reda på att det som tidigare redovisats som ett utbildningsmaterial mer skulle ses som ett utvecklingsarbete i syftet att förbättra läroplanerna och dess underlag. Sammanfattningsvis kan man konstatera att nämndens engagemang hade gett frågan den bästa utvecklingen sett ur parternas och nämndens synvinkel. Frågan kom upp ytterligare en gång på nämndens bord i juni 1986 via en skrivelse från Arbetarskyddsfonden. Skrivelsen innehöll en förfrågan eftersom Skolöverstyrelsen och Arbetarskyddsstyrelsen nu sökt medel för utveckling av ett läromedel för arbetsmiljöundervisning i skolan. Precis som tidigare ansåg nämnden att läromedelsutvecklingen var en uppgift för läromedelsmarknaden och inte för tillsynsmyndigheterna kom frågan att på nytt aktualiseras i det egna projektet Ungdom/Skola/Arbetsliv som delvis finansierades av TFA-medel. Bakgrunden var de alarmerande siffror som pekade på att ungdomskullarna på 1990-talet skulle minska kraftigt, vissa siffror pekade på en 25-procentig minskning under de närmaste fem åren. Det innebar en ökad konkurrens om ungdomarna vid inträdet på arbetsmarknaden. Från parterna i nämnden var man intresserad av att värna om ungdomarnas positiva syn på arbetslivets utvecklingsmöjligheter i deras kommande yrkesval. Undersökningen genomfördes som en intervjuundersökning vid två skolor i Oskarshamn. 161 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

162 Ner med olycksfallen Arbetsolycksfallen var långt ifrån avförd i debatten kring arbetslivets risker, trots att mycket hade hänt. En lång rad nya arbetsskaderisker överskuggade de traditionella olycksfallen. Och även om kurvan slutat att stiga så brant som tidigare var siffran alltjämt för hög. För Arbetarskyddsnämndens del var kampen långt ifrån avslutad. Med stöd av Arbetarskyddsfonden hade en särskild forskningsenhet bildats vid Tekniska Högskolan i Stockholm och forsknings- och utvecklingsprojekt utvecklades vid andra institutioner. En viktig fråga var hanteringen av statistikfrågorna. Att olycksfallsstatistiken alltid hade en viss eftersläpning var uppenbar, men frågan var hur stor den skulle tillåtas att vara. Parterna och Arbetarskyddsstyrelsen ville ha så kort eftersläpning som möjlig. Historiskt sett hade statsmakterna inte visat den entusiasm som man skulle ha kunnat vänta sig. Under efterkrigstiden diskuterades frågan ingående på regeringsnivå i samband med förslaget om en samordning av sjukdoms- och olycksfallstatistiken från den 1 januari Nämnden bidrog med att utveckla ett enkelt rapportsystem för företagens interna olycksfallsstatistik. En särskild rapportblankett för tillbud och 162 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

163 olycksfall togs fram och distribuerades ett hjälpmedel som användes i hög grad. Inom vissa branscher förekom inslag av tävlingsmoment vilket också hade effekt på olycksfallsutvecklingen. Att det var ett tydligt samband mellan branschens egen statistik och en reducering av olycksfallen fanns det således goda belägg för. Den promemoria om arbetsskadeutvecklingen som nämnden presenterade årligen visade att reduceringen under 50-talets inledande år var 4,8 procent, vilket visade att ett ökat intresse och en bättre tillgång på jämförande material var viktigt. Nämnden och dess samarbetsparter på området, Riksförsäkringsanstalten (de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen som var en viktig aktör på arbetsskadeområdet och Föreningen för Arbetarskydd) var långt ifrån nöjda med det rådande förhållandet och uppvaktade första gången dåvarande socialministern Gunnar Sträng i frågan den 3 november 1953 och presenterade sin mening och den oro man kände. Socialministern berättade att regeringen inte hade några planer på att vidta några åtgärder beträffande olycksfallsstatistiken. Han uppmanade däremot de uppvaktande organisationerna och i synnerhet Arbetarskyddsnämnden att intensifiera och fortsätta sitt arbete. När statsrådet senare hade utrett frågan skulle nämnden på nytt kontaktas. Det ingick flera problem i frågan. Ett sådant var samspelet mellan antalet arbetsolycksfall och antalet arbetade timmar. Sambandet betydde att det möjliggjorde en rättvisande jämförelse mellan nämndens egen statistik och den företagsinterna statistiken. Ambitionen var att den officiella statistiken fortsättningsvis skulle publiceras i tre steg, varje kvartal kom en utarbetad sammanställning fördelade på olika yrkesgrupper. En årsstatistik som omfattade yrkesskador, invaliditetsfall och dödsfall och de skador som har förorsakat förluster i arbetstid genom sjukdom skulle införas. Statistiken skulle i bästa fall kunna presenteras cirka 1,5 år efter det år den avsåg. Snabbare gick inte. Den officiella statistikens sista steg berörde de försäkringstekniska behoven. 163 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

164 Under början av 1980-talet hade nämndens kansli knutit nya kontakter med den ansvariga statistikmyndigheten Riksförsäkringsverket för att försöka finna nya former för en snabbare och därmed aktuellare statistik över yrkesskadorna. Statistiken som levererades var inte bara ett och ett halvt år utan flera år gammal. Ett och ett halvt år efter skadeåret var också det för lång tid enligt nämnden. Och det var sällan den var färdig efter denna tid. Kritiken mot den officiella statistiken växte i förbunden och ute på företagen. Vad förbund och branscher i första hand efterfrågade var aktuella siffror för det gångna året. De exakta talen var sällan viktiga, vad man ville se var trenderna, vilka skadetyper ökade, vilka typer av jobb fanns det anledning att titta närmare på. Inledningsvis gick samarbetet hyfsat. Riksförsäkringsverket förstod nämndens behov och presenterade preliminär statistik ganska snabbt. Men säg den glädje som varar. Det fanns en inneboende konflikt i det utvecklade samarbetet som nämnden ville undvika. Konflikten stod mellan myndighetens krav på exakthet och brukarnas krav på underlag för insatser och bedömningar för det förebyggande arbetets prioriteringar och inriktning. Till slut tyckte någon på Riksförsäkringsverket att de preliminära siffror nämnden presenterade i en enkel och pedagogisk trycksak hade för låg exakthet. En dag tog verkets statistikansvarige kontakt med kanslichefen och förklarade att samarbetet måste förändras eller upphöra. Hädanefter skulle bara de exakta siffrorna presenteras. Alla övertalningsförsök om en liberalare syn på olycksfallsutvecklingen var fruktlösa. Myndigheten hade ett övertag. Enligt nämnden var verkets ståndpunkt orimlig, inte minst när det gällde yrkessjukdomarna. Telefonsamtalets slutreplik är slående och beskriver statistikfreakens syn på problemet och vad statistik är till för. Verkets tjänsteman gjorde sin sista pedagogiska ansträngning för att övertyga nämndens kanslichef om frågans allvar och hur viktig exaktheten var för Riksförsäkringsverket: 164 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

165 Har du någonsin sett eller hört talas om någon som är preliminärt död? Med detta argument var frågan om så kallade preliminär statistik omöjlig att diskutera vidare och därmed avförd. Där slutade nämndens ambition att presentera användbar statistik i samarbete med Riksförsäkringsverket. Inte förrän tillkomsten av Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada, TFA nuvarande AFA, kunde frågan tas upp på nytt. Parterna beslutade att inom ramen för den egna försäkringen Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada ta ett samlat grepp, inte bara om statistiken utan mot olycksfallsproblematiken i sin helhet. Den 1 juli 1977 ersattes den gällande yrkesskadelagen med en helt ny lagstiftning, lag om arbetsskada. Arbetarskyddsstyrelsen övertog Riksförsäkringsverkets tidigare statistikansvar. Detta betydde också att statistikfrågorna behandlades på ett delvis nytt sätt. Utan aktuell arbetsskadestatistik kunde inte Arbetarskyddsstyrelsen utföra sin uppgift att i takt med utvecklingen utfärda nödvändiga föreskrifter och det förebyggande arbetet, såväl hos tillsynsmyndigheten som på lokal nivå blev lidande. Den utredning som föregick lagen, leddes av Olle Gunnarsson, överdirektör i Arbetarskyddsstyrelsen. I och med införandet av lagen ersattes de tidigare använda blanketterna för anmälan om arbetsskada med en helt ny blankett. Detta betydde att nämndens tidigare informationssystem också måste omarbetas. Arbetarskyddsstyrelsen skulle dessutom i fortsättningen handlägga alla frågor om arbetsskadestatistiken. Förutom att systemet omarbetades genomfördes en omfattande informationskampanj. Nämnden fick anslag från TFY-nämnden, som den då hette. Frågan om en kompletterande försäkring på arbetsskadeområdet hade diskuterats med varierande intensitet inom flera branscher. Först ut med en heltäckande överenskommelse på området var stuverifacket, som god tvåa kom plåtslageribranschen. 165 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

166 Under 1970-talets första hälft hade samarbetet mellan parterna diskuterats utifrån perspektivet ökad trygghet genom olika former av försäkringslösningar. Områden som diskuterades särskilt livligt var trygghet vid permitteringar, oplanerade avbrott och företagsnedläggningar. Det visade sig att samarbetsformen hade flera positiva effekter och utvecklingsmöjligheter på en rad andra områden. En sådan lösning var till exempel Trygghetsrådet SAF PTK som sedan fick en efterföljare på LO-området och gällde främst personalreduceringar vid företagsomläggningar. Parterna ansåg också att arbetsskadorna kunde angripas den vägen. De bedömde att den rådande arbetsskadeförsäkringen var otillräcklig och borde kompletteras avtalsvägen genom en försäkring. Trots att en kraftig reduktion av antalet arbetsskador skett under de senaste 20 åren, inträffade fortfarande cirka 300 skador dagligen, färdolycksfallen inräknade. Av dem var årligen av sådan art att de föranledde ersättning från AMF-trygghetsförsäkring, en situation som inte parterna kunde acceptera. En kraftsamling kring det förebyggande arbetsskadearbetet var nödvändig. Försäkringen skulle kunna träda in efter sju dagars sjukfrånvaro och därefter kunna ge i det närmaste full kompensation till den skadedrabbade. Försäkringen skulle gälla inom den privata sektorn och även omfatta de tjänstemän som inte redan hade frågan reglerad på annat sätt. I och med försäkringsvillkoren angav parterna att de genom det uppbyggda partssamarbetet skulle satsa på det förebyggande skadearbetet. Det viktiga var att det skulle vara parterna som skulle leda verksamheten och de dokumenterade detta i försäkringsvillkorens 4 punkt 6. Den lösning man nu presenterade liknade inte den man redan hade skapat som var inordnad under Arbetsmarknadens Försäkrings AB, AFA. Försäkringsorganisationen var helt frikopplad från AFA och var inledningsvis formad som ett konsortium mellan, till en början fyra, sedan de två stora försäkringsbolagen Skandia och Folksam. Inte utan alltför stor överdrift kan man säga att parterna hade kontroll på varan- 166 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

167 dra. Folksam stod fackföreningsrörelsen nära, Skandia hade övertagit det dominerande socialförsäkringsbolaget AÖO. Parterna skapade tillsammans med bolagen en konsortiestyrelse. För den operativa verksamheten tillsatte bolagen var sin ansvarig tjänsteman och utvecklade ett gemensamt kansli för skadereglering och dithörande frågor. De anställda i det nybildade AMF trygghetsförsäkring var alltjämt anställda i sina respektive bolag. Vartefter kom verksamheterna att växa samman och utvecklade då en egen kultur vid sidan av moderbolagen. Ett antal år senare avvecklades konsortiet och ett företag för Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada bildades. Ett område var emellertid inte reglerat i konsortieavtalet och föresattes alltjämt under parternas ledning och kontroll, nämligen den praktiskt förebyggande verksamheten. Orsaken var dels att på detta område hade de två bolagen var för sig egna strategier, dels att parterna tyckte det var viktigt att påminna omvärlden om att de redan för trettio år sedan inrättat ett eget organ för det förebyggande arbetet Arbetarskyddsnämnden. I försäkringsvillkoren framgick det också entydigt vem det var som ansvarade för försäkringens utveckling på det skadeförebyggande området. Från legal utgångspunkt är det föreskrivet att för att få kalla sig försäkring måste det framgå hur försäkringens ägare tänker gå tillväga för att bringa ner skadefrekvensen, det som är försäkringens syfte. Där angav parterna tydligt i försäkringsvillkoren att de, utöver den kompensationsmässiga delen av försäkringen, på annat sätt genom Arbetarskyddsnämnden eller andra initiativ på förbundsnivå: Har att lämna hjälp och stöd i arbetarskyddsverksamheten vid företagen dels genom generell informationsverksamhet, dels efter framställning genom råd avseende enskilt företag. Som en viss kompensation för arbetsfördelningen beslutade parterna att försäkringen dessutom ekonomiskt skulle bidra till nämndens verksamhet. Från parternas sida fanns det en annan tanke bakom denna lös- 167 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

168 ning, kravet på prioriteringar i det förebyggande arbetet måste komma från branscherna själva och de lokala företrädarna och inte enbart från försäkringsbolagets tjänstemän. De tre parterna i nämnden SAF, LO och PTK ansåg ända från försäkringens tillkomst, att Arbetarskyddsnämnden var den angelägnaste resursen i det partsgemensamma förebyggande arbetet. Ett av huvudmotiven för försäkringslösningen, utöver arbetstagarens vidgade rätt till ersättning vid arbetsskada och Trygghetsförsäkringen mot arbetsskadas ekonomiska tillskott till nämnden var att få tillgodogöra sig TFA:s detaljkunskaper om skadeförlopp och allvarlighet som kunde utläsas av dess statistik- och analysunderlag. En kunskap som inte gick att få via Riksförsäkringsverkets preliminärstatistik och inte fanns i Arbetarskyddsstyrelsens så kallade ISA-system. Inom Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada utvecklades, inte minst genom dåvarande olycksfallsforskaren Tore J Larsson, ett utmärkt underlag för en kommande arbetsskadestatistik, TSI-systemet. Stor tillit sattes till det vilket också visade sig ha en mycket stark brukarinriktad potential som sedan användes i ett stort antal branschprojekt. När det nya trepartsavtalet om Arbetarskyddsnämnden kom 1978 påbörjades inte det förebyggande arbetet omedelbart eftersom TFA:s analysarbete behövde utvecklas ytterligare. Genom det goda samarbetsklimat som rådde mellan parterna, nämnden och Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada beslutade nämnden att sätta arbetsolycksfallen i centrum till sitt stundande 40-årsjubileum. En lång rad aktiviteter och projekt planerades och genomfördes. För att ge eftertryck åt de gångna 40 åren och att kampen mot olycksfallen ingalunda ännu var vunnen gjorde SAF:s, LO:s och PTK:s ordföranden ett gemensamt uttalande daterat den 9 juni 1982, det vill säga på nämndens födelsedag. Uttalandet som återges i sin helhet, speglar samtidigt den oro parterna kände inför frågan. Det förebyggande arbetsskadearbetet behövde inte bara öka, det behövde förnyas. 168 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

169 UTTALANDE MED ANLEDNING AV ARBETARSKYDDSNÄMNDENS 40-ÅRSJUBILEUM Genom arbetsmarknadsparternas beslut att inrätta Arbetarskyddsnämnden 1942 lades grundstenen till en utveckling mot sundare och säkrare arbetsmiljöer i vårt land. De bärande motiven bakom beslutet var den djupa oro parterna kände för det stora antalet arbetsolycksfall och det otillräckliga förebyggande arbetet. Man var också medveten om att en aldrig så god lagstiftning inte kan bli effektfull utan samverkan och engagemang av förbund och lokala parter. Vi känner idag samma oro för olycksfallsutvecklingen. Trots en helt annorlunda situation genom ett utbyggt lokalt arbetsmiljöarbete och utökade myndighetsresurser är arbetsolycksfallen alltjämt det dominerande arbetsmiljöproblemet. Kampen mot olycksfallen får inte avstanna. Ett arbetsliv som tvingas bevittna närmare 600 olycksfall varje dag får inte bli overksamt. Kampen måste intensifieras. Myndigheterna måste i än högre grad prioritera olycksfallsbekämpningen. Ökat stöd måste ges till forskning och utvecklingsarbete för säkrare miljöer. Utbildning och information intensifieras. Kampen mot olycksfallen måste ske på det moderna produktionslivets villkor. Detta innebär en aktivare dialog mellan brukare och tillverkare. Genom mer metodiskt genomförda olycksfallsutredningar kan upprepanden förhindras. Genom ett aktivare samarbete mellan förbund och branscher kan forskningsresultat och praktiska erfarenheter föras ut i arbetslivet. Genom ökade insatser inom information och utbildning förstärks effekterna av centrala och lokala insatser. SAF, LO och PTK vill visa sin gemensamma uppskattning för Arbetarskyddsnämndens verksamhet under de gångna 40 åren. Parterna vill vidare uttala det angelägna i att nämndens jubileumskampanj NER MED OLYCKSFALLEN röner största möjliga omfattning och engagemang och att alla, förbundsparter, myndigheter, lokala skyddsorganisationer och enskilda, förenar sig i kampen mot arbetsolycksfallen. Ett modernt samhälle och arbetsliv har inte råd med olycksfall. Ett engagerat och aktivt arbetarskydd lönar sig alltid. Stockholm den 9 juni 1982 SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN Olof Ljunggren LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE Gunnar Nilsson PRIVATTJÄNSTEMANNAKARTELLEN Ingvar Seregard 169 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

170 Uttalandet blev startskottet till en omfattande kampanj som genomfördes under 1983 och -84. I kampanjen ingick konferenser, branschprojekt och filmer. Inte minst filmerna uppmärksammades särskilt. Ett projekt som kom att bli ett pilotprojekt och samtidigt en test på Trygghetsförsäkringen mot arbetsskadas unika kompetens blev det handskadeprojekt som bedrevs mellan 1982 och -85. Detta följdes av ett antal specialprojekt inom ett antal branscher. Som en följd av detta skedde ett unikt produktutvecklingsarbete inom snickeribranschen. Inom projektet utvecklades ett sågskydd som passade till nästa alla i branschen förkommande maskiner. Tyvärr mottog inte tillverkarna innovationen så positivt att någon större tillverkning kunde inledas. Under hand utvecklades ett djupare samarbete på kanslinivå och arbetsutskottet mellan nämnden och Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada. Ett viktigt steg i samarbetet var att utarbeta ett långsiktigt ramprogram för det gemensamma arbetet, som det uttrycks i det ramprogram som nämnden antog vid sitt sammanträde den 25 mars Programmet antogs på samma sätt inom Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada av AMF:s styrelse. Ramprogrammet var inte bara ett program för prioritering och inriktning av samarbetet, det innehöll också en rad åtaganden. Bland annat betonades att: Programmet bör också ses som ett mer ömsesidigt och långsiktigt åtagande mellan AMF och TFA. Denna arbetsmodell ansluter nära till den som för närvarande tillämpas inom Arbetarskyddsnämnden, exempelvis på informations- och utbildningsområdet. Ett antal prioriterade områden nämndes särskilt nämligen: olycksfall belastningsskador; rygg, skuldror, nacke kemiska hälsorisker; allergier, förgiftningar, långtidseffekter. 170 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

171 Olycksfall i statistiken En person som på nytt kom att spela en viktig roll i det förebyggande arbetet var olycksfallsforskaren Tore J Larsson som nu var permanent knuten till Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada. Larsson hade ingått i den olycksfallsforskningsgrupp som med Arbetarskyddsfondens stöd inrättats vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Hans bok Nio liv blev en av hans mycket uppskattade insatser inom nämnden. Han utvecklade ett helt nytt och modernt statistiksystem, TSI, som främst utgick från de behov som parterna pekade på i sitt 40-årsuttalande. Det var viktigt att statistiken var utformad på det moderna produktionslivets villkor. Det var i första hand tre uppgifter som var väsentliga för det förebyggande arbetet, nämligen olycksfallens konsekvenser, förlopp och fördelning i samhället. På så sätt skapade statistiken indirekt ett allvarlighetstal som sedan skulle kunna ligga till grund för det lokala förebyggande arbetet. Ett intressant resonemang om det framtida förebyggande arbetet förs i ramprogrammet. Resonemanget har sin upprinnelse i både parternas och Trygghetsförsäkringen mot arbetsskadas speciella kompetenser 171 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

172 och i nämndens mångåriga erfarenhet inom det förebyggande området. Målet var att introducera och intensifiera ett mer brukarinriktat förebyggande arbete av olycksfall och ohälsa, som det uttrycks i ramprogrammet. För detta krävdes de rätta sändarresurserna. Vad som i första hand åsyftades var den konkurrensliknande situation som blivit alltmer tydlig på arbetsmiljöområdet. Det fanns en tendens att alla som ansåg sig förfoga över de rätta resurserna inom det förebyggande området hade anledning att få agera på egen hand gentemot de lokala parterna och deras egna skyddsorganisationer, utan att dessförinnan diskutera eller informera de centrala parterna eller förbunden. För parterna var det angeläget att en tydlig resultatredovisning och annan information alltid gavs av en avsändare, en information som dessutom var bekant för mottagaren genom sin erfarenhet, trovärdighet och sin roll som företrädare för avtalsparterna. Det fanns uppenbarlig en rädsla att även försäkringsgivarna skulle riskera att hamna i samma situation. Därför slog man fast att det förebyggande arbetets inriktning bör ske utan att de för parterna övergripande målen i arbetsmiljöarbetet skjuts i bakgrunden. Den arbetsfördelning som formades mellan nämnden och Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada fyllde situationen väl. Projekten som presenterades hade alltid värderats inom respektive arbetsutskott och därmed undvek man dubbelarbete eller beslut om projekt som hade begränsad relevans. Samarbetet på kanslinivå utvecklades nu snabbt och genom att frågorna alltid diskuterades på respektive sida, ökade förtroendet för varandras åsikter. Ett bevis på att samarbetet fungerade väl var filmerna Handen på hjärtat och Att bli karl samt den stora olycksfallskampanjen mot handskador. Den 7 november 1994 gjorde nämnden och TFA ett nytt uttalande. Det tar avstamp i uttalandet från Nu vidgades synen på arbetsmiljöbegreppet: Det förebyggande arbetet måste, för att det ska kunna uppfylla parternas krav på ett fullgott arbetsskadeförebyggande arbete, även 172 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

173 ingå insatser för förbättrad arbetsorganisation, en god psyko social miljö samt rehabilitering. I uttalandet pekas särskilt på det angelägna i ett framtida samarbete kring TSI-systemet. Vidare sägs, vilket var viktigt att understryka, att: prioriteringen av insatserna bör ske i nära samarbete med berörda förbundsparter och fackliga organisationer i företagen samt med olika forsknings- och utvecklingsorgan. En annan viktig fråga var formerna för det praktiskt förebyggande arbetet. Alla var överens om att: Framtidens förebyggande arbetsmiljöarbete kommer att skifta från företag till företag och mellan olika branscher. Därför bör insatserna prioriteras och inriktas så att dessa olikheter beaktas Möjligheterna, att bland annat i projektform bistå dessa med direkta insatser, kunskapsstöd och service, bör prövas. Det förutsätter även, att ett aktivt samarbete utvecklas med olika forskningsinstutioner, myndigheter samt med företagshälsovården. Sådana exempel var det så kallade Sörmlandsprojektet och samarbetet vid slakteriet Farmec i Uppsala. Båda projekten kunde redovisa sådana framgångar och kraftigt reducerade olycksfallstal. Ett problem var att de som företrädde parterna på arbetsmiljösidan och de som hade motsvarande uppgift på försäkringssidan inte alltid talade samma språk. Försäkringssidan hade begränsade möjligheter att se arbetsmiljöföreträdarnas olika prioriteringar. En del av oklarheten berodde på att de som satt i ledningen och styrelsen för försäkringsbolaget inte alltid kunde följa med i arbetet på detaljnivå. Den här oklarheten ledde till att Trygghetsförsäkringen mot arbetsskadas styrelse började tala om att allting borde ligga under samma tak. Nämnden och försäkringen borde antingen slås samman eller så skulle 173 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

174 samarbetet fördjupas ännu mer. Överläggningar visade att möjligheterna till ett fördjupat samarbete var goda sedan försäkringen samlades i ett eget bolag. En sammanslagning av Arbetarskyddsnämnden och Trygghetsförsäkringen mot arbetsskada skulle leda till oklarheter. Det lokala inflytandet över prioriteringarna var viktigt att bevara. Men frågan var inte helt avförd från dagordningen. I samband med att Christer Elmehagen lämnade över ordförandeskapet i nämnden till Björn Wolrath, tidigare vd på Skandia och ledamot i konsortiestyrelsen, tog Elmehagen upp frågan med nämndens vd vid en informell diskussion. Varken Wolrath eller Elmehagen hade följt de tidigare överläggningarna. Huruvida Elmehagens funderingar var allvarligt menade eller mer en försöksballong är ovisst, men händelsen visade trots allt att frågan fortfarande diskuterades på styrelsenivå inom AMF. Wolrath kan möjligen genom sitt tidigare engagemang i Skandia ha väckt frågan i de interna samtal han hade haft med Elmehagen innan han accepterade uppdraget som ordförande i nämnden. Det intressanta var att frågan aldrig berördes under Wolraths tid som ordförande. Vid samtalet, som inte var särskilt långt, klargjorde nämndens vd för de historiska och faktiska bevekelsegrunderna som lett fram till beslutet att hålla verksamheterna åtskilda. Hade man önskat något annat hade man haft stora möjligheter att göra förändringen långt tidigare. I sammanhanget berördes de uttalanden och promemorian som låg till grund för såväl nämndens som AMF:s ställningstaganden. Huvudfrågan var synen på nämnden och dess förtroende och att det är viktigt vem som är sändare av budskapet. Inom nämnden hade, vilket Elmehagen också bekräftade, någon diskussion om sammanslagning inte diskuterats efter de samtal som skedde efter studieresan. 174 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

175 Det internationella arbetet Arbetarskyddsnämndens internationella kontakter inskränkte sig till en början till de nordiska frivilliga arbetarskyddsorganisationerna i Danmark, Norge och Finland. Inledningsvis bestod samarbetet av personliga kontakter med respektive kanslichefer, sedermera vidgades också samarbetet till styrelseledamöter och tjänstemän. Det nordiska samarbetet formaliserades alltmer. Under 50-talet beslutade man att regelbundet samlas till nordiska konferenser. Många av frågorna var desamma, möjligen prioriterades de olika i länderna. Fördelen med de nordiska konferenserna var att man också kunde inbjuda de statliga myndigheterna, representanter för forskning och utveckling. Efter några konferenser kom islänningarna med i samarbetet, senare även färöingar och grönländare. Samarbetet var nu så utvecklat att man var beredd att bilda en formaliserad styrelse. De verkställande direktörerna i de tongivande organisationerna i Arbetarskyddsnämnden, Arbetarskyddscentralen i Finland, Arbetsmiljösentret (tidigare Vern og Velferd) i Norge och Arbetsmiljöfondet i Danmark träffades nu regelbundet för erfarenhetsutbyte och idéutväxling. 175 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

176 Redan under 1950-talet hade nämnden visat ett ökat intresse för det internationella samarbetet. I början av 1950-talet verkade Sven Hydén för att nämnden skulle ansluta sig som medlem i International Social Security Society, Issa. Organisationen hade bildats på 20-talet och omfattade, som en pendang till ILO, olika privata och statliga socialförsäkringsorganisationer i världen. ISSA hade en rad verksamhetsgrenar där arbetarskydd var en. ISSA delade kontor med ILO i Genève. Arbetarskyddsnämnden deltog flitigt i ISSA:s arbetsmiljökongresser som anordnades vart tredje år. Under 70-talet kunde en förändring ske. ISSA:s arbetsmiljöavdelningen leddes nu av en danskspråkig tjänsteman, Kristine Hertz. Verksamheten hade hittills dominerats av företrädare för de tyska socialförsäkringsorganisationerna Berufgenossenshaften. Organisationerna var inte bara försäkringsbolag, de hade även tillsyns- och förebyggandeuppgifter. De var vanligtvis mycket stora och ekonomiskt starka. Inom arbetsmiljöverksamheten fanns ett antal sektioner med egen syrelse och verksamhet. De flesta av dem omfattade en bransch eller sektor till exempel byggnads, gruvor eller mekanik. Det fanns därutöver två horisontella sektioner, en för forskning och en för information. Sedermera bildades även en för utbildning. Intresset för Sverige och Arbetarskyddsnämndens verksamhet var stort inom ISSA. Vid en kongress i Dublin under 70-talet togs en kontakt mellan Kristine Hertz och nämndens kanslichef. ISSA önskade nämndens medverkan i första hand på informationsområdet. Det resulterade i några kontakter och ambitionen var att rekonstruera informationssektionen efter det att den belgiske ordföranden lämnat verksamheten. Genom Hertz idoga arbete kunde sektionen starta sin verksamhet, nu med holländsk ledning. Efter en tid lämnade Holland över ordförandeskapet till Belgien och i den nya styrelsen innehade Sverige och Arbetarskyddsnämnden sektionens sekretariat. 176 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

177 Inför ISSA-kongressen i Ottawa fick Sverige förfrågan att vara värd för nästa kongress. Med en samarbetsöverenskommelse mellan nämnden och Föreningen för Arbetarskydd tackade organisationerna ja till invitationen. Det blev den elfte kongressen i ordningen och den samlade över deltagare på Stockholmsmässan i Älvsjö i september Vid sidan av ISSA-kontakterna etablerade nämnden även kontakt med ICOH, International Committe for Occupational Healt, som var den världsomspännande organisationen för arbetsmedicinsk forskning och utveckling. Ett stort antal svenskar var medlemmar och flera har varit i ledningen för organisationen, bland annat har professor Bengt Knave vid Arbetsmedicinska institutet varit dess ordförande beslutades det att Stockholm skulle arrangera en ICOH-kongress den september Kongressen, som även denna gång var på Stockholmsmässan, överträffade i antal besökare den tidigare ISSAkongressen. 177 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

178 En okänd arbetsmiljörisk I slutet av och i början av 80-talet kom ett antal miljölarm som skakade om det svenska samhället. Den första var asbestfrågan som dök upp på nytt. Till det kom omfattade skadorna till följd av den ökade användningen av bildskärmar samt konsekvenserna av den förväntade växande hivsmittan på arbetsplatserna. Ett annat problem som inte var tillräckligt uppmärksammad var de tilltagande belastningsskadorna, men denna gång sett ur ett kvinnoperspektiv. Problemet var väl identifierat, men hade inte tidigare på allvar tagits upp utifrån detta perspektiv. Riskerna hade det gemensamt att de inte enbart rörde problemen på arbetsplatserna. När det gällde asbest var det många som för länge sedan ansåg det som en passerad fråga. Brytningen och tillverkningen av asbest fanns knappast kvar i landet. Den asbest som fanns förekom mest i bunden form som man valde att kalla det, det vill säga i plattor och skivor i tak och på väggar eller i bromsband på bilar. Att det därigenom skulle vara en riskfaktor förbisågs av de flesta. Vad ingen tänkte på var de risker som uppstod när asbesten frigjordes i samband med rivningar och vid destrueringen av det rivna materialet. 178 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

179 Frågan fick till slut den digniteten att regeringen tillsatte en särskild kommission. En av slutsatserna blev att dåvarande arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon riktade en förfrågan till nämnden om den inte ville utarbeta ett utbildnings- och informationsmaterial kring Att arbeta med asbest. Huvudmaterialet utkom under 1986 och därefter utarbetades tre branschanpassningar. Frågan om bildskärmsarbete hade diskuterats i arbetsutskottet den 10 maj och frågan presenterades för nämnden i slutet av månaden Debatten hade hittills varit fixerad till bildskärmsarbete och graviditet. Graviditetsproblematiken var i slutet av och början av 1990-talet en mycket laddad fråga. Mediedebatten var aktiv och ståndpunkterna gick starkt isär. Strålningsfrågan dominerade debatten, en debatt vi känner igen från dagens mobiltelefondiskussion. Arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon hade tagit initiativ i frågan och vid den hearing som hon arrangerade i maj 1985 fick olika sakkunniga presentera sina kunskaper och erfarenheter. Frågan togs upp på nytt vid ett kommande sammanträde. Den 11 mars 1986 tillsatte nämnden en arbetsgrupp och förhandlingar mellan parterna hade inletts. Frågan om risker i samband med bildskärmsanvändning var tudelad, i den meningen att det dels fanns ett angivet strålningsproblem från skärmarna, dels att strålningen skulle kunna förorsaka fosterskador hos gravida kvinnor. Dessutom ökade anmälningarna kraftigt beträffande belastningsskador från dem som arbetade vid bildskärmarna. Samtidigt hade de berörda parterna inlett förhandlingar i avsikt att åstadkomma ett avtal för bildskärmsarbete. Gapet mellan ståndpunkterna var stort och oenigheter fanns även på forskningssidan vilket ledde till att inget avtal kunde kom till stånd. Den 16 juni 1987 togs frågan upp på nytt och nu beslutades att informationsmaterialet Att arbeta med bildskärmar skulle färdigställas och ges ut så snart som möjligt. Det skulle ske oavsett om parterna senare antog en särskild rekommendation på området eller inte. 179 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

180 Tyvärr förorsakade de pågående förhandlingarna en låsning vilket innebar att handboken blev mer försenad än planerat. Senare under året kom dock handboken Att arbeta vid bildskärmar. Finansieringen skedde med stöd från Arbetsmiljöfonden (tidigare Arbetarskyddsfonden). Boken blev en riktig bästsäljare och upplagan nytrycktes tre gånger tills den i takt med utvecklingen 2002 bytte skepnad och namn till Datorn i arbetsmiljön. Samtidigt beslutade nämnden att aktualisera frågan om graviditetsstörningarna över huvud taget i arbetslivet. Frågan var även föremål för diskussioner inom EU och ett särskilt direktiv var under framväxt. Den 19 oktober 1992 antogs direktivet om Gravida kvinnor i arbete. Det var en stark morot för nämnden att utarbeta boken Graviditet och arbetsmiljö. Författare var professor Peter Westerholm. Boken, som var färdig under våren 1993, riktade sig till en bred målgrupp och behandlade, utöver bildskärmarna och dess risker, även kemiska riskfaktorer, olika fysiska faktorer, tungmetaller och infektioner samt gav en grundlig genomgång av lagstiftning och socialförsäkringar. Till en början ansågs hivsmittan inte vara ett problem för arbetsmarknaden. Frågan om hivsmittan som kunde leda till aids, framställdes som i första hand en smitta som berörde homosexuella och de som rörde sig i alldeles speciella miljöer. Mediebevakningen var stor och inte alltid särskilt måttfull och balanserad. När den kände modedesignern Sixten Trädgårdh trädde fram och berättade att han var en av alla dem som bar på hiv fick frågan en ny dimension som liknade hysteri. Okunskapen hos allmänheten och ryktesspridningen om hivsmittan och dess fortplantning gjorde att människor som arbetade på arbetsplatser där en misstänkt smittbärare fanns, inte längre vågade gå på toaletten eller ens ville skaka hand med de misstänkta personerna. Arbetarskyddsnämnden såg omedelbart problemet och dess konsekvenser i förlängningen. Om inte parterna omedelbart agerade skul- 180 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

181 le antalet lokala incidenter växa dem över huvudet. Hiv och aids var därmed en allvarlig arbetsmiljöfråga och en informationskampanj förbereddes. Med tanke på frågans karaktär ansåg nämnden att Arbetsmiljöfonden borde bidra ekonomiskt till kampanjen. Fondens ledning delade inledningsvis inte nämndens uppfattning, men ändrade sig. Ett samarbete etablerades också med landets ledande experter på området och med Noaks Ark, som var en förebyggande organisation som startats av Röda Korset. I september 1987 redogjorde Sven Yllner, som ledde nämndens arbetsgrupp på området, att nämnden planerade att genomföra tre endagarskonferenser under november 1987, i Umeå, Stockholm och Göteborg. Ett manusarbete pågick med att utarbeta ett informationsmaterial/kursmaterial samt en bok riktad mot breda målgrupper i arbetslivet. Konferenserna blev en stor succé, mer än tusen personer deltog. Den första heltäckande skriften på området presenterades lagom till konferenserna och blev omedelbart en viktig läsning för alla som var ganska oinformerade men intresserade av ämnet och det var inte få. I skriften på 24 sidor, tryckt i brunt, medverkade alla kända namnen på området som faktagranskare, Jan-Olov Morfeldt, Lars Moberg. Mycket av äran för skriften och dess innehåll och utformning ska tillskrivas nämndens dåvarande informationssekreterare Ann-Charlotte Viklund och dr Inger Atterstam-Lundkvist som skrev texterna. Den bok som gavs ut var klar på våren Om aids på jobbet blev ett standardverk och tog inte bara upp hivproblemet i sig utan gav också en lång rad praktiska tips som vad som kan hända vid utlandsarbete och de rädslor som kan uppstå på en arbetsplats när man överraskande får veta att en medarbetare har fått hiv. Boken gavs ut i ny och reviderad upplaga i augusti Det svenska initiativet på området väckte även internationellt intresse och fick mycket beröm bland annat vid en särskild ILO-konferens i Genevé, där vd:n och dr Peter Westerholm deltog. 181 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

182 Belastningsskadorna var inget nytt arbetsmiljöproblem. Sjukskrivningstidernas ökade längd var oroande, lidandet ökade och de drabbade kröp allt längre ner i åldrarna. En ytterligare oroande tendens var skadornas utveckling hos det stigande antalet kvinnor i stillasittande och monotona arbeten. Mot den bakgrunden var det angeläget att utforma ett projekt där problemet belystes ur ett entydigt kvinnoperspektiv. Målsättningen var att genom debatt och diskussion lägga grunden till företagsinterna utvecklingsprogram på belastningsskadeområdet, som det utformades i projektbeskrivningen. Projektet genomfördes i två steg och en särskild tidning utformades. På våren 1990 presenterade nämnden en policy på belastningsskadeområdet och för första gången presenterades en helhetssyn. Åtta förutsättningar presenterades; från en bra fysisk miljö, omväxlande arbete och en bra arbetsgemenskap till ett stödjande lönesystem. 182 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

183 Arbetslivets oväntade våld Sannolikt har det alltid funnits våldsrisker i arbetslivet. De kan i sin lindrigaste form betraktas som konflikter som kommit att urarta. Oftast har de kunnat bemästras innan de utvecklats till rena våldshandlingar. Hur omfattande de har varit har aldrig varit föremål för någon värdering. Inte förrän på 90-talet kom våldsproblemet alltmer i fokus och uppmärksammades inte bara internationellt utan även i Sverige. En genomgång av problemet visade att det var vanligare än man först trott. Allt fler sektorer redovisade att de och de anställda var utsatta för antingen sådant våld som tidigare bedömts som så kallat vardagsvåld eller av direkta och oprovocerade övergrepp. Våldet kunde ofta uppträda oavsiktligt någon gång men rapporter visade att det oftare uppträdde provocerat inom vårdsektorn, inom socialsektorn eller då polisen skulle omhänderta psykiskt störda eller drogpåverkade människor. Det kunde också ta sig andra former då våldet var mycket planerat, vid bankrån, butiksrån eller värdetransporter då avsikten var att skrämma eller skada de som hotas. Inte sällan slog personerna till mot arbetsplatser med ensamarbete eller där öppettiderna i butiker och ben- 183 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

184 sinmackar hade förlängts. Genom att ensamarbete uppmärksammades har flera överfallsbrott kunnat undvikas. De former då hot och våld förekom drabbade därmed allt fler. Under de senaste 50 åren har antalet våldsbrott mer än sexdubblats anmäldes fall av arbetsskador till följd av våld. Mer än vart tredje hot- eller våldsbrott inträffade på våra arbetsplatser. Två tredjedelar av rapporterna kom från kvinnor och det var den tredje vanligaste arbetsskadeorsaken. Mest drabbade var vård och omsorg. Dessa risker skapade en ökad känsla av osäkerhet och rädsla som ledde till vantrivsel och i flera fall till sjukfrånvaro. De längsta sjukskrivnings tiderna redovisades av buss- och taxiförare. Problematiken ledde till att Arbetsmiljöverket 1993 beslutade att utfärda en särskild föreskrift som lade ett stort ansvar på arbetsgivaren både när det gällde att omhänderta dem som drabbades och i den förebyggande verksamheten med att utveckla hanterbara handlingsplaner och utbildning. Detta kunde inte ske utan samverkan där skyddsorganisationen spelade en viktig roll. Inför denna tilltagande arbetsmiljörisk uppmärksammades nämnden på problemet. Nämnden bistod i första hand förbund och branscher i deras informations- och utbildningssituation. Eftersom problemet inte var entydigt beslutades att göra dels en allmänt övergripande del, dels ett antal branschhäften. De grupper som prioriterades var de som: hade ansvar för varor och pengar hade makt eller myndighetsfunktion vårdade sjuka och handikappade skyddade andra människor riskerade att hamna i konfliktsituationer. Utbildningsmaterialet utformades så att det skulle kunna användas i företagets interna utbildning med de egna förutsättningarna som grund för utbildningen. Det betydde att det inte bara var människor det handlade om. I lika hög grad diskuterades lokalernas beskaffenhet, skyddsanordningar och rutiner ingående. 184 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

185 En annan fråga som kan vara en utlösande faktor var problemet med mobbning, både i skolorna och på arbetsplatserna. När det först uppmärksammades på 1980-talet var alla överens om att det fanns, men inte hur stort problemet var. Mobbning har förmodligen alltid funnits, ibland har den utvecklats till ren pennalism. Åtskilliga unga verkstadslärlingar har säkert någon gång skickats till förrådet för att låna smygvinkeln eller synmåttet och mobbats när de kom tillbaka och redovisade att de blivit lurade. Ett oskyldigt skämt kanske, men det kunde urarta och mobbningen var ett faktum. Problemet kunde bli nog så kännbart för den som drabbades och kanske så småningom utvecklas till vantrivsel. Ett annat problem i det moderna samhället som orsakade vantrivsel var förhållandet med läs- och skrivsvårigheter i arbetslivet. I takt med datoriseringen kunde de drabbade inte längre dölja sitt handikapp. Det som tidigare bara kallades för ordblindhet och ansågs som mer eller mindre naturligt har nu fått ett eget namn dyslexi. Människor med läs- och skrivsvårigheter finns inom alla yrken och uppskattningsvis en halv miljon människor i yrkesverksam ålder har problemet. I nämndens bok Dyslexi i arbetslivet, som gavs ut i samråd med Förbundet mot läs- och skrivsvårigheter, beskrevs inte bara problemet utan den pekade också på vad som kunde göras för att leva med sitt handikapp och ändå ha ett kvalificerat arbete. 185 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

186 Samarbetets 50-åriga historia När SAF och LO 1931 tecknade den första överenskommelsen på samarbetsområdet handlade överenskommelsen om ett frivilligt införande av säkerhetsombud på företagen. Då var det ingen som hade en tanke på att de drygt tio år senare skulle fullfölja detta med överenskommelsen om det lokala säkerhetsarbetet och om Arbetarskyddsnämnden. Tyvärr var det mycket få som intresserat sig för området. Mot den bakgrunden finns det anledning att i korthet kommentera två intressanta inslag i nämndens moderna historia där både det kulturella och det historiska inslaget möts. Det hade varit ett långt tidsglapp mellan de första åren då nämnden aktivt satsade på filmen som propaganda- och informationsmedel. Flera av dessa filmer och särskilt En vanlig vardag måste i dag anses vara närmast unik. I de två följande avsnitten skildras nämndens insatser på två områden, att utveckla den traditionella affischen, som dominerade som informationsmedia på och 50-talet samt den historiska forskningens roll. Frågan om den historiska forskningens roll uppmärksammades på allvar långt senare och sannolikt för första gången i samband med att Arbetslivscentrum och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek genomför- 186 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

187 de seminariet Saltsjöbadsavtalet 50 år på klassisk mark i Saltsjöbaden Där föddes tanken att motsvarande arbete borde göras när Arbetarskyddsnämnden Juvelen i samarbetets krona fyllde 50 år En viktig förutsättning för att fullfölja tanken var att sammanföra några goda historiker, med det rikliga material som fanns inom organisationerna i olika arkiv och i privata arkiv. Det fanns en gemensam uppfattning om att det brådskade och att materialet behövde sammanställas och omhändertas för att inte gå förlorat för framtida historisk forskning. Risken fanns att det kunde skingras och att personer som fortfarande kunde bidra med egna erfarenheter skulle gå ur tiden. En av avsikterna med projektet blev att i bokform samla och beskriva ett antal intressanta händelser och skeenden i det svenska arbetarskyddets historia. Avsikten var inte att skildra parterna och organisationernas arbete, utan peka på hur den lokala utvecklingen sett ut och hur den i sin tur påverkat parternas fortsatta arbete med frågan. Som ett första steg bildades en arbetsgrupp av historiker och representanter för Arbetarskyddsnämnden. En sammanhållande kraft var Lars Wessman vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Projektledare blev fil.dr Bill Sund. Fyra rapporter var planerade, men anslaget räckte till fem intressanta böcker. Här återges de fem forskningsrapporterna i sammandrag. Projektansvarig och författare till Arbetsmiljön och arbetarskyddet vid Österbybruk var dr. Anette Thörnqvist. Boken har en intressant förhistoria som inte handlar om Österbybruk i norra Uppland utan om ett helt annat bruk. Skyllbergs bruk kan sägas gå till historien i mer än ett avseende. Skyllbergs bruk är ett av vårt lands allra äldsta järnbruk och gjuteri, med anor i medeltiden. Som sådant är det alltså historiskt. I modern tid är företaget även historiskt, då det ståtar med ett närmast oslagbart strejkrekord. Under nästan hela tjugotalet var företaget ute i konflikt. Ett rekord som möjligen kan slås av noteringen i Guinness rekordbok 187 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

188 och den berömda strejken i Seboigan i Wisconsin som på 1920-talet pågick i åtta år. Frågan är om inte Skyllbergs bruk är i samma klass. Konflikten i USA pågick i stort sett samtidigt som den svenska. Anette Törnqvist hade ambitionen att skriva om arbetarskyddet vid bruket, en verksamhet som verkligen borde undersökas och bevaras. Ödet ville tyvärr något annat. Vid bruket fanns en mångårig tradition som kulminerade varje valborgsmässoafton. Man vindsröjde för att därigenom få material till den stora majbrasan. Detta år ville brukskontoret bidra med vad de hade på kontorsvinden. En oaktsam medarbetare var mer än lovligt nitisk och allt material som kunde dokumentera arbetarskyddets historia vid bruket gick till majbrasan och blev lågornas rov. Dessbättre finns det annat historiskt material om bruket, men inte om arbetarskyddet. Boken om Silikosproblemet i Österbybruk är en spännande bok om kampen mot vår tids största arbetssjukdom under dessa år stendammslungan. Våren 1936 dog en sandblästrare i sina bästa år, bara 46, vid Dannemoraverken i Österbybruk efter att ha lidit av svåra lungsmärtor. Bruksläkaren angav i sin journal att han led av den mycket svårdiagnostiserade sjukdomen lungbesvär. Kort före dödsfallet men för sent konstaterade experter att blästraren hade silikos. I detta fall i kombination med att han hade utvecklat en lungtuberkulos. Han var inget enstaka fall. Fram till 1940 hade ett tiotal arbetare drabbats, tre hade dött. Först 1931 blev sjukdomen, efter lång debatt klassad som en ersättningsberättigad yrkessjukdom. Genom att sjukdomen var så svår att fastställa var det svårt att få den godkänd som yrkesskada. Ända till långt in på 40-talet var ersättningen oförskämt låg och en rapport visade att åtskilliga fall fick avslag på sina framställningar. Projektansvarig och författare till Arbetsmiljön i skogsbruket från tjugotalet till åttiotalet var dr. Bo Persson. En förgrundsgestalt inom skogsbrukets arbetarskydd och dess utveckling under ett stort antal år var Oscar Wallner. Han var vår första 188 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

189 skogsyrkesinspektör och dessutom vårt lands enda Skogshärbärgesinspektör, en specialinspektion SYI, vid sidan av yrkesinspektionen i vilken han sedermera inlemmades. Det intressanta var att han förde noggranna anteckningar över sina upplevelser som inspektör, en karriär som stäckte sig över ett stort antal år. På och 30-talet var han en flitig debattör och skribent om skogsbrukets olycksfallsrisker. Hans arkiv som finns bevarat i sin helhet är en oerhörd kunskapskälla och präglar också Bo Perssons bok. Oscar Wallner var utbildad jägmästare och tillträdde som inspektör 1920 och behöll sin tjänst vid Arbetarskyddsstyrelsen till sin pensionering 1958, en aktningsvärd tid då skogsnäringen gick från stocksåg till motorsåg. Få inspektörer kan mäta sig med Wallner. För det första tog han i sina rapporter och artiklar, heder och ära av den romantiserade bild vi har av skogsarbetet. För det andra ansåg han att det idylliserade arbetet i den fria naturen och om skogsarbetaren som en självständig individualist bara var strunt. Individualismen har snarare sin grund i ofrihet, fattigdom och ojämlikhet. Den individuella hushållningen hade sin egen rationalitet. De ekonomiska och sociala skillnaderna var mycket stora mellan skogsarbetarna. Några var skogsägare, andra var arrendatorer, men de allra flesta var hänvisade till jobbet för brödfödan. Det som kom att stå i centrum för Wallners första tid som inspektör var skogsarbetarnas sociala situation och inte minst bostäderna, eller det som skulle vara bostad, skogskojorna och den mat som de kunde laga där. Det var Wallner som 1920 introducerade det som så starkt romantiserade skogsarbetet, nämligen kockorna. I en artikel i Skogs- och flottningsarbetaren påpekades det nödvändiga med en riktig mathållning och en mer social livsföring. Boken går längre än så. Rationaliseringen uppmärksammas naturligtvis precis som den ökade användningen av kemikalier och utvecklingen av personlig skyddsutrustning. Projektansvarig och författare till Varvet vid Saltsjön var doktoranden Ken Bjerregaard. 189 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

190 Boken skildrar arbetarskyddet på Finnboda Varf vid Stockholms inlopp men också vad som hände under en tid av varvets historia, från talet och till dess sista tid i slutet på 1970-talet. I motsats till situationen vid Skyllbergs bruk fanns allt material om företagets skyddsverksamhet intakt när arbetet började. Det gällde bara att få ordning på det. Det framgår inte av boken men ett av de stora arbetena var att ta till vara det omfattande materialet efter företagsnedläggningen, strukturera det och förbereda det för arkivering, denna gång på Stockholms företagsminnen. Verkstadsklubbens handlingar sorterades och överfördes till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Varvet var en av stadens stoltheter som sakta tynade bort i varvskrisens spår. Trots att varvet inte nyanställde ökade olycksfallen under 70- talet. Alla visste vad som skulle hända, kanske var det en faktor. Man var rädd men fortsatte att arbeta är en tanke som går igen i bokens avslutande avsnitt var varvets saga all. Efter 117 års fartygsproduktion försvann det sista Stockholmsvarvet. Projektansvarig och författare till Arbetarskyddet på L M Ericsson var doktor Bill Sund. Han har dessutom som tidigare nämnts, varit vetenskapligt ansvarig för hela historikerprojektet. L M Ericssons historia har skildrats av flera. Bland annat har förre förbundsordföranden i Teleförbundet skildrat sina första år vid företaget på Tulegatan i central Stockholm. Mest känd är sannolikt Göran Palms skildring om L M Ericsson från insidan, när han under en tid Wallraffade på företaget. Bill Sunds bok ägnar sig mest åt livet i Midsommarkransen i södra Stockholm som dessutom var den plats där Bill Sund växte upp och där många av familjens grannar och vänner arbetade. Boken handlar därför till allt väsentligt om arbetarskyddet vid huvudfabriken. Boken har två viktiga målsättningar och frågor, nämligen om arbetsmiljön skilde sig mellan ett stort och världsberömt företag och ett annat företag. Den andra målsättningen var om Ericsson var den mönsterfabrik den allt som oftast framställdes som. I internationell press fram- 190 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

191 ställdes fabriksbyggnaden som den funktionalistiska industriarkitekturens opus magnum i Sverige. På den frågan svarar Bill Sund ja, när han citerar andra bedömare som anser att fabriken ligger långt framme i arbetsmiljöutvecklingen även internationellt sett och blev ett mönster i flera decennier framåt. Projektansvarig och författare till Safety Movement var dr. Bill Sund. Genom en större donation från dåvarande AFA med en betydelsefull insats av dess verkställande direktör Arne Sandell, kunde den femte boken i serien om arbetarskyddets historia genomföras. Materialet till boken återfanns mest av en tillfällighet, när Föreningen för Arbetarskydds omfattande arkivmaterial skulle omhändertas inför en flyttning. Det intressanta, utöver bokens innehåll, var det internationella intresse projektet väckte och nämnden gav därför, i samarbete med Bill Sund, ut en engelskspråkig sammanfattning, i huvudsak baserad på boken Safety Movement. Till det omfattande forskningsprojektetet var en vetenskaplig arbetsgrupp knuten där det utöver författarna fanns representanter för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med dess chef Lars Wessman i spetsen, Stockholms Företagsminnen, Hans de Geer PA-rådet, universitetsfolk och representanter från Arbetarskyddsnämnden. Nämnden hade inför projektet tillskrivit ett stort antal intressenter, försäkringsbolag och andra, med en förfrågan om deras intresse och ett i det fall de delade nämndens intresse kunde tänka sig ett ekonomiskt stöd för de historiska forskningsprojekten. Reaktionerna var genomgående positiva och en rad fonder och försäkringsbolag tillsköt medel i den omfattningen att projektet kunde genomföras på ett helt igenom tillfredställande sätt. Detta gjorde att det sammanlagda materialet i bokform blev ett viktigt tillskott i den historiska forskningen. Efter dessa böcker har sedan följt en ström av forskningsprojekt och böcker på området. Ett avslutande seminarium kring historikerprojektet hölls på Täljöviken i mars Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

192 Inför jubileet hade dessutom en särskild arbetsmiljökonferens förberetts. Konferensens måtto var Arbetsmiljön i framtiden och skulle hållas den 15 september Till följd av SAF:s uppsägning av avtalen på arbetsmiljöområdet beslutade nämnden vid sammanträdet den 24 mars att tills vidare uppskjuta konferensen. Någon konferens kom tyvärr aldrig till stånd. Utöver det nämnda historikerprojektet, ansåg nämnden att jubileumsdagen skulle firas grundligt. En särskild jubileumsskrift hade utarbetats 50 år i samverkan. Utöver det hölls ett mycket välbesökt öppet hus på kanslilokalerna på Sveavägen 21 där 400 personer deltog och ett 80-tal organisationer, förbund och andra uppvaktade nämnden. Dagen till ära höll nämnden ett ordinarie sammanträde och en middag arrangerades på Källhagens värdshus. Vid middagen fick Erik Thörnberg motta Föreningen för Arbetarskydds förtjänsttecken. Anledningen till att han inte tidigare fått tecknet var att han på egen begäran insisterat på att han, på föreningens vägnar ville vara det nålsöga som alla kandidater till förtjänsttecknet måste passera för att bli godkända. På så sätt bidrog hans mångåriga erfarenhet till att förtjänsttecknet verkligen kom de riktigt välförtjänta till godo. Detta hade det omaket att han inte kunde rekommendera sig själv. När han till sin stora överraskning, i samband med jubileumsmiddagen till slut fick förtjänsttecknet ur dåvarande FFA-ordföranden och generaldirektören Sivert Anderssons hand så utbrast han spontant och uppriktigt och med illa dold Thörnbergsk blygsamhet: Äntligen! Få har gjort sig så förtjänta av detta tecken som jag! I samband med 50-årsjubileet uppvaktade SAF Arbetarskyddsnämnden med en stor penninggåva, närmare bestämt kronor, till en stipendiefond. Statuterna för stipendiefonden, som närmare fick utformas av Arbetarskyddsnämnden, skulle enligt SAF:s gåvobrev bland annat innehålla: 192 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

193 att avkastningen av fonden skall användas till arbetsmiljöstipendier att ett eller flera stipendier utdelas årligen av en av Arbetarskyddsnämnden särskilt inrättad stipendienämnd att stipendier utdelas till personer som är verksamma i enskilda företag som genom framstående insatser främjat god arbetsmiljö kombinerad med effektiv arbetsorganisation och hög produktivitet att insatser för att förena integrationen av arbetsmiljöarbetet i företagets linjeorganisation med en förtroendefull samverkan mellan de lokala parterna ska följande särskilt uppmärksammas: att stipendiet är ett utbildningsstipendium för stipendiatens utveckling inom arbetsmiljöområdet. Sett i efterhand måste konstateras att jubileet formade sig till en kraftfull manifestation för partsamarbetet och den roll nämnden spelat för utvecklingen av arbetsmiljön i Sverige. 193 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

194 Affischkonst om arbetsmiljö I februari 1975 berättade kanslichefen för nämnden att Folkrörelsernas konstfrämjande kontaktat nämnden beträffande ett samarbete om affischens betydelse i informationsverksamheten. Tanken var, förutom att få till stånd en debatt om bildkulturens betydelse på arbetsmiljöområdet också att kanske förnya den affischkonst som under så många år under 40- och 50-talet präglat arbetsmiljöarbetets propagandaarbete. De affischer som åsyftades var de affischer som vanligtvis med ganska harmlösa texter fanns på olika arbetsplatser. Det som ofta togs som bevis på detta vad denna affischkonst hade för potential som informationsmedia var den verksamhet som utvecklats i dåvarande Östeuropa och då främst i Polen och Tjeckoslovakien. Nämndens, som kände den polska affischkonsten väl, betonade att den typen av budskap och manér sannolikt skulle passa de svenska behoven ganska dåligt och att utvecklandet av en egen stil sannolikt borde undersökas. Från Konstfrämjandets sida var man därför inte främmande för att ta kontakt med ett antal svenska konstnärer. Affischen som olycksfallsförebyggande informationsinstrument har sina rötter i arbetarskyddets tidiga uppbyggnadstid. Motiven på affi- 194 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

195 scherna var starkt propagandistiska och bilderna ofta drastiska och med moderna mått mätt knappast förebyggande utan skildrade alltid hur illa det kan gå för arbetaren på golvet, om man inte ser upp eller är förberedd på det värsta. Begreppet blame the victim hade verkligen satts i högsätet. Affischernas placering, inte sällan vid stämpelklockan eller i omklädnadsrummet, hade knappast bidragit till att budskapet gått fram. De polska bilderna hade i motsats till de tidiga svenska, mycket lite av skräckpropaganda och betonade mera de konstnärliga värdena. Från Konstfrämjandets sida fanns därför en önskan att tillsammans med Arbetarskyddsnämnden göra en vandringsutställning med det polska materialet. Trots att idén var lockande beslutades att avböja erbjudandet. Med tanke på att Polen vid denna tid var en kommunistiskt ledd stat och att gengren aktivt stimulerades och ekonomiskt underhölls av regimen var antalet konstnärer som fokuserade sig vid denna konstart stor. I Sverige hade konstarten legat nere sedan 40-talet. Den stora distributören hade traditionellt varit Föreningen för Arbetarskydd. I sammanhanget diskuterades frågan om att väcka den svenska affischkonsten till liv på nytt. Frågan var om det verkligen fanns ett genuint intresse från konstnärernas sida. Från Konstfrämjandets sida fanns det intresse att ta kontakt med ett begränsat antal bildkonstnärer och efterhöra deras intresse och eventuellt utlysa en tävling dem emellan. 195 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

196 Ett intressant och ovanligt inslag för konstnärerna var nämndens erbjudande att låta konstnärerna leva några dagar ute på ett eller flera företag, tala med skyddsombud och andra om deras arbetsmiljö, skissa och studera och bedöma om det fanns möjligheter att översätta det till deras eget bildspråk och dessutom ge det ett förebyggande budskap. Ett erbjudande som alla konstnärer i projektet nappade på. Ett ytterligare budskap som överensstämde med Konstfrämjandets eget budskap om att bland allt fler konstnärer väcka debatt och underbygga en aktivare konstdebatt om arbetsmiljön. Arbetarskyddsnämnden beslutade att affischprojektet skulle finansieras av nämnden och att de eventuella affischerna skulle säljas och distribueras av densamma. Av de konstnärer som kontaktades valdes fyra att utveckla bilder till affischer. Det var Nils G Stenqvist, Jörgen Fogelqvist, Birgit Ståhl-Nyberg och Gerhard Nordström. Projektet gav ett entydigt svar på frågan om affischernas användbarhet. Vill man överdriva resultatet en smula måste man säga att affischerna blev alldeles för bra. Konstnärerna var för välkända och ingen ville väl hänga en affisch av den kvaliteten på en skitig verkstad. Det närmaste verkstadsgolvet de kom var möjligen vid stämpelklockan, andra platser var utanför och på basburens vägg eller i lunchrummet och på klubbexpeditionen. Det betydde inte att projektet blev en flopp, men en sak lärde den oss. Svensk arbetsmiljöinformation hade för länge sedan lämnat affischstadiet. 196 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

197 Seklets sista årtionde Med tanke på vad som skett i nämnden under 80-talet var det naturligt att se framåt och göra en grundlig analys av det kommande årtiondet. Nämndens roll och plats på arbetsmiljökartan var radikalt förändrad. Arbetslivet hade genomgått en snabb utveckling. Risker som tidigare aldrig varit på tal diskuterades och kraven på kunskap stegrades. Massmedierna belyste regelbundet nya problem. Kraven på nämnden att behandla allt fler riskområden ökade. Problemet var att prioritera och att samtidigt leva upp till kraven. Nämnden beslutade att gå systematiskt tillväga. En särskild medarbetare, Carin Hultin, knöts till kansliet och fick uppdraget att skapa ett underlag för att forma ett mer långsiktigt handlingsprogram. Alla bedömningar och program har sina svagheter och talesättet Det är inte lätt att spå, särskilt om framtiden gäller alltjämt. Nämnden kunde inte vid nittiotalets början förutse att arbetsmiljöavtalen skulle sägas upp ett par år senare, något som kortsiktigt förändrade nämndens arbete. Med den bakgrunden blev huvuddokumentet i det kommande 90- talsprogrammet Utveckling och tendenser på arbetsmarknaden inför 90-talet ett mycket användbart material. 197 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

198 En fråga som förföljt arbetsmiljödiskussionen under de gångna åren och som i det närmaste dominerade debatten under de första åren, var förhållandet till blame the victim. Det verkade som om det faktum att det alltid fanns något eller någon att skylla på satt fast rotad i folksjälen. Man var olycksdrabbad och det fick man dras med hela livet. Så var det ju i grunden inte. Allting har trots allt en bakomliggande orsak som går att förklara. Frågan var bara om man var nog grundlig för att söka reda på den verkliga anledningen och dessutom var beredd att göra något åt den, att förebygga att det skulle hända igen. Frågan var om det gamla talesättet skulle kunna rubbas i sina grundvalar och kanske renat av utmönstras. Tiden och utvecklingen innebar att ett nytt tänkesätt skulle ersätta det gamla. Linjeintegreringen av arbetsmiljön blev en naturlig sak för alla och för den verksamhetsplanering som måste till. Talet om skyddsverksamheten som en slags sidovagnfunktion i företaget var därmed också helt passé. I den moderna debatten talar ingen längre om att det mesta beror på den drabbade. I stället talar man om att säkerheten och produktiviteten är en gemensam angelägenhet för alla. Det nya arbetsmiljöarbetet handlade snarare om att primärt sanera miljön från alla slags risker och hälsovådliga inslag. Det moderna partsgemensamma arbetsmiljöarbetet handlade något förenklat om att skapa ett bättre samspel mellan företagets produktionsförhållanden, dess arbetsorganisation, processer, maskiner, verktyg, material och lokaler och de anställda. Det betydde samtidigt att de anställdas rätt till information och delaktighet i utvecklingen blivit en viktig del av arbetsmiljön. Kraven på arbetslivets demokratiska processer ökade i takt med kraven på delaktighet och demokrati i samhället i stort. Även om arbetsmiljöarbetet inte i första hand handlade om lönsamhetsfrågor, bidrog en god arbetsmiljö och en positiv personal till ökad produktivitet och därmed en positiv lönsamhetsutveckling i företaget. Därför blev ett arbetsmiljöprogram, om det skulle vara trovärdigt inte bara ett samspel mellan arbetsmiljö- och verksamhetsutveckling utan 198 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

199 också till en god kompetens- och kunskapsutveckling i företagen. Det var det som var det nya arbetsmiljöarbetet. En annan bedömning som tyvärr besannades var att det kommande årtiondet skulle möta allt fler belastningsskador samt psykiska och sociala problem i arbetslivet. Med stor säkerhet skulle den växande jämställdhetsdebatten slå igenom i arbetsmiljön. Därmed blev kraven på ett ökat engagemang inom rehabilitering och friskvård allt tydligare. En annan fråga som påverkade debatten var Sveriges hållning till EU. Sverige anslöt sig i mitten på 1980-talet till unionen efter en rådgivande folkomröstning som i princip kunde betraktas som beslutande eller för att vara mera korrekt vägledande, även om folkomröstningsresultatet för en anslutning var knapp. Inom nämnden togs ett initiativ till en informativ bokserie om EU och den svenska arbetsmiljöpolitiken. Ett antal kortfattade böcker presenterades inför den svenska anslutningen. Sverige hade dessutom enligt vår uppfattning ett antal traditioner att försvara på området. Den svenska modellen var välkänd i EU-kretsen, däremot var de övriga EU-ländernas arbetsmiljöpolitik relativt okänd här. Sverige var med i EES-samarbetet och de regler som gällde skulle vi ta med oss in i EU. Mycket cirkulerade kring artikel 118 A i EU-fördraget: Medlemsstaterna skall särskilt främja förbättringar, främst i fråga om arbetsmiljön, av arbetstagares hälsa och säkerhet, och skall ha som mål att harmonisera förhållandena på detta område, samtidigt som gjorda förbättringar bibehålls. Vi fick lära oss allt om minimidirektiv det vill säga rena arbetsmiljödirektiv och produktdirektiv sådana som rör produkter, maskiner och kemikalier. I de böcker som presenterades behandlades Arbetsmiljön i ett EUperspektiv, tyskt arbetsliv och arbetsmiljökunnande, Storbritannien den enda vägen eller en återvändsgränd och Vad innebär ett EU-medlemskap för Sverige. 199 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

200 200 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

201 En ny tidning I de diskussioner som föregick skapandet av Arbetarskyddsnämnden talades det mycket om information. Informationen till alla berörda, till förbunden men framför allt till arbetsplatserna och deras olika företrädare, skulle vara det nya samarbetets livsnerv. När kansliet sedan kom till 1945 och nämnden fick en egen medarbetare blev frågan allt hetare. Thörnbergs viktigaste uppgift var information, eller för att vara mera sanningsenlig, regelrätt propaganda. Det var i första hand genom föreläsningar och konferenser som informationen gavs, det skrivna ordet artiklar och broschyrer kom i andra hand. I den mån sådana skulle göras fick man använda andra krafter utanför nämndens egen krets. Tankarna att ge ut ett eget informationsblad fanns, men hade inte förverkligats. När så småningom den Gröna boken presenterades och när en särskild informationssekreterare anställdes vid kansliet kom frågorna ännu mer i fokus. Därmed vidgades också kontakterna med olika medier, inte minst fackpressen. När man närmare studerar parternas diskussioner om informationsfrågorna finner man att definitionen av information går starkt isär. För några glider definitionen av arbetarskyddsinfor- 201 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

202 mationen allt närmare utbildningen, för andra glider den mera mot det vi i dag snarare skulle kalla för marknadsföring. Detta betydde att det ibland kunde vara svårt även för kansliet internt att visualisera begreppet information när en uppgift presenterades. Några saker var man i alla fall överens om, för nämnden gällde det att nå så långt ut i arbetslivet som möjligt med de medel som fanns tillgängliga. Medlen var tyvärr, inte minst av ekonomiska skäl, begränsade. Trots det har nämnden under de gångna femtio åren prövat nästan allt. I slutet på 1940-talet gav nämnden ut en egen grammofonskiva, en äkta 78-varvare i storformat, med tal av parternas ledare. Tyvärr sprack det sista exemplaret i två delar i samband med någon flytt. Sedan kom filmen. Nämnden gjorde en egen spelfilm med professionella skådespelare. Distributör var dåtidens stora filmuthyrare Föreningsfilmo. Även utländska filmer dubbades till svenska och spred positiv arbetarskyddspropaganda på många arbetsplatser. Under samma tid utvecklades ett stort antal skyddsaffischer, främst genom Föreningen för Arbetarskydd. Budskapet var enkelt och inte sällan överbetonat och drastiskt. I dag skulle vi säkert kalla det mesta för utpräglad skrämselpropaganda. En annan sida av nämndens informationsverksamhet var utvecklandet av enkla broschyrer och trycksaker för masspridning. Frågan var om de verkligen lästes i den utsträckning som de upplagor de trycktes i. Nämnden slog rekord när den i samband med informationen om den nya lagen 1974 distribuerade en liten röd informationsbroschyr till nästan alla arbetsplatser och dessutom på ett stort antal språk. En efterfrågad sida av nämndens informationsaktiviter har alltid varit olika former av föreläsningar och av föreläsarstöd. I dag är det inte många som minns de otaliga flanellografsatser som florerade på 50- och 60-talet. Personligen minns jag en föreläsning för transportare i norra Dalarna i början av 1960-talet där jag försökte beskriva något invecklat 202 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

203 problem och förstärkte det med olika flanellografbilder som jag systematiskt satte upp på den blå duken på cirka 1,5 gånger 1,5 meter som man sedan tog isär och rullade ihop efter presentationen. Som allra sista fråga vid den efterföljande frågestunden räckte en äldre man i den bakre stolsraden upp handen lite försiktigt och ställde frågan på klingande dalmål: Säg mej, hur faan fastnar bilderna? Jag blev paff men fann mig och förklarade fenomenet med flanellens förmåga att hålla bilderna som hade ett sandpappersliknande massa på baksidan kvar på flanellduken. Nästa steg i utvecklingen var diabilderna och sedan kom bildbanden med en egen ljudkassett. Det senare praktiserades bland annat i Bättre arbetsmiljö. Nu gick utvecklingen snabbt. Alla konferensarrangörer måste ha minst en overhead som alla försökte visa sina snabbt hoprafsade bilder på. Vanligtvis var bilden för liten och innehöll för mycket text för att betraktaren skulle ha någon glädje av den. Den fick med all rätt också smeknamnet ombudsmannarespiratorn. Utvecklingen slutade med att alla hade videobandspelare och de gamla medierna förvisades till pedagogikens skräpkammare. Nästa steg var att koppla ihop den behändiga persondatorn med en särskild projektor. En annan sida av nämndens informationsverksamhet är Meddelandet, eller Meddelande från Arbetarskyddsnämnden som det först hette. Det första Meddelandet kom Under tiden 1961 till juli 1974 utkom 218 Medelanden i olika frågor. De var i stencilform och ett eller två blad, ibland längre. Nummer 218 var det första tryckta Meddelandet, dock med det ursprungliga gröna huvudet, med en springande 203 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

204 liten gubbe med ett brev i handen. Nästa meddelande från Arbetarskyddsnämnden var helt annorlunda. Det hade förvandlats till en proper trycksak i dubbla spalter och trendig tryckstil. Påpassligt gavs den ut i augusti 1974, samtidigt som Bättre arbetsmiljö presenterades. Under de följande åren fram till och med 1977 kom ytterligare 27 meddelanden var det på nytt dags för nästa steg. Nu presenterades Meddelandet som en tidskriftsliknade trycksak med bilder och intervjuer och annonser om nämndens egna produkter. Det skulle dröja fram till 1993 innan drömmen om en egen riktig tidning gick i uppfyllelse. Tanken hade officiellt förts fram i den Gröna boken, men lagts åt sidan av två skäl. För det första fanns det redan en etablerad tidskrift Arbetsmiljö från Föreningen för Arbetarskydd, för det andra saknades de interna ekonomiska förutsättningarna. Genom samarbetet med TFA hade åtminstone de ekonomiska förutsättningarna förändrats. Skulle nämnden ge sig in på projektet måste det vara annorlunda och den måste få en spridning som gjorde satsningen motiverad. Beslutet blev också annorlunda. Nämnden beslutade att från 1993 presentera en 16-sidig tidning i fyrfärg Arbetsmiljö i utveckling. Formatet var så kallad minitabloid. Tidningen skulle distribueras gratis fyra gånger om året till alla skyddsombud och andra intresserade, inom företagshälsovård och tillsyn med flera. Upplagan var därmed uppe i närmare exemplar men lästes av många fler eftersom den fanns i lunchrummen och på andra platser där folk passerade. Medlen för distributionen stod TFA för. I det första numret angav ansvarige utgivaren den nya tidningens 204 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

205 målsättning. Det skulle vara en tidning som speglade arbetslivets olika områden och inte bara inom det traditionella arbetsmiljöarbetet, utan även andra näraliggande frågor som medbestämmande och utbildning. Vi kommer också att för läsarna presentera intressanta profiler och goda efterföljansvärda profiler. Redan i första numret fick läsarna ett smakprov på detta genom en öppenhjärtig intervju med Kemikalieinspektionens generaldirektör Kerstin Niblaeus. Tidningen, som blev en stor framgång, öppnade sig några år senare även för andra annonser än de egna. Sedan 1999 heter tidningen Arbetsliv, kort och gott. Diskussionen om informationens roll gick ständigt vidare i nämnden och i kansliet i takt med att nya medier togs i anspråk. Gränsen mellan information och marknadsföring blev allt mindre. I den allmänna debatten suddades gränsen alltmer ut. Nämnden utgjorde inget undantag vilket ledde till att kansliet utvecklade en kompetent marknadsfunktion i stället för den tidigare informationssekreteraren. En av orsakerna var den alltmer svällande förlagsverksamheten, men också nämndens ökade roll på konferensområdet. En av de första uppgifterna för marknadsfunktionen var att bygga upp ett hanterbart kundregister som kunde användas i korrespondensen med alla dem som efterfrågade nämndens tjänster. Nämnden började använda telemarketing som ett komplement till den traditionella kurs- och konferensrekryteringen. Det slog väldigt väl ut. I mitten av 90-talet kom internet som ett nytt och användbart informationsmedium. Förslaget kom ursprungligen från ledamoten Magnus Rehn, LO, som pekade på att internet skulle möjliggöra för nämnden att komma med information snabbare än enbart genom tidningen. En och annan var tveksam och trodde att alltför få skulle ha tillgång till internet. Det skulle visa sig att tveksamheten ganska snart förbyttes till entusiasm över mediets genomslagskraft. Förutom aktuell information och nyheter samt tidningen, fanns det naturligtvis också länkar till en rad andra aktörer på området. Antalet besök är i dag cirka per månad. 205 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

206 Ett spännande årtionde I början av 1990-talet kom det överraskande beskedet att SAF beslutat sig för att säga upp det gällande arbetsmiljöavtalet, företagshälsovårdsöverenskommelsen och utbildningsavtalet. Det innebar att de flesta branschavtal sades upp. Bara avtalet om Arbetarskyddsnämnden återstod av det omfattande samarbetspaket som hade slutits några år tidigare. Att frågan hade diskuterats grundligt inom arbetsgivarvärlden är uppenbart, men sättet att informera motparterna och andra väckte ett antal frågor. På LO-sidan kom meddelandet så oväntat att det inte bara väckte förvåning utan också vrede. LO protesterade genom att hålla inne med nämndens driftsanslag i över ett halvår. Motsvarade reaktioner kom även från PTK. Dagen före offentliggörandet av det dramatiska beslutet hade SAF:s ledning sammanträffat med PTK-styrelsen och mötet hade avslutats med en gemensam måltid. Stämningen vid måltiden avslöjade inte på något sätt det dramatiska som skulle ske. En pikant detalj avspeglade hur diskussionerna hade gått på Blasieholmen i samband med uppsägningen av avtalen och Arbetarskyddsnämnden framtid. Vid behandlingen av nämndens budget och verk- 206 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

207 samhetsplaner för 1993 beslutades på förslag från arbetsutskottet att inte höja TFA-anslaget. Vid nämndsammanträdet i november frågade Harald Frostling på uppdrag av sin chef Håkan Lundgren i SAF om inte också TFA-anslagets nivå borde ifrågasättas och att en reduktion av TFA-anslaget borde göras. Såväl LO som PTK invände omedelbart och yrkade att den budget som presenterats skulle antas av nämnden. Frostling insisterade på att frågan ändå borde prövas och att den dessutom borde vara prövat och förankrat hos parternas representanter i TFA-konsortiets styrelse, innan dess behandling den 10 december. På förslag från Claes Nisell och med instämmanden från LO och PTK beslutades att hänskjuta frågan till arbetsutskottet och om så var nödvändigt kalla till ett extra sammanträde. Arbetsutskottets beslut stod fast och något extra möte behövdes aldrig. Ett avgörande skäl var att arbetsgivarna ansåg att den nuvarande lagstiftningen var så heltäckande att några avtal inte var behövliga. Denna uppfattning delades inte av arbetstagarsidan. Genom avtalet hade de ökat sitt inflytande på flera punkter. Konsekvenserna av beslutet blev att det tidigare så utvecklade branschsamarbetet med en lång rad avtal och arbetsmiljökommittéer fick en allvarlig törn och mycket av arbetet fick så småningom tas om från början. För Arbetarskyddsnämnden betydde beslutet om avtalsuppsägningen ett bakslag, även om nämnden som samarbetskonstruktion tills vidare hade räddats. Det samarbete som utvecklats på förbundsnivå avstannade också och fick i flera fall en onödigt lång time out förnyades överenskommelsen från den 29 oktober 1977 om Arbetarskyddsnämnden. Huvudanledningen har redan nämnts. Under två år hade en diskussion pågått om nämndens uppgifter under 90-talet och ett underlag Utveckling och tendenser på arbetsmarknaden inför 90-talet hade presenterats. Dessutom hade ett så kallade 90-talsprogram lagts fram i november Diskussionerna hade utmynnat i ett särskilt uttalande antaget den 29 september Utöver nämndens huvudfrågor utbildning och information utvidgades mandatet 207 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

208 för nämndens styrelse, som den numera kallade sig, till att parterna i nämnden själv fortlöpande diskuterar och fastlägger sina uppgifter. Det innebar att nämnden kunde diskutera och ta initiativ som låg en bit utanför de traditionella arbetsmiljöfrågorna. Alla var överens om att det traditionella arbetsmiljöbegreppet var på väg att förändras. Arbetsmiljöarbetet måste dessutom breddas ute i företagen. Arbetsmiljön var en betydelsefull del av produktionsmiljön och krävde därför en helhetssyn som gjorde arbetsmiljön till en naturlig del av företagets produktions- och verksamhetsutveckling samt dess kompetens- och kunskapsutveckling. Detta gjorde att arbetsmiljöarbetet alltmer kopplades närmare företagets lönsamhetsutveckling. Den så kritiserade sidovagnssituationen som ständigt belastat skyddsverksamheten hade därmed nått vägs ände. Arbetsmiljöarbetet måste, om det skulle fylla sin roll, bli en integrerad del i företagets organisation, ett förhållande som nämnden påpekat redan i sitt interna 90-talsprogram Det bevisas också av att nämnden kanske först av alla uppmärksammade frågor om personalekonomisk redovisning och internkontroll. Det betydde inte att de samverkansformer som varit arbetsmiljöarbetets signum också hade tjänat ut sin roll. Tvärt om var det valet av ändamålsenliga samarbetsformer som skulle stimuleras och utvecklas. En annan viktig roll som uttalandet pekade på är nämndens styrkor och kanske viktigast av allt nämndens höga legitimitet och trovärdighet. Det sista bevisades av den roll de lokala parterna alltid lade vid de material som nämnden utvecklade och producerade. Andra faktorer var den flexibla verksamhetsformen och kontinuiteten och dess kontakter med arbetsmiljöarbetets skilda aktörer. En ytterligare styrka var nämndens respekterade ställning i samhället vilket också var ett bevis för parternas gemensamma uppslutning kring arbetsmiljön. Året därpå gjorde nämnden ytterligare ett uttalande, denna gång om kunskapsutveckling och utbildning. Det kunde ses som en fortsättning på nämndens arbete med att klargöra sin syn på kunskapsutvecklings- 208 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

209 frågorna i allmänhet och utbildningen i synnerhet. I uttalandet underströks följande: Det finns ett klart samband mellan produktion, ekonomi, arbetsmiljö och en god utbildning och kunskapsstandard. En god arbetsmiljöutbildning är därför i vidaste mening lönsam på kort och lång sikt. Det är viktigt för alla medarbetare i företaget att fåfördjupa sina kunskaper och sin kompetens. Detta innebär att framtidens arbetsmiljöutbildning, utöver vad som sägs i arbetsmiljölagen och andra av myndigheterna utfärdade anvisningar, måste omfatta flera målgrupper i företaget. Det i linjen integrerade arbetsmiljöarbetet förutsätter goda kunskaper hos arbetsgivaren och hans företrädare, bland chefer och arbetsledare på mellannivå och alla dem som på olika sätt medverkar i företagets produktions- och kvalitetsutveckling. Arbetsmiljökunskaperna blir därmed en naturlig del av de befattningskunskaper som fordras av företagets medarbetare. Det är därför inte möjligt att generellt ange utbildningens innehåll, eller under vilka former arbetsmiljöutbildningen kan arrangeras. Arbetsmiljöutbildningen kan ske i olika former beroende på företagens skiftande förutsättningar. I de större företagen kommer detta att vanligtvis ske inom ramen för den ordinarie personalutbildningen. Därför bör arbetsmiljöutbildningen i de små och medelstora företagen särskilt uppmärksammas. Dessa skiftande förhållanden förutsätter stor flexibilitet och anpassning av såväl innehåll som pedagogik. Uttalandet pekade på ett antal frågor som nämnden inte tidigare engagerat sig i, nämligen möjligheten att erbjuda företag och branscher att direkt beställa arrangerad utbildning. Frågan var i någon mån kontroversiell. Arbetstagarsidan och inte minst LO ansåg att det måste vara nämndens uppgift att också kunna bistå, främst de lokala parterna, 209 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

210 med annan utbildning än bara traditionell handledarutbildning och skyddsombudsutbildning. Arbetsgivarsidan var till en början tveksam eftersom den misstänkte att nämnden skulle kunna bli en allvarlig lågpriskonkurrent på utbildningsområdet. Men misstanken skulle visa sig vara ogrundad. På prov startade nämnden en egen utbildningsverksamhet i liten skala. En verksamhet som stadigt stabiliserade sig och växte. En annan fråga som lyftes fram i uttalandet om utbildning är nämndens fortsatta roll som materialproducent. Här pekade nämnden med hela handen: Arbetarskyddsnämnden ska fullgöra sina uppgifter på detta område genom att inta en ledande roll som producent av olika slag av utbildnings- och kompetensutvecklingsmaterial. Såret efter avtalsuppsägningen tog lång tid att läka. Nämndordföranden hade ingen lätt uppgift. Under en period hade frågan om nämndens framtida roll diskuterats vid flera tillfällen, inte minst inom arbetsutskottet. Det 90-talsprogram som presenterats för nämnden hade blivit överspelad på flera punkter på grund av den oväntade utvecklingen. Vid nämndsammanträdet den 21 september diskuterades uppsägningsfrågan på nytt i nämnden och ett förslag till uttalande lades fram. I den diskussion som följde på kanslichefens föredragning deklarerade LO-representanterna Kjell Varenblad, förbundsordförande i Livsmedelsarbetarna, och Kjell Johansson, förbundsordförande i Målarförbundet, behovet av att: SAF klart markerar behovet av samarbetet i Arbetarskyddsnämnden. Nämnden beslutade efter ett antal mindre justeringar att fastställa uttalandet. Det avslutas med att: Parterna vill betona behovet av att behålla och utveckla samarbetet i Arbetarskyddsnämnden. 210 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

211 Internkontroll verksamt instrument Trots alla uppslag och idéer visade det sig svårt att få skyddsorganisationerna att införa ett kontinuerligt system i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. När det gällde de storskaliga anläggningarna var checklistor och säkerhetssystem en del av rutinen. Att få de mindre företagen att införa något liknande var svårare. Arbetsmiljökommissionen, vars uppgift var att avskaffa de farligaste jobben, pekade i sitt slutbetänkande (SOU 1990:49) på att ett system för en internkontroll av arbetsmiljön borde införas och att det kan vara ett verksamt instrument för att förebygga arbetsskador, minska förtidspensioneringen etc. En annan påminnelse om att arbetsmiljöarbetet fortfarande var behäftat med en rad stereotyper kom 1988 då en Sifoundersökning redovisade att fyra av tio arbetstagare trodde att det var skyddsombudet som hade ansvaret för arbetsmiljön. Andra trodde att ansvaret låg hos skyddskommittén, företagshälsovården eller hos yrkesinspektionen. Bara tre av tio visste att det var arbetsgivaren som hade ansvaret. Detta motiverade till en ny och annorlunda syn på arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljökommissionens lansering av internkontrollen kom 211 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

212 lägligt. Ordet internkontroll störde en och annan eftersom det förde tankarna till den ekonomiska världen. Man sökte ett lämpligare uttryck men hittade inget. Norge hade redan använt uttrycket och introducerat systemet i verksamheten genom en enkel trycksak. Nämnden var inte sen att översätta och kopiera de norska erfarenheterna. Tidigare fanns en avsaknad av ett system som satte den systematiska arbetsmiljöprocessen i fokus. De nya skyddsronderna skulle inte avskaffas men de måste få ett mer målinriktat innehåll. Alla var överens om att det fanns ett klart samband mellan produktion, ekonomi, miljö och företagets säkerhetsstandard. Det var det första konkreta exemplet på behovet av en linjeintegrering av arbetsmiljöarbetet som bland annat omtalades i 90-talsprogrammet. Ett företag som hade god ordning och reda i sitt skyddsarbete arbetade också mer systematiskt med alla andra delar av sin verksamhet. Det betydde att ett bra arbetsmiljöarbete gav: större effektivitet, lägre sjukfrånvaro, färre arbetsskador (målet måste alltid vara inga skador alls), bättre trivsel som också gav bättre produktivitet, kvantitet och kvalitet, mindre utsläpp av föroreningar till den inre och yttre miljön, bättre beredskap för att möta eventuellt produktionsstopp, bättre renommé hos kunder och övriga intressenter, förbättrade rekryteringsförutsättningar. Det fanns säkert fler positiva faktorer än dem i den norska skriften men nämndens arbetsgrupp återgav de norska argumenten. När nämnden 1991 presenterade internkontrollen för arbetslivet hade ett arbete inletts för att utforma en handbok i ämnet och Arbetarskyddsstyrelsen hade börjat utarbeta en föreskrift. I den fanns regler om företagets behov av handlingsplaner och rutiner. 212 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

213 Arbetsorganisation och ledarskap Under flera årtionden pågick en diskussion kring de mjuka frågorna det vill säga arbetslivets psykosociala risker. Det är svårt att sammanfatta orsakerna till att diskussionen inte resulterade i annat än att sjukskrivningarna ständigt steg och att antalet förtidspensioneringar ökade. Att det inte fanns en åtgärd som kunde hjälpa alla stod klart men hur man skulle tackla problemet var svårare att finna lösningen på. I samband med att Metall lanserade Det goda arbetet fick debatten en ny dimension och inriktning. Arbetsgivaransvaret gällde inte bara den fysiska miljön, den gällde i lika hög grad den psykiska. Många av de psykosociala problemen stod att finna i den rådande arbetsorganisationen, som hade sina rötter i den Tayloristiska modellen. Den rådande arbetsorganisationen ska sökas i den ledarskapsmodell som sedan länge dominerat arbetslivet. Att ta itu med dessa frågor var naturligtvis en smula kontroversiellt och flyttade också fokus från de anställda till ledningen. Även om det är lätt att i första hand tänka sig den traditionella företagsledningen så var det i första hand mellancheferna som var den viktigaste gruppen. Det 213 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

214 var ju de som ledde verksamheten och den dagliga produktionen. Deras agerande och attityder genomsyrade arbetet. Det var de som indirekt blev den förebild och den policy som så många skulle förhålla sig till. Inom Arbetarskyddsnämnden tillsattes tidigt en partsgemensam arbetsgrupp kring aktiviteter för chefer på mellannivå. Gruppens arbete speglade omedelbart hur komplex och infekterad frågan var. Till slut kunde gruppen enas om ett uttalande men då hade arbetsutskottet fått blanda sig i arbetet. Ett antal kurser och konferenser genomfördes men den förväntade framgången uteblev. Kanske hade nämnden angripit problemet från rätt håll men på fel sätt. Kansliet förstod att frågan måste lyftas till en högre nivå. Genom att låta erfarna experter berätta skulle allt fler lyssna, ta till sig budskapet och förhoppningsvis gå hem och fundera och rent av göra de nödvändiga förändringarna. Vad nämnden behövde var några personer som inte bara var eldsjälar, de skulle kunna organisationerna, arbetslivet och ha erfarenheter av praktiskt förebyggande arbete på området. Det fanns flera sådana personer men nämnden fastnade för två som hade arbetat tillsammans men ändå representerade olika parter, Gunnar Nerell och C G Sandberg. Gunnar Nerell var företagsläkare och medicinsk rådgivare i TCO och PTK och vid detta tillfälle verksam vid Betania Organisationsmedicin, ett företag som specialiserat sig på organisationsmedicinsk utveckling och praktik. C G Sandberg var läkare och expert i psykiatri och företagshälsovård och verksam vid SAF och en av männen bakom professionen organisationsmedicin. Han var dessutom en mycket anlitad författare, föreläsare och konsult. Hans verksamhet på ledarskapsområdet var både omvittnad och framgångsrik. Han hade också tagit initiativet till en kursverksamhet i organisationsmedicin riktad till en grupp företagsläkare. Det var därför naturligt att inleda samarbetet med att försöka bygga upp ett nätverk av personer som kunde utveckla dessa frågor inför den målgrupp som nämnden särskilt prioriterade chefer på mellannivå. 214 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

215 Ett första steg var att utveckla en stordiasats utan någon särskild kursbok. Stordiasatsen blev inte bara svalt bemött utan också ganska hårdfört kritiserad, särskilt från LO-håll. Kritiken bestod främst i att LO-sidan inte hade fått vara med i arbetet på samma sätt som tidigare. Det internationella intresset var stort för materialet och nämnden fick en förfrågan om materialet skulle kunna överföras till engelska i utvecklad form. Nu räckte det inte med stordiabilder. Det fordrades även en grundbok och ett antal arbetshäften. Trots kritiken fick Nerell och Sandberg uppgiften att genomföra arbetet. Samtidigt lovade kansliet att fortsätta utvecklingen av nätverket och förvandla den utbildade gruppen, som nu inte bara bestod av läkare utan också organisationskonsulter och affärsutvecklare, till utbildare och ambassadörer av verksamheten. Denna gång uteblev kritiken nästan helt och boken Ledarskap och arbetsorganisation, med underrubriken för hälsa, kvalitet och effektivitet blev en stor framgång och trycktes om tre gånger. Boken var väl förankrad såväl nationellt som internationellt. 215 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

216 Till sist Året var 1999, seklets allra sista år och världen stod på tröskeln till ett nytt århundrade. Arbetsmiljökartan hade under de gångna 60 åren radikalt ritats om. Lagstiftningen hade förnyats tre gånger, överenskommelsen fyra gånger. Arbetarskyddsnämnden var en faktor att räkna med. Om situationen på hemmaplan hade förändrats så hade världens utveckling inte heller stått stilla. Ett sådant exempel vill jag gärna berätta om. Jag hade förmånen att delta i den lunch som den amerikanska bilarbetareförbundet UAW gav för den demokratiske presidentkandidaten Jimmy Carter i Detroit. Lunchen var samtidigt avslutningen i en mycket hård presidentvalskampanj och Carter kände utan tvekan segervittring. Huvudfrågan vid talet, vid sidan av den sedvanliga politiska retoriken, var arbetsmiljöfrågorna. Inte utan stolthet fick jag uppleva att Carter pekade på Sverige där bilarbetarna hade en arbetsmiljö vida bättre än de amerikanska. När han kort därefter blev president visade han på olika sätt hur det skulle förverkligas. Delegationerna till Sverige blev många och vi kunde dela med oss av våra erfarenheter. Partsamarbetet imponerade, men bara några få branscher kunde förverkliga det. 216 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

217 En sådan besökare var Dan MacLeod, arbetsmiljöergonom vid UAW. Vi behövde inte tala engelska utan han envisades med att tala svenska med västmanländsk accent, något han lärt sig som utbytesstudent. Hans bok The ergonomics edge är en klassiker i den amerikanska arbetsmiljölitteraturen tillsammans med Frank Wallicks Don t let your job kill you. Förordet skrevs av Eula Bingham som inte bara var den ledande personen bakom Jimmy Carters framgångar på arbetsmiljöområdet och nära Sverigevän. Hon var också en av världens mest framstående arbetsmiljöforskare. Vid sidan av myndigheterna var det nämnden som hade en konsekvent internationell verksamhet. Den upprätthölls utöver nämndens kansli också av parternas internationella avdelningar och organ. Sverige var medlem i EU och det betydde att frågorna på europeiskt plan också uppgraderades. På bland annat på danskt initiativ bildades EU:s arbetsmiljöinstitut i Bilbao med en dansk chef Hans Horst Konkolevski, tidigare överdirektör i det danska Arbejdstilsynet. Dessförinnan hade en forskningsavdelning vuxit upp i Dublin var mitt allra sista år i nämnden. Det var dags för pensionering. Det kommande seklet skulle ledas av en ny vd, den tredje sedan starten på 1940-talet. Denna gång skulle rekryteringen ske på modernt vis genom att handplocka den nye chefen. En professionell rekryteringskonsult fick uppdraget. Nu vidtog intervjuer och förfrågningar. Det var inte utan att en och annan på kansliet var en smula oroade. De såg framför sig att den bästa kandidaten redan fanns på nära håll. Alternativet skulle vara en person de inte kände som skulle tvingas börja om från början. Det hela slutade, inte oväntat med att personen man sökte fanns närmare än man kanske trott. Ny vd blev Henrik Lindahl som funnits med i arbetet sedan våren 1973 och hunnit med att sköta ekonomin och under de senaste åren den alltmer växande marknadsföringen. Det var säkert många som andades ut. Ingen kunde nämndens verksamhet och bakgrund bättre. 217 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström

218 Ödet ville att han skulle få börja sitt jobb på samma sätt som sina företrädare. Han skulle flytta kansliet till nya lokaler och börja med att bygga upp sin egen arbetsorganisation. Jobbigt, men absolut inte utan vissa fördelar. Så hade det börjat för Erik Thörnberg, det kom att gälla mig och nu var det Henrik Lindahls tur. Tidpunkten för hur det började kunde inte var bättre vald, sett ur hyresvärdens synvinkel. Den sista oktober skulle den nya hyresnivån meddelas. Nämnden var en av ett halvdussin hyresgäster i det anrika huset i hörnan Kungsgatan Sveavägen. Husen var pampiga, högt i tak och vackra dörrspeglar. Hörnrummen var femkantiga. Hyresvärden Hufvudstaden ansåg att det var dags för en rejäl hyreshöjning eller marknadsanpassning som det hette på modernt språk. Samma dag som nämnden hade inbjudit till en avslutningsmottagning den 30 oktober 1999 kom Huvudstadens fastighetsansvarige upp på kansliet och fick se det stora uppbådet av gäster som rörde sig i korridoren. Många trodde att även han var en av gästerna men han hade ett annat ärende. Han överlämnade ett brev med beskedet om en hyreshöjning i storleken 40 procent. Till råga på allt var det min födelsedag och jag har mig veterligen aldrig fått en så ovanlig födelsedagspresent. Även om värden ansåg att hyreshöjningen var skälig, så gjorde inte hyresgästerna det. Nämnden lämnade Sveavägen och flyttade till Ringvägen 100 på Södermalm. 218 Uppdrag SAMVERKAN Ingvar Söderström