Justitieminister Johannes Koskinen

Transkript

1 Statsrådets skrivelse till Riksdagen med anledning av kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv (otillbörliga affärsmetoder) I enlighet med 96 2 mom. grundlagen översänds till riksdagen Europeiska gemenskapernas kommissions förslag av den 18 juni 2003 till Europaparlamentets och rådets direktiv om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av direktiven 84/450/EEG, 97/7/EG och 98/27/EG (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) samt en promemoria om förslaget. Helsingfors den 18 september 2003 Justitieminister Johannes Koskinen Lagstiftningsråd Marjo Lahelma

2 2 JUSTITIEMINISTERIET PROMEMORIA EU/2003/0814 FÖRSLAG TILL EUROPAP ARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV OM OTILL- BÖRLIGA AFFÄRSMETODER SOM TILLÄMPAS AV NÄRINGSIDKARE GENTEMOT KONSUMENTER PÅ DEN INRE MARKNADEN OCH OM ÄNDRING AV DIREKTIVEN 84/450/EEG, 97/7/EG OCH 98/27/EG (DIREKTIV OM OTILLBÖRLIGA AFFÄRSMETO- DER) 1. Förslagets bakgrund och syfte samt anknytning till andra förslag Den 18 juni 2003 lade Europeiska gemenskapernas kommission fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av direktiven 84/450/EEG, 97/7/EG och 98/27/EG (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (KOM(2003) 356 slutlig). Förslaget grundar sig på kommissionens grönbok av år 2001 om konsumentskyddet inom Europeiska unionen (KOM(2001) 531 slutlig) och meddelandet om uppföljning av grönboken (KOM(2002) 289 slutlig). Det centrala i grönboken var frågan om huruvida man inom konsumentskyddsområdet och särskilt i regleringen av marknadsföringen skall fortsätta med att anta branschspecifika direktiv eller om man skall övergå till ett så kallat blandat tillvägagångssätt. Med detta avses ett ramdirektiv som grundar sig på en generalklausul som förutsätter att god sed iakttas. Vid behov kompletteras ramdirektivet med branschspecifika specialbestämmelser. Dessutom föreslås i grönboken olika alternativ i syfte att effektivera samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna. I meddelandet om uppföljning av grönboken konstaterade kommissionen att den fått stöd för det blandade tillvägagångssättet och för att skapa samarbete mellan tillsynsmyndigheterna. I enlighet med detta har kommissionen utarbetat två förslag till rättsakter: ett ramdirektiv om otillbörliga affärsmetoder och en förordning om samarbetet mellan de tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen. I motiveringen till det föreslagna direktivet understryker kommissionen de betydande olikheter som för närvarande finns i medlemsstaternas bestämmelser om reklam och annan marknadsföring. Kommissionen anser att dessa olikheter bland annat gör det svårt att genomföra reklamkampanjer över gränserna och att de orsakar extra kostnader för näringslivet. På grund av olikheterna i lagstiftningarna är konsumenterna också osäkra på sina rättigheter och deras förtroende för den inre marknaden undergrävs. Hindren för att den inre marknaden skall kunna fungera kan enligt kommissionen undanröjas bara genom att lagstiftningarna harmoniseras. Direktiv 84/450/EEG som gäller vilseledande reklam är bara ett minimidirektiv och genom det har man inte kunnat hindra uppkomsten av olikheter i de nationella lagstiftningarna. Det föreslagna nya direktivet syftar till totalharmonisering och ersätter direktiv 84/450/EEG när det gäller marknadsföring till konsumenterna. Näringsidkare emellan skall direktiv 84/450/EEG fortfarande tillämpas. Det föreslagna direktivets rättsgrund är artikel 95 i EG-fördraget. Behandlingen av förslaget påbörjades i rådets arbetsgrupp i juli Det andra på grundval av grönboken utarbetade förslaget till rättsakt, förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (KOM(2003) 442 slutlig), lades fram den 18 juli Förslaget är nära förknippat med ramdirektivet och syftar till att effektivera iakttagandet av gemenskapens konsumentskyddsbestämmelser i den gränsöverskridande marknadsföringen. Riksdagen kommer att tillställas en separat U-skrivelse om förslaget. Nära förknippat med förslaget till ramdi-

3 3 rektiv är också kommissionens förslag av den 2 oktober 2001 till Europaparlamentets och rådets förordning om säljfrämjande åtgärder på den inre marknaden (KOM(2001) 546 slutlig). Syftet med förordningen om säljfrämjande åtgärder är att på gemenskapsnivå harmonisera lagstiftningen om vissa marknadsföringsmetoder. Behandlingen av förslaget pågår fortfarande i rådets arbetsgrupp. Flera medlemsstater, Finland inbegripet, har ansett det vara viktigt att förordningen och ramdirektivet behandlas samtidigt i rådet för att säkerställa rättsakternas förenlighet. Till och med en eventuell sammanslagning av rättsakterna till ett enda direktiv har dryftats. Förordningsförslaget behandlas i riksdagen under beteckningen U 87/2001 rp. 2. Förslagets huvudsakliga innehåll 2.1. Syfte och tillämpningsområde Syftet med det föreslagna direktivet är enligt artikel 1 att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa ett högt konsumentskydd genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intresse. Det föreslagna direktivet gäller således inte förfaranden som är etiskt betänkliga men inte försämrar konsumenternas möjligheter att fatta ekonomiskt befogade och övervägda anskaffningsbeslut. Utanför tilllämpningsområdet står också sådana otillbörliga förfaranden som endast skadar konkurrenterna. I artikel 2 i det föreslagna direktivet definieras begreppen. Ett med tanke på tilläm p- ningen av direktivet viktigt nytt begrepp är begreppet genomsnittskonsument med vilket enligt punkt b i artikeln avses en konsument som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst. Definitionen grundar sig på EG-domstolens beslutspraxis. Direktivet tillämpas enligt artikel 3.1 på otillbörliga affärsmetoder både före och efter en affärstransaktion. Vid sidan av reklam och annan marknadsföring omfattar tillämpningsområdet således också vissa förfaringssätt efter att ett avtal ingåtts, exempelvis behandlingen av klagomål från kunderna samt praxis i fråga om service och reparation av produkter. Direktivet påverkar inte bestämmelser som gäller följande frågor: - avtals giltighet, ingående och verkan (artikel 3.2), - fastställandet av vilka typer av skada som otillbörliga affärsmetoder kan orsaka eller av skadans omfattning (artikel 3.3), - produkters hälso- och säkerhetsaspekter (artikel 3.4), - domstols behörighet (artikel 3.6). Det föreslagna direktivet är subsidiärt. Om det någon annanstans i gemenskapslagstiftningen finns specialbestämmelser om otillbörliga affärsmetoder har de företräde och skall tillämpas i stället för det föreslagna direktivet (artikel 3.5) Reciprocitet Syftet med artikel 4 i det föreslagna direktivet är att införa principen om ömsesidigt erkännande av nationella bestämmelser som rör direktivets tillämpningsområde. Denna princip om reciprocitet har utvecklats i EGdomstolens beslutspraxis. Ursprungligen tilllämpades principen på den fria rörligheten av varor (det s.k. Cassis de Dijon-målet), men har vid domstolen tillämpats även i fråga om tjänster. I gemenskapslagstiftningen har man sedermera börjat föra in normer som reflekterar principen om ömsesidigt erkännande såsom ett alternativ till tillnärmning av de nationella bestämmelserna. No rmer av det avsedda slaget finns exempelvis i direktiv 89/552/EEG om sändningsverksamhet för television, direktiv 2000/31/EG om elektronisk handel och förslaget till förordning om säljfrämjande åtgärder. I kommissionens förberedande dokument används i fråga om principen, vid sidan av ömsesidigt erkännande, benämningar som ursprungslandsprincipen och inremarknadsprincipen och de enskilda bestämmelserna avviker både från varandra och från den princip som domstolen utvecklat i fråga om såväl form som innehåll. Detta har lett till ovisshet om vad som sist och slutligen avses med ömsesidigt erkännande och vad detta förpliktar medlemsstaterna till. Enligt artikel 4 skall näringsidkarna enbart

4 4 följa de nationella bestämmelser som gäller för det område som tillnärmas genom direktivet i den medlemsstat där de har sitt säte. Den medlemsstat där näringsidkaren har sitt säte skall säkerställa att sådana bestämmelser efterlevs. Medlemsstaterna får inte begränsa friheten att tillhandahålla tjänster eller den fria rörligheten för varor av anledningar som gäller det område som tillnärmas genom direktivet. Den föreslagna artikeln betyder att en näringsidkare som marknadsför sina varor och tjänster i hela gemenskapen enbart skall följa bestämmelserna om otillbörliga affärsmetoder i den stat där denne har sitt säte. De mottagande staterna får inte ingripa i gränsöverskridande marknadsföringsmetoder och inte heller begränsa marknadsföringen genom att kräva att deras egna bestämmelser skall följas Otillbörliga affärsmetoder I artikel 5.1 i det föreslagna direktivet finns en generalklausul som förbjuder otillbörliga affärsmetoder. Enligt artikel 5.2 anses en affärsmetod vara otillbörlig om den strider mot god yrkessed eller om den innebär eller sannolikt kommer att innebära en snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden, eller den genomsnittliga medlemmen av en grupp om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp. Otillbörliga är enligt artikel 5.3 särskilt affärsmetoder som är vilseledande eller aggressiva på det sätt som avses i direktivet. I artikel 6 i det föreslagna direktivet definieras vilseledande handlingar. Enligt artikel 6.1 skall en affärsmetod anses vara vilseledande om den på något sätt orsakar eller sannolikt kommer att orsaka att konsumenten fattar ett beslut som denne normalt inte skulle ha fattat på grund av att metoden vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda konsumenten i fråga om i punkterna a g uppräknade faktorer. Dessa är bland annat produktens egenskaper, användning, ursprung, testresultat, godkännande, pris samt näringsidkaren eller dennes agent. Definitionen i denna artikel motsvarar i huvudsak definitionen i direktivet om vilseledande reklam men är utförligare och vidsträcktare. Nya områden till vilka den vilseledande handlingen kan hänföra sig är bland annat kundservice och reklamationshantering efter att avtal ingåtts, behovet av service och reparation av produkten samt konsumentens rättigheter och risker. Enligt artikel 6.2 skall en affärsmetod anses vara vilseledande om den, i sammanhanget, med beaktande av alla egenskaper och omständigheterna, medför eller sannolikt ko m- mer att medföra att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne normalt inte skulle ha fattat, och metoden omfattar en i punkterna a c avsedd åtgärd. I punkt a nämns marknadsföring som orsakar förväxling med en annan produkt, ett annat varumärke eller något annat särskiljande tecken. Punkt b gäller underlåtenhet att fullgöra åtaganden i uppförandekoder som näringsidkaren har åtagit sig att följa, om kodens innehåll samt informationen om de näringsidkare som koden gäller för är allmänt tillgängliga. Punkt c gäller underlåtenhet att fullgöra ett åtagande som getts en offentlig myndighet att upphöra med en otillbörlig affärsmetod. I artikel 7 i det föreslagna direktivet definieras vilseledande underlåtenhet. Vilseledande underlåtenhet betyder enligt artikel 7.1 att näringsidkaren underlåter att lämna viktig information som genomsnittskonsumenten behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut och som därigenom innebär, eller sannolikt kommer att innebära, att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat. Enligt artikel 7.2 skall det även betraktas som vilseledande underlåtenhet om en näringsidkare döljer viktig information eller ger sådan information på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller olämpligt sätt eller inte anger affärsmetodens kommersiella syfte. När det gäller affärsmetoder före ett köp skall det enligt artikel 7.3 anses som vilseledande underlåtenhet att lämna uppgifter bara om näringsidkaren erbjuder konsumenten att köpa en produkt genom uppfordran till anbud. Som uppfordran till anbud anses i det föreslagna direktivet marknadskommunikation som beskriver en produkts huvudsakliga egenskaper och pris och på så sätt gör det möjligt för en kund att köpa produkten. I ar-

5 5 tikel 7.3 anges vilka uppgifter som i dessa fall skall anses vara nödvändiga och vilkas utelämnande utgör vilseledande underlåtenhet. Uppgifterna gäller produktens utmärkande egenskaper, näringsidkaren, priset och övriga kostnader, betalningssätt, fullgörande samt förfarande för reklamation, om de avviker från de krav god yrkessed innebär. Nödvändig är också uppgiften om ångerrätt, om sådan rätt föreligger. Enligt artikel 7.4 anses informationskrav som fastställt avseende reklam, marknadskommunikation och marknadsföring i gemenskapslagstiftningen som nödvändiga. I artiklarna 8 och 9 i det föreslagna direktivet definieras aggressiva affärsmetoder. En affärsmetod är enligt artikel 8 aggressiv, om den i sammanhanget och med beaktandet av alla egenskaper och omständigheterna, genom trakasseri, tvång eller otillbörlig påverkan avsevärt inskränker eller sannolikt ko m- mer att inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende produkten och därigenom medför eller sannolikt ko m- mer att medföra att konsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat. I artikel 9 punkterna a e anges vilka omständigheter som skall beaktas vid fastställandet av om en affärsmetod innebär trakasseri, tvång eller otillbörlig påverkan. Punkterna gäller tidpunkt, typ och framhärdande, hotfullt eller kränkande språk eller beteende, utnyttjande av särskilda olyckor eller omständigheter som försämrar konsumentens omdöme, betungande eller oproportionerliga hinder som näringsidkaren uppställer när en konsument vill utöva sina rättigheter samt hot om att vidta åtgärder som lagligen inte kan genomföras. I det föreslagna direktivets bilaga I finns en förteckning över affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga. Alla dessa affärsmetoder är sådana som också enligt finsk lag anses strida mot god sed eller annars vara otillbörliga Övriga bestämmelser Artikel 10, som gäller uppförandekoder, har i sak samma innehåll som artikel 5 i direktivet om vilseledande reklam. Bestämmelsen i fråga gäller självreglering. Också artiklarna 11 och 12, vilka gäller tillsyn och åtgärder för att få otillbörliga affärsmetoder att upphöra, motsvarar bestämmelserna i direktivet om vilseledande reklam. I artikel 13 i det föreslagna direktivet föreskrivs om medlemsstaternas skyldighet att fastställa påföljder för överträdelse av bestämmelser som antas för tillämpningen av direktivet. I artiklarna föreskrivs om vilka tekniska ändringar som behövs i andra direktiv. 3. Verkningar i Finland 3.1. Gällande nationell lagstiftning De grundläggande bestämmelserna om marknadsföring som riktar sig till konsumenterna finns i 2 kap. konsumentskyddslagen. Begreppet marknadsföring i konsumentskyddslagen är vidsträckt. Det avser närmast marknadskommunikation, såsom reklam och uppgifter som lämnas om produkten och i samband med ett köp samt olika säljfrämjande åtgärder såsom rabatter, tilläggsförmåner och slumpartade förmåner. Enligt generalklausulen i 2 kap. 1 konsumentskyddslagen får vid marknadsföring inte användas förfaranden som strider mot god sed eller som annars är otillbörliga för konsumenterna. Marknadsföring som inte innehåller information som är behövlig med tanke på konsumenternas hälsa eller ekonomiska trygghet skall enligt paragrafen alltid anses otillbörlig. Generalklausulen kompletteras i kapitlet av specialbestämmelser som gäller identifieringen av reklam, osanna och vilseledande uppgifter, nyttigheter som levererats utan beställning, uppgivandet av nedsatt pris, tilläggsförmåner, jämförande reklam samt slumpartade förmåner och tävlingar. Allmänna bestämmelser om god sed vid marknadsföring finns också i kreditinstitutslagen, värdepappersmarknadslagen och lagen om försäkringsbolag. Dessa bestämmelser tillämpas också på marknadsföring till andra än konsumentkunder. Möjligheterna att göra reklam för och vidta andra åtgärder som främjar försäljningen av tobak, alkohol och läkemedel har begränsats väsentligt av folkhälsoskäl. Enligt 8 lagen om åtgärder för inskränkande av tobaksrök-

6 6 ning är direkt och indirekt reklam och andra åtgärder som främjar försäljningen av tobaksprodukter förbjudna. I 33 alkohollagen förbjuds direkt och indirekt reklam och säljfrämjande åtgärder som gäller starka alkoholdrycker. När det gäller reklam och säljfrämjande åtgärder för svaga alkoholdrycker uppställs i samma paragraf utförliga krav på lämplighet och god sed när det gäller reklam. Specialbestämmelser om marknadsföring av läkemedel finns i läkemedelslagen. Genom bestämmelserna försöker man se till att reklamen inte skall uppmuntra till onödig användning läkemedel eller annars vara missvisande. Läkemedelverket har meddelat närmare föreskrifter om reklam och säljfrämjande åtgärder för läkemedel Ändringar som det föreslagna direktivet leder till i Finland och deras verkningar Det föreslagna direktivet grundar sig liksom den finska lagstiftningen på en generalklausul som förbjuder otillbörliga förfaranden. Det föreslagna direktivet skiljer sig från den finska lagstiftningen, förutom i att regleringen är mycket mer detaljerad, också när det gäller tillämpningsområdet. Generalklausulerna om marknadsföring som strider mot god sed eller annars är otillbörlig har i den finska lagstiftningen ett vidsträcktare tilllämpningsområde eftersom de inte endast gäller förfaranden som påverkar konsumenternas ekonomiska intresse, vilket direktivet gör. De finska generalklausulerna tillämpas också på etiskt betänklig marknadsföring, exempelvis marknadsföring som kränker eller förringar en viss grupp av mänskor, eller reklam som framställer grundlöst våld eller godtar lagstridigt beteende. Det föreslagna direktivet hindrar inte Finland från att hålla i kraft de nuvarande bestämmelserna och tillämpa dem på sådan otillbörlig marknadsföring som direktivet inte gäller. Detta skulle dock leda till en splittring i den nationella lagstiftningen: på den otillbörliga marknadsföring som omfattas av direktivets tillämpningsområde skulle i så fall tillämpas en delvis annorlunda och väsentligt mer detaljerad reglering än på den otillbörliga marknadsföring som inte hör till direktivets tillämpningsområde. Den nationella lagstiftningen skulle bli mer komplicerad och oenhetlig. Denna splittring och inkonsekvens skulle ytterligare förvärras av den föreslagna förordningen om säljfrämjande åtgärder som för närvarande behandlas i rådet och innehåller särskilda bestämmelser om vissa marknadsföringsmetoder. Den andra skillnaden mellan det föreslagna direktivet och den nationella lagstiftningen är att bedömningen av otillbörlighet sker med hjälp av begreppen genomsnittskonsument och genomsnittlig medlem av en konsumentgrupp. I Finland finns inte sådana i lag bestämda måttstockar, även om man också i Finland vid bedömningen av vilseledande marknadsföring som utgångspunkt haft den uppfattning som en vanlig konsument får av marknadsföringsmaterialet. Likaså har man vid bedömning av reklam som riktar sig till barn beaktat barns godtrogenhet och oerfarenhet. Definitionen av en genomsnittsko n- sument skulle således inte tillföra den finska lagstiftningen något väsentligt nytt. EG-domstolen, från vars rättspraxis begreppet genomsnittskonsument härstammar, har ansett att man vid bedömningen av en genomsnittskonsuments förväntningar måste beakta också sociala, kulturella och språkliga faktorer i medlemsstaterna. Dessa bedö m- ningskriterier nämns i förslagets ingress, men ingår inte i definitionen. Principen om ömsesidigt erkännande av de nationella lagstiftningarna blir enligt förslaget tillämplig på bestämmelser som hör till det område som harmoniserats genom direktivet. Principen skall således gälla sådana otillbörliga affärsmetoder som påverkar ko n- sumenternas ekonomiska intresse. Med tanke på den lag som skall tillämpas på dessa förfaranden har ett ömsesidigt erkännande knappast någon praktisk betydelse eftersom direktivet enligt förslaget är totalharmoniserande och de nationella bestämmelser som sätter det i kraft således måste ha samma materiella innehåll. Fastställandet av tillämplig lag blir dock delvis oklart, eftersom det i direktivet varken nämns eller föreslås ändringar i de gemenskapsbestämmelser som uttryckligen kräver att mottagarstatens lag skall tillämpas på rekl am. Sådan bestämmelser finns både när det gäller försäkringar och andelar i pla-

7 7 ceringsfonder. En mera problematisk fråga är den med ömsesidigt erkännande förknippade rätten att utöva tillsyn som ursprungslandet har. I direktivet ges inte mottagarlandet rät t att på några som helst grunder ingripa i gränsöverskridande marknadsföring. Till denna del avviker förslaget både från direktiv 89/552/EEG om sändningsverksamhet för television och direktiv 2000/31/EG om elektronisk handel. Enligt dessa direktiv har mottagarstaten i vissa fall och genom att iaktta ett visst förfarande rätt att begränsa gränsöverskridande reklam och annan marknadsföring som strider mot lagen, även om förutsättningarna för begränsningar och förfarandena avviker från varandra. För att främja lagstiftningens tydlighet och konsekvens är det viktigt att den nu föreslagna principen om ömsesidigt erkännande inte avviker från motsvarande principer som skall tillämpas på marknadsföring enligt gällande gemenskapsrätt. Den gränsöverskridande marknadsföringen sker allt oftare med hjälp av Internet och därför skulle den lämpligaste modellen för en enhetlig reglering vara direktivet om elektronisk handel. I nämnda direktiv har man på ett ändamålsenligt sätt beaktat också den specialreglering som gäller försäkringar och andelar i placeringsfonder och således skulle den ovan nämnda oklarheten i fråga om vilken lag som skall tillämpas på marknadsföring samtidigt också få en lösning. Den föreslagna absoluta rätt att utöva tillsyn som ankommer på ursprungslandet är problematisk också för att tillsynen över efterlevnaden av marknadsföringslagstiftningen har organiserats på mycket varierande sätt i de olika medlemsstaterna. Särskilda tillsynsmyndigheter som kan jämställas med konsumentombudsmannen finns bara i ett fåtal länder. Vanligen är det en konsumentorganisation som har tilldelats skötseln av tillsynsuppgifter och ärenden av ifrågavarande slag behandlas i allmänhet vid allmän do m- stol. Organisationernas resurser räcker inte alltid till för heltäckande och effektiv tillsynsverksamhet och behövliga rättegångar. Då tillsynssystemens funktionalitet och effektivitet är så varierande kan följden vara att man försöker kringgå lagstiftningen. De marknadsförare som utnyttjar otillbörliga förfaringssätt kan flytta över sin verksamhet till stater där tillsynsverksamheten är bristfällig och slumpartad. Det föreslagna direktivet är en totalharmoniserande rättsakt. Medlemsstaterna får inte utfärda eller hålla i kraft andra bestämmelser om otillbörliga förfaranden som påverkar konsumenterna ekonomiska intresse. En totalharmonisering i detta sammanhang är inte särskilt problematisk för Finlands del eftersom det föreslagna direktivet grundar sig på en smidig generalklausul. Med stöd av generalklausulen vore det möjligt att ingripa också i sådana otillbörliga förfaranden som direktivet inte innehåller uttryckliga bestämmelser om. Å andra sidan är det skäl att beakta att tolkningen av generalklausulen ankommer på EG-domstolen vars ståndpunkt är bindande för medlemsstaterna. En nationell precisering eller komplettering av generalklausulen utifrån nationella behov och uppfattningar vore inte längre möjlig efter en totalharmonisering. Det föreslagna direktivet gäller förfarandet vid marknadsföring oberoende av vilken nyttighet som marknadsförs. Tillämpningsområdet omfattar således också tobaks-, alkoholoch läkemedelsreklam. Principerna om ömsesidigt erkännande och totalharmonisering vilka ingår i förslaget är problematiska för de nämnda produkternas del. Genom nationella begränsningar beträffande reklam och andra säljfrämjande åtgärder har man framför allt försökt förebygga hälsoskador som är förknippade med användning av tobak, alkohol och läkemedel, och för alkoholens del också de sociala problemen. För Finland är det viktigt att den nationella lagstiftningsmakten inte inskränks på detta område och att nationella bestämmelser kan tillämpas också på marknadsföring som riktar sig till konsumenterna i Finland men har sitt ursprung i ett annat land. 4. Statsrådets ståndpunkt Statsrådet anser att det behövs bestämmelser om god marknadsföringssed på gemenskapsnivå och förhåller sig i princip positivt till det föreslagna direktivet. Den föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet så att

8 8 det bara omfattar förfaranden som riktar sig till konsumenterna är enligt statsrådet befogad särskilt med tanke på tillsynen och organiseringen av samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna. Särskilt positivt är att den föreslagna regleringen grundar sig på en smidig generalklausul. Vissa av de bestämmelser som ko m- pletterar generalklausulen verkar dock inte helt lyckade. Till exempel bestämmelsen om information som skall ges i den marknadsföring som anses som uppfordran till anbud innehåller flera punkter som är onödiga med tanke på vilka uppgifter som är viktiga för en konsument och som enbart gör reklamen mer komplicerad. Finland kommer att arbeta för att i formuleringarna i direktivet skall göras enklare och tydligare vid behandlingen i rådet. Statsrådet anser att det är skäl att avstå från en separat förordning om säljfrämjande åtgärder och införliva bestämmelser om sådana åtgärder i ramdirektivet. På detta sätt skulle man säkerställa konsekvensen och en tillräcklig grad av enhetlighet i marknadsföringsregleringen. Principen om ömsesidigt erkännande av nationella bestämmelser bör införlivas i det föreslagna direktivet i samma form som den har i direktivet om elektronisk handel. Detta är viktigt, förutom med tanke på enhetligheten, också för att mottagarstaten skall ha en viss möjlighet att ingripa i lagstridigheter om ursprungslandets tillsynsverksamhet av någon anledning inte fungerar. Det är i sig godtagbart att ta i bruk det i det föreslagna direktivet använda begreppet genomsnittskonsument, men i definitionen av begreppet eller någon annanstans i författningstexten bör dock nämnas att också sociala, kulturella och språkliga faktorer i medlemsstaterna måste beaktas i tillämpningskriterierna vid gränsöverskridande marknadsföring. Statsrådet anser det vara viktigt att bevara den nationella lagstiftningskompetensen när det gäller reglering av marknadsföringen av tobak, alkohol och läkemedel. Dessa produkter bör antingen helt lämnas utanför tilläm p- ningsområdet eller alternativt bör förslaget ändras så att det ömsesidiga erkännandet och totalharmoniseringen inte utsträcker sig till produkterna i fråga.