Nasra. Nr Livet som ung tjej i norra Kenya Hivsmittade Zipporah fick nytt hopp och startade eget

Transkript

1 Nr handla rättvist i vinter Livet som ung tjej i norra Kenya Hivsmittade Zipporah fick nytt hopp och startade eget Katastrofen på Afrikas horn Nasra Hjälpen till hennes by räddar liv och skapar framtidstro I backspegeln Solpaneler gjorde skolarbetet lättare Engagemang Karin fick familjen på fötter för barnen Porträttet Magnus MackAldener om när livet tar en annan vändning Erikshjälpens tidning Nr

2 Jönköping. hallå där Välkommen avdragsrätt på gåvor Från första januari kan privat-personer få skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer. Mattias Ingeson, ekonomiansvarig på Erikshjälpen, hur funkar avdragsrätten? Enligt regeringens förslag ska man kunna få en skattereduktion motsvarande 25 procent av gåvobeloppet. Detta på gåvor upp till kr per person och år. För att en gåva ska räknas med måste den vara på minst 200 kronor. Man måste också skänka minst kronor under året för att skattereduktion ska bli aktuell. Avdraget gäller gåvor till organisationer som hjälper behövande eller främjar vetenskaplig forskning och som har godkänts av Skatteverket. et finns mycket i det förgångna som Ifrah Ärligt om könsstympning Hur går man till väga? Det ser ut att bli ett enkelt system där skattereduktionen görs automatiskt. Man behöver alltså inte hålla ordning på en massa kvitton eller krångla med sin deklaration. Läste reportaget om kvinnlig omskärelse (2/2011). Har aldrig läst ett så öppet och ärligt reportage kring frågan förr. Det får mig att tänka på att vi tror att vi är så fria från tabun och gamla seder. Ändå låter vi bli att prata om frågor som gör ont. Tyvärr speciellt när det handlar om kvinnliga och kulturellt betingade sådana. Det är så bra och så viktigt att ni lyfter ämnet. Heja Erikshjälpen! Vi måste stoppa kvinnlig könsstympning Ifrah Kirih vågar trotsa ett månghundraårigt tabu HON minns dagen som vore det igår. Hon minns kvinnorna som samlats, de fina klänningarna hon fått och hur hennes mamma omsorgsfullt duschat och smort in henne, trots att hon egentligen var stor nog att göra det själv. Hon minns också de rakblad och saxar som kvinnan framför henne försökt dölja. Smärtan och blodet glömmer hon aldrig. Inte heller sitt eget kvidande Nu dör jag. Pappa ville inte det här. Nu bär de bort mig. text foto D Kirih inte vill prata om. En del av respekt och hänsyn till föräldrar, syskon och sina barn, en del av respekt för sig själv. Det är mycket som gör ont i minnena från uppväxten i Somaliland*, den norra delen av Somalia, som 1991 utropade självständighet men som fortfarande saknar internationellt erkännande. Det finns många härliga minnen också och kanske är det bäst om Ifrahs berättelse får börja just där. Ifrah växte upp i staden Hergeisa som dotter till en affärsman som under protektorattiden arbetat tillsammans med engelsmännen. Nu hade Ifrahs pappa eget företag och egen mataffär. Mamma var hemma och tog hand om parets båda söner och fyra döttrar. Familjen hade det ganska bra. Vi hade alltid mat att äta och behövde aldrig svälta, berättar Ifrah när vi träffas en tidig vårförmiddag på ett café i centrala Jönköping. Solen skiner in på det rutiga kakelgolvets svarta och vita plattor. Vi bodde i ett bra hus. Vi hade två vardagsrum, ett där vi brukade sitta och äta och ett där vänner till mina föräldrar kunde ligga när de, som många gör i östra Afrika, tuggar kat. Det gjorde inte pappa men hans vänner hade med sig det ibland och då låg de där, säger Ifrah och fortsätter; Vi barn fick gå i skolan. Det är vanligt i Somaliland att man först och främst skickar sina pojkar till skolan. Har man sedan råd kan flickorna också få gå. I vår familj gick alla barn i skolan, alla utom en syster till mig som skulle vara hemma och hjälpa till i hushållet, berättar Ifrah vars mamma heller aldrig fick möjlighet att gå i skolan. Hon kan fortfarande inte läsa eller skriva men hon är från en bra familj och hon är en klok kvinna som kan väldigt mycket annat, berättar Ifrah med påtaglig värme i rösten utbröt krig i Somalia. Ifrah tvingades söka skydd hos en morbror i huvudstaden Mogadishu medan resten av familjen, som så många andra, flydde över gränsen till det närliggande Etiopien. Ifrah minns än idag rädslan och sorgen över att Ifrah Kirih Föddes i Somaliland men kom till Sverige Familj Bor med sina tre barn i Gör läser vid Högskolan, är engagerad i kommunpolitiken och föreläser om kvinnlig könsstympning. Brinner för att få igenom en lag som ger alla könsstympade flickor som lever i Sverige rätten att bli öppnade. det är ett omänskligt lidande de utsatts för. Gillar Kulturkrockar. vi måste ju inte bara skratta. vi kan ju prata om sånt som är svårt också. vi människor kan lära oss mycket av att prata med varandra Foto: Tommy Hvitfeldt tyckt och tänkt Porträttet Bästa hälsningar Johanna Lindberg, journalist, Malmö Vad blir fördelarna för Erikshjälpen? Erikshjälpen är beroende av enskilda människors engagemang och gåvor. Skattereduktionen gör att de som vill kan öka sitt givande utan att det blir dyrare för dem själva. Om en månadsgivare som ger 150 kronor per månad höjer sitt månadsbelopp till 200 kommer Erikshjälpen att få 600 kronor mer per år. Motsvarande belopp får givaren tillbaka på skatten följande år. n Läs mer om möjligheten att göra avdrag för gåvor, och därmed kunna hjälpa fler utsatta barn, på Det kom en fråga Har ni behov av stickade babyplagg? Det finns flera damer här i Vrigstad som stickar och gärna vill bidra med något. Hälsningar Eva Petersson, Pingstkyrkan i Vrigstad Erikshjälpen svarar Hej Eva! Vi tar gärna emot stickade babyplagg! De kommer till stor nytta. Vi har många sygrupper som ägnar sig åt att göra babypaket som vi skickar med då vi levererar sjukvårdsutrustning till sjukhus i bland annat Afrika. Allt är lika välkommet! Tack! Vad ett babypaket kan innehålla ser du på sidan 27. Välkommen med Ev dina plats frågor, för funderingar nån liten och uppmaning synpunkter du också! Kontaktuppgifter hittar du i spalten här bredvid! årgång 57 Utgivare Erikshjälpen Box Holsbybrunn Besöksadress Bergmossevägen 5 Telefon Fax E-post info@erikshjalpen.se Hemsida Redaktion Bengt Swerlander, ansv utg Louise Nordlund Isaksson Camilla Sköld Monica Samuelsson, red Peter Toftgård Rosemarie Engblom Hanna Blixt Tina Andersson Utgåvor Erikshjälpens tidning ges ut i mars, juni, oktober och december Upplaga Omslagsbilden Foto: Monica Samuelsson Tryck V-TAB Vimmerby Tidningen trycks på miljövänligt papper Grafisk formgivning Prinfo Bergs ISSN X plusgiro (det senare används endast då OCR-kod finns) Bankgiro Citera oss gärna men glöm inte att ange källan Erikshjälpen är en biståndsorganisation verksam i 25 länder. Insatserna bygger på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Barnkonventionen och en kristen värdegrund. Arbetet finansieras till stor del av regelbundna gåvor från allmänheten. Erikshjälpen förändrar världen genom att ge liv åt barns drömmar. Foto: Monica Samuelsson, Dece, Klick Photo De gjorde skillnad Karins engagemang präglade familjen 16 Pengar blev till solpaneler för skola 18 Flinka fingrar i arbete för barnen 27 Ingers ljus skapar försörjning för utsatta 28 6 Innehåll NR Att både hjälpa och påverka Temat för detta nummer är svältkatastrofen på Afrikas horn, en katastrof som drabbar miljoner utsatta människor. Människor som redan lever i svår fattigdom plågas nu av både torka och inbördeskrig. Krig som underminerar ländernas förmåga att förebygga och hjälpa. Utsatta människor blir brickor i ett pågående spel om makt och värdefulla råvaror. Tack vare många generösa givare har Erikshjälpen tillsammans med vår lokala samarbetspartner Womankind kunnat göra akuta hjälpinsatser i östra Kenya. Vi vill också jobba långsiktigt i denna Erikshjälpen på Afrikas horn Mamma Binto håller lilla Sumaia i famnen. Hon sitter med många andra kvinnor i skuggan under ett stort träd och väntar på sin tur. Hon väntar på majsmjöl, bönor, matolja och vatten. Hjälp som känns gudasänd för människorna här, hårt plågade av långvarig torka och brist på mat. Den största delen av byns boskap är redan död. Nu både längtar man efter och fruktar den dag då regnet kommer 6-13 Så gick det sedan 19 Hivsmittade Zipporah fick ny framtidstro. Porträttet 20 Magnus MackAldener: Vi berövades känslan att sånt aldrig händer oss. region. Genom utbildningsinsatser och hjälp till självhjälp kan vi bidra till att ge utsatta barn och familjer möjlighet att själva klara sin försörjning. Samtidigt försöker vi få myndigheter och politiker att ta sitt ansvar för att minska samhällets sårbarhet. Så här i slutet av året vill jag tacka er alla som bidragit till att Erikshjälpen kunnat vara med och göra skillnad för ännu fler utsatta barn och deras familjer i år. Tack till dig som skänker varor, jobbar eller handlar i våra second hand-butiker. Och till dig som ger gåvor via autogiro, månadsbrev eller på annat Krönika 25 Magdalena Vogt om rösterna som ingen hör. Bildkrysset 26 Klurigheter på höjden och bredden. Läs, titta och låt dig inspireras till rättvisare shopping. Sidan 24 sätt är med så generöst och bidrar till en bättre värld. Jag önskar dig en fridfull advents- och julhögtid. Bengt Swerlander Erikshjälpens generalsekreterare Du kan hjälpa 28 Julklapparna som räcker längre. 2 Erikshjälpens tidning Nr

3 nyheter Fara å färde På Central Kampala Taxipark trängs resenärer med olika resmål. Med en så kallad matatu, minibuss, tar du dig vart du vill i staden för Ugandashilling, eller drygt två kronor. Men du kan också åka vart du vill i landet med minibuss. En minibuss tar fjorton passagerare. Höga hastigheter och riskfyllda omkörningar äventyrar ofta säkerheten på landsvägarna. Även inne i stan kör minibussarna offensivt och risken för olyckor är stor i trängseln. Foto: Alexander Eriksson Koll på sina rättigheter Barnombudsmannen vill skapa dialog med barn och unga och öka deras kunskap om barnkonventionen och vilka rättigheter unga människor har. För att nå det målet har en webbplats anpassats för dialogen. Här kan personer upp till 18 år göra sin röst hörd och ge sin bild av hur Sverige lever upp till barnkonventionen. Idag känner bara vart femte barn till konventionen och vad den innebär. Källa: Foto: monica samuelsson Foto: shutterstock Fred på agendan Nobels fredspris delas i år mellan tre kvinnor; Leymah Gbowee, Tawakkul Karman och Ellen Johnson Sirleaf som är president i Liberia. Ellen Johnson Sirleaf är en stor inspirationskälla och hon är också en högt respekterad ledare världen över. Utan hennes skickliga diplomati med det internationella samfundet och hennes kunskaper om konfliktorsakerna i Liberia och närområdet hade inte fredsprocessen där varit så lyckosam. Att presidenten får Nobels fredspris sätter fokus på frågor om bl a könsrelaterat våld och det väcker hopp. Källa: Sida 12 exempelvis Tolv miljoner människor i världen lever, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, utan statstillhörighet eller medborgarskap. Som statslös saknar man grundläggande mänskliga rättigheter. Man har heller ingen automatisk tillgång till skolgång. Källa: DN.se Foto: kent larsson Foto: Monica samuelsson Gömda får plats i samhället Erikshjälpen utökar arbetet för barn med funktionshinder i Tanzania med hjälp av Sida-medel. I landet finns liten eller ingen kunskap om dessa barns rättigheter och många göms undan. En särskilt Enligt den rapport som UNICEF och WHO presenterade i september har barnadödligheten i världen minskat med 35 procent sedan Det gäller dock inte för Somalia där 18 procent av alla barn under fem år dör av orsaker som skulle kunna förebyggas. År av konflikter, politisk instabilitet och återkommande torka har gjort att Somalia nu är världens svåraste land att överleva i. Över 70 procent av befolkningen saknar tillgång till rent vatten. Även innan svältkatastrofen dog ett av sex barn innan de fyllt fem år. Det är rimligt att tro att de siffrorna nu kommer att bli ännu högre, säger Rozanne Chorton, chef för UNICEF i Somalia. utsatt grupp är barn som föds utan pigment och har albinism. Dagen innan jag kom till Tanzania hade en nioåring med albinism kidnappats. Man hade skurit av barnets arm. Kroppsdelar från albinos tros ha magiska krafter, berättar Kent Larsson, Erikshjälpens programkoordinator som besökt projektet. En första och mycket viktig del i projektet är därför att arbeta med policyoch påverkansarbete på nationell nivå. Erikshjälpens uppgift är även att verka för att barnen ska få gå i vanliga skolor. Flera barnråd startas där barn med funktionshinder kan göra sina röster hörda i samhället. Erikshjälpens uppgift är även att verka för att barnen ska få gå i vanliga skolor. Barnadödlighet högst i Somalia Foto: pelle Wahlgren Förbättrad hälsa men långsamt På tjugo år har dödstalen bland nyfödda i världen sjunkit. Högst är den fortfarande i utvecklingsländer och minskningen går långsamt i Afrika. Ändå har man märkt att insatser som gjorts för förbättrad hälsa hos kvinnor och barn gett resultat. Mellan år 1990 och 2009 gick antalet dödsfall under de fyra första levnadsveckorna ned från 4,6 miljoner till 3,3 årligen. 99 procent av dödsfallen bland nyfödda inträffar i utvecklingsländerna, varav Indien, Kina, Kongo-Kinshasa, Nigeria och Pakistan tillsammans står för hälften. Enbart i Indien dör nyfödda varje år. Allt enligt en studie publicerad i tidskriften PLoS Medicine. Ökad öppenhet i Kenya I Kenya har regeringen beslutat om att, tillsammans med Världsbanken, lansera en digital informationstjänst som ska göra det lättare för landets invånare att ta del av offentlig information. Förutom invånarstatistik innehåller hemsidan uppgifter om offentliga utgifter på både lokal och nationell nivå. Genom webbsiten go.ke har ett litet steg tagits för att skapa ett öppnare informationssamhälle. Medborgarna ska genom att kunna ta del av och granska information också kunna ställa krav på landets politiker. Källa: Sida 4 Erikshjälpens tidning Nr Erikshjälpens tidning Nr

4 TEMA svältkatastrofen Gudo berättar om livet som mamma mitt under svälten 10 Erikshjälpen redo att göra mer för de drabbade 13 Erikshjälpen på plats hos de drabbade Nu räddar vi liv Det är varmt och det är torrt. Den pågående katastrofen på Afrikas horn har under lång tid skapat rubriker ut över världen. Men här i byarna i Kenyas nordöstra provins, som vetter mot den somaliska gränsen, har de allra flesta bara ett för ögonen; att överleva dagen och rädda återstoden av en starkt decimerad boskap. Familjerna här är helt och hållet beroende av sin boskap för att överleva, berättar Kent Larsson, programkoordinator på Erikshjälpen. Tillsammans med den lokala partnerorganisationen Womankind har han varit på rundresa i delar av den drabbade regionen. Här genomför Erikshjälpen omfattande utdelning av vatten och förnödenheter till byar och familjer. Majsmjöl, bönor, matolja och rent vatten har distribuerats och fortsätter att delas ut. En hjälp som känns gudasänd för många av de familjer som redan varit med om att begrava både små barn och äldre. Jag slås av hur oerhört anpassningsbara människor är. Trots eländiga yttre förhållanden får många på något sätt ändå ihop vardagen. Men jag blir också väldigt upprörd över att människor som redan har det svårt drabbas hårdast av orsaker de inte själva varit upphov till. Då tänker jag både på klimatförändringar, råvarupriser, terrorism och korrupt politik, fortsätter Kent Larsson. Parallellt med Erikshjälpens katastrofinsatser pågår en kartläggning av hur behovet av hälsovård, utbildning och vattenförsörjning ska kunna tillgodoses här när den värsta katastrofen är över. Men också hur familjerna här ska bli mindre sårbara genom att fler försörjningssätt introduceras. De minsta barnen och de äldsta människorna i byarna har svårast att klara långvarig torka. De har för små egna vätskereserver i kroppen, säger byordföranden Mahamud i en av byarna Det är inte ovanligt att även ganska små barn sätts att vakta byns djur. Kameler används av nomaderna här för transporter och klarar lång tid utan vatten. Afrikas horn Plågat av torka, konflikter och svält Afrikas horn kallas den triangelformade halvön i nordöstra Afrika. Här ligger Eritrea, Etiopien, Djibouti och Somalia. Även de östra delarna av Kenya är starkt berörda av katastrofen, både genom långvarig torka och stora flyktingströmmar till lägren i bl a Dadaab. Afrikas horn är ungefär kvadratkilometerstort och bebos av drygt 80 miljoner människor, däribland ett stort antal kringflyttande nomader. 6 Erikshjälpens tidning Nr Erikshjälpens tidning Nr

5 TEMA svältkatastrofen I by efter by gapar vattencisternerna idag tomma. Kvinnorna tvingas vandra långa och farliga vägar för att hitta vatten till sina familjer. Rent vatten är en stor bristvara efter år av torka. som besöks. Särskilt utsatta är också gravida och kvinnor som just gått igenom förlossning. Mahamud bekräftar att den mat som delas ut räddar liv. Hur många man ändå mist vill han inte tala om. Döden är tabu i en tillvaro som går ut på att klara dagen. När vi inte har mat och vatten så blir många sjuka, fortsätter Mahamod. Näringsbrist och uttorkning men också förorenat vatten gör att smittor och åkommor sprider sig snabbt. Alarmerande idag är att så stora områden drabbats och att torkan pågått så länge. I Kenyas nordöstra provins är den övervägande delen av befolkningen somalisk. Här har man i generationer levt uteslutande av boskapsskötsel. Och så ser det ut i stora delar av Afrikas horn. När det varit torka på en plats har männen begett sig iväg med sina djur för att hitta vatten och bete på annat håll. Oberoende av landgränser har man vandrat långa sträckor. Så har det fortsatt och så har människor i långa tider klarat sitt uppehälle. Det som är alarmerande idag är att så stora områden är drabbade och att torkan pågått så länge att det idag är omöjligt för befolkningen här att faktiskt hitta föda till sina djur. Vägar kantas av kadaver efter boskap som aldrig hann fram till något vatten. Det är ett luttrat folk som bor här. Torrperioder är man van vid. Men Mahamod, som också är en av byns äldsta invånare, har aldrig förr upplevt något liknande. Samma vittnesmål kommer från många av de äldre som samlas i skuggan under det stora trädet. En sådan här torka har man aldrig sett maken till. Normalt väntar folket här korta regn mellan oktober och december och sedan längre regn mellan mars och april. Men nu har det inte regnat ordentligt på flera år. Och trots att man idag längtar och väntar mer än någonsin efter regn vet man att det, den dag det faktiskt uppenbarar sig, också kommer att skörda sina offer. Glädjen är stor när hjälpen kommer. Den ger näring och tänder framtidshopp. När man är svag och nedsatt är det väldigt lätt att drabbas av lunginflammation och andra sjukdomar när vädret slår om och det börjar regna. Det gäller både människor och boskap. Eftersom det varit torrt så länge har många kvinnor inte heller kunnat täta sina hyddor som de annars brukar, berättar Hubbie Hussein från Womankind och fortsätter; Männen ansvarar för djuren men i takt med att boskapen decimeras mister de sin självkänsla och sitt hopp. Boskapen står för trygghet och identitet. Så länge man har sina djur vet man att man kan försörja sin familj. Den katastrof vi nu ser är därför mycket allvarlig på flera plan. Och trots att torkan fortfarande pågår och svältkatastrofen biter omkring sig så planerar Erikshjälpen och Womankind redan idag hur det fortsatta arbetet ska se ut i provinsen när katastrofen är över. Vi behöver dubbla fokus, förklarar Kent Larsson som är inriktad på ett långsiktigt utvecklings- och påverkansarbete i regionen. Vi vill ge mat och vatten för att rädda liv i det akuta skedet. Och vi vill ge hjälpen till människor som ännu är kvar i sina byar. Detta för att förhindra att ännu fler ansluter sig till de snabbt växande flyktinglägren. Har människor väl hamnar där är det så mycket svårare att återskapa ett normalt liv. Samtidigt måste vi lyfta blicken och se längre. Alltför långvarig katastrofhjälp riskerar att passivisera. Vi vill så tidigt som möjligt introducera fler och nya försörjningsformer. Att, som idag, vara helt beroende av boskapsskötsel, gör människor oerhört sårbara. Med fler, om än små, inkomstkällor står man sig bättre även i mer extrema situationer. Det Erikshjälpen och Womankind nu planerar, med stöd bland annat från Radiohjälpen och Världens Barn, är att uppmuntra till och introducera även odling, skinnberedning och andra näringar. Detta är ett långsiktigt arbete men det finns goda exempel. Att få boskapsskötare att alls ägna sig åt odling är omvälvande. Det tar tid. Eftersom människor här levt som nomader innebär det verkligen en stor förändring, säger Sophia Abdi Noor som grundat Womankind. Men vi har sett familjer som vågat ta steget och det gör oss hoppfulla. Genom att både odla och hålla boskap finns det möjlighet till bredare försörjning. Det hjälper också familjerna att bli bofasta så att barnen kan gå i skolan, vilket på många håll är ovanligt idag, fortsätter Adbi Noor. Långsiktiga insatser krävs för en mer hållbar livssituation. I den här regionen är flickor och kvinnor väldigt utsatta, även i tider då det inte är torka. Här praktiseras grövsta formen av kvinnlig könsstympning. Här finns många exempel på barnäktenskap och månggifte. Här har de allra flesta, både män och kvinnor, aldrig fått lära sig läsa och skriva. Det behövs verkligen långsiktiga insatser för att en mer hållbar livssituation ska kunna slå rot. Text och Foto: Monica Samuelsson Man väntar alldeles för länge på att söka vård. En del verkar hoppas att sjukdom ska försvinna på samma sätt den kom, men det gör den sällan. Tvärtom blir det svårare att rädda de allvarligt sjuka när förloppen är långt framskridna, säger Franz Nuijten, anestesiläkare i tjänstgöring på sjukhuset i Garissa. Hit har Erikshjälpen sänt läkare genom Skandinaviska Läkarbanken under många år. Idag, under pågående katastrof på Afrikas horn, fyller sjukhuset i Garissa en än mer central funktion. Hit remitteras nämligen de allvarligt sjuka patienter som inte kan tas om hand på de stora flyktinglägren i bland annat Dadaab. På sjukhuset i Garissa finns en stor, provisorisk anläggning som uteslutande tar emot sjuka och skadade från flyktinglägren ett tiotal mil bort. Vi ser många uppsvällda magar, mycket undernäring och uttorkning. Men här finns också de som blivit svårt sjuka av smutsigt vatten och av epidemier som Trädens berättelser I trädkrona efter trädkrona är paket uppknutna. Detta vittnar om att många familjer är på flykt undan torkan. När nomader lämnar ett område i sökandet efter vatten och bete till djuren binder många upp sina tillhörigheter i träden som för att säga vi är borta men bor här när vi kommer tillbaka. Många kommer för sent sprids snabbt i värmen, smutsen och bland människor som tvingas leva alltför trångt i överfulla flyktingläger, säger Franz Nuijten. n Vi har kunnat rädda många men inte alla. Små barn och äldre drabbas allra hårdast eftersom de inte har så stor vätskereserv i kroppen. Gravida och nyförlösta kvinnor är också oerhört sårbara i så här extrema lägen, säger läkare Franz Nuijten. 8 Erikshjälpens tidning Nr Erikshjälpens tidning Nr

6 TEMA svältkatastrofen I by efter by möter vi människor som kämpar för sin överlevnad. Rent vatten är en bristvara liksom mat som kan ge näring och mättnad. På nätterna är hungern som värst. Gudo, mamma till nio barn, berättar att hjälpen som delats ut har räddat liv. Gudo berättar att den långvariga torkan drabbar familjer på många olika sätt. Vi har förlorat allt Text och foto: Monica Samuelsson Så kan du hjälpa! Vill du också hjälpa de drabbade på Afrikas horn? På sidan 32 kan du läsa mer om hur delad glädje kan bli dubbel glädje! Välkommen med din gåva på plusgiro Märk din inbetalning Erikshjälpens katastroffond. Tack! Eftersom det inte regnat hittar jag inte längre något att täta vår hydda med, berättar Gudo och pekar på stora hål i taket på familjens hydda. Vi har inte skydd mot solen på dagen och inte mot kylan på natten. Och vad ska hända med oss om regnet kommer, frågar hon sig. G udo är trettioåtta år och har hunnit föda tio barn, fem pojkar och fem flickor. En av flickorna dog redan som nyfödd. Under de Så senaste årens torka har familjen dessutom förlorat det mesta av sin boskap, något som starkt påverkar möjligheterna till försörjning. Vi träffar Gudo, maken Siat och barnen i en by ute på landsbygden i höjd med Ijara i Kenyas nordöstra provins. Härifrån är det inte långt till den somaliska gränsen och även Gudo och hennes familj är, precis som de allra flesta här, av somaliskt ursprung. Gudo fortsätter att visa oss familjens hydda, eller rättare sagt hyddor. Föräldrarna bor med de mindre barnen i en hydda. De äldre barnen bor i en annan precis bredvid. Gudo har själv byggt båda två. Här är det kvinnans uppgift och Gudo är duktig, både på att bygga hyddor och att fläta staket. Det har hon gjort länge för att tjäna pengar till familjens uppehälle. Hon har samlat kvistar och pinnar som hon sedan noga flätat samman till både vackra och hållbara staket som många i grannskapet efterfrågat. Idag hittar Gudo inte längre något material att bygga staket av. Torkan har förstört det mesta. Tidigare skar och sålde jag också gräs till att täta hyddor med, men gräs har vi inte haft i området på flera år nu, fortsätter Gudo och pekar med handen på det torra landskap som breder ut sig runt familjens boplats. Någon utbildning har hon inte. Varken Gudo el- kan du hjälpa! Vill du bidra till en hållbar utveckling för både människor och natur? Välkommen med en gåva till plusgiro Använd gärna bifogat inbetalningskort och märk med Hållbar utveckling. Tack! På många håll i världen vilar ett tungt ansvar på barns axlar att vara med och försörja sin familj. Så även här i norra Laos där Erikshjälpen är på plats för att långsiktigt verka för hållbar utveckling och för barns rätt att få gå i skolan. 10 Erikshjälpens tidning Nr Erikshjälpens tidning Nr

7 TEMA svältkatastrofen Gudo med barnen Baroako, Nasra, Abdi och Marian i en av familjens två hyddor. gör gröt. Nu håller vi hungern borta och bönorna ger bra näring. Tidigare fick familjen torkade majskorn från den statliga utdelningen. Men den majsen var rutten och det kröp larver och andra insekter i den. Både vi själva och de djur vi då hade blev sjuka av det vi åt. Barnen fick bloddiarré och jag blev också dålig och kräktes, berättar Gudo som är tacksam över att den hjälp familjen nu får består av bra majsmjöl, matolja, bönor och rent vatten. Men utmaningarna är inte över för att familjen fått sina tilldelningar av mat. I träden runt hyddorna kommer babianer fram när Gudo kokar välling. De känner lukten och närmar sig ofta för att få tag på maten. De gör aldrig närmanden när min man är här men när jag är ensam har det flera gånger hänt att de gått till anfall, säger Gudo som berättar att barnen också flera gånger blivit bitna av aporna. Råttor och vårtsvin är andra djur som också gärna ger sin in i kampen om familjens mat. Av Hasinur den utdragna torkan har Gudo och maken Siat blivit fysiskt nedsatta. Energin saknas och familjens motståndskraft mot sjukdom är kraftigt reducerad. Barnen får oftare infektioner och trots att vatten nu är det man längtar mest efter så är rädslan för regn stor. Börjar det regna vet vi att många människor och djur kommer att dö av det också, precis som av torkan. När vi inte haft ordentligt med vatten och mat på länge så drabbas vi lätt av lunginflammation och andra sjukdomar när vädret slår om, förklarar Gudo som också öppenhjärtligt berättar om det äktenskapliga samlivet också påverkas av katastrofen. När vi under lång tid saknar vatten så kan vi inte hålla oss rena. Då känns det inte heller bra att vara nära varandra, säger Gudo och berättar att detta blivit en sorg både för henne och hennes man. Många familjer har redan lämnat området där Gudo och familjen bor. Även om tanken ibland varit lockande att söka sig någon annanstans för att säkra sitt uppehälle har det inte varit något alternativ för familjen. Vi är för svaga för att flytta och barnen är för små. Vi skulle aldrig orka bryta upp härifrån och ta oss till någon bättre plats. Men Gudo har sina tankar och idéer för hennes och familjens framtid. Någon gång kommer ju regnet tillbaka. Någon gång ska hon väl återfå sina krafter. Vi är beredda på förändring. Vi är villiga att lära oss nya saker och hitta andra sätt att försörja oss. Jag tänker på hur det brukar vara när de långa regnen kommer. Då är det svårt att ta sig till stan. Kanske kunde jag då ha en kiosk här i byn. Kanske kunde det bli ett sätt att tjäna pengar till mat och skola, säger Gudo som också är positiv till tanken på att lära sig odling och andra former av försörjning. Min dröm är att barnen ska kunna fortsätta läsa. Min äldsta dotter är tretton år nu och går i sjätte klass. Hon är vacker och skulle vi gifta bort henne så skulle vi få en del pengar. Men det sker bara över min döda kropp och det vet min man om. Jag ger honom inte rätt att gifta bort henne. Nu hoppas vi på framtiden. n Vi är redo att göra mer Kenya ler Siat har gått i skolan. Läsa och skriva kan de inte och även på den punkten är det Igor med dem som med de flesta andra i regionen. Analfabetismen är mycket utbredd. Nu håller vi hungern borta och bönorna ger bra näring. Jag kan inte läsa själv men jag älskar utbildning och har gjort allt jag kunnat för att barnen ska få gå i skolan trots att skoluniformer och böcker kostar mycket, berättar Gudo. Den torka som drabbat Afrikas horn har slagit hårt mot stora delar av befolkningen här. Gudo och Siat har själva fått se sin boskap dö. I takt med det har Siat blivit mer och mer inåtvänd. Han mår inte bra, varken fysiskt eller mentalt, säger Gudo som konstaterar att makarna alltid delat på ansvaret för familjen. Det är annars inte ovanligt här att kvinnan ensam bär ansvaret för att det ska finnas mat att äta. Men Gudo och Siat har varit bra på att jobba tillsammans. Och Gudo är på många sätt mer frispråkig än vad många andra kvinnor i området skulle vara. Torkan och bristen på vatten och mat är svår. Den påverkar oss på så många sätt. Fortsätter det så här kommer vi att förlora många fler liv, säger Gudo utan att närmare precisera. Men läget är allvarligare än någonsin. Den mat vi fått har räddat våra liv. Så är det. Vi har blivit välsignade, säger Gudo som inte nog kan förklara hur glad och tacksam hon är för det vatten och den mat familjen fått genom Erikshjälpens distribution. Av majsmjölet kokar jag välling till barnen. På så sätt räcker det längre än om jag Rent vatten och mat fortsätter vi bistå människor med så länge situationen är akut, säger Kent Larsson på Erikshjälpen som berättar om åtskilliga byar som nåtts av hjälp i form av rent vatten, majsmjöl, bönor och matolja. En ständig dialog förs med samarbetspartnern Womankind i regionen för att styra insatserna så att de kommer till allra störst nytta. Vi har beredskap för att fortsätta våra katastrofinsatser och vi känner ett värdefullt stöd från svenska gåvogivare som verkligen visar ett stort hjärta för människor i de drabbade områdena. Det är fantastiskt att se, fortsätter Kent Larsson som för år 2012 planerar att integrera katastrofhjälpen i det långsiktiga arbete som då tar fart. Idag ger vi hjälp i byarna för att få människor att faktiskt stanna kvar och inte ansluta sig till de stora flyktinglägren. Väl där kan det ta åratal innan man lyckas återvända till sitt hemområde och få en fungerande vardag igen. Vi vill rusta lokalsamhället så att människors grundläggande behov kan tillgodoses på bynivå. Här handlar det om vattenförsörjning, hälsovård, skola men också att hitta fler sätt att försörja sig på. Idag är människor helt beroende enbart av sin boskap. Genom att introducera odling och andra näringar hjälper vi människor att klara framtiden bättre. Både katastrofhjälp och långsiktiga insatser kostar pengar. Det gör varje gåvogivare till en central person i hjälpoch utvecklingsarbetet här. Läs mer och se filmsekvenser på www. erikshjalpen.se. 12 Erikshjälpens tidning Nr Erikshjälpens tidning Nr

8 Stor skillnad mellan kille och tjej Mary, 21 år, får stöd genom Erikshjälpens stipendieprogram för tjejer i norra Kenya. Här möter hon praktikanterna Lisa och Sofie över chapatis och bönor på en servering i Marsabit. Det blir ett samtal om flickor och kvinnors situation och om framtiden. Mary lyser upp och vinkar när hon anländer bara en halvtimma sen. Inte så farlig afrikatid, tänker vi. Hon riktigt sprudlar, energiknippe som hon är. Och hon har mycket att berätta, inte minst om skillnaden mellan män och kvinnor i regionen. Män har mycket större frihet att göra vad de vill. Som kvinna blir man lätt beskylld för att vara lat och lösaktig. Det krävs nästan ingenting. Folk älskar att prata. På serveringarna är det alltid fullsatt av män. Kommer en kvinna dit ses hon antingen som väldigt lat som inte lagar sin egen mat. Eller så tror man hon är prostituerad. Det är så samhället ser det. Som tjej i Marsabit måste man verkligen tänka på hur man ser ut. Klär man sig för vågat, då är ryktena igång direkt. På samma sätt kan de starta om en tjej skulle fråga sin manliga lärare något efter lektionens slut. Att hämta vatten tillhör kvinnans sysslor i Marsabit. Ett tungt arbete eftersom det ofta är långt att gå till brunnar och pumpar. Foto: Lisa Johansson Mary säger att man visst kan ha manliga vänner. Man får bara se till att inte prata för mycket med dem och inte utan någon annan i sällskap. Men att gå ensam med en man på stan drar snabbt till sig uppmärksamhet. När vi ätit klart passerar vi några killar som sitter under ett träd. Mary förklarar att det skulle bli ramaskri om tjejer gjorde likadant. Kvinnor kan ju inte sitta och lata sig! När det kommer till giftermål och vem en kvinna ska gifta sig med finns stora skillnader familjer emellan. Mary berättar att om föräldrarna är utbildade, och om flickan själv gått i skolan, då är chansen mycket större att hon själv får vara med och välja vem hon ska gifta sig med. På Läs hela samtalet med Mary på www. ungfadder.se landsbygden håller man mer på traditionen och familjen kan då gifta bort sin dotter vid vilken ålder de vill och med vem de vill. Det händer att flickor blir bortgifta redan nio eller tio år gamla och så snart flickan får mens kommer första graviditeten. En kvinna i Marsabit får alltid mer respekt om hon föder en son än om hon föder en dotter. När min mamma födde fem döttrar i rad gifte min pappa sig med en kvinna till, bara för att han så gärna ville ha en son också. Precis efter det andra giftermålet, fick även Marys mamma en son. Vi är sex systrar och en bror som är födda av min mamma, berättar Mary. Vi frågar Mary hur hon själv ser på framtiden och egen familj. Hon berättar att hon vill ha tre eller fyra barn, och allra helst av båda könen. n Text: Lisa Jonsson och Sofie Persson som under året haft praktikantplats i Kenya genom Erikshjälpen. Livet på gatan ibland självvalt Åttaårige Kizza är ett av många barn som söker lyckan på Ugandas gator, eller kanske snarare flyr olyckan från svåra familjesituationer med dålig ekonomi och små framtidsutsikter. Han har valt att bo på gatan, trots att han har kvar båda sina föräldrar. Erikshjälpens samarbetspartner Child Restoration Outreach arbetar med den svåra uppgiften att ge barnen nya möjligheter och att få dem att själva ändra sina val. Hårt arbete är vardag för barn här i Uganda. Mat för dagen är en ständig osäkerhet och det förekommer även barnmisshandel. Vissa barn kommer i skymundan av skilsmässor, där styvföräldrarna stöter bort dem. Andra barn har förlorat sina föräldrar i malaria eller aids. Medellivslängden är så pass låg, att idag bor det fler barn än vuxna i Uganda. Även om detta gör att fler föräldralösa barn tvingas att bo på gatan, så är det långt ifrån alla gatubarns historia. Det är vanligt att släkten tar hand om barn som blivit föräldralösa. Att leva på gatan är ofta barnens egna val, för i de flesta fall så finns åtminstone en förälder i livet, eller som i Kizzas fall, båda. Som nykomling på gatan säger Kizza att han trivs, men att han får stryk av äldre gatubarn och även av polisen. Han har bott på gatan i fem månader och försörjde sig i början på att sälja skrot. Idag säljer Kizza och en kompis tunnbröd, så kallade chapatis. Ibland hjälper de en dam att sälja minibananer och får som tack ibland mat och husrum. Kizza är glad över att ha kommit i kontakt med centret. Ännu är han inte redo att återvända hem. Men han vet att hjälp finns den dag han känner sig mogen för det beslutet. Men då vill Kizza hem till sin mamma istället. Att få gatubarn att själva fatta beslutet att återvända hem är en lång och ofta arbetssam process. Men på centret får barnen ändå möjlighet att vara just barn. n På frågan varför Kizza lever på gatan berättar han att föräldrarna mycket riktigt lever, men att de separerat. Kizza skulle kunna bo hos sin pappa, men att han skaffat ny fru och ny familj. Det gör att Kizza känner sig utanför och oönskad. När han tidigare bodde hos sin pappa tvingades han jobba hårt för knappt någon mat alls. Kizza beslutade sig då för att rymma. Han skulle bege sig långt hemifrån till en plats där hans föräldrar inte skulle kunna hitta honom. Kizza säger att han älskar sina föräldrar men att han är rädd eftersom han många gånger fått ta emot stryk. Text: Alexander Eriksson som också han haft praktikantplats genom Erikshjälpen. Illustration: Sara Bergqvist Kizza tog sig till staden Masaka, sex mil från hemstaden Mateete. Idag kommer han regelbundet till det center som stöds av Erikshjälpen och som arbetar med att fånga upp barn på gatorna. Organisationen verkar i fyra städer i Uganda och jobbar med att försöka återförena barnen med sina familjer. 14 Erikshjälpens tidning Nr Erikshjälpens tidning Nr

9 Brevväxlade med Erik Nilsson Karin har följt arbetet från start Karin Lundin har under nästan hela sitt liv följt Erikshjälpens arbete och utveckling. Redan som mycket ung började hon sälja bokmärken och små kort till förmån för den verksamhet som sedermera kom att bli Erikshjälpen men som då ännu var i sin linda. Jag brevväxlade faktiskt med Erik Nilsson några år. Det var mor och far som hade läst en artikel om honom och i den hade det efterfrågats brevvänner. Mor tyckte gott att jag kunde skriva och så blev det, berättar Karin Lundin när vi möter henne i lägenheten i Uppsala. Några brev har Karin Lundin inte kvar från brevväxlingen med Erik Nilsson. Men några bilder och bokmärken finns sparade i familjealbumet. Det var bra gjort av honom! Tänk att vara så sjuk och ha det så svårt och samtidigt ändå tänka så mycket på andra. Han hade verkligen nöd för sjuka barn. Vi bodde i Vendel i Uppland som barn och far var körledare i Missionskyrkan. I samband med en julfest gjordes det en insamling för Erik Nilssons arbete. De pengar som då kom in bekostade Eriks första skrivmaskin. Sedan dröjde det inte länge förrän tidningen De sjukas vän började ges ut, minns Karin som blev en flitig försäljare också av tidningen. Jag sålde tidningen överallt. Det var verkligen roligt gifte sig Karin med Alvar som var pastor och som fick sin första tjänst i Dikanäs i Västerbotten. Även där fortsatte Karin att sälja tidningen De sjukas vän. Vi fick med åren fem barn. Eva, Stefan, Micael, Samuel och Elisabeth. Alla har faktiskt cyklat runt, knackat dörr och sålt tidningen, skrattar Karin som berättar att familjen genom makens pastorstjänst kom att flytta ganska mycket. Efter Dikanäs blev det Mora och efter Mora blev det Lycksele. Sedan gick färden till Koppom i Värmland och så till Avesta innan det blev Lycksele igen för en andra period där. Tyvärr har jag inte breven från Erik Nilsson kvar men visst hade det varit roligt att kunna läsa dem idag, fortsätter Karin som aldrig träffade Erik Nilsson personligen. Det var nog många som skrev till Erik Nilsson. Det var ju fantastiskt att han orkade så mycket trots att han periodvis var väldigt svag, säger Karin Lundin som fascineras över den utveckling organisationen haft och som också fortsatt att stödja Erikshjälpens arbete för utsatta barn. Jag sålde tidningen överallt. Det var verkligen roligt. För två år sedan blev Karin änka. Ett fint fotografi av en älskad och nu oerhört saknad make står på det lilla bordet i hallen. Visst är livet märkligt. Först är man ensam. Sedan träffar man den som man vill gifta sig med. Då blir man ett. När sedan den andre går bort, då känner man sig halv, säger Karin Lundin som under alla år fortsatt att stödja Erikshjälpens arbete för utsatta barn. Det känns bra att ge till Erikshjälpen. Ibland är det något särskilt upprop som känns extra angeläget. Annars ger jag dit det bäst behövs. Text och foto: Monica Samuelsson Foto: Monica Samuelsson Foto: Johanna Lidholm Foto: Magnus Boijsen Järnspikar eller kanske hårdvara och mjukvara sida vid sida. På marknaden i utkanten av Chimoio, Mocambique ligger byggvaruhandeln vägg i vägg med textilbutiken. Humöret på topp Denna lilla flicka hade fallit och brutit båda lårbenen och fick sträckbehandling i tre veckor, berättar Magnus Boijsen, kirurg som för en tid sedan tjänstgjorde för Skandinaviska Läkarbanken i Nepal. När det inte finns samma utrustning som hemma får man ta till sin kreativitet och skapa hjälpmedel av det material som finns. Det gick bra och den här tjejen var fantastisk. Hon var lika glad hela tiden, trots det hon varit ute för. Att hålla skärpan Hur gör du när du slipar knivar? Så här smidigt kan det vara för den som tänkt till. En syrlig skida På många håll i Afrika, Asien och Latinamerika äter man tamarind. Namnet är arabiska och betyder indisk dadel. Tamarinden är en ärtväxt, träden blir höga och dess ved är mycket hård. Fruktbaljor och frön används i matlagning. Den omogna tamarindskidan äts som grönsak. Frukten är mycket syrlig. I det västerländska köket förekommer tamarinden bl a i HP-sås och Worcestershiresås. Tamarind har ofta använts som medicin och anses av många stimulera matsmältning och dämpa feber. Att gurgla tamarindvatten anses också kunna lindra halsont och ha antiseptisk verkan. Varje barn har rätt till social trygghet. (Barnkonventionen artikel 26) Rent och snyggt Att hjälpa till hemma är en självklarhet för de allra flesta barn i världen. Många får göra sina egna sopborstar av ris och hjälpa till att hålla rent runt hemmet. Foto: åsa dahlgren Foto: Magdalena Vogt Framgångsrik affärsidé KULTUR Egen härd guld värd Med hjälp av en ranglig stege tar sig den laotiska geten in i sin egen lilla bambuvilla. Att dela ut getter och träna bergsbefolkningen i Laos i hur de ska skötas är ett sätt för Erikshjälpen att hjälpa fattiga familjer att få inkomst och mat. Under regnsäsongen stiger vattnet i floderna kraftigt vilket gör framkomligheten svår i bergstrakterna kring Boun Tai i Laos. Denne man har dock vänt problemen till en möjlighet. Med en egenhändigt snickrad bambuflotte drar han mopedister över den översvämmade vägen kip kostar resan enkel väg. Det motsvarar fyra kronor. Får han mer än två passagerare per dag och det får han tjänar han mer pengar än de flesta här i trakten. Erikshjälpens personal i området tillhör stamkunderna. Foto: åsa dahlgren Foto: Magdalena Vogt Foto: Monica Samuelsson 16 Erikshjälpens tidning Nr Erikshjälpens tidning Nr

10 så gick det sedan Nu skiner solen även på kvällen De fem nya solpanelerna på skolan i Munteme ger ljus över undervisningen på många sätt. En vanlig dag räcker strömmen från att det blir mörkt fram till midnatt och två timmar på morgonen. Men att kunna erbjuda elektricitet och ljus i lärarbostäderna på kvällen är också viktigt för att kunna rekrytera och behålla bra lärare. Ungefär fyrtio minuters bilfärd på regnsargade, röda grusvägar, utanför staden Hoima i norra Uganda, hittar man Munteme School. Skolan grundades 2002 av Erikshjälpen tillsammans med den lokala samarbetspartnern Redeemed of the Lord Evangelistic Church (RoLEC) och har nu cirka 310 elever inskrivna från förskoleklass till sjundeklass. Munteme School utmärker sig resultatmässigt som en av de bästa i Uganda. Men rektor Rwehobuganzi Owen har, tillsammans med sin lärarstab, siktet inställt på att bli nummer ett. Då behövs bra lärare, något som kan vara svårt att få ute på landsbygden. Roland Nissfolk, programkoordinator på Erikshjälpen förklarar: En lärare i Uganda har mycket låg lön, ungefär 750 kr i månaden. Ofta kommer de inte från trakten utan bor på skolområdet under terminerna. Många vill inte flytta ut på landsbygden där det sällan finns elektricitet. Så att ha el i lärarbostäderna gör att det är lättare att få bra lärare till skolan och att få behålla dem längre. Erikshjälpen har i år haft möjlighet att finansiera solpaneler till skolan och redan i januari var installeringen igång. Idag finns Solpanelerna gör det möjligt att alltid kunna bedriva morgon- och kvällsundervisning. fem solpaneler på skolan kopplade till varsitt batteri. Solpanelerna gör det möjligt att alltid kunna bedriva morgon- och kvällsundervisning. De förser lärarbostäderna, anslutande latriner samt klassrummen för sjätte och sjunde klass med ström. När jag berättar om solpanelerna för mina kompisar från andra skolor blir de imponerade och lite avundsjuka, berättar Peninnah, tolv år. Den ordinarie strömtillförseln på skolan är både opålitlig och begränsad. Lärarna brukade klaga över att de inte kunde förbereda sina lektioner på kvällstid på grund av att det var för mörkt. Alla lärare har inte möjlighet att köpa egen olja till sina lampor och undervisningen blev då lidande, säger rektor Owen. Att kunna förbereda sin undervisning utan avbrott och även kunna använda strömmen för fritidsaktiviteter då den ordinarie strömförsörjningen inte fungerar är viktiga aspekter för lärarna på skolan. Sedan solpanelerna installerades i januari har Owen anställt tre nya lärare och han tror att solpanelerna är en av de bidragande faktorerna till varför många lärare nu söker sig till skolan. Tre av de fyra skolor som drivs i Uganda med pengar från Erikshjälpen har nu utrustats med solpaneler för att säkra eller förse skolorna och lärarbostäderna med ström. För elever och lärare på dessa skolor skiner solen även när den gått ner! n Foto: Philip Albertsson, praktikant Text: Jessica Albertsson, Praktikant Zipporah fick en ny chans och öppnade restaurang Mina gäster vet att jag är smittad Jag ville ta livet av mig. Jag ville ta gift för att få slut på allt. Men en väninna bad mig gå till sjukhuset istället. Idag är jag glad att jag lyssnade på henne. Zipporah sitter vid ett bord i den servering hon öppnade för en tid sedan. Att hon skulle orka driva egen restaurang och därtill ha tre anställda kunde hon inte drömma om för några år sedan. Då hade hiv-infektionen gjort henne så svag att hon bara orkade gå mycket korta sträckor åt gången. Jag fick veta redan för tio år sedan att jag var smittad. Min man hade lämnat mig och jag fick snart höra att han hade dött. Vi pratade aldrig om att han skulle ha haft hiv. Det var något jag fick veta senare, säger Zipporah som själv var smittad i fyra år innan hon äntligen tog sig till läkare för att få bromsmedicin. Då hade jag redan flyttat hit till Emali för att kanske kunna starta en ny tillvaro här, berättar Zipporah som har en son tillsammans med sin förste man och sedan ytterligare en dotter som idag är sex år gammal. Hon är smittad från födseln men det vet barnen inte om. Jag tycker det är svårt att prata om det. Jag vill att hon ska få vara barn. Hon har problem med ögonen och hon är väldigt känslig för infektioner, men vi ser ändå att hon blir starkare av de bromsmediciner hon får, fortsätter Zipporah som under lång tid besökt de samlingar för hivsmittade som Erikshjälpens samarbetspartner anordnat. I gruppen har ett antal smittade också fått möjlighet att ta mindre lån för att komma igång med näringsverksamhet av olika slag. Zipporah är en av dem och idag är hon stolt över att kunna driva lunchserveringen. Mina gäster vet att jag är hiv-positiv. Därför vill de inte att jag lagar maten. Men de kommer gärna hit och äter om jag serverar, berättar Zipporah vars servering på kort tid lyckats få en trogen kundkrets. Jag har anställda som lagar maten. Själv serverar jag och tar betalt. Jag håller allt rent och snyggt omkring mig och det uppskattar gästerna. Jag betalar också lön till mina anställda varje dag. Och dessutom Det är fasansfullt att tänka att ens barn skulle lämnas ensamma. äter de gratis här tre gånger om dagen, säger Zipporah som inte kan dölja den glädje hon idag känner. Tidigare var jag skräckslagen av tanken på vad som skulle hända med barnen om jag dog ifrån dem. Det är fasansfullt att tänka att ens barn skulle lämnas ensamma. Idag mår vi bra och min dotter blir hela tiden bättre. Nu vill jag leva och se mina barn växa upp. Det är mitt stora mål. n Text: Monica Samuelsson Foto: Åsa Dahlgren 18 Erikshjälpens tidning Nr Erikshjälpens tidning Nr

11 porträttet Jag tror att något går förlorat i livet om vi förnekar döden. I Sverige är döden tabu. Människor får inte dö och absolut inte barn. Och dör barn på sjukhus så måste det vara någons fel. Jag är glad för läkare som vågar göra det de kan. Barn kommer inte med en manual. Många gånger handlar det om att våga spänna bågen och göra det man inte gjort förut, säger Magnus, här med minstingen Hannes i knät. Magnus MackAldener När livet är en lövtunn glasbubbla En morgon när Ellen var fem månader gick Maria och jag över sjukhusets parkering. Vi var medvetna om att vi denna dag skulle stänga av respiratorn. Det var inte meningsfullt att fortsätta. Tankarna trasslade till sig. Hur gör man, vad säger man när ens barns liv ska sluta?...men vi stängde inte av. Det gick en dag. Och så en till. Det gick en månad, ja flera. En dag när Ellen var drygt ett år fick vi åka hem för gott. text Monica Samuelsson foto Tommy Hvitfeldt Magnus MackAldener Född Som Magnus Aldener i Stockholm Uppvuxen i Norra Botyrka. Familj Gift med Maria Mack. Tillsammans har de Joel (11 år), Ellen (9) och Hannes (4) vilket gör att släkten MackAldener idag har fem medlemmar. Till vardags Är ingenjör och leder en organisation inom research och utveckling av avgasrening för lastbilar. Gillar Att springa och cykla. Folk säger att jag har sådan karaktär som ger mig ut i regnet. Det är inte karaktär. Det handlar om välbefinnande och att få tid att tänka fritt. Tycker också om att föreläsa, både om erfarenheterna som förälder till ett tidigt fött barn och om kreativt ledarskap. Magnus MackAldeners tal vid invigningen av Lilla Erstagården* i Stockholm ifjol är svårt att glömma för den som var med. Många berördes av hur han och hustrun Maria redan i vecka tjugofyra fick en dotter på 700 gram. Det såg inte ut som någon dotter. Det såg inte ut som någon son heller. Det såg ut som en fågelunge med gladpackstunn rosa hud, berättade Magnus. Drottning Silvia, som skulle hålla invigningstalet, fick be om en extra minut för att samla sig. Och sanning å säga skulle ingen av oss klarat strupen efter Magnus berättelse. Därför ringer jag också nu, långt senare, upp Magnus MackAldener och frågar om jag kan få höra lite mer. Vi backar bandet. Vi tar oss tillbaka till Magnus är nyfödd son till lärarparet Ulf och Lena. För att vara med och bygga upp en kyrklig gemenskap flyttar de till den nyetablerade förorten Norra Botkyrka söder om Stockholm. Miljonprogram. Nya tider. Nya möjligheter. Magnus uppväxtmiljö är akademisk. Kunskap är viktigt liksom betoningen av alla människors lika värde. Det var en tid av mycket vi sätter oss i ringen och tar varandra i hand. Mamma och pappa var väldigt engagerade. De var statligt anställda och befann sig mitt i en tid av samhällsbyggande. Vår förort växte från noll till trettio tusen på bara några få år, säger Magnus som nu gick i mellanstadiet, var lite hemkär och redan ganska prestationsorienterad. Det poängterades ju att man skulle förvalta sitt pund. Jag var en dålig läsare men mamma och pappa lät mig inte misslyckas. Mamma högläste ur mina läxböcker. Jag lyssnade och lärde. De tog mig över puckeln tills jag insåg att jag faktiskt hade det ganska lätt för mig. Det tekniska intresset tilltog. Inte minst under långa somrar hos morfar i Värmland. Varje år fick Magnus ett nytt verktyg med sig hem från morfars aldrig sinande förråd. 20 Erikshjälpens tidning Nr Erikshjälpens tidning Nr