Stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

Transkript

1 Stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) En kommun har inte ansetts behörig att genomföra en lex Sarah-utredning avseende ett assistansbolag eller att förelägga bolaget att inkomma med en handlingsplan (Dnr ) Beslutet i korthet: En myndighetschef i en kommun inledde en lex Sarahutredning efter att hon fått kännedom om misstankar om att en assistansberättigad enskild utsatts för missförhållanden i den enskilt bedrivna verksamhet som svarat för genomförandet av insatserna för den enskilde. Efter utredning gjordes bedömningen att åtgärder behövde vidtas för att vissa arbetsmetoder skulle upphöra. Socialförvaltningen utfärdade därför ett föreläggande för assistansbolaget att inkomma med en handlingsplan om vilka åtgärder som bolaget planerade att vidta för att komma till rätta med missförhållandena. Fråga i ärendet är om förvaltningen haft behörighet att utföra en utredning enligt lex Sarah och om förvaltningen har kunnat förelägga assistansbolaget att ta fram en handlingsplan. I beslutet konstateras att syftet med lex Sarah-bestämmelserna är att komma till rätta med brister i den egna verksamheten, att utveckla denna och att förhindra att liknande missförhållanden uppkommer igen. Det är den som bedriver verksamheten som har att utreda, avhjälpa eller undanröja eventuella missförhållanden i sin verksamhet. Ansvaret för att vidta lämpliga åtgärder i dessa avseenden är i enskilda verksamheter således begränsat till den juridiska personens behöriga företrädare. Följaktligen har förvaltningen inte haft någon behörighet enligt lex Sarah-bestämmelserna att genomföra en utredning avseende eventuella missförhållanden i assistansbolagets verksamhet eller att förelägga bolaget att inkomma med en handlingsplan. Sådan möjlighet åligger dock Inspektionen för vård och omsorg såsom tillsynsmyndighet. Anmälan I en anmälan som kom in till JO den 2 april 2014 framförde Ingela K., som företrädare för Tindra personlig assistans AB (Tindra), klagomål mot socialförvaltningen i Åstorps kommun (förvaltningen) med anledning av att förvaltningen hade utfärdat ett föreläggande för Tindra att ge in en handlingsplan angående vissa eventuella brister i bolagets verksamhet. Hon anförde i huvudsak följande: Tindra bedriver personlig assistans med tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Den 14 januari 2014 hade hon ett möte med myndighetschefen i Åstorps kommun med anledning av vissa händelser kring en assistansberättigad invånare i Åstorps kommun för vilken Tindra är assistansanordnare. 583

2 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) Den berörda personen är beviljad personlig assistans enligt lagen (1993:398) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och 51 kap. socialförsäkringsbalken, SFB. Myndighetschefen fick vid mötestillfället ta del av Tindras sociala dokumentation om den assistansberättigade. Myndighetschefen hade dessförinnan fått del av händelserapporter gällande samma individ av en LSS-handläggare inom kommunen. Under mötet uppgav myndighetschefen att hon, mot bakgrund av ett par av händelserapporterna, skulle utreda saken enligt lex Sarah. Ingela K. påtalade då för myndighetschefen att en sådan utredning endast kan göras av den som är ansvarig för den LSS-verksamhet i vilken de rapporterade händelserna förekommit samt att en sådan utredning redan hade påbörjats av henne. Den 20 februari 2014 blev hon uppringd av myndighetschefen som informerade om att hon hade avslutat sin utredning enligt lex Sarah och att ett beslut i ärendet skulle skickas till Tindra med post. Den 21 februari 2014 mottog hon utredningen och ett föreläggande för Tindra att vidta vissa åtgärder och att återrapportera till Socialnämnden i Åstorps kommun (socialnämnden). Därutöver informerades hon om att ärendet skulle skickas vidare till socialnämnden. Hon ser allvarligt på det faktum att Tindra, utan lagstöd för en sådan myndighetsutövning, har förelagts att vidta åtgärder samt att bolaget inte har erbjudits möjlighet att yttra sig i frågan innan beslut har fattats. Hon ställde därför en hemställan till socialnämnden i vilken hon påtalade de felaktigheter som förekommit vid myndighetschefens hantering av ärendet. Med anledning av skrivelsen fick hon ett brev från förvaltningschefen i Åstorps kommun. Trots att hemställan hade ställts till socialnämnden verkar nämnden således inte ha fått del av denna. Förvaltningschefen hade inte heller vidtagit några åtgärder i enlighet med hennes hemställan. Till anmälan bifogades socialförvaltningens föreläggande den 19 februari 2014, Ingela K:s hemställan till socialnämnden den 4 mars 2014 och förvaltningschefens brev den 14 mars 2014 med anledning av hemställan. Utredning JO begärde att Socialnämnden i Åstorps kommun skulle yttra sig över vad som framförts i Ingela K:s anmälan. Socialnämnden yttrade sig enligt följande: Redogörelse för handläggningen och befattningshavares synpunkter Myndighetschef upprättade en intern lex Sarah-anmälan efter att det kommit till hennes kännedom att fasthållning och nedläggning använts vid personlig assistans till berörd brukare. Denna brukare är beviljad personlig assistans av Socialnämnden, Åstorps kommun och har valt Tindra assistans som utförare. Myndighetschef har tagit del av social dokumentation i samband med ett överklagande gällande insats för berörd brukare och det var denna läsning som föranledde henne att starta en lex Sarah-utredning. Lex Sarah-utredning gjordes då socialnämnden har det övergripande ansvaret för insatsen och uppföljningsansvaret. Myndighetschef och assistansanordnare träffades i utredande syfte. 584

3 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) 2016/17:JO1 Efter utredning konstaterades att det vid flera tillfällen förekommit fasthållning och/eller nedläggning vid personlig assistans till berörd brukare då han blivit utåtagerande och/eller orolig. Vid samtal med verksamhetschef och enhetschef på Tindra assistans framkommer det att det som i social dokumentation verkat vara fasthållning, i vissa fall varit att man lagt handen/händerna på brukarens händer i avsikt att lugna, inte hålla fast. Bedömningen efter avslutad utredning är att händelserna i sig inte direkt var ett hot mot den enskildes liv och säkerhet, ej heller kan fysisk eller psykisk skada konstateras. Det fanns dock vissa händelser dokumenterade i social dokumentation som klart kan betraktas som fasthållning och dessa arbetsmetoder får inte förekomma inom omsorg om funktionsnedsatta, därför gjordes bedömning att åtgärder måste vidtas för att dessa arbetsmetoder skulle upphöra. Det var med hänvisning till socialnämndens övergripande ansvar för insatsen som myndighetschef påtalade att beskrivna arbetsmetoder måste upphöra och ville ha återkoppling att så skedde genom att begära in handlingsplan på vilka åtgärder som verksamheten planerade vidtaga. Utredningen kommunicerades muntligen med Tindra assistans och därefter skriftligen. Enligt socialnämndens delegeringsordning är det förvaltningschef som beslutar om anmälan av allvarliga missförhållanden eller påtaglig risk för ett allvarligt missförhållande, lex Sarah och om beslut fattas, informeras även socialnämndens arbetsutskott. I det aktuella ärendet fattades inte beslut om anmälan eftersom bedömningen var att allvarligt missförhållande eller påtaglig risk för allvarligt missförhållande ej förelåg och följaktligen informerades ej heller socialnämndens arbetsutskott. Synpunkter från verksamhetschef på Tindra assistans har inkommit till socialförvaltningen som förvaltningschefen har besvarat i brev I detta begär verksamhetschefen att lex Sarah-utredningen ska makuleras, att sekretessen för ärendet ska bestå, samt att åtgärder ska vidtas med anledning av myndighetschefens bristande kunskaper i LSSlagstiftningen, enligt verksamhetschefens egen bedömning. I svarsbrevet förklarar undertecknad [förvaltningschefen i Åstorps kommun, JO:s anm.] bl.a. socialnämndens ansvar för beslutade insatser och för utredning enligt lex Sarah om det kommer till vår kännedom misstanke om missförhållanden, samt hur tjänstemän inom socialnämnden fattar beslut enligt gällande delegationsordning. Det innebär att det är förvaltningens tjänstemän som utför arbete och fattar beslut inom socialnämndens ansvarsområde. I brevet ges även svaret att upprättade handlingar inte kan makuleras, att sekretess alltid gäller inom socialnämndens verksamhet för uppgifter som rör enskild, samt att det är personalansvarig som bedömer behov av kompetensutveckling för enskilda medarbetare inom nämndens verksamhet. Vid detta tillfälle inbjudes även verksamhetschefen för fortsatt dialog om de oklarheter som hon ansåg förelåg. Ingela K. yttrade sig över remissvaret och uppgav bl.a. följande: Vid den tidpunkt då myndighetschefen respektive förvaltningschefen vidtog de åtgärder som nu är föremål för JO-anmälan var förhållandena sådana att socialnämnden den 29 november 2013 hade avslagit en ansökan om en tillfällig utökning av dubbelassistans enligt LSS. All beviljad assistans var vid denna tid beviljad av Försäkringskassan. Det är således felaktigt som socialnämnden uppger i sitt yttrande att brukaren är beviljad personlig assistans av socialnämnden. Vidare stämmer inte heller socialnämndens påstående om att utredningen skulle ha kommunicerats med Tindra. Tindra har inte fått del av rapporten förrän den kom till bolaget med post i form av ett färdigt beslut som innehöll ett föreläggande för bolaget att vidta vissa åtgärder inom två veckor. 585

4 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) Till yttrandet bifogades socialnämndens beslut den 29 november Mot bakgrund av vad som kommit fram begärde JO att Socialstyrelsen skulle yttra sig över förvaltningens behörighet att utföra en utredning enligt lex Sarah och om förvaltningen har kunnat förelägga Tindra att ta fram en handlingsplan. Socialstyrelsen yttrade sig enligt följande: Yttrande Socialförvaltningen i Åstorps kommun (förvaltningen) har ingen behörighet enligt lex Sarah-bestämmelserna att vidta en utredning avseende eventuella missförhållanden i bolagets verksamhet eller att förelägga bolaget att inkomma med handlingsplan. Denna möjlighet åligger Inspektionen för vård och omsorg (IVO) såsom tillsynsmyndighet. Bakgrund Tindra personlig assistans AB (bolaget) har inkommit med anmälan till JO med anledning av att förvaltningen i föreläggande har begärt att bolaget ska ta fram en handlingsplan där det framgår vilka åtgärder som planeras att vidtas för att komma till rätta med missförhållandena, på kort och på lång sikt, samt tidplan och ansvarig för åtgärderna. Bolaget har i huvudsak anfört följande. Bolaget bedriver personlig assistans med tillstånd av IVO. Aktuell händelse har av anställda rapporterats till bolaget som har dokumenterat och påbörjat utredning av händelsen i syfte att avhjälpa eller undanröja eventuella brister samt för att ta ställning till om händelsen ska anmälas till IVO. Förvaltningen har inte något lagstöd för att utreda händelser i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet eller för att förelägga sådan verksamhet att vidta åtgärder och rapportera till förvaltningen. Förvaltningen har i huvudsak anfört följande. Myndighetschefen upprättade en intern lex Sarah-anmälan efter att det kommit till chefens kännedom att fasthållning och nedläggning använts vid personlig assistans till berörd brukare. Förvaltningen har ett ansvar enligt SoL/LSS för beslutade insatser samt ett uppföljningsansvar för dessa. De har att hantera alla uppgifter som kommer till deras kännedom och bedöma vilka åtgärder som behöver vidtas. JO önskar att Socialstyrelsen yttrar sig över inkommen anmälan. Yttrandet bör avse förvaltningens behörighet att utföra en utredning enligt lex Sarah och om förvaltningen har kunnat förelägga assistansbolaget att ta fram en handlingsplan. Tillämpliga bestämmelser m.m. Av 24 b andra stycket lag (1993:398) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, framgår att rapporteringsskyldigheten fullgörs i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet till den som bedriver verksamheten. Av 23 e första stycket LSS framgår att ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande, som har rapporterats enligt 24 b, ska i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet utredas av den som bedriver verksamheten. Av 24 d LSS framgår att den som, i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet, enligt 24 b ska ta emot rapporter ska informera berörd nämnd om de rapporter han eller hon har tagit emot. Enligt 4 kap. 1 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:5) om lex Sarah ska med berörd nämnd, som enligt 14 kap. 5 SoL 586

5 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) 2016/17:JO1 och 24 d LSS ska informeras om mottagna rapporter i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet, avses den nämnd som har beslutat om insatsen för den enskilde. Enligt allmänna råd till 4 kap. 1 SOSFS 2011:5 bör den nämnd som har ett ansvar enligt 15 2 LSS informeras om den mottagna rapporten, om Försäkringskassan har beslutat om ersättning för personlig assistans enligt 51 kap. 2 socialförsäkringsbalken. Av 25 LSS framgår att Inspektionen för vård och omsorg utövar tillsyn över all verksamhet som bedrivs enligt LSS. Av 26 f första stycket LSS framgår att om Inspektionen för vård och omsorg finner att det i verksamhet som står under tillsyn enligt denna lag förekommer ett missförhållande som har betydelse för enskildas möjligheter att kunna få de insatser de har rätt till, får inspektionen förelägga den som svarar för verksamheten att avhjälpa missförhållandet. Socialstyrelsens bedömning Syftet med lex Sarah-bestämmelserna är att komma till rätta med brister i den egna verksamheten, att utveckla denna och att förhindra att liknande missförhållanden uppkommer igen (se prop. 2009/10:131 s. 36). Det är den enskilda verksamheten som har att utreda eventuella missförhållanden i sin verksamhet. Förvaltningen har således ingen behörighet enligt lex Sarahbestämmelserna att vidta en utredning avseende eventuella missförhållanden i bolagets verksamhet eller att förelägga bolaget att inkomma med handlingsplan. Denna möjlighet åligger Inspektionen för vård och omsorg såsom tillsynsmyndighet. Den enskilda verksamheten har dock en skyldighet att informera berörd nämnd om rapporter. Med berörd nämnd avses bl.a. den nämnd som har beslutat om insatsen för den enskilde. Anledningen till detta är att det åligger kommunen såsom ytterst ansvarig för socialtjänsten att följa upp verksamheten (se prop. 2009/10:131 s. 34.) Av handlingarna i ärendet är det oklart om förvaltningen vid aktuellt tillfälle var beslutande nämnd. Den enskilda verksamheten bör dock även, enligt Socialstyrelsens allmänna råd, informera den nämnd som har ansvar att verka för att personer som omfattas av LSS får sina behov tillgodosedda om Försäkringskassan har beslutat om ersättning för personlig assistans. Socialstyrelsens yttrande omfattar inte frågan om förvaltningen har möjlighet att bedriva utredning på andra grunder än enligt lex Sarah-bestämmelserna. I ett beslut den 10 juli 2015 anförde chefsjo Fura följande: Gällande rätt m.m. Den som fullgör uppgifter inom socialtjänsten eller i verksamhet enligt lagen (1993:398) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är enligt bestämmelserna om lex Sarah skyldig att rapportera missförhållanden eller påtagliga risker för missförhållanden som han eller hon har uppmärksammat eller fått kännedom om på annat sätt (14 kap. 3 socialtjänstlagen [2001:453], SoL, och 24 b LSS). Det spelar ingen roll hur den rapporteringsskyldige har fått sådan kännedom. Syftet med bestämmelserna om lex Sarah är emellertid att komma till rätta med brister i den egna verksamheten, att utveckla denna och att förhindra att liknande missförhållanden uppkommer igen. Rapporteringsskyldigheten är därför begränsad till missförhållanden och påtagliga risker för 587

6 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) missförhållanden i den egna verksamheten, eftersom möjligheten att höja kvaliteten i en verksamhet som inte är ens egen är begränsad (se prop. 2009/10:131 s. 36). I lagtexten anges att den som tar emot en rapport är skyldig att dokumentera, utreda och avhjälpa eller undanröja missförhållandet eller den påtagliga risken för ett missförhållande (14 kap. 6 SoL och 24 e LSS). Detta får vidare användas som vägledning för att ta ställning till vad som närmare avses med den egna verksamheten. För att kunna utreda en mottagen rapport behöver utredaren bl.a. ha tillgång till uppgifter om verksamhetens innehåll, resurser och rutiner, de personer som får insatser i verksamheten samt personal, uppdragstagare och praktikanter i verksamheten. Mottagaren av rapporten behöver även ha befogenhet och möjlighet att vidta de åtgärder som behövs i verksamheten för att kunna avhjälpa eller undanröja missförhållandet. I enskilda verksamheter innebär detta att den yttersta gränsen för den egna verksamheten går vid den juridiska person som bedriver verksamheten (prop. 2009/10:131 s. 33). Även om rapporteringsskyldigheten endast gäller den egna verksamheten kan den som fullgör uppgifter inom socialtjänsten eller i verksamhet enligt LSS i många situationer även få kännedom om eventuella missförhållanden utanför den egna verksamheten. I förarbeten nämns som ett exempel på en sådan situation att en kommunal handläggare kan få kännedom om missförhållanden som den enskilde har utsatts för i en annan nämnd, eller i en enskild verksamhet som svarar för genomförande av insatser för den enskilde, när han eller hon följer upp ett ärende. I de fallen uppmanas handläggaren att i stället för att rapportera utanför den egna verksamheten agera inom ramen för sina arbetsuppgifter inom den beslutande nämnden. Det innebär att handläggaren, om det i sekretesshänseende är möjligt, förväntas påtala det missförhållande eller den risk för missförhållande han eller hon har fått kännedom om till den andra nämnden eller till den enskilda verksamheten. Agerandet ses då som ett led i det egna arbetet för att höja kvaliteten i verksamheterna (se uttalanden i prop. 2009/10:131 s. 36 f. och 14 kap. 2 SoL samt 24 a LSS). Någon lagstadgad skyldighet att rapportera utanför den egna verksamheten anses därmed inte föreligga. En rapport om ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande ska lämnas genast, alltså när missförhållandet uppmärksammas eller när den rapporteringsskyldige får kännedom om det på annat sätt (14 kap. 3 första stycket SoL och 24 b första stycket LSS). I enskilda verksamheter som bedriver socialtjänst ska rapporteringsskyldigheten fullgöras till den som bedriver verksamheten (14 kap. 3 andra stycket SoL och 24 b andra stycket LSS). Med den som bedriver verksamheten avses den som är ytterst ansvarig för densamma. Om verksamheten bedrivs i bolagsform ska rapporteringen således ske till den behöriga företrädaren för bolaget. Det är vidare den som bedriver verksamheten som har ett ansvar för att dokumentera och utreda det rapporterade (se 7 kap. 6 SoL, 23 e LSS och prop. 2009/10:131 s. 33 och 45 46). Den som i en yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet har tagit emot rapporter om ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande ska dock informera berörd nämnd om detta (14 kap. 5 SoL och 24 d LSS). Med berörd nämnd avses den nämnd som har beslutat om insatsen för den enskilde 588

7 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) 2016/17:JO1 (4 kap. 1 SOSFS 2011:5). Om rapporten omfattar flera enskilda som berörs av ett missförhållande eller den påtagliga risken för ett missförhållande kan det alltså vara flera nämnder som ska informeras. En rapport kan vidare beröra en verksamhet med allmänt inriktade insatser inom socialtjänsten som bedrivs på uppdrag av en kommun. Då är det den nämnd som har tecknat avtal om verksamheten som ska få informationen (4 kap. 1 SOSFS 2011:5). För personlig assistans där Försäkringskassan har beviljat assistansersättning enligt 51 kap. 2 SFB finns det ingen kommunal nämnd som har beslutat om insatsen. Därför finns det inte heller någon nämnd som verksamheten kan informera om rapporten. I kommunens uppgifter ingår dock att följa upp vilka personer som omfattas av LSS, vilket stöd och vilken service de behöver och att verka för att dessa personer får sina behov tillgodosedda (15 1 och 2 LSS). När en yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som tillhandahåller personlig assistans har tagit emot en rapport bör verksamheten, med beaktande av gällande regler om tystnadsplikt, därför informera den nämnd som har ett ansvar för de uppgifter som anges i 15 2 LSS (4 kap. 1 AR SOSFS 2011:5). I de allra flesta fall är det en nämnd med ansvar för verksamhet enligt LSS i den kommun där den enskilde bor. Den nämnd som får information om en rapport om ett missförhållande har inget ansvar för att utreda eller åtgärda det rapporterade (se 7 kap. 6 SoL, 23 e LSS och prop. 2009/10:131 s ). Det är assistansanordnarens ansvar (se 24 e och 23 e LSS). I enlighet med vad som tidigare nämnts har nämnden däremot ett ansvar för att följa upp situationen för den eller de enskilda som utsatts för ett missförhållande. Vilket agerande det kan bli fråga om beror på vad missförhållandet rör och vilken information som lämnats. Något som kan bli aktuellt är att nämnden kan behöva ta kontakt med personen som är assistansberättigad för att höra om han eller hon behöver hjälp i den uppkomna situationen eller utreda om det föreligger ett behov av någon annan form av insats (se prop. 2005/06:115 s. 118, prop. 2007/08:43 s. 13, 11 kap. 1 SoL och 15 2 LSS). Bedömning Frågeställningen i ärendet gäller om förvaltningen har haft behörighet att utföra en utredning enligt lex Sarah och om förvaltningen har kunnat förelägga Tindra att ta fram en handlingsplan. Ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande som har rapporterats i en enskild verksamhet ska i enlighet med vad som ovan redogjorts för utredas samt avhjälpas eller undanröjas utan dröjsmål. Ansvaret för att vidta lämpliga åtgärder i dessa avseenden åvilar den som bedriver verksamheten och är i enskilda verksamheter således begränsat till den juridiska personens behöriga företrädare. Oavsett om socialnämnden hade beslutat om några insatser för den berörde assistansberättigade eller inte vid den tid då de ifrågasatta åtgärderna vidtogs hade nämnden inte i sin egenskap av mottagare av rapporterna om misskötsamhet från Tindra något ansvar för att utreda eller åtgärda det rapporterade. Inte heller har de uppgifter som kommit till myndighetschefens kännedom på annat sätt kunnat konstituera ett sådant ansvar för 589

8 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) socialnämnden. Följaktligen har socialförvaltningen inte heller haft behörighet att genomföra en egen utredning med stöd av lex Sarah-bestämmelserna. Som tidigare påpekats ingår det däremot i en kommuns uppgifter att följa upp vilka som omfattas av LSS, vilket stöd och vilken service dessa individer behöver samt att verka för att deras behov blir tillgodosedda. Det kan av nämnda skäl därför ha varit angeläget, eller kanske till och med nödvändigt, att följa upp den enskildes situation för att utreda dennes eventuella behov av hjälp i den uppkomna situationen. Vad som bör föranleda en nämnd att agera samt vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas i det enskilda fallet grundas ytterst på bedömningar som JO inte bör överpröva. Bedömningar av detta slag bör emellertid göras med utgångspunkt i vad missförhållandena har rört och vilken information den mottagande nämnden har fått del av. I detta ärende saknar jag närmare kännedom om dessa förhållanden. Oavsett vilken information förvaltningen kan ha fått i förevarande fall har den emellertid inte haft rätt att på så sätt som skett vidta en utredning av eventuella missförhållanden i Tindras verksamhet eller förelägga bolaget att inkomma med en handlingsplan. Sådana uppgifter ankommer i stället på IVO så som tillsynsmyndighet (25 och 26 f första stycket LSS). Detta gäller även om avsikten med åtgärderna har varit att klarlägga om, eller tillförsäkra att, den enskildes faktiska behov blev tillgodosedda. Jag är därför kritisk till det inträffade. Vad Ingela K. har framfört i övrigt föranleder inte något uttalande från min sida. Avslutningsvis kan det dock tilläggas att det naturligtvis står såväl socialnämnden som enskilda tjänstemän inom förvaltningen fritt att vända sig direkt till IVO vid misstanke om missförhållanden i en enskild verksamhet. Kommuner saknar möjlighet att fatta interimistiska beslut i LSS-ärenden (Dnr ) Beslutet i korthet: I samband med en ansökan om personlig assistans enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) begärdes att en kommunal nämnd i Kramfors kommun skulle fatta ett interimistiskt beslut i avvaktan på det slutliga beslutet. Nämnden fattade inte något sådant beslut. I beslutet uttalar JO att myndigheter utom i mycket speciella undantagsfall måste ha ett uttryckligt stöd i lag eller annan författning för att kunna fatta interimistiska beslut. Av socialförsäkringsbalken framgår att Försäkringskassan under vissa förutsättningar har rätt att fatta interimistiska beslut om bl.a. assistansersättning. Någon motsvarande bestämmelse finns varken i LSS eller i förvaltningslagen. Lagstiftningen på området ger alltså inte något stöd för att kommuner har möjlighet att fatta interimistiska beslut i LSSärenden. Eftersom författningsstöd saknades och någon undantagssituation inte var aktuell hade den kommunala nämnden inte möjlighet att fatta något interimistiskt beslut i ärendet. 590

9 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) 2016/17:JO1 I beslutet uttalas vidare att den omständigheten att kommuner saknar möjlighet att fatta intermistiska beslut i LSS-ärenden inte innebär att den enskilde kan ställas helt utan bistånd under utredningstiden. Fram till dess att det slutliga beslutet fattas får den enskildes behov i stället tillgodoses genom insatser enligt socialtjänstlagen, vilket också har skett i detta fall. Allmänt gäller att myndigheter måste besvara enskildas yrkanden. Interimistiska yrkanden ska dessutom besvaras skyndsamt. I beslutet konstateras att nämnden skyndsamt borde ha avvisat yrkandet om ett interimistiskt beslut. Nämnden kritiseras för att inte ha gjort det. Nämnden får även kritik för att handläggningen av ansökan dragit ut på tiden. Anmälan I en anmälan som kom in till JO den 4 december 2014 framförde Maria Sydlén i egenskap av ombud för J.V. klagomål mot handläggningen av ett ärende om personlig assistans enligt LSS. Hon anförde bl.a. följande: I maj 2014 ansökte J.V. om personlig assistans hos Kramfors kommun och hos Försäkringskassan. Ansökan till kommunen innefattade även en begäran om interimistiskt beslut i avvaktan på slutligt beslut. Något beslut har fortfarande inte fattats. Försäkringskassan fattade sitt beslut den 1 december Fram till den tidpunkten hade nämnden inte tagit det yttersta ansvar som ligger på kommuner. Nämndens handläggning präglas av långa passiva perioder. Utredning Anmälan remitterades till Bistånds-, arbetsmarknads- och sociala servicenämnden i Kramfors kommun. Av remissvaret den 2 februari 2015 framkom i huvudsak följande: J.V:s ansökan om personlig assistans enligt LSS kom in till kommunen den 22 maj Tre månader senare tog Maria Sydlén kontakt med utredaren i ärendet för att höra hur det gick och om kommunen skulle fatta något interimistiskt beslut. I samband med ett hembesök hos J.V. den 10 september 2014 påminde Maria Sydlén om J.V:s yrkande om ett interimistiskt beslut. Efter samråd med sin chef beslutade kommunens utredare att rådfråga Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om möjligheterna att fatta ett interimistiskt beslut. Den 13 oktober 2014 svarade SKL att kommunen inte var skyldig att fatta något interimistiskt beslut och att kommunen inte heller borde göra det. Den 15 oktober meddelade kommunen Maria Sydlén att J.V. inte skulle få något beslut förrän utredningen hade avslutats. Utredningsprocessen fortsatte därefter, och den 4 december 2014 skickades utredningen för kommunicering till J.V. och ombudet. Den 16 december 2014 återkallade J.V. sin ansökan. Av remissvaret framgick vidare att J.V. bl.a. hade fått hemtjänstinsatser enligt socialtjänstlagen under utredningstiden. Nämnden beklagade att handläggningstiden varit längre än brukligt. Maria Sydlén kommenterade remissvaret. JO begärde därefter yttrande från SKL och Socialstyrelsen. Yttrandena skulle innehålla en redogörelse för myndigheternas bedömning av rättsläget när 591

10 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) det gäller kommuners möjligheter och skyldigheter att ta ställning till en begäran om ett tillfälligt beslut i LSS-ärenden. I sitt svar den 17 augusti 2015 anförde SKL följande: Bakgrund J.V. ansökte om personlig assistans hos Kramfors kommun. I avvaktan på slutligt beslut i ärendet begärde J.V. att kommunen skulle fatta ett interimistiskt beslut om personlig assistans. Rättslig reglering Enligt 4 förvaltningslagen (1986:223), FL, ska varje myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Frågor från enskilda ska besvaras så snart som möjligt. I 7 FL anges att varje ärende där någon enskild är part ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Av 2 och 9 2 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, framgår att kommunen svarar för insatsen biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt socialförsäkringsbalken. Enligt 112 kap. 2 socialförsäkringsbalken (2010:110), SFB, har Försäkringskassan, under vissa förutsättningar, möjlighet att fatta interimistiskt beslut i ärenden om assistansersättning. Bedömning Kommunen har enligt 2 och 9 2 LSS det yttersta ansvaret för att alla som omfattas av lagens personkrets och som behöver personlig assistans får sådan assistans (se RÅ 2009 ref. 61). Ärenden om personlig assistans enligt LSS bör handläggas så skyndsamt som möjligt. Även om dessa ärenden kan vara brådskande måste besluten fattas på ett korrekt underlag. Det går inte att ange en bestämd tid inom vilken en utredning ska vara klar eftersom utredningens omfattning är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet (se JO:s beslut i ärendena med dnr och ). Kommunen saknar dock, till skillnad från Försäkringskassan, möjlighet enligt LSS att fatta interimistiska beslut i avvaktan på slutligt avgörande i ärendet. Detta innebär inte att den enskilde kan ställas helt utan bistånd under utredningstiden. Behoven får i stället tillgodoses genom insatser enligt socialtjänstlagen fram till dess att slutligt beslut i ärendet kan fattas. I fall som förevarande bör kommunen meddela skriftligt avslagsbeslut på en ansökan om interimistiskt beslut enligt LSS. Därmed har den enskilde möjligheten att få frågan prövad av domstol. I sitt svar den 23 augusti 2015 anförde Socialstyrelsen följande: Yttrande Socialstyrelsens bedömning är att det saknas författningsstöd för ett sådant tillfälligt beslut som anmälan avser. Kommunen har således inte möjlighet att fatta ett sådant beslut. Någon korresponderande skyldighet kan därför inte aktualiseras. 592

11 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) 2016/17:JO1 Tillämpliga bestämmelser m.m. Lagtext I 1 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, anges att lagen innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer 1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd, 2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller 3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service. Enligt 7 första stycket LSS har personer som anges i 1 rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 1-9, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Personer som anges i 1 1 och 2 har, under samma förutsättningar, även rätt till insatser enligt Av 9 a första och andra styckena LSS framgår att med personlig assistans enligt 9 2 avses personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade (grundläggande behov). Den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov har även rätt till insats enligt 9 2 för andra personliga behov om behoven inte tillgodoses på annat sätt. Av 7 förvaltningslagen (1986:223), FL, framgår att varje ärende där någon enskild är part ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Av 112 kap. 2 första stycket socialförsäkringsbalken, SFB, framgår att Försäkringskassan får för tid till dess att ett ärende har avgjorts besluta i fråga om ersättning från samma myndighet, om 1. det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras om rätt till ersättning föreligger, 2. det är sannolikt att sådan rätt föreligger, och 3. det är av väsentlig betydelse för den som begär ersättningen. Förarbeten I betänkandet Ny förvaltningslag (SOU 1983:73) anges bl.a. följande (s. 102). Som huvudprincip får i dag anses gälla, att en myndighet endast med uttryckligt författningsstöd får genom ett tillfälligt beslut i ett ärende förordna om saken i avvaktan på det slutliga avgörandet. Rättsläget kan emellertid inte anses vara klart på alla förvaltningsområden. I regeringens proposition 1985/86:80 Ny förvaltningslag anges bl.a. följande (s. 15). Några särskilda frågor, som f.n. är oreglerade men som utredningen har föreslagit att man ska reglera i lagen, anser jag bör lämnas utanför. Det gäller bl.a. tillfälliga beslut, när beslutet blir gällande och myndigheters rätt att överklaga varandras beslut. Jag har här tagit fasta på den kritik som från flera håll har framförts under remissbehandlingen. 593

12 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) Socialstyrelsens bedömning Rätten till insatser enligt LSS förutsätter att rekvisiten i 1 och 7 och vad gäller personlig assistans även 9 a LSS är uppfyllda. Kommunen har således att utreda dessa förutsättningar innan den kan fatta beslut om den enskildes rätt till insatser. En ansökan om insats enligt LSS ska som andra ansökningar, enligt 7 FL handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Det finns inte någon bestämd tidsgräns inom vilken utredningen ska vara klar eftersom utredningens omfattning är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Vad gäller tillfälliga eller provisoriska beslut hos en förvaltningsmyndighet som är beslutsinstans får anses gälla att en förutsättning för ett sådant beslut är att myndigheten har ett uttryckligt författningsstöd för beslutet i fråga. Något sådant stöd finns inte i förvaltningslagen. Det närmaste man kan komma i den lagen är 29 som dock gäller beslut om inhibition i överklagade ärenden, dvs. ärenden där myndigheten inte är beslutsinstans utan besvärsinstans. Det kan här noteras att motsvarande bestämmelse för överprövningsdomstol (28 förvaltningsprocesslagen) däremot innehåller en möjlighet för domstolen att interimistiskt förordna rörande saken. Motsvarande bestämmelse saknas således för myndigheternas del (se härtill Rune Lavin i FT 1993 s. 2, som anser att denna omständighet dock inte behöver innebära att en besvärsmyndighet är förhindrad att fatta andra beslut än inhibitionsbeslut). Frågan om möjligheten för förvaltningsmyndighet att fatta ett tillfälligt eller provisoriskt beslut har emellertid varit föremål för bedömning i lagstiftningssammanhang. I SOU 1983:73 föreslogs ett uttryckligt lagstöd (bet. s. 73), men förslaget ledde inte till lagstiftning, varvid hänsyn tagits till den kritik som från flera håll framförts under remissbehandlingen av betänkandet (prop. 1985/86:80 s. 15). Det finns alltså inte något lagstöd för kommunen att, som första beslutsinstans, kunna fatta ett tillfälligt eller provisoriskt beslut i ärenden av detta slag. För jämförelsens skull kan här antecknas att det däremot finns ett sådant författningsstöd för Försäkringskassans del i 112 kap. 2 SFB. Det är således Socialstyrelsens uppfattning att rättsläget är sådant att en kommun inte har någon möjlighet att förordna interimistiskt i ärenden av förevarande slag. Någon skyldighet att fatta sådana beslut kan följaktligen inte komma i fråga. I ett beslut den 12 maj 2016 anförde chefsjo Fura följande: Bedömning Kommuners möjlighet att fatta interimistiska beslut Den huvudsakliga frågan i ärendet är om den anmälda kommunala nämnden har haft möjlighet att fatta ett tillfälligt (interimistiskt) beslut i ett ärende om insatser enligt LSS. Handläggningsregler och andra formella regler, t.ex. om olika beslutsformer, återfinns ofta i den s.k. speciallagstiftningen. Det är i sådana fall dessa som ska tillämpas i första hand. I den mån en fråga är oreglerad i speciallagstiftningen gäller i stället förvaltningslagens regler. När det gäller handläggningen av ärenden om personlig assistans finns specialregler i LSS för kommunernas del och i socialförsäkringsbalken för Försäkringskassans del. 594

13 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) 2016/17:JO1 Av 112 kap. 2 socialförsäkringsbalken framgår att Försäkringskassan under vissa förutsättningar har rätt att fatta interimistiska beslut i bl.a. ärenden om statlig assistansersättning. LSS innehåller emellertid inte någon motsvarande bestämmelse som ger kommuner möjlighet att fatta interimistiska beslut. Inte heller i förvaltningslagen finns det någon sådan bestämmelse. Lagstiftningen på området ger alltså inte något stöd för att kommuner har möjlighet att fatta interimistiska beslut i LSS-ärenden. Det kan dock nämnas att för det fall ett kommunalt beslut i ett LSS-ärende överklagas har domstolen möjlighet att besluta interimistiskt. Frågan om myndigheters möjligheter att fatta interimistiska beslut och under vilka omständigheter det i så fall skulle få ske diskuterades i förarbetena till den nuvarande förvaltningslagen. Av betänkandet (SOU 1983:73 s ) framgår att huvudprincipen vid den tidpunkten ansågs vara att det krävdes ett uttryckligt författningsstöd för att en myndighet skulle få fatta ett tillfälligt beslut i avvaktan på det slutliga beslutet. Rättsläget ansågs emellertid inte klart på alla förvaltningsområden, och utredningen föreslog därför att en bestämmelse om tillfälliga beslut skulle tas in i den nya lagen. Departementschefen ansåg dock att denna fråga skulle lämnas utanför den nya förvaltningslagen (se prop. 1985/86:80 s. 15). Så blev också fallet. Även Justitiekanslern har i ett äldre beslut framfört uppfattningen att det krävs uttryckligt författningsstöd för att myndigheter ska få fatta tillfälliga beslut i avvaktan på det slutliga avgörandet (JK 1985 C.27, s. 292). Jag delar dessa tidigare uppfattningar och finner att huvudregeln alltjämt bör vara att en myndighet måste ha uttryckligt stöd i lag eller annan författning för att kunna fatta interimistiska beslut. Undantag bör dock kunna göras i vissa mycket speciella situationer (se t.ex. ovannämnda betänkande s. 101 om myndigheters nödrätt att tillfälligt hindra en tjänsteman från att utöva sin tjänst eller polisens möjlighet att vidta provisoriska ingrepp för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet). Eftersom författningsstöd saknades och någon undantagssituation inte var aktuell blir min slutsats att den anmälda kommunala nämnden inte hade möjlighet att fatta något interimistiskt beslut i J.V:s ärende om personlig assistans enligt LSS. Den omständigheten att kommuner saknar möjlighet att fatta interimistiska beslut i ärenden enligt LSS innebär emellertid inte att den enskilde kan ställas helt utan bistånd under utredningstiden. Fram till dess att det slutliga beslutet fattas får den enskildes behov i stället tillgodoses genom insatser enligt socialtjänstlagen, vilket också har skett i J.V:s fall. Allmänt gäller att myndigheter måste besvara enskildas yrkanden. Interimistiska yrkanden ska dessutom besvaras skyndsamt. Av utredningen framgår att J.V. redan i samband med sin ansökan den 22 maj 2014 begärde att nämnden skulle fatta ett interimistiskt beslut. Den 15 oktober 2014 fick han besked om att något beslut inte skulle komma att fattas förrän utredningen i ärendet hade avslutats. När det som i detta fall saknas möjlighet att pröva ett yrkande ska det avvisas. Ett avvisningsbeslut kan överklagas till förvaltningsdomstol. Nämnden borde alltså skyndsamt ha avvisat J.V:s yrkande om ett interimistiskt beslut. Nämnden förtjänar kritik för att inte ha gjort det. 595

14 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) Handläggningstiden Enligt 7 förvaltningslagen ska varje ärende där en enskild är part handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Av utredningen framgår att ansökan om personlig assistans enligt LSS kom in till kommunen den 22 maj Den egentliga handläggningen av ärendet påbörjades emellertid inte förrän tre månader senare och drevs inte heller därefter framåt på ett tillräckligt aktivt sätt. Beslut i ärendet hade ännu inte fattats när J.V. den 16 december 2014 återkallade sin ansökan. En så långsam handläggning är inte acceptabel. Frågor om en god mans möjligheter att genom fullmakt låta någon annan företräda huvudmannen (Dnr ) Beslutet i korthet: I ärendet aktualiseras frågor om en god mans möjligheter att genom en fullmakt låta någon annan person tillvarata huvudmannens intressen. I beslutet konstateras att ett uppdrag som god man alltid är knutet till en viss person som har att utföra de uppgifter som ställföreträdarskapet innebär. Uppdraget är därmed personligt, och den som förordnas som god man har ansvaret för att huvudmannens behov och intressen tillgodoses. En förordnad god man anses därför inte genom t.ex. en fullmakt kunna överlåta det övergripande ansvaret för ställföreträdarskapet på någon annan. Det hindrar dock inte att en god man som anser sig sakna tillräcklig kunskap eller erfarenhet för att tillgodose sin huvudmans intressen i en viss angelägenhet har möjlighet att anlita någon att företräda honom eller henne. Den gode mannens förordnande utgör i sådana fall den yttersta gränsen för vilken behörighet som kan ges till den utomstående personen i fullmakten. I beslutet kritiseras omsorgsnämnden för att inte ha underrättat ett ombud om att den ansett att en fullmakt inte var giltig och uppgett orsaken till detta i anslutning till sitt ställningstagande. Därutöver kritiseras nämnden för att den inte gett ombudet möjlighet att bestyrka sin behörighet. Anmälan I en anmälan som kom in till JO den 8 december 2014 framförde advokaten Madelen Rosblom klagomål mot Omsorgsnämnden i Södertälje kommun och uppgav bl.a. följande: Hon är ombud för M.D. och har haft uppdraget att tillvarata M.D:s intressen i ett ärende gällande rätt till personlig assistans enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Kommunens handläggare har gjort det svårt för henne att fullgöra sitt uppdrag bl.a. genom att boka in ett viktigt möte med kort framförhållning och till ett tillfälle som hon hade meddelat inte passade. Det aktuella mötet bokades senare om till en tid då hon hade möjlighet att närvara. Vid mötet deltog hon själv, M.D., M.D:s gode man, handläggaren och dennes gruppchef. Kort in i mötet lämnades emellertid informationen att den 596

15 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) 2016/17:JO1 fullmakt som tidigare lämnats in inte godkändes av kommunen eftersom den var undertecknad av M.D:s gode man. Hon tilläts därför inte företräda M.D. eller föra hennes talan under mötet som därför ställdes in. Om kommunen hade informerat henne om sin inställning före mötet hade hon kunnat lämna in en ny fullmakt. Hon anser dock att kommunens uppfattning att en god man inte kan anlita ett ombud för sin huvudmans räkning med bindande verkan är felaktig. Utredning JO begärde att Omsorgsnämnden i Södertälje kommun skulle yttra sig över vad Madelen Rosblom hade anfört i sin anmälan. Nämnden redogjorde för handläggningen och anförde därefter bl.a. följande i sitt remissvar den 3 februari 2015: Myndighetens bedömning och synpunkter Bokning av möte Handläggarens avsikt har varit att hitta en tid då Madelen Rosblom, M.D., M.D:s gode man samt tolk skulle kunna medverka i ett möte angående M.D. Handläggaren har föreslagit fyra olika tillfällen (den 11, 26, 27 och den 28 november 2014) för ett möte och har även hört av sig till Madelen Rosblom vid ytterligare tillfällen (den 19 och den 21 november 2014) för att boka in ett möte då Madelen Rosblom inte återkommit trots att hon tidigare meddelat att hon skulle återkomma med förslag på tid. Handläggaren har strävat efter att handlägga ärendet skyndsamt i enlighet med 7 förvaltningslagen samt eftersträvat att vara tillmötesgående gentemot Madelen Rosblom, M.D. och M.D:s gode man avseende att försöka finna en tid för att boka in ett möte angående M.D:s ansökan. Oavsett detta anser omsorgsnämnden att fler tillfällen för ett möte borde ha erbjudits efter att Madelen Rosblom meddelat att hon inte kunde närvara vid något av de tillfällen som hade föreslagits samt att mötet inte borde ha bokats in vid ett tillfälle då Madelen Rosblom meddelat att hon inte kunde närvara. Myndigheten har på detta sätt brustit i handläggningen av ärendet. Myndigheten har sett över sina rutiner för att förhindra att liknande situationer inträffar igen framöver. Hantering av fullmakt Det är omsorgsnämndens uppfattning att en god man förvisso kan befullmäktiga en annan part i undantagsfall, vilket bland annat har utvecklats i mål nr , Kammarrätten i Sundsvall och mål nr , Svea hovrätt. I det aktuella ärendet finns tre stycken fullmakter som sammanlagt befullmäktigar sju personer att företräda M.D:s gode man eller M.D. gentemot kommunen i ärenden som rör bland annat personlig assistans. Vad avser fullmakten som inte godkändes vid mötet med M.D., M.D:s gode man och Madelen Rosblom, har myndigheten bedömt att fullmaktens utformning inte inneburit att den gode mannen befullmäktigade Madelen Rosblom att företräda M.D., utan endast att Madelen Rosblom befullmäktigades att företräda L.D. (M.D:s gode man). Bedömningen har gjorts med grund i att det i fullmakten inte framgår att Madelen Rosblom ges rätt att föra M.D:s talan. Nämnden vidgår vidare att bedömningen av fullmakten borde ha kommunicerats före det att mötet ägde rum. Oaktat detta, är det omsorgsnämndens bedömning att M.D., genom att ta med Madelen Rosblom till mötet, i vart fall får anses ha erhållit en muntlig fullmakt att företräda M.D. Nämnden beklagar den bedömning som 597

16 S TÖD OCH SERVICE TILL VISSA FUNKTIONSHINDRADE (LSS) gjorts vid mötet och vidgår att situationen kunde ha lösts genom att Madelen Rosblom i vart fall borde ha ansetts erhållit en muntlig fullmakt att företräda M.D. vid mötet. Nämnden beklagar de olägenheter som bedömningen har inneburit för M.D., M.D:s gode man samt Madelen Rosblom. Omsorgsnämnden har sett över sina rutiner för att liknande situationer inte ska uppstå framöver. Sammanfattande bedömning Nämnden vidgår att bokning av möte och hantering av fullmakt och ombud vid det aktuella mötet inte har fungerat på ett tillfredsställande sätt. Hanteringen av fullmaktfrågan berodde till stor del på svårigheter för handläggaren att avgöra om fullmakten innebar att Madelen Rosblom hade rätt att företräda M.D. eller ej och det faktum att det i ärendet fanns tre stycken fullmakter som befullmäktigade sju personer att företräda M.D. eller M.D:s gode man, bidrog tyvärr till förvirring avseende den aktuella fullmakten. Nämnden beklagar att situationen inte blev löst på ett bättre sätt. Nämnden har till följd av detta sett över sina rutiner för att säkerställa att den uppkomna situationen inte ska inträffa igen. Vidare anordnar myndigheten en utbildning i förvaltningsrätt för handläggare för att säkerställa att en liknande situation inte ska inträffa igen. Madelen Rosblom gavs tillfälle att kommentera remissvaret. I ett beslut den 12 maj 2016 anförde chefsjo Fura följande: Bedömning Allmänt om godmanskap och fullmakter Ett uppdrag som god man är alltid knutet till en viss person som har att utföra de uppgifter som ställföreträdarskapet innebär. Uppdraget är med andra ord personligt och den som förordnas som god man har ansvaret för att huvudmannens behov och intressen tillgodoses. En förordnad god man anses därför inte genom t.ex. en fullmakt kunna låta någon annan person ta över det övergripande ansvaret för ställföreträdarskapet. Det hindrar dock inte att en god man som anser sig sakna tillräcklig kunskap eller erfarenhet för att kunna tillgodose sin huvudmans intressen i en viss angelägenhet har möjlighet att anlita någon att företräda honom eller henne (se JO:s inspektionsprotokoll, dnr , s. 7 8). Den gode mannens förordnande utgör i sådana fall den yttersta gränsen för vilken behörighet som kan ges till den utomstående personen i fullmakten. Om det står i förordnandet att den gode mannen ska bevaka huvudmannens rätt och förvalta hans eller hennes egendom betyder det att den gode mannen kan företräda sin huvudman i angelägenheter som t.ex. rör den enskildes rätt till sociala förmåner. Den gode mannen kan därmed även överlåta på någon annan att tillgodose huvudmannens intressen i dessa frågor. En förutsättning för detta är dock, i enlighet med vad som ovan angetts, att fullmakten begränsas till att avse en viss angelägenhet, t.ex. ett ärende hos en myndighet. Den gode mannen anses på så vis inte ha överlåtit sitt övergripande ansvar som god man för den enskilde på ombudet. Om en god man har utfärdat en giltig fullmakt för någon annan att företräda honom eller henne för huvudmannens räkning innebär det i 598