Spår av textilproduktion. - En analys av sländtrissor och vävtyngder från yngre järnålderslokaler i Birkas omland

Transkript

1 Spår av textilproduktion - En analys av sländtrissor och vävtyngder från yngre järnålderslokaler i Birkas omland Kandidatuppsats i Laborativ Arkeologi Simone Björklund Andersson Handledare: Lena Holmquist Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet 2015

2 Förord Ett speciellt tack till Charlotte Hedenstierna Jonsson, forskare vid Statens Historiska Museér (SHM) för framtagning av material till föremålsundersökningen November/December Tack till Västmanlands läns museum som under våren 2015 har bistått med källmaterial som ej gick att tillgå i Stockholm. Tack till alla enastående bibliotekarier på Vitterakademiens bibliotek i Stockholm. Tack till nära och kära för stöd samt uppmuntran i skrivandets motvind. Abstract This bachelor thesis is regarding spindle whorls and loom weights from late Iron Age-sites and Viking Age-sites in adjoining relation to the Viking Age town Birka. The basis of this thesis concerns in which amount spindle whorls and loom weights occur at Viking Age-sites in Birka s hinterland; it refers to geographical areas in Södermanland County and County. Spindle whorls influences the textile raw materials and the spun threads, furthermore loom weights influences the warp and the woven cloths. Which threads and which cloth that were produced at the Viking Age-sites in adjoining relation to Birka will be discussed by regarding the weight, form and size of the spindle whorls and loom weights (though fragmental artifacts occur). The thesis will concern trails of textile production from Birka s hinterland and furthermore an investigation about domestic imports of textiles from the mainland to Birka could have oocurred during the Viking Age. The Results indicates that farmbased textileproduction has occured in Birka s hinterland and furthermore numerous of the farms in the hinterland can be discussed as farms with the possibility to export textiles to Birka. Sammanfattning Denna kandidatuppsats behandlar sländtrissor och vävtyngder från vikingatida lokaler samt yngre järnålderslokaler som angränsar till den vikingatida handelsplatsen Birka. Syftet är att studera sländtrissor och vävtyngder från vikingatida fyndlokaler i Birkas omland; vilket åsyftar geografiska områden i Södermanlands län (Södermanland), Stockholms län och Uppsala län (). Sländtrissor påverkar de textila råmaterialen och de spunna trådarna, vidare påverkar vävtyngderna varpen och de vävda tygerna. Vilka trådar och vilka tyger som har producerats inom vikingatida lokaler i angränsning till Birka diskuteras utifrån sländtrissornas och vävtyngdernas vikt, form och storlek (trots att fragmentariska artifakter förekommer). Studien omfattar spår av textilproduktion inom vikingatida lokaler i Birkas omland, samt en undersökning gällande om det har förekommit inhemska importer av textilier från fastlandet till Birka under vikingatiden. Resultatet påvisar om att gårdsbaserad textilproduktion har förekommit i Birkas omland och ett fåtalet gårdar i omlandet tolkas ha haft möjlighet att exportera textilier till Birka. Omslagsbild: Sländtrissa, SHM från Hersby/Sticklinge i Lidingö sn,. c Simone Björklund Andersson, 2013.

3 Innehåll 1 Inledning Syfte och frågeställning Tidigare forskning Vikingatida textilier i Birka Förhistoriska textila råmaterial Oppstadgognen - Rätuppstående vävstol Förhistoriska textilutensilier Sländtrissor och vävtyngder som forskningsmaterial Metod, material och avgränsningar Föremålsanalys Mikroskopiering Komparativ analys Avgränsning Sländtrissor och vävtyngder från Birka Up Adelsö, Birka (Björkö) - RAÄ Adelsö 119: Up Adelsö, Birka (Björkö)- RAÄ Adelsö 34: Up Adelsö, Birka (Björkö)- RAÄ Adelsö Sländtrissor och vävtyngder från Birkas omland Sö Botkyrka, Tomtberga - RAÄ Botkyrka 10: Sö Botkyrka, Slagsta gård - RAÄ Botkyrka 80: Sö Eskilstuna, Grönsta 2:20 - RAÄ Eskilstuna 601: Sö Härads, Kumla - RAÄ Härads-Kumla 15: Sö Strängnäs, Lektorsgatan - RAÄ Strängnäs 314: Sö Trosa-Vagnhärad, Skårby 30:1 - Lösfynd Sö Tumbo, Valtomta by RAÄ Tumbo Sö Tuna by, mellangården - Ytterselö Sö Ålö, Tveta - RAÄ Tveta Sö Östertälje, Karleby bytomt - RAÄ Östertälje 237: Up Ekerö 119:7 Helgö Up s Väsby, Fresta gård Up Huddinge, Vårberg - RAÄ Huddinge 35 (35:2) Up Håtuna, Signhildsberg - RAÄ Håtuna 101: Up Lidingö - RAÄ Rudboda Up Lidingö, RAÄ Hersby/Sticklinge (Zetterbergska samlingen) - Lösfynd Up Täby, Viggbyholm - RAÄ Täby 125: Up Vallentuna - RAÄ Vallentuna 21: Up Vallentuna, Kragsta - RAÄ Vallentuna 82: Up Ärentuna, Gränby 1:5,2:5 - RAÄ Ärentuna 105: Up Östra Ryds, Säby - RAÄ Östra Ryds 45: Up Österåker, Isättra - RAÄ Österåker 466: Up Österåker, Prästgården - RAÄ Österåker Up Österåker, Sjökarby - RAÄ Österåker 136:

4 6 Analys Föremålsanalys Mikroskopering Komparativ analys Sö Eskilstuna, Säby 4:1 - RAÄ Barva (Boplats 55-56) Up Övergarns, Pollista Up Sanda, Fresta Up Säby, Norrsunda Up Valsta, Norrsunda Up Viby, Sollentuna Resultat Spår av textilproduktion i Birkas omland Diskussion 32 9 Konklusion Referenser Publicerade Opublicerade Bilder

5 1 Inledning I denna slit och släng -era som den moderna människan på 2000-talet lever i, kan det vara svårt att tänka sig en tid där tyg var allt annat än en kunsumtionsvara. Alla typer av tyger produceras globalt än idag och utifrån varje individs ekonomiska förutsättningar så klär gemene person sig utan att behöva reflektera över vem som har lagt ned sin tid på att väva tygerna. Under förhistorisk och historisk tid var tyg den dyrbara produkt som värderades utifrån dess kvalitet och bruksändamål. Även vävkonsten värderades högt. I jämförelse med dagens moderna vävstolsmaskiner så fanns inget annat sätt under vikingatiden ( e.kr.) än att spinna trådarna samt väva tyget för hand. En tråd spanns då med en önskad längd och tjocklek, därefter varpades trådar i en vävstol och varpen vävdes sedan samman med hjälp av inslagstrådar. Vävtekniken avgjorde tygets struktur, som varierades för att få olika tygkvaliteter. Ett avancerat och ytterst tidskrävande arbete. I Sverige har ett rikt textilmaterial bevarats från den vikingatida handelsplatsen Birka i Mälardalen och ett omfattande antal textilutensilier har vidare påträffats i Birka. Det textilmaterial som har påträffats i Birka och Birkas omland har en problematik kvarstått gällande tygets inhemska ursprung och det krävs en fördjupad analys för att nysta upp de lösa trådarna inom textilforskningen i Sverige. En studie över sländtrissor och vävtyngder kan därför ha en betydande roll för att kunna ta reda på vikingatidens textila produktion i Birkas omland. Under vikingatiden skedde en handelsutveckling i Skandinavien. För att kunna segla och korsa hav krävdes segeldukar som tålde väta och vind. Det krävdes tyg till skeppen, för att kunna resa över havet och knyta nya handelskontakter. Likaså förekom tyg som handelsvara. Personen som vävde tygerna - oavsett könstillhörighet - präglade tygernas kvalité utifrån vävaren/väverskans handlag och vävteknik. I Skandinavien under vikingatid vävdes tyg främst med hjälp av en rätuppstående vävstol, så kallad oppstagogn. I den rätuppstående vävstolen hänger varpen fritt i ett vertikalt läge och varptrådarna sträcks med hjälp av vävtyngder. Med en ten och en sländtrissa spanns varpen respektive inslagstrådarna. Trådarna spanns av spånadsmaterial från antingen gården, näromliggande byar eller från angränsande områden. Var det ej segeldukar som behövde brukas så var det hushållens egna behov av kläder eller exportvaror som styrde hur ofta vävstolen brukades. Vävstolens plats i hemmet/verkstaden bör ha haft en stor betydelse för hur mycket tyg som producerats; minst sagt för segelfärder till handelsplatser bortom den egna gården. Handelsplatsen Birka var under vikingatid ett område med en ekonomi som var mycket beroende av tygresurser. Inhemska liksom importerade tyger var en viktig bruksvara i Birka. Vad som talar för att tygerna under vikingatiden i Skandinavien vävdes av kvinnokraft är att inom vikingatida fyndlokaler har främst kvinnogravarna innehållit textilutensilier. I Sverige har den vikingatida handelsplatsen Birka präglat textilhistoriska forskningen gällande det vikingatida klädskicket i Sverige. Bland kvinnogravarna i Birka har textilier och textilutensilier påträffats. För att försörja Birka med textilier krävdes en starkt utvecklad textilproduktion. Den textila produktionen kan antingen ha förekommit i Birka, på gårdar i Birkas omland eller i andra geografiska områden. De importerade tygerna har kunnat urskiljas vid granskandet av teknisk kunnighet och spånadsmaterialet. Därefter är de inhemska tygerna mycket svåra att särskilja från de importerade tygerna. För att kunna särskilja det lokala ursprunget för de inhemska tygerna behöver en fördjupad analys gällande textilproduktion i Birkas omland genomföras. Birkas omland omfattar geografiska områden i Stockholms län, Uppsala län respektive Södermanlands län och det är sländtrissor respektive vävtyngder från dessa län som behandlas i denna studie. För att förstå hur viktig sländan varit för människan under lång tid kan man tänka sig ett tygstycke med en storlek av 1 x 1,5 m och med en trådtäthet av 10 tr per cm, till detta tygstycke går det åt 3000 m garn! Ett vikingatida segel beräknas ha varit omkring 64kvm (Nilsson, 1994:8). 1.1 Syfte och frågeställning Syftet med denna studie är att söka efter spår av textilproduktion i Birkas omland genom att studera sländtrissor och vävtyngder från fyndlokaler i Birkas omland (Södermanlands, Stockholms län och Uppsala län); som daterats till järnålder (500 f.kr e.kr.), yngre järnålder ( e.kr.) och vikingatid ( e.kr.). Resultatet förväntas ge svar om vilka tyger som har vävts och vilka spånadsmaterial som tygerna har vävts utav. Eventuellt erhålls ledtrådar angående export av spånadsmaterial, tråd eller tyg från gårdarna i Birkas omland till handelsplatsen Birka. Syftet är att utreda textilproduktionen på gårdarna i Birkas omland för att komma i klarhet med vilka trådar som har spunnits samt vilka tyger som har vävts i omlandet. Även diskuteras 1

6 textilproduktionen i Birka om det finns anknytnigar till textilproduktionen i Birkas omland. Birkas omland omfattar områden i Mälardalen, som idag berör områden i Stockholms och Uppsala län respektive Södermanlands län. Frågeställningen lyder enligt följande: 1. Inom vilka yngre järnålderslokaler i Birkas omland (Södermanlands län, Stockholms län och Uppsala län) påträffas sländtrissor och/eller vävtyngder? 2. Vilka trådar har spunnits med sländtrissorna i Birkas omland under vikingatiden? 3. Vilket slags tyg har vävts på gårdarna i Birkas omland under vikingatiden? 4. Har den textila produktionen inom vikingatida lokaler i Birkas omland gemensamma nämnare med den textila produktionen i Birka, om så vilka? 2 Tidigare forskning 2.1 Vikingatida textilier i Birka Den vikingatida handelsplatsen Birka är belägen på nordvästra delen av Björkö i Mälaren (se Bilaga s.37). I samband med Hjalmar Stolpes arkeologiska utgrävningar på ön Björkö (som påbörjades år 1871) undersöktes delar av områdena vilka idag benämns för Svarta Jorden och Garnisonen. På Björkö påträffades totalt 1100 gravar mellan åren (Hägg 1974:3 ; Geijer, 1994:95). Birka kom att bli en central handelsplats i Sverige och den främsta handelsplatsen i norra Europa under 800- talet och 900-talet (Geijer, 1994:95). Ett rikt textilmaterial har åtefunnits i form av gravfynd från Birka. Forskning gällande textilierna från Birka utgör grunden till kunskapen om vikingatida textiler, vilket är baserat på Inga Hägg s (1974) forskning gällande den kvinnliga Birkadräkten. Birkadräkten utgjordes av: En linnesärk av slät eller goffrerad typ, med eller utan spännen samt ärmar tolkas ha tillhört särken. Den släta särken tolkas som den inhemska nordiska typen, varav linnetyget bör enligt Hägg (1974) vara importerat. Den goffrerade särken har påvisats i det yngre gravskicket (Hägg, 1994:36). En kjol av linne respektive ylle. Linnekjolen tolkas vara en innerkjol eller ett foder och linnekjolen har burits omlott (Hägg, 1974:51,58). Yllekjolen var av fin kypert - främst diamantkypert samt ripstyger - av olika ullkvaliteér (Hägg, 1974:51f,58). Kjolen var dekorerade med sidenband eller snoddar och har burits med hjälp av linneöglade hängslen tillsammans med spännbucklor (Hägg, 1974:58). Finare ylletyger förmodas vara av baltiskt ursprung och därmed importerat (Hägg, 1974:58). Övriga plagg såsom tunika, mantel och tröja tolkas ha förekommit bland klädskicket i Birka (Hägg, 1974:92f,94ff). 2

7 Figur 1: Linnesärk med ärm som ska påminna om den vikingatida linnesärken. Särken syddes i Juli 2014 av ett helt tygstycke samt ett tygstycke per ärm. Fotografen tog självporträtt iförd den egensydda linnesärken. Foto: Simone Björklund Andersson, Gravfynden från Birka har omtalats globalt och utgör grunden till kunskapen om vikingatidens kläder och textilier. I Birkamaterialet inkluderas omkring 170 textilfragment från gravarna (Geijer, 1994:274). Textilfragmenten studerades av Agnes Geijer (1938 ; 1994:274). I Birka utgjordes ungefär 50 fragment av sidenstoff med/utan silver eller guldlan som anses härröra från Orienten vilket betyder icke-inhemska textilstoff (Geijer, 1994:274). Textiltillgångarna i Birka var delvis importerade från andra länder, likväl som inhemska tyger av exempelvis ylle förekom ( Hägg, 1974:1 ; Geijer, 1994:95). Enligt granskningar kring gravskicket i Birka, gravlades de avlidna i antingen sin finaste klädedräkt eller i allmogens klädedräkt av varierande kvalitét, textur och färg (Hägg, 1974 ; Andersson, 2003:38). Textilfärgerna som brukades under vikingatid tolkas ha varit svartbrun, blågrön (den gröna färgen kan utgöra en missfärgning på grund av korrosion), blå och röd. Ylletygerna klassifieras utifrån monokromt vävt (W) ylle och plykromt mönstervävt (M) ylle (Geijer, 1938 ; Arbman 1943:18ff). Gällande tygerna och banden förekommer variation av mönster likväl struktur (Hägg, 1974). Det primitivaste yllet är i det grövsta laget och tecken på uppehåll syns i strukturen och rester efter utvecklings-stoff förekommer bland textilierna från gravarna i Birka (Geijer, 1938:76ff). Ylletyg påträffades i omkring 70 st gravar, varav majoriteten (90 st) av tygfragment tolkades ha okänd härkomst medan fåtalet fragment tolkades vara inhemska. Av de 90 st tygfragmenten var det 75 st fragment som hade gemensamma texturer och materialet bestod av så kallat kamgarn. Kamgarnet var spunnet i Z-riktning (Geijer, 1994:95). Av de 75 tygfragmenten var det 55 fragment som påvisades vara diamantkypert-väv och omkring 10 fragment påvisades vara tuskaft (Geijer, 1994:96). Tuskafts-fragmenten hade en trådtäthet uppemot 30 varptrådar respektive 8 till 9 inslagstrådar, per vävd centimeter (Geijer, 1994:96). Inom bland annat grav 963 förekom tygfragment med silverdekorerade band (Geijer, 1938:172 + Taf 16 ; Arbman 1943:386 ; Hägg, 1974:81f). Vidare har sidenstycken och sidenband med silver/guld filigran påträffats i bland annat grav 824: A& B, tillsammans med en sländtrissa av ben (Geijer, 1938:167 ; Arbman 1943:297; Hägg, 1974:78f). I grav 920 förekom ett sländtrissliknande föremål (Arbman, 1943:359). Rester av grovt linne och finare linne anträffades i grav 757 (Geijer, 1938:166). 2.2 Förhistoriska textila råmaterial Förhistoriska textila råmaterial omfattas av vegetabiliska- och animaliska material. Enligt Geijer (1994) förekommer fyra dominerande textila material under förhistorien: ull, äkta silke, lin och bomull. Varav de fyra textila materialen, kallas vidare dessa för spånadsmaterial exklusive silke (Geijer, 1994:11). Val av naturligt spånadsmaterial eller textilmaterial varierar beroende på klimatiska skillnader. Animaliska material inkluderar hårfibrer från särskilda däggdjur, respektive kokongtrådar från fjärilslarver (Geijer, 1994:11). Vegetabiliska material mångfaldighet varierar av den anledningen att växtfibrer gå att tillbereda på många sätt. Ur ett globalt perspektiv är det främst vegetabiliska spånadsmaterial av hampa, lin, bomull och nässla som hör till de vanligaste förekommande i textilier (Geijer, 1994:11). Vidare inräknas hampa,lin och nässla inom betäckningen basfibrer medan bomull är en slags frökapselfiber (Geijer, 1994:11). Enligt Eva Andersson (2003) förekom ull och lin som det ordinära spånadsmaterialet i Skandinavien under järnålder (500 f.kr e.kr) och vikingatid ( e.kr). Trots detta bevaras linnetyg ytterst sällan från denna tid, likväl som fiber av nässla och hampa är svåra att återfinna (Andersson, 2003:17). Vegetabiliska fibrer som spånadsmaterial kräver sin respektive beredningsprocess. Mindre förekommande vegetabiliska spånadsmaterial utgörs av nässlor och hampa. Hampa som spånadsmaterial menas med bast-hampa som ej skall förväxlas med bastfri-hampa. Hampan tål extremt klimat och växer i näringsfattiga jordar. Liksom linet nyttjades hampan både för frökapslarnas näring och/eller för bastfibern som spånadsmaterial. (Geijer, 1994:19). Vegetabiliska spånadsmaterial som exempelvis lin användes redan under stenåldern i Europa (Andersson, 1989:33 ; Andersson, 1996:12 Erwing, 2006:132). Sedan äldre bronsålder har linodling förekommit i Norden (Geijer, 1994:20). Lin odlades antingen för linfröet skull - som nyttjades till att framställa linolja - och/eller för att erhålla linfiber som spånadsmaterial. Spånadsmaterialet har absorberande egenskaper som gör att det spunna linet och lintyget kunde nyttjas i en varm miljö. Lintyg benämns även som lärft i Norden. Linets fiberstruktur, glänsighet och fuktbindande egenskaper har likväl påverkat lintygets egenskaper och nyttjandet av lintyget under vikingatid. Under vikingatiden framgick en plisserings-teknik där veck i lintyget pressades samman och ett plisserat lintyg erhölls (Geijer, 1994:15ff). Nässlor och hampa är andra typer av vegetabiliska fibrer som har används under förhistorien, dock påträffas främst linfibrer från vikingatid (Erwing, 2006:131). Linfibrer bearbetas genom att först skörda linet innan fröna har mognat, därefter avlägsnas axet från stjälken. Därefter 3

8 rötas linets stjälkar genom att utsättas för fukt, för att successivt bryta ned fibrerna utan att linfibrerna börjar att förmultna. Sedan bankas linet för att avlägsna oönskat fibermaterial - sådant som ej går att bearbeta. Till sist häcklas linet, det vill säga linfibrerna dras isär för att få linfibrerna samlade i en parallell riktining samt att få fibrerna att bli lätthanterbara vid spinning (Andersson, 1989:33 ; Andersson, 1996:12 ; Erwing, 2006:132). Animaliska fibrer utgörs i regel av ullfiber av får, get eller kamel. Får- och gethår är svåra att urskilja sinsemellan (Geijer, 1994:11f). Ullkvalitén påverkas av klimatet vilket ger olika typer av ull. Bottenull är mjuk medan täckhåren är sträva och mängden av de olika ulltyperna beror av djurets levnadsmiljö (Geijer, 1994:12f). Avelsutvecklingen har vidare lett till att djurens ull successivt har förfinats, till fördel som spånadsmaterial. Det animaliska spånadsmaterialet plockas (äldre metod) eller klipps (yngre metod) från djuret. Ullen bearbetas i efterhand genom kamning (äldre metod) eller kardning (yngre metod). Vid kamning separeras täckhåren från bottenullen medan vid kardning förändras ullfiberns textur på så vis att fibern samlas i samma fiberriktning (Geijer, 1994:13f ; Erwing, 2006:132f). Kamgarn kallas den sorterade ullen som ger finare ullfibrer att arbeta med, vilket ger ett lättare material vid vävning. Vid vävning av grov ull av täckhår erhålles kompakta textilier (Geijer, 1994:14). Underullen är tjockfibrig och svårhaterad vid spinning, medan den ytterullen är tunn-fibrig och lätthanterbar vid spinning. Ull är vattenavvisande tack vare lipiden lanolin som finns naturligt i fårets päls innan fåret klipps (Geijer, 1994:19). Silke är också ett animaliskt spånadsmaterial vilket utvinns ur fjärilars kokonger. Kokongerna innehåller tunna trådar av silke. Silket hasplas och då erhålls råsilke. Råsilke bearbetas vidare genom varmvatten-tvagning, vilket utlöser serecinet från silkestrådarna. Erhålls korta silkestrådar kardas silket och spinns samman till spunna silkestrådar. Silkestrådarna vävs sedan till textilien: siden (Geijer, 1994:15). Mineraliska fibrer som exempelvis asbest har även nyttjats till textilier under forntid och medeltid (Geijer, 1994:25). Samt metallisk fiber som exempelvis trådar av silver eller guld förekommer bland Birka-materialet och tillverkas genom två skilda metoder: Enligt den äldre metoden skärs strimlor ur tunna metallbleck och metallstrimlorna tvinnas sedan till metalltrådar och benämns som lan (Geijer, 1994:21,23). Enligt den yngre metoden avskalas metalltenar genom olika hål i en skiva. Metalltrådarna benämns som kabel (Geijer, 1994:21,23). Generellt sett gällande bevaring av textilier så är ylle känsligt för oxidation och linfibrer bevaras bäst i torr miljö. Vid oxidation, hög luftfuktighet, soljusbestrålning eller upphettning över 80 grader Celsius nedbryts textilierna. Klimatet gör skillnad gällande textiliernas bevarandeförhållanden (Geijer, 1994:300f). Olika kemiska reaktioner i jordarna har påverkat det textila materialet som återfinns inom fyndlokalerna. Under forntid har tygfärgning skett med hjälp av organiska färgmedel vilket i sin tur kan ha utsöndrats i jordarna eller att mineraler i jorden har missfärgat tyget. Röda och dovt blåa nyanser har konstaterats, dock är det tydligt att nyanserna successivt bleknade under tiden då textilierna brukades (Geijer, 1994:302f). Svart ull har även brukats för att ge färg åt textilierna naturligt (Geijer, 1994:305). 2.3 Oppstadgognen - Rätuppstående vävstol Den stående vävtstolen är den förhistoriska vävstolstypen, även kallad oppstadgognen (Bender-Jørgensen, 1986: ; Geijer, 1994:43f). Begreppet vävstol har tillkommit under historisk tid (Geijer, 1994:32). Den förhistoriska vävstolen var rätuppstående och vanligen lutad mot en vägg eller mur. Därav namnet rätuppstående vävstol. Oppstadgognen (eng. warp-weighted loom) är en mer tidstypisk term för denna typ av vävstol. I oppstagognen knöts trådverket - den så kallade varpen - av enbart en genomgående tråd med varpade öglor; mellan varpens ändar och vävstolens bom (Hoffmann, 1964:35). Varpen hängde emellan vävstolens sidostolpar riktade mot vävaren/väverskan. Undantag med dubbelvarp förekom, då knöts varpen på så sätt att en ögla fästes runt bommen med en stark knut och den andra öglan knöts vid varje varpände (Hoffmann, 1964:35; Geijer, 1994:44). Innan vävandet påbörjas så väljs olika skäl; även kallat för solv. De olika skälen uppfångas och omdirigeras med hjälp av solvskaft. Antingen plockas ett rörligt skäl upp med solvskaftet som placeras på klykor uppåt-framåt längs respektive sidostolpe. När solvskaftet hängs i klykorna skapas ett skäl och när solvskaftet flyttas tillbaka till utgångsläget så skapas det naturliga skälet, en metod som är typiskt för textilien som kallas för tuskaft. En annan typ av metod är att fördela varpen på följande vis: Varptrådar knyts samman med 1:a solvskaftet, som sedan lyfts för att välja det naturliga solvningen. Varptrådarna som återstår fördelas mellan 2:a till 4:e solvskaftet, som sedan lyfts i varierad ordning för att skapa olika texturer mellan inslagstrådarna (Geijer, 1994:44). Den senare metoden förknippas med kypert-väv (Geijer, 1994:43). De olika vävmetoderna benämns som enskaft respektive treskaft som syftar till antalet använda solvskaft (Geijer, 1994:44). Med oppstagognen kan tyg i metervara vävas, till skillnad 4

9 från rundvävstolen (eng. tubular loom) som även förekom under yngre järnålder. Figur 2: Rätuppstående vävstol, sk. Oppstadgogn. Figur 3: Sländtrissa, ten och klippt rå-ull. Figur 4: Spinnkrok. Rekonstruerade förhistoriska textilutensilier. Foto: Simone Björklund Andersson Marta Hoffman s (1964) forskning utgjordes av studier kring användandet av den rätuppstående vävstolen i Norge och bevaradet av vävkunskapen in i samtiden. Med fördjupningsfakta som berör vävtyngder och oppstadgognen i boken The Warp Weighted loom (Hoffmann 1964) nämns följande att: I stället för att räkna vävtyngdernas vikt varje användningstillfälle, så inristades tecken som indikerade vikten för varje vävtyngd. (Hoffmann, 1964:37). Användandet av den oppstagognen fortsatte ända in på 1900-talet, bland annat inom Lappska distrikt i Norge (Hoffmann, 1964:53-63). På Färöarna motsatte sig väverskorna/vävarna under historisk tid att sluta använda rätuppstående vävstolen och de vägrade att övergå till att väva på den horisontella vävstolen (Hoffmann, 1964:149). Även rundvävstolar har förekommit under förhistorien. I en rundvävstol (eng. tabular loom) spänns varptrådarna kontinuerligt runt ett antal vertikala eller horisontella stolpar, som bestämmer vävens längd. Vävens längd kunde utökas genom att tillföra extra stolpar (Geijer, 1994:40f ; Andersson, 2003:29f). Vanligen förekommer tuskaft, som har två bindningspunkter med varianter vilka framträder i rips eller panama (Geijer, 1994:57). Även kypert påträffas, där bindningspunkterna bildar diagonala linjer med tre eller fyra bindningspunkter; treskaft respektive fyrskaft (Geijer, 1994:57f). Under yngre järnålder förekommer 2/2 kypert vanligtvis redan under folkvandringstid/vendeltid liksom under vikingatid (Bender-Jørgensen, 1986:161 ; Andersson, 1998:42). Under vikingatid varierar tygernas kvalitéer som bland annat tuskaft vävt av Z-spunnet linnegarn. Även ylletyg vävt av kamgarn med uppemot 62 trådar per centimeter som tolkas ha producerats inom en högutvecklad textilverkstad av okänt ursprung. Vanligen vävdes tygerna med en rätuppstående vävstol, vilket härleds utifrån de omfattande vävtyngds-och sländtrissefynd som påträffats inom yngre järnåldersboplatser (Andersson, 1998:42). Brickbandsvävda band med inslagstrådar av metall och silke samt andra band förekommer bland det vikingatida textilmaterialet (Andersson, 1998:43). 2.4 Förhistoriska textilutensilier Vävutensilier innefattar sländtrissa, ten, vävtyngder samt oppstadgognen (den rätuppstående vävstol) (Geijer, 1994:9). Oppsatadgognen utgörs av en vävbom, två ståndare, solvskaft, klykor och vävtyngder. Varpen är det trådverk som sedan trädes från vävbommen mellan ståndarna till solvskaft, som vilar på klykor och till sist tyngs varpen parvis med vävtyngder (Geijer, 1994:41f). Förhistoriska vävtyngder var tillverkade av sten eller bränd lera (Hoffmann 1964:20f ; Geijer, 1994:93). Vävtyngderna av bränd lera hade en fördel framför vävtyngderna av sten: lertyngderna var lättare att viktjustera. Beroende på vilken typ av vävtyngd som 5

10 förekommer inom gården, kan ha med att göra att tillgången av råmaterial har varierat (Hoffmann, 1964:21). Exempel på textila utensilier från yngre järnålder finns rekonstruerade vid järnåldersboplatsen Gunne s gård i s-väsby (se Figur 2-4). I Figur 2 syns en rekonstruerad stående vävstol med yllevarp och handgjorda keramiska vävtyngder. I Figur 3 syns en rekonstruerad sländtrissa av sten, en ten av trä samt spånadsmaterial. Figur 4 visar en äldre variant av ten som kallas för spinnkrok (Beronius, 1983:6). För att kunna spinna trådar av spånadsmaterialet användes en ten med en sländtrissa (se figur 3). Tidigaste ten-varianten är den så kallade spinnkroken (se figur 4). Sländtrissan var den tyngd som fästes på tenen. Ullkam användes för att reda ut ullens fibrer.vävtyngderna höll trådverket på plats samt sträckte ut de lodräta trådarna i den rätuppstående vävstolen. Varp av lin kräver tyngre vävtyngder eftersom linets elasticitet är minimal (Andersson, 2003). Kammen som ullen kardas med påträffas som tidigast i Skandinavien under Vendeltid. Den nya ullkammen förknippas med ett slitstarkt, glansigt tyg som kallas för Birka-typ"( Hägg, 1974 ; Andersson 2003 ; Erwing, 2006:132f). Vävtyngder av lera har en stor fördel gentemot vävtyngder av sten: det är lättare att justera jämnvikten om vävtyngderna är gjorda av lera än av sten. Att tyngre vävtyngder skall ha nyttjats vid enbart vävning av tjockvarps-tyg är mindre troligt, då exempelvis de tyngsta vävtyngdsfynden från Danmark tolkas ha vävt ytterst fint linnetyg (Hoffmann, 1964:21). Lertyngder har påträffats under både äldre- och yngre järnålder, medan vävtyngder av sten anses ha förekommit som den vanligaste typen. Bland vävtyngderna som utgörs av bränd lera förekommer bland annat koniska, pyramidformade, ringformade, diskformade likt en tillplattad knut med litet hål (Hoffmann, 1964:20). Dekorationer på vävtyngder har tolkats antingen utmärka viktsammanband eller som hantverkar-sigill (Hoffmann, 1964:20). Sentida sländtrissor består av trä (Nilsson, 1994:9). Sländtrissor kan ha varit av trä som förmultnat med tiden, då trä är det mest hållbara materialet i jämförelse med lera samt att symboliska sländtrissor kan ha förekommit i gravar (Nilsson, 1994:26). Sländtrissor från yngre järnålder har i regel ett koniskt hål, flat undersida och välvda kanter. Parallelsidiga hål förekommer även, dock är sländtrissor med parallella hål vanligare under äldre järnålder. Sländtrissor av lera med konvex, konisk och dubbelkonisk form förekommer under vikingatiden (Nilsson, 1994:10). Sländtrissor av ben tappar en del av sin vikt från den dagen då de blir till gravgåvor framtill att de påträffas i gravarna långt efter deponeringstiden (Nilsson, 1994:11). Sländtrissor från äldre järnålder väger i regel mer än 20 gram, medan sländtrissorna från yngre järnålder kan väga mindre än 20 gram. Har man en metallten så fyller sländtrissan ej funktionen som tyngd utan mer för balansens syfte. Det är lätt att dra felaktiga slutsatser genom att enbart arbeta med sländtrissor (Nilsson, 1994:12). Boplatsfynden är desto fler dock med osäker datering, medan gravfynden är desto färre med säkrare datering (Nilsson, 1994:12). 2.5 Sländtrissor och vävtyngder som forskningsmaterial Vid analys av leran som vävtyngder respektive sländtrissor består av kan information erhållas gällande lerans ursprungsområde. Definitionen för keramiskt material bedöms utifrån kriterier som: 1. Depositions-situation, 2. Kornstorlek, 3.Kemisk komposition och struktur, 4.Mineralogi (Henderson, 2000:112). Den keramiska kompositionen kan studeras utifrån keramisk ekologi och då behandlas keramisk produktion relaterat till råmaterial som exploaterats i lokalområdet (Henderson, 2000:109). Utensiliernas form kan relateras till hantverkarens teknik samt utröna hantverkarens kompetens (Andersson, 1999:42). Sambandet mellan form, höjd samt hålstorlek som avgörs utifrån materialets egenskaper kan appliceras i analys av sländtrissor och vävtyngder. Variation mellan vikt och diameter beror ej av vilket material som sländtrissan tillverkas utav (Andersson, 1999:36). Sländtrissor av lera anses ha varit lättare att tillverka och därav kunde keramiska sländtrissor generera möjligheter gällande massproduktion. Enligt Andersson s (1999) funktionalitets-analyser lär sländtrissans form ha framtagits på ett kvalitativt standariserat sätt så att funktionen blev densamma för respektive sländtrissa (Andersson, 1999:37). Olika spinntekniker har nyttjats vid användandet av sländtrissor som påverkar i vilken riktning textiltrådarna tvinnas: högerriktning kallas för S-spinning och vänsterriktning kallas för Z-spinning (Bender-Jørgensen, 1986:13). Vävtyngder har oftast genomborrade hål, diameter mellan 6-15 cm och ornament såsom X, O, (X), V, Y och -X- (Petersen, 1950:295f). Enligt Hoffmann(1964) bör vävtyngdernas vikt ha påverkat både väven samt den slutgiltiga produkten: tyget. Vävtyngder av lera har en stor fördel gentemot vävtyngder av sten: det är lättare att justera jämnvikten om vävtyngderna är gjorda av lera än av sten. Obrända vävtyngder av omagrad lera som i samband med eldsvåda har blivit ojämt brända och vissa avseenden finns avtryck efter varpen. Med varpavtrycket kan S-spunnen respektive Z-spunnen tråd utläsas i den brända leran. Leran bör magras för att vävtyngden ej ska bli för porös och spricka, då skulle varpen ej kunna lämna slitspår på vävtyngden. Under äldre järnålder är vävtyngderna tunnare än vävtyngderna från yngre järnålder. Vävtyngderna från yngre järnålder är i regel 3 cm till 4 cm tjocka, vilka även är en god boplatsindikation för järnåldersboplatser (Carlsson, 1991:14f). Lertyngder har påträffats under både äldre- och yngre järnålder, medan vävtyngder av sten anses ha förekommit som den van- 6

11 ligaste typen. Bland vävtyngderna som utgörs av bränd lera förekommer bland annat koniska, pyramidformade, ringformade, diskformade likt en tillplattad knut med litet hål (Petersen, 1950:295f ; Hoffmann, 1964:20). Dekorationer på vävtyngder har tolkats antingen utmärka viktsammanband eller som hantverkar-sigill (Hoffmann, 1964:20). Dekorerade vävtyngder finns bland Birka-materialet och Andersson (2003) tolkar detta som hantverkarens egna avtryck samt att ornamentik urskiljer olika viktade vävtyngder från varandra (2003:33). Att tyngre vävtyngder skall ha nyttjats vid enbart vävning av grövre tyger är mindre troligt, då exempelvis de tyngsta vävtyngdsfynden från Danmark tolkas ha vävt ytterst fint linnetyg (Hoffmann, 1964:21). Ett intressant exempel där tydliga spår av textilproduktion har förekommt är RAÄ Valla 330 från yngre järnålder i Östergötland, med ett rikt material som utgjordes av bland annat vävtyngder(sköld, 2012:7). Vikingatida vävtyngder påträffades i skärvstenslager, i stolphål, odlingslager och inom flertalet anläggningar (Sköld, 2012:31,35,39f,50). En sländtrissa förekom även tillsammans med en vävtyngd i ett av odlingslagrena (Sköld, 2012:40). Vävtyngdslager varvat med bränd säd förekom i en grop som var central placerad inom Hus 103 som vidare tolkas ha varit en vävstuga samt att härd avsaknades inom husgrunden (Sköld, 2012:51). Hus 104 som tolkas ha varit ett textilhantverkstad hade även en grop fylld med omkring 20 liter bränd säd, varvat med st ojämt brända vävtyngder samt att en härd avsaknades. Nedläggning av vävtyngder varvat med säd tolkas vara rituellt betingat (Sköld, 2012:53f). Vidare förekom vävtyngder bland fyndmaterialet i Hus 105 och 106 som tolkas ha varit kokhus/boningshus. Totalt 69 fyndposter utgjordes av vävtyngder; främst skivformade vävtyngder med en diameter mellan cm och en vikt mellan g (Sköld, 2012:61, B9:2). Även tvinnade lintrådar har funnits i kontext med vävtyngdsfynden (Sköld, 2012:56,59,61). Utifrån analyser genomförda av Eva Andersson tolkas 2/2 kypert ha vävts i vävstolarna på gårdarna i Valla; både av finare respektive grövre kvalitet vilka är typiska tyger på jordbruksgårdar under vikingatid. I en analys som genomfördes av Ole Stilborg erhölls bland annat information om att en hel varpuppsättning kan ha blivit nedlagd tillsammans vävtyngderna och säden i Hus 103 och Hus 104 (Sköld, 2012:87). RAÄ Valla 330 är ett tydligt exempel där en välutvecklad textilproduktion har ägt rum inom ett gårdskomplex under tidig vikingatid. 3 Metod, material och avgränsningar 3.1 Föremålsanalys Innan analysen påbörjas utreds Birkas omland -definitionen samt vilka lokaler som antas vara samtida med Birka. Birkas omland innefattar lokaler i Mälardalsområdet. Birkas omland omfattas geografiskt av Stockholms län, Uppsala län och Södermanlands län för att ön Björkö gränsar till de båda länen och det finns vattendrag som påvisar om farleder i anknytning till Birka och omlandets yngre järnålderslokaler. Samtliga yngre järnålderslokaler inom länen har sedan granskats genom att data söktes fram i fornminnesdatabaserna FMIS respektive SHM, för att ta reda på fynddata och lokalernas placering i landskapet. Därefter fördjupades studien genom att inkludera information från arkeologiska rapporter, uppsatser och publikationer för att både utesluta äldre järnålderslokaler liksom inkludera material som tolkas vara från yngre järnålder/vikingatid. Allmän information om fyndlokalernas utbreddning, datering, lokallisering i landskapet samt förekomsten av textila utensilier i form av sländtrissor och/eller vävtyngder. Data och fyndposter som ej ingår i analysen finns i en separat katalog (Bilaga 1). När definitionen av Birkas omland är klar ska materialet från respektive fyndlokal genomgå en föremålsundersökning. Föremålsundersökningen omfattar delvis en ockulär besiktning och dokumentation av samtliga fyndlokaler med sländtrissor och/eller vävtyngder daterade till järnålder i Södermanland respektive. Materialet samlades utifrån det geografiska området som har defintierats som Birkas omland: och Södermanland. En fortsatt fynddata-sökning i FMIS och SHM genomförs för att ta reda på antalet fyndposter som utgörs av sländtrissor respektive vävtyngder inom Birkas omland från järnålder, yngre järnålder och vikingatid. All fynddata samlas i en katalog från samtliga lokaler med sländtrissor och vävtyngder från järnålder/yngre järnålder/vikingatid och värderas därefter utifrån vad varje föremål genererar för slags information. Ett begränsat material i form av sländtrissor och/eller vävtyngder från yngre järnålderslokaler, inom 3-4 mils radiellt avstånd till Birka, inbeställs till Statens Historiska Museér för att sedan genomgå en ockulär besiktning samt mikroskopiering. Under den ockulära besiktningen noteras vikten för respektive föremål. Vikten kontrolleras tre gånger för att öka dokumentationens noggrannhet. Föremålen inmäts med måttstock/linjal för att få fram eventuell information om diameter, håldiameter och höjd. Fragmentariska 7

12 föremål erhöll enbart information om vikt och råmaterialet. Föremål från samtliga fyndlokaler i Södermanland respektive resterande fyndlokaler i har enbart dokumenterats utifrån redan återgiven information i Statens Historiska Museérs databas samt Riksantikvarieämbetets Fornminnes-databas. Antal fragment, föremålets form och skick dokumenterades ockulärt. Analysmetoden som tillämpas gällande sländtrissorna, har utformats av Andersson s (1999b,2000) för att kategorisera sländtrissor och ta reda på vilka trådar som sländtrissorna har spunnits av och vilka spånadsmaterial trådarna har bestått av. Andersson s (1999:b,2000) metod innefattar att tyg vävt i 2/2 kypert får varierad trådtäthet beroende av sländtrissans vikt och variationen lyder följande: Sländtrissor med vikten 5g, kan med en kort ten (13 cm ; 2,5g): - spinna kammad ull av ullkvalitet 1 till trådar som ger omkring 32,5 till 37,5 trådar per vävd centimeter. - spinna kammad ull av ullkvalitet 2 till trådar som ger omkring 27,5 till 32,5 trådar per vävd centimeter. - spinna mixad ull av ullkvalitet 1 till trådar som ger omkring 30 till 35 trådar per vävd centimeter. - spinna mixad av ullkvalitet 2 till trådar som ger omkring 25 till 30 trådar per vävd centimeter. Sländtrissor med vikten 10g, kan med en lång ten (25 cm ; 5-6g): - spinna kammad ull av ullkvalitet 1 till trådar som ger omkring 25 till 30 trådar/cm. - spinna kammad ull av ullkvalitet 2 till trådar som ger omkring 22,5 till 27,5 trådar/cm. - spinna mixad ull av ullkvalitet 1 till trådar som ger omkring 22,5 till 27,5 trådar/cm. - spinna mixad ull av ullkvalitet 2 till trådar som ger omkring 20 till 25 trådar/cm. -spinna underull av ullkvalitet 1 till trådar som ger omkring 10 till 15 trådar/cm. -spinna underull av ullkvalitet 2 till trådar som ger omkring 12,5 till 17,5 trådar/cm. Sländtrissor med vikten 20g, kan med en lång ten (25 cm ; 5-6g): - spinna kammad ull av ullkvalitet 1 till trådar som ger omkring 17,5 till 22,5 trådar/cm. - spinna kammad ull av ullkvalitet 2 till trådar som ger omkring 17,5 till 22,5 trådar/cm. - spinna mixad ull av ullkvalitet 1 till trådar som ger omkring 15 till 20 trådar/cm. - spinna mixad ull av ullkvalitet 2 till trådar som ger omkring 15 till 20 trådar/cm. - spinna underull ull av ullkvalitet 1 till trådar som ger omkring 5 till 10 trådar/cm. - spinna underull ull av ullkvalitet 2 till trådar som ger omkring 10 till 15 trådar/cm. Sländtrissor med vikten 30g, kan med en lång ten (25 cm ; 5-6g): - spinna kammad ull av ullkvalitet 1 till trådar som ger omkring 10 till 15 trådar/cm. - spinna kammad ull av ullkvalitet 2 till trådar som ger omkring 7,5 till 12,5 trådar/cm. - spinna mixad ull av ullkvalitet 1 till trådar som ger omkring 7,5 till 12,5 trådar/cm. - spinna mixad ull av ullkvalitet 2 till trådar som ger omkring 5 till 10 trådar/cm. - spinna underull ull av ullkvalitet 1 till trådar som ger omkring 5 till 10 trådar/cm. - spinna underull ull av ullkvalitet 2 till trådar som ger omkring 2,5 till 7,5 trådar/cm. (Andersson, 1999b:24 ; Andersson 2000) Gällande vävtyngder och vävtyngsfragment lyder följande resonemang: För att göra skillnad mellan sländtrissor och vävtyngder, beräknas föremål med större håldiameter än 2 cm vara vävtyngder. Vävtyngder kan även i fragmentariskt skick lätt misstas med blästermunstycken och vice versa, därav förekommer en felmarginal gällande fyndomfattningen (Andersson, 2003:58 ; Thorin, 2012:2,18). Vävtyngder av lera/bränd lera förekommer sällan i komplett skick medan fragmentariska vävtyngder liksom vävtyngdsfragment är mer förekommande bland det arkeologiska materialet. Vävtyngdernas vikt är avgörande för att kunna ta reda på vilken slags varp som vävtyngderna har nedtyngt och även vilket tyg som har vävts (Thorin, 2012:18). För att kunna beräkna en ungefärlig vikt för respektive vävtyngd krävs det att samtiga vävtyngdsfragment vägs samt formen erhålls om vävtyngdsfragmenten sammanläggs bit för bit (Thorin, 2012:20f). Vid avsaknaden av fragment kan en procentuell beräkning utföras för att ta reda på den approximala vikten (Thorin, 2012:22). Noterbart är att om vävtyngdsfragment förekommer inom fyndlokaler är 8

13 förekomsten i sig en indikation om att en textilproduktion har ägt rum på platsen. Enligt Andersson (2003) behöver linnevarp en stark vävtyngd för att utsträckas eftersom spunnet lin saknar elasticitet. I regel kräver respektive varptråd gram per tråd när tyg vävs med linvarp som ger en trådtäthet på 10 trådar per centimeter(andersson, 2003:28). En meter brett linnetyg kräver alltså en total vikt på kg. Yllevarpen är desto elastiskare än linnevarpen och kräver en tyngd på gram per tråd när tyg vävs med yllevarp. Yllevarpen skulle kräva en total vikt på kg för att väva 1 meter brett ylletyg. Väger respektive vävtyngd 0,5 kg så innebär detta att behovet av antalet vävtyngder dubbleras. Vid analyser av vävtyngder bör vikt, diameter och tjocklek inräknas (Andersson, 2003:29). 3.2 Mikroskopiering Med 4:1 förstoring undersöktes materialet under lupp i mikroskop. Sammansättning av lera och kornighet undersöktes ytligt för att bedöma skicket. Eventuella rester av spånadsmaterial samt spår efter organiskt material granskas kring sländtrissornas hål och runtom vävtyngdsfragmenten. Fotografering av föremålen i förstorad skala genomfördes via mikroskopets kikare. 3.3 Komparativ analys I denna komparativa analys inkluderas källmaterial i form av avhandlingar, rapporter och litterära verk av bland annat: Marta Hoffman (1964), Inga Hägg (1974), Eva Anderson (1989;1996;1998;1999a;1999b;2000;2003), Agnes Geijer (1938;1994), Herrman Arbman (1943) och Lise Bender-Jørgensen (1986). En jämförelse mellan de olika källmaterialen har genomförts och med källmaterialet som hjälpmedel tolkas materialet. Avhandlingar inom Arkeologi som berör sländtrissor, vävtyngder och textilproduktion innefattas i studien. Rapporter från arkeologiska utgrävningar från samtliga yngre järnålderslokaler i Södermanland län respektive har behandlats (se Katalog, s.37). Källmaterialens metodtillämpningar appliceras till materialet i syfte att minska felkällorna i analysen. En jämförelse med tidigare forskningsresultat genomförs då omlands-definitionen är klargjord och materialet är insamlat. Förklaringar gällande textilhistoriska begrepp och vad som tolkas vara textilproduktion för hushållets räkning respektive textilproduktion på professionell nivå (Nilsson,1994:14ff). 3.4 Avgränsning Denna studie berör textilproduktion i Birkas omland, vilket innebär att Birkas textilproduktion jämförs med textilproduktionen inom samtliga lokaler i Birkas omland. Birkas omland omfattar i denna studie Södermanland respektive ; med fyndlokaler som daterats till järnålder, yngre järnålder eller vikingatid. Enbart yngre järnålderslokaler i Birkas omland är relevanta att behandlas i denna studie för att kunna relatera textilproduktionen mellan Birka och Birkas omland. Gällande benämningar Gravfält, grav- och boplatsområden, Boplats eller lösfynd granskas även den kronologiska ordningen för lämningstyperna. Gravar som överlagrar äldre järnåldersboplatser (med fyndmaterial som utgör sländtrissor respektive vävtyngder) har vidare uteslutits från materialet. En omfattande katalog har därför bifogats som en bilaga då samtliga järnåldersdaterade fynd från Södermanland och har undersökts respektive behandlats. Data för respektive fyndlokal har hämtats ur Statens Historiska Muséer s databas mis.historiska.se, ur Riksantikvariets Fornminnes-databas FMIS raa.fmis.se samt ur referenslitteraturen. Fynddokumentation över sländtrissor och vävtyngder från fyndlokaler som daterats till yngre järnålder/vikingatid/järnålder i Birkas omland - inom Södermandland och - har studerats och noterats. Fynd från fem fyndlokaler inom 3-4 mils radieavstånd till Birka har undersökts okulärt och i mikroskop, samt fotograferats i Statens Historiska Museérs forskningslokal. Beställningen från Statens Historiska Museér (SHM) har genomförts av Charlotte Hedenstierna Jonsson, anställd arkeolog hos SHM. De fem fyndlokalerna är: Up RAÄ Håtuna 101:1, Up RAÄ Lidingö Hersby/Sticklinge, Up RAÄ Östra Ryds 45:1, Up RAÄ Vallentuna 82:1 samt Up RAÄ Ärentuna 105:1 (SHM, ). Föremål från övriga fyndlokaler har enbart dokumenterats utifrån redan återgiven information i databasen hos Statens Historiska Museér. De övriga fyndlokalerna är: Sö RAÄ Botkyrka 10:1, Sö RAÄ Botkyrka 80:1, Sö Eskilstuna 601:1, Sö RAÄ Härads-Kumla 15:1, Sö RAÄ Strängnäs 314:1, Sö RAÄ Trosa-Vagnhärad, Sö RAÄ Tumbo 86, Sö RAÄ Tuna by mellangården, Sö RAÄ Tveta 163 och Sö RAÄ Östertälje 237:1, Up RAÄ Ekerö 119:7, Up RAÄ Fresta gård, Up RAÄ Huddinge 35, Up RAÄ Rudboda, Up RAÄ Täby 125:1, Up RAÄ Vallentuna 21:1, Up RAÄ Ärentuna 105:1, Up RAÄ Österåker 466:1, Up RAÄ Österåker 469 samt Up RAÄ Österåker 136:1. 9

14 4 Sländtrissor och vävtyngder från Birka Den vikingatida strandlinjen på Björkö låg 5 m.ö.h och den nuvarande Björkön var då delad i två delar; Björkön och Grönsön (Ambrosiani, 1995:32). Gravar med benkammar som gravfynd tolkas vara av inhemsk karaktär. De olikagravtyperna som förekommer i Birka är: brandgravar, högar, stensättningar kist- och kammargravar. Högarna och stensättningarna förekommer mellan "Hemlanden, området söder om Borg och Ormknös". Kist-och kamamrgravar har daterats til sent 900-tal och har anlagts mellan fornorgen och Svarta Jorden samt i Hemlandens strandvalls-kant. Brandgravarna är äldre gravskick än kist-och kammargravarna (Ambrosiani, 1995:29). Birka var en aktiv handelsplats under vikingatiden mellan 800 e.kr. till 900 e.kr. och tolkas ha initierats sent 700-tal med en avvecklingsperiod omkring 970-talet i samband med överflyttningen till Sigtuna ca 990 e.kr ( Ahlqvist 2011 ; Ambrosiani, 1995:42ff). 4.1 Up Adelsö, Birka (Björkö) - RAÄ Adelsö 119:1 Föremålstyp: Vävtyngder och sländtrissor Datering: vikingatid. Fyndlokal: RAÄ Adelsö 119:1 Material: Sten, bränd lera, keramik, metall och organiskt material. Beskrivning: Svarta Jorden ( boplatsområde/ verkstadsområde). (a) SHM 5208:1867 (b) SHM 5208:1914 (c) SHM 5208:1893 (d) SHM 5208:1915 Figur 5a-d: Vikingatida sländtrissor från Svarta Jorden, Adelsö 119:1. Foto av Yliali Asp, SHM Från Birka har 386 av 429 sländtrissor klassifierats varav 126 st var diskformade (111st av sten och 5 st av lera. Se Figur b och d), 63 st koniska (56st av keramik, 1 st av sten. Se Figur c), 69 st konvex med flat botten (61 st av sten), 33 st bikoniska (1 st av sten, 32 st av keramik. Se Figur a) och 12 st av oregelbunden form (Andersson, 2003:75f). Totalt 35 st var av ben (Andersson, 2003:75f). Vikten kunde erhållas från 309 st av 429 sländtrissor; 285 st var intakta medan 24 var fragmenterade (Andersson, 2003:76). Sländtrissor av sten vägde mellan 2-134g (koncentration mellan 10-14g), de keramiska sländtrissorna vägde mellan 5-64 g (koncentration mellan 10-14g), sländtrissorna av ben vägde mellan 2-64g och sländtrissorna av annat material vägde mellan 2-59g (Andersson, 2003:77). Totalt 331 sländtrissor kunde erhålla information gällande diametern med de varierade måtten 1,5-6,9 cm (koncentration mellan 3,0-3,4 cm) och de sländtrissor med de största diametrarna var av sten respektive ben. Diametrar mellan 3,5-3,9 cm förekom bland sländtrissor av ben, sten och lera. Sländrissor med diameter mellan 2,0-2,4 cm respektive 4,0-4,4 cm förekom bland sländtrissor av samtliga material (Andersson, 2003:77ff). Av sländtrissorna var det 344 st som kunde erhålla information om höjd med en variation mellan 0,2-3,4cm (koncentration mellan 1,0-2,4 cm). Håldiametern från 346 sländtrissor varierar mellan 0,4-2,0 cm (koncentration mellan 0,7-1,2 cm) och generellt har stensländtrissorna större håldiameter än de keramiska sländtrissorna (Andersson, 2003:778f). Faktorerna vikt och diameter påverkar den spunna tråden. Faktorerna håldiameter, form och maximal höjd påverkas av råmaterialet. Sländtrissornas variation röner om att trådar av olika spånadsmaterial (främst ull och lin) respektive olika kvalitéer har producerats i Birka (Andersson, 2003:80). Av 104 dateringsbara sländtrissor från Birka röner dateringen om att mellan tidseran före 780 framtill 860 e.kr. förekom sländtrissor i en mindre utsträckning medan från 860 till 970 e.kr skedde en markant ökning av sländtrissor i Birka (Andersson, 2003:91). Keramiska sländtrissor ökar i antalet mellan e.kr. Majoriteten av sländtrissorna härrör från e.kr. Av de dateringsbara sländtrissorna kunde 49 st viktbestämmas. Inom dateringsspannet e.kr. förekom inga sländrissor med en vikt över 50 10

15 gram (Andersson, 2003:93). Sländtrissorna från Svarta Jorden påträffades inom husgrundsterasseringar daterade från B3-, B5-, B6- och B7-perioden (Anderson, 2003:96ff). Totalt 649 st vävtyngder har registrerats i Birka och vävtyngderna är av fragmentariskt skick. Under Birka-utgrävningarna (a) SHM 5208:1988 (b) SHM 5208:2574 Figur 6a-b: Vikingatida vävtyngder från Svarta Jorden, Adelsö 119:1. 5a: Foto av Yliali Asp, SHM , 5b: Foto av Christer Åhlin, SHMM år registrerades 1308 vävtyngdsposter varav 659 st är av fragmentariskt skick som ej inkluderas i Andersson s studie (2003:80). Av samtliga vävtyngdsfragment i Andersson s studie (2003) anträffades 553 st under utgrävningarna år medan 96 st påträffades i samband med Hjalmar Stolpe s utgrävningar (2003:81). Av vävtyngdsfynden från Birka har 70 st erhållit information gällande vikten mellan 0,2-1,9kg (koncentration mellan 0,4-0,8kg). Av 132 st vävtyngdsfynd har diametern kunnat erhållas, som varierar mellan 8-18 cm med en koncentration mellan 11-14cm (Andersson, 2003:82). Totalt 411 vävtyngder var dateringsbara varav 164 st daterades till e.kr, dvs B8b-perioden. 79 st av vävtyngderna återfanns i odlingslagren som erhöll oklar information gällande dateringen och tolkas härröra från B8b-perioden. Vävtyngderna från Birka ger ej tilräcklig information för att anse forskningsresultaten som representativa (Andersson, 2003:93f). Vävtyngder påträffades i härdar, inom husgrunder och verkstadsområden som härrör från B4, B6-och B8-perioden (Andersson, 2003:96ff). Ett rikt textilmaterial har påträffats i Birka (se avsnitt 2.1 Vikingatida textilier i Birka). Birkas olika bosättningsfaser: B1 = före 780 e.kr. ; B2= e.kr. ; B3= e.kr. ; B4= e.kr. ; B5= e.kr. ; B6= e.kr. ; B7= e.kr. ; B8= e.kr ; B8b= e.kr ; B9= Historiska/sentida odlingslager (Andersson, 2003:91). 11

16 4.1.1 Up Adelsö, Birka (Björkö)- RAÄ Adelsö 34:1 Föremålstyp: Vävtyngder och sländtrissor Datering: vikingatid. Fyndlokal: RAÄ Adelsö 34:1 Material: Bränd lera, bränd lera och annat. Beskrivning: Garnisonen(Fornborg). Under utgrävningar år 2001 till 2005 som genomfördes på Birka, vid området Garnisonen, påträffades bland annat ett markant antal vävtyngder samt sländtrissor. Thorin (2012) behandlar 99 fyndposter som utgörs av vävtyngder, 25 fyndposter som tidigare bedömts som bränd lera samt 9 st (totalt 8 fyndposter) som utgörs av sländtrissor (Thorin, 2012:17f). Antalet keramiska sländtrissor näms som 7 av 9 fyndposter (Thorin, 2012:17f). En av sländtrissorna påträffades i en urnegravläggning. Vikten för sländtrissorna från Garnisonen varierar mellan 7,4-24,6 gram och diameter mellan 2,5-3,5 centimeter (Thorin, 2012:35). Sländtrissorna förekom som koniska, bikoniska och skiv/diskformade (Thorin, 2012:23f) Up Adelsö, Birka (Björkö)- RAÄ Adelsö 173 Föremålstyp: 1st Vävtyngd och 7st sländtrissor Datering: vikingatid. Fyndlokal: RAÄ Adelsö 173 Material: Keramik/Bränd lera Beskrivning: Terrassering (inom Garnisonen). Inom RAÄ 173 påträffades en hall, en smedja och en husgrund. I hallen förekom en vävtyngd och i smedjan förekom sju sländtrissor (FMIS, ; Hackelberg, 2006/2007 :32). Smedjan undersöktes år 2001 och 2002 och avgränsades vid ytterligare inspektering år 2003 och 2004 (Hackelberg, 2006/2007). I smedjan påträffades en urnegrav (A5) av kvinnlig karaktär, som inkluderade bland annat textilutensilier (Hackelberg, 2006/2007:5). 5 Sländtrissor och vävtyngder från Birkas omland Utökade arkeologiska utgrävningar påvisar om att "en tät bebyggelse kring Mälardalen"har funnits i Birkas omland. Birkas marknad har alltså betjänat dessa gårdar med enklare hantverk och handelsprodukter som kammar, knivar, nålar, smycken av olika slag, pärlor och kanske textilier och salt (Ambrosiani, 1995:49). Dessa var inte minst en form av betalning för de olika produkter som måste anskaffas för att den stora befolkningen på ön skulle kunna livnära sig och driva sina verkstäder. Ön själv kunde inte producera livsmedel, bränsle, hö och råvaror i den omfattningen som behövdes. Det gällde också att samla ihop de viktigaste råvarorna järn, pälsverk, älghorn, ejderdun etc som var gångbara på en internationell marknad. Dessa var i regel tunga och transporterades lättast på vinterisarna från skogarna i norr eller med småbåtar på de öppna vattnen. Vintermarknaden var det huvudsakliga tillfället för denna typ av handel och Birka fungerade som magasin till dess man under sommaren kunde skeppa ut lagren till kontinenten över Wolin, Hedeby och andra orter. Det är som ersättning för sådana varor som Birkaköpmännen får de lyxartiklar, som påträffas i de rika gravarna. Föremål av detta slag har endast i undagstagsfall nått utanför Birka till omlandets gårdar. Den internationella handeln har däremot troligen spelat en ganska begränsad roll. Endast mycket dyrbara och lättransporterade varor som silver, siden,svärdsklingor, slavar och salt bör ha varit tillräckligt värdefulla för sådana transporter. (Ambrosiani, 1995:49) 5.1 Sö Botkyrka, Tomtberga - RAÄ Botkyrka 10:1 Föremålstyp: Sländtrissa; SHM 30621(64) - Vävtyngd; SHM 30621(15) Datering: Yngre järnålder. Fyndlokal: Botkyrka 10:1. Material: Lera 12

17 Beskrivning: Gravfält. Fornlämningen RAÄ 10:1 är ett järnåldersgravfält beläget på en berghäll och daterats från 600-tal till 900-tal. Gravfältet omfattar 100 fyndlokal-nr; 70st utgörs av gravar, 6 st övriga lämningar, 1 st anläggning; fem härdar och kokgropar med kol, sot, skörbränd sten och brända ben. Samt 23 st (troligen gravar) bortschaktades av misstag (Löfving och Lindstrand, 1972:23). Totalt 56 av 70 gravar gav en säker datering från 600-tal till 800-tal (Löfving och Lindstrand, 1972:21). Fyndlokalen RAÄ 10:1 har haft en medelfolkmängd a 6-7 personer (Löfving och Lindstrand, 1972:23). I omnejd till RAÄ 10:1 finns Norsborg på 2 kilometers avstånd och Hallunda 1,5 kilometers avstånd. Tygrester efter enfärgat tuskaft och tvåfärgat kypert samt en blå/röd snodd bevarats i spännbucklor från en kvinnlig skelettgrav (Löfving och Lindstrand, 1972:6). Gravarna var i överlag fyndrika med bl.a. vendeltida pärlor, kamfragment och bronsföremål (Löfving och Lindstrand, 1972:11f, 14). Vikingatida föremål var svagt representerande inom fyndlokalen RAÄ 10:1 (Löfving och Lindstrand, 1972:10). Fyndlokalen dateras från 600-tal till 900-tal (Löfving och Lindstrand, 1972:24). Spännbucklorna från den kvinnliga skelettgraven är av typ BII (900-tal) som även finns representerade från Birka; se Birka I - grav taf 67:3 (Löfving och Lindstrand, 1972:15). Gravfältet RAÄ 10:1 tolkas bestå av kvarlevor från folket som ej tillhörde stormannaätten (hovfolk och övriga) medan kvarlevorna efter medlemmar av den härskande ätten begravdes i Norsborg-högarna (Löfving och Lindstrand, 1972:24). En trolig sländtrissa och vävtyngdsfragment har påträffats inom RAÄ Botkyrka 10:1 (SHM, ). 5.2 Sö Botkyrka, Slagsta gård - RAÄ Botkyrka 80:1 Föremålstyp: Vävtyngd; SHM 30982(7) Datering: Yngre järnålder. Fyndlokal: Botkyrka 80:1. Material: Lera. Beskrivning: Gravfält Fyndlokalen RAÄ 80:1 är belägen inom en åkerholme, 200m om Slagsta Gård, Botkyrka sn (Bennet, 1971:6). Botkyrka-området är mycket rikt på fornlämningar och gravfälten är vanligt förekommande inom åkerholmar samt i sluttningar ned till åkerholmar. Fyndlokalen RAÄ 80:1 är ett gravfält - med stensättningar och en hög - som daterats till vikingatid. I omnejd till RAÄ 80:1 finns ett gravfält från 600/700-tal i Norsborg (Bennet, 1971:16). Totalt 27 vävtyngdsfragment har påträffats inom gravfältet RAÄ Botkyrka 80:1 varav 7 fragment är dekorerade med gropar i parallella rader (SHM, ). 5.3 Sö Eskilstuna, Grönsta 2:20 - RAÄ Eskilstuna 601:1 Föremålstyp: Sländtrissa; SHM 34015(171),(684),(690),(875) - Vävtyngd; SHM 34015(1),(87),(147),(167), (221),(234), (345), (470), (480), (485), (506), (508),(522), (526),(550),(556),(578),(588),(641),(685),(702), (717), (876), (880), (883), (887), (899), (905), (918), (924), (928), (931), (1150), (1154), (1158), (1162), (1162), (1213), (1218), (1291), (1294) Datering: Yngre järnålder. Fyndlokal: Eskilstuna 601:1. Material:Bränd lera Beskrivning: Boplatslämning. RAÄ Eskilstuna 601:1 är en fyndlokal som daterat till yngre järnålder. Fyndlokalen utgörs av ett boplatsområde med främst aktivitetslokaler, syllrader, nedgrävningar, stolphål samt härdar. Även förekomst av röjningsrösen, gropar, skärvsensflak, brunn, avfallshög och mörkfärgade kulturlager har påträffats (Brunstedt och Sander, 2000:1). Boplatsområdet omfattar en yta á 150 x 120 meter. Materialet omfattades av keramik, bränd lera, brända/obrända ben, vävtyngder, sländtrissor, två glaspärlor, några brynen, en bronsfibula, en järnskärva samt sentida föremål (Brunstedt och Sander, 2000:33). Fornlämningsområdet har dateringar från bronsålder/äldre järnålder till järnålder, samt odlingsindikationer från tal (Brunstedt och Sander, 2000:2). Fyndlokalen dateras från 1400 f.kr till 900 e.kr., med en stark kontinuitet från romersk järnålder till vendeltid (Brunstedt och Sander, 2000:38). Boplatsen omfattas av 5-7st långhus, en bod, brunn, terrasser, stolphål, härdar, gropar samt ett fossilt odlingslandskap. 13

18 I brunnen påträffades bearbetat älghorn tillsammans med en stege av en björkstock. Tolkning gällande det fossila landskapet är att odlingen skedde under historisk tid på platsen (Brunstedt och Sander, 2000:40). I anslutning till fyndlokalen RAÄ 601:1 har RAÄ 405 och RAÄ 210 påträffats. RAÄ 405 omfattar en brandgrav från äldre järnålder med boplatslämningar medan RAÄ 210 omfattar två stensatta skelettgravar från äldre järnålder med boplatslämningar från bronsålder. Även ytterligare gravfält och bronsålders- & järnåldersboplatser finns i angränsning till RAÄ 601:1 (Brunstedt och Sander, 2000:5,41). Materialet utgjordes även till stor del av vävtyngder och sländtrissor. Omkring 140st á 900 gram vävtyngdsfragment förekom öster om Hus XI; nedanför och innanför terrasseringen, samt en mindre ansamling av obrända vävtyngdsfragment inom Hus XIV (se markerade). Vävtyngderna var runda och tillplattade, varav en var pyramidformad. Ett av de största vävtyngdsfragmenten utgjorde mer än en halv vävtyngd med en diameter på 7 cm, en tjocklek på 3,5 cm och med slitspår efter varptrådar. Totalt räknas vävtyngdsfragmenten minst omfatta 4 st vävtyngder och samtliga vävtyngder har utsatts för eldpåverkan. Sländtrissorna F171 samt F684 anträffades inom RAÄ 601:1. Sländtrissa F171 har en diameter på 4.4 cm och är 3.3 cm hög, medan F684 har en diameter på 5.5 cm och är 3.5 cm hög (Brunstedt och Sander, 2000:37). 5.4 Sö Härads, Kumla - RAÄ Härads-Kumla 15:1 Föremålstyp: Sländtrissa; SHM 34108(732), SHM 34108(739) Datering:Yngre järnålder/vikingatid. Fyndlokal: Härads-Kumla 15:1. Material:Ben Beskrivning: Gravfält. Fyndlokalen omfattar en bronsåldersverksamhet och ett gravfält med en brukningstid från äldre järnålder till yngre vikingatid. Gravfältet börjar brukas under äldre järnålder och en utökning av gravfältet samt en hög tillkommer under vendeltid. Under äldre vikingatid minskas användningen av gravfältet med ett fåtal rikare gravar och under yngre vikingatid ökar gravanläggningarna med ett inslag av kristet gravskick(drotz & Ekman, 1995:63). Gravfältet RAÄ 15 dateras till e.kr och utgörs av 148 gravar (Drotz & Ekman, 1995:54ff,64). Gravarna omfattas av: 8st högar, 56 runda stensättningar, 31 oregelbundna, 8 st ovala och en rektangulära stensättningar. Även 5st stenkretsar, två stenramar, 6st blockgravar, 12 st flatmarksgravar, en treudd och 17st brandlagersrester påträffades inom RAÄ 15. Av samtliga gravar inom RAÄ 15 daterades 20st till äldre järnålder (urnebrandsgropar och flatmarksgravar). Skelettgravar som påträffades inom RAÄ omfattade 6st gravar (Drotz & Ekman, 1995:64). Enligt osteologiska analyser gällande gravmaterialet från RAÄ har få yngre individer gravlagts, kvinnogravar kunde säkerställas dock påvisas en osäker dominans av mansgravar (Drotz & Ekman, 1995:33). Fyndmaterialet utgjordes av: 100kg keramik, brända/obrända ben (från människa/djur), pärlor, kammar, spännbucklor, spännen, metallföremål (kedjor/knivar/nitar), spelbrickor, hyskor, brynen, keramik, lera, krampa, amulettring, metallringar (brons/järn), sölja, synål, eldstål, miniatyrvapen, nyckel, textilfragment, pilspets, harts, tånge, nålhus, eldslagen flinta och viktlod. Synålen av järn påträffades i A28 och dateras till 800-tal (Drotz & Ekman, 1995:91,164). De föremål som utmärker sig bland fyndmaterialet omfattar 1043 pärlor; av ametist, karneol, bergskristall, fajans, guldfolie- elller silverfolieplätering samt enfärgade eller polykroma pärlor. Utöver pärlorna förekom ett fragment av en snabelbägare, ovala spännbucklor (tidig Birka-typ), miniatyrsvärd, spjutspets (E-typ) samt ett bronshänge med ansiktsmask i Borre-stil (Drotz & Ekman, 1995:64). De ovala spännbucklorna av brons påträffades inom anläggning A15,A16,A47 och A120 (Drotz & Ekman, 1995:38). Ett silverlan - 16mm x 7mm anträffade inom anläggning A49. Silverlan är tråd av silver som har virats runt ett stycke silke (Drotz & Ekman, 1995:38). Textilfragmenten anträffades i anläggningarna A71, A106 och A120. Textiliefyndet F278 från A71 dateras till 600-tal och består av förkolnat tuskaft som påträffades i en brandgrav (Drotz & Ekman, 1995:113,166). Inom stensättningen och brandlagret som utgör A106, anträffades textilfragment av förkolnat linnetyg samt linne tuskaft och dateras till 800-tal ; F282, F281, F280, F279 (Drotz & Ekman, 1995:130,167). Det råder en viss problematik gällande fornlämningsområdet RAÄ 15:1, då det enligt Lagaskiftes-kartan från 1882 har förekommit odling inom ägorna under historisk tid (Drotz & Ekman, 1995:8). Gravfältets monumentala gravar och gravskicket i sig talar om att gårdsfolket från byar i omnejd till RAÄ 15 har levt med välstånd utöver den enkla bondgårdens (Drotz & Ekman, 1995:63). Två sländtrissefragment har anträffats från gravfältet RAÄ Härads-Kumla 15:1 och de båda fragmenten hör samman med varandra (SHM, ). 14

19 5.5 Sö Strängnäs, Lektorsgatan - RAÄ Strängnäs 314:1 Föremålstyp: Vävtyngd; SHM 34424(4) Datering:Vikingatid. Fyndlokal: Strängnäs 314:1. Material:Bränd lera Beskrivning: Stadslager. Vid Lektorsgatan grävdes schakt i två etapper; nr 1 år 2001 och nr 2 år Inom schaktet anträffades ett yngre kulturlager: ett lerblandat sandlager med ben, tegel, buteljglas, kritpipskaft och yngre rödgodskeramik av typ BII:4. Vidare utgrävdes ett äldre kulturlager: ett hummuslager med svartgods-keramik (AIV), hornmaterial, ett bryne, järnslagg, eldslagningsflinta, en bronsring samt en fragmenterad vävtyngd med ornament. Totalt fem vävtyngdsfragment anträffades bland materialet. Den totala vikten för vävtyngdsfragmenten är 91g. Det yngre kulturlagret tycks ha blivit delvis omrört med det äldre kulturlagret (Carlsson, 2003:7). Det äldre kulturlagret har daterats till senvikingatid; 1000-talet (Carlsson, 2003:11). Strängnäs har omtalats ha haft ett kommunikativt strategiskt läge och ett tätbefolkat omland redan under järnåldern, vilket vidare tolkas som goda förutsättningar för en centralplatsbildning (Carlsson, 2003:12). Fynd och lagersammansättningen med spår av bl.a smide och kammakeri skiljer sig från det som vanligen påträffas vid agrara bosättningar från denna period utan liknar mer den typ av aktiviteter som påträffas i tidiga stadsbildningar som Birka och Sigtuna (utan att göra några ytterligare jämförelser) (Carlsson, 2003:12). 5.6 Sö Trosa-Vagnhärad, Skårby 30:1 - Lösfynd Föremålstyp: Vävtyngd; SHM Datering:Järnålder. Fyndlokal: Trosa-Vagnhärad, Skårby 30:1. Material: Bränd lera. Beskrivning: Lösfynd Figur 7a-c: Vävtyngd, SHM Lösfynd från Skårby 30:1, Trosa-Vagnhärad sn i Södermanland. Foto: Thomas Eriksson, SHMM Vagnhärad invid Trosaån har varit en viktig farled upptill Mälaren under vikingatiden (Skog, 1999:5). Ortnamnet Härad har sedan Kristendomen givit namn åt området som under hedniska tider kallades för Hundare - det vill säga Hundra gårdar som innefattar en stark gemenskapssamverkan mellan gårdarna (Skog, 1999). Ett lösfynd har katalogiserats och föremålet utgör en hel vävtyngd av bränd lera med en avskavd kant. Hålets diameter är 1,7 cm. 5.7 Sö Tumbo, Valtomta by RAÄ Tumbo 86 Föremålstyp: Vävtyngder; SHM 33938(37), (70), (819), (848), (981), (1039), (1181), (1309). Datering:Järnålder-Medeltid. Material: Bränd lera 15

20 Beskrivning:Bytomt. Fornlämningen är belägen som ett impediment i sluttningen av ett höjdområde inom Valtomta by, Tumbo sn. Området kring Tumbo k:a och Tumboåsen har utgjort ett centralområde under järnålder och medeltid. Valtomta by har brukats som bebyggelseyta i ca 1800 år. Fyndlokalen RAÄ 86:1 har daterats från järnålder till efterformatorisk tid. Fyndlokalen omfattas av boplatslämningar, husgrunder (syllstensrader), gropar, stolphål och härdar (Hallesjö och Persson, 2000:7). Delar av fyndlokalens kulturlager är förstört på grund av sprängningsarbete i samband med järnvägsbyggnation under 1870-talet (Hallesjö och Persson, 2000:11). Ett antal vävtyngdsfragment har erhållits från fynlokalen RAÄ Tumbo 86 (SHM, ). 5.8 Sö Tuna by, mellangården - Ytterselö Föremålstyp: Sländtrissa; SHM 9435(7) Datering: Järnålder. Fyndlokal: Tuna by, mellangården. Material: Ben Beskrivning: Ospecifierad. Inom fyndlokalen Tuna by, mellangården (SHM 9435) i Ytterselö socken har 119 föremål/benposter anträffats; 84 st föremål respektive 35 st benfynd (SHM, ). Föremålen utgjördes av kammar, pärlor, nitar, spikar, spännen och tenar. Även en halvklotformad sländtrissa av ben med vikten 8,4g - SHM 9435(7) - påträffades inom fyndlokalen ( SHM, ). 5.9 Sö Ålö, Tveta - RAÄ Tveta 163 Föremålstyp: Vävtyngder; SHM 31942(1), (2), (40). Datering:Vikingatid/ynre järnålder. Material: lera. Beskrivning:Boplatslämningar. RAÄ Tveta 163 omfattar en yngre järnåldersboplats beläget nära en stridsyxegrav och järnåldersgravfält. Järnåldersgravfälten RAÄ 73 och RAÄ 75 samt ytterligare gravfält finns i omnejd till fyndlokalen RAÄ 163 (Elfstrand och Åkerlund, 1983:12f). I ett av fyra stolphål inom fyndlokalen anträffades lerskivfragment, varav ett fragment med ett centralplacerat hål som därav har tolkats vara vävtyngdsfragment. Utifrån vävtyngdenfragmentet har en uppskattning genomförts gällande vävtyngdens mått: cm i diameter med 3,5 cm tjocklek samt 2,5 cm i håldiameter. Stickmarkeringar (4st) utanpå fragmentet kan antingen vara en slags ornering, ägo- eller viktmärkning. Totalt väger alla vävtyngdsfragment 700g som i sin tur kan ha varit flera vävtyngder. Två av fragmenten har grop-ornering som motsvarar de fynd som påträffats i exempelvis Birka och Hedeby. Vävtyngdsfragmenten tolkas vara av järnålderskaraktär samt indikerar att en hantverksmässig verksamhet har förekommit på inom fyndlokalen (Elfstrand och Åkerlund, 1983:11f) Sö Östertälje, Karleby bytomt - RAÄ Östertälje 237:1 Föremålstyp: Vävtyngder; 33882(62), (47). Datering:Vikingatid/ynre järnålder. Material: lera Beskrivning: Boplatslämningar. Fyndlokalen RAÄ Östertälje 237:1 utgörs av boplatslämningar och bytomt i Karleby, Östertälje. Karleby har en tydlig boplatskontinuitet med äldsta skriftliga belägg sedan 1200-talet och lämningar som daterats från förhistorisk tid till efterformatorisk tid (Brunstedt och Carlsson, 1998:19). Fyndlokalen RAÄ Östertälje 237:1 i Karleby dateras från 700-tal till 1100-tal (Brunstedt och Carlsson, 1998:19). Den äldsta dateringen omfattar en härd och en kokgrop (Brunstedt och Carlsson, 1998:19). Lämningarna utgörs av fem husgrunder, hundratals stolphål, några nedgrävningar och en härd. Kulturlagret inom RAÄ Östertälje 237:1 fortsätter 16

21 även utanför undersökningsområdet (Brunstedt och Carlsson, 1998:19). Vävtyngdsfragment med tydlig hålavrundning (centraliserat hål) påträffades i den kokgrop A123 (Brunsteddt och Carlsson, 1998:15,18). Vävtyngden påträffades tillsammans med några brända och obrända ben (Brunstedt och Carlsson, 1998:15f). I omnejd till RAÄ Östertälje 237:1 har gravfält RAÄ 17 påträffats. Gravfältet omfattar drygt 100 gravar av varierande karaktär och dateras från romersk järnålder till vikingatid (Brunstedt, 2000:12) Up Ekerö 119:7 Helgö Föremålstyp: Sländtrissor; 25075(1358), (1936), (2295), (3009), (3965), (4807), (5801), (5993), (7901), (F1999) - Vävtyngder; (se Katalog, [sida 3/15-12/15] ). Datering: Romersk järnålder- vikingatid. Material: Lera Beskrivning:Boplatslämningar. Helgö husgrupp 2 hade två aktivitetsfaser: Fas 1 mellan romersk järnålder-folkvandringstid och Fas 2 under vikingatid. Husgrupp 3 utgjorde en gjutverksamhet som brukades mellan folkvadringtid-vendeltid; e.kr. (Lundström, 1982:21f). Husgrupp 2 är belägen vid nordsidan av ett backrön på östra Ekerön och utgrävdes mellan år (Kaufmann, 1995:3). Inom husgruppen påträffades 288 stolphål, 81 härdar och 5 osäkra anläggningar fördelat mellan 8 terasser, som har använts under olika faser (Kaufmann, 1995:4, 44). Bland annat inom terass 1 anträffades träkol, rödbränd lera och en del fybnd i enstaka stolphål samt i härdarna påträffades träkol och skörbrända stenar samt inom terass 2 anträffades hus, grophus och härdar med keramik och lämningar efter järnframställning (Kaufmann, 1995:5,19ff). Hus 1A bestod av ett treskeppigt hus, 23 x 4,8 m från 200 e.kr. (Kaufmann, 1995:7f). Sländtrissor har även påträffats inom Husgrupp 2 vid gränsen mellan hus 1B (daterat e.kr) och hus 1D som daterats till yngre järnålder/vikingatid (Kaufmann, 1995:11,18f). Husgrupp 2 utvecklades mellan 6st utbyggnationsfaser: Under fas 1-3 påbörjades bebyggelsen med terass 2 och terass 5. Mellan fas 3-4 utökades bebyggelsen med terass 1, terass 2 och terass 3 samt med en järnbearbetningsverkstad inom terass 5, som dessvärre är odaterad (Kaufmann, 1995:43). Boplatsen i Helgö bestod av boningshus samt hantverkshus eller grophus. Den ekonomiska aspekten gällande Husgrupp 2 är att brons-och järnbearbetning samt en viss jordbruksverksamhet har förekommit inom Husgrupp 2 (Kaufmann, 1995:44) Up s Väsby, Fresta gård Föremålstyp: Sländtrissa; SHM 31252(B) Datering:Järnålder. Material:Täljsten Beskrivning:Lösfynd 17

22 Figur 8: SHM 31252:B. Foto: Gabriel Hildebrand SHMM Sländtrissa av täljsten med ristade runor som är svårtolkade. Runinskriften förekommer på båda sidor om 31252(B)-sländtrissan (SHM, ) Up Huddinge, Vårberg - RAÄ Huddinge 35 (35:2) Föremålstyp: Vävtyngdsfragment; F25, F112 Datering: Järnålder. Fyndlokal: RAÄ Huddinge 35. Material: Bränd lera Beskrivning: Boplatsområde / gravanläggning I Vårberg påträffades ett fornlämningsområde - RAÄ Huddinge 35- med flertalet anläggningar. Anläggningarna omfattades av: ett gravfält med 70 st stensättningar, 7 st oregelbundna stensamlingar, 6st gravanläggningar, 28 st stolphål, 11 st härdar, 1 st fastställd husgrund, gropar, stenrader samt sot-och lerkliningslager eller lager med mörk mylla (Ferenius et. al. 2010:5f). Inom anläggning nr 44 påträffades en rund stensättning ca 2,5m i diamerter och 0,2m hög, som innefattade en gravgömma med brandlager. I brandlagret förekom fynd av järnring, järnnitar, fragment av järn, järnnål, keramik, bryne av bergart, brända ben, kol samt vävtyngdsfragment (Ferenius et. al. 2010:49). Inom anläggning nr 112:6 i fyllning till stolphål andträffades fynd såsom vävtyngdsfragment, brända ben, kol samt keramik (Ferenius et. al. 2010:98) Up Håtuna, Signhildsberg - RAÄ Håtuna 101:1 Föremålstyp: Vävtyngder; SHM 33789(109), (110). Datering: Yngre järnålder. Material: Bränd lera. Beskrivning: Husgrundsterass, Boplatsfynd (Stormannasäte). 18

23 Figur 9: SHM 33789:110, Figur 10: SHM 33789:109 ; Figur 11: SHM 33789:109. Foto: Simone Björklund Andersson Fornlämningslokalen i Signhildsberg, RAÄ Håtuna 101:1, består av en förhistorisk husgrundsterass som påträffades år 1979, s-bro i (FMIS, ). Terassen delundersöktes vidare i provschakt mellan åren Fornlämningen sträcker sig 43 meter i nordväst (NV) och 17 meter i sydöst (SÖ). Under delundersökningarna mellan åren framträdde stolphål efter en treskeppig byggnad inom terassen samt att ett förmodat rum framträdde i sydöstra gaveln. Bland föremålen inräknas vävtyngdsfragment av bränd lera (se Figur 9-11). Husgrunden har daterats till yngre järnålder (FMIS, ). Föremålen SHM 33789:109 och 33789:110 är betraktade som boplatsfynd. RAÄ Håtuna 101:1 har kopplingar till Fornsigtuna (FMIS, ). Ortnamnet Håtuna betyder ägorna runt tunet vid viken, vilket utgör kopplingar till den vik som fanns vid platsen under vikingatid och som idag är uttorkad samt enbart markområde (Alqvist, 2011:20). Området Håtuna benämns även Fornsigtuna. Området har brukats så tidigt som under 700-talet. Fornsigtuna ha varit ett stormannasäte som kallats för Sigtuna, som dock ej bör förknippas med den medeltida staden Sigtuna (Ahlqvist, 2011:25) Up Lidingö - RAÄ Rudboda Föremålstyp: Sländtrissa; SHM 17986(8). Datering: Vikingatid. Material: Sandsten. Beskrivning: Gravfynd. Sländtrissa som dateras till vikingatid påträffades som gravfynd från ett skadat röse i Rudboda, Lidingö sn. Även en våg, ett ringspänne, glaspärlor, järnspikar, flinta, bryne, järnten, bronsbleck samt kolfragment och brända ben anträffades vid sållning av jordlagret under röset (SHM, ; SHM Katalogvisning, ). Samliga föremål dateras till vikingatid (SHM, ) Up Lidingö, RAÄ Hersby/Sticklinge (Zetterbergska samlingen) - Lösfynd Föremålstyp: Sländtrissa; SHM 30989, [2]. Datering: Järnålder. Material: Sandsten, sten. Beskrivning: Lösfynd. 19

24 Figur 12a-c: Sländtrissor från Lidingö socken. a-b: sländtrissa av bränd lera, SHM c: Sländtrissa av sandsten, SHM (2) Foto: Simone Björklund Andersson Järnåldersgårdar i Lidingö har funnits i Sticklinge, Bo, Stockby och Långängen med brukstider mellan e.kr. samt att i gårdarnas omnejd har järnåldersgravfält i Bo ( e.kr. ) och ett vikingatida gravfält i Långängen ( e.kr.) påträffats (Lidingö Hembygdsgård, 1988:8). Föremålet SHM från Lidingö ingår i "Zetterbergska samlingenfrån Hersby/Sticklinge i Lidingö, (SHM, ). Enligt anteckningar som rör SHM har Johan August Zetterberg påträffat sländtrissan inom ägorna vid Hersby gård i Lidingö ( fästmöns ägor) eller vid Sticklinge gård; hamnade senare i Zetterbergs ägor efter moderns bortgång (Kulturvandringar, ). Det som finns dokumenterat hos Statens Historiska Musem (SHM) är att föremålet är en sländtrissa i keramik från järnålder. Sländtrissan SHM är helt intakt (se bild 1-2). En sländtrissa av bergart fanns i kontext med den ovan nämnda sländtrissan (se bild 3) Up Täby, Viggbyholm - RAÄ Täby 125:1 Föremålstyp: Vävtyngd; SHM 31159(F7) Datering:Vikingatid. Fyndlokal: RAÄ Täby 125:1. Viggbyholm har utvecklats under två årtusenden från vikingatida jordbruk till ett modernt stadsområde. Under 400-talet uppfördes en fornborg på Skansberget i Rönninge. Bebyggelsen omorganiserades till en ledung med en skeppsbesättning under 600-talet, i samband med att farledsinfarten som mynnade till Rönningesjön torkade ut. Även den gamla farleden i Gribby och Löttinge snörptes av och förhindrade infart till bl.a. Björnberget där rösen och stensättningar. Den äldsta bosättningen i Viggbyholm påträffades vid en vik av Värtan varav boplatsens postion är osäker, dock indikerar gravfältet RAÄ 132 att boplatsen bör vara närliggande RAÄ 132 (Eric Jarneberg, 1988:7ff). Ytterligare gravfält såsom RAÄ 133 och RAÄ 170 anträffades vid motorvägsbyggnation, med en äldsta datering från 600-talet (Eric Jarneberg, 1988:8f). Under vikingatid samordnades gårdarna i Viggbyholms omnejd och bildade två byar: Vikby och Kjula. Vikby är belägen intill viken och intill Vikby har två gravfält anträffats: RAÄ 211 samt RAÄ 128. Kjula var situerad i en sluttning inom ett höjdområde, så kallat kjusa, därav namnet. Boplatsen i Kjusa har tydliga boplatsspår och ett intilliggande gravfält RAÄ 125 (Eric Jarneberg, 1988:9). Både Vikby och Kjula omnämns i skriftliga källor sedan 1200-talet som Wikby och Kiusa (Eric Jarneberg, 1988:10). Under en arkeologisk utredning inför utbyggnation av Roslagsbanans dubbelspår anträffades bland annat Viggbyholmsboplatsspår dock utgrävdes ej dessa områden och ger därför inga säkra uppgifter om boplatserna (Runesson, 2012). En trolig vävtyngd har anträffats inom RAÄ Täby 125:1 (SHM, ) Up Vallentuna - RAÄ Vallentuna 21:1 Föremålstyp: Vävtyngdsfragment; SHM (F79), (F81), (F114). Datering:Vikingatid/ynre järnålder. Fyndlokal: Vallentuna 21:1. 20

25 Material:Bränd lera. Beskrivning: Gravfält / Boplatslämning. Mellan år utgrävdes fornlämningen Vallentuna 21:1 i Väsby, Vallentuna sn. Ett gravfält ovan boplatslämningar påträffades inom RAÄ Vallentuna 21:1 som dateras till folkvandringtid - vikingatid (Östmark, 1974:3). Gravfältet dateras till ca e.kr. och boplatslämningarna härrör från järnålder (Östmark, 1974:17). Under vikingatiden var Vallentuna en del av centralterritoriet i Mälardalen (Östmark, 1974:5). Gravfältet inom RAÄ Vallentuna 21:1 omfattar fyra högar, 25 st cirkulära och ca 6 st rektangulära fyllda stensättningar. Totalt undersöktes 41 st anläggningar och därtill fynden från boplatslämningarna(östmark, 1974:5). Boplatslämningarna omfattar anläggningar såsom: 8st stolphål, 4st gropar, 6st härdar och 3st skärvstenspackningar. Sedemera utgör boplatsfynden spartsamt med föremål såsom: bränt ben, obrända ben, kol, kvarts, fragmentarisk sten, brynefragment, knacksten, flinta, djurtand, keramik och bränd lera (Östmark, 1974:107ff). Utrifrån fyndkarteringen har bränd lera från härd A1031, bränd lera från anläggning A12 samt keramik påträffad mellan småstenspackning dokumenterats i respektive tre fyndposter i databasen hos SHM och klassifierats som fragment av vävtyngder (Östmark, 1974:107f ; SHM). Inom 500 meters radiellt avstånd från RAÄ Vallentuna 21:1, har flertalet fornlämningar påträffats: runstenar samt ytterligare gravfält som utgörs av stensättningar, rösen och en enstaka hög (Östmark, 1974:5) Up Vallentuna, Kragsta - RAÄ Vallentuna 82:1 Föremålstyp: Vävtyngder; SHM 34230(F6),(F9). Datering: Vikingatid-medeltid. Fyndlokal: RAÄ Vallentuna 82:1. Material: Keramik. Beskrivning: Nedgrävd anläggning i husgrund. Vid en arkeologisk utgrävning år 1991 påträffades även husgrunder. Inom ett av husgrundområdena förekom vävtyngdsfragment i en nedgrävd anläggning (Andersson & Hållans, 1991:3,5)(FMIS, ). Den nedgrävda anläggningen var 1,5 x 1,5 x 0,6 m och fynden tyder på en omblandning i kulturlagret med både järnåldersfynd till sentida föremål, bland annat: vävtyngdsfragment, kritpipa, yngre rödgods, flintgods, buteljglas, spik och obrända ben (Andersson & Hållans, 1991:2). I nedgrävningen förekom även inslag av kol samt tegelfragment. I anslutning till gravfält (10 fornlämningar) och boplatslämningar. Kragsta är en av byarna i Vallentuna som förflyttades från ursprungssplatsen inom socknen kring 1850-talet (Andersson & Hållans, 1991:1). RAÄ Vallentuna 82:1 påträffades intill ett gravfält som utgrävdes år Gravfältet utsträcker sig 90 x 25 meter och fornlämningarna består av: nio runda stensättningar och en hög (FMIS, ). Figur 13a-c: SHM34230, a-b:f6, c: F9. Foto: Simone Björklund Andersson, Två vävtyngdsfragmenten av bränd lera, SHM 34230(F6), samt vävtyngdsfragmenten av bränd lera, SHM 34230(F9), förekom bland fyndmaterialet från RAÄ Vallentuna 82:1 (SHM, ). 21

26 5.20 Up Ärentuna, Gränby 1:5,2:5 - RAÄ Ärentuna 105:1 Föremålstyp:Sländtrissa; SHM (29). Datering: Järnålder. Fyndlokal: RAÄ Ärentuna 105:1. Material: Bränd lera. Beskrivning: Gravfält. Figur 14: Fragment av sländtrissa med ornament, SHM28402(F29). Foto: Simone Björklund Anderson, Gravfältet RAÄ Ärentuna 105:1 är beläget 25 m.ö.h i Uppsala (FMIS, ). Fynden utgörs av nitar, spikar, en kam, en kniv, kärl, pärlor, spännen, svärd och ett fragment av en sländtrissa (SHM, ). Fragmentet av sländrissan har gropornament och är gjord av bränd lera (se bild 1) Up Östra Ryds, Säby - RAÄ Östra Ryds 45:1 Föremålstyp: Sländtrissa; SHM 31685(F49), (49:2). Vävtyngder; SHM 31685(F17), (21), (49), (52),(104), (105), (238), (235). Datering: Järnålder (Vikingatid, AD 870). Fyndlokal: RAÄ Östra Ryd 45:1. Material: Bränd lera. Beskrivning: Boplats-och Verkstadsområde. Figur 15a-d: Sländtrissor från Östra Ryds socken. a: Sländtrissa i två delar sedd från ovan, SHM 31685(F49). b: Båda delarna av den koniska sländtrissan, SHM 31685(F49). c: Sländtrissa i genomskärning, SHM 31685(F49). d: Sländtrissa av sandsten, SHM 31685(F49:2). Foto: Simone Björklund Andersson År 1976 planerades en utbyggnad av riksväg 274 i Säby och vid undersökning av området synliggjordes forntida grav- och 22

27 boplatslämningar från yngre järnålder (Björklund, 2012:12). RAÄ Östra Ryd 45:1 resulterade i 20st fornlämningar. Tolv stensättningar samt ett boplats- och verkstadsområde med dess anläggningar delundersöktes (Björklund, 2012:11). Inom anläggningen A104 förekom en härd och en mindre sländtrissa av lera låg placerad i härden. Bränd lera förekom inom både boplats-och verkstadsområdet och fyndlokalen utgörs av en fosfatrik jordmån med tydliga inslag av sot (Hedman & Wigren, 1981:48,50). Från RAÄ Östra Ryd 45:1 har även 4st vävtyngdsfragment påträffats: SHM 31685(F17); (F49 ; (F52) ; (F238). I bild 1-3 visas en keramisk sländtrissa SHM 31685(F49). Hålet är koniskt utformat, vilket syns tydligt i tvärsnittet (se bild 3). Trots att sländtrissan förekommer i två delar, framträder sländtrissan i en slags enhetlig konisk form (se bild 1-2) Up Österåker, Isättra - RAÄ Österåker 466:1 Föremålstyp: Vävtyngder; SHM 34086(55), (66). Datering:Vikingatid/ynre järnålder. Fyndlokal: Österåker 466:1. Material: Bränd lera Beskrivning: Boplatslämning Fyndlokalen RAÄ Österåker 466:1 i Isättra är situerad i en dalgång med Isättraviken inom en kilometers avstånd samt Solbergasjön i nordväst. RAÄ 466:1 befinner sig 2,5 mil nordost om Stockholm och 5 kilometer nordost om Åkersbärga (Winberg & Wahl, 1996:7). I omnejd till RAÄ 466:1 har järnåldersgravfälten RAÄ 249, RAÄ 266, RAÄ och RAÄ 479 påträffats. Samt boplatsen RAÄ 481. Även bronsålders-gravfältet RAÄ 482 samt bronsålders-boplatsen RAÄ 478 finns i anslutning till Isättra-fyndlokalen (Winberg & Wahl, 1996:5ff). Inom Isättra-fyndlokalen påträffades treskeppiga hus med härdar och stolphål varav Hus II överlagrades av Hus I. Hus I framträdde i kulturlager 1 och dateras till sen vikingatid- medeltid (Winberg & Wahl, 1996:20ff). Hus II framträdde i kulturlager 2 och dateras till vendeltid-vikingatid (Winberg & Wahl, 1996:27). Kulturlager 1 omfattades av: 29 metallföremål (varav 1 bly, 1 av brons): nitar, hästskosöm, huggmejsel, grytgaffel, verktyg (oidentifierade), eldstål samt knivfragment. Kulturlager 2 omfattas av: Bränd lera (42 st fyndposter), bryne, 2st vävtyngdsfragment (F55 och F66) samt 4 st flintavslag (Winberg & Wahl, 1996:24). Tillkommande osteologiskt material i form av mat/slakt-avfall påträffades inom fyndlokalen. En osteologisk analys av materialet visar att främst nötboskap har nyttjats på platsen medan delvis ben av får, get, svin och enstaka ben av häst förekom bland det osteologiska materialet (Winberg & Wahl, 1996:25f). RAÄ 466:1 utgörs således av boplatslämningar och har tolkats som den äldsta boplatsen i Isättra (Winberg & Wahl, 1996:32) Up Österåker, Prästgården - RAÄ Österåker 469 Föremålstyp: Vävtyngder; SHM (se Katalog, [sida 14/15-15/15]). Datering:Vikingatid/ynre järnålder. Fyndlokal: Österåker 466:1. Material:bränd lera Beskrivning: Boplatslämning. 23

28 Figur 16: Vävtyngd ca 85 procent intakt, SHM 33785(450). Foto: Eva Vedin, SHMM År 1974 upptäcktes forlämningen och registrerades som Boplats med kulturlager, nr 469 i Österåker socken i fornminnesregistret (5). Österåkers Prästgård med dess åkermark är belägen i omnejd till Prästfjärden. Enligt det äldsta källmaterialet från Österåker har Prästgården benämnts Aker (8). RAÄ 469 är belägen inom åkermarksarealen som idag används som betesmark. I anslutning till RAÄ 469 har RAÄ ett gravfält med ca 200 gravar - påträffats i Klockarhagen (6). Ytterligare två gravfält finns i anslutning till RAÄ 469 (7). Österåkers prästgård utgörs av en gårdsanläggning från vendel till medeltid, med ett tydligt gårdskomplex påbyggt ovan husgrundsterasser. Bosättningen dateras till ca tal och är till en början samtida med Birka (Brundstedt, 1996:13,15). Fornlämningarna tolkas vara indikation till ett förkristet stormannasäte, då samverkande kriterier finns kopplat till denna gårdsanläggning såsom: närbeläget till gravfält samt storhögar, ortnamnets betydelse, verkstadsområde och fynd av lyxgods, importerade föremål samt kultföremål (Brunstedt 1996:13f). Ortnamnet Åker var Prästgårdens tidigare benämning enligt Calissendorff (1986) kan namnet Åker återge en plats för kult- eller tingplats (Brunstedt 1996:14). Österåkers prästgård är närbelägen vid en av de viktigaste kommunikationslederna under vikingatiden, den så kallade Långhundraleden.Föremålen har tydlig anknytning till yngre järnålder. Verkstadslämningarna vid Österåkers prästgård utgörs av textila utensilier: vävtyngder (Brunstedt 1996:14). En sådan stormannagård har untan tvivel haft betydelse för kulturell och ekonomisk aktivitet kring vattenleden till Uppsala (Brunstedt 1996:15) Up Österåker, Sjökarby - RAÄ Österåker 136:1 Föremålstyp: Vävtyngder; SHM 31446(16), (56), (69). Datering:Vikingatid. Fyndlokal: Österåker 136:1. Material: bränd lera Beskrivning: Boplatslämning. Sjökarby tolkas ha varit en förläggning för kungens följe (karlar) (Brunstedt, 1996:4). Undersökningsytan för RAÄ 136 respektive RAÄ 429 omfattade 1396 kvadratmeter (Wedman, 1976:3). RAÄ 136 utgjordes av boplatslager med överliggande gravfält. Skelettgravar förekom, 5 av 10 gravar undersöktes och dateras till vikingatid. RAÄ 429 utgjorde ett gravfält från äldre järnålder - yngre järnålder. RAÄ 136 och RAÄ 429 är belägna på en udde vid Trälhavet och intill Åkers kanal, som ingick i den sk. Långhundraleden (Wedman, 1976:6,14f). Tre fyndposter med vävtyngder har erhållits från RAÄ 136:1 (SHM, ). 24

29 6 Analys 6.1 Föremålsanalys Figur 17: Urval av fyndlokaler från Södermanland och. Karta som gjorts i ESRI ArcGIS av Simone Björklund Andersson, Data har hämtats från Lantmäteriets hemsida, Sländtrissor påträffades inom följande lokaler i Birkas omland: RAÄ Botkyrka 10:1 SHM 30621(64), RAÄ Eskilstuna 601:1 SHM 34015(171);(684);(690);(875), RAÄ Härads-Kumla 15:1 SHM 34108(732);(739), RAÄ Strängnäs 314:1 SHM 34424(4), Tuna By - mellangården SHM 9435(7), RAÄ Ekerö 119:7 SHM 25075(1358); (1936); (2295); (3009); (3965); (4807); (5801); (5993); (7901); (F1999), Fresta gård SHM 31252(B), RAÄ Rudboda SHM 17986(8), RAÄ Lidingö SHM (1); (2), RAÄ Ärentuna 105:1 SHM (29) samt RAÄ Östra Ryds 45:1SHM 31685(49:1);31685(49:2) Följande sländtrissor har erhållit kategoriseringsbar data: RAÄ Eskilstuna 601:1 SHM 34015(171); 34015(684) ; 34015(690), RAÄ Ekerö 119:7 SHM 25075(4807); (5993); RAÄ Lidingö SHM (1); (2), RAÄ Östra Ryds 45:1SHM 31685(49:1);31685(49:2). 25

30 Sländtrissan 31685(49:1) uppskattas vara 95 procent intakt (se Tab 1) vilket ger en approximal vikt på ca 25,6 g. Sländtrissan är gjord av bränd lera och har konisk form med välvd bas (se Tab 1). Sländtrissan 31685(49:2) uppskattas vara 55 procent (se Tab 1) intakt vilket ger en approximal vikt på 40g. Den approximala vikten erhålls genom att dividera vikten med procentantalet och multiplicera med 100. Sländtrissan är av sandsten och har cylindrisk form (se Tab 1). Sländtrissorna från RAÄ Eskilstuna 601:1 är samtliga gjord av bränd lera med vikten 13g (SHM 34015[171]), 26g (SHM 34015[684]) respektive 24g (SHM 34015[690]). Sländtrissorna som väger 13g respektive 26g är klotformade och 100 procent intakta (se Tab 1). Sländtrissan som väger 24g är halvsfärisk i formen och omfattar 4st fragment vilket problematiserad analysen då föremålets intakthet är osäker (se Tab 1). Sländtrissorna från RAÄ Ekerö 119:7 omfattar en av kambrisk sandsten som väger 7 g och en av kalksandsten som väger 21g. Dock är det osäkert gällande intaktheten för sländtrissorna från RAÄ Ekerö 119:7 och därav kan ej vikten säkerhetställas (se Tab 1). Övriga sländtrissor kunde ej kategoriseras. Kategoriseringsbara sländtrissor från Birkas omland: Sländtrissor >10g: RAÄ Eskilstuna 601:1 SHM 34015(171). Sländtrissor >20g: RAÄ Eskilstuna 601:1 SHM 34015(684) RAÄ Eskilstuna 601:1 SHM 34015(690) RAÄ Östra Ryds 31685(49:1). Sländtrissor >30g: RAÄ Lidingö SHM (1) RAÄ Lidingö SHM (2) ; RAÄ Östra Ryds 31685(49:2) Vävtyngder påträffas inom följande lokaler: RAÄ Botkyrka 10:1 SHM 30621(15), RAÄ Botkyrka 80:1 SHM 30982(7), RAÄ Eskilstuna 601:1 SHM 34015(1); (87); (147); (167); (221); (234); (345); (470); (480); (485); (506); (508); (522); (526); (550);(556);(578);(588);(641); (685); (702); (717); (876); (880); (883); (887); (899); (905); (918); (924); (928); (931); (1150); (1154); (1158); (1162); (1162); (1213); (1218); (1291); (1294), Trosa-Vagnhärad - Skårby 30:1 SHM 31699, RAÄ Tumbo 86 SHM 33938(37); (70); (819); (848); (981); (1039); (1181); (1309), RAÄ Tveta 163 SHM 31942(1); (2); (40), RAÄ Östertälje 237:1 SHM 33882(62); (47), RAÄ Ekerö 119:7 (Se Katalog: sida 3/15-12/15), RAÄ Huddinge 35:2 F25; F112, RAÄ Håtuna 101:1 SHM 33789(109); (110), RAÄ Täby 125:1 SHM 31159(F7), RAÄ Vallentuna 21:1 SHM (F79); (F81); (F114), RAÄ Vallentuna 82:1 SHM 34230(F6);(F9), RAÄ Östra Ryds 45:1 SHM 31685(F17); (21); (49); (52); (104); (105); (238); (235), RAÄ Österåker 466:1 SHM 34086(55); (66), RAÄ Österåker 469:1 SHM (se Katalog, [sida 14/15-15/15]) samt RAÄ Österåker SHM 31446(16); (56); (69). 26

31 Analys av vävtyngder: Då fåtalet intakta vävtyngder finns att tillgå, har fyndposter med vävtyngsdfragment som väger över 100g selekterats ut varav tre vävtyngder från Birkas omland går att analyseras utifrån de datan som har erhållits (se Tab 1). Vävtyngden SHM 33783(450) har en diameter på 5,7cm samt att vävtyngden kan uppskattas utgöra 85 procent (se bild 1 - RAÄ Österåker 469) av den ursprungliga vikten, vilket ger en approximal vikt på 165g. Av vävtyngdsfragmenten från RAÄ Eskilstuna 601:1 hade en fyndpost en totalvikt över 100 gram och de sju fragmenten väger sammantaget 113g (se Tab 1). Av vävtyngdsfragmenten från RAÄ Botkyrka 80:1 så var det SHM 30987(7) med vikten 167g som kunde inkluderas i analysen. SHM 30987(7) har även radvisa gropornament (se Tab 1). Vävtyngdsfragmenten 31942(2) väger tillsammans 443 g som kan utgöra en eller flera vävtyngder från RAÄ Tveta 163. Vävtyngdsfragmenten 31942(1) utgörs av två fragment med diametern 4,6-11 cm och väger sammantaget 195,5 g och då en okulär analys saknas från RAÄ Tveta 163 så kan ej en approximal vikt beräknas (se Tab 1). Vävtyngdsfragmenten från RAÄ Östra Ryds 45:1 väger 115g (SHM 31685[52]), 286g (SHM 31685[104]) samt 120,5g(SHM 31685[235]) ingen av dem är definierade utifrån intaktheten (se Tab 1). Vävtyngdsfragmentet från RAÄ Vallentuna 21:1 (se Tab 1) är 7cm i diameter respektive 1 cm i håldiameter och en fragmentalvikt på 136g. Dessvärre kan ej den apporximala vikten beräknas då information om intaktheten vävtyngdsfragmenten från RAÄ Vallentuna 21:1 saknas. Vävtyngdsfragmenten från RAÄ Täby 135:1 utgörs av 35 fragment med den totala vikten 170g och är liksom flertalet fyndposter ej intakta föremål (se Tab 1). Övriga vävtyngdsfragment går ej att analysera med nuvvarande data. Tab 1: Urval av sländtrissor och vävtyngder från Birkas omland (Södermanland och ) 6.2 Mikroskopering I mikroskop studerades föremålens ytskikt, i letandet efter övriga detaljer. Spår av trådfragment synliggjordes i SHM :109, SHM 33793:109 (beige nyans), SHM 33793:109 (mörkröd nyans) samt SHM (tunna organiska spröt). Den ca 0,5 milimeters kolbit som upptäcktes bland Håtuna-materialet, SHM 33793:110 (se bild 4). Sandstenssländtrissan saknade spår efter organiskt material (se bild 6). 27

32 (a) SHM 33793:109 (d) SHM 33793:110 (b) SHM 33793:109 (c) SHM 33793:109 (e) SHM (f) SHM (g) SHM Figur 18a-g: a-c SHM 33793(109), d: SHM 33793(110), e-f: SHM 30989, g: SHM 31685(49:2). Bilder från mikroskop. Förstoring i mikroskop: 4:1 (4 gånger normalstorlek). Foto: Simone Björklund Andersson, Komparativ analys Undersökning gällande textilproduktion i ett lokalt, regionalt och nationellt perspektiv mellan Birka, Säby, Valsta i samt Pollista, Viby, Sanda och Säby i Södermanland. Samt jämförelse med Hedeby i Danmark och Kaupang i Norge (Andersson, 1999b:29). Textilproduktion inom hushåll bör ha varit nödvändigt i samband med befolkningsökningen under vikingatiden. Handelskontaktnätet krävde även egen försörjning av segelduk. Gravskicken i Birka påvisar om att textilier av hög kvalitet samt av exporterad karaktär har förekommit bland befolkningen i Birka. Till en viss del har en utvecklad textilproduktion förekommit i Birka vilket indikerar således att textilier av hög kvalitet kan vara av inhemskt ursprung. Birkas textilproduktion skiljer sig från 28