SKOGEN BAKOM PALATSET

Transkript

1

2 SKOGEN BAKOM PALATSET Om Wilhelm H. Kempe och familjeföretaget Ljusne Woxna Aktiebolag HALLWYLIANA Nr 7

3 Omslaget visar en vy över Ljusne år Målning utförd av Albert Blombergsson på beställning av Wilhelm Kempe. Utsikten från Vårdberget mot sydväst visar Ljusne såsom det tedde sig år Till vänster i bild syns Bottenhavet och segelleden in till Ljusne hamn innanför holmarna Storgrytan, Lillgrytan och Storstensharet invid Lastholmen på älvens södra sida (Sörsidan). Därifrån går en röd malmbana upp till den gamla masugnen från 1600-talet med brännugn, klensmedja och kolhus. I bildens övre högra hörn ser man älvbron som leder över till Norrsidan. Till höger på norrsidan ses Wilhelm Kempes nyligen byggda villa i gult med frontespis och veranda mot sydöst. Mellan villan och den vitmålade förvaltarbostaden ligger det röda dammhuset och det lilla s.k. karllabbet där arbetarna intog sina måltider. Nedanför förvaltarbostaden till hälften dold av de tre arbetarkasernerna syns gamla sågen från På en långsmal holme invid älvens utlopp i havet ligger fyra rödmålade arbetarbostäder. Mellan dem och brädgården ser man timmerbassängen där timret förvarades i väntan på att sågas. Från såghuset leder en röd s.k. rallbana ut till brädgården där det sågade virket ligger i högar, s.k. stabbar, i väntan på att torka. I bildens mitt går Nygatan förbi tjänstemannabostaden med terrass och trädgård. Framför de rödmålade arbetarkasernerna ligger den vitmålade gamla handelsboden, den s.k. källarn, och höger därom ses tullförvaltarbostället med hissad unionsflagga. Strax bakom ses den gulmålade doktorsbostaden och till höger i bild kolningsområdet med dess röda ribbana och rykande mila. Kartor på omslagets insida från Cohrs Atlas öfver Sverige 1908.

4 Just som dom skulle börja auktionen, där Furudals bruk med löst och fast, med djur och skogar skulle gå i ett bud, kom en karl gående. Han såg ut som en tiggare. Och det var en tiggares säck han hade på ryggen. Han stod alldeles tyst i början mitt bland herremän och skådelystna, men så höjde han plötsligt budet och det ganska kraftigt ändå. Folk började gapa och stirra på honom, men det bekom honom inte alls. Sen började folk fnissa och slänga kvickheter efter honom, för dom förstod ju att han var vriden. Vem som helst kunde ju se, vad han var för en slags karl. Men han stod på sig, och auktionisten måste låta klubban falla, men också han tyckte allt att det var retfullt. Tiggaren plockade fram pengar ur säcken och betalade med sedelbunt efter sedelbunt, i långa, långa rader. Han berättade att det var för Kempe på Ljusne han bjöd. Han fick köpebrevet ordentligt utställt. Det stoppade han i säcken, band ihop den ordentligt och så försvann han genom allén lika obemärkt som han hade kommit... Anekdot berättad av en gammal värmlänning

5 Redaktör och författare: Ingalill Jansson Hallwylska museet och författarna Tryck: Norrköpings tryckeri 2005 Grafisk formgivning: Jonas Lindkvist Design HALLWYLIANA Nr 7 ISBN Foto: Hallwylska museets arkiv (HMA) Ljusne bruksmuseums arkiv Länsmuseet Gävleborgs arkiv Roland Löfgren Stockholms stadsmuseums arkiv Söderhamns kommuns arkiv Tekniska museets arkiv Saknas fotokälla i bildtext tillhör bilden Hallwylska museets arkiv

6 Magnus Hagberg Förord 7 Maths Isacson Hallwylska palatset och Sveriges industrialisering 8 Ingalill Jansson Historisk bakgrund 14 Wilhelm Henrik Kempe Grosshandlare Kempe köper järnbruk och anlägger sågverk i Hälsingland 32 Ljusne-Woxna Aktiebolag bildas von Hallwylska epoken von Eckermannska epoken Bebyggelse 80 Epilog 90 Källor 91 Viktiga händelser i Wilhelm Kempes och Ljusne-Woxna Aktiebolags historia 94 Översättning Roger Tanner English summary 96 Ordförklaringar 103 5

7 6 Porträtt utfört av Albert Blombergsson Porträttet som hängde i Voxna kyrka skänktes 1920 av församligen till Wilhelmina von Hallwyl.

8 FÖRORD I Hallwylska museets publikationsserie Hallwyliana utger vi nu Skogen bakom palatset, då vi vill berätta om bakgrunden till den förmögenhet som möjliggjorde Walther och Wilhelmina von Hallwyls palatsbygge och samlande av antikviteter och konst. Palatset i Stockholm var inte bara deras hem utan fungerade också under en tid som huvudkontor för familjeföretagen Firma Wilh. H. Kempe och Ljusne-Woxna Aktiebolag. Att studera företagandet bakom den Hallwylska förmögenheten är också att studera en familjehistoria under fyra generationer som pågick i ungefär hundra år. Det började med Wilhelm Kempes invandring till Sverige på 1820-talet och starten av små företag som med tiden övergick till större verksamheter såsom järnbruk och sågverk. När W. Kempe gick ur tiden 1883 fanns en betydande industrikoncern där exportsågverket var kärnan i verksamheten. Det blev Walther von Hallwyl, make till Kempes enda barn Wilhelmina, som därefter övertog förvaltningen av företagen. Museet som inte tidigare arbetat med ekonomisk-historiska perspektiv på arkiv och samlingar har de senaste åren drivit ett projekt om familjerna Kempes och von Hallwyls företagande. Med ekonomiskt stöd från Europeiska socialfonden och under ledning av Maths Isacson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och gästprofessor i industriminnesforskning vid KTH, har museets personal under hösten 2004 studerat ekonomisk historia. Efter avslutat seminarium bedrevs arkivstudier, vilket resulterat i uppsatser om familjeföretagen. Museets 1:e intendent Ingalill Jansson har under året bedrivit en mer omfattande forskning och fördjupad studie om Wilhelm Kempe och de företag han skapade, vilket resulterat i denna publikation. Wilhelm Kempes affärsarkiv som förvaras i museet har fått en ny förteckning och är nu sökbart för forskare och andra intresserade. En kunskapsbank med litteratur och annat referensmaterial har skapats. Kunskap och samlingar finns även i Ljusne där den aktiva hembygdsföreningen driver ett museum. De har välvilligt hjälpt till med faktauppgifter och arkivmaterial. Jag vill rikta ett stort tack till alla dem som medverkat i projektet och som på olika sätt bidragit till dess genomförande. Ett generöst ekonomiskt bidrag från Kempestiftelserna har möjliggjort utgivningen av denna publikation. Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond har liksom Helge Ax:son Johnsons stiftelse givit ekonomiskt bidrag till arkivstudierna. Föreningen Hallwylska museets vänner har också stöttat projektet ekonomiskt. Som en del av projektet öppnas under hösten en utställning på museets gård som synliggör familjerna Kempe och von Hallwyls bakgrund i skogsindustrin samt de ekonomiska förutsättningarna för byggandet av palatset. Utställningen sponsras med material från såväl Mellanskog, Lidingö stad som företaget Bo Andrén AB. Stockholm i augusti 2005 MAGNUS HAGBERG museichef 7

9 HALLWYLSKA PALATSET OCH SVERIGES INDUSTRIALISERING Greveparet Walther och Wilhelmina von Hallwyl lät under 1890-talet uppföra två stora privatbostäder, den ena längs Hamngatan i Stockholm och den andra på industriorten Ljusne i Hälsingland. Resultatet blev två påkostade och ståtliga byggnader i tidstypisk dekorativ stil, bostäder som bara den yppersta eliten i samhället hade råd att uppföra och underhålla, och som tydligt symboliserade deras rikedom och framträdande position i samhället. Enbart palatset längs Hamngatan kostade 1,5 miljoner kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 65 miljoner kronor. Villan i Ljusne med tinnar och torn är sedan länge borta medan palatset längs Hamngatan sedan 1938 drivs som miljömuseum och är inriktat på konst och konsthantverk. Under det första årtiondet, från 1896 fram till 1909, användes dock palatset både som privatbostad för grevefamiljen och som huvudkontor för grosshandelsfirman Wilh. H. Kempe och Ljusne-Woxna Aktiebolag. Kontoret i palatset knöt samman en av landets allra största industrikoncerner med egendomar och verksamheter i flera län, men med sin industriella tyngdpunkt i sydöstra Gävleborgs län, i Ljusne i nuvarande Söderhamns kommun. Industriorten Ljusne Redan i början av 1670-talet uppfördes två stångjärnshammare och en masugn vid Ljusnans utlopp i havet, strategiskt placerad för att ta tillvara kraften i älven med hjälp av fördämningar och vattenhjul. I mitten av 1800-talet påbörjades nästa fas. Wilhelm H. Kempe anlade då ett stort sågverk. Där sågades timret från de skogar han tidigare hade lagt under sig genom förvärvet av bl.a. Voxna bruk i sydvästra Hälsingland. Sågverket hörde till de större i landet men drevs under de första årtiondena med vattenkraft, till skillnad från sågverket i Ala, grannsågen som anlades några år senare (1855) och drevs med ångkraft. Denna teknik blev snart helt dominerande inom sågverksnäringen, fram till att elektriciteten togs i bruk vid sekelskiftet. I Ljusne sågverk installerades ångkraften i slutet av 1870-talet, och användes under några år parallellt med vattentekniken. Med 20 sågramar var sågverket i Ljusne snart landets största. I Ljusne kompletterades den storskaliga sågningen och utskeppningen till kunder utomlands med järnbruk och mekanisk verkstad. Några år in på 1880-talet överfördes kättingsmidet med maskiner och personal från bolagets järnbruk i Furudal i nordöstra Dalarna till Ljusne, en ort som växte i storlek och utvecklades till en av landets mer betydande industriorter. Med elva ångsågar längs Ljusnan på sträckan Söderhamn Ljusne var Söderhamnsdistriktet samtidigt landets främsta sågverksdistrikt. Generationsskifte Detta var situationen när Walther von Hallwyl efter Wilhelm H. Kempes bortgång våren 1883 tog över ansvaret för industrikoncernen, som från 1881 drevs som ett aktiebolag. Gift med Wilhelmina Kempe, den enda bröstarvingen till makarna Johanna och Wilhelm H. Kempe, var Walther mer eller mindre tvungen att axla rollen som bolagets högste chef. Själv sprungen ur den schweiziska adeln och utbildad till militär måste han, innan han skaffat sig tillräcklig inblick i affä- 8

10 Hallwylska palatset vid Hamngatan 4, år Fasaden är dekorerad med handelsflaggor och girlanger med anlednng av Oscar II:s 25-års jubileum som regent samma år. rerna, förlita sig på platscheferna i Ljusne och Woxna samt på de närmaste männen på kontoret i Stockholm. En rad snabba beslut följde, sannolikt på initiativ av kontorstjänstemännen, däribland att flytta kontoret till nya lokaler i Stockholm, att upphöra med den tidigare stora varuimporten och istället koncentrera sig på export av virke, järn, kätting och maskiner från Ljusne. Greve von Hallwyl klippte därmed banden med den förindustriella handelsrörelsen för att helt och fullt ikläda sig uppgiften som förvaltare av en mäktig industrikoncern med inriktning på järn- och trävaror för en internationell marknad. Industriell expansion Från början av 1880-talet fram till sekelskiftet 1900 utvecklades industriverksamheten mycket positivt och makarna von Hallwyls förmögenhet växte. En del av inkomsterna investerades i Ljusne, bl.a. i bostäder för den växande arbetarbefolkningen men också i vägar och allmänna inrättningar. I patriarkal anda uppfördes en kyrka och det investerades i sociala inrättningar till nytta för de underlydande arbetarna och deras familjer. Det på 1880-talet moderna ångsågverket förnyades dock inte i den utsträckning som var nödvändigt. Däremot utvidgades kättingfabriken några år in på det nya seklet. Samtidigt moderniserades den stora kolugnsanläggningen och en träoljefabrik uppfördes i Ljusne. Efter om- och tillbyggnaderna sysselsatte verksamheterna i Ljusne drygt arbetare. Dessa arbetade i Norrljusne järnbruk med dess kättingfabrik, gjuteri och mekaniska verkstad, tegelbruk, mejeri och kvarn. På andra sidan älven låg Sörljusne järnbruk. Här fanns också Ljusne Sågverk och Ljusne Träoljefabrik. Sågverket med 650 anställda var ortens ojämförligt största arbetsplats. Tilltagande svårigheter Sågverket gick länge bra men blev med tiden slitet och allt omodernare. Bolaget klarade vid sekelskiftet inte heller att möta den hårdnande internationella konkurrensen på trävarumarknaden. Den långvariga expansionen för svensk sågverksindustri kulminerade för övrigt vid sekelskiftet Prisstegringen på sågade varor under andra hälften av talet lockade Ryssland och andra länder med stora skogstillgångar att snabbt öka sin produktion av sågade trävaror. I Sverige gav dessutom genombrottsårens exploatering av urskogen utslag i en tilltagande råvarubrist. I början av det nya seklet blev denna råvarubrist ytterst kännbar för Ljusne-Woxna AB. 9

11 Interiör från gjuteriet. Efter en uppmärksammad konflikt med arbetarna i Ljusne sommaren 1905 beslöt bolaget under Walther von Hallwyls ledning att stänga sågverket, vilket skedde i juni arbetare i sågen förlorade därmed sina jobb. Härtill kom alla skogsarbetare och flottare längre in i Hälsingland. Stängningen ledde till arbetslöshet, sociala problem och emigration. Samtidigt hade bolaget börjat projektera för en ny massafabrik i grannorten Vallvik. Den öppnades i december 1908 men då hade många av dem som blivit arbetslösa när sågen stängde i Ljusne redan gett sig av. Under årtionden har dessa händelser legat som en skugga över Ljusne och inte minst över greveparet von Hallwyl. Kontrasten mellan palatset i Stockholm, greveparets villa Örnnästet i Ljusne och arbetarfamiljernas svåra villkor efter nedläggningen togs tillsammans med grevens motvilja mot att arbetarna organiserade sig, som bevis på den orättvisa samhällsordningen. Den slutsats arbetarna drog var att de måste sluta sig samman för att driva igenom förbättringar av arbets- och livsvillkoren. I arbetarrörelsens historia intar händelserna i Ljusne 1905 och Walther von Hallwyl en framträdande plats. Aktuell forskning pekar dock på att nedläggningen snarast berodde på tilltagande råvarubrist och försämrad lönsamhet. Det förtar dock inte de negativa konsekvenserna för arbetarna och deras familjer och att en djup bitterhet fick lokalt fotfäste genom dessa händelser. Sveriges industrialisering Det industriella genombrottet i Sverige kan förläggas till 1870-talet, ungefär hundra år efter Englands, den första industriella nationen, och ett knappt halvsekel efter Frankrikes, Belgiens, Tysklands och USA:s. Genombrottet förutsatte att det fanns en marknad för produkterna, arbetare som kunde producera dem och kapital för investeringar i byggnader, maskiner och transportanläggningar. Genombrottet föregicks därför av genomgripande förändringar av det gamla agrarsamhället. Nyodlingar, skiftesreformer, ny teknik och lättnader i 10

12 handeln med varor ledde till en betydande produktionsökning och befolkningstillväxt, men också till en social skiktning på landsbygden. Medan vissa bönder kunde bygga upp en förmögenhet som delvis användes för investeringar i byggnader och för att köpa nya typer av varor, bl.a. jordbruksmaskiner och textilier, växte gruppen fattiga på landsbygden. Jordproletärerna sökte sig snart till städer och industriorter på jakt efter ett arbete eller gav sig iväg till Amerika för att börja om på nytt. Både som arbetare och som konsumenter var de ytterst viktiga för den fortsatta industrialiseringen. Tack vare införandet av folkskolan (1842) var de läs- och skrivkunniga. Därigenom kunde de ta del av skriftliga instruktioner, studera och förkovra sig inom ett yrke samt organisera sig för att tillsammans förbättra sina villkor. Och de blev en allt viktigare grupp för handelsidkarna, vilka i stigande grad valde att annonsera i de tidningar som etablerades under andra hälften av 1800-talet. I spåren på den ekonomiska tillväxten och förnyelsen från början av 1800-talet växte det även fram en grupp människor med ekonomiska förutsättningar, kontakter och en personlig drivkraft att starta företag. Många hade sitt ursprung i handel och hantverk, andra i bergsbruket medan andra kom från jordbruket eller ur arbetarbefolkningen. Ytterligare andra, som Wilhelm H. Kempe och Walther von Hallwyl var födda in i, eller hade genom giftermål, förvärvat egendom, pengar och rätt kontakter. Även om det industriella genombrottet kan förläggas till 1870-talet var det snarast en process med tre urskiljbara vågor över ett halvsekel. De första mekaniska textilfabrikerna anlades under 1830-talet i trakterna av Borås, vilket följdes av stora vatten- och ångsågar längs norrlandskusten från de första åren av 1850-talet. I början av 1870-talet följde mekaniska verkstäder och stora järn- och stålverk i framförallt Bergslagen, och på 1890-talet nya stora mer specialiserade verkstäder, massafabriker och en rad konsumtionsfabriker. Industrialiseringen ägde till en början rum på landsbygden, i anslutning till råvarorna och vattenkraften. Med ångkraften, järnvägarna, elektriciteten och nya typer av konsumenter blev det både lättare och fördelaktigare att förlägga fabrikerna till de växande städerna. Industrialiseringen omskapade människors vardagsvillkor, tänkesätt och samhällslivet i stort. I början av det nya seklet hade industrin och dess människor blivit en tongivande ekonomisk, politisk och social kraft i samhället. Gamla normer, värderingar och lagar utmanades och ersattes av nya. Perioden var omvälvande och säkert smärtsam för många som tvingades bryta upp från hembygden, eller som arbetade timmar per dygn i skogen eller i en illa utrustad fabrik. Inte minst i det sena 1800-talets sågverk var skaderisken överhängande vid ramsågarna, i kantbänkarna, i brädgården och vid utlastningen. Under industrialiseringens första årtionden var arbetsvillkoren krävande och olycksfallen många, särskilt för den som var ung och ovan liksom för de som hade kommit upp i åldrarna och inte klarade tempot. Det dröjde till början av 1910-talet innan arbetarskyddet hade byggts ut och kontrollen i någon mån förbättrats. Arbetarna Männen dominerade som arbetskraft i fabrikerna, men även kvinnor och barn arbetade mot lön. Arbetsdelningen var, vid sidan av mekaniseringen och de nya sociala relationerna, ett kännetecken för industrialiseringen. Den öppnade för anställning av kvinnor och barn mot låg ersättning. Mekaniseringen och en växande kritik från liberaler i riksdagen och den framväxande arbetarrörelsen drev 11

13 mot sekelskiftet dock fram en begränsning av barnarbetet, liksom en utestängning av kvinnor från många fabriker. Mannens lön skulle vara stor nog att försörja en familj. Kvinnorna höll sig kvar i vissa industribranscher som textil- och konfektion och livsmedel. Där var lönerna låga och jobben i första hand avsedda för ogifta kvinnor. Även om industrialiseringen i sig innebar en mekanisering kvarstod, och till och med skapades, många tunga grovarbeten. Även kvinnorna gjorde här en insats, bl.a. som tegelbärare på byggarbetsplatser, som splitvedsjäntor när fartygen lastades med småvirke vid kustsågverken, som flasksköljerskor i mejerierna och i bryggerierna. Det tyngsta grovarbetet utfördes dock i första hand av unga och äldre män, av personer som skulle läras upp i ett yrke eller som inte längre klarade de kvalificerade uppgifterna. Överallt krävdes det människor som var villiga att för en ringa penning lasta, bära, dra och skjuta varor och redskap. Hamnarna var fyllda av sjåare som anställdes per dag när fartygen lade till och lastutrymmena skulle tömmas eller fyllas, så även vid kajen i Ljusne där stora kvantiteter sågade varor lastades och förnödenheter för ortens behov lossades. I fabrikerna och sågverken krävde det ständiga flödet av produkter och varor många händer, armar och ben. Till detta kom alla byggnationer av hamnar, järnvägar, hus och vägar. Detta fordrade stora skaror av människor och hästar. Inte ens yrkesarbetarna slapp helt ifrån detta tunga arbete. Järnvägen från talet innebär ett första steg bort från slitet, men den manuella på- och avlastningen kvarstod länge än. Först några år in på 1900-talet började traverser, hissblock, domkrafter och spårbundna vagnar reducera behovet av människor som med sina kroppar garanterade ett ständigt varuflöde. Men det dröjde ända fram till 1950-talet innan ny transport- och lyftteknik på allvar reducerade industrins stora behov av transport- och grovarbetare. Fram tills dess behövdes dessutom åtskilliga armar vintertid när träden fälldes och fraktades fram till flottlederna, och när timret under några vårveckor fördes längs flottlederna ner till sågverken. Det tunga och farliga brädgårdsarbetet liksom lossningen och lastningen i hamnarna mekaniserades dock redan från början av 1930-talet. Stora kranar införskaffades till större hamnar och brädgårdar. Detta minskade behovet av arbetskraft och reducerade olycksrisken liksom risken att slitas ut i förtid, t.ex. när stabbläggarna på sina axlar skulle balansera den tunga lasten längs utlagda plankor mot staplarnas topp. Detta var villkoren för många av dem som arbetade i skuggan av det Hallwylska palatset i Stockholm. Hur mycket visste greveparet om vardagens villkor i skogen, i sågverket och järnbruket, vad tänkte de och vad gjorde de? Det fanns sociala inrättningar som en sjukoch begravningskassa. Vi vet att Wilhelmina ägnade sig åt filantropi i form av gåvor till utsatta arbetarfamiljer, att det anordnades fester för barnen och det sägs att greveparet klädde sig i överdrivet enkla kläder när de vistades i villan i Ljusne. Kanske var det ett sätt att i patriarkal anda ge uttryck för deltagandet med sina arbetare. Sågningen i Ljusne väcks till liv men företaget går ur släkten I Ljusne brann den gamla nedlagda sågen 1915, men den dåvarande chefen Wilhelm von Eckerman beslöt att en ny såg skulle byggas. Försäljningspriserna var höga och arbetsoch råvarukostnaderna låga. Snart var orten åter en av landets viktigaste sågverksorter med två stora anläggningar, varav en i Ala och en i Ljusne. Råvarutillgången hade plötsligt förbättrats och efterfrågan steg brant uppåt under krigsåren. Efter några år försäm- 12

14 Sågverksarbetare vid Ljusne. Foto: Söderhamns kommun. rades dock lönsamheten för Sveriges sågverk och de första åren av 1920-talet var ytterst svåra. Försäljningen av Ljusne-Woxna Aktiebolag 1919 innebar slutpunkten på det industriella engagemang som Wilhelm H. Kempe hade inlett redan 1848 i och med köpet av en femtedel i Voxna bruk. Med viss tvekan och stor försiktighet hade Walther von Hallwyl fortsatt på den industriella vägen. För hans del slutade den med nedläggningen av sågen sommaren 1907 och överlåtelsen av chefskapet på mågen Wilhelm von Eckerman året därpå. Han försökte återuppliva sågverksrörelsen, men verksamheten hamnade snart i svårigheter i kölvattnet av den ekonomiska kris som följde på första världskriget. Avvecklingen bröt definitivt bandet mellan det stora palatset i Stockholm och den industriella verksamheten i södra Hälsingland. Under trekvarts sekel hade industriverksamheten involverat tusentals människor i Hälsingland, från skogarna i landskapets västra delar, i byarna längs flottlederna ner till skiljeställena och sågverket, genom såghuset, ut till brädgårdens höga staplar till den slutliga utlastningen av de sågade trävarorna på fartygen tidigt om vårarna. Under drygt tio år hade den storindustriella koncernen styrts ifrån palatset vid Hamngatan 4 i Stockholm. Det påkostade palatset som idag är ett uppskattat museum står alltså på solid industrihistorisk grund. Bakom fasaden döljer sig minnet av tusentals människors arbete, men också av bygders snabba förvandling i spåren av det moderna Sveriges framväxt. MATHS ISACSON 13

15 HISTORISK BAKGRUND Den yttersta orsaken till den svenska sågverksindustrins snabba utveckling efter 1850 var den pågående internationella industrialiseringen som ledde till stor efterfrågan på trävaror. I norra Sverige fanns ett överflöd av avverkningsbar skog men för att kunna exploatera den storskaligt behövdes kapital och arbetskraft samt en lagstiftning som underlättade skogsförvärv för företag och enskilda. I början av 1800-talet var utnyttjandet av den svenska skogen begränsat genom etableringskontroller, produktionskvoter och handelsrestriktioner vilka begränsade sågverkens möjligheter att expandera. Myndigheterna ville dels förhindra skogsskövling, dels undvika att sågverken konkurrerade om skogsråvaran med de av statsmakten privilegierade järnbruken och skeppsvarven. Liberalismen, som främst företräddes av brukspatroner och grosshandlare, fick sitt genombrott vid talet och förespråkade istället den enskildes vilja och förmåga. Avvittringsprocessen I samband med den s.k. avvittringsprocessen av kronoskogarna tilldelades den norrländska bondebefolkningen stora skogsområden. Avverkningsförbuden, produktionsbegränsningarna liksom exporttullarna på trävaror försvann efterhand. Detta blev positivt avgörande för sågverksindustrins framtida möjligheter. Sveriges exportmöjligheter ökade betydligt när England år 1842 slopade importtullarna på sågat virke. Även de tekniska nyheter som togs i bruk omkring 1850 hade stor betydelse för sågverksindustrins utveckling. Den första ångsågen anlades i Tunadal i Medelpad 1848 vilket innebar att man blev oberoende av vattenkraft för att driva ett sågverk. Dock var den tekniska utvecklingen av vattensågarna minst lika viktig och många stora vattensågar anlades under tiden efter Ljusne sågverk som togs i bruk 1851 drevs t.ex. först helt, sedan delvis, som vattensåg fram till 1881 då man gick över till ånga. Skogsindustrin gjorde stora vinster, främst under högkonjunkturen på talen, vilket ledde till att allt fler sågverk etablerades. Riskvilliga entreprenörer vädrar morgonluft Till de som tidigast reagerade på de nya möjligheterna var grosshandelsfirmor och handelshus, främst från Göteborg och Stockholm, liksom företagare från England, Skottland och Norge som anlade sågverk och köpte avverkningsrätter i Värmland, Dalarna och Norrland. Men även flera äldre järnbruk och skeppsvarv som redan hade stora skogsinnehav gav sig in i trävaruindustrin. Efter aktiebolagslagens tillkomst 1848 underlättades skogsföretagens kapitalanskaffning. Utländskt kapital sökte sig också in i landet, särskilt från England och Norge. Men det var inte enbart kapital som norrmännen tillförde utan många konstruktörer, organisatörer och arbetare kom också till en början från Norge. Till en början bildades endast ett fåtal aktiebolag men under högkonjunkturen på 1870-talet fick reformen sitt verkliga genombrott och drygt aktiebolag bildades. Även i de fall när grosshandelsfirmorna och handelshusen omvandlades till aktiebolag krävde ägarfamiljerna vanligtvis total kontroll och tvekade ofta att överlåta ansvaret för den löpande driften till en styrelse eller disponent. Bolagsstämman var beslutande organ och företagets direkta ledning sköttes oftast av den dominerande aktieägaren. 14

16 Avverkningsrätter Sågverksföretagen ordnade i allmänhet sin virkesförsörjning genom att de av skogsägande bönder köpte rättigheter att under en viss bestämd tid få avverka skog, s.k. avverkningsrätt. Ett tidigt exempel på hur det kunde gå till finns från 1835 då grosshandelsfirman Dickson & Co. tecknade avtal med fullmäktige i Lima och Transtrands socknar om ensamrätt på köp av allt virke under femtio års tid samt att de åtog sig att rensa vattendragen så att virket kunde flottas ner till Klarälven. Avtalen var i regel utformade på följande sätt. Mot en summa pengar fick företaget rätt att avverka träd som nått en viss grovlek samt rätt att utnyttja mark och stränder för flottningsändamål. När skogen plötsligt betingade ett ekonomiskt värde blev det vanligt med tvister kring avtalen. I många fall gjordes affärerna inte heller direkt mellan köpare och säljare utan via mellanhänder, s.k. bulvaner, vilka ofta på ett för dem personligen lönande sätt spelade ut bolags- och bondeintressena mot varandra. I tingsrätternas arkiv finns mängder av exempel på tvister i samband med skogsköp. Givetvis drog den skogsägande bonden det kortaste strået om han med ojusta metoder eller medel lockades att sälja sin skog, men i de flesta fall torde fastighetsköpen mellan bolag och enskilda ha gjorts med öppna ögon och till villkor som säljaren utifrån dåläget hade anledning att känna sig nöjd med. Ljusne-Woxna skogar. Foto taget av Wilhelm von Eckermann vid en resa genom bolagets skogar i juli I bild syns Walther von Hallwyl, Adolf Hök, Adolf von Post och disponenten Erik Lindström. 15

17 Skogsbrist leder till förbudslagar De svenska sågverken fick med tiden allt större internationell konkurrens och samtidigt började också de gamla urskogarna bli slutavverkade och 1873 förbjöds de privata skogsägarna i Norrlands och Dalarnas inland att avverka mer än till husbehov. År 1890 sänktes också tiden för innehav av avverkningsrätt från femtio till tjugo år sänktes den ytterligare till fem år. För att på sikt säkra virkesförsörjningen började bolagen att istället köpa in hela skogsfastigheter. Mellan 1870 och 1905 förvärvade exempelvis skogsbolagen i mellersta Norrland nära 90 procent av sitt nuvarande skogsinnehav. Denna ökning resulterade i en intensiv debatt om bolagens rätt till fortsatta skogsförvärv. Drygt en tredjedel av all enskild hemmansjord inom Dalarna och Norrland ägdes vid 1900-talets början av skogsbolag förbjöds därför hemmansklyvning och ägostyckning och 1906 infördes en lag som förbjöd bolagen att köpa skog i de fyra nordligaste länen. Sveriges totala export av sågade trävaror som 1850 utgjort cirka standards (1 standard=4,5 kubikmeter) låg 1875 på cirka standards. Under åren ökade den till över standards. Av denna export kom minst 30 procent från företag i Gävleborgs län där Ljusne-Woxna Aktiebolag var områdets största sågverk. Prisutvecklingen som dittills varit mycket fördelaktig kulminerade dock i slutet av seklet. Råvaran Sågverkens råvara var det timmer som höggs i ofta avsides belägna skogar och som sedan transporterades längs älvar och andra vattendrag till sågen. Sedan det sågats till plankor, battens och bräder staplades det på brädgården för att torka i väntan på att säljas. Skogsarbetet försiggick om vintern. Då fälldes träden av huggarna och transporterades sedan ut ur skogen av körarna. Det var viktigt att få bort timret innan snösmältningen, medan snön ännu var farbar med häst och timmerkälke. Till en början var det mest värmländska och norska skogsarbetare som skötte vintrarnas avverkningar i de norrländska skogarna. Även om det fanns gott om säsongsvis undersysselsatta bönder i skogsbygderna saknade dessa i inledningsskedet kunskaper om skogsarbete. Efter hand som kunskaperna spreds kunde allt fler skogsarbetare rekryteras lokalt. En skicklig huggare kunde fälla upp till fyrtio träd om dagen. Fällning, kvistning, barkning av stocken skedde i äldre tid enbart med yxa, senare tillkom vändhake och stocksåg som komplement till yxan. Timmertummaren mätte sedan trädets grovlek och märkte stockarna med sin yxa. Även arbetet vid sågverken var säsongsbetonat och försiggick under våren och sommaren för att avmattas under hösten. På våren när isen smält flottades timret från sina upplagsplatser längs upprensade vattenflöden till sågverken. Ibland hände det att stockarna fastnade och bildade stora brötar. 16

18 17

19 WILHELM HENRIK KEMPE Wilhelm Kempe skapade under 1800-talets andra hälft en mångsidig industrirörelse i Ljusne och Voxna i Hälsingland. Baserad på järnbruk och sågade trävaror blev rörelsen med tiden ett av Sveriges vinstrikaste exportföretag som också gjorde produktionsorten Ljusne känd långt utanför landets gränser. Wilhelm Kempe som 52-årig. Kempe tillhörde en liten skara föregångsmän som under den norrländska skogsindustrins etableringsepok genom stor affärsbegåvning, organisationsförmåga och initiativkraft på kort tid lyckades skapa oerhört vinstgivande verksamheter. Med tanke på att Kempe vid sin död 1883 räknades till en av landets förmögnaste personer var han, till skillnad från många andra av de s.k. träpatronerna, påfallande litet känd och omskriven både under sin livstid och för eftervärlden. I äldre industrihistorisk litteratur nämns han visserligen som en av de främsta entreprenörerna men ingen företagshistorisk sammanställning har hittills gjorts om aktiebolaget Ljusne-Woxna. Wilhelm Kempes äldre bror Johan Carl (J. C.) blev också en mycket framgångsrik skeppsredare, bruks- och industriägare. Hans söner tog sedan över och vidareutvecklade familjeföretaget och deras arvingar förde i sin tur Mo och Domsjöverken vidare in i vår tid. I Wilhelms fall fanns dock ingen sådan naturlig succession. Till skillnad mot brodern, som var en kraftkarl i ordets alla bemärkelser och som genom tre äktenskap blev far till en stor barnaskara, var Wilhelm en i fysisk bemärkelse vekare person som besvärades av magkrämpor och som återkommande måste kurera sin hälsa på olika brunnsorter. I hans äktenskap föddes också bara ett barn. Det var dottern Wilhelmina vars make Walther von Hallwyl kom att förvalta arvet efter svärfadern, varefter svärsöner och barnbarn sedan tog över företaget till dess det upplöstes Det finns få bevarade eftermälen om Wilhelm Kempe varför man inte vet särskilt mycket om hans personlighet. Han framskymtar i bisammanhang i dotterns bevarade dagboksanteckningar men ingen korrespondens mellan honom och hustrun Johanna finns bevarad. Dagboksanteckningar från brodern Elias besök i Sverige 1836 ger vissa upplysningar om Wilhelms dagliga liv som ungkarl i början av karriären, men inte mer. I Kempearkivet i Örnsköldsvik finns emellertid ett antal brev från talen till J.C. Kempe, dels från brodern Wilhelm, dels från hans söner. Breven från Wilhelm är hållna i en hjärtlig ton och fyllda av råd och upplysningar beträffande möjligheterna till för- 18

20 Vy över Ljusneverken mot Vårdberget omkring 1880-talet. Foto: Söderhamns kommun. bättringar av den sågverkstekniska utrustningen. Han inbjuder sin bror att komma till Ljusne för att studera driften vid sågen men har sällan tid att själv ta emot honom. En gång måste han skynda iväg till sin kurortsvistelse, en annan gång har han tyvärr redan köpt ångbåtsbiljett till Stockholm och kan därför inte skjuta upp sin avresa. I ett par brev från sönerna avhandlas affärsangelägenheter där Wilhelm är inblandad. Det är uppenbart att de betraktade sin farbror som orimligt försiktig med pengar även som i detta fall, när det gällde affärer mellan nära släktingar. Farbror Wilhelm vill väl som vanligt låta andra betala, han är ändå märkvärdigt knusslig i många fall vilket är oanständigt af en person med hans förmögenhet. Anekdoter liknande den som återges på försättsbladet har överlevt och återberättats i flera led av anställda och ortsbor i Ljusnetrakten. De kan givetvis inte betraktas som några tillförlitliga källor men tagna med en nypa salt, kastar de ändå ljus över personen och affärsmannen Wilhelm Kempe. Om Kempe talades både ont och gott. Ont kanske framförallt i affärskretsar och bland de skogsägare vilka fick se sin avyttrade skog förvandlas till guld i Kempes händer. Däremot påstås han ha stått på god fot med sina underlydande, med vilka han också föredrog att ha direktkontakt. Vid Voxna bruk minns man företrädaren Müllers hårda styre och prisade grosshandlarn för hans rättframma och hederliga sätt och hade man något att fordra så fick man det och behövde man hjälp så blev man ej heller utan sådan. 19

21 Familjen Kempes hus vid Badenstrasse i Stralsund. Sammantaget framträder bilden av en entreprenör med stor affärsbegåvning men samtidigt en egensinnig, hårdför och skygg arbetsnarkoman som i affärskretsar hade rykte om sig att tillämpa smarta affärsmetoder och ha hårda nypor. Men Wilhelm Kempe hade också att hävda en ung industris intressen gentemot en konservativ lagstiftning och en restriktiv hållning från myndigheternas sida. Hans affärsintressen kunde heller inte nå sina mål utan mängder av avtal eller överenskommelser med de fastighetsägare och bönder som genom avvittringen fått sig tilldelat stora skogsinnehav. När skogen, som dittills inte haft något särskilt värde plötsligt betalades med pengar var det dessutom som bäddat för intressekonflikter och missämja. Släkterna Kempe och Wallis från Stralsund Wilhelm Kempes stamfäder var borgare och köpmän i Greifswald och Stralsund i Pommern i norra Tyskland. Stralsunds läge mitt emellan hansastäderna Lübeck och Danzig var ypperligt för transitohandel mellan Sverige, England och städerna runt Östersjön. Genom Westfaliska freden 1648 hade Sverige erhållit Vorpommern. Invånarna var därmed av svensk nationalitet i nära tvåhundra år fram till 1815 då Stralsund, liksom övriga svenska Pommern, blev Preussiskt. Trots att de var tyskspråkiga såg sig Stralsundsborna helt som svenska medborgare. Genom affärsförbindelser och giftermål var Wilhelm Kempes släkt också starkt knuten till det egentliga Sverige. Hans farfar Johann Friedrich var gift med Sophia Maria Kruse från Stockholm och en av deras söner, Axel Carl Nicolaus, flyttade till Stockholm där han arbetade som lackfabrikör. Den yngre sonen Carl Bernhard ( ) stannade dock kvar i Stralsund där han så småningom blev skeppsredare och mäklare. Carl Bernhard Kempe gifte sig 1796 med köpmannadottern Anna-Maria Wallis. Av deras sju barn utvandrade två söner till Sverige och två till Ryssland där de etablerade sig som köpmän. Johan Carl bedrev grosshandel, skeppsbyggnad och rederi i Härnösand, Johann Bernhard var grosshandlare i Sankt Petersburg, Ehrenfried Albrecht godsägare och sockerbruksägare i Novgorod, medan Wilhelm Heinrich började sin karriär som grosshandlare i Stockholm. Den yngste sonen Elias valde prästbanan och de två döttrarna gifte sig med köpmän i Stralsund. Till följd av Napoleonkrigens härjningar förlorade fadern Carl Bernhard sin förmögenhet. Kriget pågick ännu när äldste sonen Johan Carl år 1812 skickades till Stockholm för affärsutbildning i sin morbror Albrecht Baltzar Wallis grosshandels- och rederiföretag. 20

22 Skeppsbron i Stockholm på 1880-talet. Foto: Stockholms stadsmuseum. Släkten Wallis anses härstamma från en skotsk soldat som efter att ha deltagit i 30-åriga kriget slog sig ned på en av öarna utanför Stralsund. Hans ättlingar blev med tiden fiskare, skeppare och köpmän i Barth och Stralsund. Tillsammans med sin bror Hans Jacob hade Albrecht Baltzar utvandrat till Sverige efter det att Stralsund blev preussiskt, då detta regimskifte var mycket negativt för de pommerska redarna och köpmännen. Svenskarna hade nämligen alltid betalat pengar till de s.k. barbareskstaterna i Nordafrika så att skepp som seglade under svensk flagg inte kapades av de nordafrikanska sjörövarna. Preussens intressen sammanföll dock inte med skeppsfart och handel och man var inte intresserad av att köpa fribrev, s.k. turkpass, av sjörövare. För att kunna utnyttja skyddet av den svenska flaggan flyttade därför många Stralsundsredare istället sina verksamheter till Sverige. I Stockholm gjorde sig Albrecht Baltzar en förmögenhet på grosshandel och rederi. Han ägde egendomarna Ersta och Tanto sockerbruk på Södermalm och hade sin bostad och sitt kontor vid Södermalmstorg. Tillsammans med firma Tottie & Arfwedson räknades han till stadens största redare med bland annat nio egna skepp förutom ett stort antal skeppsparter. Genom giftermålet med sin sysslings dotter Friedrike Wallis kom han i besittning av säteriet Dybeck i Skåne, där man också odlade sockerbetor som sedan förädlades till melass vid Tanto i Stockholm. Friedrike hade fått Dybeck i gåva av sin far som under Napoleonkrigen gjort sig en förmögenhet på leveranser av krut och därför i folkmun kallades för Pulver Wallis. Albrecht Baltzar dog 1836 varvid Friedrike blev ensam med sju barn. Hon flyttade från 21

23 med jordbruksredskap och kvalitetsvaror från storstaden. Som tack skickade Albert både små och stora presenter till Wilhelm. Sänder Dig några Sparris En liten burk med syltade valnötter och en med björnbär Som bevis på min hjertliga tacksamhet ett vackert stoföhl som det skall vara mig ett kärt nöje att föda och vårda tills Föhlet blir 4 eller 5 år då jag skall skicka det till dig. Johan Carl Kempe som 46-årig. Porträtt utfört av Maria Röhl Dybeck på 1860-talet. Södermalmstorg till en våning vid St. Paulsgatan. De två äldsta barnen var då vuxna men Johanna, Mathilda, Albert, Albertina och Amalia som fortfarande var minderåriga reste med modern fram och tillbaka mellan Stockholm och Dybeck där man vistades långa perioder. 21-årige sonen Albrecht sattes att sköta företaget. Han var dock inte hågad för affärer varför sterbhuset snart blev konkursmässigt. Kusinen Wilhelm Kempe gick då in och räddade det hela genom att reda upp affärerna så att de åter gav utdelning. Syskonen fick därefter var sin summa pengar för vilka de köpte gårdar. Yngste sonen Albert fick några år senare på sin lott att ta hand om jordbruket vid Dybeck. Gården hade stor djurbesättning och producerade mejerivaror, bl.a. ost som levererades till kusinen i Stockholm för vidare försäljning. I brev som bevarats inom släkten Wallis framgår att Albert beundrade den framgångsrike Wilhelm som dessutom försåg honom 22

24 Wilhelm Henrik Kempe som 33-årig och Johanna Wallis som 23-årig. Porträtt utfört av Maria Röhl Wilhelm begärde dock gentjänster som ibland kunde vara rätt besvärliga. Albert fick agera både fordringsindrivare och försäljningsagent åt den gode Wilhelm. En gång ville han att Albert skulle försöka sälja ett parti hudar av måttlig kvalitet och dessutom till ett bra pris. Men Albert gick bet på uppgiften och skrev förtvivlad att han farit runt överallt och försökt sälja hudarna men inte lyckats. Han hade också skulder till Wilhelm som han dock hoppades att inom de 6 månaderna kunna hafva inbetalt. Läroår Det tidiga 1800-talets brist på snabba kommunikationer och utvecklat bankväsende medförde att affärsvänner liksom familje- och släktförhållanden var av stor betydelse. Man var ofta väl insatt i sina affärsvänners kompetens, karaktär och affärsställning. Till en affärsvän kunde man sända hela skeppslaster av exportvaror i förvissning om att denne skulle göra sitt bästa för att sälja dem så fördelaktigt som möjligt. Man kunde be honom driva in fordringar på orten eller skaffa fram lämpliga importvaror med anlitande av sin egen kredit. Man kunde också be honom att skaffa kreditupplysningar om andra affärsmän. Det var också vanligt att affärsmännen skickade sina söner till varandra för praktik och utbildning. Även en affärskontorist som gjort sig känd för sparsamhet, duglighet och gott omdöme kunde starta egen rörelse med ett minimum av eget kapital. Hade han bara skaffat sig bra förbindelser var det inte omöjligt att till en början få köpa på kredit och exportera. Grundförutsättningen var en oklanderlig affärsmoral; man kunde vara en tuff förhandlare men man fick aldrig lämna sina kreditgivare eller kredittagare i sticket. Det var på detta sätt som också Wilhelm Kempe startade sin karriär. 23

25 Liksom den äldre brodern J.C. tidigare hade gjort flyttade Wilhelm till Stockholm när han var i tonåren. Omkring 1823 fick han plats som praktikant hos sin morbror Albrecht Wallis. Han stannade där i två år varefter han flyttade till Härnösand för att arbeta i sin bror J.C:s firma Wikner & Co. Denne hade nämligen gift in sig i redarfamiljen med samma namn där han snart gjorde sig oumbärlig och så småningom övertog svärfaderns rörelse återvände Wilhelm till Stockholm där han de närmaste åren fick grundliga kunskaper om importhandel hos grosshandlaren John E. Unman som hade kontor vid Järntorget 83. Han blev snart en fullfjädrad köpman med egna affärskontakter som började göra affärer på egen hand. Genom arbetet i broderns företag hade han också fått inblick i förhållandena längs norrlandskusten och i de möjligheter som där fanns. Schinkelska huset vid Kornhamnstorg i Stockholm. Foto: Stockholms stadsmuseum. Handelsbokhållare och delägare i firma Tydén & Kempe Till skillnad från de kapitalstarka handelshus som också intresserade sig för den norrländska skogen saknade Wilhelm Kempe till en början eget kapital. Han var istället hänvisad till att etablera goda affärskontakter och söka samarbete med riskvilliga solventa affärsmän som var villiga att låna honom de nödvändiga beloppen. Brodern J. C. torde också ha betytt mycket i detta sammanhang. I december 1832 erhöll han burskap som grosshandlare i Stockholm. Året därpå bildade han firma tillsammans med Ludvig Tydén som tillhörde en känd grosshandlarsläkt. Kontoret hade de vid Drakens gränd i Gamla stan. Firman sysslade främst med import av sill och annan fisk från Norge men de var även delägare i flera oceangående fartyg. De ägde också en fastighet, troligen ett sockerbruk, på Ladugårdslandet. Tio år senare låg deras kontor vid Skeppsbron, där för övrigt flertalet av Stockholms förnämsta grosshandelsfirmor och handelshus var etablerade upphörde samarbetet med Tydén varefter Kempe fortsatte rörelsen i eget namn. Giftermål med Johanna Wallis Om en ung ambitiös affärsman inte kunde få ihop tillräckligt med startkapital genom eget idogt arbete eller genom arv var giftermål med en arvtagerska en annan utväg. En förmögen hustrus egendom stod nämligen helt till mannens förfogande vid denna tid. Släktskapsband var viktiga för möjligheterna att hålla ihop de ekonomiska tillgångarna över generationerna. Det var därför heller inte ovanligt med kusinäktenskap eller äktenskap mellan andra släktingar. Kusinäktenskap var dock i lag förbjudna fram till 1844 och man måste söka dispens, liksom för giftemål med en avliden hustrus syster, men dispens gavs som regel. 24

26 Skeppsbron sedd från södermalm. Foto: Stockholms stadsmuseum. År 1843 var Wilhelm Kempe trettiosex år och en etablerad affärsman som äntligen kunde börja tänka på giftermål. Som ungkarl gick han gärna på operan och på konserter. Han hade en våning i Gamla stan och sina måltider intog han på herrklubben Sällskapet. Han umgicks också i familjen Wallis som var hans närmaste släktingar i Stockholm. För övrigt torde han privat ha levt ett stillsamt liv. Den 18 december gifte han sig med sin kusin Johanna som då var tjugofem år. Inga kända uppgifter finns dock om vad hon medförde i boet i form av ekonomiska tillgångar. Familjeliv Wilhelm och Johanna bosatte sig i en hyrd våning i Schinkelska huset vid Kornhamnstorg 2. Bostadsvåningen med ett tiotal rum var belägen på tredje våningen medan kontoret var inhyst i sex rum på fjärde våningen i samma hus. Året därpå föddes dottern Wilhelmina. Ur hennes bevarade årsanteckningar får man en glimt av hur familjen levde under hennes tidiga barndom. Enligt Wilhelmina var kosthållningen under talen fortfarande mycket ensidig och av dålig kvalitet. På morgonen drack man en kopp mjölk med skorpor. Klockan 12 åt man smörgås med finskt smör och en ostbit. Middag åts 25

27 Inspektorsbostaden. Sommaren 1851 vistades familjen för första gången i Ljusne. De bodde i ett vindsrum ovanpå inspektorsbostaden och fortsatte därmed varje sommar fram till 1861 då man lät bygga en egen villa invid älven. mellan 3 och 4 på eftermiddagen och bestod vanligtvis av välling, saftsoppa eller ölsupa. Högst tre gånger i veckan åt man färskt kött och buljong, annars salt kött, korvkaka eller sylta. På onsdagar och lördagar serverades sill och potatis, på torsdagar ärter med fläsk. Endast på söndagarna serverades efterrätt. De vuxna tog ett glas mjölk och en smörgås innan sängdags. Förutom potatis fanns inga grönsaker på vintern. Efter hand blev maten bättre liksom tillgången på färskt kött och man slapp också det härskna finska smöret! Vattnet till tvätt, disk och matlagning hämtades nere vid kajen där skutorna låg och bars av gårdskarlen upp till bostaden där det hälldes i ett stort kar. Vid slottet fanns dock en brunn där man kunde hämta dricksvatten om man hade polett. År 1857 fanns gasledning installerad både i bostaden och på kontoret. Söndagarna inleddes med högmässa i Tyska kyrkan som varade från klockan Därefter åt man som regel middag hos mormor i våningen vid St. Paulsgatan. Varje sommar hyrde familjen sommarställe strax utanför staden, först vid Karlberg, senare på Charlottendal vid Hornstull. Wilhelmina minns att fadern varje dag for in till staden för att arbeta. Om höstarna reste Wilhelm ensam eller med hustru och barn till någon kurort för att dricka brunn och bada gyttjebad. Makarna delade intresset för musik och Johanna var en omvittnat skicklig pianist. De var också medlemmar i en liten krets som brukade samlas till intima musikaftnar. Till 26

28 kretsen hörde förutom tonsättaren Franz Berwald också Johannas bror Albrecht Wallis samt Ludvig Petré, ägare till Sandö bruk där för övrigt Berwald tillträdde som disponent år Kempes kassabok för 1857 upptar lön för fyra kontorsanställda förutom gårdskarl och pigor. Lönerna utbetalades den sista dagen i varje månad. Extra dusörer på omkring en halv månadslön gavs till jul. Man hade också kontorspersonalen i maten, dvs. de hade betald lunch. I hushållet ingick också mamsell, guvernanten samt den svarta taxen Castor. Firma Wilh. H. Kempe i Stockholm Firmans verksamhet var till en början inriktad på import av hudar och kolonialvaror. Detta visar att Kempe visste att satsa på vad som för närvarande var mest lönande. Bland varuimporten till Stockholm vid seklets mitt tillhörde nämligen råsocker, bomull, obearbetade hudar, skinn och tobak de mest värdefulla varorna då de var viktiga råvaror till konsumtionsvaruindustrin. I strid mot frihandelsprinciperna men till stimulans för garveriindustrin hade och 1850-talens tullpolitiska bestämmelser medfört lättnader för införsel av råhudar med ökad import som följd. Kempe hade andelar i flera fartyg som förde hudar och kolonialvaror från Sydamerika och Ostindien. De bevarade varuböckerna visar vilka slags varor som importerades, direkt eller via omlastning i större utländska hamnstäder. Kaffe hämtades från Rio de Janeiro och från Java. Arrak, socker De Kempeska villorna i Ljusne som byggdes i början av 1860-talet. Fru Kempe som var road av trädgårdskötsel anlade tillsammans med trädgårdsmästaren med stor möda trädgården och parken. 27