Kv. Herkules 8, Trelleborg

Transkript

1 UV SYD, DOKUMENTATION AV FÄLTARBETSFASEN 2004:11 ARKEOLOGISK SLUTUNDERSÖKNING Kv. Herkules 8, Trelleborg Skåne, Trelleborgs stad, kv. Herkules 8, RAÄ 19 Dnr Stefan Larsson

2 Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Syd Åkergränden Lund Tel Fax Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle. Dnr L1999/ Riksantikvarieämbetet ISSN x Utskrift UV Syd, Lund, Kv. Herkules 8, Trelleborg

3 Innehåll Inledning... 4 Förundersökning... 4 Slutundersökningens resultat... 5 Undersökningens bakgrund och förutsättningar Projekthistorik Topografi och fornlämningsmiljö Mål, syfte och prioriteringar Målsättning i undersökningsplan Metod och undersökningsrutiner Källkritiska aspekter Kommunikationsinsatser Utvärdering Kvalitetssäkring Projektorganisatoriskt Källmaterialets potential för vidare arbete Referenser Administrativa uppgifter Figurer UV Syd Daff 2004:11 3

4 Inledning Under hösten 2003 har arkeologer från Riksantikvarieämbetets avdelning för arkeologiska undersökningar, UV Syd, gjort en utgrävning invid Rådhuset i Trelleborg (kv. Herkules 8). Undersökningen har givit flera spännande inblickar i stadens historia och lagt grunden för en något annorlunda förståelse av dess utveckling. Bebyggelsen har gjorts om minst 9 gånger sedan staden anlades på 1200-talet. Analys av keramikskärvorna från de äldsta lagren tyder på staden grundläggas någon gång mellan ca 1220 och Ett annat intressant konstaterande är att hela det medeltida stadsområdet har bebyggts redan från början, vilket innebär att vi nu kan säga att Trelleborg varit mycket större än man vetat tidigare. Det här öppnar för en ganska annorlunda förståelse av de skånska kuststäderna. Trelleborg har uppenbarligen spelat en större roll än vad som tidigare varit känt. Det fanns även äldre grophusbebyggelse från vendel- vikingatid från en mycket stor boplats längs med Järavallen. Det verkar inte som om man bott i grophuset året om. Troligen är det folk inifrån slätten som under höstarna dragit ned till kusten för att fiska sill. Fastigheten kvarteret Herkules 8, som ligger vid det medeltida Trelleborgs huvudgata Algatan har stått obebyggd sedan AB Trelleborgshem kommer nu att uppföra flerfamiljsbostäder på tomten. Den nya byggnaden är försedd med källare vilket inneburit att kulturlager från vikingatid, medeltid och historisk tid schaktats bort. Arbetena föregicks av en särskild arkeologisk undersökning som genomfördes i regi av Riksantikvarieämbetet, avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Syd under september och oktober månad Fastigheten är belägen i den östra utkanten av den medeltida staden, registrerad som fornlämning RAÄ 19. Trelleborg är beläget på Järavallen, strandvallen mot Östersjön, figur 1. Vallen var på flera ställen genombruten av åar och bäckar vilka letade sig ut mot havet. Några av dessa vattendrag har legat öppna fram i nyare tid: Västerbäck, som löpte ungefär längs den nuvarande Östersjögatan och Österbäck vid Österbrogatan och Kontinentgatan. Den senare har både på Johannes Meijers karta från 1650-talet och en osignerad karta från mitten av talet angetts utgöra den medeltida stadens begränsning. Förhållandet var fortfarande giltigt när skånska rekognosceringskartan upprättades i början på 1800-talet, figur 2. Kvarteret Herkules är beläget omedelbart väster om den tidigare Österbäck, numera Kontinentgatan, vilken också utgör kvarterets östra avgränsning. Den aktuella fastigheten avgränsas åt norr av Algatan, figur 3. Den öst västligt orienterade gatusträckningen Västergatan, Algatan, Östergatan kan, tillsammans med den norra infartsgatan till staden, Bryggaregatan, beskrivas som stadens medeltida huvudgata. Gatusträckningens betydelse framgår av namnet. Algatan är en yngre förkortning av adelgatan, ett namn som går igen i flera danska medeltidsstäder. Trelleborgs medeltida torg, Gamla torget, ligger som en vidgning av nämnda gatusträckning. Huvuddelen av de mer omfattande arkeologiska undersökningarna i Trelleborg, har gjorts i stadens centrala och västra delar, där det bland annat påträffats en vikingatida ringborg, medan kännedomen om de östra delarna varit mera begränsad (Jacobsson 1982, 1999). Kunskapen om de senare kommer framför allt från förundersökningar. Det har inte tidigare gjorts några undersökningar i kvarteret Herkules norra delar varför det var oklart när den östligaste delen av stadsområdet hade tagits i anspråk för bebyggelse. Man antog tidigare att staden ursprungligen enbart täckt en mindre yta och att bebyggelsen successivt hade expanderat österut längs stranden (Lindahl 1956). Det var också oklart i vilken omfattning det fanns kulturlager och vilken karaktär de i sådana fall hade. Förundersökning I maj månad 2003 genomförde UV Syd en förundersökning i kv. Herkules 8. Målsättningen var att i detalj klarlägga karaktären hos kulturlagren i området rörande deras genes och informationspotential för frågeställningar kring anspråkstagande av ytan, aktivitet, handling och rumslig disposition. Vidare skulle förundersökningen inriktas mot en 4 Kv. Herkules 8, Trelleborg

5 utvärdering av de yngre järnålderslämningarnas potential att klarlägga utbredning och organisation hos den boplats som legat på, och längs, strandvallen under vendel- och vikingatid. Vid förundersökningen öppnades tre schakt för plandokumentation. De var förlagda på så sätt att de skulle ge en representativ bild av olika typer av aktivitetszoner inom tomten och i de två nordligaste handgrävdes mindre provgropar i avsikt att klarlägga den stratigrafiska sekvensens mäktighet. Förundersökningen visade att det inom den aktuella fastigheten fanns en mycket välbevarad stratigrafisk sekvens med hög informationspotential för en rad frågeställningar. Ut mot Algatan fanns spår och lämningar efter minst fem bebyggelsehorisonter med en datering som spänner över perioden talen. Här påträffades också lämningar som kan knytas till den boplats från yngre järnålder som dokumenterats vid tidigare undersökningar i staden. Dessa, äldsta, lämningar överlagrades av ett kraftigt sandlager, vilket indikerade att det inte förekommit någon kontinuerlig verksamhet på strandvallen i området mellan det att den vikingatida boplatsen lades ned och staden Trelleborg grundlades. De medeltida lagren innehöll daterande fynd från mitten av 1200-talet, vilket var mycket intressant ny kunskap satt i relation till äldre uppfattning om stadens utveckling. Fynd och lager tydde på att en avsevärt större del av (den medeltida) stadsytan tagits i anspråk redan från grundläggningsskedet. Denna, ursprungliga, stadsbebyggelse var i sin tur översandad vilket visade på en kontraktion i områdesutnyttjandet inom staden under högmedeltiden. Ytan har under en period stått mer eller mindre öppen och brukats extensivt för att sedan åter tas i anspråk. Detta tycks ske under 1400-talets andra hälft. Därefter förefaller bebyggelsen ha varit permanent fram till modern tid med flera om- eller tillbyggnadsfaser men med få övergripande förändringar i rumslig disposition. Förundersökningen visade att fortsatta arkeologiska undersökningar skulle vara av vetenskapligt värde genom att kunna generera ny kunskap i både platsspecifikt och övergripande regionalt avseende (Larsson 2003). Slutundersökningens resultat Sammanfattning Ett 100 m 2 stort område ut mot Algatan valdes ut för slutundersökning i syfte att följa stadens bebyggelseutveckling, figur 4. Slutundersökningen kunde bekräfta de hypoteser och frågeställningar som ställdes upp efter förundersökningen. Det kunde konstateras att hela det medeltida stadsområdet planerats och bebyggts redan från stadsgrundandet, vilket utifrån de preliminära keramikdateringarna, förefaller ske på 1240-talet. Det ger i förlängningen en något annorlunda syn på 1200-talets urbanisering, eftersom det äldre forskningsläget förutsatt att stadsbebyggelsen utgått från en "kärna" och förtätats ut mot ytterkanterna efter hand. De äldsta lämningarna på plats utgjordes av ett grophus med en preliminär datering till tal. Grophuset har med största UV Syd Daff 2004:11 5

6 sannolikhet ingått i den vendel-/vikingatida boplats som ligger längs med strandvallen, SO om ringborgen, och som påträffats vid tidigare arkeologiska undersökningar i staden. På grund av undersökningens begränsade yta kan det påträffade grophuset inte relateras funktionellt eller rumsligt inom nämnda boplats. Boplatsen har övergivits senast vid 1000-talets inledning. Det påträffade grophuset var överlagrat av strandsand, vilken i sin tur var överlagrad av kulturlager vilka kunde följas från 1200-talets första hälft och fram till 1700-talets slut. Platsen har tagits i anspråk för bebyggelse under 1200-talets första hälft. En sekvens om minst fyra bebyggelsefaser fram till och med talets andra hälft kunde dokumenteras. Fynd av slagg (och möjliga degelfragment) tyder på att någon form av klensmide bedrivits längre in på tomten. Det förefaller som om tomten därefter under en period stått obebyggd. Vi har här ytterligare ett exempel på hur konsekvenserna av digerdöden och den efterföljande ekonomiska krisen går att spåra i det urbanarkeologiska materialet. De preliminära dateringarna ger vid handen att tomten åter bebyggts under perioden Förekomst av brons- /kopparsmältor i grundläggningen till denna bebyggelse indikerar metallhantverk längre in på tomten. Den gård som uppförs under loppet av 1600-talet byggs till och repareras vid flera tillfällen innan den slutligen faller offer för en av de många stadsbränderna under 1700-talets andra hälft. Tomten tycks ligga öppen under 1800-talets början innan den åter bebyggs år Dock var de arkeologiska spåren från yngre tid så pass fragmenterade att det är svårt att ge en klar tolkning av detta skede. Tomten har stått obebyggd sedan 1974 då gathuset från 1860-talet och dess gårdslängor revs. Dessa byggnader huserade förr bl a en cykelverkstad, Handskcentralen och Kleins varuhus. I porten fanns länge en omtalad korvaluda. Fasindelning Den följande redovisningen av fasindelningen har grupper av stratigrafiska objekt som utgångspunkt. Grupperna är benämnda numeriskt. De har ordnats som exempelvis 4:1, 4:2, 4:3, vilket visar att de utgör fas 4, grupp 1, 2, 3 osv. Respektive stratigrafiskt objekt eller grupp är inte i detta sammanhang beskrivet i detalj rörande morfologi, läge eller relationer. För dessa uppgifter hänvisas till registerblanketterna, ritningarna och relationsschemat vilka utgör det primära källmaterialet och den mest grundläggande redogörelsen. Gruppernas och det stratigrafiska objektens inbördes ordning visas i det stratigrafiska relationsschemat, figur 5 och 6. Fas 1. Vendel-vikingatida boplats. Genom de arkeologiska undersökningar som genomförts under och 1990-talen har det konstaterats en mycket stor, strandnära, boplats belägen på strandvallen sydost om den vikingatida ringborgen (Jacobsson 1999). Spår av bl. a. grophusbebyggelse har tidigare dokumenterats så pass långt österut som i kv. Oden (Jacobsson et al. 1995). Vid 6 Kv. Herkules 8, Trelleborg

7 förundersökningen i kv. Herkules 8 i maj 2003 påträffades, vad som då tolkades som, vikingatida kulturlager, något som indikerade att boplatsen i stort sett haft en lika stor utbredning som den senmedeltida staden. Vid slutundersökningen visade det sig att spåren efter boplatsen inskränkte sig till ett ensamt grophus (1:1) och en del inhemsk, vikingatida, keramik som omlagrats i yngre fyndsammanhang, figur 7. Då inga andra vendel- och vikingatida spår och lämningar exponerades inom, den i boplatssammanhang, begränsade undersökningsytan, går det inte att i nuläget uttala sig om grophusets rumsliga och funktionella relationer inom boplatsen. Grophusets varaktighet är oklar. Dock kan den antas ha varit relativt kort på grund av det begränsade antalet stratigrafiska objekt. Möjligtvis kan detta tas som intäkt för att bebyggelsen varit kortvarig, eller säsongsmässig, men framför allt för att hela boplatsområdet kanske inte varit bebyggt samtidigt. Möjligen bör grophusen ses som ett uttryck för en blandekonomi i de kustnära jordbruksbygderna. Fas 2 En i det närmaste outnyttjad strandremsa Från det att ringborgen överges någon gång vid inledningen av 1000-talet och fram till dess att staden grundläggs under 1200-talets första hälft, tycks det inte finnas någon permanent bosättning eller aktivitet på strandvallen. Huruvida bosättningsmönstret i närområdet förändrats, om behovet av att komplettera utkomsten med fiske minskat eller om organiseringen av fisket ändrats är, utifrån undersökningen, oklart. Spåren efter mänsklig aktivitet är få. De arkeologiska lämningar som kunnat föras till denna period består av två stolphål och vad som sannolikt är en djurgång, figur 8. Fas 3 Skapandet av en stad De tidigaste spåren efter Trelleborg som stad utgörs av en mera permanent, kulturpåverkad, markyta. Paleobotaniska analyser visar att ytan beväxts med ett smalt spektrum växter, av strandnära ogräs, som snabbt koloniserar områden som egentligen förorenas genom mänsklig aktivitet (och husdjur). Vitblära/glim, krusskräppa och penningört är så kallat kulturgynnade ängsväxter som troligen växt på en relativt outnyttjad del av tomterna. Arkeologiska undersökningar i Algatan visar att de äldsta nivåerna av hårdgörning och broläggning lagts direkt på strandgruset eller direkt på de vendel- och vikingatida kulturlagren. Man får intrycket av att staden, gator och tomter, lagts ut ganska snabbt. Den kulturpåverkade ytan grupp 3:1 representerar i det närmaste en ögonblicksbild av stadens grundläggning. De äldsta konstruktionslämningarna utgörs av en stolphålsrad, 3:2, vilken löpte diagonalt över undersökningsområdet, norr om växthorisonten 441 (3:1). Stolphålsraden föreföll avgränsa gropsystemet 3:3, figur 9. Groparnas ursprungliga funktion är oklar. Möjligen har de fungerat som någon form av grustäkt i samband med uppbyggnadsarbetena. Lokaliseringen av groparna, vilka givit sättningsoch grundläggningsproblem långt fram i tiden, tyder på att det äldsta, urbana, bebyggelsemönstret inte varit så genomtänkt eller på att de UV Syd Daff 2004:11 7

8 ursprungliga tomterna varit större. Områdesanvändandet förefaller inte vara så budgeterat och rörelsemönstren (på tomterna) har ännu inte givits sin form. Troligen har det förflutit en viss tidsrymd mellan gatunätets utläggande och bebyggelsens uppförande. Återfyllningen av groparna tycks dock ha gått tämligen snabbt. Fyndmaterialet, som till sin huvuddel bestod av hushållsavfall, var enhetligt. Keramiken bestod av så kallat äldre rödgods. Att kärlformerna utgjordes av kannor, det vill säga serveringskärl, tyder på att det, åtminstone under fasens senare del, funnits någon form av permanent bostadsbebyggelse strax utanför undersökningsområdet. På den äldsta, kulturpåverkade, ytan (3:1) fanns däremot bara skärvor av kokkärl av drejad reduktionsbränd formtyp (BI). Formmässigt ansluter de väl till typer från kontinenten. Huvuddelen kan antas vara lokalt producerade, även om detta återstår att bevisa. Av betydelse för dateringsresonemangen är framför allt frånvaron av så kallat nästanstengods (CI, ett ej fullt genomsintrat stengods) vilket börjar tillverkas från och med 1200-talets andra fjärdedel och mera vanligt från mitten av 1200-talet (Gaimster 1997:165, 300). Fasen bör därför dateras till 1200-talets första hälft. Staden tycks alltså ha grundlagts någon gång vid denna tid. Fas 4 Uppförande, brukning och destruktion av hus Under fas 4 förändras områdesutnyttjandet. Från att ha varit tämligen extensivt under fas 3 uppförs nu en byggnad ut mot Algatan och ett bebyggelsemönster skapas vilket sedan i stora drag håller i sig fram till mitten av 1800-talet. Huslämningarna 4:2 var fragmentariska och skadade av yngre aktiviteter och bebyggelse, men byggnaden har legat med långsidan ut mot gatan. Byggnaden har haft olika typer av grundläggning och väggar och fasader mot gården respektive ut åt gatan. Man har byggt en finare fasad, troligen i tegel och korsvirke, ut mot Algatan, stadens huvudstråk genom tiderna. Att ha en finare fasad ut mot gatan bör tolkas som ett slags urban mentalitet, uttryckt i materiell kultur. Byggnaderna har planerats i förhållande till de skapade rörelsemönstren och har uttryckt och förstärkt gaturummets betydelse. Sättet att handla innebär en acceptans av rörelsestyrning och distinkt urbana mekanismer för dominans och kontroll. Det har även funnits en gemensam uppfattning om hur stadshus bör se ut. Man kan jämföra med den skriftliga uppgiften från 1542 med anvisningar om hur ett hus skulle vara uppfört på gott köpstadsvis. Möjligen ser vi här begynnelsen på en borgerlig, Hanseatisk stadskultur (jfr Gaimster 1994). Väster om byggnaden fanns en öppen yta, 4:4, över vilken passage inåt tomten skett. I undersökningsområdets sydvästra hörn fanns en grund ränna, 4:3, som möjligen fungerat som avgränsning och uppdelning av tomten för olika typer av aktivitet, figur 10. Fynd av slagg i såväl fundamentlagren som raseringslagren till byggnaden 4:2, i sekundärfyllningen i gropsystem 3:3, tyder på att det bedrivits metallhantverk längre in på tomten. De fynd som i övrigt kan knytas till fasen utgörs av utpräglade hushålls- och vardagsföremål. Keramikmaterialet består av kokkärl av drejad, reduktionsbränd formtyp (BI) och kannor av glaserat, 8 Kv. Herkules 8, Trelleborg

9 oxidationsbränt lergods. Vad som är intressant är att nästanstengodset fortsatt lyser med sin frånvaro, vilket, med tanke på att det börjar tillverkas från och med 1200-talets andra fjärdedel och mera vanligt från mitten av 1200-talet, indikerar att fas 4 bör dateras till perioden före 1200-talets mitt. Vi kan alltså konstatera att vid den tid då Trelleborg för första gången nämns i de skriftliga källorna har staden sedan länge funnit sin form såväl till fysisk organisering som, sannolikt, till socialt innehåll. Fas 5 En verkstadsbyggnad Under fas 5 dras bebyggelsen, som det visar sig, tillfälligt, längre in från gatan. Troligen har förflyttningen gjorts av främst praktiska skäl. Området närmast gatan har varit mindre lämpat att bygga på som ett resultat av sättningsrörelserna i gropsystem 3:3. Sättningarna bör ha varit kraftiga när organiskt material brutits ned och komprimerats. En byggnad uppförs ungefär 6 m från, och med långsidan mot, Algatan (5:2). Dess dimensioner är inte kända då det fortsatte utanför undersökningsområdet i såväl sydlig som östlig riktning, figur 11. Huset har underhållits och golvet har lagts om (5:3). Att så bara gjorts i den östligaste delen skulle kunna tas som intäkt för att byggnaden varit indelad i flera rum. Det västligaste rummet har i sådana fall haft en bredd om 4 m. Det fanns inga bevarade spår efter innerväggar. Det fanns egentligen inte några säkra spår efter ytterväggarna heller (med reservation för att en del av spåren i grupp 4:5 och 5:1 kan höra till 5:2). Inne i byggnad 5:2 grävs två gropar, vilka tolkats som en form av källare, 5:4. Det är oklart vad de använts till, det fanns inga primärdepositioner som kunde ge någon ledtråd. Nedgrävningskanterna var inte eroderade vilket skulle tyda på att groparna ursprungligen varit skodda. Oavsett vad groparna använts till så innebar de en funktionsförändring av byggnaden: de medförde att rörelseytan begränsades. På den öppna ytan (4:4) nordöst om byggnad 5:2 fanns en samling störhål som sannolikt utgör lämningarna efter en hägnad som legat på skrå i förhållande till såväl bebyggelsen som gatan. Det har fortsatt bedrivits metallhantverk på tomten. Utöver slagg påträffades såväl gjutforms- som degelfragment i anslutning till byggnad 5:2. I fyndmaterialet från grundläggningen till byggnad 5:2 ingår nu för första gången nästanstengods, vilket leder till en datering till efter talets mitt. I övrigt förekommer fragment av både kok- och serveringskärl. Fas 6 Öppen yta Ytorna över den i slutet av fas 5 rivna bebyggelsen förefaller att ha jämnats ut. De har sedan under en period legat öppna och exponerade för väder och vind. Undersökningsområdet täcktes av ett stort, relativt enhetligt och nedmyllat lager, 6:1. Tomten har inte varit helt övergiven, det fanns några spridda stolphål som tyder på en viss aktivitet. Stolphålen har dock inte kunnat pusslas ihop till någon tolkningsbar konstruktion, figur 12. UV Syd Daff 2004:11 9

10 I lager 325, 6:1, förekom, utöver en del omlagrad vikingatida keramik, kokkärlsfragment av drejat reduktionsbränt gods (BI), kannfragment av oxidationsbränt lergods (BIIa) samt krus av nästanstengods (CI). Endast tre fragment av fullt genomsintrat stengods påträffades. En skärva från Siegburg, där framställningen av stengods inleds från och med andra kvartalet av 1300-talet, och en skärva som sannolikt kommer från Langerwehe, daterad från mitten av 1300-talet (Gaimster 1997:165 f, 187). Den tredje skärvan är en botten till ett så kallat salvekrus som inte kunnat proveniensbestämmas. Keramiken indikerar att tomten stått obebyggd under 1300-talets andra halva, en period som sammanfaller med den högmedeltida krisen i digerdödens efterdyningar. Sviktande befolkningsunderlag och ekonomisk recession har uppenbarligen påverkat köp- och hamnstaden Trelleborg. Fas 6 representerar en tillfällig kontraktion av bebyggelsen inom stadsområdet. Uppenbarligen utnyttjas stadens östra delar under en tid mera extensivt. Staden har emellertid inte kollapsat, rivningen av hus 5:2 förefaller att ha varit organiserad, det vill säga att byggnaden inte övergivits, lämnats åt sitt öde och förfallit. Det är svårt att säga hur länge tomten stått obebyggd. Den efterföljande fasen tycks ha varit kort med få kvarlämnade stratigrafiska objekt och därmed få daterande fynd. Fas 7 Konstruktion, bruk, brand och destruktion av hus När tomten efter en period som öppen yta (6:1) åter bebyggs anläggs huskroppen i undersökningsområdets västra del, ut mot, och parallellt med Algatan. I likhet med hus 4:2 har det varit försett med en kraftigare grund ut mot gatan. Kraftiga stolphål tyder på en tung fasad. Inåt gården bestod grunden enbart av en knadderyta på vilka väggarna bokstavligen stått. Huset har varit 5 m brett. Det fortsatte västerut utanför undersökningsområdet, varför längden inte är känd, figur 13. Det fanns egentligen inga spår eller lämningar bevarade från husets användning, varför det inte går att uttala sig om dess funktion. Däremot tycks huset ha brunnit, något som indikeras av några mindre brandlager. Efter branden har platsen nogsamt röjts upp så att ytterst lite av brandoch raseringsspår fanns kvar. Fas 8 Konstruktion, bruk och destruktion av hus. Anläggande av kullerstensgård. Under fas 8 flyttas bebyggelsen österut och en stenlagd gårdsplan anläggs. En byggnad, 8:1, anläggs i undersökningsområdets nordöstra del. Huset har varit ca 3,5 m brett och har legat med långsidan ut mot Algatan. Längden är inte känd, då huskroppen fortsatte österut, figur 14. Huset hade byggts över det äldre gropsystemet 3:3, vilket, trots att man fört på jord som utjämning och fundament, inneburit sättningsproblem, varför huset så småningom rivits. Den äldre byggnaden 7:1 kan delvis ha varit samtida med hus 8:1, det vill säga att 7:1 fortfarande kan ha stått när 8:1 byggdes. I sådana fall har det bara funnits en smal passage om ca 60 cm mellan gavlarna vilket inneburit att ut- och inpassage på tomten fått ske längre väster- eller österut. Antagligen har inte den eventuella samtidigheten varit långvarig, hus 7:1 var definitivt rivet när gårdsplanen 8:2 anlades. 10 Kv. Herkules 8, Trelleborg

11 Lagerbegränsningarna visar också att huset 8:1 redan var uppfört och stod på plats när gårdsplanen lades ut. Inför anläggandet av den stenlagda gårdsplanen har man också fyllt upp de då ännu tydliga svackorna efter de äldre källargroparna 5:4. Stenläggning av den öppna ytan innebar en planering och en investering och permanentning av den rumsliga organisationen. Det skapades och fastlades en struktur som höll i sig ända fram till 1970-talet. En ökad närvaro av fullt utvecklat stengods i lagren visar att fasen bör dateras till 1400-talet. Fas 9 Förtätning av bebyggelsen I vad som uppenbarligen varit ett försök att undvika grundläggningsproblemen över det äldre gropsystemet 3:3 uppförs byggnad 9:1 öster om detta område. Detta innebar en förskjutning av bebyggelsemönstret i förhållande till de äldre faserna. Även byggnadstekniken skilde sig i förhållande till de äldre husen. Spåren efter grundläggningen utgjordes av grunda, plundrade, väggrännor. I dessa har det troligen legat fotträ till korsvirke. Vad som också skiljde byggnad 9:1 från föregångarna var att man använt samma grundläggningsteknik för samtliga, inom schaktet påträffade, väggar, det vill säga att hela huset varit uppfört i samma teknik. Byggnaden har legat med långsidan ut mot Algatan och haft en bredd om 5 m. Husets längd är inte känd, då endast ca 1,5 återfanns inom undersökningsområdet. Det fortsatte österut, figur 15. Bebyggelsens förskjutning öppnade upp ytan mot Algatan ytterligare, vilket innebar att tillträdet in på tomten underlättades. Gårdsplan 8:2 har fortsatt legat öppen. Man tycks dock inte ha stenlagt den del av gårdsplanen som tillkom efter att byggnad 8:1 revs, men väl reparerat stenläggningen vid behov, 9:4. Gårdsplanens öppna karaktär har dock bara varat en viss tid. Ett nytt hus, med indraget läge i förhållande till gatan uppförs, 9:5. Av detta återstod endast fundamentlagren och avtrycken efter grundstenarna. Huset förefaller at ha legat med gaveln ut mot gatan, men detta är något osäkert eftersom byggnaden fortsatte utanför undersökningsområdet i väster och söder. Inför uppförandet av byggnad 9:5 plockar man upp stenläggningen i området och fyller upp svackorna efter källargroparna 4:5 vilka uppenbarligen satt sig. I fundamentlagren till hus 9:5, vilka bestod av utrakade och utjämnade brandlager, påträffades en del slagger och kopparsmältor, vilket indikerar att det bedrivits bronsgjutning längre in på tomten. I lagren förekommer stengods av Siegburgtyp som kan dateras till perioden ca , varför fasen bör dateras till medeltidens slut och antas ha en relativt lång varaktighet. Fas 10 Gatuhus Under fas 10 uppförs en ny byggnad i undersökningsområdets nordöstra del, 10:2. Huset var 5 m brett och av okänd längd, då det fortsatte österut, utanför den undersökta ytan. Det har legat med långsidan ut mot gatan, figur 16. Byggnaden har haft en gedignare grund än sina föregångare. I såväl väster som öster fanns syllstensrader bevarade. Den norra grunden UV Syd Daff 2004:11 11

12 hade dock plundrats i samband med uppförande av yngre bebyggelse (13:1). Det påträffades också en lerstensgrund till, vad som förefaller vara, en innervägg. Formen var dock litet märklig, men kan kanske förklaras med att man haft plankgolv där golvplanken vilat mot de olika grunderna i stället för att vila direkt på marken. På så sätt har det skapats en luftspalt under golvet som motverkat att planken rötat. Byggnaden har haft lång livslängd och har byggts till i fas 11 (11:1) då byggnadens västvägg kommit att bli innervägg i en förlängd huskropp. I samband med nybyggnationen görs gårdsplanen om, 10:1. Det läggs en ny stenläggning och man har fyllt upp sättningarna efter de äldre källargroparna 5:4 i undersökningsområdets södra del. Att fyllningen i de äldre groparna fortsatt att sätta sig framgår av att det samlats vattenavsatt material på stenläggningen över dem, 10:4. I undersökningsområdets västra hörn fanns en större nedgrävning som stratigrafiskt kan föras till denna fas, 10:3. Troligen rör det sig om en brunn, men detta är oklart enär den av arbetsmiljöskäl inte tömdes och undersöktes. Nedgrävningen hade återfyllts i omgångar (11:2, 13:4, 14:1). Fyndmaterialet från denna fas är sparsmakat men omfattar keramik med en dateringsram mellan ca 1550 och ca Fas 11 Till- och ombyggnad av gården 10:1 Under fas 11 byggs hus 10:1 ut och förlängs i västlig riktning, 11:1. Ytterligare en huskropp uppförs och mellan byggnaderna fanns ett stenbrolagt portlider som mycket väl kan ha varit överbyggt. Byggnaderna var lite drygt 5 m breda men längden är inte känd då de fortsatte utanför undersökningsytan i både öst och väst. Av den östra huskroppen låg dock 6 m inom den yta som undersöktes arkeologiskt, figur 17. Ursprungligen har den östra huskroppen haft två rum, där den äldre ytterväggen 21 (10:2) gjorts om till innervägg. Vid förundersökningen påträffades plankavtryck i packningen till husgrund 49=50=167 som tyder på att detta rum haft en egen ingång. Från början har den äldre stenläggningen 10:1 fungerat som golv. I samband med ombyggnad 11:4 förses dock detta rum med ett plankgolv. Fynd av stora mängder säd tyder på att rummet, som mätte ca 3 x 5 m, använts som förråd eller lager. Ombyggnaden är delvis ett resultat av att sättningarna efter det äldre gropsystemet 3:3 ånyo gjort sig påminda. En extra vägg uppförs, troligen för att avlasta den äldre väggen 21. På så sätt skapas samtidigt en ny, interiör, rumsindelning. Ett smalt, ca 180 cm (6 fot) brett, rum tillkommer. Det tycks som om man i detta smala rum haft en kakelugn av, vid den tiden, tämligen ålderdomlig typ. Brunnen 10:3 fylls igen i anslutning till ombyggnaden 11:1 och den stenlagda gårdsplanen läggs om, 11:3. Brunnen har kommit att utgöra ett oönskat hinder för de nya rörelsemönster som skapas i och med ombyggnaden. Gården har brunnit, 11:5 och därefter rivits, 11:6. Från skriftligt källmaterial vet vi att Trelleborg drabbades av flera, större bränder, mellan 1750 och 1788 och det är, utifrån fyndmaterialet att döma, någon av dessa som drabbat bebyggelsen i kvarteret Herkules. I brandlagren 12 Kv. Herkules 8, Trelleborg

13 fanns flera hushållsföremål kvarlämnade in-situ, bl. a. ett stekkärl i keramik. Fasens varaktighet, från mitten av 1600-talet till slutet av 1700-talet, sammanfaller med den period som Trelleborg varit berövad sina stadsprivilegier. Detta faktum tycks inte ha påverkat invånarna på den tomt som undersöktes på något synligt vis; tillbyggnaden av gården får snarare ses som uttryck för en ekonomisk investering. Fas 12 Varaktighet mellan den yngsta branden och uppförande av hus Lämningarna efter yngre tid är fragmentariska och skadade i samband med yngre raseringsarbeten 1974 (14:1). Det förefaller som om man efter att ha raserat och jämnat ut det nedbrunna huset (11:6) lämnat ytan öppen och obebyggd, figur 18. Detta är emellertid en osäker tolkning då det endast fanns kvar lämningar i undersökningsområdets sydligaste delar. Fas 13 Gårdshus uppfört 1864, rivet Gården var fram till 1974 bebyggd med en länga av gatuhus vilket uppfördes Runt förra sekelskiftet uppfördes en länga i två våningar inåt tomten. Av byggnaderna fanns egentligen inga positiva spår och lämningar kvar, utan endast negativa avtryck i form av plundringar och äldre ledningsschakt, figur 19. Fas 14 Rivning av gatu- och gårdshusen och områdesutnyttjande efter I Trelleborg har man rivit det mesta av den äldre bebyggelsen i stadskärnan, vilken istället präglas av moderna byggnader i två och tre våningar. Sedan den gårdsbebyggelse som bl. a. hyste Kleins varuhus revs 1974, 13:2 har ytan ut mot Algatan stått öppen, medan gårdens inre delar fungerat som parkeringsplats. Ut mot Algatan fanns, enligt Bengt Jacobsson, UV Syd, tidigare en lekplats. Spår efter vad som troligen varit fundamenten till en gungställning påträffades vid undersökningen 14:2, figur 20. Den öppna ytan har fungerat som en förlängning av piazzan framför rådhuset och har utnyttjats för uppställning av öl- (och korv)tält i samband med den årligen återkommande Mikaelii marknad. Tack Slutundersökningen kunde genomföras utan problem och avslutas inom de satta ramarna. Ett stort tack riktas till personalen: Ivan Balic, Annika Knarrström, Annika Jeppsson, Nathalie Becker, Anna Lagergren Olsson, Anna Lihammer, Sofia Yassin och Tyra Ericson. Ett stort tack också till de arkeologer som deltog i undersökningen under kortare perioder som gästartister : Annika Nordström, Lars Ersgård, Mats Anglert och mäster Bengt Jacobsson. Ett särskilt varmt tack till museipedagog Maria Jiborn som såg till att entusiasmera Trelleborgs skolbarn för undersökningen och till AB Trelleborgshems fastighetschef Lars Hellstrand vars goda humör, nyfikenhet och konstruktiva tänkande varit en bidragande orsak till att undersökningen kunde genomföras utan malörer. UV Syd Daff 2004:11 13

14 Undersökningens bakgrund och förutsättningar Projekthistorik Det ursprungliga önskemålet från AB Trelleborgshem var att kunna påbörja byggnadsarbetena under hösten Även ur arkeologisk källkritisk synvinkel var det önskvärt att undvika undersökning under senhöst eller vinter. Tidfaktorn blev sålunda avgörande för handläggningen så förundersökningsrapport och undersökningsplan för slutundersökningen gjordes parallellt. Även ekonomin var av avgörande betydelse för om AB Trelleborgshem skulle gå vidare med ärendet. Det visade sig dock att det, via Länsstyrelsens försorg, var möjligt att erhålla bidrag för att täcka en del av kostnaderna för den arkeologiska undersökningen eftersom nybyggnationen till huvuddel utgör bostäder och syftar till att förtäta stadsbilden. Planeringen gjordes därför i nära samarbete med Länsstyrelsen i Skåne län, med täta kontakter och diskussioner kring slutundersökningens inriktning och ambitionsnivå i såväl vetenskapligt som ekonomiskt hänseende. Länsstyrelsen upprättade en detaljerad kravspecifikation som grund för den undersökningsplan som skrevs. Urval och prioritering gjordes i samråd med Länsstyrelsen. Under ärendets gång uppstod komplikationer i planeringen av spontoch markarbeten varför AB Trelleborgshem beslutade att flytta byggstarten till tidig vår. Den arkeologiska undersökningen kunde dock, som planerat, genomföras under hösten. Topografi och fornlämningsmiljö Trelleborg, Sveriges sydligaste stad, är belägen där södra Östersjön och Söderslätt möts. Söderslätt är idag en utpräglad fullåkersbygd som längre norrut övergår i det mera skogiga sydvästskånska backlandskapet. Trelleborgstrakten är rik på fornlämningar. Megalitgravar från stenåldern och bronsålderns gravhögar utgör på sina ställen dominerande inslag i landskapsbilden. Megalitgravarna är framför allt koncentrerade till ett stråk från västra Trelleborg över Maglarp, Skegrie och mot Bodarp där jordarterna utgörs av sand och grus, medan bronsåldershögarna återfinns något längre inåt landet på de styvare lerjordarna. Kända förhistoriska boplatser förekommer, men är färre än de synliga gravarna (Jacobsson 1982:6, 1999:9). Att området söder om landsvägen, Söderslätt, på många sätt tycks särpräglat under yngre järnålder har påtalats i flera sammanhang (se Jacobsson 2003 och där anf. litt.). I området finns flera större boplatser, gravfält, emporier, köpingeorter, ett kungalev med tidigmedeltida myntning (Gylle) och inte minst, en ringborg vilka tolkats som uttryck för en hög ekonomisk bärighet och medel för kontroll (se t ex Söderberg 2000). Den kronologiska och rumsliga kontinuiteten kan tolkas som att området utgjort en arena för implementering av nya diskursiva strategier på styrkeförhållandenas fält. Spridningen av ädelmetallfynd från järnålder tyder på att Sydvästskåne ur ekonomiskt hänseende utgjort någon form av centralbygd. 14 Kv. Herkules 8, Trelleborg

15 Stadshistorisk översikt och källäge Stadens äldsta historia är inte närmare känd. Genom de arkeologiska undersökningar som gjordes under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet vet vi att det fanns en stor bosättning längs med stranden under sen järnålder och vikingatid. Undersökningarna påvisade också en stor ringborg som sannolikt givit platsen dess namn. Ringborgen, som var 143 m i diameter, låg på den västra av två höjdplatåer ca. 200 m från stranden. Ringborgen övergavs vid 1000-talets början. Man har spekulerat kring om boplatsens läge direkt på stranden blev allt för sårbart för överfall och plundring från sjörövare. Det förefaller dock mera sannolikt att se förändringen som ett resultat av den rumsliga omorganisering och bybildning som äger rum under loppet av 1000-talet. Det finns alltså ingen känd kontinuitet mellan den vikingatida boplatsen och den medeltida staden. Urbaniseringskriteriet för Trelleborg utgörs i den äldre forskningen av att invånarna i Trelleborg omnämns som civicum ; borgarna, i skriftväxlingen i konflikten mellan ärkebiskopen Jakob Erlandsson och kung Kristoffer år 1257 (Lindahl 1956:30 ff.). Detta har tagits som intäkt för att lokaliteten i juridiskt hänseende räknats som stad (se exempelvis resonemang i Andersson 1971). Grundläggningen har kopplats till det omfattande sillfiske som tar sin början under 1100-talet. Trelleborg har troligen skapats som utskeppningshamn under början av 1200-talet, både för saltad sill och för de jordbruksprodukter som kött och smör som kommit från Söderslätt. Initiativet till grundläggningen har sannolikt tagits av kungamakten (se Jacobsson 1982:43 ff. för en summering av diskussionen). Staden kom att ingå i det allt tätare handelsnät som så småningom kom att domineras av Hansaförbundet. Det tycks som om fokus för Trelleborgs kontakter utgjorts av Stralsund och Rügen talet är en, ur ekonomisk synvinkel, dynamisk tid då ett stort antal städer kom att skapas längs södra Östersjön: Lübeck 1143, Rostock ca 1220, Wismar 1222, Stralsund 1234, Greifswald ca 1240, Skanör 1220, Falsterbo 1230, Ystad 1244, Trelleborg 1257 och Malmö omnämns Att Trelleborg år 1260 skänktes bort som hemgift åt kung Erik Plogpennings dotter Sofia har tolkats som att staden ännu vid denna tid representerat ett förhållandevis blygsamt värde, att det inte bodde särskilt många människor att driva in skatt ifrån. Dock reste arvingar efter Sofia anspråk på staden 1327, vilket kan tolkas som att staden expanderat eller blivit ekonomiskt mera intressant. Trelleborgs ekonomiska tillväxt framgår också av att det redan 1267 grundades ett franciskanerkonvent ( gråbrödraklostret ). Eftersom gråbröderna skulle livnära sig som tiggarmunkar och var beroende av allmosor brukar deras närvaro användas som indikator på en stads ekonomiska bärkraft. Att en kunglig fogde omnämns för första gången 1291 kan väl också ses som ett tecken på att stadens ekonomi varit expansiv under 1200-talet. Ett flertal utländska köpmän var under medeltiden verksamma eller bosatta i Trelleborg. Flera av dem är kända till namn (Lindahl 1956:107f). Det fanns minst tre gillen i staden, S:t Jacobs, S:t Johannes och Mariagillet. Deras exakta verksamhetsfält är inte kända, men gillen utgjorde sammanslutningar, till ömsesidigt stöd, av framför allt köpmän från och med 1200-talet. Medlemskap i ett gille fungerade under UV Syd Daff 2004:11 15

16 medeltiden som en social markör på ungefär samma sätt som medlemskap i en golfklubb gör det idag. Att det enligt tyska källor uppges vara spänt mellan Trelleborg och de tyska köpmännen , skulle kunna tolkas som att stadens relativa ekonomiska styrka, i kölvattnet på digerdöd och kris, trots allt varit så pass stor att man vågat utmana de hanseatiska anspråken på hegemoni. Hundra år senare tycks dock situationen vara en annan: konkurrens mellan borgerskapen i de olika skånska städerna om handeln med de tyska skånefararna (Lindahl 1956:105). Exporten av jordbruksprodukter från Trelleborg kom att i allt högre grad irritera borgarna i Malmö, vilkas upprepade klagomål till kungen slutligen innebar att Trelleborg fråntogs sina stadsrättigheter år Det innebar att man förlorade rätten att bedriva borgerliga näringar. Detta tycks dock inte ha hindrat Trelleborgarna från att fortsatt bedriva handel och hantverk. I Linnés Skånska resa omnämns Trelleborg som en by. Som sådan torde den dock ha varit tämligen omfattande. Vid mantalsräkning 1655 fanns 150 hushåll. Om det i genomsnitt bott 7 personer per hushåll har befolkningen uppgått till bortåt 1000 invånare. Under början av 1800-talet framställs upprepade ansökningar om att återfå stadsrättigheterna, något som beviljas En uppgift från 1542 innehåller intressant information kring stadsgårdarnas utseende och hyresgäster. Det rör två tomter söder om Algatan, vilka ägs av kyrkliga institutioner i Lund och som hyrs av respektive Jep Pedersen Remesnidare och Ebbe Skomakare, dvs av två hantverkare. Tomterna uppges vara 94 alnar långa och 23 alnar breda vid Algatan och 11 bred vid byes strædhe. Anvisningarna om hur de skulle förvalta gårdarna ger en fingervisning om bebyggelsemönstret vid den här tiden. De skulle nämligen sin gård väl bygga och förbättra och med det allra första där uppsätta ett märckeligt hus mot Algatan, murat mellan stolparna, och med annan ostraffelig byggning inne på gården på gott köpstadsvis med stentak (Lindahl 1956:129). Uppgiften ger vid handen att det varit korsvirkesbyggnader som utgjort normen. Hantverkarinslaget är också markant i en något äldre källa rörande sju tomter i Trelleborg som genom arvskifte övergick till Margarete Rønnow. De hyrdes av Ficke Kødemagher, Claws Bagher, Morten Skredder, Bothild Cases, Morten Attisen, Gumme Jenssen, Per Tuwesen. Äldre kartor Den äldsta kartan över Trelleborg är från senare delen av 1650-talet och ritades av Johannes Meier. Såväl bebyggelsen som tomtindelningen är schematiskt angivna. Kartskissen är styrd av ett äldre värdeperspektiv. Det vill säga att det var de platser eller funktioner som uppfattats som viktiga som redovisades. Denna typ av kartor kan beskrivas som en grafisk redogörelse av möjliga färdvägar och rörelsemönster. Det viktigaste har varit att placera viktiga landmärken i rätt följd medan proportioner och skala spelat mindre roll. Från mitten av 1700-talet stammar en osignerad karta, som utöver gatu- och kvarternätet visar stadens jordar. Det generella bebyggelsemönstret, åtminstone gatuhusen, är angivet. I de, på kartan, 16 Kv. Herkules 8, Trelleborg

17 nedskrivna kommentarerna omtalas resterna efter en stadsvall (Aldén 1969). Kartan saknar dock tomtangivelser. Det finns en ungefär lika schematisk karta från 1845, enligt vilken det fanns gatuhus inom det undersökta området. Den äldsta kartan med tomtmarkeringar härrör från (Jacobsson 1982:11). Den nu undersökta tomten motsvaras på denna karta av tomt 268 och det gatuhus som revs 1974 finns markerat. Däremot har inga gårdshus tagits med. Tomternas inre bebyggelse har dock tagits med på den karta som upprättades 1876 (revision ). Tomten hade nu nummer 57A. Gårdslängorna revs också Golv och trossbotten som hört till det sydligaste av gårdshusen påträffades vid förundersökningen i maj Medeltida institutioner Den medeltida staden avgränsades, som nämndes i inledningen, av två bäckar, Västerbäck och Österbäck. I dagens stadsplan motsvaras de av Östersjögatan respektive Kontinentgatan. Trelleborgs innerstad har till stor del det medeltida gatunätet bevarat. Huvudådern utgörs av den på strandvallen, i öst-västlig riktning löpande gatan (nuvarande Västergatan, Algatan, Östergatan). I äldre forskning betraktades Norregatan som förbindelse mot inlandet, men arkeologiska undersökningar under och 90-talen har visat att det istället varit nuvarande Bryggaregatan som fyllt denna funktion. Bryggaregatan har sina rötter i den väg som löpte tvärs igenom den vikingatida ringborgen och som alltså är äldre än staden (Jacobsson 1999:149). Det rör sig troligen om den s k bronsåldersvägen som löper upp mot Lund. Arkeologiska undersökningar i nuvarande Algatan visar att den haft en bredd av upp till 9-10 m (Jeppsson 1995). Gatubeläggningen, knaddersten, är utlagd direkt på sanden, eller i något fall på de vikingatida kulturlagren, vilket visar att huvudgatan lagts ut när staden grundades. Tomter, smågator och gränder har legat vinkelrätt orienterade mot huvudgatan. Ännu in mot mitten av 1800-talet dominerades tomtbilden av långsmala parceller med bredder om 5-18 m och med m djup (Jacobsson 1982:51 f.). Norr om den strandvall på vilken den medeltida huvudgatan löper finns två höjdplatåer, vilka utgjort de enda dominerande topografiska dragen. På den östligare, och mindre, av dem finns stadens kyrka, helgad åt sjöfararnas S:t Nicolai. Kyrkan anses, på konsthistoriska grunder, ha uppförts under 1200-talet (Lindahl 1956:77 ff., Jacobsson 1982:34). På den västra förhöjningen låg, före stadens etablering, en ringborg vilken har tagits ur bruk några år in på 1000-talet (Jacobsson 1999:77 ff.). Spåren efter den var sannolikt fortfarande synliga, och har till delar styrt struktureringen av den bebyggelse som etableras under 1200-talets senare del (Jacobsson 1999:149). Harald Lindahl argumenterade för att det skulle ha funnits en högmedeltida borg i Trelleborg. Argumentationen bygger på stadssigillet avbildar en stiliserad, krenelerad, mur och ett mindre torn och att andra danska medeltida städer med liknande motiv i stadssigillen bevisligen haft en borg (Lindahl 1956:26 ff.). Som visats av Anders Andrén (1995) var borgmotivet på mynt och sigill snarare en framställning av staden UV Syd Daff 2004:11 17

18 som idé och ett uttryck för dess juridiska särställning. Ytterst hänvisar symbolspråket till idealbilden av det muromgärdade, himmelska Jerusalem och behöver alltså inte ha visat några faktiskt existerande torn (Andrén 1998). Konvent Franciskanerkonventet i Trelleborg grundades 1267 och lades ned Graabrødre closter er alltingest øde oc brødrene, ther inde ware, er alle wdtgagne (efter Lindahl 1956:72). Det låg söder om torget, i nuvarande kv. Kloster. Konventskyrkan, som var helgad åt S:a Cataharina, har undersökts vid ett flertal tillfällen och delar av murarna har restaurerats och ligger sedan 1930-talet som ett slags ruinpark. Tack vare tillvaratagna byggnadsdetaljer har kyrkans utseende kunnat rekonstruerats. Det har rört sig om en tornförsedd, tvåskeppig tegelkyrka (Lindahl ff.). Bengt Jacobsson har framlagt tolkningen att de byggnader som tillhört konventet legat sydöst om kyrkan (Jacobsson 1982:48 f). Stadsmuren som blev en kvarn År 1955 påträffades i kv. Triangeln en kraftig grundmur som av Harald Lindahl tolkades som resterna efter stadsmuren (Lindahl 1956:155 ff.). Lindahl menade att det var först under senmedeltid som bebyggelsen expanderat österut. Vid arkeologiska undersökningar i kv. Triangeln 1988 påträffades en äldre damm, vilket föranlett en omtolkning av murresterna till att möjligtvis ha utgjort grunden till en större vattenkvarn. Kvarndammen har avvattnats via det äldre vattendrag, känt som bastarännan, som idag motsvaras av Pilegränd (Jacobsson 1999:10). Namnet bastarännan anses referera till en badstuga i området (Lindahl 1956:155). Äldre arkeologiska undersökningar i stadens östra delar I kvarteret Oden, som ligger omedelbart väster om kvarteret Herkules, påträffades vid undersökningar 1983 och 1992 såväl boplatslämningar från yngre järnålder och vikingatid som bebyggelsespår från 1200-talet och framåt (Jacobsson et al. 1995, Kriig 1992a). I samband med nedläggning av naturgasledningar i Algatan gjordes arkeologisk dokumentation vid olika tillfällen mellan 1984 och 1986 (Jeppsson 1995). Av de 15 sektioner som upprättades var schakt 1 närmast kv. Herkules, ca 25 m västerut. Lagerbilden utgörs i denna sektion av tre varv av medeltida kulturlager interfolierade med strandgrus. De äldsta kulturlagren innehöll bevarat organiskt material i form av kvistar och gödsel. Detta lager låg direkt på ett magrare vikingatida kulturlager. Uppgifter om att det vid grundgrävning 1912 påträffades ett antal skelett i kvarteret Myran, nordost om kv. Herkules, och utanför det medeltida stadsområdet, har föranlett en diskussion huruvida det rört sig om läget för ett hospital (Jacobsson 1982:31). Vid en undersökning 1989 påträffades tunna kulturlager med ett fåtal fynd från tal (Kriig 1989), medan det 1992 endast kunde konstateras sentida fyllnadsmassor (Kriig 1992b). 18 Kv. Herkules 8, Trelleborg

19 I kv. Österbro, också det beläget öster om den äldre Österbäck, gjordes en förundersökning Vid denna påträffades endast en äldre markhorisont och yngre ingrepp (Jacobsson 1985). Den enda undersökning som tidigare berört kv. Herkules genomfördes 1990 i tomt nr. 29, i kvarterets sydvästra hörn. Undersökningen gav vid handen att strandlinjen i området har gått något längre norrut än vad som tidigare hade antagits. En strandrevel och en grund lagun kunde konstateras. I lagunen fanns enstaka djurben och keramikskärvor deponerade. De hade en datering som spände över perioden till 1500-tal (Kriig 1990). Mål, syfte och prioriteringar Förundersökningsschakten förlades så att de, utifrån erfarenhetsbaserad kunskap, skulle täcka in de äldre tomternas olika zoner : bebyggelsen utåt gatan, den inre bebyggelsen och aktivitetszonen samt bakgården. Zonerna har som regel olika depositionsmönster, och därmed olika stratigrafiska sekvenser, till följd av hur handling och lokalitetskapande strukturerats i det förflutna. Beroende av vilken del av en tomt som undersöks skapas alltså olika kunskapsunderlag. Genom underhandskontakter med Länsstyrelsen i Skåne län framgick det tidigt att det inte skulle bedömas som ekonomiskt rimligt att undersöka tomten i sin helhet vilket uteslöt möjligheterna för frågeställningar rörande tomternas rumsliga och sociala strukturering i ett diakront perspektiv. I valet mellan att undersöka en mindre del av både bebyggelse- och aktivitetszonen eller en större andel av bebyggelsezonen valdes det senare alternativet. Den begränsade kunskapen om bebyggelseutvecklingen i stadens östra delar fällde härvidlag avgörandet. Förundersökningsresultaten indikerade att det fanns mönster av bebyggelseexpansion respektive kontraktion som skulle kunna belysa socioekonomiska konjunkturer på ett tydligare sätt än vid undersökningar i stadens mera centrala delar och frågeställningarna formulerades därefter. Målsättning i undersökningsplan Målsättningen med undersökningen var att söka svar på frågor om: Övergivandet av den kustnära vikingatida boplatsen. Bebyggelseutveckling och socialtopografi under medeltid och historisk tid. Trelleborgs roll i och relation till regionens urbanisering i ett längre tidsperspektiv. Utifrån förundersökningsresultaten gjordes bedömningen att kv. Herkules utgjort utkanten av den vendeltida - vikingatida boplatsen som påträffats även vid tidigare undersökningar. Slutundersökningsytan om 100 m 2 bedömdes vara så pass liten att det bara kunde förväntas begränsad information rörande bebyggelse och boplatsens inre organisation. Fokus skulle i stället läggas på att med hjälp av fynd och lageranalys klarlägga aktivitet. Extra uppmärksamhet skulle ägnas övergivandefasen för att UV Syd Daff 2004:11 19

20 försöka klarlägga i fall övergivandet av boplatsen skett successivt eller hastigt. Paleoekologisk provtagning från de vikingatida kulturlagrens övre kontaktyta, för att utröna huruvida boplatsen sakta växt igen eller om det skett en snabb översandning, gavs prioritet. Vidare skulle prover för diatoméanalyser tas från den överlagrande sanden i syfte att utröna om det rört sig om flygsand eller förskjutning av strandlinjen. Frågeställningarna till de medeltida kulturlagren var inriktade mot stadsgrundandet. Tolkning av lagrens distribution och innehåll skulle, tillsammans med paleoekologiska prover ur de äldsta medeltida lagren, utnyttjas för att försöka besvara frågan om hur det första anspråkstagandet kan karaktäriseras rörande miljöförhållandena och tomtutläggning. Inför förundersökningen fördes ett resonemang om att området kunde tänkas ha utgjort en särpräglad, merkantil, socialtopografisk miljö under medeltiden. Hypotesen grundades på det faktum att den aktuella fastigheten ligger ut mot Algatan och att denna, tillsammans med sträckningen Västergatan och Östergatan utgjort den Torffgade som omnämns i en skriftlig källa Begreppet torg tycks under medeltiden snarare ha betecknat ett aktivitetsdefinierat område än en plats. Möjligheten att, utifrån analys av bebyggelsespår och fynd, diskutera förekomsten av eventuella bodar, vilka skulle kunna fungera som ett kriterium på ett torgområde, ställdes upp som en möjlighet. I likhet med det vikingatida kulturlagret skulle särskild uppmärksamhet ägnas övergivandefasen i syfte att klarlägga huruvida den kontraktion i bebyggelsens utbredning som indikerades i förundersökningen varit planerad eller successiv. Informationen härvidlag tillmättes avgörande betydelse för förståelsen av stadens historia och samspelet mellan regionens olika urbana centra och kungamaktens satsning på Köpenhamn och Malmö under sen medeltid. Paleoekologiska prover och analyser från dessa lagers övre kontaktytor skulle användas för att besvara frågorna. En ytterligare hypotes som skulle provas var att det bebyggelsemönster som skapades under senmedeltid haft varaktighet ända in i modern tid (1800-talet). Avslutningsvis skulle det undersökas om det via fyndmaterialets sammansättning är möjligt att följa stadens ekonomiska utveckling. Metod och undersökningsrutiner Såväl de i undersökningsplanen uppställda frågeställningarna som den komplexitet som är aktuell vid stadsarkeologi förutsatte att kulturlagersekvensen undersöktes konsekvent stratigrafiskt. Vid arkeologiska undersökningar i djupstratifierade lämningar, som exempelvis städer, behövs metoder som tar sin utgångspunkt i lämningarnas uppbyggnad. I syfte att uppnå källkritisk akribi har undersöknings- och dokumentationsarbetet följt den s k single context logiken. Varje enskilt stratigrafiskt objekt har dokumenterats för sig på ett likvärdigt sätt oavsett om den bestod av ett lager, en nedgrävning, eller någon form av sten- eller träkonstruktion. Förfarandet bygger på att det är lättare att skapa en explicit tolkningshierarki genom att lägga samman delar som från början hållits i sär än att försöka bryta upp sådant som 20 Kv. Herkules 8, Trelleborg