Ert datum. Min inställning Jag medger att fängelsestraffets längd sätts ned för samtliga tilltalade.

Transkript

1 Svarsskrivelse Sida 1 (12) Datum Rättsavdelningen ÅM 2011/4235 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost B Rotel 35 Högsta domstolen Box Stockholm LG m.fl../. riksåklagaren ang. grovt narkotikabrott m.m. (Svea hovrätts, avd. 4, dom den 26 november 2010 i mål nr B ) Högsta domstolen har, efter att ha beviljat prövningstillstånd beträffande LGs, PHs och FNs överklaganden samt beträffande RFs och JAs överklaganden såvitt avser frågan om påföljd, förelagt mig att inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag medger att fängelsestraffets längd sätts ned för samtliga tilltalade. Bakgrund Huvuddelen av målet gäller en organiserad narkotikahandel som bedrivits av RF och LG under perioden hösten våren RF har smugglat in mefedron till landet som han därefter överlåtit till LG. Även LG har smugglat in mefedron till landet. LG har därefter överlåtit mefedron via internet och mejl till ett stort antal, ofta unga, personer. JA, PH och FN har vid ett flertal tillfällen av LG köpt mindre mängder mefedron för eget bruk. De tilltalade har dömts enligt följande. RF RF är dömd för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling för att han 1. smugglat in cirka 100 gram mefedron till Sverige under senare delen av december 2009 andra veckan i januari 2010, 2. överlåtit cirka 300 gram mefedron till LG under januari 2010, 3. den 9 januari 2010 bjudit ut mefedron till försäljning i poster om hekton och kilon till en intressent som LG försatt honom i kontakt med. RF är även dömd för dopningsbrott (ringa). Påföljden har bestämts till fängelse i fem år. LG LG är dömd för grovt narkotikabrott, narkotikabrott, narkotikasmuggling och smuggling för att han Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C registrator@aklagare.se Telefax Webbadress

2 Svarsskrivelse Sida 2 (12) 1. förvärvat, i huvudsakligt överlåtelsesyfte, 300 gram mefedron från RF under januari 2010, 2. i januari 2010 förmedlat en kontakt mellan RF och en okänd intressent, vilket varit ägnat att främja narkotikahandel; kontakten avsåg att den okände skulle köpa hektoposter mefedron av RF, 3. den 11 december 2009 utbjudit mefedron till försäljning till en okänd person, 4. under januari 2010 utbjudit mefedron till försäljning till en person med i åtalet angiven mejladress, 5. smugglat in 10 gram mefedron till Sverige i augusti 2009, 6. under slutet av 2009 början av 2010, sålt mefedron till JA, FN och PH. Sammanlagt rörde det sig om över 30 specificerade försäljningstillfällen i poster om mellan 1 och 15 gram. Köpen har ingåtts via internet. Narkotikan har skickats per post och betalningen har satts in på LGs konto, 7. sålt cirka fem gram mefedron till i januari 2010, 8. sålt cirka två gram mefedron till omkring den 1 februari Påföljden har bestämts till fängelse i nio år. JA JA är dömd för narkotikabrott för att vid cirka femton tillfällen under fem månader ha köpt mefedron för eget bruk av LG. Mängden mefedron har varierat mellan två och 12 gram. Påföljden har bestämts till fängelse i tre år. PH PH är dömd för narkotikabrott för att vid nio tillfällen under fyra månader ha köpt mefedron för eget bruk av LG. Mängden mefedron har varierat mellan cirka ett och fem gram mefedron. PH är även dömd för narkotikabrott (ringa) avseende innehav av 20 tabletter Tramadol. Påföljden har bestämts till fängelse i två år och två månader. FN FN är dömd för narkotikabrott för att vid åtta tillfällen under fem månader ha köpt mefedron för eget bruk av LG. Mängden mefedron har varierat mellan cirka fyra och 15 gram. FN är även dömd för narkotikabrott (ringa) avseende bruk av cannabis.

3 Svarsskrivelse Sida 3 (12) Påföljden har bestämts till fängelse i två år och åtta månader. Överklagandena RF har bl.a. yrkat att fängelsestraffets längd sätts ned. Han har som grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. Polisen utsatte honom för en otillåten brottsprovokation, vilket ska föranleda att åtalet i anslutning till åtalspunkten 1 ska ogillas och i vart fall beaktas vid bedömningen av påföljdsfrågan. Han var endast 19 år vid de påstådda gärningarna. Han har aldrig handlat med narkotika innan polisen övertalade honom att inleda sådan verksamhet. LG har yrkat att fängelsestraffets längd sätts ned. Han har som grund för sitt överklagande anfört att mefedron ur farlighetshänseende bör jämställas med amfetamin. JA har bl.a. yrkat en icke frihetsberövande påföljd och i vart fall att fängelsestraffets längd sätt ned. Han har som grund för sitt överklagande anfört att underrätterna har missbedömt farligheten av mefedron. PH har yrkat en icke frihetsberövande påföljd, i första hand villkorlig dom och samhällstjänst, och i vart fall att fängelsestraffets längd sätts ned. Han har som grund för sitt överklagande anfört att hovrätten bedömt straffvärdet alltför strängt och inte gjort en riktig bedömning av mefedrons farlighet. Han har också anfört att hans personliga förhållanden är sådana att förutsättningar finns för att välja en icke frihetsberövande påföljd. FN har yrkat att fängelsestraffets längd sätt ned. Han har som grund för sitt överklagande anfört att hovrätten har gjort en felaktig bedömning av mefedrons farlighet Grunderna för min inställning Straffvärdebedömning m.m. vid narkotikabrott och narkotikasmuggling Straffskalan för narkotikabrott av normalgraden är enligt 1 narkotikastrafflagen (1968:64) fängelse i högst tre år. Om brottet med hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter är att anse som ringa, döms, enligt 2 samma lag, till böter eller fängelse i högst sex månader. Straffskalan för grovt narkotikabrott är enligt 3 samma lag fängelse i lägst två år och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Straffskalorna och exemplifieringen av omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt stämmer i allt väsentligt överens med vad som föreskrivs om narkotikasmuggling och grov narkotikasmuggling i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

4 Svarsskrivelse Sida 4 (12) Högsta domstolen har i fyra domar meddelade under 2011 (NJA 2011 s. 357, NJA 2011 s. 675 I och II samt dom den 6 december 2011 i mål nr B ) samt i dom den 9 mars 2012 i mål nr B betonat att straffvärdebedömningen i narkotikamål ska vara mer differentierad och nyanserad än tidigare. Arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med är fortfarande faktorer som är viktiga vid rubriceringen och straffvärdebedömningen. Bedömningen ska dock ske med hänsyn till samtliga i målet relevanta omständigheter, inte enbart art och mängd. Detta gäller såväl vid grova brott som vid brott av normalgraden. Enligt Högsta domstolen är det angeläget att omständigheter vid sidan av art och mängd tillmäts större betydelse vid bestämningen av straffvärdet än vad som ofta har skett samt leder en samlad bedömning av alla relevanta faktorer till att straffvärdet kan bli såväl högre som lägre än vad det blir om bara art och mängd beaktas (se NJA 2011 s. 675 I, p. 24). Enligt Högsta domstolen kan som en allmän sammanfattning sägas att rubriceringen grovt narkotikabrott är avsedd för främst sådana allvarliga gärningar som ingår i en organiserad narkotikahandel med inriktning på att i vinningssyfte sprida missbruk och utnyttja missbrukarnas beroende. Narkotikabrott som står i ett direkt samband med eget missbruk är, enligt Högsta domstolen, däremot som regel inte avsedda att betecknas som grova brott och får allmänt sett anses ha ett lägre straffvärde. Enligt Högsta domstolen, som hänvisar till prop. 1980/81:76, innebär detta givetvis inte att det förhållandet att gärningsmannen missbrukar narkotika kan åberopas som skäl för strafflindring vid narkotikabrott av verkligt allvarlig natur, t.ex. när gärningsmannen tagit befattning med narkotika i stor omfattning eller när gärningen är ägnad att leda till en omfattande spridning av missbruket (NJA 2011 s. 357, p. 15). Vidare uttalar Högsta domstolen i NJA 2011 s. 357 att det är självklart att arten och mängden av den narkotika som en tilltalad har befattat sig med är faktorer som är viktiga vid straffvärdebedömningen i narkotikamål, vilket innebär att tabeller upprättade med stöd av praxis och med utgångspunkt i art och mängd narkotika ofta kan vara ett värdefullt hjälpmedel, särskilt i fråga om brottslighet som inte är grov. Sådana tabeller är emellertid enligt Högsta domstolen alltid förenade med osäkerheter och därmed också risker för missvisande jämförelser. I en dom av den 6 december 2011 i mål nr B utvecklar Högsta domstolen vilka faktorer som ska tillmätas betydelse vid rubricering och straffmätning när det gäller organiserad narkotikahandel. I sådana fall ska särskilt beaktas faktorer som hur omfattande och välorganiserad verksamheten har varit, hur narkotikan har marknadsförts och distribuerats samt hur länge verksamheten har fortgått. Särskild tyngd bör läggas vid moment som måste betraktas som uttryck för hänsynslöshet i någon mening. Ett sådant moment är

5 Svarsskrivelse Sida 5 (12) om narkotikan har gjorts lättåtkomlig för missbrukare. Högsta domstolen betonar att straffvärdet för var och en av de som tagit del i verksamheten ska grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det enskilda fallet. Av betydelse är främst graden av delaktighet i narkotikahanteringen och den ställning som den tilltalade intagit i organisationen liksom hur omfattande och varaktig delaktigheten har varit. Att beakta är vidare den insikt som den tilltalade har haft rörande narkotikahandelns organisation, storlek och inriktning samt hans eller hennes eget syfte med hanteringen. Även fördelningen av brottslighetens ekonomiska utbyte ska tillmätas betydelse. Narkotikabrott är brott av sådan art att utgångspunkten är fängelse om inte särskilda skäl talar för en frivårdspåföljd (se bl.a. NJA 1997 s. 522, NJA 2001 s. 86, NJA 2001 s. 570 och NJA 2008 s. 653). I NJA 2008 s. 653 betonar Högsta domstolen att det får antas att presumtionen för fängelse främst gör sig gällande beträffande sådana gärningar som ingår som led i omsättningen av narkotika. Högsta domstolen framhöll också att inte endast gärningens art utan också straffvärdet, även när detta inte i sig är tillräckligt högt för att motivera ett fängelsestraff, är av betydelse för påföljdsvalet i det enskilda fallet; ju högre straffvärdet är desto mindre krävs det för att brottslighetens art ska anses vara tillräcklig för att motivera ett fängelsestraff. Om mefedron Mefedron klassades som hälsofarlig vara den 15 december 2008 och som narkotika den 25 maj 2009 (SFS 2009:316). Mefedron ingår i gruppen syntetiska katinoner. MDPV, metedron, butylon, flefedron, metylon, nafyron och N-etylkatinon är andra exempel på narkotikaklassade syntetiska katinoner. Mefedron är en relativt ny drog som endast har nyttjats ett fåtal år. Missbruket av mefedron har dock ökat kraftigt i Sverige under det senaste året. Drogen säljs främst på internet. En klar majoritet av missbrukarna är ungdomar. Högsta domstolen har i NJA 2011 s. 357 uttalat att mefedrons generella farlighet inte på något för straffvärdebedömningen avgörande sätt skiljer sig från amfetamins generella farlighet. Högsta domstolen har i NJA 2011 s. 675 I och II om rubricering och straffvärde när det gäller befattning med MDPV och metylon anfört att samtliga syntetiska katinoner bör jämställas i farlighetshänseende och att det inte finns tillräckligt stöd för att i mängdhänseende bedöma MDPV och metylon annorlunda än amfetamin. I de aktuella domarna uttalar Högsta domstolen också att de av domstolarna ofta använda amfetamintabellerna, som

6 Svarsskrivelse Sida 6 (12) utgår från mängd, måste anses vara för höga och att en sänkning av dessa värden följer som en naturlig konsekvens av NJA 2011 s. 357 och möjliggör en mer differentierad straffvärdebedömning utan att brottet blir att bedöma som grovt. Provokativa åtgärder (brottsprovokation) Begreppet provokation eller provokativa åtgärder har inte någon entydig juridisk innebörd. Med brottsprovokation brukar avses en polisiär spaningsoch utredningsmetod som innebär att polisens åtgärder föranleder någon att begå ett brott. En sådan provokation kan ha olika bakomliggande syften, varav ett är att skaffa fram bevisning om andra, redan begångna eller planerade, brott. Ett syfte kan också vara att skaffa fram värdefullt stöldgods (jfr NJA 2007 s. 1037). Brottsprovokation används mestadels i utredningar om grova narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling men också i utredningar om grova hälerier och stölder. De provokativa åtgärderna ska ha en innebörd av frestelse, initiativ, uppmuntran eller annan starkare påverkan på en person att vidta en handling som kan leda till att han eller hon begår en kriminaliserad gärning (jfr SOU 2010:103 s. 125, SOU 2003:74 s. 144 ff., och Hans-Gunnar Axberger, Brottsprovokation, 1989, s. 58 f.). För att en handling ska kunna anses vara framprovocerad måste provokatörens sammantagna agerande ha varit så handlingspåverkande att det utövat inflytande på de handlingar som vidtagits av den som utsatts för åtgärden, dvs. den provocerade. Har så inte varit fallet är det ingen provokation. Det är inte tillåtet att provocera fram ett brott som den provocerade annars inte skulle ha begått. För provokation förutsätts därför att brottslighet redan föreligger eller att man har konstaterat brottslig vilja av sådan styrka att det bara är en tidsfråga innan brottet ska fullbordas. Med brott som annars inte skulle ha begåtts får förstås brottslig gärning av viss typ och inte individualiserad handling som utgör brott (Axberger, a.a. s. 28). Provokation får ske om brottet ändå skulle ha blivit begånget, men vid en annan tidpunkt, kanske på en annan plats och med andra personer. Mer allmänt kan sägas att det är tillåtet att framkalla den individualiserade brottsliga handlingen, men inte att väcka en brottslig vilja. Enligt Petter Asp bör det uppställas mycket stränga krav både på identiteten mellan det framprovocerade brottet (och det brott som ändå hade begåtts ) och på beviskravet vad gäller den hypotetiska aktiviteten (Petter Asp, SvJT 2008, s ). Användningen av brottsprovokation är inte lagreglerad. Riksåklagaren har beslutat vissa riktlinjer beträffande handläggningen av provokativa åtgärder som riskerar att föranleda någon att begå brott (RåR 2007:1). Syftet med riktlinjerna är att skapa klara och tydliga rutiner för att främja en enhetlig, förutsebar och rättssäker tillämpning.

7 Svarsskrivelse Sida 7 (12) Vidare har en promemoria utarbetats inom Åklagarmyndigheten som syftar till att på ett sammanhållet sätt redogöra för de centrala rättsliga frågor som kan aktualiseras i samband med provokativa åtgärder (RättsPM 2007:4 Provokativa åtgärder, uppdaterad i mars 2008). Avsikten är att promemorian ska utgöra stöd för åklagare och polis när de ska bedöma om och i så fall hur provokativa åtgärder ska genomföras och vilka konsekvenser en på visst sätt utförd provokation kan få. Enligt promemorian ska följande förutsättningar vara uppfyllda för att provokation ska användas: - Behovs- och proportionalitetsprinciperna ska beaktas. - Det är aldrig tillåtet att provocera någon att begå ett brott som denne aldrig annars skulle ha begått. - Det ska föreligga en stark misstanke om brott. - Provokativa åtgärder får endast användas för att avslöja allvarlig brottslighet. - Beslut om provokation ska fattas av åklagare. - Provokationsåtgärderna måste dokumenteras noggrant. Frågan huruvida en person bör hållas straffrättsligt ansvarig för ett brott som provocerats fram av polisen har prövats av Högsta domstolen bl.a. i det s.k. Rembrandt-fallet, NJA 2007 s Högsta domstolen slår därvid, med hänvisning bl.a. till Europadomstolens avgörande i fallet Teixeira de Castro mot Portugal, fast att om polisen har framprovocerat ett brott som den tilltalade provokationen förutan inte skulle ha begått, har den tilltalades rätt till en rättvis rättegång enligt art. 6 i Europakonventionen blivit oåterkalleligen undergrävd. Enligt Högsta domstolen utgör en sådan polisprovokation en bristande materiell straffbarhetsbetingelse som ska föranleda frikännande dom. Lagföring av ett framprovocerat brott kan sålunda under vissa omständigheter strida mot art. 6 i Europakonventionen. Enligt Högsta domstolen torde det inte föreligga något hinder för lagföring för brott som kan anses ligga utanför provokationen, t.ex. om den provocerade köpt och förmedlat mer narkotika än vad som omfattas av provokationen. Inte heller torde det kunna anses otillåtet att lagföra någon för t.ex. överlåtelse av narkotika även när en infiltratör uppträtt som köpare om omständigheterna är sådana att säljaren ändå skulle ha överlåtit narkotikan men inte på just det sättet. Om en provokation inte haft någon betydelse för den brottsliga viljan utan endast påverkat de yttre omständigheterna, dvs. när, var och hur gärningen begicks, kan, enligt Högsta domstolen, finnas skäl att beakta provokationen vid påföljdsbestämningen, dvs. vid tillämpning av 29 kap. 5 och 6 brottsbalken, vilket kan innebära såväl påföljdseftergift som mindre ingripande straff än vad

8 Svarsskrivelse Sida 8 (12) brottets straffvärde motiverar (NJA 2007 s. 1037; jfr Europadomstolens uttalanden i Teixeira de Castro mot Portugal och Sequeira mot Portugal). Polismetodutredningen föreslår i sitt slutbetänkande Särskilda spaningsmetoder (SOU 2010:103) att det skapas en reglering som innebär att det i viss utsträckning blir tillåtet att använda provokativa åtgärder som leder till, eller riskerar att leda till, ny brottslighet. Enligt utredningen bör det dock klargöras att den framprovocerade brottsligheten inte får lagföras. Utredningen framhåller att en sådan konsekvens uppstår endast i fall där den brottsliga gärningen verkligen kan anses framprovocerad av myndigheterna. Enbart det förhållandet att myndigheterna låter ett redan inlett händelseförlopp löpa till slut eller svarar på ett initiativ från den enskildes sida kan sålunda inte anses innebära att det ifrågavarande brottet har blivit framprovocerat (a. bet. s. 155). Min bedömning av rubricering, straffvärde och påföljdsval i detta mål Mot bakgrund av de uttalanden som Högsta domstolen gjort i NJA 2011 s. 357 och NJA 2011 s. 675 I och II ska mefedron i såväl farlighets- som mängdhänseende jämställas med amfetamin. De gärningar de tilltalade har övertygats om har mot denna bakgrund ett betydligt lägre straffvärde än det som hovrätten bestämt. I samtliga fall är det fråga om flerfaldig brottslighet. Jag har därför bedömt brottslighetens samlade straffvärde (jfr NJA 2008 s. 359). Rubricering, straffvärde och påföljdsval RF RF har under organiserade former, under en inte obetydlig tidsperiod för egen vinnings skull smugglat in mefedron till Sverige som därefter av LG bjudits ut till försäljning via internet och mejl. Brottsligheten har därmed varit ägnad att leda till en omfattande spridning av narkotika, framför allt till ungdomar. RF har haft kännedom om den av LG bedrivna försäljningen av mefedron till unga personer. Vidare har RF, i uppenbart syfte att minska riskerna för sig själv, engagerat i målet medtilltalade som mottagare av postförsändelser med narkotika samt för att hämta ut försändelserna på utlämningsställe för post. Han har också utnyttjat bankkonto för insättning av vederlag för narkotika. De olika delarna av den RFs brottslighet har ett sådant nära samband med varandra att narkotikabrottsligheten i dess helhet bör rubriceras som grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling (jfr Högsta domstolens dom den 6 december 2011 i mål nr B , p. 19). RF ska också dömas för dopningsbrott. Sistnämnda brott har dock ingen betydelse för straffvärdebedömningen. Det samlade straffvärdet av den brottslighet RF döms för uppgår enligt min uppfattning till fängelse i åtminstone tre år.

9 Svarsskrivelse Sida 9 (12) RF har i anslutning till åtalspunkten 1 gjort gällande att han inte skulle ha smugglat in narkotikan om han inte blivit provocerad av detta till polisen och att provokationen fått till följd att hans rätt till en rättvis rättegång blivit oåterkalleligen undergrävd, vilket i vart fall ska beaktas i påföljdshänseende. Enligt min uppfattning kan sättas i fråga om det varit just polisens åtgärder via mejl som föranlett RF att smuggla in det aktuella partiet mefedron. Tvärtom har RF i inledande mejlkorrespondens den 16 december svarat polisen att han Ger bara ut hg:en i dagsläget, 12k för 99,4 % rent fluff -meph. Kommer att få inom två veckor. Kan skicka sample då om det önskas (tingsrättens aktbil. 181 s. 10). Vidare har han i mejl till polisen den 25 december 2009 skrivit att I början av nästa vecka kommer leveransen. Priset ligger vid 12k för ett hg. Jag har ett par köpare på gång så hör gärna av dig snarast så att vi kan få allt klart för oss! (tingsrättens aktbil. 181 s. 12). Han har också i mejl till LG den 25 december 2009 skrivit att I början av nästa vecka kommer leveransen. Jag kommer sänka priset till 12k nu eftersom att vi köpt in en större mängd (tingsrättens aktbil. 177 s. 35). Hovrätten har emellertid funnit att polisen har provocerat fram brottet, men att utredningen får anses utvisa att RF skulle ha gjort sig skyldig till något likartat brott innefattande mefedron även utan polisens provokation, varför hans rätt till en rättvis rättegång därmed inte blivit oåterkalleligen undergrävd. Jag instämmer i hovrättens bedömning att RF skulle ha begått ett likartat brott, oberoende av en eventuell provokation från polisens sida. För detta talar, som hovrätten också anför, att RF varit pådrivande för att få till stånd överlåtelser av mefedron, att polisen agerat förhållandevis återhållsamt och att RF i vart fall från den 25 december 2009 haft e-postkorrespondens med LG angående överlåtelse av mefedron. Till detta kommer att RF genom hovrättens dom befunnits skyldig till att ha överlåtit stora mängder mefedron i nära anslutning till insmugglandet av 100 gram mefedron. Han har sålunda befunnits övertygad om att omkring den januari 2010 och den januari 2010 ha överlåtit 300 gram mefedron till LG samt i mejl den 9 januari 2010 till annan bjudit ut mefedron i poster om hekton (åtalspunkterna 2 och 4). Polisens agerande synes inte ha haft någon betydelse för RFs vilja att smuggla in mefedron, utan synes möjligen, i viss utsträckning, ha påverkat när, var och hur gärningen begicks. Det måste mot denna bakgrund anses föreligga en mycket stark identitet mellan det framprovocerade brottet och det brott som RF ändå skulle ha begått. RFs rätt till en rättvis rättegång enligt art. 6 Europakonventionen kan mot denna bakgrund inte sägas ha blivit oåterkalleligen undergrävd som en direkt följd av polisens åtgärder. Vidare har, enligt min uppfattning, inget i målet framkommit som tyder på att polisens åtgärder lett till att RFs rätt till en rättvis rättegång kränkts i något avseende, varför det inte finns skäl att beakta polisens åtgärder i mildrande riktning vid vare sig påföljdsval eller straffmätning.

10 Svarsskrivelse Sida 10 (12) RF var 19 år gammal när gärningarna begicks. Med hänsyn till brottslighetens art och straffvärde finns särskilda skäl att döma honom till fängelse (30 kap. 5 andra stycket brottsbalken). Även det faktum att RF tidigare har gjort sig skyldig till brott, försök till rån och narkotikabrott, talar för en fängelsepåföljd. Hans ungdom bör emellertid beaktas vid straffmätningen (29 kap. 7 brottsbalken). Fängelsestraffets längd bör bestämmas till två år. Rubricering, straffvärde och påföljdsval LG LG har under en inte obetydlig tidsperiod för egen vinnings skull bedrivit en organiserad narkotikahandel, där han bjudit ut mefedron till försäljning bl.a. via internet och mejl. Brottsligheten har därmed varit ägnad att leda till en omfattande spridning av narkotika, framför allt till ungdomar. LG har också själv vid ett stort antal tillfällen överlåtit mefedron, bl.a. via internet och mejl, till flera för honom okända unga personer. Narkotikahandeln har därmed präglats av hänsynslöshet. Den har vidare skett vanemässigt och i betydande omfattning. Det förhållandet att LG själv brukar narkotika ibland har inte ett sådant samband med hans brottslighet att det bör påverka straffvärdet. De olika delarna av den organiserade brottsligheten har ett sådant nära samband med varandra att narkotikabrottsligheten i dess helhet bör rubriceras som grov narkotikabrottslighet (jfr Högsta domstolens dom den 6 december 2011 i mål nr B , p. 19). Straffvärdet för den samlade brottsligheten bör anses motsvara åtminstone tre års fängelse. Med hänsyn till brottslighetens art och straffvärde bör påföljden bestämmas till fängelse. Fängelsestraffets längd bör bestämmas i enlighet med brottslighetens samlade straffvärde. Rubricering, straffvärde och påföljdsval JA JA har vid flera tillfällen köpt mefedron för eget bruk. Han är narkotikamissbrukare. I praxis har sedan längre gränsen för normalgraden av narkotikabrott gått vid innehav för eget bruk av fem gram amfetamin (se NJA 1997 s. 522 och NJA 1986 s. 736 samt Borgeke-Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis m.m., fjärde uppl., s. 643 f.). Högsta domstolen har inte vare sig i de under 2011 meddelade domarna om narkotikabrott eller i domen av den 9 mars 2012 i mål nr B gjort några uttalanden beträffande gränsen mellan ringa brott och brott av normalgraden såvitt gäller amfetamin och därmed likställda preparat som kan läggas till grund för en annan praxis än den nuvarande, varför de gamla tabellerna bör kunna tillämpas i dessa fall.

11 Svarsskrivelse Sida 11 (12) Vid de tillfällen där den förvärvade mängden mefedron uppgår till mindre än fem gram bör brottet därför bedömas som ringa brott. I de fall mängden mefedron uppgår till eller överstiger fem gram bör brottet bedömas som narkotikabrott av normalgraden. Enligt JA har den största mängd han inköpt vid ett tillfälle uppgått till sex gram. Det samlade straffvärdet bör anses motsvara fängelse i två-tre månader. Enligt yttrande från kriminalvården av den 20 maj 2010 föreligger inte något övervakningsbehov för JA. Enligt yttrandet uppfyller han frivårdens lämplighetskriterier för samhällstjänst. I protokollet från huvudförhandlingen vid tingsrätten har antecknats att JA samtycker till samhällstjänst men påpekar att för det fall detta aktualiseras så är skyddstillsyn med narkotikaavvänjning enligt hans mening mer lämplig. I överklagandet framgår inte annat än att JA yrkar en icke frihetsberövande påföljd. JA är narkotikamissbrukare och döms för upprepade narkotikabrott. Utredningen i målet ger inte vid handen att det föreligger särskilda skäl att frångå en fängelsepåföljd. Med hänsyn brottets art och inte obetydliga straffvärde bör påföljden därför bestämmas till fängelse. Fängelsestraffets längd bör bestämmas i enlighet med brottslighetens straffvärde. Rubricering, straffvärde och påföljdsval PH PH har köpt mefedron för eget bruk. Vid de tillfällen där den förvärvade mängden mefedron understiger fem gram bör brottet därför bedömas som ringa brott. I de fall mängden mefedron uppgår till eller överstiger fem gram bör brottet bedömas som narkotikabrott av normalgraden. Det samlade straffvärdet bör anses motsvara fängelse i två månader. PH har i överklagandet yrkat villkorlig dom och samhällstjänst. PH är tidigare ostraffad. Av yttrande från kriminalvården av den 7 juni 2010 framgår att PH lever under ordnade sociala förhållanden och saknar missbruksproblem. Enligt yttrandet saknar PH övervakningsbehov, är lämplig för samhällstjänst och har lämnat sitt samtycke till föreskrift om samhällstjänst. PH brukar själv narkotika och döms nu för upprepade narkotikabrott. Utredningen i målet ger inte vid handen att det föreligger särskilda skäl att frångå en fängelsepåföljd. Med hänsyn till brottets art och inte obetydliga straffvärde bör påföljden bestämmas till fängelse. Fängelsestraffets längd bör bestämmas i enlighet med brottslighetens straffvärde.

12 Svarsskrivelse Sida 12 (12) Rubricering, straffvärde och påföljdsval FN FN har köpt mefedron för eget bruk. Han är narkotikamissbrukare. Enligt hovrättens dom har FN gått ihop med kamrater och beställt narkotikan tillsammans i syfte att sedan dela upp den mellan sig. Vid de tillfällen där den förvärvade mängden mefedron understiger fem gram bör brottet bedömas som ringa brott. I de fall mängden mefedron uppgår till eller överstiger fem gram bör brottet bedömas som narkotikabrott av normalgraden. Det samlade straffvärdet bör anses motsvara fängelse i tre-fyra månader. Framför allt brottets art talar för en fängelsepåföljd. FN har vid tingsrätten och i hovrätten åberopat utlåtanden från bl.a. psykiatrisk mottagning och från Oskarshamns kommun, Råd och Stöd Vuxen. Enligt handlingarna har FN påbörjat en kontakt på vuxenpsykiatrin för att hantera de känslor och tankar han har som en gång också ledde till droganvändande. Enligt min bedömning utvisar utredningen i målet att skäl kan föreligga att ådöma FN en icke frihetsberövande påföljd. Några uppgifter om FNs personliga förhållanden sedan hovrättens dom finns emellertid inte. På det nu föreliggande materialet är det därför svårt att uttala sig om hur förutsättningarna för en sådan påföljd ser ut i dagsläget. Bevisuppgift För att rätten ska få ett så bra underlag som möjligt vid bedömningen av i målet aktuella frågor om rubricering, straffvärde och påföljdsval åberopar riksåklagaren, preliminärt, samma muntliga bevisning som den som åklagaren åberopade i hovrätten, dvs. förhör i relevanta delar med de tilltalade RF, LG, JA, PH och FN, förhör med vid tingsrätten medtilltalade, ch samt vittnesförhör med och polisman 407. Samtliga förhör kan tas upp genom uppspelning av ljud- och bildupptagning. Jag ber att få återkomma med slutlig bevisuppgift. Anders Perklev Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm City Åklagarkammare i Stockholm (AM ) Hedvig Trost