MEDLEMSBLAD FÖR RADIOSYMFONIKERNAS OCH RADIOKÖRENS VÄNFÖRENING NR 2 MAJ 2013

Transkript

1 MEDLEMSBLAD FÖR RADIOSYMFONIKERNAS OCH RADIOKÖRENS VÄNFÖRENING NR 2 MAJ 2013 BERWALDBLADET Kalendarium maj sept Concerto Grotto med kinesiskt tonfall Årsmötet styrelsen förnyad Orkestern på turné med Mahler och Harding till Italien Hur man kan bli medlem i Vänföreningen 2 x Harding i juicepauserna Sommarpyssel m.m.

2 Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening Styrelse Prinsessan Christina fru Magnuson, hedersledamot Alicia Lundberg Ordförande Erik Juhlin Vice ordförande Gunilla Rönnholm Sekreterare Gunnel Andersson Kassör Johan Hertzberg Ledamot Birgitta Magnusson Ledamot Anders Rahm Ledamot Eva Sjödén Ledamot Anders Wester Ledamot Kristina Westman Repr.för Berwaldhallen Bo Söderström Repr. för orkestern Ulla Sjöblom Repr. för kören Sammankallande i valberedningen: Sven-Olof Blanch sven-olof.blanch@abc.se Revisorer: Bertil Norrhall Göran Ribbegård Telefonsvarare: Postadress: RSKV, Radiohuset 7C, Stockholm Plusgiro: Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening Hemsida: e-post: rskv@telia.com Berwaldbladet: Anders Rahm a.rahm@glocalnet.net Eva Sjödén eva.g.sjoden@telia.com Detta nummer av Berwaldbladet har tryckts i 1000 exemplar. Medlemsavgifter för kalenderåret 2013 Enskild medlem 250:- Två personer på samma adress 400:- Halv avgift för pensionerade musiker och korister som varit fast anställda vid BWH. Medlemmar i Vänföreningen får 15% rabatt på biljetter till Radiosymfonikernas och Radiokörens konserter i Berwaldhallen. Medlemsnålen: 50:- Vänföreningen tar tacksamt emot penninggåvor till OLOF RYDBECKS OCH VÄNFÖRENINGENS FOND ur vilken föreningen årligen delar ut stipendier till musiker och korister från Radiosymfonikerna respektive Radiokören. Sätt in ditt bidrag på föreningens plusgiro och ange att gåvan är till fonden. Kära vänner! Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig. Månaden mars var fylld av upplevelser i form av Concerto Grotto, uruppförande av Sven-David Sandströms Requiem och flera andra konserter i både Berwaldhallen och Studio 2 i Radiohuset. Tyvärr hade jag inte möjlighet att få ta del av någonting eftersom jag drabbades av sjukdom och fick tillbringa en hel del tid i horisontellt läge. Däremot hoppas jag att många av Vänföreningens medlemmar fick ta del av allt som hände i Berwaldhallen och Studio 2. Även ett årsmöte fanns med i mars och om alla dess begivenheter finns att läsa i detta nummer av Berwaldbladet. Nu ser vi fram emot våren och sommaren. Musiken tar inte semester. Bland mycket annat kommer orkestern och kören den 24 maj att för första gången uppföra Benjamin Brittens Vårsymfoni med Daniel Harding som dirigent och med bland andra Anne Sofie von Otter som solist. Repris 25 maj. I augusti är det så dags för Östersjöfestivalen. Festivalen startar den 23 augusti 2013 och pågår till och med den 30 augusti. Detaljer finns att ta del av så småningom. Egentligen behöver man inte gå in i en konsertsal eller kyrka för att njuta av musik. Den finns överallt och koltrastens lite vemodiga sång en sen sommarkväll går inte att jämföra med någonting annat. När man ska välja en avslutande dikt är det svårt att gå förbi Harry Martinson. Denna gång blir det en dikt från Ur de tusen dikternas bok som utkom 1986 på Bra Lyrik. Sommarkvällen skänker sig själv trygghet i sin stillhet men somnar inte ner, ty svalkan kommer. Himlen klarnar vit, luften vakar och lyssnar. Långt borta höres en trast flitigt öva på sin klara flöjt. Alicia Lundberg Sitter du i en glänta eller på en äng som gäst och främling i världen, når dig sommarkvällens frid som ingen har häcklat, ingen fullt förklarat.

3 Årsmötet 2013 Hela styrelsen utom sjukfrånvarande Alicia Lundberg. Fr.v. Eva Sjödén, Gunnar Janevret, Erik Juhlin, Anders Rahm, Birgitta Magnusson, Gunnel Andersson, Gunilla Rönnholm, Anders Wester, Ulla Sjöblom och Bo Söderström. Johanna Sjunnesson och Magnus Lanning från Radiosymfonikernas cellostämma. allt var i god ordning beviljades styrelsen ansvarsfrihet för föregående år. Därefter presenterade Berit Wyke valberedningens förslag. Styrelsens webbredaktör Gunnar Janevret hade av familjeskäl avsagt sig omval och som ersättare föreslogs Johan Hertzberg till ny ledamot i styrelsen. Johan är scentekniker i Berwaldhallen, brukar presenteras som scenens alltiallo Datum för årsmötet var satt till den 20 mars och samma dag inföll vårdagjämningen. Alla förhoppningar om en vårlik kväll kom dock på skam och den ihärdiga vintern hade dröjt sig kvar med kyla, snö och isande vind. Detta till trots infann sig ett fyrtiotal medlemmar till Vänföreningens årsmöte. Vi samlades i studio 5 i Radiohuset och bjöds på härliga, hemmagjorda smörgåsar (tillverkade av styrelsens eminenta sekreterare Gunilla Rönnholm) och därtill skön cellomusik. Dagens artister var Johanna Sjunnesson och Magnus Lanning som framförde Giacomo Cervettis Divertimento nr 1 i g-moll op 4 följt av Prelude ur Johann Sebastian Bachs Cellosvit nr 1 i g-moll, Susanna ensam, och slutligen Sonata X i G-dur för två celli. Vem som komponerat den sistnämnda förblev en hemlighet under kvällen, men det kan nu avslöjas att kompositören hette Jean- Baptiste Barrière ( ). EFTER DENNA inspirerande inledning vidtog årsmötesförhandlingarna och styrelsen tog plats på podiet. Alicia Lundberg var sjuk och Erik Juhlin valdes till ordförande för mötet och Gunilla Rönnholm till sekreterare. Årsberättelsen presenterades av Gunilla, och föreningens kassör Gunnel Andersson redogjorde därefter för resultat- och balansräkningen. Sedan revisor Bertil Norrhall läst upp revisionsberättelsen och konstaterat att T.h. Gunnel och Erik. Nedan: Eva och avgående Gunnar samt revisorerna Bertil Norrhall och Göran Ribbegård. 4 5

4 Berit och Lars Wyke Fyra profiler Ålund att hon gärna ville berätta om på vilket sätt hon nyligen kommit med i Vänföreningen. Det var en säregen historia och den kan du läsa här bredvid i Berwaldbladet. Som sig bör avtackades både Berit och Gunnar med champagne och därefter avslutade Erik årsmötet. Eva Sjödén Foto: Sven-Olof Blanch och har alltid varit behjälplig vid föreningens Concerti Grotto. Han var dessutom en av förra årets stipendiater. Övriga styrelseledamöter var villiga att fortsätta sitt arbete och valberedningen föreslog omval av dem. Årsmötet röstade enligt valberedningens förslag. Även styrelsens två revisorer och revisorssuppleanten omvaldes. 6 Ny ledamot i valberedningen efter Berit, som avsagt sig omval, saknades, men Sven-Olof Blanch och Gunnar Wikström omvaldes. Styrelsen och valberedningen fick i uppdrag att lösa frågan. NÄR VI KOM till punkten Övriga frågor på dagordningen anmälde den nyblivna medlemmen Britt-Marie Med Gunilla vid datorn konstituerar sig den nyvalda styrelsen i all hast efter årsmötets avslutande. Hur jag blev medlem i Vänföreningen När jag fick beskedet om att jag var välkommen som medlem i RSKV blev jag så glad. Innehållet i brevet var så personligt utformat att det värmde hjärtat. De två cd-skivor jag samtidigt fick har jag spelat och en föreställning på Mariinskijteatern i S:t Petersburg som jag bevistade för flera år sedan kom mig plötsligt nära igen. Jag kände mig på en gång hemma i RSKV. Jag vet att allt i Vänföreningen handlar om seriös musik men det jag har att berätta är idel prosa. Upprinnelsen till mitt medlemskap ligger mer än 50 år tillbaka i tiden. Det är som ett kapitel i en bok som skulle kunna heta Möten på vandringen genom livet eller Om inte om hade varit. Britt- Marie Ålund Två dagar innan min dotter skulle fylla 10 år förlorade hon sin far i en flygolycka. Min son var 8,5 år. Efter c:a 20 år mötte jag min andre man och vi bodde i en våning i Stockholm. Åren gick och när han en dag fick feber skickade vår husläkare honom till Danderyds sjukhus för observation. Febern släppte efter några dagar och vid ett tillfälle när jag kom på besök satt han i uppehållsrummet. Vi började nästan räkna timmarna tills han skulle få komma hem. Men tidigt en morgon ringde man från sjukhuset och meddelade att det inträtt en snabb försämring. Jag kastade mig i en taxi men hann aldrig fram. Man hade hittat honom i duschen!! Hjärtat hade stannat. Den bostad vi hade blev då för stor 7

5 och för dyr för mig och med mina barns hjälp fick jag en tvårummare på Värtavägen. Till vänster i huset finns fem tvåor ovanpå varandra. Resten är ettor med varierande kvadratmeteryta. Det gör att det nästan uteslutande är unga människor som bor här och när man träffar dem får man verkligen hopp om Sveriges framtid. Det är förtjusande ungdomar. Så finns det några få som hunnit passera livets middagshöjd. En av dem var en märklig man. Han tycktes ha en inre värld som lockade honom mer än den yttre. Han såg alltid ner i backen när vi möttes och jag tänkte att det väl inte kostar så mycket att se på varann och säga hej med ett litet leende. Man möter människor, får ett intryck och så är man färdig med sin uppfattning. Man tänker inte på att fråga sig vad orsaken kan vara. O, så fel jag hade. En dag stötte vi ihop i porten igen. Jag skulle till busshållplatsen på Valhallavägen och gick rakt fram. Han gick i en krok mellan träden och så steg vi på samma buss. Jag satte mig längst fram och han stannade hos chauffören. Så fick jag höra att han talade portugisiska med föraren och när jag steg av vid Tekniska högskolan frågade jag på portugisiska: Ni talar portugisiska, är ni inte svensk? Ett svar kunde jag ju inte vänta på. Jag skulle av och folk skulle på bussen. Nästa gång vi möttes tog han kontakt och undrade hur det kom sig att jag talade portugisiska och jag svarade att jag bott i Brasilien i ett flertal år. Jaha, var bodde du då? I Rio. Jaha. Va sa du att du hette i efternamn? Ålund, Britt-Marie Ålund. Du, kände du möjligen sjömanspastor Erik Ålund? Ja, det var min man. Nej, det är inte sant. Han har konfirmerat mig. Då blev jag samtidigt både het och iskall över hela kroppen. Jag fick ståpäls på armarna, hjärtat dunkade och det dröjde länge innan jag hämtade mig. Plötsligt säger min granne: Du, jag kommer ihåg dej. Du hade en grön klänning på dej. Vad jag hade på mig vid den konfirmationen i Sao Paulo har jag ingen aning om. Men jag minns min gröna klänning. Den finns inte mer. Fredrik, som min granne heter, berättade att han haft en stroke och att vägen tillbaka hade varit mycket tung och svår. Då fick jag förklaringen till hans skygghet! Fredrik har visat sig vara en mycket omtänksam granne. Han har flera gånger kommit med goda råd. Framför allt har han så många gånger sagt att jag måste gå med i RSKV. Han har berättat om de fina upplevelser det ger och att det är en skatt man inte får missa. Det har ramlat in program, broschyrer, ja t.o.m. en anmälningsblankett om medlemskap i min brevlåda. Det har tagit tid för mig att komma till skott men nu är jag medlem och jag vet att jag har många fina upplevelser framför mig. För att återknyta till musiken vill jag sluta med att nämna min brasilianske tonsättare Hector Villa-Lobos. Britt-Marie Ålund Aleksander Migdal Traditionellt och exotiskt på 23:e grottan Vårens Concerto Grotto den 5 mars med temat Sång- och dansafton, den 23:e i ordningen, bjöd på spännande kontraster, både geografiskt och musikaliskt. Aleksander Migdal, mångårig radiosymfoniker i förstaviolinen framförde välkända och evigt gröna centraleuropeiska örhängen tillsammans med pianisten Lennart Wallin. Styckena inramades av Bachs Sarabande ur h-mollpartitan och en utflykt till Mexico genom Ponces Estrellita. Vokalkvartetten Fleder med radiokoristerna Jessica Bäcklund, sopran, Love Enström, tenor, Rickard Collin, bas och frilansaren Ulrika Skarby, alt, tog oss med till Kina via Frankrike och avrundade med svenskt. Lennart Wallin VAD KAN DET vara som gör att man inte tröttnar på att höra viss musik gång på gång? Antagligen beror det på att musiken har en sådan inneboende kvalitet som det kanske är svårt att sätta fingret på som icke-musiker. Hur som helst, Maria Theresia von Paradis Sicilienne är en god representant för genren. von Paradis är förresten också ett intressant människoöde i 1700-talets Wien. Hon blev blind redan som barn men fick en kvalificerad musika- 8 9

6 lisk utbildning av bland andra Salieri och abbé Vogler. Hon var aktiv som konsertpianist i Wien, och det sägs att Mozart skrev sin pianokonsert nr 18 för henne. Men Siciliennen är ju bara så trevlig att höra! ALEKSANDER MIGDAL hade också valt att framföra en annan godbit, Brahms Ungersk dans nr 17 i arrangemang för violin och piano av Fritz Kreisler. Den ingår i 21 kompositioner för fyrhändigt piano som Brahms komponerade mellan 1858 och De flesta danserna utgick från ungerskzigenska csárdásmelodier. Här kom den i programmet utlovade dansen verkligen igång efter en långsam och värdig inledning! Och det ungerska temat ledde vidare till Béla Bartók som föddes i Nagyszentmiklós i dåvarande Österrike-Ungern. Orten heter numera Sânnicolau Mare i Rumänien, och det låg således nära tillhands att Bartók införlivade även den rumänska folkmusiken i sitt komponerande. Bartóks lite sträva tonspråk tolkades fint av Aleksander. Därefter följde virtuosa hemlandstoner för Aleksander, som föddes i Polen och var något av ett musikaliskt underbarn. Vid 16 års ålder fick han guldmedalj ur själva Mstislav Rostropovitj hand vid en tävling i Helsingfors. Hemlandstoner dvs Henryk Wieniawskis D-dur-polonäs, ett välkänt stycke skrivet av en violinvirtuos. Musikhistorien beskriver ju Wieniawski som en av de främsta violinisterna efter Paganini. Fint samspel mellan Aleksander och Lennart Wallin, som är en flitigt anlitad pianist av olika orkestrar både vid konserter och provspelningar. Sista inslaget i den här delen av konserten tog språnget till Mexico och en annan njutbar pärla, Manuel Ponces Estrellita i arrangemang av Jascha Heifetz. Ponce hämtade sin inspiration från mexikansk folklore och just Estrellita (lilla stjärnan) har spelats flitigt sedan tidigt 1900-tal. Heifetz transkription som vi fick njuta av denna kväll har förekommit i filmer från och 1930-talen. En härlig avslutning på denna del av konserten möttes av välförtjänta applåder. SOM KONTRAST TILL det i bästa mening traditionella följde kvartetten Fleder, som inledde franskt franskan är ett utsökt sångspråk med två sånger ur Poulencs Trois chansons françaises, som han skrev Charmiga stycken hämtade från den franska folksagoskatten framförda med stor precision och inlevelse. Mera franskt blev det med två sånger ur Debussys Trois chansons de Charles d Orleans, baserade på medeltida poem av hertigen av Orleans. Debussys vokalmusik har kanske oförtjänt hamnat i skuggan av orkesterverken. Vilken klangvärld som öppnades här, väl tolkad av Fleder! FLEDER HAR VARIT i Shanghai vid ett par tillfällen och har sjungit vid olika evenemang och lärde där känna tonsättaren Xu Jianqiang. Det blev ett spännande möte som får sin fortsättning i skrivande stund när Fleder återvänt till Kina för att ge master classes och konserter på Xu Jianqiangs mu- Vokalkvartetten Fleder: Rickard Collin, bas Jessica Bäcklund, sopran Ulrika Skarby, alt Love Enström, tenor sikhögskola (bl a för den lokala representanten för Kinas politbyrå). Xu ska också spela in en cd med sin egen musik där Fleder medverkar. För de allra flesta bland åhörarna var det troligen premiär för denna vokalmusik det kinesiska språket är ju Rickard också väldigt sångbart. A place far, far away har Xu tonsatt inspirerad av en älskad folkvisa en sång med vår, sol, fågelkvitter och ett hopp om att sommaren snart kommer, vilket också verkligen hördes i denna charmerande tonmålning med avancerad Jessica 10

7 Ulrika Love stämflätning och fina soloinsatser. Det andra stycket av Xu Jianqiang var en svit på fem sånger som beskriver ett klassrum, alltifrån tystnaden med läsande elever, tangentbordsklappret i datasalen, ett sömnigt gäspande gäng, drömmar om morgondagen och till sist examensceremonin med klapprande risskålar. Humoristiskt och underhållande, en riktig show! FLEDER FRAMFÖRDE också ett svenskt stycke med kinesisk anknytning tonsatt av Mattias Sköld, som varit elev hos bland andra Sven-David Sandström och som är lika mycket hemtam med akustisk som elektronisk musik. We know not where the dragons fly är inspirerad av kinesiska poem. En fascinerande presentation av vad människorösten kan åstadkomma med klanger, läten, rytmer och tempo, som naturligtvis behärskades helt av vår skickliga vokalensemble. ATT LÄMNA SCENEN utan extranummer var förstås otänkbart, så det blev helsvenskt med Petterson-Bergers 12 Skogssång, ett stycke som blev mycket uppskattat i Shanghai. Var det kanske något med klangen och vokalbildningen som attraherade, eller? Eftersom denna grotta började traditionellt i bästa mening så kändes det också naturligt att finalen blev traditionell med Radiosymfonikernas klarinettankare, tillika Vänföreningens masterchef Dag Henrikssons förträffliga buffé. Återigen en härlig musikoch matupplevelse. Vi ser redan fram mot nästa! Bo Magnusson Foto: Sven-Olof Blanch FOTNOT Fleders Kina-engagemang kommer att fortsätta drivkraften är inte primärt att resa dit utan vad Sverige och Kina kan åstadkomma mellan våra länder som är intressant både kulturellt och politiskt, berättar Jessica Bäcklund. Efter konserter i Berwaldhallen och Glenn Miller Café i april blir det Portugal i juli lite osäkert dock med tanke på det ekonomiska läget i Sydeuropa. Den som har sparat tidigare nummer av Berwaldbladet hittar en fyllig presentation av kvartetten i nr 2:2011. Vänföreningen önskar Fleder lycka till! Kvartetten Fleder utanför konsertsalen vid Mr Xus musikkonservatorium i Shanghai. Xu står till höger i bilden tillsammans med en tolk. Vänföreningen har tidigare som en liten uppskattning bjudit kören och orkestern på frukt och kakor någon gång om året. Den här gången i januari beslöt styrelsen att höja ribban lite och bjuda på frukt och hembakta kakor. Mycket uppskattat! 13

8 Andreas Niklas Andersson Mats Wallin Dag Sundén Henriksson Populär eftersits med klarinettstämman Inovember skulle orkesterns klarinettister ha givet oss en eftersits, men denna blev tyvärr uppskjuten, främst därför att stämman fått en ny medlem, Andreas Sundén, som man gärna ville presentera men som inte kunde vara med då. På skärtorsdagskvällen kunde vi äntligen samla alla fyra musikerna till en eftersits. Vi hade farhågor att publiken inte skulle ha tid att komma så där i inledningen av påsken, men tvärtom blev det riktigt stor anslutning, ungefär 60 personer bänkade sig i övre foajén. MUSIKERNA FÖRSATTE OSS i rätt stämning genom att inleda med musik. Det blev två satser ur en klarinettkvartett av den tidigt bortgångne kompositören Bo Linde. I vanlig ordning fick vi sedan en presentation av de medverkande. Tre av dem är gamla välkända profiler för oss konsertbesökare. Niklas Andersson, som spelar 14 vanlig A- och B-klarinett, är stämledare och har spelat 20 år i orkestern. Dag Henriksson rör sig i de höga registren med sin Ess-klarinett och är nestorn i gruppen med ungefär 30 år i orkestern. Dag har också en annan sida han har en cateringfirma, som levererar mycket uppskattad mat till våra Concerto Grotto-kvällar. Mats Wallin kan också med sina 25 år räknas in bland orkesterns trotjänare. Han spelar basklarinett och vanlig klarinett. DEN FJÄRDE MEDLEMMEN, Andreas Sundén, som vi väntat på sedan november, fick så tillfälle att presentera sig litet extra. Han kan ännu bara räkna ett år i orkestern, där han är stämledare jämsides med Niklas. Andreas berättade att han före Radiosymfonikerna har spelat i Malmö Symfoniorkester, på Norska Operan och slutligen i den berömda Concert- Publiken hade många frågor att ställa och musikerna mycket att berätta. gebouworkestern i Amsterdam och i de här orkestrarna har han haft tjänster som soloklarinettist. Andreas gav oss också ett prov på sitt fina klarinettspel, genom att framföra Rapsodi för soloklarinett av Giacomo Miluccio. Så följde en demonstration av olika typer av klarinetter och publiken fick avbryta och ställa frågor under tiden. Dag började med Ess-klarinetten, som med sin gälla och litet skrikiga ton har utnyttjats för speciella effekter av t.ex. Berlioz i Symphonie Fantastique. Andreas pratade om de mest vanliga klarinetterna, som är stämda i A och B och den ganska ovanliga C-klarinetten. Niklas hade en del att säga om bassetthornet, som ju är ett slags altklarinett och som t.ex. Mozart använde ibland i sin musik. De djupaste instrumenten beskrevs av Mats, som berättade att basklarinetten uppenbarade sig i det tidiga 1800-talet, där framförallt Wagner använde den. Det finns en ännu djupare klarinett, nämligen kontrabasklarinetten, som ligger en oktav under basklarinetten, men någon sådan visades inte upp. Publiken fortsatte nu en stund till att ställa diverse klarinettfrågor. Det finns mycket man kan undra över, som vad en hygglig klarinett kostar, om man skrapar sina rörblad själv eller köper färdiga, om någon av de fyra spelar jazz o.s.v. Efter en stund kändes det färdigpratat och litet musik fick avrunda. Vi hade i förväg blivit utlovade något av Felix Mendelssohn och det var ursprungligen ett pianostycke, Perpetuum Mobile. Här fick vi nu ett arr. på ett arr. kan man säga, eftersom den framlidne medlemmen i klarinettstämman, Kjell- Inge Stevensson, hade gjort ett arrangemang av stycket för klarinett och piano. Nu hade Mats gjort ett arrangemang för fyra klarinetter på Kjell-Inges arrangemang. Det här var menat som avslutning, men det fanns ett litet extranummer på lut, nämligen Bach goes to town av Alec Templeton, en välkänd låt, inte minst i Benny Goodmans tappning. Efter detta gick den till synes mycket nöjda publiken hem i den kalla vårkvällen för att fira påsk. Anders Wester Foto: Sven-Olof Blanch 15

9 2 x Harding i juicepauserna Under vecka 9 när Radiosymfonikerna var sportlovslediga dirigerade Daniel Harding bl.a. Mahlers Des Knaben Wunderhorn på La Scala i Milano. Både veckan före och veckan efter sportlovet var han emellertid i Stockholm med Radiosymfonikerna och tog sig vid båda tillfällena tid att besöka oss vänner i juicepausen. FÖRE LOVET STOD Ein Heldenleben av Richard Strauss på programmet men det var framför allt det andra verket Asyla av engelsmannen Thomas Daniel berättar om Ades Ades (f. 1971) Daniel talade om i pausen. Vi fick höra att vi i en av satserna, Ecstasio, skulle få en känsla av att befinna oss på ett raveparty i Slakthusområdet men att det också fanns och här om Kraus. Daniel nästan försvunnen bakom partituret till Asyla. mycket lyriska partier samt att stycket ställer mycket höga krav på dirigent och orkester. Detta besannades senare när vi fick höra orkestern och inte minst slagverkarna i något som liknade en rytmisk orgie. Det rekordstora partituret väckte dessutom en viss munterhet. NÄSTA GÅNG VAR det dags för Symphonie funèbre av Joseph Martin Kraus och Mahlers 5:a, en konsert som nog många av oss hade sett fram emot som vårens höjdpunkt. Daniel gav oss en kort presentation av Kraus och hans musik till Gustav III:s bisättning några veckor senare avled Kraus själv och presenterade sedan kort de fem satserna i Mahlersymfonin. Att det berömda adagiettot var ett frieri till Alma visste väl de flesta redan. Of course she said yes. Enligt Daniel kan man säkert lägga in en symbolik i att symfonin börjar med en judisk sorgmarsch och slutar med en kristen koral. Mahler hade ju konverterat till katolicismen. VID KONSERTERNA i slutet av veckan mer än infriades alla förväntningar. Maken till jubel hör man sällan och på lördagen blev stämningen inte sämre när vi till sist bjöds på ouvertyren till Maskeradbalen, ett lämpligt extranummer under följande veckas turné till Italien med tanke på Kraussymfonin och 200-årsjubileet av Verdis födelse. Att orkestern och Harding skulle göra succé där stod klart för oss alla. Text och foto: Erik Juhlin En violinist i Milano som aldrig kan ta det piano tar marijuana. Vill få med sin vana mens sana in corpore sano. Förhoppningsvis spelar han inte på La Scala. RIMRIK 16 17

10 Första veckan i mars startade förberedelserna för Italienturnén med Daniel Harding och repetitioner av Krauss och Mahlers femma. Redan första dagen kände vi i orkestern att något stort var på gång. Harding var nöjd och accepterade motvilligt att det hade varit bra med sportlov veckan innan trots allt. Vi hade nyligen spelat Mahlers femma med honom och han satte omedelbart igång med ett intensivt repetitionsarbete. Ambitionsnivån hade 18 Repetition i Pordenone strax norr om Venedig. Orkesterns turné till Italien succé! inga gränser, vilket resulterade i två fantastiska konserter i Berwaldhallen. Efter andra konserten ska allt packas slagverk, kontrabasar, harpa m m i långtradaren som ska köra ner allt till Italien. Dessutom råder snöstorm som hotar hela turnén. Skickliga Dennis fixar allt, även knepiga gränsövergångar med ovilliga passpoliser. Tyvärr är merparten av orkestern utan instrument i tre dagar vilket är en evighet inför en turné. ÄNTLIGEN PORDENONE efter tio Vår harpist Lisa Viguiers harpa gick sönder. timmars resa. Snabbt ut på stan där all mat och dryck smakar gott! 20 grader varmare än hemma och möjlighet att flanera bland vackra gamla byggnader. Några hann till och med göra ett snabbt besök till Venedig. Äntligen repetitioner. Som ystra fålar sätter vi äntligen igång med repetitionen av Krauss och Mahler. Harding är i sitt esse och finslipar detaljer. Men Lisa Viguiers harpa har gått sönder och går inte att reparera! Som tur är hinner hon få tag på en reservharpa, och det vet ju alla hur svårt det är att spela på nya harpor... ÄNTLIGEN KONSERT. En förväntansfull publik sitter i det nya konserthuset. Torr akustik som alltid i teatrar, Vem döljer sig bakom Venedigmasken? men en bra utmaning att ändå få till en fullödig klang. Efter ett flertal inrop spelar vi som extranummer ouvertyren till Maskeradbalen av Giuseppe Verdi och Harding gör presentationen på italienska. Omåttligt populärt! Succé igen och alla är nöjda med konserten. Som avslutning gör vi ett sent besök i baren för en debriefing. DAG 2 I CREMONA. Det mesta i Cremona har en koppling till fiolbygge och fiolbyggare som t.ex. Stradivarius. Muséer, statyer, caféer, allt vittnar om de fantastiska instrument som kommer härifrån. Vi vilar på eftermiddagen och sedan iväg till ny repetition och konsert i en vacker gammal kon- 19

11 Repetition i Cremona. En känd Cremonaprofil: Antonio Stradivari sertlokal. Ny succé och ny öl! Livet är härligt och inget kan bli bättre! DAG 3 I BOLOGNA. Vi bor på ett tjusigt hotell mitt i stan. Jag hinner ut och köpa några fotoböcker på rea och dessutom klättra upp i Torre Asinelli 496 steg upp i trappor utan svensk byggnorm, men väl värd mödan för den milsvida utsikten. Den utmärkta konsertlokalen inspirerar oss alla och publiken är minst lika entusiastisk som tidigare. Ny succé med Hardings presentation på italienska. Bologna är svår att lämna. Staden ger starka intryck, där allt blir bra på bild och kameran går varm. Tyvärr väldigt tidig avfärd till Turin som är vår nästa anhalt. 30 MIL ÅT nordväst och snöglopp när vi närmar oss Turin. Tur för oss att hotell, konsertlokal och marknad är i samma byggnad, nämligen den gamla Fiatfabriken. Ett virrvarr av gångar leder oss ner till konsertlokalen tre våningar ner. Hur ska vi hitta tillbaks? Nytt hårt jobb av Harding inför sista konserten gör den till turnéns bästa. Arrangören är på plats och bjuder in oss igen på stående fot. Text och foto: Bo Söderström, violin En händig ung man i Cremona en fela av nån ville låna. När alla var stygga han tvingades bygga. Den felan en hel värld förvåna. Äntligen den felande länken i forskningen om cremonesarnas uppkomst! RIMRIK 21

12 Benjamin och Britten i närbilder Fotograf Ingemar von Heijne So you are the boy that likes Stravinsky! Han sa så 1928, musikläraren på internatet. Skolan som blev till pest och elände för den modersbundne gossen Benjamin, det förtrollande barnet. Han hade ju gått in för Musiken långt tidigare. Våren 1923 var han nio år: My Darling Mums & Daddy: Jag har haft det härligt hos faster och jag har just varit på stationen och såg uppåt 20 lok. Var snäll och berätta för Bobby att jag såg A 4.6.0L & N.E.R-lok, nytt och härligt. På sidorna stod det 1030 made 1923, Stratford. Det var grönt och hade en gyllene rand runt skorstenen. Jag övar varenda dag, Mamma, och jag tar torskleverolja till maltdrycken varenda dag också Jag har skrivit en Sonata fantaste. NÄR BENJAMIN LÅNGT senare satte samman sin Simple Symphony av egna barnkompositioner skrev han denna förklaring: Det var en gång en pojke i förberedande. Man kallade honom Britten 22 mi. Initialerna var E.B., åldern nio år, skåpnumret 17. Det var en helt vanlig liten pojke: han tog med sig ormbältet i sängen, han älskade cricket, han uthärdade fotbollen men han lade en vacker hörna han dyrkade Matematiken, fixade Historien och var skraj för Latinstilen. Han uppförde sig hyggligt så att hans kontakter med käpp och toffel lyckligtvis blev få fast en nattlig spökutflykt satte sina märken en gång. Han arbetade sig långsamt och stadigt upp genom klasserna tills han 13 år gammal nådde den höjd han sen aldrig skulle nå mer: Primus i Sexan, Förste Prefekt och Viktor Ludorum. Men det var något konstigt med denne gosse: HAN SKREV MUSIK! Hans vänner fann sig i detta, hans fiender retades, fast inte så länge för gossen var rätt tuff. Och lärarna kunde inte opponera sig när nu Arbetet och Sporten inte tog skada. Han skrev massor av musik. Det blev travar med notpapper. Jag fattar inte när han fick tid till det. På den tiden hade pojkarna i skolan inte mycket tid: dagen började 7.30 och slutade klockan 8 med aftonbön; tiden däremellan var väl organiserad. Fast det fanns ju udda stunder i sängen, det fanns halva lovdagar och söndagar. Så på något sätt fylldes papperen. De ligger där alltjämt i ett gammalt skåp: stråkkvartetter (6), tolv pianosonater, dussintals sånger, fiolsonater sonater för altfiol och cello också sviter, valser, rondos, variationer, tondikten Kaos och Kosmos, en enorm symfoni för jätteorkester med åtta valthorn och oboe Benjamin Britten FOTO SVT

13 d amore 17 januari till 28 februari och ett oratorium: Samuel. Opusnumren var fyllda och katalogiserade när Britten mi var 14 år. De var förstås inte så bra, dessa verk. Inspirationen svallade icke alltid, hantverket var inte just akademiskt korrekt, och visst slog vår komponist upp oboe d amore i orkestermanualen, utan att ha något begrepp om hur den lät. Dessutom var det snyggast om allting tog slut allra längst ner på en högersida. SEN VÄXTE BENJAMIN flera decimeter. Några år efter kriget fick han till sin Spring Symphony (som kommer i Berwaldhallen 24 och 25 maj.) Den tog honom nästan tre år. Här är ett brev 12/ till Sergej Koussevitsky: Som Ni vet är jag desperat angelägen att skriva symfonin för Er och jag har utarbetade och spännande planer. Men jag är samtidigt angelägen om att inte stressa fram den... Jag tänker den för kör och solister, men det är en riktig symfoni med fokus på orkestern 22/ till tenoren och livskamraten Peter Pears: Stycket kom igång avgrundslikt sakta & uselt och jag blev alldeles ifrån mig. Nu känns det bättre. Jag har kommit halvvägs i första satsens skisser. Jag tar det avsiktligt lugnt; det är en kamp om varenda tum av vägen SÅ SMÅNINGOM SLOG en depression till. Brev till Pears 19/2 1949: Jag är ledsen att jag var så dyster i går. Jag stod på brunnens botten. Att arbeta var omöjligt & jag var fullständigt desperat. Det var nog en reaktion vid hemkomsten från vår Italienresa direkt till krisen som drabbat E.O.G! (The English Opera Group, det egna operaföretaget.) 11/3 till tonsättarkollegan Grace Williams som mot förmodan inte drabbats av cancer: Du har rätt om det där med ens liv, men det är skönt att tala med en som varit dömd av samma skäl. Min åkomma nådde inte svulstklassen fastän alla symptom pekade på det och mina doktorer var stränga. Det var inte bara det eviga turnerandet som låg bakom utan all slags stress och ansvar även på hemmaplan alltså som 90 procent av världen har det idag! Men nu mår jag bra igen: efter tre månaders oförmåga är jag tillbaka i arbetet. Jag hoppas Du ska uppskatta resultatet: en Vårsymfoni för stor kör, solister och Gud vet allt! En vecka senare till Pears: Jag gillar Vårsymfonin så när som på en fortfarande avskyvärd bit, som jag inte kan, inte kan, INTE KAN få till 24/ till förläggaren: Nu skriver jag direkt till Dr Koussevitsky om verket, som jag är nöjd med för ögonblicket trots att jag gått igenom avsevärd vånda till kropp och själ med det. Det kom att hänga samman med min sjukdom på något vis; jag kunde inte ta upp det igen på flera månader. Men nu tycks sjukdomen och verket ha fullbordats tillhopa. URUPPFÖRANDET BLEV 14 juli 1949: Koussevitsky, den flitige beställaren borta i USA, blev omsprungen med en månad på sista varvet av Holland Festival. Jo, Vincent, Kathleen Ferrier och Peter Pears fick sjunga solopartierna. Upphovsmannen slapp Nästa fynd från Holland en svensk Andreas Sundén Häromåret fick vi ju från Holland en stämledare för kontrabasarna, Rick Stotijn, som nyligen fick det finaste pris en holländsk musiker kan få (se sid 31). I samma land har vi nu gjort ytterligare ett kap. Åter till hemlandet och till oss kom i höstas Andreas Sundén, stämledaren för klarinetterna i Royal Concertgebouw Orchestra (Koninklijk Concertgebouworkest) i Amsterdam, av internationella musikskribenter utsedd till världens bästa orkester. Inget dåligt kap! Sedan november är han nu fast anställd som stämledare hos oss tillsammans med Niklas Andersson och undervisar dessutom på Kungliga resa över Atlanten: Just nu är jag nöjd; det känns som en smula framsteg; illa vore det annars! Och jag är kanske, som de flesta mödrar, partisk för mitt yngsta barn. Ingemar von Heijne Musikhögskolan. Andreas, född 1976, växte upp i Åmål, där han och hans tre bröder alla gick i kommunala musikskolan. Den äldste brodern hade valt violin vilket Andreas också var sugen på men eftersom föräldrarna tyckte det skulle vara lite variation inom familjen måste Andreas välja ett annat instrument. Tuban lockade men tillgången var dålig så det fick bli klarinett, vilket Andreas nu är glad för. Efter studier för privatlärare på Ingesund utanför Arvika kom Andreas vid 18 års ålder till Oslo för studier på Norges Musikhögskole. Där studerade han under fyra år och hade samtidigt tjänst som soloklarinettist på Den Norske Opera. Detta var precis innan det nya arkitektoniska mästerverket var klart. Sedan följde tre år i Malmö Symfoniorkester innan han 2009 sökte och fick tjänsten som stämledare i Concertgebouw. Lyckligtvis för oss slog hemlängtan till, Andreas fru är stockholmska, så nu är det Stockholm och Sveriges Radios Symfoniorkester som gäller. An

14 Om vikten av att förbereda sig Vår nye klarinettist Andreas Sundén har berättat en historia som visar att man inte kan vara beredd på allt hur minutiöst man än förbereder sig. Under sin tid i Amsterdam skulle Andreas vid två konserter vara solist i en klarinettkonsert. Det var inte vilken konsert som helst utan kronan bland klarinettkonserter, Mozarts ljuvliga konsert i A-dur, säkerligen den mest välkända och älskade av alla konserter för blåsare. Att vara solist kräver alltid sin man och att spela en konsert som många i publiken kan nästan utantill i ett stort och fullsatt Concertgebouw med en publik bortskämd med musik på högsta nivå är ännu mer krävande. Just i Concertgebouw finns ytterligare ett orosmoment, den berömda trappan. I många konserthus, t.ex. Musikverein i Wien, kan dirigent och solist nästan smyga fram på podiet genom orkestern. Här måste de inför hela publiken gå nerför en ganska lång och brant trappa. Tänk om man snubblar! Den här gången skulle Andreas inte spela på den vanliga klarinetten utan den större basettklarinetten med sitt djupare register. Det blev betydligt mer än den vanliga träningen. För att se hur kroppen, framför allt andningen fungerade spelade han vid dreas efterträder Kjell-Inge Stevensson, som så tragiskt gick bort för tre år sedan. Andreas kände Kjell-Inge väl och skojade för länge sedan om att han skulle efterträda honom när han gick i pension. En värdigare efterträdare kunde Kjell-Inge inte ha fått. Vi i Vänföreningen hälsar Andreas varmt välkommen och ser fram emot att få höra honom många år framöver. Erik Juhlin Foto: Sven-Olof Blanch många varierande tider på dagen bl.a. klockan 5 på morgonen. Han bytte också till olika rörblad för att vänja sig vid alla och som kronan på verket sprang han för att simulera nervositet i trappor och spelade sedan direkt efteråt helt andfådd. Så småningom kom den stora dagen. Allt gick bra, inga missöden i trappan och publiken entusiastisk. Inför andra konserten var läget tämligen lugnt. På väg fram till dörren mot trappan råkade Andreas med klockstycket slå emot ett bord så att andra änden av det långa instrumentet med full kraft piskade Andreas över munnen. Vad händer? Trasigt rörblad? Fläskläpp? Sprucken läpp? Blod? Många liknande tankar flög säkert genom Andreas huvud men nu fanns ingen återvändo. Det var bara att gå nerför trappan med grymt brännande läppar, ställa sig längst fram och spela sin Mozart. Det gick bra den här gången också. Om det hade gått lika bra med mindre förberedelser får vi aldrig veta men vi kan vara övertygade om att Andreas nu i början av maj var lika väl förberedd när han uruppförde Dafgårds klarinettkonsert, en helt annan konsert, färdigskriven för Andreas så sent som i mars. Erik Juhlin SKÄMS klubben där ingen behöver skämmas, alias Radiokörens IF Att Radiokören tillhör den allra översta eliten bland körer vet väl alla, men visste ni att den också är fysiskt mycket vältränad, säkerligen långt över snittet bland körer? Sopranen Ulla Sjöblom har berättat hur det hela började. För ganska exakt fem år sedan, i april 2008, gjorde kören en inrikesturné till Visby, Kristianstad, Hässleholm och Halmstad. Efter konserten i Visby domkyrka bjöds man förutom middagsmat på Gotlandschoklad i form av landskapsdjuret igelkotten, Gotlandstårta och gotländskt öl och i Hässleholm fick man en stor extra tröstmiddag efter en nästan helt sömnlös natt i Kristianstad hotellets diskotek avlöst av städlastbilar vid 6-tiden. På hemvägen tog plötsligt Marika Scheele till orda i bussens högtalare och sa ungefär följande: Vi sitter stilla här i bussen i timmar och när vi stiger av är det för att äta. Det måste bli uppryckning. Vi bildar en SKÄMS-klubb och börjar träna! Sagt och gjort. Väl hemma i Stockholm satte man i körens uppehållsrum i Radiohuset upp en våg och en lista där alla varje vecka skulle skriva in sin vikt, sitt midjemått och i förekommande fall bystmått. Detta fortsatte resten av säsongen men sedan försvann listan men däremot inte träningsviljan. Enligt Ulla blev den Sverigeturnén en vändpunkt för kören. När man tidigare kom till något nytt ställe letade man snabbt reda på bästa restaurang eller hotellbar, men nu är löpslinga eller fitnesscenter intressantare. Den vanligaste motionsformen i landet är säkert löpning. Detta gäller förstås också för Radiokören. I snitt finns det bara en per stämma som inte löptränar, de andra joggar i grupp eller enskilt, utomhus eller inomhus i Radiohusets träningslokal. Bland löparna i Tjejmilen, Midnattsloppet, Halvmaran eller Lidingöloppet har det de senaste åren alltid funnits deltagare från Radiokören. Två sångerskor Ulla Sjöblom och Helena Bjarnle har t.o.m. klarat av Tjejklassikern, den kvinnliga varianten av En Svensk Klassiker, d.v.s. Lidingöloppet, Kristinaloppet, Vätternrundan och Vansbrosimningen. Att många gärna tar cykeln till repetitioner och konserter och på så sätt knappast behöver uppsjungning fick vi ju höra på höstens sista juicepaus av Anna Zander och Lars Johansson Brissman. En av basarna, Bengt Eklund, skiljer sig lite från mängden. Han springer inte så mycket men simmar desto mer, crawl, säkerligen bra armträning inför alla passioner och oratorier han dirigerar i Engelbrektskyrkan. Många har säkerligen förundrats över den enorma kraft Radiokören vid behov kan sjunga med. Det ovanstående är en delförklaring och ser ni framöver någon korist komma svettig till repetition kan ni glömma stress. Orsaken är säkert ett just avslutat träningspass. Men orkestern då? frågar ni kanske. Lugn, Berwaldbladets sportredaktion återkommer med rapport från orkestern. Soffliggare är lika svåra att hitta där. Erik Juhlin 26 27

15 Sommartävling Nu är det uppåt väggarna som gäller Två spexiga representanter för slagverkarna vilar ut framför dirigentväggen Enligt traditionen ska vi ha en tävling över sommaruppehållet. I år lämnar vi Rimrik och hans limerickar i fred och går i stället precis som för fyra år sedan till slagverkarnas rum och dess Wall of Fame med en massa dirigenters namnteckningar. Många där är helt omöjliga att tyda men förhoppningsvis klarar du att para ihop de som finns här med rätt foto. En varning dock: Tre av de tolv har hämtats från sidoväggarna och är inte dirigenter utan tillhör en annan kategori, Svenska stjärnor. Därmed inte sagt att katter smugit sig in bland hermelinerna. Har du löst uppgiften? Skriv då ner en rad t.ex. 1C 2E 3B o.s.v. och skicka den till Erik Juhlin, Ängsklockevägen 75, Lidingö eller erikjuhlin@tele2.se senast den 10 augusti Som vanligt lottas biljetter till Concerto Grotto ut bland de bästa. Blir du en av dem som har alla tolv rätt och kommer med i dragningen? Att ingen kommer att ha elva rätt är helt säkert. Rätt lösning och vinnare presenteras i nästa nummer av Berwaldbladet. Trevlig sommar och lycka till! Erik Juhlin A E I B F J C G K D H L 28 29

16 Kalendarium maj sept 2013 Utgåva SRSO=Radiosymfonikerna, RK=Radiokören, EEKK=Eric Ericsons Kammarkör Ring alltid telsvar kvällen före repetitionen för att få veta eventuella ändringar av repetitionstiden. Det är inte alltid säkert att solister också medverkar på den repetition vi får bevista. Gå in i personalentrén i Berwaldhallen och visa medlemskortet för vakten. Torsdag 3 oktober kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Jukka-Pekka Saraste; Baiba Skride, violin SCHÖNBERG: Kammarsymfoni nr 1 /arr Webern/. KORNGOLD: Violinkonsert D-dur op.35 BEETHOVEN: Symfoni nr 2 D-dur op.36 Kalendarium för hela hösten kommer i nästa nummer av Berwaldbladet ca 12 sept 2013 Torsdag 2 maj kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent NN; Andreas Sundén, klarinett DAFGÅRD: Klarinettkonsert uruppförande Tisdag 7 maj kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Malin Broman BRITTEN: Sinfonietta op1 TJAJKOVSKIJ: Souvenir de Florence OBS! Som medlem i Vänföreningen får du utan kostnad delta i samtliga evenemang i kalendariet (utom Concerto Gtotto). Vid orkesterrepetitioner, kom i god tid. Du får sitta var du vill på första raden. Vi är diskreta för att inte störa repetitionsarbetet. Avstängd mobiltelefon! I första pausen bjuder Vänföreningen på juice i övre foajén och bjuder in någon av musikerna eller koristerna som berättar för oss om repetitionsarbetet eller om livet som musiker i allmänhet. Fritt fram för frågor! Tisdag 14 maj kl i Studio 2 i Radiohuset Repetition med RK, dirigent Peter Dijkstra; Terès Löf, piano BRAHMS: Warum ist das Licht STRAUSS: Der Abend RACHMANINOV: Vokalis REGER: O Tod, wie bitter bist du N LINDBERG: Om dagen vid mitt arbete WHITACRE: I thank you God Onsdag 15 maj kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding; Lars Vogt, piano BIRTWISTLE: Earth dances TJAJKOVSKIJ: Pianokonsert nr 1 Tisdag 21 maj kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, RK och barnkör, dirigent Daniel Harding Frank Peter Zimmermann, violin, Sophie Bevan, sopran, Anne Sofie von Otter, mezzosopran, Mark Padmore, tenor HINDEMITH: Violinkonsert BRITTEN: Spring symphony Tisdag 10 september kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Fredrik Burstedt; Andrezj Power, violin HENSEL-MENDELSSOHN: Uvertyr BRUCH: Violinkonsert nr 1 g-moll op.26 RESPIGHI: Trittico Botticelliano Torsdag 19 september kl i Berwaldhallen Repetition med SRSO, dirigent Daniel Harding; Yuja Wang, piano BARTOK: Pianokonsert nr 2 MAHLER: Symfoni nr 10 Viktigt kom ihåg vid repetitionerna! Kritik har kommit från orkestern som blivit störd under repetitionerna av Vänföreningens medlemmar. Det var nu länge sedan vi fick kritik men vi måste se till att behålla skärpan. Vi vill absolut inte bli av med förmånen att få lyssna på så många repetitioner. Först och främst: Försök att vara där i tid. Om du kommer för sent, stäng dörren försiktigt efter dig och sätt dig alldeles i närheten av dörren. Det mest störande har varit de som kommer sent och sätter sig långt fram ovanför orkestern. Musikerna ser mycket mer än du tror. Sena ankomster är det enda som skiljer repetitionerna från konserterna. I övrigt gäller samma självklara regler som vid konserter ingen mobil, inget prat eller prassel med papper eller annat. Prestigefyllt pris till Rick Rick Stotijn, vår holländske stämledare för kontrabasarna med samma befattning i Amsterdam Sinfonietta, har tilldelats 2013 Dutch Music Prize, det förnämsta klassiska musikpriset i Holland. Vi som i Berwaldhallen sett och hört honom spela med en inlevelse och värme långt utöver det vanliga har lätt att förstå juryns val. Ett stort och varmt grattis från Vänföreningen! 30 31

17 Vill du bli medlem i Vänföreningen? Det kan du bli genom att betala årsavgiften (kalenderår) till föreningens plusgirokonto Enskild medlem betalar 250:- och två på samma adress 400:-. Glöm inte ange adress. Även e-postadress om du har sådan. Välkommen! Postadress: Radiohuset 7C Stockholm Telefonsvarare: Hemsida: Två av konstnären Hans Vikstens målningar från Berwaldhallens parkettfoajé har funnit plats i Berwaldbladet: på framsidan livsvandraren som bärs genom livet av musiken och här ovan sångkören.