VAKET. Extra salt. Stormfåglar, pilkar och vrakfiske på 70 distans

Transkript

1 VAKET M e d l e m s t i d n i n g f ö r S t e n u n g s u n d s S p o r t f i s k e k l u b b Årgång 29 Nummer 2, 2006 Sidan två Ordföranden har ordet Säveån Ett vatten i förändring Fiskevårdsgruppen Stenungsund och havsöringen Havsöringsfiske Strandön på västkusten Debatt Inlägg om etik och dragrodd Tio frågor Ingmar Gabrielsson Extra salt Stormfåglar, pilkar och vrakfiske på 70 distans

2 2 sidan För sex år sedan när jag tog på mig ordförandeskapet i SSFK var klubben organiserad i sektioner. Vi konstaterade att sektionerna, framför allt i brist på ledare, inte fungerade. Styrelsen beslöt då att formellt lägga ned dessa tillsvidare. Man beslöt också att klubben åtminstone kortsiktigt skulle drivas av styrelsen. För att klara detta utvidgades styrelsen till 10 ordinarie ledamöter och två suppleanter. Genom denna åtgärd centraliserades verksamheten. Med facit i handen kan man konstatera att detta sätt att sköta klubben misslyckades. Vi hamnade i ett läge där ingenting föreslogs, hände eller gjordes utan styrelsens initiativ och/eller medverkan. Problemet är inte att få medlemmarna att ställa upp och arbeta. Det är mycket enkelt att samla ihop tio man för att göra ett jobb. Problemet är att få några som är villiga att engagera sig, ansvara för, planera och genomföra aktiviteter och verksamheter. Det borde vara så att ingen funktionär i klubben skall ha mer än en funktion/aktivitet att sköta per år. Tänkt om vi kunde få trettio fyrtio av våra trehundra medlemmar att ta ansvar för ett enda litet klubbprojekt per år. Då skulle alla problem vara lösta. Min åsikt är också att styrelsen främsta uppgifter skall vara att ansvara för ekonomi/administration, policyfrågor, generella föreningsfrågor samt externa kontakter. Resten av verksamheten skall komma från medlemmarna. Styrelsen har konstaterat att om klubben skall överleva på sikt finns det bara ett sätt att arbeta. Klubbarbetet måste framgent initieras, drivas och genomföras av medlemmarna inte av styrelsen. Uppgifter måste delegeras och spridas ut på så många som möjligt. Vi måste åter igen dela in oss i sektioner och arbets/intresse grupper. Dessa grupper kan vara såväl permanenta som tillfälliga. I år har följande embryon till sektioner och grupper bildats; Fiskevård, Ungdomssektion, Fisketillsyn, Klubbintendenter och Vaket/ Hemsida redaktion. En arrangörsgrupp borde snarast bildas som tar tag i klubbmöten och fiskeresor. Själv skulle jag gärna vara med i en opinionsgrupp som sysslar med fiskeripolitik och fiskeetiska frågor. Om vi inte engagerar oss snarast i dessa frågor lär det inte finnas något sportfiske i framtiden. Om du har idéer om ytterligare grupper eller vill aktivt delta i någon av de befintliga kontakta gruppledarna eller någon i styrelsen. Klubben står inför ett vägval skall den engagera sig i en mängd olika aktiviteter som den gjort hittills, skall den endast tillhandahålla fiskevatten för sina medlemmar eller skall vi sakta låta den dö. För att inte det tredje alternativet skall bli verklighet måste vi satsa mycket mer på ungdomsverksamheten än vi gör i dag och för att kunna göra det måste vi ha ledare. Det är du som bestämmer hur klubben skall se ut i framtiden. Hör av dig med idéer. Själv kommer jag att fortsätta engagera mig i klubbarbetet men kommer att avgå som ordförande i och med nästa årsmöte. Ha en bra dag, Gösta Ordförande & ansvarig utgivare Gösta Bring bring.gosta@telia.com Besöksadress Göteborgsvägen 2 Postadress Box STENUNGSUND Postgiro Hemsida Vaket Årgång 29 Nummer Redaktion Johan Borgström Gösta Bring Mikael Båth Svante Hultengren Adress för Vaket Mikael Båth Pontus Wiknersgatan GÖTEBORG vaket@ssfk.info Text: Gösta Bring

3 Omslagsbild Dan Skogberg fiskar vid Gule rev Foto Krister Olausson Tore Ottosson Vår vän, redaktör, styrelseledamot och mångåriga klubbmedlem Tore Ottosson avled lördagen den 9 september vid en ålder av 57 år. Tore låg medvetslös fram till sin död efter den trafikolycka han var inblandad i den 22 augusti. Tore kommer att saknas av många då han var mycket aktiv inom sportfisket och utan tvekan en av de kunnigaste inom området. Svante Hultengren Under hösten har Svante, som äger Naturcentrum i Stenungsund, blivit ny redaktionsmedlem. Svante kommer inledningsvis främst att fungera som teknisk backup för att säkerställa att vår tidning kan komma ut även i framtiden. Utgivningsdatum Vaket har fått nya utgivningsdatum för att ge redaktionen bättre pressläggningsperioder. Det första numret kommer på vårkanten och det andra ett tag före jul. Du skickar ditt material som vanligt enligt adressen till vänster. 2 Ledare Gösta Bring Ordföranden har ordet 4 Notiser och program Redaktionen Information och händelser i klubben 6 Fiskevårdsgruppen Richard Torkar vandring och lek 8 Strandön Joakim Olsson Havsöringsfiske på västkusten 10 Magnus fiske Magnus Örberg Magnus skriver om sommarens fiskeäventyr 12 Säveån Johan Borgström och Mikael Båth Öringfiske i ett riktigt vackert strömvatten 20 Havsfiske Krister Olausson Gule rev och stormfåglar 22 Debatt Anders Blom Svar på tal om dragrodd 24 Debatt Mikael Båth Ett skämt fiske 26 Tio frågor Robert Etander Denna gång intervjuas Ingmar Gabrielsson 27 Klubbfunktionärer 2006 Redaktionen Dom som har hand ôm èt 28 Galleriet Magnus Örberg Funäsdalen index Vaket, Nummer

4 notiser och program Lördagen den 4 november Familjedag vid Lysevatten klockan 10:00 med avelsfiske, poängpromenad, korvgrillning och upptagning av båtarna. Detta är utan tvekan en av de trevligare träffarna vi har inom föreningen och vi rekommenderar verkligen alla som inte varit med tidigare att boka in denna dag i kalendern. (De som har varit med tidigare har också redan bokat in dagen i kalendern.) Lördagen den 11 novembar Avelsfiske i Krokevatten. Samling vid parkeringen klockan 10:00. Har du inte besökt Krokevatten tidigare är detta ett utmärkt tillfälle för att lära sig vägen och få bra tips från dem som kan vattnet sedan tidigare. Torsdagen den 8 februari Årsmöte i klubblokalen. Mötet börjar klockan 19:00 som vanligt och alla medlemmar som vill vara med och bestämma om föreningens framtid är hjärtligt välkomna. Kallelse skickas ut i god tid före årsmötet till alla medlemmar. Lördagen den 10 februari Familjepimpel på Ålevatten i samarrangemang med Anråseåns FVO och ST-tidningen. Mer detaljer om denna dag kommer senare på vår hemsida. Torsdagen den 29 mars Klubbmöte klockan 19:00 i klubblokalen. Det kompletta programmet presenteras på vår hemsida så fort detta är fastställt. Lördagen den 14 april Havsöringsfiske för juniorerna. Alla samlas vid klubblokalen klockan 10:00 för vidare transport ut till fiskeplatsen. Vi fiskar sedan fram till klockan 14:00. För att delta krävs föranmälan till Krister Olausson på telefon så tidigt som möjligt. Tisdagen den 1 maj Familjedag vid Lysevatten med utsättning av yngel från avelsfisket i november. Båtisättning, korvgrillning och poängpromenad. Samling på stranden klockan 10:00. Som vanligt finns det helt aktuella programmet på vår hemsida och på anslagstavlan hos Björns i Stenungsund. FISKE - FISKEKORT - VAPEN - AMMUNITION BÅTUTHYRNING - FRITIDSKLÄDER Medlemmar i SSFK har 15% RABATT! -SSFK s Anslagstavla! -Vi har SSFK-gästfiskekort hos oss! -Det senaste skvallret! -Heta tips! -Fiskeprylarna Du bara måste ha! -Båturhyrning med hemliga kartor! -Alla sorters beten, vad Du än fiskar med! -Storfiskregistrering gör Du hos oss! -Kläderna som håller Dig varm och torr! -Glöm inte medlemskortet! Text: Redaktionen

5 Gösta Bring, Stenungsund, tilldelas Sportfiskarna Västs högsta förtjänsttecken i silver. Gösta Bring gjorde, genom sitt arbete inom petrokemin, många tjänsteresor till Island där han tidigt kom i kontakt med laxfisket. Gösta är en inbiten sportfiskare som, tillsammans med fiskeprofessorn Hultberg, fiskar mycket i våra sjöar, i Västerhavet och i Norge. Bl a så har Gösta tagit en 6 kilos lax på lättspinn i Anråseån i Stenungsunds kommun. Gösta kom med i Stenungsunds SFK 1979 och var under åren ledare för klubbens havsfiskesektion, därefter har han varit fritidsgruppledare, studieledare och från 2001 ordförande i klubben. Gösta är en lugn och eftertänksam person med ett mycket starkt engagemang i miljö- och fiskevårdsfrågor. Han har alltid värnat om Hakefjorden och det var naturligt för honom att engagera sig i åtta fjordar-projektet, där han är en av de drivande krafterna. Gösta har genom sitt utåtriktade arbete för sportfisket i Stenungsunds kommun skapat mycket goda kontakter med kommunledningen vilket många gånger har gynnat sportfisket i kommunen. Gösta har också mycket goda kontakter med olika miljö- och fiskevårdssammanslutningar bl.a. då Svenska Naturskyddsföreningen. Gösta är en av dem som deltar i och sköter den fiskodlingsverksamhet som Stenungsunds SFK bedriver. Gösta är ett föredöme för en klubbsportfiskefunktionär då han med liv och lust ger sig in i debatten om sportfiskets framtid, inte bara i klubben utan också i distriktet och framför allt i förbundet genom att medverka vid årsmöten, kongresser och andra sammankomster. Det är sportfiskare som Gösta som gör att vi kan fortsätta att tro på sportfisket i det här landet och framförallt då i det här distriktet. Det är med stor glädje vi idag tilldelar dig, Gösta, distriktets högsta utmärkelse, förtjänsttecknet i silver Owe Ohlsson, Ordförande Sportfiskarna Väst Välkommen till Ammarnäs! Flugfiskarens paradis är kanske att ta i, men ett av Sveriges absolut bästa fiskeområden kan vi erbjuda. Kombinationen av STF-vandrarhem, Wärdshus och Fiskecentrum, på ett och samma ställe, ger dig en bekväm tillvaro i Ammarnäs, om du så önskar. Hos oss finns möjlighet att laga mat, tvätta, duscha, äta på Wärdshuset, köpa fiskekort och en massa andra saker som gör livet gôtt att leva. Vill du inte bo på vandrarhemmet ordnar vi gärna en stuga åt dig och dina vänner eller varför inte ta med hela familjen? Vi erbjuder förstklassigt fiske efter öring, harr och röding. Sjöar och strömvatten i mängd ger dig massor med alternativ. Vandra ut över fjällvidderna eller parkera en bit från vattnet, det är du som väljer. Ring oss på telefon Ulf och Bodil Kallelse till årsmötet 2007 skickas ut till alla medlemmar separat. Vaket, Nummer

6 vandring och lek Under våren och sommaren har undertecknad, tillsammans med Kenneth Henriksson, varit på några turer längs våra åar i Stenungsunds kommun. Att få följa med Kenneth har varit mycket intressant tack vare hans otroliga kunskaper om havsöringens ekologi. Samtidigt har han visat mig platser som jag trodde var helt omöjliga för havsöringen att överleva på, men som likväl visade sig hysa stora mängder årsyngel. Under sommaren började en plan utformas för hur vi ska kunna utveckla biotoperna för havsöring i vår kommun. Märkligt nog är det mycket små åtgärder som behövs för att på kort sikt kunna ge havsöringen en betydligt större chans att leka. Åtgärderna har vi diskuterat främst med Niclas Åberg (Svenska Naturskyddsföreningen), som nyligen tillsammans med ett antal partners (bland andra SSFK) fått sig tilldelat en större pott pengar för att förbättra havsöringens möjligheter att nå åarnas lekområden i Stenungsund kommun. I augusti var vi, Niclas, Kenneth och jag, och tittade på flera åar för att prioritera behoven av åtgärder. Det mesta av arbetet för SSFK:s räkning kommer att ske under I år har Niclas haft gott om händer till sin hjälp, främst från personal på Mariagården i Stenungsund. Givetvis så finns det alltid, för den intresserade, möjligheter att bistå Fiskevårdsgruppen och Niclas (mer information nedan). I korthet har följande saker utkristalliserat sig under våra diskussioner och turer längs åarna i Stenungsund. fiskevårdsgruppen Först och främst finns det ett mycket allvarligt vandringshinder i Stenunge å vid Mariagården (nära industrirakan). Vandringhindret består av en enkel promenadbro som rasat över ån och som tillsammans med diverse skräp effektivt satt Den raserade gångbron vid Mariagården är ett effektivt vandringshinder idag. 6 Text & foto: Richard Torkar

7 stopp för havsöringens lekvandring (se foto). Tidigare har havsöringen kunnat ta sig vidare upp i åsystemet, men det är tveksamt om den klarat det i år. Detta prioriterades som viktigast att åtgärda under augusti-september. Likaså behöver fisksteget vid industrirakan (nära OK bensinstation) förstärkas så att det håller permanent. Om så inte sker finns det på sikt risk för att havsöringen får problem att ta sig förbi till åns övre delar och lekplatser. Ovanstående uppgifter har ansetts vara viktigast i år. Utöver dem fanns ytterligare några saker som bedömdes kunna genomföras under För det första borde lekgrus och sten placeras ut i de övre delarna av Munkerödsbäcken, som får anses ha idealiska förhållanden för havsöringsreproduktion (se foto). Dessutom kommer förhoppningsvis flera galler i vägtrummor att tas bort i Nösnäsbäcken och Solrosbäcken (för det krävs emellertid tillstånd). Täta galler stoppar fiskens möjlighet att vandra tilll lekbottnarna. De två små bäckarna är en onyttjad potential för havsöringens reproduktion. Båda har vatten hela året enligt de boende i området, men havsöringen hindras att gå upp i bäckarna och leka av några märkliga konstruktioner i början och slutet av flera vägtrummor (se foto). Gallren samlar upp smågrenar och annat skräp, som täpper till trumman och effektivt hindrar en havsöring att ta sig igenom. Genom att minska antalet stänger i gallren, alternativt ta bort dem helt, så kommer vi att öppna bäckarna för havsöring igen. I korthet är ovanstående ungefär vad som bör ha hunnits med i år. Under 2007 kommer en satsning att genomföras på att lägga ut sten och lekgrus i flertalet åar och bäckar i kommunen. Då kommer medlemmarnas hjälp att behövas! Intresserade får gärna anmäla sig till Niclas eller mig (se telefonnummer nedan) så vi kan starta upp verksamheten direkt utan att behöva jaga folk. Ett flertal har lovande nog redan hört av sig! Richard richard.torkar@gmail.com Richard Munkerödsbäcken med sina lekbottnar. Niclas laxakungen@spray.se Vaket, Nummer

8 havsöring vid strandön Det var på långfredagen i våras, som jag och Lucas tog oss iväg för att möta upp Krister Olausson, hans fru och deras barn, Liv och Karl. Krister skulle visa oss hur man fiskar havsöring. Krister är veteran på havsöringsfisket kring Stenungsund och vi hade stora förhoppningar om ett lyckat fiske. Med Krister följde Jonas Sandahl, en kille från Orust, som också var sugen på att fånga sin första havsöring. Krister tog hjälp av sin kompis, Henrik, som kände till området där vi skulle fiska. Destinationen var Strandön vid Ljungskile. Vi hämtade upp Henrik vid Laxens hus och han visade oss vägen till Strandön där vi tog på oss vadare och riggade spöna. Första kontakten med fisk får Kristers son Karl. Trodde han, för det visade sig att det var en tångruska. Ingenting händer på en halvtimma och vädret blir bara sämre så vi flyttar oss till den bästa viken på där Henrik redan har stått en stund. Jag och Lucas går försiktigt ut i viken. Krister varnar oss för att inte börja där det är djupare, eftersom fisken kan stå väldigt grunt och långt inne. Men han pratar för döva öron och jag och Lucas ställer oss mitt i viken nästan intill varandra. Och på något konstigt sätt fastnar linorna som vanligt i varandra när vi fiskar och jag får reda ut trasslet. Samtidigt börjar himlen att klarna och vinden avtar. När jag äntligen är klar så flyttar vi långt ifrån varandra och jag börjar mata kast. Efter ett tag går allting som på räls och jag drömmer mig bort. Och självklart kommer hugget just då! Först känner jag bara att det tar stopp vid intagningen, men jag reagerar inte. När linan börjar dras ut fattar jag. Jag ropar: Fisk!, och klipper till med ett mothugg. Från andra sidan viken skriker Lucas: Härligt Jocke, härligt! ungdomsgruppen Öringen drar inte särskilt mycket utan rullar precis under ytan. Jag försöker hitta någonting att stå på då jag har vatten upp till bröstfickan på vadarna. Jag hittar en sten att ställa mig på och känner mig lite bekvämare. När fisken börjar tröttna går jag mot Krister, som Joakim drillar havsöring och resultatet kan ses på nästa sida. Text: Joakim Olsson Foto: Benny Larsson

9 står vid stranden för att landa den. Öringen har fortfarande mycket krafter kvar och varje gång jag får in den mot land drar den ut igen. På tredje försöket får Krister tag i den, drar upp den på stranden och tar loss flugan. Han uppskattar den till 1,3-1,4 kilo. Efter en kort posering inför kameran låter jag den långsmala besan gå tillbaka och den simmar majestätiskt ut på djupet. Lucas, som ännu inte fått någon havsöring, är lite sur då jag redan har fått fem och han säger lite skämtsamt: Får du en till så slår jag dig! Jag skrattar och sätter mig för att fika och prata med Krister och de andra. Här och där ser vi vak, men alla är utom kasthåll. Efter fikat och en översyn av tafsen efter fajten går jag tillbaka ut i viken. Nu är det nästan klart på himlen och sporadiska pålandsvindar. Vattnet är emellanåt spegelblankt och det är nästan svettigt i vadarna. Jag fortsätter att kasta inåt land enligt Kristers uppmaning. Och strax efter jag gått ut kommer nästa havsöring. Smack! Fisken hoppar i hugget och jag ser den innan jag känner den. Mothugg! Den här öringen är lite mindre men kämpar nästan mer. Jag ropar till Lucas att jag har fisk och han ser verkligen ut att vilja slå mig. Han ändrar sig tydligen och kommer ut i vattnet för att hjälpa mig. Öringen är lätt att håva och vi går iland med fisken för en snabb fotografering. Fisken är så fin att jag inte vill släppa den. Jag vill hålla den för alltid, men en stund senare simmar även denna besa iväg med en rejäl snärt med stjärtfenan. Jag följer den med blicken tills den försvinner och går sedan upp och sätter mig, medan Lucas gör allt han kan för att få en öring. Sedan den här dagen har Lucas kallat mig besan. För första gången under dagen greppar Krister spöet och visar sina superflugor, som han har fått så mycket fisk på att dom är slitna - man ser knappt mönstret. Han säger: Såhär ser äkta havsöringsflugor ut! Han knyter en på tafsen och går ut i vattnet. Jag tänker tillbaka på öringarna och de sköna fajterna. Efter en halvtimma kommer Krister tillbaka och säger att vi nog skall tänka på att flytta på oss. Sagt och gjort, vi tog vårt pick och pack och gick till nästa vik. Där blåste det nästan kuling och det var stört omöjligt att kasta. Till slut skulle Krister bara testa den sista viken, som han sa var bra, men han fick ingenting där heller. Så vi gav upp, packade ihop och gick tillbaka till bilarna. Det var en skön dag med trevligt sällskap, fin natur och havsöringar. Skitfiske på er! Joakim Vaket, Nummer

10 från kenya till sörfors Efter en lång vinter och svår längtan att få komma ut på riktigt fiske kom jag äntligen i väg på säsongens första fiskeresa. Tillsammans med ett gäng jobbarkompisar begav jag mig av upp till Funäsdalen. Vi hade tajmat in resan med sommarens första riktiga värme. Efter att ha suttit instängd på ett kontor i ett år kändes det befriande att befinna sig i lugnet som bara fjäll och strömmande vatten kan erbjuda. Mest tid tillbringade vi vid Funäsån där ett antal mindre öringar fångades, men inte någon av de där baddarna som simmar omkring i mina drömmar. Som flugfiskare får jag skylla på att vattentemperaturen kanske inte var rätt, kläckningarna hade inte kommit igång eller något annat. Bara jag slipper erkänna att jag helt enkelt inte är tillräckligt bra. En dag tog vi oss upp på fjället för att prova lyckan i några av alla hundratals tjärnar som finns där. Knubbiga öringar i Kenya? När den efterlängtade semestern äntligen började styrde jag och min sambo kosan mot mitt hemland, Norrland. Vi tog omvägen via Afrika och åkte ut på savannen för att titta på alla konstiga djur som finns där. Efter vistelsen i Kenya kunde jag konstatera att den gemene fiskaren i Kenya står inför helt andra problem än vad vi är vana vid i våra svenska vatten. magnus fiske I ett tjärn, som var lika stor som en halv fotbollsplan, fångade Jörgen resans största öring. Det var en fantastisk öring på knappt ett kilo. På hemvägen vandrade vi över en ås där vi stannade till för att på avstånd betrakta ett litet tjärn. Hittills hade vi knappt sett ett vak på hela resan men i detta lilla tjärn plaskade det som i värsta gäddvassen. I denna lilla göl upplevde jag ett riktigt drömfiske, som man annars bara läser om i fisketidningar. Två veckor senare stod vi på Arlanda igen med bubblande magar och kunde fortsätta våran färd mot Norrland. Vi gjorde ett stopp i Hälsingland där mina föräldrar har en sommarstuga. Där kunde jag bara konstatera att jag föredrar den svenska grillmaten framför afrikansk husmanskost. Fisket i Hälsingland hör nog inte till det riksbekanta. Nästan överallt finns bäckar och åar som är fulla med fisk. Och som överallt annars i Norrland köper man fiskekortet till dessa bäckar/åar på Statoil eller hos en gammal gubbe bredvid ån. Priset ligger oftast kring den hutlösa summan av femtio kronor. I två dagar var vi vid det lilla samhället Bergsjö och fiskade. Eftersom det inte hade regnat på hela sommaren var det knappt att det rann något vatten alls i ån och jag var lite skeptisk till om där fanns någon fisk. Men visst fanns det fisk. Och gott om det som det verkade. Man behövde bara lägga ut flugan och så small det på en harr direkt. 10 Text: Magnus Örberg Foto: 1.Stefan Whålander, 2-3 Magnus Örberg

11 Tre världar hemma Resan gick sedan vidare upp till byn Sörfors utanför Umeå där jag vuxit upp. I dessa trakter finns mer fiskeställen än det finns sandkorn i Sahara, det var bara att välja. Vi valde Öreälven. Vi samlade ihop ett kompisgäng och satte oss i bilen för att köra upp till samhället Bjurholm. Bjurholmarna har alltid gått mot strömmen så här sålde man fiskekorten på Uno-X och tog sextiofem kronor. Öreälven bjöd på ett semesterfiske av världsklass. Det blev lika mycket korvgrillning och bad som fiske det bästa från tre världar. Även här var vattenföringen ovanligt låg, men precis som i Bergsjö högg harren hela tiden. Sista veckan av semestern satte vi oss i bilen och åkte upp till det mycket mer kända Ammarnäs. Ammarnäs behöver ingen närmare presentation här och alla vet att man åker dit för den extremt grova öringen. Vi hade hyrt en stuga i stugbyn. För min sambo var det en resa in i det okända i dubbel bemärkelse. Dels för att Norrlands inland på dessa bredgrader kan få en att känna av lappsjukan som ingen annan plats jag besökt. Dels för att vi hade med det klassiska spelet Drakborgen som uppmanar deltagarna att bege sig in i en borg för att söka efter en skatt som vaktas av en drake. Utfallet blev som väntat - ingen storöring för mig och Eva stötte på några illmariga troll och gick ett dramatiskt öde till mötes innan hon ens hittat skattkammaren. Även i Ammarnäs var vattenföringen extremt låg och jag skyller på att öringarna gått och gömt sig i någon djuphåla. Men vi hade ändå några underbara dagar där uppe. Även om inte öringen ville hugga så var inte harren sen att ta flugan när den blöttes i strömmen. Är det något jag har lärt mig i sommar så är det att harren alltid ställer upp även om vattenföring och väder inte stämmer. Slutligen vill jag passa på att tacka min sambo Eva för att hon följt med på alla fisketurer under semestern. Magnus Vaket, Nummer

12 säveån Måste man gå över ån efter vatten? I vilket fall behöver man inte åka längre än till Lerums kommun och Säveån för att nå en bedårande ström med en egen, stationär öringstam. Men hurdana är förhållandena där och hur ser framtiden ut? En regnig höstdag gav sig Vakets redaktion till platsen för ett samtal med två representanter för åns förvaltning. Det visade sig var långt ifrån självklart att fisket efter Säveåns brunöring kommer att överleva! Prognosen siade om uppehåll till kvällen, men när vi träffar Michael Bergström och Roland Eriksson vräker regnet ned. Vi spänner upp ett regnskydd och häller upp kaffet. Skogen och grönskan kring ån är imponerande kraftfull och vildheten ackompanjeras av ljudet från de brusande strömmarna. Ändå är det bara ett par-tre utsparkar bort till den lokala fotbollföreningen Floda IF:s anläggning, och ytterligare någon till E20. Sparkar man bollen åt andra hållet landar den på Banverkets dubbelspåriga järnväg! öringfiske och laxtrappa reportaget Michael är sekreterare i Floda sportfiskeförening sedan 1999, engagerad i klubbens fiskevårdsgrupp och fiskevakt enligt ett rullande schema. Liksom undertecknad gjort, träffar man honom ofta på Tullängsbron vilken också är platsen för vårt möte. Roland är också medlem i föreningen och dess fiskevårdsgrupp. Därtill utgör han del av fiskevårdsgruppen för Säveåns övre fiskevårdsområde. Båda bor i kommunen och har stor kännedom om vattnet och förhållandena kring det. För att redogöra för de insatser som gjorts för att förbättra fisket och miljön vid Säveån erinrar de sig hur fisket förvaltades på sträckan mellan Floda och Hedefors, innan det nuvarande fiskevårdsområdet tog över. Sträckan disponerades av SSG fram till 1976, berättar de. Därefter sålde kommunen fiskekort och man hade ingen egentlig kontroll på fisket. Man kan nog i princip säga att sträckan var utfiskad. Det bedrevs en annan typ av fiske då och man tog inte hänsyn till hur mycket fisk ett vatten tålde att lämna ifrån sig. Ovan ses en fin öring som precis skall återutsättas vid Floda. 12 Text: Johan Borgström Foto: Mikael Båth (s15,16,19), Johan Borgström (s13) och Roland Eriksson (s12)

13 Strömvatten som Säveån bjuder ofta på magiska stunder i svinottan. I vilket fall hade det skett en kraftig nedgång av fisket. Så kontaktade Kristian Pedersen vår förenings nuvarande ordförande, Staffan Gustrin, och man arbetade fram de nuvarande formerna för förvaltningen bildades Floda sportfiskeförening och i regi av Säveåns övre fiskevårdsområde övertog man ansvaret för fisket på sträckan tillsammans med Stenkullens sportfiskeförening. Gradvisa förändringar Några akuta åtgärder vidtogs inte, men en gradvis förändring till det bättre skedde i och med en tilltagande uppmärksamhet för miljöfrågor och ett långsiktigt arbete. De ansvariga föreningarna har tillsammans 15 kort per dygn (fem till Flodaföreningen och tio till Stenkullens) för sina cirka 150 medlemmar. Båda föreningarna har väntelistor för nya medlemmar och prioriterar boende i kommunen. Flodaföreningen har ungefär 50 medlemmar och Stenkullens sportfiskeförening cirka 100. Till allmänheten säljs tolv kort till den övre sträckan och åtta kort till den nedre fram till första juli. Därefter är antalet kort inte begränsat och korten gäller då för hela fiskesträckan. 87/88 var inget vidare fiske, erinrar sig Michael, men därefter har det varit helt OK. Danicakläckningarna under de tre första åren av nittiotalet var bra till exempel. Med det illustrerar han hur svårt det är att egentligen veta hur mycket fisk och som finns eller funnits i ån liksom hur god tillgången på insekter varit. Man har saknat undersökningsmaterial att referera till. Föränderliga förhållanden som vattentillgång och cykler för kläckande insekter kan plötsligt ge intrycket av godår även om både Roland och Michael verkar överens om att förhållandena var dåliga under åttiotalet. I början av nittiotalet gjordes stödutsättningar av öring, berättar Roland. Vi har fisk gående i odlingar så vi har en genbank om något skulle gå på tok Vi har haft hjälp av Johan Höjesjö, som är fiskvetare vid zoologen på Göteborgs universitet och medlem i vår förening. Han har hjälpt till vid fiskvårdsarbetet och bland Vaket, Nummer

14 annat gjort en inventering av nattsländearterna vid Floda reningsverk. Man måste dokumentera det som finns för att sedan kunna gå tillbaka och jämföra, så att man inte famlar i blindo. Vid Floda centrum har vi skapat en referensyta på kanske 10 gånger tio meter där vi tog bort all växtlighet för att därefter notera förändringar, fyller Michael i och nämner en av ett otal mindre insatser som föreningarna ligger bakom. Skötseln av vattnet har inneburit restaurering av lekplatser genom att bära ut grus och strömsätta vattenpartier genom att lägga ut större stenar. Vidare att rensa ån från växtlighet och undersöka faunan i form av el- och sparkfisken (botten rörs upp för att fånga upp insekter och larver). Man har även fiskat ut en hel del gädda med hjälp av ryssjor fångades en gädda på 12,1 kilo! Nu sätter vi ut ryssjor vartannat år, berättar Roland. Att ta bort gäddorna helt är inte önskvärt, då beståndet av vitfisk förmodligen skulle öka istället. Intresset för fisket har konstant varit stort, men förhållandena har ändå krävt återhållsamhet. Fiskare och klubbmedlemmar blev fler samtidigt som det blev svårare att få fiskekort. Vi har varit bakbundna, säger Michael och syftar förmodligen på att begränsningarna för att nå ett fiske av bättre kvalitet har gjort det mindre tillgängligt. Vi begränsade antalet fiskare och mängden fisk som får tas upp. Inte så att all fisk ska gå tillbaks och att vi praktiserar No-kill men nästan, förklarar Roland. Nu fungerar det bra. Exklusivt fiske för alla Fisket skulle kunna uppfattas som en sysselsättning för en liten utvald skara, som vill reportaget ha det för sig själv och som helst ser att inga öringar lämnar ån. Det sägs till exempel att öringen inte smakar särskilt bra om någon till äventyrs skulle få för sig att ta hem och laga till den eller om man tvingas avliva en skadad fisk. Ryktet verkar vara Michaels åsikt även om han ler lite urskuldande när vi ifrågasätter hans uppriktighet: Öringen som fångas på sträckorna här uppe vid Tullängsbron smakar inte bra. Jag tycker inte det! Roland fyller i och förtydligar deras ståndpunkt för att undanröja alla tvivel: Fisket ska vara tillgängligt för allmänheten, annars fyller det ingen funktion. Deras uppfattning om dagens fiske återger ett småskaligt, men rikt fiske i första hand med fluga. Som ett illustrerande exempel på de omväxlande förhållandena ån erbjuder erinrar sig Roland ett oåterkalleligt minne: Vattennivån 1993, var rekordlåg. Fisken började inta sina sommarståndplatser och i kombination med kläckningen tog det fart. I höljan nedanför Tullängsbron vakade stor fisk överallt. Jag var som ett litet barn, visste inte vilken fisk jag skulle fiska på, fastnade med flugan i träden och gjorde alla möjliga misstag. Och fick inte nå n! Båda förespråkar fiske med torrfluga. Det är därför vi fiskar här, säger Roland med emfas. De flesta platserna som är utmärkta på kartan är bra fiskeplatser även om vi förstås ofta har olika favoritställen, säger Michael. 14 Säveån - ett vatten i förändring

15 Många besökare har under de senare åren vittnat om fångster av liten fisk och både Michael och Roland håller med om att det finns gott om liten öring i ån. Dagar finns då man bara har sett stor fisk, säger Michael. Så de större finns där. Jag har till exempel tagit en på 60 centimeter och ungefär två kilo, men normalfisken ligger mellan 30 och 37 centimeter. Den största fisken jag har tagit i år vägde 7 hekto och det var en id! Det finns mycket ung fisk i ån, men den växer, fortsätter Roland. Storöringen har vi här, men det krävs rejält med mat på ytan för att de ska lockas att stiga. Och konditionen på fisken här är i snitt bättre än i andra vatten som jag fiskar i. Enstaka öringar kring tre kilo har fångats. Just för att ta hänsyn till åns och öringens föränderliga förhållanden är fiskesäsongen i Säveån kort. Den börjar först 15:e maj och slutar 31:a augusti. Lång remisstid Fiskevårdsarbetet är förstås långsiktigt och sker med försiktighet. Michael förtydligar hur han ser på fiskevårdsområdets uppdrag: Vi har sett det som vår uppgift att underlätta för öringen. Roland fortsätter: Vi ska se till att det inte blir sämre. Att behålla nivån, fyller Michael i och verkar med det finna ord för ett av engagemangens viktigare syften skrevs ett första utkast till en fiskevårdsplan, berättar Michael. Den godkändes förra året. Det tog med andra ord tio år innan reglerande instanser som Svenska Naturskyddsföreningen och Länsstyrelsen granskat, kommenterat och Vi är väldigt måna om våra yngel, förklarar Roland. Vi vill ge dem en chans innan folk vadar ut i lekplatserna. Att fisket stänger i slutet av augusti beror på att du då kan plocka allt för mycket fisk allt för enkelt samtidigt som vattnet oftast är alldeles för lågt. Ett par fiskare nedströms Tullängsbron en fin junidag Vaket, Nummer

16 godkänt planen. Man anar hur de organiserade flugfiskeintresserade uppfattar sig som en liten marginell grupp, som måste träda varsamt men samtidigt enträget fram för att tillvarata sina intressen. Det tog tid innan man till exempel hos SNF förstod att vi hade ett naturintresse. De såg kanske framför sig oförsiktiga arbeten med grävmaskiner, oljespill och sådant, säger Michael och ger intryck av att vara en smula luttrad. Floda reningsverk släpper ut näring som nattsländorna drar nytta av medan de mer känsliga dagsländorna kläcker längre ned i ån. Nattsländorna tycks ha ökat utan åtgärd av den anledningen. Vi är kanske snart av med denna skillnad helt då det finns planer på att dra en tunnel ned till Ryaverken, men då riskerar vi bli av med vattnet också! Mjörn och Sävelången tar upp mycket av andra eventuella föroreningar, fyller Michael i. Ingen av dem tycker att utsläppen från Floda reningsverk har inneburit några större problem. reportaget En större risk är väl egentligen om det sker någon olycka under någon transport med långtradare eller tåg och det till exempel rinner ut diesel eller något annat giftigt i ån, menar Roland. Nu vill Banverket dessutom utöka antalet tågspår från två till fyra på sträckan mellan Floda och Lerum. Fiskevårdsplanens huvudsakliga syfte är att förbättra biotoperna i fyra olika områden vid ån. Vad gäller insektsproduktionen tvingas man förhålla sig till åns reglering i kraftverksdammarna. På sträckan mellan Floda och Hedefors finns två kraftverk, som påverkar flödena på fiskesträckan, Floda Centrum och Hillefors. Båda ägs av Lerum Energi. De producerar inte ens 1 % av Lerums energiförbrukning, säger Roland. Roland Eriksson, Johan Borgström och Michael Bergström i samspråk. 16 Säveån - ett vatten i förändring

17 Uppströms fiskesträckan påverkas flödena av ytterligare två kraftverk, Torskabotten vid Näs och Solveden mellan Mjörn och Sävelången. De som jobbar för bolaget förstår ju inte det här, säger Michael, och syftar förstås på de grannlaga vattenförhållanden som skapar de bästa förutsättningarna för öringen och fisket efter den. I slutet av nittiotalet kom automatreglering av kraftverkens dammluckor. I och med att de inte längre sköts manuellt har det inneburit ett mer ojämnt vattenflöde, vilket fisket är väldigt utsatt för, förklarar Roland. Regleringarna stör fisken och emellanåt sopar flödena till exempel bort insekterna eller också torrläggs larverna. Ser man frågan ur Naturskyddsföreningens synvinkel intresserar de sig gärna för småskalig vattenkraft, som alternativ energiförsörjning och då vinner öringfisket inte riktigt gehör. Det är förstås en fråga om att vi har olika synsätt och prioriteringsordningar. Kolahalvön i Säveån? Roland torgför en tanke som han egentligen inte ser som genomförbar i nuläget, men som på sikt kanske skulle vara av godo för fisket: Om man tittar på hur de sköter öringfisket på till exempel Kolahalvön, så har de viloperioder på sträckorna där man fiskat under ett par veckor. Fisken störs av en veckas fiske. Här skulle man kunna tänka sig att man fiskar exempelvis varannan dag, men så har det inte varit någon annanstans i Sverige. Vi är inte mogna för det än, konstaterar Michael. Genom historien har här byggts kvarnar och genomförts andra byggen som förändrat och påverkat miljön vid ån, säger Roland. Michael illustrerar också hur omständigheter man inte rår över påverkar förvaltningsuppdraget: Ån är ju föränderlig. Stormen Gudrun förstörde ju en del fiskeplatser samtidigt som det bildades nya. Gradvis närmar vi oss frågan kring åns och strömmarnas framtid. Det i Västsverige unika fisket på en lokal öringstam i strömmande vatten riskerar att förändras. Ånyo har planerna på att bygga en laxtrappa vid det för laxen definitiva vandringshindret, Hedefors damm, och kraftstationen där väckts. Det har aktualiserats i projektet Natura 2000, som skapats för att tillvarata, bevara och utveckla särskilda och intressanta naturlokaler i EU-länderna och via EU:s administration. Både Roland och Michael förefaller inta en förhållandevis avvaktande attityd till planerna, kanske för att undvika en onödig och fullkomlig konfrontation med förespråkarna för byggandet av laxtrappan. Likväl är de pålästa och deras ståndpunkt tydlig. Jag är ganska kluven till den här frågan, men jag fiskar inte lax längre det är dö tråkigt!, säger Michael som om han helst skulle vilja skjuta hela frågan från sig. En i sammanhanget debatterad fråga är huruvida laxen, innan fallet i Hedefors började nyttjas i mänsklighetens tjänst, kunde ta sig längre upp i ån. Frågan har möjligen fått överdriven betydelse, men skulle kunna vara ett argument för dem som vill utveckla miljön så som den varit tidigare i historien. Man har gjort vissa antaganden om att det har gått upp lax uppströms Hedefors tidigare, men det finns inga dokumenterade tvistemål kring laxfiske som bekräftar det, säger Roland och hans utsaga bekräftas av Länsstyrelsens rapport i ärendet (2005:60). Jag tror inte laxen kunde passera Hedefors innan kraftverket byggdes. Vi var på ett symposium om atlantlaxen där smoltens överlevnad i havet beskrevs Vaket, Nummer

18 som det stora problemet, fortsätter Roland. För mig känns det som man angriper problemet i fel ände, när man då förespråkar att riva alla vandringshinder allt längre upp i åarna. Michael fyller i och beskriver hur deras intresse bemötts en smula irrelevant: Vi har varit på flera möten om det här och fått frågan: Är ni motståndare till laxen? Och det är vi ju inte! Undersökningar visar vad man har beställt, säger Roland. Om det kommer upp lax här blir det lite mindre plats för öringen, men det stora problemet är vad som händer med den stationära öringen. En rimlig gissning är att den havsvandrande öringen i hög grad påverkar exempelvis genom befruktning den stationära, som i stor utsträckning och på sikt också blir havsvandrande. Precis som i det övriga fiskevårdsarbetet förefaller inga precisa svar finnas på vad som är att förvänta om bygget av laxtrappan realiseras. Hur många sådana här öringvatten finns det?, undrar Roland. Man gör beräkningar på lekplatser för laxen i hektar. Men varje sjö, dammanläggning eller kraftstation nedströms är vandringshinder som kan förenklas. Det man kan förbättra skall och bör man göra nedströms Aspen. Dessutom har jag väldigt svårt att föreställa mig något laxfiske på den här sträckan, då laxen skulle nå den så sent att säsongen huvudsakligen skulle vara förbi. Fiske på lax här är en ren utopi för laxen hinner aldrig upp. Insatsen i projekten är med andra ord risken att det stationära öringbeståndet i stor utsträckning går förlorat. Det man vill vinna är inte värt den skada man riskerar att tillföra, förtydligar Roland och fortsätter: Förra gången frågan var aktuell, gjorde vi klart att fiskevårdsområdet inte ville ha någon laxtrappa. Då var vi i den positionen att fiskevårdsområdet bestämde. Michael uttrycker deras avvaktande och undrande hållning: Natura 2000 är ju vad som gäller. reportaget Att frågan långt ifrån är avgjord och att man inte vet vad som kommer att ske, beskriver Michael med en i sammanhanget väl vald metafor som avslutar vår diskussion: Det kommer att rinna mycket vatten under broarna innan det händer något. Johan Vi ringde till Niklas Egriell, biolog och projektledare på Länsstyrelsen som verkar för Säveålaxens bevarande och att lekplatser uppströms Hedefors ska göras tillgängliga. Är du motståndare till den stationära brunöringen? Absolut inte! I mitt arbete drivs jag av att värna naturmiljön och en rik biologisk mångfald. Fiske är ett ypperligt sätt att uppleva naturen. Jag är snarare ja-sägare till både öring och lax i så fall. Ur Länsstyrelsens synvinkel handlar projektet med en eventuell laxtrappa vid Hedefors om att rädda Säveålaxen för framtiden i ett större 18 Säveån - ett vatten i förändring

19 naturvårdsperspektiv. Fiskvägen skulle tillgängligöra reproduktionsområden för laxen på sträckan mellan Floda och Hedefors. Reproduktionen skulle åtminstone fördubblas enligt uppgift. Niklas tror inte att öringfisket riskerar att gå förlorat om laxtrappan byggs. Det sker förstås en påverkan av proportionerna av lax och öring och en strävan mot en ekologisk jämvikt. Man talar om migration cost då öringen beroende på näringstillgång stannar eller blir havsvandrande, men en viss andel öringar kommer att gynnas av att vara kvar. Jag tror inte på att stänga in fisk utan vi strävar efter att återställa vattenmiljöer och ta bort vandringshinder och skapa fria ytor för den biologiska mångfaldens skull. Jag tycker det vore intressant från naturvårdssynpunkt att få uppleva skådespelet och se både öring och lax leka i de strömmar som finns i Säveån. Laxtrappan kanske inte blir verklighet förrän om ett partre års tid, men jag skulle vilja uppmana de som arbetar i fiskevårdsområdet att komma samman och ta ställning till hur man vill göra och förvalta ett eventuellt fiske efter lax på sträckan. Vi har en fiskräknare i Jonsered och den visar att det stiger fisk redan i maj. Johan I nästa nummer av Vaket har Mikael Båth för avsikt att skriva en artikel om praktiskt fiske i strömvatten. Artikeln kommer att fokusera på fiske efter brunöring, med Säveån som exempelvatten. Naturen kring Säveån är storslagen och det är lätt konstaterat att detta är ett helt unikt område för brunöring. Vaket, Nummer

20 gule rev och stormfåglar Det var på pingstaftons morgon häromåret. Klockan 04:45 stod vi, tolv stycken handplockade, förväntansfulla och yrvakna havsfiskare, på bryggan vid Mossholmen och väntade på Tuna Clipper med skeppare Arne Olsson vid rodret. Han var punktlig som vanligt och hojtade ur styrhytten: Go morgon pojkar! Hoppas ni har gott om pilkar med er för nu åker vi till Gule rev och känner på vraken. Tre killar från SSFK med spetskompetens på vrakfiske var med och bordade skutan, Dan Måsen Skoglund, Torsten Torsken Olsdotter samt undertecknad. Vi var rustade värre än någonsin med cirka 40 kilo pilk och krok, tackel på 0,80-lina samt två spön per gubbe och en massa mat då fisketuren var beräknad till 15 timmar. Resan ut var gudomlig. Att det tog 2,5 timmar att forcera de 70 distansen märktes knappt ty extra salt havet låg som en spegel och akter om oss gick solen så sakta upp och värmde gôtt. Vi hade sällskap av ett par valar på utvägen och även tumlare bröt den spegelblanka ytan - en extra krydda som man sällan får uppleva. När Arne stoppade båten och ekolodsskärmen visade ett spöklikt vrak nere på 110 meters djup stod vi alla vid relingen, snudd på överladdade att få släppa ner pilkarna. Jaaaa, kom igen!, skriker Arne, och bara bubblorna från tolv stycken pilkar syns på ytan. Precis när pilkarna nått vraket kommer nästa skrik. Det var från lillebror Robert som krokat något stort och upp från vraket bändes en torsk på åtta kilo. Under dagen kom det upp massor av goa torskar mellan fyra och tretton kilo och fina gråsejar upp till dryga nio kilo. Även några långor och blekor bet på, men tyvärr inga giganter. Dan med fisk och fågel vid Gule rev. 20 Text & foto: Krister Olausson