INTE BARA TENNIS. Peter Barlach

Transkript

1 INTE BARA TENNIS Peter Barlach

2 INTE BARA TENNIS ISBN Copyright Peter Barlach 2007 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2007 Omslag: Nina Tahko/Bror Rudi, Klas Fahlén Omslagsfoto: Ulf Huett Nilsson Sättning: Bonnier Carlsen Tryckt i Tyskland av GGP Media

3 1. För en gångs skull funkar min backhand. Bra John, snyggt. Och igen, samma rörelse. Nerifrån och upp, bra träff, perfekt, ropar Anders, som står framme vid nät och matar bollar mot mig. Min backhand har alltid varit mitt sämsta slag. Jag har bytt mellan enhandsbackhand och tvåhandsbackhand massor med gånger. Nu har jag bestämt mig för enhandsbackhand, och idag går den in hela tiden. Det där är ju McEnroe, ropar Anders så att det ekar. Inte McEnroe gubbe, det var Federer! tänker jag. Jag är tvungen att titta var den landar. Precis i krysset vid baslinjen. Den hade inte ens Simon Thor tagit. När nästa boll kommer hinner jag inte undan, jag får den nästan i magen. 5

4 Skärp dig, koncentration, skit i om dom sitter, det är inte match nu, skriker Anders direkt. Pinsamt att han fattade. Anders fattar ofta mer än man vill. Som pappa. Fast pappa har inte långt hår och scarf som pannband. Kom igen nu, väser jag tyst för mig själv. Nästa slag träffar jag suveränt. Lagom djupt ner i knäna. Racketen pekar rakt bakåt i backsvingen. Och så behöver jag inte ta i. Jag bara gör, så sitter bollarna där. Äntligen spelar jag som när jag ligger på kvällen och inte kan somna. Vi tar en paus för att hämta bollar. Alla ligger nere vid hans baslinje för ingen gick i nät. Jag gillar den här banan. På ena långsidan är det en bergvägg för hallen är insprängd i ett berg, och på andra sidan är det en läktare på fem, sex bänkrader. På ena kortsidan, bakom mig, är det också en liten läktare. Det känns proffsigt med läktare, det är det jag gillar mest med den här banan. Det enda dåliga är att det är ganska lågt i tak, så man får vara försiktig med lobbarna. Vi är egentligen fyra i gruppen, Madde, Tomas, Ridde och jag, men Tomas har slutat och de andra är borta idag, så jag får lyxig privatlektion. Jag sneglar på klockan. Tio i tre. Fem minuter kvar. Hoppas mamma kommer före stretchingen, så att hon också får se att min backhand äntligen funkar. 6

5 Vi börjar spela igen. Efter en stund hör jag dörren på läktaren bakom mig. Jag vet att det är mamma, men jag tänker inte vända mig om, jag ska inte tappa fokus. Jag fixerar bollen, tillbaka med racketen lagom långt, böjer knäna, lugnt och försiktigt, nerifrån och upp och ramträff. Fan! Anders peppar och säger att det inte gör någonting. Ny boll, nytt slag. Den här gången träffar jag bollen alldeles försent så att den åker upp i taket. Får inte tänka på att någon kollar. Ramträff igen. Jag hör hur hon sätter sig på läktaren bakom mig. Hon tittar säkert bort lite grann för att slippa se mig spela som en kratta. Varför kom hon inte tidigare när jag spelade bra? För att då hade jag inte spelat bra. Nu går alla bollar i nät. Det är omöjligt att få bollen över nätkanten, hur jag än gör. Jag försöker tänka på hur jag ska göra, det går inte. Då tänker jag inte alls, och det går ännu sämre. Jag börjar larva mig. Skärp dig! säger Anders som om han fattade att jag spelade dåligt med flit. Jag skiter i honom. Jag missar ändå. Okej, tack för idag, säger Anders prick fem i, fast han har fler bollar kvar i sin vita bollkorg. Det var bara sista slagen, annars var det ett otroligt 7

6 lyft. Där har du din backhand, äntligen, kul! Jättekul. Jag vill bara slänga racketen i väggen, men jag låter bli och tänker att man borde få beröm för varje gång man inte slänger racketen. Precis som man får skäll när man råkar göra det. Till slut tittar jag upp på läktaren mot mamma, men det är inte mamma. Det är Ricardos pappa. Ricardo spelar efter mig och hans pappa kollar alltid hela träningen. Stackars honom som fick se min skitvärdelösa tennis. Hej älskling, vad bra du var idag. Mammas röst. Mamma reser sig från läktaren på långsidan, där hon aldrig brukar sitta, och går ner mot planen. Hon saxar lätt över bänkarna och kliver nerför läktaren. Mamma är lång och smal, som alla säger att jag kommer bli. När kom du? frågar jag utan att säga hej, vilket jag hinner hoppas att hon inte ska anmärka på. För en kvart, tjugo minuter sedan, svarar hon, och hoppar över räcket till planen med ett smidigt skutt. Du märkte ingenting, du var ju i zonen, så jag sa inget. Anders och jag vinkade till varandra bara. Men vilken backhand. Jag har aldrig sett dig slå såna backhands. Ja, jag tror jag börjar hitta den, säger jag så coolt 8

7 jag kan. Jag känner ett skratt komma bubblande och jag böjer mig snabbt ner för att plocka upp en boll. Jag sneglar på Anders som flinar nöjt mot mig. För en gångs skull ska det bli roligt att stretcha. 9

8 2. Mamma vill att vi ska köpa nya skor. Hon har sagt det några gånger de senaste veckorna, men jag har inte riktigt lyssnat. Jag älskar nya skor men jag hatar att köpa dem. Nu sitter jag och mamma och tjafsar om det i vår mörkgröna Opel. Det är pinsamt att du har stora hål vid stortårna och på sidan, säger mamma. Dessutom är det inte bra för fötterna att spela i trasiga skor. Utanför snöar det massor. Hela jullovet var det nästan ingen snö alls. Nu är det mitten av januari och det är som om vintern säger förlåt att jag kom försent, men nu ska ni få mitt bästa. Dom gamla funkar bra, försöker jag först. Men sedan går jag med på att jag behöver nya. Då tycker jag att hon kan gå med på att vi köper dem en annan dag, 10

9 men det gör hon inte och plötsligt är vi i skoaffären. Skoaffären är stor som en tennishall, med typ en miljon skor. Jag ville åka in till stan och gå på Stadium, men mamma säger att de är billigare här. Jag säger någonting om att de kanske är sämre också, men jag märker att hon inte lyssnar. Mamma stoppar en expedit och rabblar att jag spelar tennis, har trettionio i storlek och att skorna får kosta max fyrahundrafemtio kronor. Expediten är ljushårig med guldiga röda slingor och hon ler hela tiden, fast på ett sätt så att man inte vill le tillbaka. Dessutom har hon massa rosa glittrigt läppstift och det tycker jag är så oskönt när mamma har och ska pussas. Fast det har hon bara när hon ska på fest. Min storasyster Sofie har också läppstift ibland, men henne pussar jag aldrig. Expediten tänker jag absolut inte pussa. Jag ser att hon tittar på mammas hår i smyg. Mamma är gråhårig. Hon hade kolsvart hår tills för några år sedan, då hon började bli lite gråhårig. Men istället för att färga det svart, som alla andra gör för att dölja det grå, så färgade hon det helt grått. Jag tycker att hon är jättefin i grått hår. Mamma och expediten ger mig flera olika skor. Den ena fulare än den andra. Eller så klämmer de el- 11

10 ler är töntiga. Jag kan inte tänka mig något tråkigare att göra just nu. Jag skulle hellre diska åt alla som jobbar härinne, efter deras lunch, försöker jag skämta för mamma. Eller åka runt till alla deras familjer och diska allt för hand efter middagen. Mamma är på ett annat spår. Hon är allvarlig när hon provar olika skor på mig, hon kanske är nervös för att vi ska börja bråka i butiken. Nuförtiden bråkar vi inte så mycket, men förut kunde hon bli galen på mig. En gång när jag var typ fem år ville jag ha en svarta katten-tablettask när vi var och handlade med min moster Anna. Det ville inte mamma och jag tjatade lite. Mamma blev skitsur. Jag tjatade säkert lite till och då tog hon mig ashårt i armen, så jag skrek och alla kollade. På hemvägen i bilen satt jag och surade i baksätet. Då vände sig Anna plötsligt om och visade att hon hade köpt den där svarta katten-tablettasken till mig. Men jag var fortfarande sur och kastade den bara tillbaka på henne. Sedan dess har vi aldrig pratat om det och det är jag glad för. Jag fattar fortfarande inte varför jag inte sa tack och tog emot tablettasken. När mamma och expediten är borta tar jag på mig ett par vita höga damstövlar med värsta klackarna. Jag låtsas att jag spelar Wimbledonfinal och kommente- 12

11 rar till. Jag älskar att kommentera som en riktig sportkommentator, fast jag spelar lufttennis. John Istedt har tre matchbollar och egen serve för hela Wimbledon. Jag låtsas serva. Serven kommer in där, djupt ner i amerikanens backhandhörn. Istedt går på nät, returen, en cross, Istedt får sträcka sig men når den precis och han DÖ- DAR MATCHEN MED EN STOPPVOLLEY! Det är inte klokt, John Istedt vinner hela Wimbledon för efterblivna, avbryter mamma så strängt hon kan, fast jag ser att hon inte kan hålla sig för skratt. Så brukar det vara när jag larvar mig, när vi är bland folk. När vi är hemma larvar hon sig med, men när vi är ute är hon mera vuxen. Mamma sätter mig ner på en bänk, tar av mig damstövlarna, muttrar att jag måste försöka koncentrera mig och trycker på mig ett par, med ett märke jag inte känner till, och som dessutom är alldeles för små. Ja, jag glömde säga att jag blev dvärg på lunchrasten, säger jag samtidigt som jag ser skorna. Mamma fortsätter att prata på om någonting, men jag hör inte för nu har jag sett dem. De står på en hylla några meter bort, nästan lite ensamma. De är helvita med en röd rand på yttersidan. Jag vet direkt att jag måste ha dem. 13

12 Tusennittionio, glöm det, säger mamma. Jag har dem redan på mig. Skorna var snörade och klara som om de stod och väntade på mig. De har säkert haft skittråkigt i flera veckor, kanske månader och väntat på att en cool kille som heter John, äntligen skulle komma och köpa dem. Mamma kan säga vad hon vill. Om jag nu är så bra i tennis, som jag var idag, måste jag ha de bästa skorna. Jag går runt i butiken och känner in dem. Perfekta. De sitter som om de var gjutna efter min fot. Jag är noga med att se ärlig ut när jag talar om för mamma varför just de här skorna gör mig till en bättre tennisspelare. Man får både bättre glid och skönare stopp. Jag blir snabbare i dem och snabbhet är a och o för en tennisspelare. Expediten nickar och jag är imponerad av hur bra jag förklarar. Det viktigaste när man ska låta ärlig är att man inte ska anstränga sig. Sedan lägger expediten till någonting om stabiliteten och jag tycker jättemycket om henne. Det känns som om hon och jag är i samma lag och ska vinna mot mamma. Vi säger ingenting om att Nike är det bästa märket och ingenting om att Simon Thor nästan har sådana här. Mamma börjar klämma på skorna framme vid tårna och jag vet att vi har henne. Nu är jag nöjd med att jag har varit så strulig och okoncentrerad. Det är som om 14

13 jag tröttat ut mamma. Hon tycker att skorna verkar lite små, så för syns skull går expediten och kollar om de finns i större, men det gör de inte och mamma är fortfarande tveksam. Är det du eller jag som prövar dom? säger jag. Är det du eller jag som pröjsar dom? säger mamma. Mamma sprattlar som den där lilla abborren som jag och pappa fick upp i håven förra sommaren. Den försöker först ta sig ur håven och sedan från båten ner i vattnet till sina kompisar. Lycka till. Skorna är perfekta mamma, säger jag övertygande. Hon tittar på dem en lång stund. Lova att du inte säger nåt till pappa om vad de kostade. Jag går ner på knä och sträcker händerna i luften och ropar Yes!, som om jag vunnit Wimbledon på riktigt. 15

14 3. I bilen hem är jag sprallig och lallig och mamma är också på bra humör. Vi härmar alla gamla fula vi ser i bilarna runtomkring i bilkön. Mamma kallar dem för gubbstruttar och tantamajor. Vi gör fula grimaser och mamma trollar fram värsta dubbelhakan när hon ska likna en jättefet gubbstrutt i en Volvo bredvid oss. Mamma låtsas att hon är honom, när han kommer hem till sin fru och har konstig basröst. Jag vill ha tio kilo pölsa till middag! Jag skrattar så att jag pruttar, och när gubbstrutten tittar surt på oss skrattar mamma så mycket att hon är nära att köra in i bilen framför. Hon säger att vi måste skärpa oss, men hon säger det med snäll röst, så jag förstår att hon menar oss, inte bara mig. 16

15 Jag får anstränga mig för att inte fortsätta lalla. Det känns skönt, tycker jag, att jag kan behärska mig och fatta när man ska sluta ett lall. Jag kommer ihåg när mamma, jag och min morbror Jakob, som bor i Amerika och bara är hemma två veckor om året på sommaren, hade glasskrig. Vi hade varsin pistageglasspinne, som vi fäktades med. Sedan tyckte jag att jag var jättesmart som anföll när de var som minst beredda. När leken var slut och jag hade lovat att lägga ner. De blev sura och jag fick gå och lägga mig. När vi kommer hem måste jag gå ut med Bessie, vår golden retriever. Bessie är två år och världens snällaste sötaste och världens punschigaste. Jag älskar att leka och gosa med henne. Det är jätteroligt när jag är en liten mus under mattan som hon jagar och flyger på. Eller på sommaren när man kastar frisbee och hon försöker fånga. Hon kan springa tills hon stupar och hennes tunga släpar i marken. Roligast är att skojbrottas med henne tills hon nästan tar det på allvar. Mamma och jag lyckades till slut övertala pappa och Sofie att vi skulle skaffa hund. Det var massa diskussioner, men mamma och jag lovade att vi skulle ta hand om henne och gå på alla promenader. Det gör 17

16 vi också. Mamma går på långa promenader. Jag går på korta promenader. Det är kolmörkt fast klockan bara är fem. Och kallt. Jag tog täckjackan, men ingen halsduk och ingen mössa och det var dumt. Det snöar inte längre men det har kommit mycket idag. Bessie älskar snö. Jag kommer ihåg förra vintern, som var Bessies första. Det hade snöat ett lager över natten och när vi öppnade dörren stod hon bara och glodde i säkert tio sekunder, som om världen blivit tokig. Sedan sprang hon runt runt i snön, som om hon blivit tokig. Hon luktade på snön, smakade på snön och liksom sprätte med bakbenen, och så plötsligt blev hon rädd för någonting och då sprang hon in, men direkt ville hon ut igen. Sedan ville hon aldrig in. Det värsta med Bessie är att ibland tar det så lång tid innan hon ska kissa eller bajsa. Hon går liksom fram och tillbaka, fram och tillbaka för att hitta sin plats. Värst är det när hon ska bajsa. Hur man än säger åt henne, snällt eller strängt, spelar det ingen roll. Hon går bara runt. Den här gången kissar hon nästan på en gång. Då går jag hemåt. Jag vet att mamma kommer tycka att jag borde vara ute längre med henne, men då kan jag säga att jag vill göra läxorna före maten, och då kom- 18

17 mer hon tycka att det är okej. På vägen hem verkar det på Bessie som att hon vill bajsa också, men det låtsas jag inte om. 19