Ätten von Fersens viktiga resurser i 1700-talets Sverige: äktenskap, släktband och vänskap

Transkript

1 Fil. lic. Johanna Ilmakunnas Forskarna vid historiska institutionen PB 4 FI Helsingfors universitet Finland johanna.ilmakunnas@helsinki.fi Svenska ekonomisk-historiska mötet i Uppsala 2009 Sessionen Släktband och äktenskap som resurs Ätten von Fersens viktiga resurser i 1700-talets Sverige: äktenskap, släktband och vänskap Släkten von Fersen adlades i Sverige Den grevliga grenen von Fersen introducerades på svenska riddarhuset år Efter freden i Nystad 1721 bestämde greve Hans von Fersen ( ) att sälja sina kvarstående baltiska egendomar, köpa gods i Sverige och installera sig där. I Sverige var Fersen mer eller mindre en uppkomling, även om hans far Reinhold Johan von Fersen var greve och kunglig råd. Därför behövde han skapa viktiga kontakter för att kunna etablera sig och sin släkt till Sverige inom den svenska aristokratin. År 1715 gifte Hans von Fersen sig med den mycket förmögna grevinnan Eleonora Margareta Wachtmeister af Mälsåker ( ) vars släktband och förmögenhet hjälpte Fersen på hans militära, civila och politiska karriär (Fersen hörde till de allra första hattarna). Det är tydligt att Fersens äktenskap med Eleonora Wachtmeister utgjorde en viktig social, politisk och ekonomisk resurs för honom. Äktenskapet och släktbandet med ätterna Wachtmeister och Gyllenstierna hjälpte i sin tur Hans von Fersens söner, Carl von Fersen ( ) och Axel von Fersen d.ä. ( ) att nå en ställning inom den högsta svenska aristokratin på 1700-talet, den förste vid hovet, den andre inom en militär och politisk karriär. I sin tur de gifte sig fördelaktigt och stärkte sin släktens resurser, status och makt. Likadana målsättningar hittar man bakom de äktenskap som deras barn gick in i. Syftet med detta föredrag är att kartlägga hurdan strategi familjen von Fersen hade för att skapa sig viktiga släktband, äktenskapsförhållanden och vänskapsband inom Sveriges aristokrati på talet. Hur valde man sina gemåler? Hurdan kontaktnät skapades genom äktenskap? Hurdan betydelse hade släktband eller vänskapsband för männens karriärer inom släkten? Vilken vikt lades 1

2 på damernas personliga kontakter utom familjeförhållandena? Var den Fersenska strategin fruktbar; nådde släkten på 1700-talet den status, makt och ställning som den sökte? Äktenskapet var vid sidan om arvet en viktig ekonomisk resurs för adeln. Giftermål sammanhängde med arv därför att det genom gifte kom egendom in i adelsfamiljer som i sin tur blev arv till kommande generationer. Å andra sidan förlorade den andra ätten samtidigt sin egendom via giftermålet. Det var möjligt och vanligt att öka jordegendomar genom förmånliga äktenskap, och äktenskap stärkte släktens status också på ett socialt och kulturellt samt på ett politiskt sätt. Greve Hans von Fersens äktenskap med den förmögna arvtagerskan grevinnan Eleonora Wachtmeister år 1715 var just ett den här typens adligt äktenskap. Det införde släktband mellan flera högadliga ätter (Fersen, Wachtmeister, Soop och Gyllenstierna), stärkte Fersens status inom Sveriges aristokrati och var också för grevinnan Wachtmeister ett mycket förmånligt gifte. Genom detta äktenskap nådde Hans von Fersens barn den allra högsta positionen inom aristokratin. Hans von Fersen lämnade sin militära karriär, tog ivrigt del i riksdagspolitiken samt partipolitiken under den tidiga frihetstiden och blev 1731 president i Svea hovrätt. Familjens såväl ekonomiska som politiska och sociala status var solid och gav Fersens barn möjligheten att väga andra aspekter än rent ekonomiska när de sökte sina blivande gemåler. Hans von Fersens tre barn, två söner och en dotter, gifte alla sig till högadliga, hattvänliga, franskorienterade släkter. Alla dessa tre äktenskap skapade släktband och vänskapsband som i sin tur underlättade båda parters sökande av makt, status och förmögenhet. Inom aristokratin var äktenskap ett viktigt sätt att skapa nätverk och samla såväl kulturellt som socialt kapital till adelsfamiljer, skapa personliga kontakter, vänskap och framgångsrika strategier. År 1748 ingick greve Carl von Fersen äktenskap med friherrinnan Charlotta Sparre. Detta äktenskap var ett kärleksäktenskap, vilket var ovanligt jämfört med dåtidens adliga äktenskap i allmänhet. Carl von Fersen hade kurtiserat flera år den vackra och kvicka fröken Sparre, som även hade andra beundrare. Till slut vann Fersen fröken Sparres hand och hjärta, och giftermålet skedde vid hovet i februari Under de fyra år som Fersen kurtiserade Charlotta Sparre frågade han råd åtminstone från sin mor och sin bror Axel von Fersen. Sommaren 1746 skrev greven till sin bror för att fråga hans åsikt om kärlekshistorien. Fersen hade nämligen en rival, greve Liewen, och fröken Sparre kunde inte välja mellan sina två friare. Fersen undrade om skvallret kring övergivna friare skulle skada hans rykte i 2

3 societeten eller vid hovet. Brodern Axel von Fersen ville också veta vad brödernas mor, änkegrevinnan Eleonora Wachtmeister, tyckte om det tilltänkta äktenskapet. Familjens och släktingarnas åsikt var ytterst viktig när högadliga äktenskap planerades. Äktenskap och giftermål var aldrig ett ärende mellan två individer, utan ett komplext kontrakt som hade ekonomiska, politiska och dynastiska sidor. I Carl von Fersens och Charlotta Sparres fall spelade känslorna och kärleken en större roll än vanligtvis i de högadliga äktenskapen på 1700-talet. Carl von Fersens personliga känslor fick ha en viss betydelse eftersom han hade blivit kär i en dam som var socialt acceptabel. Kärleksäktenskap kunde formas när de två familjerna och ättena fick en klar fördel av det. Äktenskapet med Charlotta Sparre blev mycket viktigt till Carl von Fersen och hans liv. Giftermålet förde Fersen i nära kontakt med den mäktige greve Carl Gustaf Tessin. Tessin hade redan tidigare använt sitt inflytande och förhindrat Charlotta Sparres äktenskap med greve Liewen som inte dög för Tessin av politiska skäl. Giftermålet mellan Carl von Fersen och Charlotta Sparre var lämpligt för bägge släkterna. Friherrinnan Sparre hade ingen stor förmögenhet, men för den rika greve Fersen kunde hon offra något ännu viktigare: sina släktband, vänskapsband och sin status i hovets värld. På grund av dessa kontaktnät och den högadliga alliansen som ett gifte mellan Carl von Fersen och Charlotta Sparre skulle skapa, ansågs det lämpligt att Fersen var kär i den vackra fröken Sparre. Kärleksäktenskap accepterades eftersom det var förmånligt för båda släkter. Carl von Fersen var hovjaktmästare sedan 1742 och blev överhovjaktmästare Ett släktskap till Tessin genom äktenskap hjälpte Fersen på hans hovkarriär. På det sättet Fersens kärleksäktenskapet till precis sådana förmånliga kontakter som man eftersträvade med högadliga giftermål. Carl von Fersens syster, Anna Sofia von Fersen, ingick i december 1748 ett äktenskap med sin kusin Jacob Albrect von Lantingshausen. Detta äktenskap var uttryckligen önskat av grevinnans mor och bägge bröder. För Lantingshausen var äktenskapet ännu viktigare än för Anna von Fersen fastän hon hade två brutna förlovningar bakom sig. Lantingshausen behövde fröken Fersens mäktiga släktingar och kontakter till Sveriges aristokrati för att skapa viktiga nätverk efter ett par decennier i militärtjänst i olika europeiska länder, t.ex. Frankrike. Samtidigt erbjöd Lantingshausens goda kontakter i Frankrike och hos tyska furstehus ett viktigt stöd för Anna von Fersens bror, Axel von Fersen, på hans militär karriär i tysk och fransk tjänst på 1740-talet. Sitt eget äktenskap ingick Axel von Fersen d.ä med grevinnan Hedvig Catharina De la 3

4 Gardie. Med detta äktenskap förenades två aristokratiska familjer, två stora förmögenheter och två för hattpartiet viktiga släkter. Den unga grevinnans syster Eva De la Gardie var gift med Clas Ekeblad, f.d. ambassadör i Paris, riksråd och blivande kanslipresident. Släktband och vänskap med Ekeblad jämnade Fersens väg till politiken och hattpartiets ledare. Hedvig De la Gardie var ett lockande gifte och hon hade redan tidigare fått ett äktenskapserbjudande från familjen Taube, men Eva De la Gardie och Clas Ekeblad avböjde. Carl von Fersens, Axel von Fersens och deras systers Anna von Fersens äktenskap stärkte familjens status inom aristokratin och skapade betydelsefulla kontakter som Carl von Fersen och Axel von Fersen kunde dra nytta av när de byggde sina karriärer vid hovet respektive inom politiken. För alla dem hade det aristokratiska äktenskapsmönstret och giftermålsstrategin burit frukt. Nästa generations äktenskapsstrategier är intressanta jämfört med de nyss studerade tre äktenskapen. Carl von Fersen och Charlotta Sparre hade inga söner, bara fem döttrar. Axel von Fersen och Hedvig De la Gardie hade två söner och två döttrar. Alla döttrar gifte sig ståndsmässigt med högadliga män under deras föräldrars livstid, men av Axel von Fersens söner den yngre, Fabian Reinhold von Fersen, gifte sig efter faders död och den äldre, Axel von Fersen d.y., ingick aldrig äktenskap. Dessutom sökte Axel von Fersen d.y. gemål inte från Sveriges högadliga kretsar, utan från utomlands. Den unge Fersens och hans faders syfte var att hitta en mycket förmögen adelsdam som skulle vara på alla sätt passande gemål till en arvinge av en mäktig släkt. Trots flera års strävan, kom Fersens intentioner inte till äktenskap och han förblev ogift hela sitt liv. De unga grevinnorna von Fersen kunde relativt fritt välja sina blivande äkta män. Grevinnorna valde sina gemåler från de högadliga hattorienterade kretsar var de hörde till. Det enda som föräldrarna inte ville se var äktenskap med hertigar från den kungliga familjen. Speciellt Axel von Fersen d.ä. ville inte se sin familj och sin ätt förenas med kungahuset och på det sättet minska sitt politiska inflytande och möjligheter att agera. Förmögenhet spelade inte en så stor roll som man kanske skulle tro. Två av Carl von Fersens döttrar gifte sig med män som redan som unga ogifta män hade haft ekonomiska bekymmer och svårigheter. Måhända att man inte kunde vara allt för ambitiös för att gifta bort fem döttrar eftersom lika generösa hemgifter inte alltid var möjliga. Dessa olika exempel från familjen von Fersen visar att äktenskapet var en hörnsten för hela den aristokratiska världsbilden. Giftermålet var en viktig resurs, lika mycket en ekonomisk som en social och en kulturell resurs. Med förmånliga äktenskap skapade aristokratin släktband, vänskap 4

5 och kontaktnät som stärkte släktens status och gav möjligheter att göra framsteg i politik eller avancera på hov-, civil- eller militärkarriär. Äktenskapet var lika betydelsefullt för kvinnor som för män, och högadelns kvinnor hade relativt mycket makt att bestämma själv om sina blivande män eller sina barns blivande gemåler. 5