När jag dunkade Lena

Transkript

1 När jag dunkade Lena Det händer mycket kul när man har en granne och bästa vän som Lena, men ibland tycker jag allra mest om vanliga dagar. Såna dagar när det inte händer något särskilt, och jag äter leverpastejsmörgås och Lena och jag spelar fotboll eller letar efter krabbor och pratar om vanliga saker, utan att något går på tok. Menar du att vanliga dagar är bättre än julafton? frågade Lena när jag försökte förklara vad jag tyckte. Nej, men det kan inte vara jul varje dag, sa jag. Då skulle jul bli tråkigt. Lena lovade mig att det skulle kunna vara jul mycket oftare utan att hon skulle tycka att det var ett dugg tråkigt, och så pratade vi inte mer om det. Vi spelade fotboll i stället. Och medan jag fick iväg skott efter skott mot Lena i solen, tänkte jag att det här var en fin och vanlig dag. Man skulle ha haft en pappa att spela fotboll med. En som sköt ordentligt hårt, sa Lena när hon hade räddat ett av mina bästa skott. Jag suckade. 73

2 Vi tog en paus på planen, och Minda, som höll på att måla balkongen, kom och satte sig hos oss. Både Lena och jag log. Minda är nästan lika bra som faster-farmor på att berätta historier och göra det mysigt. Och nu la hon sig på magen och berättade varför vår vik kallades Dunk-Mathilde. Det är för att, sa hon, att det en gång seglade ett portugisiskt sjörövarskepp här ute i fjorden, och i fören på det skeppet satt en praktfull galjonsfigur den vackra jungfru Mathilde. Galjonsfigur? frågade jag, och Minda förklarade att en galjonsfigur är en stor docka av trä med fladdrande hår och vacker klänning som man brukade ha sittande på båtarna förr i tiden. Och så kom det en orkan, precis här utanför, fortsatte Minda. En riktig gammaldags och livsfarlig orkan. Skeppet krängde från ena sidan till den andra, så att det blev omöjligt att styra, och till slut brakade hela spektaklet in i vår vik. Den vackra Mathilde dunkade mot strandstenarna så flisorna yrde ungefär där vi brukar släcka midsommarbålet med gödselspridarn. Oj, sa Lena och jag nästan i kör. Sjörövarna kom aldrig hem. De hittade hustrur och slog sig ner här i stället. Och så kallade de viken för Dunk-Mathilde efter den förstörda galjonsfiguren som dunkades sönder mot stenarna. 74

3 Minda böjde sig fram mot Lena och mig och viskade: En av dem blev farfarsfarfarsfarfar till farfar. Det visar tydligt att han har sjörövarblod i ådrorna! Jag förmådde inte säga något på en lång stund, för jag tänkte på något som kändes fullkomligt fantastiskt. Minda, sa jag till sist. Då har jag också sjörövarblod i mig, då? Ni har sjörövarblod i er hela familjen, utom jag, för jag är en adopterad indianprinsessa, skrattade hon, och sen gick hon på händerna hela vägen upp till huset och balkongmålningen. Lena tog fotbollen och kastade den i luften ett par gånger, medan jag satt och kände att jag nästan var en annan kille än för en liten stund sen. Jag hade sjörövarblod i ådrorna. Det kanske är därför jag gör så mycket dumt. Jag rår inte för det. Jag är full av sjörövarblod, sa jag till Lena. Äh! Det är så lite att det rinner ut alltihop bara du blöder näsblod, sa hon bryskt. Lena kunde nog ha tänkt sig att ha lite sjörövarblod själv, där hon stod. Jag såg ut över vattnet. Farfar var ute med sin båt, och det var 75

4 inget konstigt. Han var sjörövare! Lena, kan vi inte ta en tur i gummibåten? bad jag och kände att sjörövarblodet i mig också måste till sjöss. Lena såg resignerat på mig, men drog av sig målvaktshandskarna. OK. Pass för att vara den där Mathilde som blev sönderdunkad. När Lena steg ombord i min knallgula gummibåt lite senare, hade hon sin mammas långa, röda klänning under flytvästen och en majestätisk min i ansiktet. Jag tvivlade på att hon hade fått lov att gå till sjöss i en sån klänning, men det var som det var. Vi rodde runt piren. Jag satt och kände mig som en sjörövare och var glad och nöjd, men Lena som hängde ut över fören började ganska snart tycka att det var tråkigt att vara galjonsfigur. Nu ska det bli storm, befallde hon. Jag började gunga fram och tillbaka så att Lena doppade håret i sjön. Hon var stilla som ett skåp där hon låg. Till slut vände hon sig om och sa otåligt: Tänker du dunka mig snart, eller? Jag ryckte på axlarna och rodde aktsamt mot piren. Båten gled sakta fram. Men samtidigt kom farfar in mot land med sin båt. Han gjorde stora vågor och en av dem gav gummibåten en jätteskjuts så vi brakade in i betongen med en smäll. 76

5 Gummibåtar smäller inte. Huvuden på galjonsfigurer smäller däremot ordentligt. Lena! tjöt jag när jag såg hur hon hängde livlös i fören. Farfar, Lena är död! Farfar kom så fort han kunde och drog upp Lena ur gummibåten. Hallå, lillgrannen, vakna, sa han och skakade försiktigt i henne. Jag satt med årorna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag bara grät. Åh, jämrade sig Lena. Hon öppnade ögonen och såg på farfar som om hon inte kände igen honom. Sedan jämrade hon sig lite till. Så så, sa farfar, vi ska ta dig till doktorn, ska du se. Och du, Trille, kan sluta gråta. Det är ingen fara. Lena reste sig till hälften. Nej, bara gråt du, Trille! Du ror ta mig katten som en galning! Jag har aldrig förr blivit så glad för något taskigt som någon har sagt. Lena var inte död, hon var bara tilldunkad. Men så förstod Lena att hon blödde i pannan, och satte i med ett illvrål. Det blev att åka till stan på läkarbesök, och jag tänkte 77

6 när jag vinkade adjö åt henne att det egentligen inte finns vanliga dagar när man har en sån granne och bästa vän som Lena. 78

7 Sommarslut Farfar brukar stiga upp innan fåglarna har släppt första lorten, som han säger. Då och då, på sommaren, klarar jag det också. Då springer jag allt vad jag orkar ner till sjön. Ofta har farfar redan kommit iväg och jag ser honom som en liten prick långt ute. Det är något av det tråkigaste jag vet, att stå där på piren med bara måsar, tidigt på morgonen utan att det är tillräckligt tidigt. Men det händer att jag hinner. Nej, titta, där är Trillepojken! säger farfar då och blir väldigt glad. Det är det som är så bra med farfar. Jag vet att han tycker lika mycket om mig som jag tycker om honom. Med Lena är det så svårt att veta just det. Den här dagen hann jag. Och innan klockan var sex var vi långt till havs, farfar och jag. Vi drog upp nät och sa nästan ingenting. Jag kände att det var skönt att ha honom alldeles för mig själv. Minda säger att vi är lite sjörövare, sa jag när jag hade tittat på honom ett tag. 79

8 Farfar rätade på sig och jag berättade hela historien om Dunk-Mathilde. När jag var färdig skrattade han högt. Är det inte sant? frågade jag och började ana oråd. Hon ljuger så det är en fröjd för örona, Minda-flickan, sa farfar imponerat. Där har vi lite att lära, allihop. Faster-farmor säger att man inte ska ljuga, sa jag. Hm, sa farfar och skrattade vidare inne i sig. Var det därför du körde in Lena i piren i går? frågade han efter en stund. Jag nickade och kom plötsligt ihåg Lena som hade kommit med förband om pannan kvällen innan. Det var Isak som hade lappat ihop henne. Det värsta var att hon hade fått en liten hjärnskakning och måste ta det lugnt en hel vecka. Oj oj, hade mamma sagt när hon fick veta det. Förra gången Lena hade hjärnskakning höll alla i Dunk- Mathilde på att bli tokiga. Lena är inte särskilt bra på att ta det lugnt. Nu stod hon längst ut på piren som en liten spinkig staty och väntade på att vi skulle komma iland igen, farfar och jag. Bara fiska och fiska och fiska! sa hon förtrytsamt när vi slog emot piren. Hon var så bister att himlen mörknade där hon stod med sin hjärnskakning. 80

9 Stackars Lena. Jag hade lust att säga något som skulle göra henne glad och berättade att jag inte var sjörövare när allt kom omkring, Minda hade bara fablat ihop det där med Dunk- Mathilde. Blev jag dunkad helt i onödan! tjöt Lena då och sparkade med foten så att stenarna sprätte. Jag förstod snart att det var mer än hjärnskakningen som gjorde att hon var så arg. Lena hade hämtat posten. Titta här, sa hon och tryckte en broschyr i magen på farfar. Här går man och hämtar post och tror att man ska få ett kort eller nåt, när man är sjuk och allting, och så ligger det reklam för skolväskor i stället! Jag tittade på broschyren. Skolstart, stod det. Lena tycker så mycket om sommarlov. Skolan gillar hon egentligen inte alls. Jag tänker gå i ide, klagade hon. Och sova till nästa sommar. Usch, vad det var synd om Lena nu. Ingen sa något när vi började lunka uppåt gården med fisktråget mellan oss. Du kan vara lycklig du, som slipper gå i skolan, muttrade Lena till farfar när vi kom upp till husen och in under balkongen. Farfar klev ur träskorna och öppnade sin dörr. Ja, han var 81

10 svinaktigt lycklig, tyckte han, och höll med Lena. Och nu skulle han gärna ha gräddat våfflor eller något för att få oss på bättre humör. Det får bli färsk fisk och nypotatis i stället. För att du inte kan grädda våfflor, sa Lena buttert, full av hjärnskakning som hon var. Egentligen heter inte vår vik Dunk-Mathilde, berättade farfar när han lagade maten. Vi bara kallar den det för att det bodde en kvinna som hette Mathilde här för några år sen. Hon hade fjorton ungar och en död man som kallades Dunken. Och så fick Mathilde heta Dunk-Mathilde, då, precis som jag heter Yttergårds-Lars. Och så kallades viken också bara Dunk-Mathilde? frågade jag. Farfar nickade. Det kan man inte leka ens, sa jag nästan besviken. Nej, som tur är! klämde Lena till med. Efter maten klättrade Lena och jag upp i tujan och satt där utan att säga något. Jag kände att sommaren rann av mig, medan jag såg mellan grenarna på vår vik. Det var precis som om allt blev lite förändrat. Det var inte så grönt på marken längre och 82

11 vinden var inte så varm. Lena suckade sin mattetimmesuck. Å, vad det är sorgligt hur tiden går, sa hon till slut. Och veckan efter började Lena och jag i fjärde klass. Jag tyckte det var spännande att komma tillbaka, fast jag inte sa något om det till Lena. Vi hade fått ny lärare. Hon hette Siv och var ung och hade ett stort leende. Jag tyckte om henne med en gång. Värre var det att Kai-Tommy var lika hemsk med att retas som före lovet. I själva verket är det han som är chefen i vår klass. Och klassen hade varit perfekt, tycker han, ifall inte Lena gick där, för då hade det varit bara killar. Lena brukar bli så arg att hon bara står och fräser när han säger så där, men den här hösten hade hon ett bra svar också: Vi har väl för sjutton gubbar Siv, din cirkuslama! Är inte hon flicka kanske? Då förstod jag att Lena tyckte om vår nya lärare, fastän hon satt och stirrade bistert på Siv de fyra första dagarna utan att svara på en endaste fråga. Hon är väldigt schysst när man blir van vid henne, sa jag till Siv en dag när jag gick sist ut ur klassrummet. Jag var rädd 83

12