Motion 1983/84:1985. Pär Granstedt m. fl. Direktverkande elvärme. försvårar igångsättningen. Kraftbolagen har dessutom aktivt medverkat till

Transkript

1 12 Motion 1983/84:1985 Pär Granstedt m. fl. Direktverkande elvärme Elvärmen har under senare år kraftigt byggts ut i vårt land. Delvis sker det i form av vattenburen el, men en stor del av utbyggnaden gäller direktverkande el. Kraftbolagen har problem med tendenser till elöverskott på grund av en kärnkraftsutbyggnad som inte motsvaras av något reellt samhällsbehov. Därför uppmuntrar man till konvertering till el värme genom en synnerligen aktiv marknadsföring och prispolitik som närmast är av dumpningskaraktär. Detta ökade elberoende för bostadsuppvärmning är oroande ur fiera synpunkter. Elsystemets sårbarhet har tydligt visats av vinterns gangna omfattande elavbrott. Den stora mängden termostatreglerad elvärme leder lätt till extrema belastningstoppar omedelbart efter ett längre avbrott vilket försvårar igångsättningen. Kraftbolagen har dessutom aktivt medverkat till en ombyggnad farligt nära gränsen av ledningssystemets kapacitet. Elberoendet för bostadsuppvärmning är dessutom ett hot mot kärnkraftsavvecklingen. l synnerhet gäller det en alltför stor användning av direktverkande el. som är svår att konvertera till andra värmekällor. Varen 1981 beslutade riksdagen i anslutning till behandlingen av proposition 1980/81:90 att godkänna ett lagförslag enligt vilket en- och tvåfamiljshus inte får utföras med ett uppvärmningssystem med direktverkande el värme om det inte finns särskilda skäl. Detta stadgande skulle utgöra ett infriande av en utfästelse om förbud mot direktverkande elvänne som en majoritet i folkomröstningen om kärnkraft hade stött. Tyvärr har effekten av beslutet starkt försvagats genom att den socialdemokratiska regeringen förhalat ikraftträdandet. l de nya reglerna gavs begreppet särskilda skäl alltför vid tolkning. Bl. a. är särskilt energisnåla byggnader undantagna. Detta är i och för sig välmotiverat eftersom ett kategoriskt krav på att alla nya hus skall ha ett vatten- eller luftburet system skulle kunna verka negativt på utvecklingen av energisnåla hus. Om de fasta kostnaderna för bostadsuppvärmning blir alltför höga i förhållande till den värme som går åt undergrävs intresset för energihushållning. Ställs kravet på energisnålhet tillräckligt högt kan en dispensmöjlighet å andra sidan verka som en direkt stimulans för utvecklingen. Den ekonomiska fördel (ca i investeringskostnad) som ligger i att slippa installera ett vattenburet system blir en extra stimulans att genomföra energibesparingar som annars inte skulle ha framstått som lönsamma ens på längre sikt. De krav som nu ställs för att en byggnad skall få dispens är dock alltför

2 Mot. 1983/84: blygsamma. Den sammanlagda effekten av minskat energibehov för uppvärmning och tappvarmvatten behöver bara motsvara 40% av radiatorvärmen i ett hus enligt SB 75. Det innebär i ett typiskt mellansvenskt småhus en faktisk besparing på knappt 27 <Je av den totala energiåtgången för uppvärmning och varmvatten. Med de energipriser som det finns anledning att räkna med under en stor del av husets livslängd finns det ändå i många fall starka skäl för att uppnå en sådan energiekonomi. Det är också uppenbart att det med i dag tillgänglig teknik, och en kombination av åtgärder, går att nå betydligt längre. Med hänsyn till den ekonomiska fördel som ligger i att slippa installera ett vattenburet system vore det i stället rimligt att man uppnådde en besparing jämfört med minimikraven i SBN 75 på minst 40 o/c av den totala energiåtgången för uppvärmning och varmvatten. l ett andra teg, vid mitten av 1980-talet, borde då kravet bli 60% besparing av den totala värmeåtgången för uppvärmning och varmvatten. I det tidigare exemplifierade mellansvenska småhuset kulle detta besparingskrav ge 5400 kwhlår i stället för 3600 kwh/år. I steg två skulle besparingskravet enligt nu gällande dispensregler vara kwh/år i stället för kwh/år. Förslagen kräver redan i det första steget en förening av hög isoleringsstandard, värmeåtergivning ur frånluften och utnyttjande av passiv solvärme. Alternativa åtgärder är värmeåtervinning ur avloppsvatten och solvärme för varmvattenberedning. Riksdagsbeslutet våren 1981 byggde på ett ekonomiskt re onemang som går ut på att om man anpassar ett energisnålt hus efter ett tillräckligt högt elpris så kommer det alltid under normala förhållanden att finnas elektrisk ström tillgänglig för att värma upp det. Frågan om hur mycket elektricitet vi skall producera i framtiden kan dock inte enbart ses som en ekonomisk fråga. Det finns också andra skäl, t. ex. hänsyn till miljö och säkerhet. som kan verka begränsande. Därför är det viktigt att också de hus som på grund av sitt låga energibehov får dispens ändock är förberedda så att det är möjligt att till rimlig kostnad i efterhand bygga in en annan uppvärmningsform. Riksdagen bör därför uttala att tillämpningsbestämmelserna bör ändras så att undantag från förbudet mot direktverkande elvärme skall gälla om byggnadens sammanlagda energibehov för tappvarmvatten och upvärmning understiger minimikraven i SBN 75 med minst 40%. Inriktningen bör vara att dessa krav vid mitten av 1980-talet skärps till att gälla 60% besparing.

3 Mot. 1983/84: Med hänvisning till vad som anförts föreslås att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om nya regler beträffande undantag för särskilt energisnåla hus från förbudet mot direktverkande elvärme, i enlighet med vad som anförts i motionen. Stockholm den 24 januari 1984 PÄR GRANSTEDT (c) IVAR FRANZEN (c) BÖRJE HÖRNLUND (c) BIRGITTA HAMBRAEUS (c) SIVERT CARLSSON (c)

4

5