Anklagad för att vara häxa

Transkript

1 Anklagad för att vara häxa De höll ett vapen mot mig och sa: kulan som kommer att döda dig finns i denna pistol", berättar Mariama Iddrisu när hon beskriver vad som hände den dagen hon blev anklagad för häxeri. Någon drog ett svärd över min kind och sa att de skulle döda mig. Det var många bybor där och många var fulla. Jag var livrädd då jag visste att de ville döda mig. Mariama berättar om händelsen som om det skedde igår. Men det gjorde det inte. Det hände för nästan 30 år sen och hon har varit förvisad från sitt hem och familj sen dess. Häxlägret Mariama bor i "häxlägret" Kukuo, ett av sex läger i norra Ghana och hem för cirka 700 kvinnor. Siffrorna visar hur djupt rotad och stark tron på trolldom är i landet. Men det finns ett mörkertal eftersom de här siffrorna bara visar hur många som lyckas komma till lägret. Det är allmänt känt att kvinnor fortfarande mördas när de anklagas för att vara häxor. Enligt många trosuppfattningar är häxlägret en säker plats, skyddat från trolldom. Dels för att de ofta ligger på helig platser, dels för att kvinnorna måste genomgå en reningsritual när de anländer till lägret. I lägren bor mängder med kvinnor som alla berättar sin version av samma händelse. En grupp människor, en mobb som själva vill skipa rättvisa efter att en kvinna anklagats för häxeri. Häxeri i många fall kan handla om att kvinnan anklagats för att störa en annan människas drömmar, att kväva någon till döds eller kasta en förbannelse över en granne. Kvinnornas berättelser handlar också om det som händer efteråt, att alltid stå utanför samhället och svårigheterna, osäkerheten och fruktan för sina liv om de försöker återvända till sina hem. Fattiga och maktlösa kvinnor De här kvinnorna är anklagade för att de är fattiga och maktlösa, säger Adam Lamnatu. Adam arbetar med kvinnors rättigheter på Songtaba som är ett nätverk av organisationer som ActionAid varit med och startat för att stödja kvinnor som bor i lägren. Issahaku Awaba, är en

2 av många kvinnor som nått klimakteriet och det är svårare att få barn. Det är ett dåligt tecken i vårt samhälle och det gör att kvinnor blir utsatta eftersom de inte ha någon som kan skydda dem, säger Lamnatu. Skyddet ifrån staten är mycket begränsat. Man låter hellre kvinnorna ta hand om sig själva. Och även om det finns lagar som bör ge kvinnorna möjlighet att få sina fall prövade i domstol - som den nyligen antagna lagen om våld i hemmet - så är det få fall som går så långt som till domstol. Vår kultur är inte sådan att kvinnor kan vara påstridiga, de kan inte tala om vilka rättigheter de har, eller utöva dem, berättar Lamnatu och fortsätter: Det förväntas att man löser problemen inom familjen. Om en kvinna går till polisen med sina problem betyder det att hon förskjuts från sin egen familj. Även om regeringen har gjort uttalanden som fördömer häxjakten, så finns det ingen specifik lagstiftning som förbjuder våld mot kvinnor som anklagas för häxeri. Skyldig eller inte? Kvinnorna kommer till lägret helt utan ägodelar, rädda och ibland också skadade fysiskt. Men prövningarna tar inte slut där. När en kvinna anlänt till lägret måste hon genomgå en ritual som leds av en andlig hövding. Resultatet av ritualen kommer att bevisa hennes oskuld eller skuld. Tillsammans med personen som anklagar henne för häxeri går de fram till ett altare eller helgedom där två höns slaktas och sen kastas upp i luften. Sättet hönorna landar på, med ansiktet uppåt eller nedåt avgör kvinnans öde om kvinnan är skyldig eller inte. Ritualen med hönan kan se olika ut, det är inte alltid hönan slaktas på ett altare och det är heller inte alltid en andlig ledare är närvarande. Om kvinnan visas skyldig får hon sedan dricka en blandning, ofta gjord på bland annat vatten, jord och blod. Drycken ska neutralisera de häxkrafter kvinnan har. Den kvinna som blivit förklarad oskyldig efter hönsritualen dricker ofta blandningen hon också rädd för att ändå bli förknippad med skuld trots att hon blivit förklarad oskyldig. Många kvinnor har dött som följd av att dricka blandningen. Men det ironiska är att, även om kvinnan överlever så betyder resultatet

3 av ritualen slakten av hönorna och drycken, ingenting egentligen. Kvinnan har redan blivit stämplad med ordet häxa och även om hennes oskuld bevisats kan hon inte återvända hem. Hoten och anklagelserna kommer att fortsätta till hon förvisats för gott eller blivit dödad. Lägren är som fängelser Vid en första blick är det inte mycket som skiljer häxlägret från andra byar i norra Ghana. Cirklar av lerhyddor med halmtak omgivna av svajande träd med sheanötter. Men skenet bedrar. Skyldig eller inte, vissa läger och andliga chefer kräver betalt för den utförda ritualen. Det kan vara ett får eller en höna, men oavsett vad det är, så har kvinnorna inte råd. Kvinnan har blivit förvisad från sitt hem och ingen kommer att köpa något av henne på marknaden. Möjligheten att försörja sig och spara pengar för sin frihet existerar inte. Och även om hon skulle kunna betala sig fri, är chanserna att återvända hem mycket små. Familjen tar sällan tillbaka en kvinna som blivit förkastad, rädda för vilken otur hon bär med sig. Lägren behöver inte murar av sten runt sig de är ett fängelse i sig redan. Människor bryr sig inte om dem som anklagats för att vara häxor, säger Sana Kojo. Hon har bott i lägret Kukuo sen 1981 då hon blev anklagad för att genom häxkraft tryckt ner bröstet på sin kusin tills han inte kunde andas och dog. När du kommit hit är du glömd. Du är ingen. Ingen bryr sig om du kastar en groda mot väggen och om den faller på rygg eller mage. Religiösa rökridåer Man kan tro att utövandet av vidskepelse, juju och svart magi kanske inte alltid har det starkaste fästet i ett land där kristendom och islam också praktiseras av många fler, men även om präster och imamer aktivt predikar mot häxeri så har människorna kunnat förena de två. Längs vägarna till moskéer kan man se andliga talismaner, amuletter och medicinmän som praktiserar magi för fattiga. Det är ingen tillfällighet att andlig tro är starkast i de fattigaste områdena där de flesta människorna har ingen eller väldigt liten tillgång till utbildning, hälsovård eller på andra sätt kan kontrollera liv. Stöd från ActionAid Cirka 15 mil bort, i Gamba-lägret trängs 50 kvinnor i det lilla nybyggda aktivitetshuset och tar emot oss med sång och dans. De sträcker ut sina

4 händer och säger hej. Tills bara nyligen skulle en kvinna som påståtts vara häxa aldrig skaka hand med en annan av rädsla för att överföra trolldom och häxkraft. ActionAid har varit aktiva i alla häxläger och uppmuntrat kvinnor att bilda nätverk och ställa krav på regeringen som tidigare ignorerat dem. Kvinnorna i lägret samlade ihop sig och gick gemensam marsch till de lokala myndigheterna. Det resulterade i att hundratals kvinnor fick ett sjukvårdskort som gav dem tillgång till vård och behandling på samma kliniker och hälsocentraler som tidigare hade förvisat dem. Och med 75 hektar mark som kvinnorna i lägret gemensamt äger kan de nu odla sin egen mat och sluta förlita sig på gåvor. Ett nytt vattensystem har installerats och det finns ett pågående projekt som handlar om att lägga om taken på husen. Allt leds av kvinnorna själva. Men det som förändrats mest är kvinnornas syn på sig själva och varandra. De vägrar se sig själva som fångar, har bildat nätverk mellan lägren och gör gemensam sak i att kräva acceptans av samhället. Att vara del av en stor grupp är till stor hjälp för oss alla, säger Sulk Lari, 49 år gammal. Suri anklagades för att ha dödat sin son genom trolldom. Jag kunde inte äta eller sova ordentligt innan. Men nu är det så mycket bättre. När jag vaknar hör jag skratt och jag ser dans. Om vi behöver göra något, som att hämta ved, gör vi det tillsammans. Några av kvinnorna kan försörja sig själva igen. Genom ActionAid har de fått tillgång till utrustning att tillverka tvål som de säljer på den lokala marknaden. De har också deltagit i ActionAid-ledda diskussioner som syftar till göra samhället mera mottagligt. Genom att ha gått samman så bryr vi oss mer om varandra än tidigare, säger Mariama, och fortsätter: Vi har kommit överens att ta hand om varandra.vi är starkare och kan ställa högre och bättre krav på hur vi vill ha det. Det är glädjande att se hur små och stora handlingar kan göra skillnad för vad som kan verka vara ett stort och svårlöst problem. Men den stora frågan kvarstår ändå, kommer kvinnor någonsin kunna leva i Ghana utan rädsla för att bli stämplade som häxor?

5 På väg hem När man ser 40-åriga Ayishetu Bujri skratta samtidigt som hon maler sheanötterna tillsammans med sina grannar är det frestande att svara med ett trevande "ja". Ayishetu blev utstött och hamnade i Gambaga lägret efter att hennes grannes dotter blev sjuk. Hon var borta från sin familj i nästan tre år och det är tack vare det ActionAid stödda projektet Go Home som hon återigen kan leva ett normalt liv. Det hade inte funnits nån möjlighet för mig att komma hem utan projektet, säger Ayishetu. Häxanklagelserna försvinner inte bara sådär, men 'Go Home' hjälpte mig övertala min by att sättet de handlade mot mig var fel. Det var en långsam process med månader av möten mellan Ayishetu och invånarna i hennes gamla by. Stöd från lokala hövdningar och byäldste är helt avgörande för att få hela samhällets godkännande. Ayishetu lämnades symboliskt tillbaka till byhövdningen när man kunde enas om att hon kunde återvända. Att lämnas tillbaka på det här sättet kan verka fel för oss, men för Ayishetu var det viktigt. Det gav mig den respekt jag behövde få från andra, säger hon. Det är också ett bevis på att kompetensen och tålamodet som fanns hos de inblandande fungerade. Vi har hittills lyckats få 250 kvinnor att återvända hem, säger Gladys Lariba Mahama, projektledare för Go Home. Om en kvinna anklagats för något, som att besöka någon i deras drömmar kan det vara relativt lätt att övertyga människor att acceptera hennes återkomst, säger hon. Men om hon anklagats för att ha dödat någon kan det ta upp till fem år. I Ayishetus fall tog det nästan tre år innan hon kunde återvända hem, men processen tog inte slut där. När hon var tillbaka till sitt eget hem fick hon en flock med pärlhöns så att hon kunde försörja sig och ett sjukvårdskort som ger henne tillgång till vård. Hönorna och sjukvårdskortet ökade hennes status i byn och det var tillräckligt för att övertyga hennes grannar att hon inte längre var ett hot. Inställningen och attityden mot mig har förändrats", säger hon.

6 Jag brukar jorden tillsammans med mina grannar. Människorna som anklagade mig för att vara häxa träffar jag varje dag och det finns inga problem. De respekterar mig. I slutändan är det respekten och förändringen från fattig till oberoende självförsörjande kvinna som kommer att skydda Ayishetu i framtiden. Det är århundranden av tradition som behöver förändras för att häxanklagelserna ska försvinna för gott. Men genom att arbeta långsiktigt tillsammans med kvinnor som aldrig haft en röst tidigare, så kan det ske och sker förändringar.