Framåt ändå 100 år med Ljus i

Transkript

1 Nr 3 april Framåt ändå 100 år med Ljus i Han gav sitt liv för visionen sid 4 7 Glasnost blev väckelse och mission sid Jubileumsboken historia och framtid sid

2 LEDARE: WILGOT FRITZON Jubileumspresenter i Slaviska Missionen, som Ljus i Öster förut hette, kritiserades från en del håll för sin inofficiella bibeldistribution. Baptistunionens ledare i Moskva och dess delegationer på Sverigebesök under och 80-talen skrädde inte orden. Bibelsmuggling och skriverier om fängslade kristna var förkastligt, fick vi höra. Och några svenska kristna ledare instämde. I slutet av mars i år möts jag och min kollega Rauli Lehtonen på Moskvas internationella flygplats av en rysk baptistledare som tar oss till Baptistunionens högkvarter. Ljus i Öster är inbjuden till samtal om gemensamma missionsprojekt! Det varma mottagandet var överväldigande. 50 års påtvingad kyla av myndigheter kändes plötsligt som en enda stor parentes. Det var baptister i Ryssland som Ljus i Öster samarbetade med från allra första början för hundra år sedan, då man bland andra underhöll Nikolaj Odintsov som blev Baptistunionens ledare på talet. En i dag mycket högt värderad evangelist och andlig ledare som, enligt uppgifter vi nu fick, dödades och åts upp av hundar i ett fångläger 1939 allt arrangerat av myndigheterna. Bibelsmugglare erkänns Vid morgonbönen med ledningen och de anställda på Baptistunionens kontor börjar en medelålders dam gråta och högt tacka Gud för den bibel hon fick 1971 av två svenska bibelsmugglare. Hon berättar efter samlingen hur hon bad till Gud i sex år för att få tag på en bibel. Mötet med de två svenska ungdomarna på den lilla bakgatan på hemväg från den då enda öppna evangeliska kyrkan i Moskva, baptistkyrkan, glömmer hon aldrig. Hon fick inte bara en, utan fem biblar. Nu över 30 år senare fylls åter hennes ögon med tårar när hon berättar. Det var en rörande känsla att få detta kvitto på Ljus i Östers bibeldistribution just här på Baptistunionens högkvarter! Förre generalsekreteraren i Baptistunionen, Alexej Bytjkov, välkomnar Wilgot Fritzon. Det flera timmar långa samtalet som följde med ledaren Sipko och hans närmaste medarbetare var den bästa present till Ljus i Östers hundraårsjubileum. Ett stort tack framfördes för alla biblar genom åren med innerlig och öppenhjärtig värme och önskan om samarbete att nå de mindre nådda folken i det väldiga Ryssland. Historiskt möte i Moskva när nya baptistledningen tog emot Ljus i Öster. Fr.v. Leonid Kartavenko, Wilgot Fritzon, president Jurij Sipko och Rubim Volosjin. Nya tongångar Visst skulle det vara intressant att också få träffa den förre ledaren för Baptistunionen under Sovjetiden, Alexej Bytjkov. Han var generalsekreterare Skulle han ta emot Ljus i Öster i dag? Det han inte ville eller då fick göra. Vi ringde honom i bostaden. Jo, visst, vi var så välkomna! Med en riktig rysk björnkram välkomnades jag med orden: Välkommen, nu är vi fria att mötas. Även om han undvek att tala om sin personliga syn på Ljus i Östers arbete och bibeldistribution under Sovjettiden, så framgick det klart att han inte ansåg att Slaviska Missionen, som vi då hette, varit så kontrabandit-aktig som det sades. Att Bytjkov fortfarande är en stark personlighet framgår bland annat av att när han avgick som generalsekreterare startade han ett eget utbildningscenter 1993, skiljt från Baptistunionen. Hans många internationella kontakter har gjort det finansiellt möjligt. Baptistunionens nya ledare, som är betydligt mindre kända, kämpar däremot i motvind ekonomiskt sett. Väldigt få har ännu upptäckt dessa potentiella missionskrafter som är värda allt stöd för att Ryssland ska nås med evangeliet. KGB-man frälst I samtalet kom vi in på de olika delegationerna från Baptistunionen som besökte oss i väst och Sverige. Ljus i Öster hävdade på den tiden att en person, Alexej Stojan, var KGB:s representant. På ett diplomatiskt sätt gav Bytjkov nu ett erkännande: Stojan var länken mellan KGB och Baptistunionen. Han lever än, men är i dag svårt sjuk i diabetes. Ena benet är amputerat. Men det glädjande är att han för tre år sedan gjorde bättring och lät döpa sig. Så i dag är han en sann kristen. Så underbart och vilken historisk dag i Moskva! Ny inspiration till att fortsätta med mission. Och något att minnas när det kommer att dyka upp nya motgångar under nästa hundraårsperiod, tills Herren återkommer. 2 är en ekumenisk mission som grundades I dag arbetar vi i östra Europa, OSS, Mongoliet och Kina. Ljus i Öster har Lausan-nedeklarationen som utgångspunkt för arbetet. Våra primära målgrupper är: onådda folk barn och ungdom Ljus i Östers verksamhet och räkenskaper granskas av auktoriserad revisor och Stiftelsen för Insamlingskontroll, SFI. Tidningen Ljus i Öster ISSN Ansvarig utgivare: Wilgot Fritzon Redaktör: Ann Arvedahl Annonspris: 23:-/spaltmm. Frivillig pren. avgift: 110:-/år Taltidning: 110:-/år Upplaga: Årgång: 85 Tryck: Hedemora Grafiska Omslagsbild: Förföljelse och väckelse i öst Foto: Ljus i Östers arkiv Postadress: Hemvärnsgatan 8, Solna Telefon: Telefax: E-post: info@ljusioster.org Hemsida: Postgiro: Bankgiro: Bankgiro i Finland: (SAMPO) Giro i Norge: Swiftadress (betalningar från utlandet): SWEDSESS Account no

3 100 Vänförsamlingsidén födde Ljus i Öster Om vi trodde att det var Ljus i Öster som kom på idén med vänförsamlingar mellan Sverige och Sovjetunionen 1978, så hade vi fel. Det var vänförsamlingstanken som startade Ljus i Öster inte tvärtom, och det för 101 år sedan. Idén föddes i Kiev, Ukraina, 1902 av den ryske missionshjälten Nikolaj Ivanov, tillsammans med värmlänningen och missionären Nils Fredrik Höijer. Ett år senare grundades Ljus i Öster för att vänförsamlingstanken skulle kunna förverkligas. Det visar historiska källskatter. Text och foto: Wilgot Fritzon Aida Skripnikovas församling fick under 1980-talet besök från sin vänförsamling, EFS i Boliden med pastor Anita Lundqvist i spetsen. Den Evangeliska Missionskommittén som bildades i Kiev 1902 hade en trefaldig målsättning: att i praktiken söka förverkliga enheten de troende emellan. att beträffande enskilda troende på oli- ka sätt taga sig an deras sak som lida för Kristus och den evangeliska tron. att söka komma i beröring med evange- liska kristna i det övriga Europa samt Amerika. Uppdrag från Ryssland En skrivelse sändes ut åt olika håll. Redan samma månad, i februari 1902, kom positiva reaktioner från församlingar i Taurien, Kaukasien, Petersburg och Krim. Redaktör A P Larsson skriver i boken Den Evangeliska rörelsen i Ryssland : Församlingarna uttala sin fulla anslutning i Kieffkommitténs förslag och önska innerligt träda i förbindelse med andra troende så väl i Ryssland som i utlandet. Åt missionär Höijer, som jämte Ivanov invaldes i kommittén, uppdrogs söka förmedla denna förbindelse med utlandets troende. Höijer hade varit utsänd från Svenska Missionsförbundet till Ryssland. Nu sändes han hem till Sverige med fullmakt från ryska församlingar! Hopplöst missionsfält? Men brist på pengar hotade hans livsviktiga uppdrag. SMF ansåg sig inte ha möjlighet att satsa mer på Höijer. Sekreterare Dahlin skriver i boken Viddernas land : Hemlandets missionsvänner i allmänhet ansågo nämligen den tiden, att Ryssland under rådande regim var ett tillbommat och hopplöst missionsfält. Höijer hyste däremot den åsikten, att inget missionsfält var så löftesrikt. Till denna stadgade uppfattning, som han hävdade till slutet av sitt skiftesrika liv, har han kommit trots alla missräkningar och svårigheter. Så möter då Höijer gehör för sitt uppdrag hos predikanten Gillén i Säffle och tillsammans med en grupp vänner i Stockholm bildas Kommittén för Evangelisk Mission den 27 oktober Den kom senare att kallas Ryska Missionen, Slaviska Missionen och Ljus i Öster. Lutheraner hjälper baptister Efter nylanseringen av vänförsamlingsidén 1978 var snart ett hundratal svenska församlingar engagerade. En av dem var EFS i Boliden, med pastor Anita Lundqvist i spetsen. Tillsammans med ordföranden Karl-Erik Nyström, Alfons Sundkvist och tolken Ralf Lindberg besökte de sin vänförsamling, en icke-registrerad baptistförsamling i Leningrad, Aida Skripnikovas församling. Under hela 1980-talet var vi nog där varje år. Det blev omkring 50 medlemmar från vår förening som åkte, berättar Alfons Sundkvist och tillägger att medlemmarna i Leningrad lärde sig namnen på alla som åkte dit. Det visar vad kontakten betydde. Så föll järnridån och ryssarna kunde besöka Boliden. Besök som betytt väldigt mycket. Stora mängder hjälpsändningar kördes sedan över till Leningrad, sedermera Petersburg, med bland annat Lennart Lundqvist som trogen chaufför på ett tjugotal resor. En stor baptistkyrka står nu färdigbyggd med hjälp från EFS:arna i Boliden. Och en söndag förmiddag i februari i år predikade den ryske baptistpastorn i Svenska Kyrkans gudstjänst i Boliden. Störst var nog utmaningen för baptisten. Tänk vad en vänförsamlingsidé kan åstadkomma! 3

4 TILLBAKABLICK TILLBAKABLICK TILLBAKABLICK TILLBAKABLICK TILLBAKABLICK TILL Min passion att göra det omöjliga Text: Wilgot Fritzon Han var en riktig pionjär, Nils Fredrik Höijer, Ljus i Östers grundare. Han såg inga stängda dörrar och han vågade det ingen annan vågade. Det bankar på dörren. I nästa ögonblick stormar polisen in. Husundersökning! Hit med namnen på dem som är med i er illegala verksamhet! Noggrant går de igenom varenda pryl. 4 Nils Fredrik Höijer visste att polisen inte brukade väja för något. Foder i kläder, plankor i golvet, stoppningar i soffor och sängar allt brukade de gå lös på för att hitta bevis för den olagliga evangeliska mötesverksamheten i Petersburg, ja i hela Ryssland. En snabb SOS-bön: Gud, de får bara inte undersöka länsstolen. Där förvarades i ett lönnfack församlingens matrikel och kassa. Ett guldfynd för polisen som då kunde förvisa hela församlingen till Sibirien. De letade och rev överallt och Höijer gjorde vad han kunde för att avleda uppmärksamheten. Efter en stund såg han tecken på trötthet och uppgivenhet. Då tog han chansen. Får jag bjuda på en kopp te? Snabbt som tanken rullade han fram tebordet och sköt fram länsstolen. Var så god och sitt! Själv satte han sig mitt emot och njöt av synen. Bevisen som polisen försökt att hitta satt nu deras chef på. Även denna gång hade Höijers finurlighet räddat inte bara honom själv utan också många andra från mycket lidande. Alltid en utväg Värmlänningen Nils Fredrik Höijer, en av Svenska Missionsförbundets allra första missionärer, utsändes till Ryssland Efter 23 års visionärt pionjärarbete bland många folkslag, då han bland annat grundade en mycket framgångsrik mission bland de muslimska uigurerna i nordvästra Kina, startade han 1903 vad vi i dag kallar Ljus i Öster. Höijer ställde upp för människor i nöd. Och hans fantasi och initiativrikedom visste inga gränser. Men aktionerna balanserade ofta mellan liv och död. Ofta hördes han säga: Om människor stänger en dörr så öppnar Gud en annan. Det fanns alltid en utväg för Höijer hur motigt det än kunde vara. Så formulerade han också sitt motto: Min passion att göra det omöjliga. Låtsades vara präst Vad sägs om följande händelse i Kaukasien på gränsen till Turkiet? Vi låter Höijer själv berätta, som han gjorde det på en konferens i Sverige för nu 100 år sedan: Två av våra medarbetare greps av polisen i Tifilis. Den ene, en tysk, skickades till Persien och den andre, en armenier, till Turkiets gräns. Denne senare hade en svag och sjuk hustru. När hon fick reda på var hennes man fanns gav hon sig iväg med sina små barn. Det var höst och vägarna i Kaukasusbergen var mycket dåliga. Vagnarna efter hästarna brukade fastna. Så skedde även nu. Den svaga kvinnan fortsatte till fots med ett spädbarn i famnen och ett barn vid vardera sidan. Efter ett tag dignade hon av trötthet och skulle ha blivit liggande om inte en man från bergstrakten hade dykt upp och hjälpt henne. Så kom hon äntligen fram till platsen där maken fanns, men insjuknade snart och blev sängliggande med svåra plågor. Vi fick bud till Tifilis om läget och jag beslutade mig för att fara dit tillsammans med en troende syster. Att besöka de förvisade är ett vågstycke. Om myndigheterna märker att man bryr sig om de landsförvisade blir man själv förföljd. Men vi kom fram. Det var smärtsamt att se hennes plågor. Vi förstod att hon snart skulle dö. Min medresenär stannade hos henne och jag reste hem. En tid därefter kom meddelandet att hon

5 BAKABLICK TILLBAKABLICK TILLBAKABLICK 100 var död. Nu nekade de ortodoxa prästerna i staden att begrava henne. Hon var ju evangelisk och därtill gift med en förvisad. Mannen var förtvivlad och barnen grät. Jag upprördes i mitt hjärta och gav mig åstad för att begrava kvinnan. Jag hade en stor svensk regnkappa som såg ut som en rysk prästrock och en hatt som liknade prästernas hattar. Jag tog på mig kläderna, telegraferade till staden och gav mig iväg. Strax spreds ett rykte: Det kommer en präst från Tifilis för att begrava den döda. Alla ville nu se denne märklige präst som vågade trotsa hela stadens prästerskap. När jag kom fram förstod jag att folket trodde att jag var en rysk präst i min svenska regnkappa. Jag gav order och alla lydde och hjälpte till. Och så blev den döda jordfäst. Sedan talade jag till folket och berättade att mannen hade blivit förvisad för sin tro på Bibeln och för att han velat dela med sig av sin tro. Så talade jag om för folket hur Jesus blev förföljd och korsfäst och hur lärjungarna till och med blev dödade och hur förföljelsen fortsatt. Jag uppmanade dem att vända sig till Jesus och ropade till slut: Evangelium är den armeniska nationens framgång. Folket rusade fram för att kyssa fållarna på min kappa och sade: Välsigna oss, herre, herre! Även polischefen kom fram till mig och sade: Jag är mycket glad att jag fick vara med, och jag säger Er nu i vittnens närvaro, att om någon i vår stad behandlar Er hårt eller oförskämt så ger jag Er rättighet att spotta densamme mitt i ansiktet. Så berättade Höijer hur glad han var och tackade Gud, även om han inte hade för avsikt att utnyttja detta privilegium. Mycket mer och liknande berättelser om Nils Fredrik Höijer finns att läsa i den spännande boken Passion för det omöjliga av Ann-Charlotte Fritzon. Du beställer den hos Ljus i Öster och får den nu, detta jubileumsår, till specialpriset endast 50 kronor! Han gav sitt liv för visionen 1903 grundade Nils Fredrik Höijer Kommittén för Evangelisk Mission i Ryssland, som senare blev Slaviska Missionen och i dag Ljus i Öster lämnade han den svenska Kommittén efter att ha grundat en liknande i USA. Mödan att nå Sibiriens folk kostade 1925 den då 68- årige risktagaren livet. Text: Wilgot Fritzon Med skonaren Jenny kom eldsjälen Höijer 1921 till staden Anadyr på den ryska sidan av Berings sund. Kapten på skutan var SMF-missionären GrandPa, Ludvig Evald Öst. De utsattes för korsförhör av välbeväpnade ryska soldater. Undret skedde missionärerna fick stanna! Nu gällde det att sätta andra i arbete och skaffa pengar. Efter en resa ner till Staterna lyckades Höijer inköpa 12-metersskonaren New York. Efter många strandningar i farliga farvatten med en krånglande motor, tvingades Höijer övervintra på Lilla Diomedes Då tog han tillfället att sätta eskimådialekten i skrift! Ingen kunde läsa eller skriva. Höijer skriver i sin dagbok: Vi kunde efter ett tag föreläsa ett stycke av evangeliet. Jag hade lyckats få ihop ett eskimåalfabet av latinska bokstäver, några ryska sje-ljud och armeniska strupljud... Blodet stänkte Så anlände de till den ryska kustbyn Naukon. Nu skulle missionen börja i Sibirien. Med sig hade Höijer det nygifta missionärsparet Ernst och Anna som kom direkt från teologiska seminariet på Lidingö. Två ryska vakter tog hand om det unga paret. Den ene ryssen kunde engelska, bjöd på mat och visade en mycket öppen attityd. Den andre sa inget. Plötsligt small två skott. Den vänlige ryske vakten föll direkt. Hans huvud var nästan bortskjutet. Blodet forsade och stänkte upp på Annas kläder. Det var den allvarlige ryssen som hade skjutit sin kamrat. För mycket prat, var den enda förklaringen som gavs. Den djupt rotade misstänksamheten och noga inpräntade instruktioner i soldatutbildningen resulterade i detta blodbad. Händelsen blev Höijers djupaste besvikelse någonsin. Det unga paret chockades, for ner till Minnesota och kom aldrig igen. Skeppsbrott Men Höijer gav inte upp. Efter ytterligare resor över sundet och ett besök hos sin familj hemma i Sverige, köpte han båten Ariel en mindre kustbåt. Tillsammans med en ung äventyrare vid namn E. Bohman och den förhållandevis oerfarne kapten George, gick båten på grund och slogs i spillror i september De tre nödställda kunde ta sig i land. Bohman drunknade dock när han skulle simma över en flod. Kaptenen plockades upp av en annan båt. Höijer drabbades av lunginflammation fördes till Svenska Hospitalet i Seattle. På sin dödsbädd den 20 november 1925 ber han någon sjunga Carl Bobergs sång: Jesus, Jesus! O det ordet Klingar ljuvt som änglasång. För mitt hjärta är det vordet Livets friska vattensprång. Vid parentationen på Missionsförbundets årsmöte 1926 i Amerika yttrades följande ord: Höijer hade alltid djärva planer, och alla gick ut på mission bland de mest försummade, till vilka ingen annan ville gå. Han försakade allt för missionen. Fick han uppmuntran och hjälp, var han glad. Fick han det ej, så gick han sin väg framåt ändå. 5

6 TILLBAKABLICK TILLBAKABLICK TILLBAKABLICK TILLBAKABLICK TILLBAKABLICK TILL 100-årig Han började alldeles ensam som 23-åring ett omöjligt arbete. Han lärde sig snabbt ryska, men det var förbjudet att, som evangelikal förkunnare och därtill utlänning, predika på ryska. Men eftersom hans passion var att göra det omöjliga satte det sin prägel på hela hans livsgärning. Och missionssynen känns i dag oerhört fräsch och utmanande. Det är Nils Fredrik Höijers sätt att missionera som håller än i dag. Grundaren till Ljus i Öster Text: Wilgot Fritzon 6 Höijer blir här anfallen av kurdiska hundar. Passion för onådda Med åren finner vi honom i S:t Petersburg, Odessa, Kaukasien, Kurdistan, Persien, Centralasien, ja ända bort i Kinas Östturkestan för att under senare delen av sitt liv försöka nå Sibirien via Alaska. Han var gärna den förste på varje plats där ingen annan missionär varit. Han hade en idérikedom och var synnerligen lämplig som banbrytare. Hans expedition till Kashgar i Kina och hans upplevelser i Kurdistan tillhör de djärvaste och märkligaste företagen i missionshistorien. Arbetet bland uigurerna i Kina växte och blev då en av världens mest framgångsrika missionsinsatser bland muslimer. Passion för strategi Höijer trodde och satsade på de nationella missionsarbetarna och kunde se det värdefulla i varje människa, även bakom ett anspråkslöst yttre. Han flöt in i kulturen och levde på samma nivå. Han betraktade det mesta med en glad och positiv blick även en rysk tredjeklasskupé. Han ansåg att det var det bästa sättet att lära känna folkets livsvillkor och att vinna deras förtroende. Optimisten Höijer försökte så tidigt som möjligt att göra sig överflödig, för att kunna dra vidare enligt noggrant uppgjorda missionsstrategiska planer. Banbrytaren Höijer visade i handling hur viktigt det var att missionen ständigt flyttade fram sina positioner i riktning mot de mest försummade. Han ansåg att det fanns en öppen väg till Asiens folkslag genom Ryssland. På denna missionsväg, som kunde leda till många av Asiens länder, hoppades han att kristna i väst skulle träda in och stödja de ryska evangeliska församlingarna. Höijer skriver: Icke just genom att sända dit en hop evangelister, utan genom att lämna bistånd därtill att ryska män genom tal och skrift kunde utså säden över det väldiga riket. Det måste vara ryssar som bringar evangelium till ryssar, all kraft måste ägnas däråt, att en kraftig trosfrisk evangelisk rysk kyrka blir upprättad.

7 BAKABLICK TILLBAKABLICK TILLBAKABLICK 100 för onådda utmanar oss i De ofta lite okonventionella sätten att arbeta fick naturligtvis kritik. Och Höijer hade också brister precis som alla andra. Men en sak är nästan alla överens om i dag: han hade rätt i sin missionsstrategi att bygga missionsstationer utefter en linje från Balkan till Kina. I dag, 100 år senare, håller hans dröm på att förverkligas. Och Ljus i Öster är med i församlingsplanteringen utmed Sidenvägen genom utbildningen av och stöd till nationella pionjärer. Passion för flexibilitet Höijer var listig, fantasifull och orädd. Hade han kunnat förverkliga hälften av sina förslag skulle han utan tvekan blivit världens störste missionsorganisatör, skrev missionärskamraten Högberg. Då Höijer vid ett tillfälle försökte börja arbeta i ett nytt område blev myndigheterna misstänksamma. Polisen lät hämta hans pass. Rymma kunde han ju inte utan passet. Så han gick efter ett tag till polisöversten och bad om ett privatsamtal. Hur många mjölkande kor finns det i byn där borta? frågade Höijer. Den förvånade översten gav ett ganska exakt svar. Efter att ha tänkt en stund ställde Höijer nästa fråga, som chockade ännu mer. Tror chefen att det skulle löna sig att sätta upp ett mejeri där borta efter svenskt mönster? Naturligtvis, och det kunde bli ett vinstgivande företag, svarade översten. När Höijer skulle gå, gick översten och hämtade passet och lämnade tillbaka det mycket vänligt. Något mejeri kom väl aldrig till stånd, men det hade ju Höijer heller aldrig lovat. Men en listig värmlänning var fri med sitt pass! Så gick han vidare i sitt missionsarbete, som kunde vara att starta en nykterhetsförening, hjälparbete bland prostituerade, jordbruksprojekt med mera. Hand i hand med förkunnelsen om Jesus. Passion för nödlidande Höijer gjorde allt för att hjälpa förföljda kristna. Flera lyckades han ta över till Sverige på underliga vägar. Flera av dem blev viktiga kuggar i framtida mission både i Ryssland och Alaska. Risker för sig själv hann han oftast inte tänka på. Som till exempel när han räddade en officer i armén och brände upp hans kappa efter att noga ha sprättat bort alla knapparna så att de inte skulle lämna några spår i askan. Eller då han som ensam karl for iväg Höijer gjorde många farofyllda resor. Här forcerar han ett vattendrag tillsammans med en kurd som hotade dränka honom. med en förföljd dam med tåg och båt till Sverige. Då var hans styrelse inte nådig. Men Höijer kunde alltid förklara. Hans passion för de nödlidande blev faktiskt en orsak till varför Svenska Missionsförbundet entledigade honom vid sekelskiftet. Han hade kallats hem, men vägrade att åka genast. Med medel från England höll han på att hjälpa stackars armenier i det blodbad som turkarna hade ställt till med. Passion för enhet Höijers passion var att människor, efter att de hade blivit omvända och bildat församlingar, skulle sammanföras för gemensamma missionsaktioner. Splittringar smärtade honom. Det är gripande att läsa missionär Johannes Svenssons personliga brev om hur Höijer gråter förtvivlat när de evangeliskt kristna i Moskva träter om dopet. Och bildandet 1903, av det som i dag kallas Ljus i Öster, var enligt grundaren en nödfallsåtgärd. Det har aldrig varit min mening att skilja mig från Missionsförbundet, skrev Höijer och hade inget emot att åter gå in under SMF. Samtidigt hävdade han att han måste få fullfölja det uppdrag som getts av ryska troende. Redan 1902 hade han i Kiev fått mandat från ryska församlingar att i väst sprida vänförsamlingsidén att etablera kontakt mellan församlingar i öst och väst. I brev kan man läsa att vissa ledande missionsvänner var lite otåliga på SMF och ville bilda ett nytt missionsförbund i Sverige. Men Höijer sade bestämt nej och hans linje vann. Höijer och Kommittén för Evangelisk Mission i Ryssland (som senare kallades Ryska Missionen, Slaviska Missionen och i dag Ljus i Öster) tog i stället 1912 initiativ till samtal om att samordna allt svenskt evangelisationsengagemang för Ryssland. Då skulle Kommittén, som bildades 1903, kunna upphöra. Eftersom det bara var Helgelseförbundet och Missionsförbundet som lär ha visat något större intresse blev idén inte verklighet. Det är glädjande att det i dag, hundra år senare, finns ett allt större samarbete, både 7

8 Strategisk har lett till väckelse bland Sedan början av 1990-talet har en systematisk och strategisk förbön bedrivits internationellt för de onådda folken. Begreppet 10/40-fönstret föddes i AD2000-rörelsen i USA och förebedjare från många länder har organiserat världsvid förbön för de onådda folken. Text: Gertrud Storsjö Missionsstrateger hade gjort en kartläggning av inom vilket område de allra flesta onådda folken fanns och man kom fram till att de flesta fanns inim en en rektangulär ruta från den tionde breddgraden från ekvatorn till den fyrtionde. De flesta av världens hinduer, muslimer och buddhister finns i det området, likaså 82% av världens mest fattiga människor. Sedan 2001 har vissa strateger flyttat fokus till 40/70-fönstret, samtidigt som man fortsätter att be för 10/40-fönstret. 40/70- fönstret täcker hela Västeuropa, Centralasien, Mongoliet, den norra halvan av Kina och Ryssland ända upp till Norra Ishavet och inkluderar 61 nationer. Inom 40/70- fönstret finns det särskilt två områden som man fokuserar på. Det ena är Västeuropa (target Europe) som man satte som fokus 2001 och det andra är de muslimska folken i Centralasien som nu särskilt står i fokus under år 2003 (target Silk Road). Inom 40/70-fönstret finns också de små onådda folken i Sibirien, och som vi på Ljus i Öster nu vill lyfta fram. För 30 år sedan, i Norge, föddes tanken att indela dåvarande Sovjetunionen i förbönsområden. Det var den då nyomvände Hans Myrvold som fick en längtan att göra något för 8 Rysslands förföljda kristna. Han fick idén att dela in Sovjet i böneområden och så få församling i Norge att be för ett område. Resultaten var så positiva att den svenska och finska pingströrelsen några år senare tog upp visionen. Församlingar i Sverige valde ut områden i Sovjet som de började att be för. Glasnost och perestrojka hade kommit och områden som man bett för blev öppna och tillgängliga att lära känna närmare. Vänförsamlingsarbetet för Ryssland kunde påbörjas och många svenska församlingar blev engagerade. Ytterligare ett steg togs, då vi började lansera tanken på att adoptera en onådd folkgrupp. Väckelse i Udmurtien En av de församlingar som på ett tidigt stadium började be för en onådd folkgrupp var Solna Pingstförsamling. Det kom två brev till Ibra Radio i Stockholm i juni 1978 som förmedlades till församlingen i Solna. Det var från en kvinna i staden Votkinsk i Udmurtien. Hon var gift med en fängslad pastor. Ett annat brev kom från en person i huvudstaden Izjevsk som önskade få en bibel, litteratur och brevvänner i Sverige. Innehållet i breven fick församlingen att börja be för Udmurtien. Redan i oktober samma år antog man officiellt Udmurtien som sitt böneområde. Det fanns då redan en församling på omkring 20 personer från olika folkgrupper i Izjevsk, ledd av en udmurtisk pastor. Solna Pingstförsamling besökte bibliotek och samlade allt material man hittade om sitt förbönsområde för att man skulle kunna be så konkret som möjligt. Udmurtien var känt för sin vapenindustri, men också för att ha procentuellt flest självmord i Ryssland. Situationen i republiken var dyster. Efter många år av förbön sändes ett par evangelister från Mariupol i Ukraina till Izjevsk hösten En av dem var Pavel Zjelnovakov med familj, och ett mycket framgångsrikt arbete började. Det fanns vid hans ankomst till Izjevsk ett hundratal evangeliskt kristna tillhörande olika grupperingar. Sedan den ringa begynnelsen har nu omkring personer kommit till tro. Pavels församling i Izjevsk har omkring medlemmar, till det kommer många utpostförsamlingar i staden och de många nya församlingarna runt om i republiken. I samarbete med Ljus i Öster startades 1992 i Izjevsk den första missionärskursen

9 100 Nikolaj Kuhlar har översatt Nya testamentet till tuvinska. Foto: IfB för utbildning av medarbetare och församlingsplanterare. Sedan har många utbildats och sänts ut till andra områden i Udmurtien, men också till andra folkgrupper i angränsande republiker. Bön för Tuva En annan av de församlingar som engagerade sig i förbön för en onådd folkgrupp var Citykyrkan i Stockholm. Missionskommittén beslutade sig i början av 1989 för att adoptera en onådd folkgrupp, men det skulle vara en som hade ett namn som var lätt att uttala. Det blev tuvinerna i republiken Tuva i södra delen av centrala Sibirien. Det var verkligen en onådd folkgrupp. Det fanns visserligen en knapp handfull ryska små isolerade församlingar i Tuva som på den tiden inte hade någon missionsvision för tuvinerna, utom en församling ledd av ryskan Zinaida Kazantseva. Hon längtade efter att nå tuvinerna med evangeliet inbjöds hon att komma till Stockholm och Citykyrkan. Med sig hade hon en tuvinsk musikprofessor som börjat intressera sig för kristen tro. På en mötesturné i Sverige bjöd han på tuvinsk strupsång. Han var en av de första tuvinerna som hade tagit till sig evangeliet. Förutom honom var det ytterligare tre män, interner på ett fängelse i Kyzyl, som hade kommit till tro. Ett par av fångarnas hustrur hade också blivit kristna. Öppet såningsfält 1991 for den första delegationen till Tuva. De fann ett öppet och moget sånings- och skördefält. Efter det första besöket började ett samarbete mellan Den Norske Tibetmisjon, Kristen Utmaning i Sverige, Citykyrkan och Ljus i Öster för att påbörja och utveckla missionsarbete i Tuva. Efter ytterligare ett besök till republiken av representanter för dessa organisationer började evangelisationsteam från Kristen Utmaning resa till Tuva. Så småningom startades den första rysk-tuvinska församlingen. Den Norske Tibetmisjon sände en ekonom som arbetade en tid som ekonomisk rådgivare åt myndigheter och affärsmän. Ytterligare ett par från Norge sändes dit för att arbeta bland studenter. De startade också ett internat för barn från utsatta familjer där de får tillgång till skolutbildning och ett tryggt boende. Institutet för Bibelöversättning i Stockholm upptog arbetet med att översätta Nya testamentet till tuvinska, som förra året blev färdigöversatt och publicerat. Projektet finansierades av Citykyrkan och Ljus i Öster. Även Jesusfilmen, Barnbibeln och andra skrifter har översatts till tuvinska. Resultatet av målmedveten bön och missionsarbete i Tuva har nu resulterat i cirka 60 församlingar varav de flesta har tuvinskt ledarskap. I huvudstaden Kyzyl finns nu flera kristna församlingar, bland annat en församling ledd av en koreansk missionär. Även de ryska kyrkorna har börjat att vända sig till tuvinerna med evangeliet. Bön via Internet Den 30 år gamla tanken med böneområden i det forna Sovjet har nu tagits upp på nytt. Nu kan församlingar gå in på Internet ( och välja ut ett böneområde och få information om de olika etniska grupperna som finns just i det området. Böneämnen finns nerskrivna för varje folkgrupp. Vi kan få vara med om att påskynda Herrens tillkommelse genom att konkret börja be för var och ett av de onådda folken i Kaukasus, Sibirien, Ural och intill jordens ändar. 9

10 Första smuggelresan var en kärleksup Första smuggelresan var en kärleksup Det sa bara klick! Fem gånger om året under nio års tid. Smuggelresorna kom att dominera nästan ett decennium av Febe Ågrens liv. Det var dessa resor som hon gav all sin tid, energi och sina pengar till. 17 år senare talar hon för första gången ut om kallelsen, passionen för människorna, gripandet i Tjeckoslovakien. Text: Ann Arvedahl Det var på ett läger på Hjälmargården som Febe, 13 år gammal, för första gången hörde talas om de kristnas situation i öst. Ingemar Martinson, Ljus i Östers dåvarande missionsföreståndare, var där och visade bland annat en film från Sovjet. Det berörde mig starkt, men min spontana kommentar var: Nej, måste jag åka dit? Känslan för öst stannade kvar och som 22-åring började Febe på Örebro Missionsskola. Det var där som hennes nya liv som bibelsmugglare startade. Ja, det blev verkligen mitt liv. På skolan träffade jag flera personer som höll på med bibelsmuggling och jag kände direkt att det var min grej. Mina personliga egenskaper stämde precis in på det som krävdes. Jag var orädd, äventyrslysten och kreativ, samtidigt som jag tog uppdragen på största allvar i ett totalt beroende av Guds ledning och kraft. Dessutom hade jag ett stort intresse för bilar, tyckte om både att meka och köra, vilket nästan var nödvändigt för dessa resor, berättar Febe. Inga semesterresor Det har gått 17 år sedan hennes sista smuggelresa. Då var hon gravid med äldsta dottern Klara och hade rest med biblar till 10 främst Östeuropa under nio år. Det var ingen återkommande semesterresa någon gång då och då, utan det var verkligen det som jag levde för. Jag åkte runt fem gånger per år, varenda påsk, midsommar, sommar, allhelgonahelg plus helst någon extra gång. Just påskhelgerna tillbringades alltid på resande fot. Jag har många gånger sagt till mina barn att jag inte har några bra traditioner för att fira påsk, eftersom jag nästan aldrig har varit hemma då, säger Febe och ler. Det är inte svårt att få henne att prata, trots att hon hållit tyst i så många år. Först kvällen innan vårt besök avslöjade hon för sin 17-åriga dotter vad hon sysslade med i sin ungdom. Hon blev väldigt förvånad och undrade om jag var riktigt klok, som vågat göra alla dessa resor, säger Febe. Vem fick veta? Tystnaden kring resorna var a och o och något som hon tog på största allvar. Efter några år berättade hon lite för sina föräldrar, så att de åtminstone visste att hon var iväg och ungefär var hon befann sig på resorna. När hon så småningom träffade sin man, Nisse, fick han naturligtvis också ta del av vissa bitar, men detaljerna behöll Febe helt för sig själv. Jag berättade aldrig för någon var jag hämtade litteraturen eller vem som överlämnade den. Ofta var det även jag som packade bilarna i de gömda utrymmena, allt för att det var säkrare om bara en person satt inne med den mesta av informationen vid ett eventuellt gripande, förklarar hon. Den allra första resan med biblar var en så kallad testresa för att se om Febe helt enkelt kunde klara pressen och var lämplig som bibelkurir. Det blev en kärleksupplevelse! Det sa klick på en gång. Jag kände mig inte alls rädd eller obekväm i tullkontrollerna utan kände bara att hela konceptet passade mig perfekt, jag njöt! Samtidigt kände jag redan från början, och senare under alla resorna, att jag liksom svävade mellan himmel och jord. Beroendet av Gud var så påtagligt och självklart och utan Honom hade det naturligtvis aldrig gått att genomföra. Febe betonar att även om spänningen var en drivkraft, så var det hela tiden mötena med de kristna, den oerhörda hungern efter Guds Ord som var den största utmaningen och sporren. Bibelsmugglingen blev min livsuppgift, min passion. Det kändes verkligen som att

11 100 p levelse p levelse Febe Ågren reste flera gånger per år med biblar till öst under nio års tid. Bibelsmugglingen blev mitt liv uppgiften var som skräddarsydd för mig, säger hon. Foto: Ann Arvedahl det var mitt jobb och något mycket mer allvarligt än mitt arbete som undersköterska på förlossningen. Resorna blev mitt yrke, det jag la all min kraft, energi och pengar på, menar Febe. Byta strategi Samtidigt var det just arbetet på sjukhuset som möjliggjorde de många resorna. Som timanställd nattsköterska kunde Febe byta till sig extra arbetspass och samtidigt byta så att hon själv kunde vara borta så mycket. Många undrade förstås vad jag höll på med, varför jag alltid var borta och ville byta till mig nätter. Men jag sa aldrig ett ord om vad jag höll på med, minns Febe. Efter några års resande ändrades förutsättningarna när Bengt Sareld och Nils- Erik Engström fängslades i Sovjet Många kurirer fick avsluta arbetet och kunde inte resa mer. Men Febe fortsatte. Fängslandet skrämde mig inte, det var något man hade tagit med i beräkningen från första början. Det handlade för min del bara om att byta strategi. Hon fortsatte att hemlighålla allting kring resorna och bodde bland annat i ett kollektiv med personer i flera år som inte hade en aning om vart hon med jämna mellanrum försvann och varför. De flesta av Febes resor gick till Polen, Rumänien och Tjeckoslovakien. Kontakten på dåvarande Slaviska Missionen var Stig Lindberg. Vi brukade träffas uppe på en kyrkogård i Bromma, inte långt från missionens dåvarande lokaler. Där mötte Stig mig och överlämnade litteraturen, berättar Febe. Sedan åkte vi oftast två och två, jag hade flera kvinnliga reskamrater under åren. Eftersom jag åkte slalom packade vi alltid med oss skidor i bilen och utgav oss för att vara turister på väg ner till Österrikes skidbackar. Vi avslutade alltid rutten med en dag i Österrike, då jag verkligen åkte skidor och sen bar det av hemåt igen, ofta med en ny last i bagaget. Konstruerade gömställen Bibeltransporternas grad av hemlighet varierade. Ibland var det mer öppna resor, då biblar och litteratur var nerpackade i vanliga resväskor. Men vid många resor packades böckerna i noggrant konstruerade gömställen i bilen. Det gällde att se till att det skulle vara mer eller mindre omöjligt att upptäcka de dolda utrymmena och framför allt svårt att komma in i dem. Ofta krävdes det en lång rad tillvägagångssätt för att komma in till lasten. Det kunde vara olika knappar både utanpå och inuti bilen, eller luckor som skulle skjutas fram och tillbaka. Febes stora bilintresse hjälpte henne många gånger under resorna och det faktum att hon inte hade något stort sömnbehov. Jag kunde sova precis var som helst och hur som helst. Ofta var det långa pass i bilen, både med körning och sen i väntan på mötesplatser och vid i- och urlastning. Jag minns särskilt en gång då jag låg och sov på bilgolvet fram. Det trånga utrymmet gjorde att jag fick ligga på mage med benen upp på sätet i en konstig vinkel. Jag upplevde det inte ens som obekvämt! Det var de här förutsättningarna som gällde och man fann sig i det med glädje. Motorhaveri En komisk berättelse är en av resorna med Svarten, en stor amerikansk Chevrolet med motorutrymmet bak, som byggdes om. Motorrummet kortades av så att man kunde packa mängder av kartonger mellan själva motorn och baksätet. Det gällde att vara väldigt omsorgsfull vid ilastningen så att det fick plats så många kartonger 11

12 som möjligt. Så kom vi in i Rumänien och plötsligt skar motorn. Några kugghjul hade gått sönder och det gick inte att få igång bilen. Efter att vi hade stått en stund vid vägkanten, stannade en polisbil och sa åt oss att vi inte fick stå där. Att vår motor hade gått sönder verkade de inte vilja förstå eller bry sig om. Vid det här tillfället var bilen oerhört tungt lastad med biblar i det hemliga gömstället och situationen blev förstås spänd. Då kommer en ung kille, som stått och tittat på, fram till oss och säger att han är väldigt intresserad av västerländska bilar och undrar om han kan få hjälpa oss att laga den. Så med polisens hjälp bogseras vi hem till den här killen. Polisen muttrar flera gånger om att bilen är så oerhört tung, men undersöker den inte närmare. I tre dygn får vi bo hos killen, som under tiden sliter många timmar ihop med sina kamrater med att försöka konstruera några tillfälliga kugghjul till motorn. Till slut lyckas de och vi kan fortsätta. Det roliga är att när bilen senare säljs vidare hemma i Sverige, blir jag uppringd av den nye ägaren. Han är väldigt fundersam över motorrummet. Är det verkligen original? Det verkar vara ombyggt på något konstigt sätt, säger han. Jag blir förstås oerhört paff och vet inte vad jag ska svara, men säger så småningom att den i alla fall var så när jag började använda den. Som tur var nöjde han sig med det, säger Febe och skrattar. Åkte fast Nio års resande rymmer fler historier, upplevelser, mirakler, glädje och tårar än vad som kan sammanfattas i en enda artikel. Men ett tillfälle i Tjeckoslovakien går inte att förbise. Det var den gången som Febe åkte fast. Inne på sitt åttonde år med smuggelresor kände hon att det började bli dags att dra sig tillbaka. Hon var nu gift med Nisse och de planerade att utöka familjen. Men än en gång gav sig Febe iväg med en kvinnlig kamrat, skidor och väskor fulla med biblar genom Östeuropa mot Österrike. Det var i den tjeckoslovakiska tullen som biblarna upptäcktes. Allt gick mycket fort, jag och min reskamrat hann inte säga något till varandra. De grep oss och tog oss direkt åt olika håll. Febe kastades in i ett litet källarrum där strålkastare lyste dygnet runt med ett fruktansvärt starkt ljus. Genom ventiler vid golvet sprutades varm, fuktig luft in, som i kombinationen med ljuset gjorde det omöjligt att sova. Hennes första tanke var: Här 12 Febe samlade alla namn och adresser till kontaktpersoner i öst i en liten blå låda som finns kvar än i dag. Vi som reste hade särskilda smugglarnamn, jag kallades Hanna, minns hon. kommer jag få vara länge. Det blev fem dygn i källarrummet. På dagarna förhördes Febe oavbrutet med samma frågor om och om igen. Varifrån kom biblarna? Vem skulle ta emot dem? Det är konstigt och kan nästan låta som en efterkonstruktion, men jag var aldrig rädd. Jag kände mig inte ens illa till mods. Jag svarade på deras frågor, att jag hade köpt biblarna i Sverige och att vi hade tänkt lämna dem i någon av landets alla kyrkor och att målet var att åka skidor i Österrike. Jag spelade lite dum, ung turist och höll fast vid detta hela tiden. På nätterna passade jag på att fundera över mitt liv. Jag låg där på britsen och tänkte igenom min barndom och uppväxt, år från år. Jag visste ju inte hur länge jag skulle behöva vara kvar och tänkte att det är lika bra att ta tillfället i akt och stanna upp och fundera lite. Jag var helt övertygad om att de i tullen på något sätt funnit ut att jag var lite av spindeln i nätet och att de kanske därför rentav släppt min reskamrat och att jag nu var ensam kvar. Nisse anade oråd Hemma i Sverige började Febes man, Nisse, att ana oråd. De hade en överenskommelse att Febe hörde av sig någon gång under resan, oftast från Österrike. När dagarna gick och han insåg att hon borde ha lämnat Österrike för länge sen och nu vara vid Sveriges gräns, förstod han att något hade hänt. De enda han kunde vända sig till var Febes föräldrar. De var ju de enda som överhuvudtaget visste att hon var på resande fot. Men ingen av dem kunde göra något. De visste ju inte ens var hon befann sig, om hon nu hade gripits. Det var naturligtvis väldigt påfrestande för Nisse. Han visste att detta var en del av mitt liv och ifrågasatte aldrig mina resor, det hade inte fungerat. Han var medveten från början när vi träffades att jag levde för dessa resor och accepterade det. Men den här gången var det förstås svårt. Turisthistoria Efter fem dagar släpptes plötsligt Febe och sammanfördes åter med sin reskamrat, som suttit inlåst i ett annat rum och pressats än värre eftersom tulltjänstemännen felaktigt trott att det var hon och inte Febe, som satt inne med mest information. Detta hjälpte oss naturligtvis, eftersom hon nästan inte visste något och jag tror att de i ren frustration lät oss gå när de insåg att de inte fick något ur oss, eller så trodde de helt enkelt på vår turisthistoria och avfärdade oss som två blåögda tjejer, berättar Febe. Väl ute ur Tjeckoslovakien stannande de i Östtyskland för att ringa till Nisse. Det var det enda tillfället under alla år som vi ringde från ett östland, men den här gången kändes det helt nödvändigt, minns Febe. Hemma i Sverige igen fick hon många kommentarer om att hon såg ut som ett vrak. Fem dagar utan någon mat att tala om i det lilla, fuktiga rummet hade satt sina spår och Febe hade magrat betydligt. Trots detta blev det ytterligare en resa med biblar. Då var Febe dessutom gravid.

13 Vad betydde bibelsmugglingen Enkät: Ann Arvedahl Jag kände att jag var tvungen att sätta punkt. Det gick bara inte att avsluta alla dessa år med en ofullbordad resa, jag var tvungen att ta farväl. Högt pris Det blev en sorgeresa till Polen och Östtyskland. Jag hade väldigt svårt att uttrycka och att förstå att det var den sista resan och jag grät mycket. Efteråt åkte jag några gånger till, då med hjälpsändningar, men det blev aldrig samma känsla. Bibelresorna var helt enkelt min grej, min livsuppgift. Men för dessa resor fick Febe betala ett högt pris vänskap. Visst var det ett offer, främst i relationer med andra människor. Jag kunde knappt ha några vänner, jag var ju aldrig hemma! Många blev besvikna på mig för att jag aldrig fanns där och såg mig säkert som en person som aldrig tog sitt ansvar. Jag kunde ju inte dela med mig av det jag bar på och ansågs nog allmänt som en konstig figur. Men det största priset fick nog mina föräldrar betala. I församlingen kritiserades jag öppet för att ha kastat bort min utbildning på missionsskolan. Jag levde inte upp till förväntningarna eller till det som hade investerats i mig. Man menade att jag skulle ha gått ut i församlingstjänst och det var många gånger som mamma och pappa hade velat stå upp och säga att det var just det jag hade gjort, fast på ett annat sätt. Men de sa aldrig något om kritiken, utan teg och led. Det var väldigt tungt, berättar Febe. De många åren av resor bjuder på flera Foto: Ann Arvedahl och Ljus i Östers arkiv Vladimir Murza, f d ordförande för den ryska Pingstunionen: Vi var så glada när det på olika illegala vägar kom litteratur till oss. Bristen på biblar var stor och det fanns till och med en tid då jag skrev av delar av Nya testamentet för hand eftersom det annars inte fanns något att läsa på våra möten. Ivan Fedotov, ledare för den oregistrerade Pingströrelsen i Ryssland: Vi tackar de svenska församlingarna och speciellt Ljus i Öster, människor som inte sparade sin tid och sina resurser. De vågade ta risker för att föra in biblar till oss. Vi kysste biblarna för att de var så fina och så bra, och vi var glada att vi kunde sprida dem i första hand till våra pastorer. Sergej Netjitajlo, pastor i pingstkyrkan i Tasjkent, Uzbekistan: På 80-talet rådde det stor brist på biblar men dörrarna var öppna till Uzbekistan. Då hjälpte Ljus i Öster till att få in biblar till oss. Vi är så tacksamma för vårt mångåriga samarbete och för alla förböner genom åren. Dr. Viktor Kulbitj, ledare för Baptistunionen i Ukraina: Uppdraget att smuggla biblar innebar ofta stor fara och utsatte kurirernas lojalitet för svåra prövningar gång på gång. Ändå levererades tusentals biblar och andra nödvändiga kristna böcker i hemlighet. Bibelsmugglarna var ödmjuka, hängivna och välorganiserade. De tjänade Herren och sökte inte efter mänsklig ära eller belöning. Jan Bärenson, ledare för Estniska bibelsällskapet, Estland: Estland fungerade som ett transitland för smuggelbiblar, som sedan skickades vidare till Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Några gånger stannade en finsk långtradare utanför vår lägenhet och lämnade kvar lådor med ryska biblar. Följande natt kom sedan en bil från Ryssland eller Ukraina som tog lasten vidare. Ofta hörde jag märkliga historier av ukrainska bröder om hur Gud hade skyddat dem och transporterna på vägen hem. fantastiska historier denna tidiga vårdag hemma hos Febe och Nisse i Örebro. Man borde nästan skriva en bok om allt, säger Febe. En incident som är ett härligt exempel på Febes kreativitet och oräddhet får avsluta denna artikel: Vid ett tillfälle i Polen skulle vi köra av från huvudvägen, in i skogen och gräva upp några dokument. När vi hade kommit ur bilen, tagit med oss spaden och just skulle börja gräva kom en hel rad med polisbilar körande på skogsvägen. De hade förstås fått syn på oss och blivit misstänksamma för att vi hade avvikit in i skogen. Min reskamrat grips av panik, börjar skrika till mig och slänger upp spaden i en stor buske där den fastnar. Själv är jag helt lugn och säger åt henne att sluta skrika. Innan poliserna hinner se, lyckas jag få ner spaden igen. Jag går bort en bit, tar fram en rulle toalettpapper och börjar gräva ett litet hål. Poliserna står på avstånd och tittar på. Sen sätter jag mig ner och låtsas utföra mina behov, samtidigt som jag gnolar lite. Då har poliserna sett tillräckligt och ger sig av i bil efter bil. Så fort de är utom synhåll 13

14 Glasnost blev väckelse Under 70 års tid bad kristna i hela världen för att Sovjet skulle öppnas för evangeliet och att förföljelsen mot de kristna skulle ta slut. När de första pastorerna sedan frisläpptes 1987 och officiella bibeltransporter sändes in med långtradare över gränsen till Ryssland, trodde vi inte att det var sant! Trots att järnridån hade fallit och man kunde höra kristen musik på gator och torg i Leningrad och Moskva. Text: Rauli Lehtonen Fram till Michail Gorbatjovs makttillträde hade Ljus i Öster, eller Slaviska Missionen som namnet då var, kämpat i decennier för förföljda kristna i kommunistvärlden. Det hade varit tider då biblar och kristen litteratur smugglats in i Sovjet med sofistikerade metoder. Församlingar hade informerats om troende som satt i fängelser, och kyrkor inspirerades att etablera kontakt med församlingar i öst. Kristna i Sverige bad för människor som de inte kunde besöka. Lidande syskon som vi aldrig hade mött togs till våra hjärtan. En bild, ett fotografi kunde påminna oss om livsöden som för miljoner kristna i väst blev föredömen människor som gav sitt liv för att få följa sin Herre och Frälsare. 14 Glasnost börjar I februari 1987 kom de första rapporterna om att förändringar var på väg i Sovjetunionen. Det kom ett meddelande från Moskva att 50 politiska fångar hade frisläppts. Ett par dagar senare fick Slaviska Missionen reda på ytterligare ett hundratal och att fler frigivningar var att vänta. Bland de uppgivna namnen återfanns 17 kända personer som suttit i fängelse för sin kristna aktivitets skull, bland dem baptisten Janis Rozkalns, pingstvännen Vasilij Barats, den ortodoxe Gleb Jakunin och katoliken Kirill Popov. Den under vår- och sommarmånaderna pågående följetongen om frisläppandena nådde sin kulmen i den sovjetiske religionsministern Konstantin Chartjevs resa till USA. Där berättade han för bland annat senator Richard Lugar, att Sovjets politik mot kristna skulle komma att förändras på ett dramatiskt sätt: Alla fångar för sin tros skull ska släppas senast i november månad Vi har inte ofta tagit emot religiös litteratur från väst, men nu ser vi inte några problem att göra det. Det pågår just nu ett stort projekt med religiös litteratur år av kristen tro Det blev en förväntansfull ny start på året 1988, som också skulle komma att bli ett riktigt jubelår för kristenheten. 70 år av ateistisk tro fick ett abrupt slut samtidigt som år av kristen tro i Ukraina och Ryssland skulle komma att firas i både ortodoxa, katolska och evangeliska kyrkor över hela det ryska imperiet. Kristus skulle stå i fokus på gator och torg, idrottsanläggningar och kulturhus, där de väldiga Leninstatyerna plötsligt hamnade i bakgrunden. Miljoner människor i Sovjet fick för första gången stifta bekantskap med evangeliet. Ljus i Öster fick på ett mycket oväntat och intressant sätt följa händelserna på parkettplats och kanske även indirekt vara med i processen bakom kulisserna, både när det gällde tusenårsjubileet och glasnost-erans genombrott: I början av januari 1988 inbjöds föreståndaren Wilgot Fritzon till en unik konferens i Nederländerna, som anordnats av en Demonstrationerna under slutet av 1980-talet blev total i början av 1990-talet. Foto: Valentin Kazerskij kristen affärsman. Med bland ett femtiotal delegater fanns även två före detta presidentfruar, Amerikas Rosalynn Carter och Frankrikes fru d Estaing. Där fanns kongressmän, parlamentsledamöter och jurister från USA och Europa. Från Sovjet kom en delegation på elva personer. Bland dem fanns den ryske inrikesministern Alexander Sucharev, Gorbatjovs närmaste rådgivare och talskrivare, Fjodor Burlatskij, tillika

15 firade den ortodoxa kyrkan år av kristen tro i Ukraina och Ryssland. Det blev början av ett andligt uppvaknande i Sovjet. Foto: Rauli Lehtonen ledde så småningom fram till att religionsfriheten ordförande i kommissionen för mänskliga rättigheter, samt Jurij Smirnov från rådet för religiösa ärenden, som satt jämte Wilgot Fritzon under konferensen. Ljus i Östers föreståndare fick överlämna en färsk lista med namn på 100 av de 240 religiösa samvetsfångar, som då fortfarande satt fängslade i Sovjetunionen på grund av sin tro. Han kunde även föra nära samtal med Burlatskij, Sucharev och Demonstrationer efter glasnost och perestroika. Foto: Valentin Kazerskij Smirnov, som lakoniskt erkände att han bara ett halvår tidigare inte hade kunnat tänka sig sitta bredvid Ljus i Östers ledare. Före årets slut hade nästan alla som fanns med på listan blivit frisläppta. I mars 1988 arrangerade Katolska kyrkans missionscenter, Helsingforskommittén och Internationella Vänd! 15

16 kommittén för mänskliga rättigheter en konferens i Vatikanen i Rom med anledning av Ortodoxa kyrkans tusenårsjubileum i Ukraina och Ryssland. Temat var mänskliga rättigheter och de kristna kyrkornas situation inför det nya millenniet. Ljus i Östers dåvarande informationschef, Rauli Lehtonen, var en av de inbjudna talarna på konferensen. Ljus i Öster fick bygga relationer med flera av de kyrkliga representanterna och ledarna från över 20 olika samfund. Föredrag och appeller följde efter varandra: ortodoxa kyrkan i Ryssland, lutherska kyrkan i Lettland, armenisk-apostoliska kyrkan i Armenien, katolska kyrkan i Litauen och Ukraina, metodisterna, samt representanter från både baptist- och pingstsamfunden i Sovjet berättade om sin situation. Påve Johannes Paulus II deltog under sista dagen aktivt i samtalen och högtidligheterna. Han var även med och undertecknade ett öppet brev, där man vädjade om de kristnas större fri- och rättigheter i Sovjet. Tillsammans med de övriga delegaterna fick han inom loppet av bara några veckor vara med och se hur det gemensamma arbetet för en större religionsfrihet i Sovjet började ta tydliga konturer. Ett stort steg in i ett nytt årtusende av kristen tro i Ryssland, Ukraina och Sovjet kunde tas. Förföljelser och väckelse Efter oktoberrevolutionen hade cirka kyrkor och bönhus stängts i landet och hela trosutövningen hade begränsats till de registrerade platserna för kultutövning. Under och 1970-talet hade man varje år kunnat dokumentera minst 300 fall, då kristna satt i fängelse på grund av sin tro. Trots att informationen ibland var bristfällig, så har alla experter varit överens: situationen var mycket svår för de kristna, men ännu värre var den på 1930-, och 1950-talet. Oräkneliga är de fall då troende bötfällts, trakasserats, förlorat sina arbeten, blivit av med sina biblar, testamenten, sångböcker. Det var inte heller ovanligt att kristna blev fråntagna sina barn, då de bevisligen fått en kristlig uppfostran. Det fanns även kristna som fick lida martyrdöden under den poststalinistiska tiden: Ivan Mojsejev från Chisinau i Moldavien och Nikolaj Chmara, från byn Kulunda utanför staden Barnaul i 16 F d presidentfrun Rosalynn Carter sitter till vänster om Gorbatjovs rådgivare Fjodor Burlatskij och den ryske justitieministern Alexander Sucharev på konferensen i Nederländerna, där Wilgot Fritzon fick överlämna en färsk lista med namn på 100 religiösa samvetsfångar. Foto: Wilgot Fritzon Rauli Lehtonen, dåvarande informationschef på Ljus i Öster, talade om de kristnas situation i Sovjet på en internationell människorättskonferens i Rom, där även påven Johannes Paulus II medverkade. Den ordnades med anledning av ortodoxa kyrkans tusenårsjubiléum. Foto: Paulis Klavins Altajs autonoma republik. Dessutom fanns det ett oräkneligt antal som dog i fängelser och på fångläger. Hur många det var som blev allvarligt sjuka under tider av internering och förvisning vet i dag ingen. När partisekreterare Nikita Chrusjtjov lanserade sin ateistiska kampanj i början av 1960-talet, så var det väl egentligen inte så kontigt, att han lovade att intervjua den sista troende kristna medborgaren i sovjetisk tv år Vem hade tro för att församlingar och kyrkor skulle överleva alla hemskheter och trakasserier? Det fanns ju ytterst få möjligheter även för västvärlden att få reda på förföljelserna och hjälpa kyrkorna i landet, så isolerat som Sovjet var av järnridån vid den tiden om inte organisationer som Keston College, Open Doors, Ljus i Öster, Avainsanoma med flera hade stått upp och blivit en röst för de förföljda. Men historien skulle komma att vända! Genombrottet När religionsfriheten blev total i början av 1990-talet exploderade också församlingarnas möjligheter att nå onådda folkgrupper. De första missionsorganisationerna grundades. Lettlands kristna

17 En stor väckelse började i Ryssland efter glasnost. Församlingar inom Baptist- och Pingstunionen har sedan 1992 döpt mellan nyfrälsta per år. Foto: Ljus i Öster Baptist- och Pingstunionen i Ryssland och Ukraina har efter glasnost sänt ut fler än 400 missionärer utomlands. Här avskiljs en missionär för arbete i Tjumenregionen i Sibirien. Foto: Pingstförsamlingen i Jönköping mission i Riga, Evangeliets Ljus i Rovno och missionen Möjligheten i Mariupol var några av de första. Ljus i Öster etablerade en varaktig relation med dessa rörelser på ett mycket tidigt stadium, för att nå ut med evangeliet till onådda folkgrupper. Nationella arbetare började sändas ut något senare från lokala församlingar och samfund. I mitten av 1990-talet stödde Ljus i Öster gåvogivare närmare 100 evangelister i obrutna områden. Då etablerades också en djupare kontakt med Pingst- och Baptistunionens mission i Ukraina och Ryssland, vilka i dag har över 400 missionärer utomlands. I Baltikum gick lutherska församlingar och metodistkyrkor in i ett samarbete med Ljus i Öster för att nå komer och marier. I dag stöder Ljus i Öster närmare 200 missionärer som arbetar bland barn och onådda folkgrupper. De har efter glasnost fått vara med av Guds nåd och grunda några av de första församlingarna bland kazaker, tadjiker och karakalpaker i Centralasien, keter, jakuter och tuviner i Sibirien, udmurter och tatarer i Uralområdet, samt bland adzjarer, tjetjener och några dagestanska folk i Kaukasien. 16 år har gått sedan glasnost började. Mörka moln börjar nu att torna upp sig på östhimlen. Ny lagstiftning försvårar för protestantiska församlingar i flera av de autonoma republikerna i Ryssland och i Centralasien. Budskap om krig, kidnappning och förföljelse mot kristna har ökat. Nu behöver missionsarbetarna all tänkbar uppmuntran. Dina förböner och ditt ekonomiska bidrag hjälper oss i Ljus i Öster att fortsätta vårt stöd. 17

18 100 Var med i jubileumsinsamlingen Häng med till öst i Många har anmält sitt intresse för våra resor till olika resmål i Ryssland. Några av de ursprungligt givna datumen har ändrats, men följande gäller nu inför sommarens resor: Resan till Krim 1 20 juli Resan till Chanti Mansien 19 juli 12 augusti Resan till Burjatien 16 juli 6 augusti Resan till Altaj 5 15 augusti För att uppmärksamma detta jubileumsår pågår nu en särskild jubileumsinsamling. Denna insamling under året kommer att vikas för Ljus i Östers arbete bland barn och unga i öst. Vi har arbete bland unga på de allra flesta platser i våra målområden från Östeuropa till Kina. Målet är en miljon kronor till denna extra insamling utöver ordinarie budget. Du som vill ge en jubileumsgåva kan kryssa i rutan på inbetalningskortet i mitten av tidningen. Tack för din gåva! Resmålen sträcker sig geografiskt mellan den varma Svarta havskusten i söder (Krim) till Norra Ishavet (Chanti-Mansien), Altajbergen i centrala Sibirien med dess många folkslag, till Burjatiens stäpper och bergslandskap öster om Bajkalsjön. Som vanligt gör vi satsningarna i nära samarbete med kristna i öst En evangelisationsresa till öst ger minnen för livet. och arbetar i gemensamma team där språk och kulturer blandas. Som deltagare behöver du vara flexibel, då resan kan vara påfrestande. Det viktigaste är dock att du har en längtan att dela med dig av din tro på Jesus till människor. Sista anmälningsdatum är den 25 april. Ekonomiassistent/chef Det ser nu ut som om Ljus i Öster från och med aug/sept i år kommer att behöva anställa en ekonomiassistent eller eventuellt ekonomichef. Har du kompetens och intresse för en sådan missionsuppgift får du gärna omgående kontakta Wilgot Fritzon på Ljus i Öster, tel

19 100 Nu är den här: Ljus i Östers jubileums- Några platser kvar till Med anledning av 100-årsjubileet har Ann-Charlotte Fritzon skrivit jubileumsboken Framåt ändå. Genom personliga berättelser, intervjuer och historiska tillbakablickar ger författaren insyn i ett arbete som satt tydliga spår i missionshistorien. Flera folkgrupper har genom Ljus i Östers medverkan fått se sina första kristna församlingar bildas. Svenska hemliga bibelkurirer och modiga kristna, som den 20-åriga Aida Skripnikova, trotsade Sovjets fruktade hemliga polis KGB. I boken träder de fram och avslöjar bitar ur sina liv som tidigare inte varit kända. I Ljus i Östers hundraåriga arbete finns en mängd kristna som tagit risker i sin kärlek till Bibeln och sin vilja att lyda Gud mer än människor. Ibland såg arbetet ut att vara en fullständig omöjlighet. Trots två världskrig, som stängde många portar, gick missionen framåt ändå med nya visioner och på nya vägar, för att sedan dra österut ända bort till Sibirien och Kina. Ann-Charlotte Fritzon är journalist och arbetar på tidningen Nya Dagen. Hon har rest i de flesta länder som tillhör Ljus i Östers målområden och arbetade själv för denna missionsorganisation Läs intervjun med Ann-Charlotte samt ett spännande utdrag från boken på sidorna 24 25! Boken är på 272 sidor, med över 100 bilder, inbunden och kostar 195:. OBS! Om du gör din beställning före den 1 maj bjuder vi dig som är Ljus i Öster-prenumerant på portot (25:-)! Du beställer den enklast på servicekortet i mitten av tidningen! Under Kristi Himmelfärdshelgen den 28 maj 1 juni ordnar Ljus i Öster en jubileumskryssning till Tallinn i Estland. Nu finns ett fåtal platser kvar så skynda dig med din anmälan! Vi åker till Tallinn via Helsingfors med båt och i priset ingår plats i dubbelhytt, frukost och middag på båten (tur och retur), två nätter med frukost på hotell i centrala Tallinn samt en festmiddag i Metodistkyrkan i Tallinn på fredagskvällen. Under resan ges utrymme för såväl gemenskap, seminarier, bön som sightseeing. Till Tallinn kommer även inbjudna gäster från öst, däribland Aida Skripnikova från S:t Petersburg. Ta chansen och följ med Ljus i Öster på en spännande resa! Pris: kronor. Anmälan sker snarast, dock senast torsdagen den 24 april till Ljus i Öster, tel: Ljus i Öster Ljus i Öster 9 maj Horda, Missionskyrkan. Wilgot Fritzon och Bröderna Hasse 10 maj Ljungby, Allianskyrkan. Wilgot Fritzon, Hasse Arvidsson 11 maj Gnosjö, Saron i Marås. Wilgot Fritzon G:a Hjälmseryd, Missionshuset. Wilgot Fritzon Ljus i Östers nya missionsfilm kommer att visas på kvällsmötena Musikgrupp från Uzbekistan besöker: 3 4 maj Alingsås, Pingstkyrkan 7 maj Nässjö, Pingstkyrkan 11 maj Hudiksvall, Filadelfia 14 maj Sandviken, Filadelfia 19

20 Evangeliet till hela De sociala projekten har hela tiden varit en viktig del i Ljus i Östers arbete. Från flyktinghjälp under både första och andra världskriget fram till dagens satsningar på vattenprojekt i Kina och stöd till de sibiriska minoritetsfolkens överlevnad. Text: Bengt Samuel Forsberg Ljus i Öster stöder matutdelning till fattiga i Bulgarien. Foto: Wilgot Fritzon 20 Leo Tolstojs populära berättelse om Pappa Panovs jul och hans barmhärtighet beskriver på ett enkelt men talande sätt vad kristen människosyn egentligen handlar om: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig. Ljus i Öster har alltsedan starten försökt att vara lyhörd för att lindra nöden som utsatta människor drabbats av på olika sätt i målområdena. En snabb bläddring i tidningens olika årgångar visar att Ljus i Öster alltid mer eller mindre har sysslat med nödhjälpsarbete. Under 1930-talet sändes tonvis med kläder, skor och livsmedel till ryska krigsflyktingar i Finland. Efter andra världskriget blev nödhjälpen en stor del av arbetet och nådde tusentals flyktingar. På 1960-talet hårdnade klimatet för de kristna i Sovjet och Östeuropa och många familjeförsörjare blev fängslade. Efter ett tag bildade några av de utsatta kvinnorna Rådet för de fångnas släktingar. En del av den nödhjälp som Ljus i Öster förmedlade till Sovjet gick genom dessa kvinnor till de mest behövande familjerna. Under uppropet Nödhjälp till Polen kunde Ljus i Öster under tidigt 1980-tal samla in och förmedla ett stort antal hjälpsändningar. Till Rumänien kunde man sända hjälp i små kvantiteter för att lindra den svåra nöden i slutet av 80-talet. När Armenien 1989 drabbades av den svåra jordbävningen, kunde Ljus i Öster förmedla materiell nödhjälp till drabbade familjer. I samarbete med andra organisationer gjorde man det möjligt för Tjernobyldrabbade barn att komma till Sverige. Albanien, tidigare Europas mest tillslutna land, blev från och med 1990 mottagare av 27 lastbilstransporter med matpaket till fångar och under senare delen av talet även av nödhjälp till Kosovoflyktingar kördes över 300 ton nödhjälp till flera OSS-länder och Baltikum, till Albanien över 500 ton mat, mediciner, skor, kläder. Flera Sida-stödda projekt har kunnat genomföras, speciellt i områden med begränsad trosfrihet och där både de andliga och humanitära behoven är stora. Karakalpakistan, det miljöförgiftade området kring Aralsjön, är ett sådant exempel startades ett jordbruksprojekt för att bland annat odla fram nya grödor anpassade till den förstörda jorden. Projektet fortsätter i dagsläget med nya insatser. Ett annat exempel är vattenprojektet i Xinjiangprovinsen i nordvästra Kina, där flera samhällen med uigurbefolkning med sammanlagt mer än personer nu får rent dricksvatten. Även detta projekt har en fortsättning på platser som Ljus i Östers grundare Nils Fredrik Höijer besökte för över hundra år sedan på hästrygg. Spalterna skulle kunna bli många för att berätta om hjälp till kristna ledares familjer i Kina, stöd till soppkök och humanitära insatser i turkspråkiga områden i Bulgarien, stöd till arbete bland förståndshandikappade och föräldralösa barn i Moldavien, hjälp till nödlidande tjetjenska flyktingar, inköp av jaker till tibetaner som drabbats av svältkatastrof, hjälp till utdöende folkgrupper i Sibirien, till gatubarn i Kiev och så vidare. Ljus i Öster vill på detta vis fortsätta att förmedla hela evangeliet till hela människan. Men det är bara möjligt om Ljus i Östers gåvogivare fortsätter att vara lika trogna.