Socialpolitik eller kriminalisering?

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Socialpolitik eller kriminalisering? En kvalitativ textanalys av narkotikastrafflagens propositioner från 1968 och 1993 Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Höstterminen 2012 Erik Pleijel

2 2

3 Sammanfattning Narkotikamissbruket har under slutet på 1900-talet beskrivits som ett stort samhällsproblem och krafttag har gjorts för att bekämpa narkotikans utbredning. Dock finns det tecken på att de många ändringar som gjorts i narkotikastrafflagen kanske inte haft önskad effekt. Undersökningen syftar till att lägga en grund för framtida forskning om vilket synsätt på missbrukare som är effektivast för att komma tillrätta med narkotikaproblemet. Skall man ta hand om och vårda missbrukarna eller straffa de med böter och fängelse? Och hur bekämpar man bäst problemet i stort, genom att fokusera på de enskilda missbrukarna och på så sätt minska efterfrågan, eller lägga resurserna på att komma åt langarna och därigenom strypa tillgången? Jag har valt ut två propositioner till narkotikastrafflagen, från 1968 och 1993 och gjort en kvalitativ innehållsanalys av dessa. Propositionerna tolkas för att ta reda på hur författaren ser på missbrukare när det kommer till vård kontra straff och hur lagstiftaren vill fokusera resurserna i kampen mot narkotika. Propositionerna jämförs sedan för att se om det finns någon skillnad mellan dem. Teorierna determinism, rational choice och mjuk determinism kopplas till hur lagstiftaren ser på missbrukare. I resultatet av undersökningen upptäckte jag att det inte finns några större skillnader i synen på missbrukare mellan de två propositioner jag undersökt. Däremot finns det skillnader i vilket angreppssätt man har på narkotikaproblemet överlag. Även om författarna till båda propositionerna vill bekämpa både missbrukarna och langarna finns det klara skiftningar när det gäller vilka man lägger störst fokus på. Det går även att skönja skiftningar när det gäller de teorier jag använder för att förklara synen på missbrukare, även om dessa skillnader inte alls är lika stora som när det gäller hur narkotikaproblemet skall bekämpas. 3

4 4

5 Innehållsförteckning 1. Inledning Bakgrund Problemformulering Syfte & frågeställning Disposition Tidigare forskning Definitioner Teori Determinism, rational choice och mjuk determinism Metod Kvalitativ textanalys Alternativa metoder Vetenskapsteori Material Avgränsning och urval Validitet, reliabilitet & genomskinlighet Forskarroll Resultat års proposition års proposition Diskussion Framtida forskning Referenser Litteratur Offentligt tryck

6 6

7 1. Inledning 1.1 Bakgrund Under 1900-talet har det svenska välfärdssamhället vuxit fram. Narkotikans utbredning i samhället och dess skadeverkningar har gått tvärt emot det och blivit som en blemma i välfärdsstatens ansikte. Detta har vållat stort engagemang och man har gemensamt beslutat att ta krafttag mot narkotikan, vilket gett oss ideologin ett narkotikafritt samhälle (Träskman 2011, s. 68). Narkotika har använts världen över i tusentals år. Synen på narkotika har förändrats betydligt under det senaste seklet. I Sverige har det vi idag klassar som narkotika under början på talet använts som vanliga läkemedel, framförallt cannabis och centralstimulerande preparat (till exempel amfetamin). I takt med att kunskapen om dessa substansers skadliga och beroendeframkallande effekt ökat har man dock börjat inse att många av dem borde förbjudas helt och hållet (Olsson 2011, s.24ff). Från ungefär 1920-talet fick bruk och missbruk av narkotika ordentlig uppmärksamhet men det sågs då mest som ett individuellt problem. Under mitten på 60-talet började man på allvar få upp ögonen för narkotikan som nu definierades som ett betydande, socialt samhälleligt problem. Detta ledde till narkotikastrafflagen som trädde i kraft Innan dess fanns narkotikaförordningen, som reglerade vilka preparat och vilken hantering som var förbjuden, dock utan några större möjligheter till bestraffning. Sedan 1968 har narkotikastrafflagen ändrats flera gånger, oftast i straffskärpande riktning (Träskman 2011, s. 52ff). 1.2 Problemformulering Narkotikapolitikens syfte är att minska narkotikabrottsligheten och målet är ett narkotikafritt samhälle. (Prop. 2005/06:30, s. 2). Med tanke på att det genom åren skett flera större lagändringar kan det vara så att de tidigare lagarna inte haft önskad effekt. Något som talar för att lagändringarna inte haft effekt är att det från slutet av 70-talet till slutet av 90-talet skett en ganska kraftig ökning i antalet tunga narkotikamissbrukare (Tham 2003, s. 11). Samhället och lagstiftaren vill hitta bästa metod för att minska narkotikabrottsligheten och olika synsätt kan ge olika typ av lagstiftning. Om man till exempel ser missbrukaren som ett offer för sociala omständigheter där missbrukaren anses vara i behov av vård ger det en viss 7

8 typ av åtgärder till skillnad från om man ser missbrukaren som en kriminell person som kan upphöra med missbruket genom hot om böter och fängelse. Min undersökning kommer inte bara att ge en bild över de olika synsätt på missbrukare som genomsyrat lagstiftningen utan visar även hur lagstiftarens fokus skiftat, om denne vill fokusera på den enskilde missbrukaren eller langningen för att komma tillrätta med narkotikaproblemet. Undersökningen ger en översikt över på vilket sätt samt varför narkotikastrafflagen förändrats vilket inte bara bidrar till kunskapen om lagen och dess bakomliggande faktorer utan även om dess utveckling över tid. Detta är värdefull kunskap eftersom det ger möjligheter att utvärdera lagens effekt. Resultatet kan användas i mer omfattande undersökningar och även jämföras med narkotikabrottslighetens utveckling för att se vilka angreppssätt och vilket fokus som lett till minskad brottslighet och genom det få en så effektiv narkotikapolitik som möjligt. 1.3 Syfte & frågeställning Syftet med undersökningen är att kartlägga synen på missbrukare i narkotikastrafflagen, hur synen skiljer sig mellan olika versioner av lagstiftningen samt hur lagstiftaren vill gå till väga för att komma tillrätta med narkotikaproblemet, mer specifikt om denne vill fokusera på den enskilde missbrukaren eller den organiserade langningen. Det utmynnar i följande frågeställningar: Hur skiljer sig synen på missbrukare mellan narkotikastrafflagens första version från 1968 och straffskärpningen från 1993, ses missbrukaren som ett offer i behov av vård eller som en individ med fri vilja som skall straffas? Hur har lagstiftarens fokus skiftat mellan dessa versioner när det gäller hur man hanterar narkotikaproblemet i stort, är det främst den enskilda missbrukaren eller langningen som skall åtgärdas? Viktiga begrepp såsom missbrukare kommer definieras i ett avsnitt längre ned. 1.4 Disposition Fortsättningsvis i min uppsats redogör jag för den tidigare forskning jag har hittat i ämnet. Vidare kommer jag att gå igenom teori, där jag presenterar och diskuterar de teorier jag anser relevanta för att förklara det resultat jag kommit fram till. På teoridelen följer metodavsnittet. Här beskriver och diskuterar jag den metod jag valt för undersökningen samt en alternativ 8

9 metod. Jag diskuterar även validitet, reliabilitet samt beskriver mitt material, avgränsning och urval. Den avslutande delen innehåller resultat och diskussion. I resultatdelen presenterar jag vad jag kommit fram till, det vill säga de olika citat och teman i propositionerna som visar hur man ser på missbrukare och huruvida man lägger fokus på den enskilda missbrukaren eller langarna. I diskussionen jämförs först resultatet med tidigare forskning. Sedan diskuteras resultatet och de eventuella skillnader som finns mellan propositionerna. Detta kopplas sedan till mina valda teorier och avslutningsvis diskuterar jag hur man skulle kunna utveckla undersökningen för framtida forskning. 1.5 Tidigare forskning Genom åren har det producerats mycket forskning och vetenskapliga artiklar om svensk kriminalpolitik i allmänhet och narkotikapolitiken i synnerhet. Jag har en ganska bred frågeställning men litet material och det finns ingen författare som behandlar skillnaden i synen på missbrukaren mellan just de två propositioner jag har valt. I arbetet med min uppsats har jag inte heller funnit någon litteratur som lägger huvudfokus på synen på missbrukaren i lagstiftningsprocessen överlag och hur den synen har utvecklats. Många författare diskuterar runt just synen på missbrukare rent allmänt, bakomliggande orsaker till missbruk och åtgärdsprogram. Dock har jag funnit en del relevant litteratur kring narkotikapolitikens utveckling och hur angreppssätt mot narkotikaproblemet skiftat under årens lopp, vilket presenteras nedan. I antologin Narkotika. Om problem och politik skriver Träskman om narkotikalagstiftningens utveckling i Sverige. Han tar upp narkotikastrafflagen 1968 som en viktig punkt i utvecklingen och beskriver hur lagstiftningen förändrats fram till straffskärpningen 1993 och även vidare efter det. Enligt författaren låg fokus 1968 på att komma åt langarna och tillverkarna av narkotika, för att på så sätt minska tillgången på droger. Träskman tar sedan upp 1988 som ett viktigt årtal i utveckling, då eget bruk av narkotika kriminaliserades - tidigare var bara innehav för eget bruk straffbart. Vidare påpekar Träskman att straffskärpningen 1993 var en viktig milstolpe i den svenska narkotikapolitikens utveckling. Lagändringen medförde att man kunde dömas till fängelse även om gärningen enbart bestod i eget bruk, och inte innehav. Anledningen till ändringen var att man skulle kunna komma åt missbrukarna i högre grad, eftersom man tack vare fängelse i straffskalan 9

10 kunde använda sig av urin- och blodprov. Detta tydliggörs genom en devis som ofta används inom polisen från 90-talet och framåt och som Träskman tar upp: Det skall vara jobbigt att vara missbrukare (Träskman 2011, s. 52ff). Även Henrik Tham påpekar att fokus från ungefär 1980 och framåt skiftade från langarna till missbrukarna (2003, s. 5). Sahlin skriver i Narkotika. Om problem och politik om hur olika synsätt på narkotikabruk kommit och gått. Tidigare såg man det mest som ett medicinskt problem, att patienter blev beroende och skadade av ämnen som då användes som mediciner, men som idag är narkotikaklassade. Idag är det emellertid en blandning av olika synsätt på missbruk. Socialtjänsten anses ofta vara ansvarig för att bekämpa individers missbruk, att det alltså handlar om dessa personers sociala problem. Narkotikans utbredning i stort ses däremot som ett samhälleligt folkhälsoproblem. Detta tydliggörs av att ansvaret för genomförandet av den narkotikapolitiska handlingsplanen ligger hos Folkhälsoinstitutet. Ett medicinskt fokus lever dock fortfarande kvar när det handlar om att inom vetenskapen förklara hur missbruket av droger kan uppstå. Samtidigt finns strafftänkandet när det kommer till individens användning och innehav av droger eftersom detta ses som brott och därmed ska ge straff. (Sahlin 2011, s. 74). I en BRÅ-rapport som publicerades 2000 utredde man effekterna av lagändringen 1988 (som innebar kriminalisering av eget bruk). Där konstateras att både lagstiftare och polis numera fokuserar mer på den ringa narkotikabrottsligheten (såsom eget bruk och innehav av små mängder), snarare än den organiserade narkotikabrottsligheten (BRÅ 2000:21, s. 9). Det skall tilläggas att det även kan finnas utländsk forskning som tar upp ämnet men att jag på grund av utrymmes- och tidsskäl här fokuserat på den svenska. 1.6 Definitioner Då många människor uppfattar begreppet missbrukare olika är ett klargörande på sin plats. Även narkotika bör definieras för att förtydliga vad en narkotikamissbrukare (som undersökningen handlar om) är. Eftersom min undersökning handlar om propositioner till narkotikastrafflagen kommer jag använda mig av narkotikastrafflagens definition av narkotika: 10

11 8 Med narkotika förstås i denna lag läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter och som 1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, eller 2. av regeringen har förklarats vara att anse som narkotika enligt lagen. Det ska poängteras att definitionen av narkotika kan förändras över tid och att ovanstående stycke kommer från nuvarande narkotikastrafflag. Det optimala hade varit att använda definitionen från 1968 års version av narkotikastrafflagen eftersom det är den jag utgår ifrån. Varken lagtexten eller propositionen innehåller dock någon klar definition. Den paragraf som citeras ovan fanns inte med i den version av narkotikastrafflagen som kom I propositionen diskuteras löst kring definition men det klargörs aldrig exakt hur lagen definierar narkotika varför jag valt att använda mig av nuvarande definition. Ett annat begrepp som bör definieras är missbrukare. Definitionen av detta är enligt den medicinska ICD-10 som Socialstyrelsen presenterar i en rapport från 2007 (Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård, s. 37) att ett av fyra följande kriterier skall vara uppfyllt för att en person skall klassas som missbrukare: 1. Upprepad användning av alkohol eller narkotika som leder till misslyckande att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet. 2. Upprepad användning av alkohol eller narkotika i riskfyllda situationer, exempelvis vid bilkörning eller i arbetslivet. 3. Upprepade kontakter med rättsväsendet till följd av missbruket. 4. Fortsatt användning trots återkommande problem. Jag kommer dock att använda mig av lagstiftningens definition, eftersom det är en del av lagstiftningsprocessen jag vill undersöka. I det fallet definieras missbrukare som den som använder narkotika, oavsett om det är någon gång ibland eller på daglig basis. Lagstiftningens uppfattning är att ingen skall använda narkotika (Träskman 2011, s. 68). Med använda narkotika menar jag all illegal användning av narkotika, till exempel användning inom vården räknas inte dit. Det skall även tilläggas att med missbrukare menas i denna uppsats den som missbrukar just narkotika. Att jag inte definierar läkemedelsanvändning som att 11

12 använda narkotika och inte räknar in till exempel alkoholmissbruk beror på att det är narkotikastrafflagens propositioner som undersöks. I uppsatsen kommer ordet drog användas synonymt med narkotika. 2. Teori Det jag kommer fram till i min undersökning kommer att kopplas till relevanta kriminologiska teorier för att på så sätt försöka förklara resultatet. Det är kanske inte så att den/de som skriver en proposition har arbetat utefter en specifik teori men i en studie gör en jämförelse och koppling till kriminologiska teorier det dels lättare för läsaren att följa resonemanget och dels kan man på så sätt bättre jämföra olika studiers resultat. Teorierna kommer endast användas till att förklara lagstiftarens syn på missbrukare. När det gäller huruvida fokus ligger på missbrukare eller langare handlar det endast om att beskriva var fokus ligger och inte någon ingående analys, varför en förklaring kopplad till teori varken är möjlig eller nödvändig. 2.1 Determinism, rational choice och mjuk determinism Dessa tre teorier är de som jag vill beskriva i samband med min undersökning om synen på missbrukare i de två propositionerna. De är i grunden allmänt samhällsvetenskapliga men används ofta inom kriminologin. Determinismen är en filosofisk ståndpunkt enligt vilken allt som sker är förutbestämt, helt bestämt av tidigare orsaker eller nuvarande händelser. Determinismens uppfattningar utvecklades redan under medeltiden och har haft stor utbredning såväl då som under nyare tid. Determinismen bygger på att människan inte har någon fri vilja och inte är ansvarig för sina handlingar. Allt människan gör och allt som händer i samhället är på förhand bestämt och ingenting som vi kan påverka. När detta appliceras på brottslighet får det följden att de som är brottslingar är av diverse faktorer förutbestämda till att bli det. Straff i individual- och allmänpreventivt syfte blir således verkningslöst. Istället får man fokusera på att åtgärda de faktorer som gör att människor begår brott, till exempel sociala faktorer eller faktorer hos individen själv som gör att denne begår brott utan att själv kunna kontrollera det (Sarnecki 2009, s. 44ff). Rational choice är en riktning inom kriminologin som i princip innebär raka motsatsen till determinismen. Man ser den kriminella människan som en rationell person, som fattar ett 12

13 beslut om att begå eller inte begå ett brott utifrån en avvägning mellan de fördelar och nackdelar som brottet medför. Människan har alltså en fri vilja att själv besluta om hon skall begå ett brott eller inte. I det här fallet fungerar straff preventivt för både individ och allmänhet. Genom tillräckligt hårda straff avskräcker man dels människor från att börja begå brott, men får även de som begår brott att upphöra med detta (Sarnecki 2009, 43f). Mjuk determinism är en teori som vill hävda att det deterministiska synsättet går att förena med frågan om människans fria vilja och fria val. Enligt teorin har människan en fri vilja som dock inte är fri till 100%, utan begränsad av vissa omkringliggande faktorer, till exempel sociala. Till skillnad från determinismen styr inte dessa faktorer individens beteende helt och hållet, utan begränsar eller försvårar snarare den fria viljan i olika utsträckningar (Sarnecki 2009, s. 241f). Till exempel kan en person med låg självkontroll få svårt att avstå från brott, men den låga självkontrollen är ingen garanti för att personen begår brott. Man kan alltså säga att mjuk determinism är ett slags blandning mellan rational choice och determinism. Ett stort problem med de två teorierna determinism och rational choice är att de är ganska extrema. Antingen har man en helt fri vilja, eller så har man ingen möjlighet att kontrollera saker och ting över huvud taget. Dessutom anser jag att det är med dessa två som med alla andra kriminologiska teorier, att eftersom människor är olika och har olika förutsättningar kan inte en enda teori förklara alla människors brottslighet. Ofta är det en blandning mellan två eller flera teorier som går in i varandra. 3. Metod 3.1 Kvalitativ innehållsanalys Som metod för min undersökning har jag valt kvalitativ innehållsanalys. En sak bör påpekas angående definitionen av metoden: i en av böckerna jag använt som källa, Metodpraktikan, använder man ett annat begrepp, nämligen kvalitativ textanalys. Kvalitativ textanalys och kvalitativ innehållsanalys är dock samma sak, bara olika sätt att benämna metoden (Esaiasson m.fl. 2004, s. 233). Anledningen till att jag valt denna metod är att jag har ett mindre textmaterial som jag vill undersöka på djupet, för att hitta olika mönster i texten som besvarar min frågeställning. 13

14 Den mesta litteratur som behandlar innehållsanalys fokuserar på kvantitativ innehållsanalys. Och det mesta av den litteratur som behandlar kvalitativ innehållsanalys är ofta mer berättande om metoden, dess uppkomst och inriktningar snarare än en guide för hur man går till väga. Esaiasson, Gilljam, Oscarsson och Wängnerud redogör dock i Metodpraktikan för hur man går till väga vid en kvalitativ innehållsanalys. Innehållsanalysen går kortfattat ut på att man läser en text upprepade gånger för att få ut den information man söker. Som första steg skall man som forskare bestämma vilken genre texten har, alltså vilken typ av text det är man läser. Om man använder sig av avsändarens tolkningsperspektiv snarare än mottagarens, vilket jag gör då jag undersöker författarens syn på problemet, är detta väldigt viktigt just eftersom man behöver ta hänsyn till det sammanhang som författaren texten befinner sig i (Esaiasson m.fl. 2004, s. 247). Läsningen kan sedan ske på olika sätt och med olika utgångspunkter. Jag kommer göra en hermeneutisk innehållsanalys. Begreppet hermeneutik innebär tolkning, och i just det här fallet att jag tolkar texten, för att utläsa författarens synpunkter. Tolkning av en text kan göras på olika sätt. Enligt Esaiasson och hans medförfattare är det fyra olika perspektiv som avgör hur tolkningen går till; frågans karaktär, tankens klarhet, valet av tolkningsperspektiv samt avståndet mellan texten och den uttolkande forskaren. Frågans karaktär handlar om ifall tolkningen syftar till att få fram textens manifesta eller latenta budskap. Manifesta budskap innebär att det kan utläsas direkt, i mitt fall till exempel vår syn på missbrukare är, medan latenta budskap handlar om att man måste gå djupare i texten och läsa mellan raderna (Esaiasson m fl. 2004, s. 245). Tankens klarhet syftar på att författaren till texten inte alltid är intresserad av att uttrycka en klar åsikt i en viss fråga. När det gäller min undersökning handlar det om att författaren kanske inte medvetet uttrycker en åsikt i frågan, utan att jag måste tolka det som skrivs för att få reda på hur lagstiftaren ser på missbrukare och hur denne vill komma till rätta med problemet. När man tolkar kan man ha tre olika så kallade tolkningsperspektiv. Dels vad texten betyder för mig och den miljö jag befinner mig i, dels vad den betyder för avsändaren (författaren i det här fallet) och vad den betyder för en grupp av mottagare. Avståndet mellan text och uttolkare innebär hur bekant jag som forskare är med den tid och miljö där texten är producerad (Esaiasson m.fl. 2004, s. 245f) 14

15 Efter att ha läst igenom mitt material översiktligt har jag insett att när det gäller frågans karaktär och tankens klarhet har inte någon av propositionernas författare uttryckt någon specifik syn på missbrukare och jag måste därför leta efter latenta budskap för att besvara den frågan. När det gäller huruvida författaren fokuserar på missbrukarna eller langarna rör det sig dock om mer tydliga ställningstaganden kring hur insatserna mot narkotikaproblemet skall ske. Tolkningsperspektivet i min undersökning är avsändarens, eftersom det är författarens syn på missbrukare och åsikter kring problemet jag vill ha information om. Frågan om avståndet mellan text och uttolkare är något mer komplicerad. Tidsmässigt vill jag påstå att det inte är något stort avstånd då det endast rör sig om 25 år bakåt i tiden. Dessutom har jag efter min genomgång av boken Narkotika. Om problem och politik fått en uppfattning om hur narkotikapolitiken förändrats under andra halvan av 1900-talet som ju är den tid undersökningen rör. Lagstiftningen är inget som jag har några stora förkunskaper i men då jag läst viss juridik och även gör en grundlig genomgång av materialet får jag en viss insikt i den kontext som texterna är producerad i. Jag kommer inte att från början utgå från någon teori för att sedan pröva om den kan kopplas till mitt resultat. Istället kommer den kvalitativa innehållsanalysen användas som en induktiv metod (Carlsson 1991, s. 27). Detta innebär att jag undersöker och analyserar materialet, och därefter plockar fram de teorier som jag anser relevanta för att förklara lagstiftarens syn på missbrukare och för att se hur teorier (eventuellt) skiftat mellan propositionerna (Esaiasson m.fl. 2004, s. 121). Tillvägagångssättet när jag presenterar mitt resultat och diskuterar detta kommer bestå i ett slags deskriptiv jämförelse. Jag kommer använda den första propositionen som utgångspunkt och med den jämföra den andra för att se hur de skiljer sig åt utifrån mina frågeställningar. Visserligen har jag en utgångspunkt som jag jämför den andra propositionen med men till skillnad från vad Esaiasson m.fl. skriver så kommer jag snarare jämföra på vilket sätt synen förändrats snarare än hur mycket (Esaiasson m.fl. 2004, s. 149). Deskriptivt innebär att man beskriver. När jag jämför de två propositionerna kommer jag alltså beskriva lagstiftarens förhållningssätt till missbrukare och narkotikaproblemet utifrån mina frågeställningar samt hur propositionerna skiljer sig från varandra (Ejvegård 2009, s. 34). 15

16 Analysen av materialet kommer vara tematisk. Det innebär att jag söker efter teman i texten. Teman i det här fallet är uttryck som visar på hur författarna bakom propositionerna ser på missbrukare och narkotikaproblemet. Citat från texten kommer tydliggöra dessa teman som jag sedan diskuterar samt redogör för vilken syn på missbrukare citatet representerar och om citatet visar på ett fokus på missbrukare eller langare (Bryman 2002, sid. 405). Det kanske största problemet med kvalitativ innehållsanalys är att det handlar om att tolka textens budskap. I sådana fall föreligger alltid en risk för misstolkning, framförallt när man letar efter latenta budskap. Det är jag som gör min egen tolkning av något outtalat i texten och risken finns då att jag tolkar (i det här fallet) författarnas syn på missbrukare på ett annat sätt än vad som egentligen är fallet. En sådan feltolkning skulle inte bara leda till ett felaktigt resultat när jag presenterar propositionernas syn på missbrukare var för sig, utan även jämförelsen mellan dessa skulle fallera. Detta skulle i sin tur leda till att hela undersökningen får ett felaktigt resultat, ett felaktigt resultat som jag dessutom skulle uppfatta som den korrekta betydelsen av texten eftersom det är så jag tolkat materialet. Detsamma gäller för huruvida lagstiftarens fokus ligger på missbrukaren eller langaren. Efter att ha skummat igenom materialet har jag dock märkt att det här rör sig om tydligare ståndpunkter och inte samma underliggande budskap som när det gäller synen på missbrukare, varför risken för feltolkning är mycket mindre. För att få en så djup och korrekt förståelse som möjligt gäller det helt enkelt att, precis som Esaiasson m fl. påpekar, läsa texten upprepade gånger, både skumma igenom den och läsa väldigt noggrant, för att minska risken för feltolkning (2004, s. 234). Den största fördelen med min metod är att den är kvalitativ. Till skillnad från kvantitativa metoder ger den mig möjlighet att gå på djupet i texten och verkligen analysera budskap mellan raderna. På grund av att texten skall läsas både övergripande och noggrant samt flera gånger är metoden visserligen tidskrävande, men inte lika tidskrävande som nedan föreslagna alternativa metoder. 3.2 Alternativa metoder Altheide har formulerat en specifik typ av kvalitativ innehållsanalys som heter ECA (=ethnographic content analysis) med kanske ännu utförligare anvisningar än den vanliga kvalitativa innehållsanalysen som beskrivs i Metodpraktikan. Denna metod förutsätter dock att man sätter sig in ordentligt i den miljö som materialet kommer ifrån (Bryman 2002, s. 16

17 368f). Detta kräver större arbete och mer tid än vad som finns tillgängligt i mitt fall, varför jag inte kan använda mig av denna metod. Den metod som kanske hade passat bäst om jag inte använt mig av kvalitativ innehållsanalys är diskursanalys. Diskursanalys innebär att man undersöker hur kommunikationen och språket presenterar en sak eller ett fenomen i ett visst sammanhang. Det hade i så fall varit lämpligt att undersöka språket i propositionerna och på så sätt ta reda på hur man i denna kontext beskriver missbrukare och narkotikaproblemet samt hur sättet att beskriva det skiljer sig mellan propositionerna (Bryman 2002, s. 347ff). Diskursanalysen kräver dock att man är mer insatt i det aktuella sammanhanget och dess diskurs och undersökningen bör ofta göras på ett större material varför det i den här studien hade blivit alldeles för omfattande att använda sig av en sådan metod. En annan alternativ metod hade varit kvalitativa intervjuer. Ett möjligt tillvägagångssätt då hade varit att intervjua författarna bakom propositionen och på så sätt få deras bild av missbrukare. Kanske även göra en kombinerad undersökning genom att dels genomföra en kvalitativ innehållsanalys på själva texten tillsammans med intervjuer av författarna. Ett problem med detta är dock att den första propositionen skrevs för över 40 år sedan och det kan vara svårt att komma ihåg exakt vad man tyckte då. Den som skrivit propositionen kan även vara svåra att få tag på efter så långt tid, vilket gör metoden alldeles för omfattande och tidskrävande (Bryman 2002, s. 299ff). 3.3 Vetenskapsteori När det kommer till frågan om kunskapens natur i min undersökning ser jag den som konstruktivistisk. Det innebär att kunskapen inte är densamma oavsett vem som förmedlar den, utan att kunskapen konstrueras olika beroende på vem som förmedlar den och i vilken kontext den förmedlas (Sohlberg & Sohlberg 2009, s. 248). Författarna beskriver missbrukare och narkotikaproblemet (direkt eller indirekt) på ett visst sätt utifrån vissa förutsättningar. Eftersom det finns många olika typer av syn på missbrukare och hur man skall komma tillrätta med narkotikan kan det knappast vara en objektiv verklighet. Lagstiftarna avgör med sin syn på missbrukare och narkotika hur rättsapparaten skall se på dessa. Dessutom skulle narkotikastrafflagens många ändringar kunna vara ett tecken på att synen på narkotika (och även missbrukare) förändrats under årens lopp. Det är dessutom mycket troligt att det var andra människor som lagstiftade i början på 90-talet än i slutet på 60-talet, vilket kan påverka 17

18 lagändringarna eftersom olika människor har olika syn på problemet, precis som att olika teorier och influenser påverkar. Sammanfattningsvis kan man säga att jag skaffar mig kunskap genom att tolka något som i sin tur är konstruerat av författarna bakom propositionerna och som dessutom kan skilja sig mellan propositionerna. Det sistnämnda är det som min analys fokuserar på, att hitta skillnader och likheter mellan propositionerna. Jag kommer alltså inte kunna få fram någon objektiv verklighet, men det är inte heller syftet med uppsatsen, utan syftet är just att få fram lagstiftarens subjektiva syn på missbrukare och hur man skall bekämpa narkotikans utbredning. 3.4 Material Mitt material består av delar av två propositioner. Dessa är båda kopplade till narkotikastrafflagen (1968:64). Den första låg till grund för narkotikastrafflagens första utformning medan den andra låg till grund för lagändringen 1993 då en tydlig straffskärpning gjordes. Båda propositionerna tillsammans utgör 170 sidor, jag har dock valt ut vissa delar eftersom inte hela propositionerna är relevanta för min undersökning. Vilka delar jag valt samt varför finns närmare beskrivet nedan i avsnittet Avgränsning och urval. 3.5 Avgränsning och urval Min första avgränsning handlar om vilken lag jag skall använda. Här har jag valt narkotikastrafflagen eftersom den spänner över båda de områden jag skall undersöka - hur man skall hantera missbrukare och hur man skall hantera narkotikaproblemet i stort. Andra lagar som rör mina områden är till exempel lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lag (2000:1225) om straff för smuggling (eftersom den rör bland annat narkotikasmuggling), men eftersom narkotikalagen behandlar hela mitt syfte och är just den lag som syftar till att bekämpa narkotikans utbredning är den mest relevant. För att få svar på mina frågeställningar bör källor som ligger till grund för lagstiftningen användas, eftersom det är lagstiftningens syn på missbrukare och fokus som jag vill undersöka. Bland dessa källor finns till exempel propositioner, Statens Offentliga Utredningar (SOU:er), motioner och remissvar. I en proposition motiveras lagförslaget och lagstiftaren informerar om hur denne vill att man skall komma tillrätta med brottsligheten som lagen avser, och även hur lagen skall tolkas och användas. Av den anledningen har jag valt att undersöka narkotikastrafflagens propositioner eftersom det är där jag tror mig kunna utläsa vilken syn på missbrukare som ligger bakom lagstiftningen och hur lagstiftaren vill angripa 18

19 narkotikaproblemet. De övriga källorna behandlar också detta men propositionerna är det som ligger närmast lagen och här återfinns även lagstiftarens resonemang. SOU:er, motioner och remissvar kommer alltså inte behandlas eftersom de ligger tidigare i lagstiftningsprocessen än propositioner och dessutom inte är skrivna av den som stiftat lagen. Inledningsvis ville jag bestämma vilket tidsspann jag skulle ha för min undersökning; ett tillräckligt stort tidsspann för att få med betydande ändringar, men samtidigt inte ett för stort, eftersom behovet av avgränsning var ganska stort. Jag beslutade tidigt att lagens första version från 1968 skulle vara utgångspunkt för jämförelsen. Ett alternativ till propositionen från 1993 hade varit att undersöka 1988 års proposition som föranledde kriminaliseringen av eget bruk års proposition innebar en straffskärpning, som sedan förstärktes ytterligare Eftersom utvecklingen från 1968 till 1988 gått åt ett straffskärpande håll, och sedan fortsatt i samma riktning genom propositionen från 1993 är sannolikheten stor att jag får grepp om en större förändring i synen på missbrukare och narkotikaproblemet. Man kan visserligen tänka sig att utvecklingen gått åt ett håll och sedan tillbaka men eftersom båda propositionerna är straffskärpande är det troligare att utvecklingen gått åt ett och samma håll. För att få reda på de viktigaste ändringarna i narkotikastrafflagen läste jag delarna Svensk straffrättshistoria narkotikalagstiftningens utveckling och Narkotikabrott enligt gällande lag i kapitlet Narkotikabrotten och kontrollen av bruket av narkotika genom straffrättsliga medel. Kapitlet återfinns i boken Narkotika. Om problem och politik (Träskman 2011, s ). Här märkte jag att de två viktigaste förändringarna när det gällde synen på missbrukare var kriminaliseringen av eget bruk 1988 samt straffskärpningen Beslutet blev att välja bort 1988 års lagändring. Anledningen till det var att jag fick ett större tidsspann genom att välja lagändringen från 1993 vilket ger möjlighet att se större och fler förändringar. Nackdelen med detta val är att jag inte får någon bild av hur utvecklingen sett ut under åren mellan de två propositionerna. Syftet är dock inte att undersöka någon sådan utveckling. Eftersom det endast är en pilotstudie är den begränsad till skillnaden mellan propositionerna. När det gäller själva propositionens innehåll kommer jag fokusera på de förslag till ändringar som rör narkotikastrafflagen, eftersom min undersökning handlar om missbrukare och eget bruk. Jag kommer alltså inte att undersöka de delar som rör till exempel smuggling av 19

20 narkotika. Propositionen innehåller även ändringar i lagen om vård av missbrukare i anstalt och hade visserligen kunnat vara intressant. Men eftersom det inte rör narkotikastrafflagen kommer jag inte att undersöka denna del. Den största fördelen med mitt urval är att det är ganska begränsat. Det gör det lättare för mig att inom tidsramen för min undersökning verkligen gå på djupet i materialet. Dessutom gör det begränsade urvalet att jag endast får med sådant som är relevant för min frågeställning, vilket påverkar validitet och reliabilitet på ett positivt sätt. En nackdel med urvalet är att jag förlorar annan information som hade varit intressant (till exempel i lagen om vård av missbrukare i anstalt) men den informationen är inte relevant för min undersökning eftersom jag begränsat mig till narkotikastrafflagen. Detsamma gäller angående att mitt urval endast består av två propositioner, här får jag bara med skillnaderna mellan dessa två och missar utvecklingen där i mellan. Men precis som ovan är inte det relevant i denna undersökning då det, som jag motiverat tidigare, handlar om att endast jämföra två propositioner. 3.6 Validitet, reliabilitet & genomskinlighet Validitet innebär i grunden att man verkligen mäter det man avser att mäta (Bryman 2002, s. 88). När det gäller kvalitativ forskning så mäter man dock inte, och får därför använda sig av en något annorlunda definition. Man får istället fråga sig om man verkligen undersöker det man avser att undersöka (Bryman 2002, s. 257). Ger den metod och det material jag valt en bild av synen på missbrukare och narkotikaproblemet i narkotikalagstiftningen 1968 respektive 1993? När det gäller extern validitet, om resultatet kan generaliseras utanför det sammanhang som undersökningen har gjorts inom, kan man dra slutsatsen att någon sådan validitet inte går att uppnå. Synen på missbrukare och hur man bör agera för att bekämpa narkotikan kan möjligen antas vara likartad hos till exempel Socialstyrelsen eftersom det är en statlig myndighet. Synen kan dock vara en helt annan hos till exempel Anonyma Narkomaner. I olika kontexter har man olika syn på saker och ting (Bryman 2002, s. 270). Någon generalisering utanför det lagstiftande sammanhanget blir nog därför inte möjlig, men undersökningens syfte är att ta reda på hur det ser ut i lagstiftningen, varför någon generalisering utanför den ramen inte är efterfrågad. 20

21 I en utvecklad version av denna undersökning skulle man kunna använda sig av respondentvalidering. Det innebär kortfattat att man låter de personer som varit föremål för undersökningen ta del av materialet och bekräfta eller dementera att resultatet stämmer (Bryman 2002, s. 259). I mitt fall hade det inneburit att författarna bakom propositionerna får ta del av mitt resultat och svara på om jag tolkat deras syn på missbrukare rätt. Detta skulle dock bli alldeles för omfattande för att kunna genomföras i denna undersökning. En annan fråga när det gäller validitet är om det material jag valt ut är relevant för undersökningen? Den frågan blir extra viktig i det här fallet då jag väljer ut specifika delar ur huvudmaterialet. Detta kräver en stor noggrannhet för att få med alla delar som är relevanta för mina frågeställningar, och att inte få med irrelevanta delar. Reliabilitet som huvudbegrepp innebär att resultatet från det man undersökt är tillförlitligt. Extern reliabilitet (eller intersubjektivitet) betyder att någon annan forskare kan göra samma undersökning och få samma resultat (Bryman 2002, s. 257f). Här kan diskuteras om extern reliabilitet kan uppnås i min undersökning. I en optimal värld när det gäller hermeneutik och kvalitativ innehållsanalys skall alla få samma resultat, men det är nog tyvärr bara en utopi. Med god genomskinlighet kan jag dock få väldigt bra förutsättningar för extern reliabilitet. Genomskinlighet innebär att man tydligt redovisar vilket material man använt och hur man gått till väga för att komma till fram till sitt resultat (Esaiasson m.fl. 2004, s. 23). Dessutom är det viktigt att jag är noggrann i beskrivningen när det gäller saker som forskarroll, vetenskapsteori och de olika perspektiv jag utgår från när det gäller hermeneutiken för att underlätta för andra forskare att replikera studien och få samma resultat (Bryman 2002, s. 257). Intrasubjektivitet innebär att jag skall kunna göra om undersökningen vid ett senare tillfälle och få samma resultat. Även detta blir möjligt tack vare en noggrant utformad undersökning. Mitt material är dessutom inte föränderligt vilket ökar inter- och intrasubjektiviteten (Esaiasson m.fl. 2004, s. 23). 3.7 Forskarroll I min undersökning går jag in med en viss förförståelse i ämnet. Valet av ämne baseras delvis på att jag finner det intressant, vilket medför att jag sedan tidigare är insatt till viss mån. Jag har vissa egna åsikter om hur narkotikapolitik bör utformas, hur man skall stävja missbruk samt hur staten bör se på missbrukare. Självklart skulle det eventuellt kunna påverka resultatet i slutändan om det visar sig att lagstiftarnas syn på missbrukare skiljer sig från min. Jag vill 21

22 dock påminna om att mitt syfte är att tolka och sedan beskriva lagstiftarnas syn på missbrukare och narkotikaproblemet, inte att diskutera huruvida den är bra eller dålig (för att komma till rätta med missbruk). Med det sagt ser jag inte mina eventuella meningsskiljaktigheter med lagstiftarna som något problem. Det skall även tilläggas att mina tidigare erfarenheter och kunskaper i ämnet påverkar forskningen, men det är precis som Esaiasson m.fl. skriver ett problem som alltid är närvarande i all samhällsvetenskaplig forskning (Esaiasson 2004, s. 246). Med tanke på att det är jag som gör min egen tolkning av texten är det dock möjligt att resultatet påverkas också av denna anledning, att jag kanske tolkar det på ett annat sätt än författarna menar. Här gäller precis som nämnts tidigare upprepad läsning och noggrannhet för att öka möjligheten att sätta mig in i författarens syn på ämnet. Jag har även min egen definition av vissa centrala begrepp som tas upp i undersökningen, kanske framförallt ordet missbrukare. Detta kan naturligtvis påverka min uppsats varför jag istället valt att använda mig av de lexikaliska definitionerna som jag redogjort för i början av uppsatsen. 4. Resultat års proposition Propositionen innehåller förslag till en ny narkotikastrafflag med skärpta straff som skall ersätta den tidigare narkotikaförordningen. En viktig ståndpunkt som uttrycks flera gånger, bland annat i nedanstående citat, är att trots den skärpta lagstiftning som propositionen innebär vill man att missbrukare skall dömas till vård i stor utsträckning, snarare än till böter eller fängelse. Dessutom påpekas det att det inte bara handlar om att bereda vård för den dömde utan att vården måste få ökade resurser för att kunna ge effekt. Domstolarna har genom brottsbalkens införande fått ökade möjligheter att i stället för att döma till straff överlämna den dömde till olika former av vård. Denna utveckling som måste anses tillfredsställande från de vårdsynpunkter som kommittén har att i det följande anlägga blir emellertid ett slag i luften i den mån vårdresurserna ej räcker till. Kommittén har i sitt första delbetänkande framlagt förslag som syftar till ökade vårdmöjligheter. Också ur de nu aktuella aspekterna är det emellertid nödvändigt att vården erhåller ökade resurser (prop. 1968:7, s. 81). 22

23 Vården är enligt propositionen något som måste ges i både form av medicinsk och psykisk vård och social hjälp för att både avhjälpa beroendet och även anpassa missbrukaren till samhället. Målet är också att spåra upp missbrukare och få dessa att ta emot frivillig vård snarare än att döma de till tvångsvård, även om det också kan bli fråga om det sistnämnda i de fall det krävs. Det tydliggörs att det inte räcker med att bekämpa det enskilda missbruket utan att man även måste komma tillrätta med de orsaker som ligger till grund för missbruket (till exempel sociala) (prop. 1968:7, s. 62ff). Vidare har framhållits att åtminstone vissa missbrukare måste betecknas som sjuka och att ett straff för olaga innehav för dem på sätt och vis innebär ett straff på grund av sjukdomen. Detta betraktelsesätt leder emellertid också till att t. ex. grova försäljningsbrott, begångna av missbrukare för att skaffa medel till fortsatt missbruk, i princip skulle vara straffria. De synpunkter som ligger bakom ett sådant resonemang synes ej vara av beskaffenhet att kunna påverka själva kriminaliseringen men väl däremot påföljden. Den omständigheten att gärningsmannen är sjuk torde ej böra medföra att en gärning av angivet slag i och för sig ej skall vara belagd med påföljd. En missbrukare, som begår ett brott, vilket som helst, skall däremot givetvis erhålla erforderlig vård. I detta sammanhang bör understrykas det angelägna i att domstolarna i mål mot läkemedelsmissbrukare inhämtar i vart fall sådant läkarintyg som avses i 7 lagen om personundersökning i brottmål. Överlämnande till sluten eller öppen psykiatrisk vård jämlikt 31 kap. 3 eller 4 BrB torde ofta visa sig vara lämpligt som påföljd (prop. 1968:7, s. 85). Här ovan ser vi ett resonemang kring det synsätt att vissa missbrukare måste anses som sjuka snarare än brottslingar. Problemet då blir precis som påpekas att brott som är en indirekt orsak av missbruket inte heller skulle leda till påföljd. Slutsatsen från författaren blir att dessa brott skall vara belagda med straffansvar, men att domstolen rekommenderas att döma till vård i sådana fall där personer begår brott som är relaterade till deras missbruk. Det nämns även i propositionen att domstolen rekommenderas att döma till vård i de fall där det är lämpligt. Dels påpekas att domstolen skall i det enskilda fallet anpassa påföljden efter det föreliggande vårdbehovet och dels att påföljden skall vara sådan att den underlättar den dömdes anpassning i samhälle. Angående lagföring anförs vidare att domstolen precis som tidigare skall använda sig av åtalsunderlåtelse i stor utsträckning, framförallt på unga människor. Detta innebär att man inte skall dömas inför domstol men ändå ges vård för missbruket. Det motiveras med att samhällets åtgärder skall i första hand vara att hjälpa och bota, inte att straffa (prop. 1968:7 s. 107f). 23

24 Ett annat citat ur propositionen som jag anser är av största vikt att lyfta fram är Det är alltså inte avsett att straffskärpningar skall få minska möjligheterna för den illegala hanteringens offer att erhålla erforderlig vård. (prop. 1968:7, s. 108). Här visas tydligt på lagstiftarens syn att missbrukarna inte helt och fullt kan hållas ansvariga för sin brottslighet på grund av sjukdom (missbruket), och att de är offer för de som tillverkar och säljer narkotika. På sidan 63 i propositionen påpekas också att samhället utöver de förebyggande åtgärderna måste se till att den som drabbas av den sjukdom missbruket utgör får en vård och behandling som kan befria honom från beroendet av medlet (prop. 1968:7) vilket också är ett tecken på att missbrukare ses som sjuka och måste tas om hand och vårdas. Jag vill ingalunda bagatellisera risken av att kriminalisering av innehav kan få vissa negativa verkningar. Jag har förståelse för att argument kan anföras mot kriminalisering och är angelägen att ånyo understryka, att strafflagstiftningen inte får vara ett hinder för strävandena att bereda missbrukare tillfredsställande vård. Som jag förut framhållit är det min mening att de rättsvårdande myndigheterna bör tillvarata alla möjligheter att inom ramen för gällande påföljdsbestämmelser och regler om beslut att inte åtala för brott se till att de vårdbehövande får erforderlig vård. När det gäller valet av påföljd bör hänsyn tas till den omständigheten att en person innehaft medlen för eget bruk (prop. 1968:7, s I citatet ovan påpekas ännu en gång att missbrukare skall dömas till vård snarare än fängelseeller bötesstraff, och dessutom att författaren är medveten om att kriminalisering riskerar att minska möjligheterna till vård. Det poängteras och upprepas även att de möjligheter till straff som finns inte skall inskränka den vård som erbjud till missbrukare. Den sista meningen som gäller val av påföljd skulle kunna tolkas som att en person som innehar en mängd narkotika för eget bruk skall beredas vård för sitt missbruk, medan en person som säljare snarare skall dömas till böter eller fängelse. Detta skulle i så fall tyda på att man vill hindra langningen genom straff och stävja missbruket genom vård. I propositionen diskuteras argument för och emot kriminalisering av innehav av narkotika. När det gäller argument mot kriminalisering har jag tidigare lyft fram det resonemang som förts om att vissa missbrukare måste anses sjuka och därför skall beredas vård snarare än fängelse- eller bötesstraff. Dessutom framförs antagandet att missbrukare kan avskräckas från att självmant uppsöka vård på grund av rädslan att bli straffade för sitt innehav. Det argumentet mot kriminalisering avfärdas dock med att det inte finns några belägg för sådana konsekvenser och att missbrukare kan lita på läkares tystnadsplikt (prop. 1968:7, s. 85). 24

25 Utöver det lyfter man fram argument för kriminalisering i nedanstående citat: För kriminalisering torde, enligt kommittén, tala såväl grundsynen i konventionen som de numera allt intensivare ansträngningarna att komma åt de allvarliga illegala förfarandena på området. Det har visserligen framhållits att det inte spelar så stor roll om personer som innehar t. ex. ringa mängd av narkotika skulle slippa undan ingripande. Straffstadgandets verkliga betydelse ligger givetvis ej heller i möjligheten att komma åt denna kategori. Från polis- och åklagarhåll har emellertid betonats att man från en»innehavare» kan komma fram till de personer man mest önskar nå, nämligen storförsäljarna. En inskränkning av möjligheten att närmare undersöka innehavaren skulle i sin tur kunna minska möjligheterna att skaffa bevis mot langarna. Förutsättningarna för att tillgripa t. ex. husrannsakan i angivna fall skulle, såvitt kommittén kan bedöma, minska. Det allmänna önskemålet att straffbestämmelsen ej tillämpas på rena bagatellfall torde kunna tillmötesgås på så sätt att åtal för gärningen underlåts. Av den undersökning rörande åtalseftergifter i Stockholm åren 1964 och 1965 som kommittén låtit utföra framgår också att åtalseftergift tillämpas i stor omfattning beträffande olaga innehav (prop. 1968:7, s. 85f). Ovan påpekas att kriminalisering av innehav är nödvändigt även när de personer som grips endast har små mängder narkotika på sig eftersom både polis och åklagare anser att dessa missbrukare kan leda fram till de stora langarna, en möjlighet som man genom fortsatt kriminalisering vill behålla. Detta citat leder även in på nästa stora ståndpunkt i propositionen, nämligen att det är langarna man vill fokusera på och komma åt snarare än missbrukarna. Det görs ganska tydligt då författaren framhåller att syftet med kriminalisering av innehav av små mängder inte är att komma åt den enskilde missbrukaren, utan att få fast de stora langarna. Det föreslås även att man skall använda sig av åtalsunderlåtelse just för att inte straffa missbrukare som endast innehar små mängder för eget bruk, vilket enligt kommitténs undersökningar också har varit fallet under senare år. Man vill alltså få tag på missbrukarna för att komma åt langarna, utan att straffa de förstnämnda. I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det nödvändigt att samhällets åtgärder för att bekämpa den illegala hanteringen av beroendeframkallande medel vidgas. För att motverka missbruket är det särskilt angeläget att bekämpa den illegala handeln med sådana medel. Framför allt bör man med kraft söka ingripa mot personer som i yrkesmässiga former distribuerar narkotika. Den illegala handeln med narkotika är ett av de främsta exemplen på organiserad brottslighet och den bedrivs av organisationer med avsevärda resurser i form av pengar, utrustning och personal. Kan man effektivt komma åt de illegala distributionsleden, torde mycket vara vunnet i kampen mot missbruket. Även andra former av illegal hantering av sådana medel bör dock självfallet bekämpas (prop. 1968:7, s ). Citatet ovanför förtydligar det som sagts innan beträffande författarens fokus på langarna. Självklart vill man, som går att utläsa ur citatet, få bukt med missbruket, men man vill lägga 25