SOPHIE ZETTERMARK ELLIOTS HJÄRTSKUGGOR

Transkript

1 SOPHIE ZETTERMARK ELLIOTS HJÄRTSKUGGOR

2 Eller: Jag är intresserad av svar, inte kommentar Svartnatten: nattupplösningar Under de tomma, som upplösta nätterna. Som om det inte längre finns någon ordning, när allt liv tycks försättas i dvala Ögonblicksbild: Jag och M på fältet bland höet, natt, kylig luft, klar stjärnhimmel. Kroppen alldeles omsluten av höet. ///Det blir natt, det är egentligen det./// Luften går sönder på vissa ställen, man känner det. Substanslös natt, man är i den och går oavlåtligt genom den. Kroppen darrar, otydlig. Man sover bland materiella drömmar. Ändå skickar de ut tunna sken över deras händer. Natt Människorna rör sig som om det inte fanns konsekvenser Som om kroppen är ett utsträckt nu Att ingenting ska komma efter det här Ögonblicksbild: Vattnet på båda sidor av vägen när jag återvänder till ön i mörkret, de få ljusen, svanarnas vita kroppar. Det gör mig varm i hjärtat att veta att du känner och lever som du gör, att du finner nya bekantskaper, att du mår bra. Du är så modig, du kan göra vadhelst du bestämmer dig för. ///Det är egentligen det: det blir rasande natt./// Det är du. Det är jag. Metamorfos är motsatsen till metafor. Du måste komma hit så att vi kan formulera upprorslusten som fyller oss. Jag vet att agitation är förbjudet, det är därför jag skriver det så vackert. Jag ser mig omkring men kan inte se en enda titta tillbaks på mig, alla ögon är slutna som i sömn.

3 Elliot Nattsand du vyssjar gungande min dvala, klappar den tomma hajen, bor i katakomberna, har med dig bord och fortsätter konkande på dem in i det obegripliga, försvinner, för att du är lånad från världen, så besynnerlig, så vacker. I drömmen också deras ansikten, på samma gång närvarande och inte. Som vände de sig hela tiden mot mig, men med en stelnad hinna över ansiktena. jag kan inte vakna Och min mormor sade när vi kom ut från bion dröm flicka, för drömmen om livet är vacker Precis när började dessa drömmar förfölja mig? Gryningsansikten: dagspräckningar ///Du anklagar mig genom att sova./// Det är regnet som river natten Ingen behöver väckas, vi behöver sova i samma rum; andras ansikten lika självklara som det första ögonkastet på morgonen, miljontals munnar. Varje morgon är jag en liten flicka; jag går upp, ögonen vidöppna, och allt börjar om. Först går jag till fönstret och räcker ut tungan åt Döden. Där fick jag henne. Och varje dag stjäl jag ifrån henne. plötsligt Små stunder av klarhet i min ständigt värkande verkande kropp (jag vill stanna). ljuset i den mörka yrseln I dessa stunder är det också alltid som att den bräckligas ansikte kommer för mig. Som en nödvändighet, ofrånkomligt tycks det stiga upp till ytan,, långsamt spräcka den. Det är i dessa stunder jag kan uthärda att se det, då det ter sig så förunderligt klart och inte som på dagen skadat, fläckat. Under gryningstimmarna istället detta klara, rena, på något sätt redan färdiga, på samma gång omärkta och märkta. Allting möjligheter

4 de fortsätter, som ett stilla regn, rent, nästan smärtfritt; spända ytor, sådana är droppar Något skimrar på ögonens insida och jag kramar något innanför handflatan. Det hårdnar och börjar sakta glöda. Barnet är fullt av slutna främmande kroppar insydda under huden Varje dag måste vi konstruera ett nytt sätt att säga varandras namn Ett nytt sätt att ge bort ansiktena I tystnad vattnar jag min klännings blommor och kryper ned i sängen Lite feber Lite längtan Och enormt ont i hjärtat Kära Elliot, jag lyssnar på en koltrast, viskar till dig att det sköra är enskilt i min ändtarm och jag saknar dig så otroligt mycket, men jag vet att du finns, och tills du kommer på nytt dagdrömmer jag om allt som får mig att hoppas. Och för varje dag då jag fått denna gryningstimme med ansiktet, tycks det växa sig allt starkare, allt livskraftigare. Kroppor: eftermiddagshetta jag vet inte hur jag skall fortsätta jag är uttorkad Eller är jag den som tappat bort mig? Elliot, du har ett så vackert namn, ett sånt där namn en kan viska, det är du, fina du. Jag lägger mig ner för att be, snälla låt oss göra det här till ett ärligt försök att närma oss den andre istället för en mystifierande uppgivenhet inför en förevigt främmande kropp, som får existera endast som projektionsyta: vinkla speglarna mot en tredje, en fjärde, en femte, en sjätte. Om något ska beskrivas ska det göras tillsammans med dig.

5 Håll om mig. Regnet mognar, liksom din lukt av syrlig viol och febriga av damm orden som bara är en lång bön, en sorts vansinne efter vansinnet I den stora salen, den tryckande värmen, det skumma ljuset. Lukten av otvättat hår, parfymer, svett. Mumlanden och viskningar som stiger upp mot taket, långsamt dalar ner igen som pappersflagor. Bredvid mig sitter de andra, de blundar orörliga som stenstoder. Mellan dem och mig denna osynliga gräns. Som skulle den göra det omöjligt för mig att ta mig förbi dem: som växer dem i denna gräns. Ögonblicksbild: M och F sittandes vid varsitt träd på gården, det sena eftermiddagsljuset, fortfarande grönskan. Kom ihåg: dikten begravdes i jordens sönderfall. Rödskevringar: kvällssamtal Jag känner en möjlighet att växa här, en möjlighet att andas, att få vara den jag är och den jag har blivit. Det regnar ikväll, det är ett mjukt regn, varmt regn. Jag har byggt en egen skog i min cell, jag drar aldrig för mina gardiner längre. Jag väntar på platser där jag lever medan jag väntar. Och ändå, denna skärande smärta som jag då och då kan känna och gå och bära på, i bröstet. En sorgsenhet utan botten. Allt komplicerat liv utspelar sig för många människor helt och hållet omedvetet - och det är som om detta liv inte alls hade funnits till Det finns något så vackert i att veta att du finns därute, att du lever och känner och blir berörd, att vi kan dela det trots att vi inte är på samma plats. Det konstnärliga arbetet: brev, försök till förbindelse, närhet. Meddelande. Medel att träda i förhållande till något annat än en själv. Medel att mista sig själv. Ett stormcentrum fullständigt stilla i hjärtskuggan.

6 Snart ses vi kära hjärtat. Jag längtar.