Men jag är ju bara musiker! Eller?

Transkript

1 Men jag är ju bara musiker! Eller? I denna artikel delar Björn Alinder, trumslagare med lång erfarenhet av lovsång och tillbedjan, sina personliga tankar kring musikerns roll i lovsångstjänsten. U nder de senaste 15 åren då jag varit aktivt engagerad i lovsång har mitt trumspel fått en helt ny betydelse än tidigare. Som så många andra spelade jag trummor i en mängd band. Det var allt ifrån storband, fusion och symfonisk rock till gospel, pop och rock n roll. Jag tog lektioner regelbundet i mitt instrument, med syftet att bli en bättre musiker. När jag sedan kom i kontakt med lovsång så blev hela situationen lite besynnerlig. Lovsången skulle ju var riktad till Gud och till hans ära, men samtidigt satt jag där och försökte briljera; jag ville gärna visa alla, även Herren själv, hur duktig jag var och på det sättet också få lite mer uppmärksamhet för mitt spelande. Detta pågick ända tills den dagen då Herren tydligt visade att han ville använda mig och mitt spelande för sina egna syften. I detta avgörande ögonblick upplevde jag hur Herren välsignade mitt instrument och att jag överlät det i hans hand. Mitt instrument skulle få vara ett verktyg till välsignelse för många. Spela ut Herrens hjärtslag För en tid sedan blev jag åter så starkt påmind om vårt förhållningssätt i lovsången som musiker. Jag ser bilden framför mig av hur många musiker mer eller mindre bara sitter av lovsångspasset; de kompar den som leder utan större engagemang eller inspiration, utan att inse vilken uppgift de har. Och hur många gånger har man inte sett musiker som nästan ber om ursäkt för att de över huvud taget kommit på tanken att spela på sitt instrument! Jag kan bara tänka på hur jag själv såg på min roll som trumslagare tidigare och jämföra med hur jag ser på den idag. Det är flera händelser i mitt liv som har gett mig en fördjupad syn på vad sann tillbedjan egentligen är. En av dessa händelser inträffade några år efter det 1

2 att jag hade spelat på en Vineyardkonferens i Stockholm. Jag befann mig med min fru Ann på en ranch två timmars bilresa norr om Los Angeles. Där träffade jag en man som varit en av talarna på konferensen i Stockholm. Han hade fått ett ord från Herren till mig då, men fick aldrig tillfälle att dela det under konferensen. Han kände igen mig och frågade om jag spelade trummor på ranchen. De ord han profeterade över mig har varit väldigt betydelsefulla för mig sedan dess. Play out God s heartbeat to the people! sa han. Innebörden var att jag skulle få spela ut Herrens hjärtslag för sitt folk; den kärlek och omsorg som han har. Att spela med kraft för människor till befrielse och upprättelse, att visa på Guds suveränitet och vår överlåtelse i lovsången. Lovsång en livsstil För mig är inte lovsång en musikstil utan en livsstil. Det handlar om att tacka Herren din Gud under livets alla förhållanden, inte bara när det känns bra. Visst kan det komma tider då det stormar runt omkring oss vilket kan få oss att känna otrygghet, men förvissningen om Guds godhet och omsorg om sina barn avtar aldrig. Gud är inte en Gud som kommer och går han ÄR. Och han är alltid värd vår lovsång. Vid ett annat tillfälle blev vi inbjudna att spela i Globen, efter en tids arbete i Sibirien. Hade detta hänt några år tidigare så hade jag aldrig kunnat spela i Globen med ett ödmjukt hjärta, utan säkert tagit åt mig av äran själv, när jag satt där och spelade lovsång inför tiotusentals människor. Jag minns det som igår även om detta var mer än tio år sedan. Gospel Globe -94 var en festival med många stora namn på scen; vi spelade efter Take 6 och som final på kvällen spelade Michael W. Smith. I världens ögon var denna spelning många musikers mål att till slut få spela i Globen. Men när vi hade avslutat vårt pass gick jag fram och tillbaka bakom scenen och sa till Gud: bara vi har ärat dig, om och om igen. Det kan låta som om detta är något som bara betyder någonting i de stora sammanhangen, men det har inte med sammanhanget, lokalens storlek eller antalet lovsjungande människor att göra, utan det handlar om hjärtat. Våga tro att Herren skall använda just dig oavsett var du befinner dig. Spela ut och var med om att dra människor inför tronen, in i det allra heligaste. Hur ser du på dig själv som musiker? Jag vill uppmana dig att spela ut med auktoritet! Jag menar inte att du ska ta över fullständigt och bara se till att du hörs och syns, utan att du spelar med den auktoritet som kommer från Gud. Inta den plats som han har gett dig. När jag spelar så är min önskan att det liv jag lever med Herren i det fördolda skall återspeglas i allt jag gör. Att kunna spela och sjunga är ju en gåva från Herren och allt det som han har gjort för mig vill jag på alla sätt ge tillbaka till honom, inte minst när jag spelar lovsång. Som musiker vill jag att Herren skall bli synlig 2

3 i det jag gör, oavsett om det är i ett kristet sammanhang eller inte. Allt som lever och andas skall prisa Herren. (Ps. 150:6). Det tilltal jag fick på ranchen i USA bär jag alltid med mig. Orden styrker mig och gör att jag om och om igen överlåter mig och mitt instrument till Herrens syften. Det får mig att fokusera och landa i varför just jag får finnas med i olika sammanhang. Nu kanske du tänker så här: Man borde väl ändå få spela och ha kul och inte hela tiden belastas med allt detta allvar! Men jag menar att det inte finns någon motsättning i detta. Det är otroligt kul att spela och den spelglädje som jag känner varje gång jag närmar mig mitt instrument vill jag inte byta bort mot någonting annat. Därmed är det inte sagt att det skall vara en tung belastning att hela tiden vara ett redskap för Gud. Det går hand i hand. Tjäna Herren med glädje uppmanar psalmisten (Ps. 100:2). Hur spelar man till Herrens ära? Vad betyder det att spela till Herrens ära? För mig innebär det att jag spelar ut av hela mitt hjärta som burit visionen för mitt spelande. Jag tänker på hur Noa byggde och byggde på sin ark utan att se något vatten. Alla hånade och skrattade åt honom och nog kände Noa sig lite stollig när han snickrade på något som i människors ögon inte behövdes. Men när Guds tid kom så var det Noas räddning att han lyssnat på Herrens ord. Jag har ofta känt på samma sätt; här sitter jag och övar trumteknik efter noter på en övningsplatta, köper ny utrustning och förfinar mitt instrument, ofta utan att någon märker det. Jag kan medge att det känns lite märkligt ibland. Så kommer ett tillfälle då jag spelar där människor verkligen blir berörda av det jag spelar. Då är det i Guds tid det sker och inte i min egen. Det handlar ytterst om hans tajming och inte min egen. Jag vill bara, precis som Noa, vara lyhörd för det han sagt till mig och tjäna honom med glädje. Det här kanske låter lite väl fromt, men jag är övertygad om att det är så här Gud gör med oss. Han talar och leder oss, och om vi lyssnar till hans ord så kommer vi att vara där han själv är. Då Ann & jag åkte till Kanada och USA under 1999 hamnade vi under resans gång i en kyrka i Lancaster utanför Los Angeles, Kalifornien. Utan att ha en aning om hur det stod till i lovsångsteamet så använde Herren mig där för sina syften. När vi kom in genom dörren fick den som var lovsångsledare syn på oss och introducerade oss för de andra i teamet som just samlats för att be innan lovsångspasset började. Då Paul lo Piccolo, som han heter, presenterade mig som trumslagare från Sverige, frågade deras trumslagare om jag hade lust att hänga på som percussionist då den ordinarie inte fanns på plats under några dagar. Jag ville inte komma in som the drummer from Sweden och ta över, utan placerade mig ödmjukt bakom detta gigantiska percussionset som fanns där. Det kändes nästan som om jag satt i en musikaffär där allt jag kunde önska fanns framför mig. Så utan att på något sätt ta över försökte jag backa upp trumslagaren i bandet. Efter en stund började 3

4 folk dansa och svänga loss som aldrig förr och jag tänkte: Wow, i USA är det full frihet, tänk att få finnas med vid ett sådant här tillfälle!. Vad jag inte visste var att det hade varit väldigt tungt i lovsångsteamet och flera av dem funderade på att lägga av. De hade inte längre någon inspiration att fortsätta och allt de gjorde kändes som slentrian. Teamet ville att jag skulle spela med dem fler gånger, vilket jag gjorde. Innan vi skulle resa vidare några dagar senare, kom trumslagaren fram till mig. Han kramade om mig och sa: Thank s for being so obedient! (tack för att du varit så lydig). Jag förstod inte innebörden i orden förrän han berättade hur det stod till i lovsångsteamet. Han sa att det som hänt i lovsången de sista dagarna att människor dansade och sjöng och att flera av de trötta musikerna tände till var tack vare att jag kom och spelade av hela mitt hjärta till folket. Jag kunde inte låta bli att gråta och samtidigt tacka Gud för att jag fick vara till stöd och uppmuntran. Men poängen är att jag inte själv visste någonting om detta utan trodde att deras lovsång alltid fungerade på det sätt som jag upplevt under dessa dagar. Herren hade lett oss in i förutberedda gärningar, och senare har vi fått rapporter från Paul att lovsångsteamet fått ny inspiration, använder nytt material, dansar och lovsjunger Herren igen på ett nytt sätt. Som svensk är det lätt att tänka: Vem tror du att du är, tror du att du bara kan komma och visa upp dig och få en situation att förändras?! Men faktum är att Herren kan, och han använder vem han vill till sina egna syften, när han vill, var han vill och på vilket sätt han vill. Så jag vill uppmuntra dig till att följa ditt hjärta. Låt det han har lagt ned i dig och det han har gjort genom historien få genomsyra ditt spel och bli ett uttryck på den tacksamhet du känner till Kungars Kung och Herrars Herre. Att tänka på när du spelar Du är älskad för den du är inte i första hand för vad du gör. Ditt kroppsspråk säger en hel del om hur du placerar dig i ett sammanhang. Jag brukar uppmuntra människor att tänka: Här är jag, varken mer eller mindre. Jesus älskar mig och jag är unik i hans ögon, det finns ingen annan i hela världen som är som jag. Ta den plats som Gud har gett dig. Ibland kan man dock känna det motsatta; Varför skall han eller hon spela istället för mig, det kan jag göra minst lika bra eller till och med bättre. Det vore väl bättre om de anlitade mig istället. Herren har visat mig på ett annat förhållningssätt. När någon annan spelar eller sjunger så är detta Herrens plats för dem. Men det stannar inte där. Just vid ett sådant tillfälle kan det kännas som att jag själv bara hänger lite i luften, men det är inte sant! Den plats jag befinner mig på är Herrens plats och tajming för mitt liv just då. Så min inställning är att om jag så skall sitta helt tyst vid sidan av eller kanske bara spela triangel istället för fullt trumset, så vill jag göra det fullt ut till Guds ära. Var lyhörd och följsam för vad som sker i lovsången lyssna, se och känn in. Tänk dig att du är en del av det som sker. Lovsångsledaren behöver känna ditt stöd. Att spela tillsammans med andra musiker är som att måla en tavla alla målar med färger som tillsammans bildar ett motiv. När jag spelar är det 4

5 inte intressant för mig att fylla upp hela bilden själv, utan istället matcha andras färger med mina egna. Fokusera inte på dig själv utan inse att du är en del av ett större skeende. Det finns två förhållningssätt: Antingen står du lite vid sidan av och bara betraktar det andra gör, lite avvaktande, kanske inte tror att du har några egna färger. Eller så tar du din plats, och färglägger med den färgpalett som Herren gett just dig. Var medveten om vad du gör när du spelar under lovsångspasset. Lovsång är för många synonymt med skön musik som får oss i stämning inför predikan. Men lovsång är någonting mycket mer. Det du tillför i lovsången som musiker kan bana väg, öppna upp, uppmuntra, ge människor ett nytt språk med Herren, upprätta trasiga relationer och mycket mer. Detta är du en del av, vare sig du vill eller inte. Så när jag ser människor spela lite halvhjärtat, eller ha sitt fokus enbart på det musikaliska, så får jag en känsla av att de inte riktigt vet vad de gör eller vad det innebär i det andliga perspektivet. Det finns en stor hemlighet med lovsång. Lovsång helar mycket av det som är trasigt i våra själar. Det gör oss upptagna med Gud, allting annat läggs åt sidan eller överlåts åt Gud. Några saker att tänka på som lovsångsledare Jag vill passa på att ge några råd till dig som är lovsångsledare. Du har en mycket viktig uppgift när det gäller att leda och inspirera dina medmusiker; att få dem att känna sig delaktiga i lovsången, att slappna av och vara sig själva. Om du som lovsångsledare inte för hela ditt team framåt kommer det bara att vara du som drar hela lasset det blir både tungt och ensamt. Engagera, involvera och entusiasmera dina medmusiker. Delge dina tankar och visioner inför lovsångstillfället. Fråga om någon av musikerna har känt någonting inför tillfället. Be för och uppmuntra varandra till tjänst. Låt alla musiker känna att det är ni tillsammans som leder lovsång. Försök känna in hur det står till med dina musiker. Räcker det för dig att de är duktiga på sitt instrument? Hur har de det med Gud? Inta en tjänande attityd gentemot dina medmusiker; vi är här för att betjäna och inte för att i första hand bli betjänade. Avslutningsvis, vare sig du är lovsångsledare eller medmusiker, se på din musikaliska gåva som något Herren har gett till dig, och tillåt Herren att använda dig. Övning ger färdighet, både andligt och musikaliskt. Ge Herren det bästa du har! Björn Alinder 5