Tommy Jansson Delfråga 1

Transkript

1 Delfråga 1 Optiska leksaker hade varit till för främst de högre klasserna i samhället från att dessa började tillverkas i 1800 talets början. Grundade sig på forskning om ögat och vår hjärnas förmåga att sätta ihop vad vi ser, 2 bilder, ett från vartdera öga, till en bild. Många försök gjordes att fånga saker på bild utan att behöva teckna och det dröjde ända fram till 1826, då Joseph Nicéphore Niépce uppfann kameran. Därefter föddes tankarna på att få fram rörliga bilder med hjälp av ungefär samma teknik. Detta tog bröderna Lumiére tag i och genom att kombinera Edisons filmkamera och Reynards projektor kunde dom den 28:e december 1895 visa rörlig film för första gången. I stora delar av Europa började industrisamhället växa fram stort i slutet på 1800 talet vilket ledde till urbanisering av landsbygden. Med detta ledde även att en stor mängd människor fick något så ovanligt som ledig tid. Fenomenet kom att kallas fritid och finns även kvar idag, till viss del. Vad skulle då dessa fattiga, smutsiga och ointelligenta människor hitta på att göra på sin fritid? Det enda alternativet som fanns var alkoholkonsumtion i varierande mängd. Folk söp helt enkelt för att det inte fanns något annat att göra. I och med att industrialiseringen dök upp så gjorde även en ny samhällsklass detta. Borgarklassen. Det var människor med bra inkomst och ett aktivt socialt liv. Till skillnad från arbetarklassen. Präster och godsägare, som förut styrde samhället, blev ersatta av fabriksägare. Fabriksägarna hade mycket pengar och även dom ett rikt socialt liv. Tiden, ur andra aspekter än fri, kom även den att få en stor betydelse. I Sverige fick vi inte gemensam tid förrän 1888 då järnvägens utbredning tvingade fram detta. Fritiden gjorde att filmen kom att betyda en stor del för arbetarna. Dom var den samhällsklassen som först drogs till spektaklet film och de första biograferna sågs dyka upp på marknader och liknande. Arbetarna som hade tid över och inte hade några att umgås med tog till sig filmen och blev dess första stora publik. I Sverige visades den första filmen den 28:e juni 1896 på Pilstorps sommarteater 1. Filmerna som visades var mycket enkla och visade vardagliga ting så som Lumiéres Arbetare lämnar fabriken, Ett barn äter soppa och deras kanske mest kända, och då uppmärksammade, film Ett tåg anländer till stationen. Eftersom människor inte sett rörlig film på detta sätt innan behövdes det inga specialeffekter för att få deras uppmärksamhet. Tåget som anlände till stationen trodde publiken skulle fortsätta ut ur duken och köra över dom, vilket orsakade panik vid dom första visningarna 2. Filmerna var enkla av den anledningen att man svävade i ovisshet om publiken skulle ta in alla intryck dom fick se och kunde förstå att det inte var på riktigt. Men publiken var trogen sin film och gav inte upp detta fenomen i första taget. Året efter att Lumiére haft sin premiär dök en före detta magiker upp vid namn George Méliès som gav sig på att göra film. Denne man gjorde något helt annorlunda med filmen. Han hittade på egna berättelser som var, för den här tiden, häpnadsväckande. Han spelade in i studio och hade specialeffekter som gjorde att man fick se människor åka till månen, Resan till månen 1902, eller helt försvinna från duken, En dam trollas bort 1896! Bröderna Lumiére började också ge sig på fiktiva inslag och dessa blandades hur som helst på filmvisningarna. Filmerna var ganska korta, vilket berodde på att utrustningen inte klarade av så mycket mer. Så här såg film ut fram till 1905 ungefär. Efter det började publiken kräva mer av filmen och den var tvungen att bli narrativ. Man ville se exotiska platser och få en historia berättad för sig. Attraktionsmomentet som hade varit att se saker röra sig, hade försvunnit. Dom första 10 åren i filmens historia sågs det av många som en övergående fluga och därför fanns det mycket få finansiärer. I och med att filmen utvecklades som den gjorde såg man att det kunde finnas pengar att hämta och fler blev intresserade av att skjuta till pengar. Här får filmen en större roll och det är klart märkbart att fenomenet är här för att stanna. Det här sättet att filma höll i sig fram till 1914 men redan från 1912 började förändringar märkas ekonomiskt, kulturellt och innehållsmässigt. 1 2 Filmen i Sverige av Leif Furuhammar sid. 12

2 Film börjar dra in pengar och blir något som man kan tjäna pengar på vilket fler och fler upptäcker. Marknadsföring och distribution blir viktigare. Istället för att bara innefatta arbetarklassen börjar även medelklassen intressera sig för att se film och i med att medelklassen kommer på biobesök måste nya salonger till och biografer som vi känner till dom idag börjar byggas. Därtill hör att nu börjar film ses som mer finkulturellt och får mer uppmärksamhet i pressen. Tekniken ändras från att ha spelat in i fps till fps, filmerna blir även längre och mer komplexa vad gäller manusförfattande, klippmontage och skådespeleri. Bra exempel på detta är Birth Of A Nation (D.W Griffith 1915) och Cabria (G. Pastrone 1914).

3 Delfråga 2 Stumfilmen var aldrig riktigt stum utan det fanns alltid ljud runt omkring då projektorerna lät, publiken väsnades och musik spelades till filmen. Fram till 1910 fanns färdig filmmusik att köpa från företag så som Stock Music Inc. och liknande, men efter 1910 ändrades detta och musik specialskrev till filmerna. Edison hade från början en vision om att film skulle vara audiovisuell och experimenterade flitigt med detta. Problemet var att få ljud och bild synkade började dom första idéerna på ljudspår infogade i filmremsan dyka upp. Vid denna tid fanns dock inte tekniken utan det dröjde tills efter första världskriget gjorde man framsteg med magnetbandet, och 1925 fanns tekniken att tillgå fanns något som hette Vitaphone 3 och som lanserades av Warner Brothers i och med filmen Don Juan (Alan Crosland 1926). Det var en grammofonskiva som spelades synkront med filmen men då enbart musik och inga dialoger. Sensationen kom året därpå med filmen The Jazz Singer (Alan Crosland 1927) 4 där en kort dialog fanns med. Ett problem vid ljudfilmsövergången var att produktionsbolagen inte såg positivt på utvecklingen då det skulle innebära ökade kostnader för dom med ombyggnader av studios, ny personal, mer personal och ny teknisk utrustning. Vilket är en helt naturlig sak när det gäller utveckling inom allt tekniskt. Men man tänkte inte riktigt i dom banorna på den här tiden. Många skådespelare var även mot ljudfilm, då dom hade svårt att anpassa sig från stumfilmsagerande till ljudfilmsagerande. Till att börja med var kamerorna tvungna att bytas ut. Kamerorna som hade utvecklats i nästan 35 år, hade blivit små och smidiga under stumfilmseran. Nu kom det nya kameror avsedda för att ta med ljudet vilket gjorde dom mycket stora, tunga och klumpiga. Dom förde även ett oerhört väsen vilket skulle komma med i filmerna. Detta löstes genom att bygga små hus som kamerorna och kameramannen stod inuti. Vilket i sin tur medförde ett nytt problem, hur skulle man kunna göra kamerarörelser? En del studios satte hjul på sina kamerahus vilket gjorde att dom gick att skjuta fram och tillbaka men annat än axiella förflyttningar var i princip omöjliga. Dom flesta nöjde sig helt sonika med fasta kameravinklar och filmerna blev mycket stela, vilket även var en konsekvens av att mikrofonerna var fasta och tog enbart upp ljud rakt framifrån, som gjorde att skådespelarna inte kunde röra sig fritt. Mikrofonerna, som var konstruerade för sång, tog som sagt bara upp ljud rakt framifrån och skådespelarna var tvungna att prata mycket tydligt för att det skulle höras. Dom var dessutom stora och inte helt lätta att gömma. Mikrofonerna gömdes ofta i blomarrangemang och byltiga kläder vilket medförde eventuellt prassel från kläderna. Ett stort problem var att man inte kunde klippa i filmerna då ljudet skulle avslöja det. Scenerna, och tagningarna, blev därför långa och krävde oftast många omtagningar. Kablar var tvungna att dras och blev synliga på golven vilket innebar att filmerna ofta är i halvbild eller i det speciella amerikanska snittet där man valt att inte filma under vaden. Biografägare och distributörer måste bygga om biografer för att inkludera ett ljudsystem vilket är kostsamt och ibland även omöjligt i deras nuvarande lokaler vilket leder till att nya lokaler måste anskaffas. Något så enkelt som att skriva manus blir plötsligt ett avsevärt merarbete. Nu måste man skriva in vad skådespelarna ska säga och hur dom ska säga det. Filmerna gick från att i stumfilmen vara internationella till nationella då människor utanför sina respektive länder inte kunde andra språk så bra. Detta var ett dilemma som man försökte lösa på olika sätt. I stumfilmen var det bara textskyltar som behövde bytas när filmen lanserades i andra länder och dessa skyltar innehåll oftast inte så mycket text. Dessutom var det en enkel process att byta ut dom med klipptekniken. Filmbolagen förlorade mycket pengar och en lösning behövdes snabbt. Textning var först inte aktuellt då detta skulle störa bilden, dyrt med översättare och allt som sades kunde inte tas med i en textremsa

4 Dubbning var något många nationer valde och lever idag kvar i en del länder. Flera versioner av filmen skulle spelas in på olika språk. Dock var det en tidsödande och dyr lösning, en del filmer spelades in på två, tre olika språk, men bolagen hoppades på att få tillbaka pengarna genom denna lösning. Som vi vet idag blev textning den lösning som blev mest använd i slutändan. Exempel på filmer under den här tiden är Blackmail (A. Hitchcock 1929) och Tom Sawyer (J. Cromwell 1930). Som tur är för filmen så blev den tekniska utrustningen ganska fort mycket bättre och kvaliteten på film höjdes, Sen när postsynket kom till USA 1932 förbättrades filmen avsevärt och hamnade i en ny era högt över stumfilmen och föds på nytt.

5 Delfråga 3 Filmstudiosystemet i Hollywood hade sedan tidigt 1910 tal fungerat som en länk. Bolagen som gjorde filmerna ägde inte bara filmen utan även distributionsrättigheterna och en del även biograferna vilket filmerna visades i. Filmerna var uppdelade i A & B- filmer sedan 1950 talet och A-filmer fick mycket pengar medan B-filmer var mer av en skola för ännu ej etablerade filmmakare. Kommunistskräcken var fortfarande något vanligt förekommande och kalla kriget höll fortfarande i sig. Kubakrisen som kom 1962, morden på John F. Kennedy 1964, hans bror Robert Kennedy och Martin Luther King Rykten om en hemlig militär organisation under 60 talet i USA ledde snabbt till konspirationsteorier och även teorier och rykten om att staten höll information om ufon hemlig. Skulle dock visa sig att NSA (National Security Agency) faktiskt har existerat sedan så helt fel hade man inte. Filmerna under 60 och 70 talet genomsyras till stor del av just konspirationsteorier och storebror ser dig mentalitet. Bra exempel på detta är The China Syndrome (J. Bridges 1979), Three Days Of The Condor (S. Pollack 1975) och The Parallax View (A. Pakula 1974). Det varaktiga filmmonopolet börjar luckras upp under 60 talet och biografer blir fristående och så även distributörer. Det här leder till att bolagen förlorar en del av sin makt över hur filmerna ska spridas och visas. För att bli regissör i Hollywood krävdes det att man först jobbat inom film ett antal år, sedan fått klättra högre upp i hierarkin, fått göra ett antal B-filmer och sedan om man hade potential fick man göra A-film. Åren runt startar två filmskolor i USA. Den ena skolan i södra Kalifornien, och den andra i New York, vilket blir dom två första i en rad av filmskolor som skulle komma fram under åren. När dom första skolade filmregissörerna kommer ur skolorna sent på 60 talet och tidigt på 70 talet vill dom inte gå den gamla, långa vägen genom att först visa sig värdiga genom att göra ett flertalet B-filmer, utan gå direkt på A-filmerna. Ett mycket gammalt gubbvälde ser dessa unga filmskapare som ett gissel och vill inte gärna släppa till pengar. Många av dessa unga nytänkare fick gå genom en av B-filmens stora namn, Roger Corman (The Little Shop Of Horrors 1960, The Wild Angels 1966 m.fl. 6 ). Genom att först fått gå en kort lärlingskurs hos Corman kommer dessa unga, belästa filmvetare ut och ska göra egna filmer. Till mångas förvåning tar dom tag i dom gamla B-filmsgenrerna skräck, sci-fi och maffiafilmer. Dessa unga män får massor av pengar till sina filmer och gör sitt jobb utomordentligt bra. Jag citerade sista stycket av den här texten och skickade till min bror via MSN, som även han är mycket filmintresserad, och undrade om han kunde gissa vilka regissörerna var. Som svar fick jag Tobe Hooper (Texas Chain Saw Massacre 1974), Brian De Palma (Scarface 1983) och Ridley Scott (Alien 1979). Det här visar att idag är det ingen som ser Hajen som skräckfilm, Star Wars som Sci- Fi och Gudfadern som maffiafilm. Jag började undra vad det beror på. För när jag tänker efter så ser inte jag heller att dessa filmer bör hamna i sina egentliga genrer vid en första anblick. Men dom hör ju dit så varför associerar vi dom inte dit? Förmodligen blev dom här tre filmerna så stora och nyskapande att genre blev ointressant för just dom. Dom hamnade i en klass för sig. B-filmskategorin försvinner ut från dom stora bolagens sortiment och det koncentreras helt på A- film som omnämns till storfilm. Från att ha producerat cirka filmer per år går dom stora bolagen ner till 4-5 filmer per år. Det innebär mycket stora summor för regissörerna att foga över. Filmerna blir oerhört mer avancerade tekniskt, massor av kända skådespelare i varje film och mycket påkostade kulisser som till exempel Närkontakt av tredje graden (S. Spielberg 1977). Det här blir en katastrof för Hollywood då filmernas enda inkomstkälla är biograferna. Publiken måste se filmerna fler än en gång för att det ska löna sig. Samtidigt som det här sker kommer videobandspelaren som lanseras hårt i hela världen. Filmbolagen som helt missat detta har sålt VHS rättigheterna till sina filmer för småpengar och får inte ta del av dom pengarna. Bolagen inser sitt misstag och för att komma på fötter igen måste dom låna pengar av börsföretag. Dom är villiga att låna ut pengar om dom får sitta med i styrelsen. Alternativen är konkurs eller lyda. De nya

6 styrelsemedlemmarna är inte alls intresserade av film utan enbart av pengar. Det här är början på ett Hollywood som enbart styrs av pengar och det lever kvar än idag. Men idag finns så mycket mer runt själva filmerna att biobesöken är bara öppningen för ett annat sätt att dra in pengar på filmen. Efter biopremiärer säljs och hyrs dvd ut, t-shirts, leksaker, TV rättigheter, TV och dataspel lanseras och så vidare. Men pengar är fortfarande det väsentliga i filmindustrin, då det är just en industri, och i slutet på 70 talet insåg Hollywood att dom var tvungna att få tillbaka publiken från sofforna och på så sätt få in pengar igen. Det började göras reklam för film i TV och tidningar. Skådespelare som var med i filmerna åkte på lanseringsturnéer runt om i världen. Det är också något som fortfarande finns kvar idag. Frågan är hur dom kommer att hantera framtida kriser. Har dom lärt sig från föregående kriser dom genomlevt? För utvecklingen kommer inte att stanna. Någonsin.