När jag vaknar vet jag det redan. Jag har lärt mig känna igen tecknen. Ett tryck över bröstet, en fladdrande känsla i magen. Jag hör henne slamra i

Transkript

1 7 När jag vaknar vet jag det redan. Jag har lärt mig känna igen tecknen. Ett tryck över bröstet, en fladdrande känsla i magen. Jag hör henne slamra i köket, morgonens alla ljud låter högre än vanligt och det gör mig rädd. Jag kniper ihop ögonen, vill inte se. Men genom gardinerna tränger ljuset in, som pilar. Det hjälper inte att blunda, pilarna träffar med vassa nålstick genom ögonlocken och får ögonen att svida. Jag önskar att jag kunde åka baklänges, in i natten som gått. Att få vara i det lena mörkret igen. För när det är riktigt mörkt suddas allt ut på ett underbart sätt. Den där känslan innan jag somnar... kroppen blir lätt, tills jag inte ens känner den längre. Jag stiger och sjunker sakta, som att gungas på vågor. Mjukt, tomt och tyst. Jesus på väggen försvinner också, jag slipper hans blinda stirrande. Men jag vet att dagen har börjat, den går inte att kliva av. Så jag slår upp ögonen och tvingar mig själv att möta den. Kanske blir det inte så illa ändå. Kanske har jag bara haft en mardröm som jag redan har glömt. Jag sveper undan täcket och går snabbt ur sängen, noga med att inte ge Jesus en enda blick. Istället går jag bort och drar undan gardinerna och slår upp fönstret på vid gavel. Jag tänker att det är bättre så, att bara släppa in allt på en gång. En sval fläkt rör vid mitt ansikte och letar sig innanför pyjamasen, rinner kittlande över kroppen och smiter ut någonstans vid fötterna. Det känns skönt och jag slappnar av lite. Jag drar in luft med djupa andetag, räknar noga. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio! Sedan stänger jag fönstret. Felix! 40 Stormlykta indd

2 Hon har hört mig. Jag skyndar genom rummet, nerför trappan och in i köket, innan hon kommer för att hämta mig. Jag vill inte att hon ska märka att jag har öppnat fönstret och stått där i draget. Hon står vid spisen och vispar gröt. Jag ser de spända axlarna, den väldigt raka ryggen. Hej mamma. God morgon, älskling. Gröten är precis klar. Hon kommer emot mig med ett leende och ser mig i ögonen. Har du sovit gott? Jag nickar. Plötsligt känner jag trycket över lungorna igen. Ska bara kissa, säger jag och skyndar iväg. Om jag anstränger mig, om jag verkligen vill att det ska bli en bra dag, då blir det så! Men när jag ser mig i spegeln tappar jag nästan modet. Jag prövar ett leende, nyper mig i kinderna och skvätter sedan kallt vatten över hela ansiktet. Kommer du, Felix? Jag går tillbaka in i köket och slår mig ner vid köksbordet. Du mår väl bra? Ångorna från gröttallriken sticker i näsan. Något surt i luften, som jag så väl känner igen. Svetten bryter fram i pannan och ansiktet stramar. Det finns inget jag kan göra åt det. Jag vet att ett anfall är på väg. Men jag har bestämt mig för att kämpa emot denna gång. Så jag tar skeden, sticker den i den gryniga, heta massan och för den snabbt till munnen. Jag blinkar till när jag bränner mig på tungan, men sväljer ändå snabbt innan jag hinner känna smaken. Sked efter sked skyfflar jag i mig. Tänker inte, bara äter så fort jag kan. Det dunkar i magen och jag får svårt att se. Felix! Jag reser mig till hälften. Illamående far genom kroppen och jag slår handen för munnen. Trycket över bröstet ökar tills jag inte står ut längre, det väser i lungorna. Jag tänker att jag ska skynda mig in på toaletten, men just då känner jag hur magen vänds ut och in och jag blundar. Kroppen blir tung. Jag faller, dras neråt och bakåt in i det trygga mörkret igen. 41 Stormlykta indd

3 Jag vaknar av en gungande känsla. Ett mörkt surrande hörs i bakgrunden. Efter ett tag förstår jag att det är ljudet av en bilmotor. Det vaggar mig till sömns igen. Andra gången är värre. Det ekar i öronen, som om en massa människor pratar i munnen på varandra, ljuset är skarpt och gör ont. Vågor av illamående och en konstig yrsel gör att jag är rädd för att rulla ner från det jag ligger på, något som känns alldeles för smalt. Jag krafsar med händerna och får tag i tyg. En varm hand läggs plötsligt över min och jag tittar upp, möter hennes blick. Var är jag? På sjukhuset. Nej! Du fick ett anfall, men nu är det bra igen. Tack o lov, lägger hon till. Du skrämde mej verkligen den här gången, Felix! Världen blir långsamt klarare och jag ser att hennes ansikte är flammigt av oro. Skarpa linjer syns vid munnen och över pannan. Jag försökte kämpa emot, säger jag. Du vet att det inte går. Du borde ha sagt till från början att du inte kände dej bra. Förlåt, mamma, jag trodde... min röst försvinner. Hon drar efter andan. Lilla gubben, inte ska du be om ursäkt! Det är inget du kan hjälpa. Jag blev så rädd bara! Jag vill hem nu. Snart, snart. Doktorn måste prata med dej först. Jag har ont i magen. Läkare och sjukhus är det värsta jag vet. Det behövs inte, jag mår bra. Jag gör ett försök att sätta mig upp, men hon trycker ner mig, milt men bestämt. Vi åker snart hem. Ta det bara lugnt. Då ger jag upp. Jag blundar och önskar mig långt bort. Mamma sitter tyst, men jag är glad att hon är där. Jaha, hur står det till med Felix? Läkaren står vid britsen. Han är lång och har kalla ögon. 42 Stormlykta indd

4 Han mår mycket bättre, säger mamma. Hm. Det var roligt att höra. Jag funderar på om vi ska behålla honom över natten, för säkerhets skull. Jag mår bra nu! Jag sätter mig häftigt upp och för en kort stund går det runt i huvudet. Läkaren klappar mig på axeln, håller fast ett ögonblick. Ja, kanske det, men din mamma har berättat att du fick andnöd och sen kräktes du ganska häftigt och svimmade av en stund. Det låter ju inte så bra. Jag vägrar möta hans blick och han vänder sig mot mamma igen. Vi vet ju inte riktigt vad som utlöste anfallet, så jag funderar på om vi ska göra ytterligare några undersökningar... Inga sprutor! Inga sprutor! skriker jag. Jag hatar när de sticker mig. Sch! Mamma vänder sig mot mig och lägger sina varma händer om mitt ansikte. Hon ser mig ömt i ögonen. Felix är så känslig, säger hon till läkaren och håller fortfarande om mitt ansikte. Det kan ha varit pollen, eller vad som helst. Vad är det du vill undersöka? Har han nånsin utretts för epilepsi? Epilepsi? Nej, han är bara väldigt allergisk. Jag tycker nog att vi borde försöka utesluta det i alla fall. Jag känner hur tårarna bränner under ögonlocken. Snälla mamma, kan vi inte bara åka hem! Läkaren vänder sig till mig och ler lite. Det får honom att se snällare ut. Vi ska inte sticka dej mer, om det är vad du är rädd för. Vi har redan tagit blodprover och du har fått medicin genom nålen som sitter i din arm. Inte kände du när vi satte den? Jag ser ner och ryser när jag ser nålen. De måste ha satt dit den när jag var avsvimmad. Jag skulle vilja fråga dej några saker däremot. 43 Stormlykta indd

5 Jag kniper ihop munnen hårt och skakar på huvudet. Jag tror nog att han mår bra nu, tack vare antihistaminet, säger mamma. Jag tycker inte om hennes röst, den låter annorlunda när hon pratar med läkaren. Läkaren verkar inte riktigt kunna bestämma sig. Han plockar med några papper som han håller i handen. Hur kan det komma sej att ni bor på landet om pojken är så allergisk? Mamma tiger först. Det märks att hon inte vill svara. Jo, jag tror faktiskt... jag är övertygad om att det ändå är bra med riktigt frisk luft, säger hon, och fortsätter sedan med starkare röst: Jag är ju inte läkare, men jag tror att avgaser, rök och alla skadliga partiklar i stadsluften är ännu sämre för honom. På landet har jag i alla fall nåt slags... kontroll. Hm. Säjer du det, jaha, svarar han och låter som om han börjar tröttna på oss. Nåja. Han kan åka hem då. Du känner väl din pojke bäst. Men om det händer igen vill jag att vi gör en större utredning. Han är bara så väldigt allergisk, upprepar hon. Det är päls, pollen, insektsgift, mjölk, nötter... Jaså. Vad var det den här gången? avbryter han. Nu verkar han intresserad igen och han ser noga först på henne och sedan på mig. Jag tittar ner. Hon skakar på huvudet. Det är ju viktigt att veta vad som utlöser andnöden. Du får väl vara lite extra vaksam fortsättningsvis. Jag är alltid vaksam! säger mamma. Hon är röd i ansiktet. Det är bra. Får jag fråga vad du arbetar med? Jag tar hand om Felix, det tar all min tid. Han ser fundersamt på henne. Hur klarar ni upp det ekonomiskt? frågar han till slut. Mamma rodnar igen, irriterad över alla frågor och jag börjar också bli arg. Kan han inte bara låta oss gå. Jo... jag ärvde ganska mycket efter mina föräldrar. Det är tur, för Felix behöver nån som tar hand om honom dygnet runt. Som du 44 Stormlykta indd

6 säkert förstår. Sen åtar jag mej lite sömnad ibland. Vi klarar oss. Jaha. Han trummar med fingrarna mot stetoskopet medan han tänker, och jag skyndar mig att räkna. En, två tre, fyra... Nåja. Jag kan trösta er med att svåra allergier ofta växer bort, eller i alla fall blir betydligt bättre med åren. Mamma ler och nickar. Då ska jag be sköterskan ta bort nålen. Han vänder sig om. Men precis innan han ska gå, stannar han till. Hör du, Felix. Kände du möjligen nån konstig lukt, eller såg nåt märkligt, som ljussken eller blixtar kanske, innan anfallet? Jag minns trycket över bröstet. Känslan av fara när jag vaknade, och sedan tänker jag på den lite bittra lukt som verkade stiga upp från gröten. Men det räcker med allergierna och astman. Jag tänker inte ha det där andra konstiga också. Så jag skakar bestämt på huvudet, flera gånger för säkerhets skull. Då, så, säger läkaren. Han tar mamma snabbt i handen och går ut ur rummet. 45 Stormlykta indd

7 8 Jag är trött och fortfarande lite illamående, men det säger jag inte till mamma. Istället sitter jag tyst och räknar bilar. Idag räknar jag de blå. Det är på sätt och vis svårare än de röda, för det finns fler blå och risken är att jag hinner räkna fler än nio innan vi är hemma. Det kommer fyra nästan på en gång och jag ångrar mig redan. Men när jag väl har börjat går det inte att sluta. Att sluta eller börja om är fusk. Fusk är fult och betyder alltid otur. Mamma verkar inte märka min tystnad. Antagligen för att hon själv har mycket att tänka på. Jag fortsätter räkna, nu är jag uppe på sju. När vi nästan är framme vid avtagsvägen till vår by, har jag fått ihop åtta blå bilar. Så nära! Så svänger mamma och precis då får jag syn på en mötande bil. Jag får påminna mig själv om att inte hålla andan. Det är för långt bort för att jag ska se färgen, men jag vänder mig om i sätet och tittar spänt medan den närmar sig. Om jag hinner se färgen... Den är blå! Belåtet vänder jag mig om igen. Det är sällan jag lyckas. Puh, säger mamma när vi kommer in. Vilken pärs! Den där läkaren var verkligen jobbig! Jag nickar. Vad är eppe... det där han sa, vad är det för nåt? Hon skrattar hest. Sedan gnuggar hon sig i ryggen med båda knogarna och stönar lite. Aj, min rygg. Det var inga bekväma stolar på sjukhuset precis. Var inte orolig. Du har inte epilepsi, det är jag i alla är säker på. Nu måste jag ha kaffe! Men vad är det? 46 Stormlykta indd

8 Det är... ja, nåt slags fel man har i huvudet, en skada som gör att man svimmar och får kramper. Samma som pappa hade? Va? Hon tittar ilsket på mig. Jag önskar verkligen att jag inte hade sagt nåt. Du tänker väl inte hålla på och tjata om det nu? Hon suckar lite, men sträcker ut handen och ger mig en snabb klapp på huvudet. Så tar hon kannan från kaffebryggaren och fyller den med vatten. Nej, din pappa hade inte epilepsi och det har inte du heller, mumlar hon. Du kan väl sätta dej och rita lite. Jag plockar fram papper och kritor från skåpet i hallen där jag har mina pysselsaker. Men jag kommer inte på något att rita. Tankarna snurrar. Nio blå bilar. Hon slår sig ner mitt emot med sin kaffekopp. Jag ser på henne. Mamma? Mm. Jag tänker aldrig mer äta gröt. Hon rycker till. Lite kaffe skvimpar ut på duken. Vad sa du? Jag tänker aldrig mer äta gröt, upprepar jag envist. Jag försöker andas lugnt och släpper henne inte med blicken. Hon ser tillbaka med hårda ögon. Jag väntar på ett utbrott, men det kommer inget. Efter en stund rycker hon bara på axlarna och reser sig. Hon ställer ifrån sig kaffekoppen på diskbänken och går. När jag vaknar på morgonen är det så underligt tyst. Jag funderar först på om det kanske är tidigt, om mamma inte har gått upp än. Men när jag ser det starka ljuset från fönstret, vet jag att det är morgon. En kort stund ligger jag bara kvar och lyssnar. Ingenting. Då går jag upp och in i hennes sovrum. Täcket är uppvikt och sängen är tom. Jag skyndar nerför trappan till köket. Där är det spöklikt tyst. Hon brukar alltid ha frukosten färdig åt mig och om jag inte 47 Stormlykta indd

9 kommer upp kvickt nog, går hon och hämtar mig. Men det finns ingen där och allt jag hör är mina egna andetag. De blir allt högre i tystnaden, raspar i halsen. Plötsligt är paniken där. Mamma! gallskriker jag. Det slår nästan lock för öronen och ljudet verkar studsa tillbaka mot mig med ett elakt eko. Jag är här. Hennes röst låter likgiltig. Jag skyndar mot den, ut i vardagsrummet. Hon tittar upp när jag kommer och sänker tidningen. En kaffekopp och en tallrik med brödrester står framför henne. Jag stannar till någon meter från henne, fortfarande lite skrämd. God morgon, säger hon och ler. Jag kan inte le tillbaka. Får jag ingen kram idag? Då går jag närmare. Ilsket torkar jag bort tårarna, som har trängt fram utan att jag har märkt det. Kom här, säger hon och brer ut armarna, och jag sjunker in i hennes famn, trycker ansiktet mot hennes värme. Jag trodde du var borta, snyftar jag. Hon smeker mig sakta över ryggen. Såna dumheter! Men varför sitter du här? Du brukar aldrig sitta här! Hon svarar inte och då kommer jag ihåg. Jag drar mig ur hennes famn. Jag är hungrig nu, säger jag försiktigt. Jaha, svarar hon. Sedan tar hon upp tidningen och fortsätter att läsa. Jag väntar en stund, men hon säger inget mer. Långsamt går jag tillbaka in i köket. Sedan blir jag stående mitt på köksgolvet. Jag vet ju var allt finns, jag har bara aldrig behövt göra i ordning något själv förut. Så fylls jag av en ny känsla. Jag är stor nu, jag kan bestämma saker och jag kan laga min egen frukost. Jag tar fram brödet och hämtar smör och juice i kylskåpet och glas och en tallrik ur skåpet. Jag blir tvungen att hämta en stol från 48 Stormlykta indd

10 köksbordet för att nå marmeladburken, men jag är stolt över mig själv. Då hör jag hennes röst från vardagsrummet. Ingen marmelad. Mina fingrar kramar hårt om burken. Sakta ställer jag tillbaka den. Jag står kvar på stolen en stund med knutna händer. Så kliver jag tyst ner igen. Jag sätter mig för att äta. Varje tugga hörs inuti mitt huvud och brödet växer i munnen. Klirret, när jag råkar stöta till tallriken, och sväljljudet när jag dricker av juicen, dånar i mina öron. Plötsligt blir allt jag gör, varje tugga och klunk, trög och svår. Mamma? Ja, min vän. Kan du inte sitta här hos mej? Det blir tyst en stund. Sedan hör jag hur hon reser sig och kommer in i köket. Hon ser på mig. Smakar det bra? Jag svarar inte. Hon suckar mjukt och slår sig ner mitt emot. Genast lättar det lite, ljuden låter som vanligt och jag kan äta. Jag kanske kan få varm choklad på morgonen? säger jag. Mamma brukar alltid göra en mugg åt mig till kvällen. Eftersom jag inte tål mjölk, använder hon bara vatten, eller en särskild slags mjölk, som jag tror är gjord på soja. Det är i alla fall väldigt gott. Varm choklad får du på kvällen. Vi får hitta på nåt annat. Hon ler med ens. Ja, vi får fundera ut nåt tillsammans, säger hon med gladare röst. Vi kan göra en lista efter frukosten. Där skriver vi upp vad du tål och sen åker vi och handlar! Vad säjer du, Felix? Jag nickar. Sen tar vi en tur till lekplatsen. Det blir väl roligt? Kan vi inte strunta i lekplatsen? Då rynkar hon pannan och jag förstår att jag har gått över gränsen. Ingen fisförnäm... doktor ska tala om för mej att jag inte gör mitt bästa, att jag inte är en tillräckligt bra mamma! Hör du det? 49 Stormlykta indd

11 Dom förstår inte... förstår inte alls hur känslig du är. Men du ska börja skolan i höst, du måste vänja dej vid andra barn. Annars kommer lärarna säkert att anklaga mej för det också. Hon skakar på huvudet och spänner sedan ögonen i mig. Det blir lekplatsen, punkt slut. Ja, svarar jag lydigt. Men egentligen har jag tråkigt där. Jag har mycket roligare med bara dej, mamma! Genast lyser hon upp och lutar sig fram över köksbordet för att smeka mig över kinden. Du är en fin kille. Så syns något mörkt i hennes ansikte. Det blir svårt för oss båda, Felix, men det är inget att göra åt. Vi får vänja oss. Barn måste gå i skolan. Jag kommer att sakna dej förfärligt... Och jag dej! Men, säger hon och sätter upp handen. Så är livet. Små pojkar växer upp och lämnar sina mammor... Hennes röst blir sorgsen. Något blixtrar till i hennes blick. Hon rätar på sig. Vi har det bra tillsammans, Felix. Visst har vi? Jättebra! svarar jag. 50 Stormlykta indd