Skottland. 21 juni 9 juli Ola Bondesson

Transkript

1 Skottland 21 juni 9 juli 2009 Ola Bondesson

2 AVIFAUNA KARTA ÖVER SKOTTLAND 2

3 DELTAGARE Mikael Fransson, Malmö Else Helmer, Rödovre Danmark Mikael Mosskin, Stockholm Naina Olsson, Bagarmossen Ruth Pirk, Stockholm Lars Sunnerstig, Sollentuna Marianne Sunnerstig, Sollentuna Ingrid Wallgren, Alingsås Ulf Wallgren, Alingsås RESELEDARE Ola Bondesson, Växjö RESRUTT 21/6 Flyg till Glasgow, transport till Pitlochry via Stirling (130 km), natt i Pitlochry 22/6 Morgonpromenad i Pitlochry, besök på Edradour Distillery, transport upp till Craigellachie (140 km) via Dalwhinnie Distillery, Aviemore, RSPB Loch Garten Osprey Centre och Abernethy Forest, natt på Highlander Inn Craigellachie 23/6 Morgonskådning vid Burghead, Findhorn Valley, lunch i Tomatin, Farr Road, RSPB reservatet Loch Ruthven, A9 Lay-by 151, natt i Craigellachie 24/6 Abernethy Forest vid Forest Lodge-Rynettin, lunch i Boat of Garten, Glenmore Forest Park, Loch Morlich, natt i Craigellachie 25/6 Morgonskådning vid Burghead, Speyside Cooperage, besök på Strathisla Distillery, Spey Mouth, natt i Craigellachie 26/6 Morgonskådning vid Abernethy Forest söder om Nethy Bridge alt. kring Craigellachie, besök på Glenfarclas Distillery, lunch i Grantown on Spey, Dava Moors, Lochindorb, natt i Craigellachie 27/6 Shopping i Elgin, transport upp till färjan i Scrabster (200 km) via Black Isle och Chanonry Point, lunch i Rosemarkie, färja till Stromness på Orkney (Pentland Firth), natt på Lindisfarne Guest House Stromness 28/6 RSPB reservat The Loons, besök Skara Brae + Skaill House, TRSPB reservat Marwick Head, besök vid Ring of Brodgar och Standing Stones of Steness, natt Stromness 29/6 Förmiddagsfärjan ut till Hoy, Carrick Head, Water of Hoy, Dwarf Stane, RSPB reservat Hobbister, Magnuskatedralen och shopping i Kirkwall, natt Stromness 30/6 RSPB reservat Birsay Moors, Maeshowe, lunch i Kirkwall, besök på Highland Park Distillery, Italienska kapellet, gömslet på Burgar Hill, Birsay Moors, natt Stromness 1/7 Morgonfärjan Pentland Firth, transport till Broadford på Isle of Skye (250 km) med skådarstopp i Balblair Woods, lunch i Dingwall och em. kaffe Lochcarran, natt på Dunollie Hotel Broadford. 2/7 Sleathalvön Ord, Tokavaig, Tarskavaig Bay, lunch Ardvasar, Aird of Sleat, Strathardhalvön Loch Cill Chriosd, Loch Slapin & Red Cuillin, Elgol natt i Broadford 3/7 Kylerhea Otter Haven, Loch Ainort-Moll, lunch Sligachan Hotel, Glenbrittle, besök på Aros Centre söder om Portree, natt i Broadford 4/7 Morgonfärjan Uig - Tarbert (Isle of Harris) Little Minch, shopping och lunch Tarbert, Stones of Callanish (Isle of Lewis), färja Leverburgh (Harris) Berneray (North Uist), natt på Langass Lodge på North Uist 5/7 Morgonskådning vid RSPB reservat Balranald, South Uist Rubha Ardvule, besök William Neill Studio Gallery, Loch Hallan, South Ford of Benbecula, North Uist Loch Skealtar, Langass Lodge, natt Langass Lodge 6/7 Morgonskådning Loch Langass, färjetur Lochmaddy Uig (Little Minch), lunch i Uig, Talisker Bay, natt Sligachan Hotel på Isle of Skye 7/7 Besök på Talisker distillery, shopping i Portree, Kilt Rock och The Quaring på norra Isle of Skye, natt Sligachan 8/7 Transport ner till Inveraray via Fort Williams och Glencoe (160 km), besök Eilean Donan Castle, avslutningsmiddag på The George, natt på Argyll Hotel i Inveraray 9/7 Inveraray Glasgow Airport (70 km), flyg till Skandinavien OMSLAG: Moripa, tupp The Famous Grouse. DENNA SIDA: Lunnefågel. Teckning: Peter Elfman 3

4 INLEDNING AviFaunas andra resa till Skottland arrangerades som en Natur & Kulturresa. Syftet var att deltagarna skulle få se och lära känna den skotska häckfågelfaunan, få se och uppleva Skottlands fantastiska natur, lära sig mer om Skottlands intressanta historia och besöka flera historiskt intressanta platser samt skaffa sig kunskap om den skotska nationaldrycken maltwhisky. Resan genomfördes i ett lugnt tempo med bara ett par längre transporter. På de flesta platserna stannade vi många nätter för att lugna ner tempot och få möjlighet till blandade aktiviteter. När det gäller fåglarna strävade vi inte efter att få en så lång artlista som möjligt, utan vi använde tiden till att främst studera och lära känna de arter och raser som är speciella för Skottland. De brittiska öarna bjuder på en havsfågelskådning som vi i Sverige inte är i närheten av. Vid den tidpunkt som vårt besök skedde är det de häckande havsfågelarterna som kan ses. Det är för tidigt för flyttande arter såsom grålira, större lira etc. Vattnen runt de brittiska öarna är också bra för flera arter av delfiner samt tumlare men också brugd (Basking Shark). Standing Stones of Steness, Orkneyöarna. För den sistnämnda arten var vårt besök något tidigt på säsongen. Vädret var under hela resan mycket gynnsamt. Vi hade många soliga dagar med temperaturer över 20 C och även vindstilla. Skottland kan många gånger vara blåsigt och regnigt, men vi fick vår första regnskur när vi var på Isle of Skye 2 juli. Därefter hade vi bara några regnskurar till under de kommande dagarna men inget som inverkade menligt på vårt skådande, nästan all nederbörden kom när vi var inomhus eller under nätterna. Det är också viktigt att det inte blåser för kraftigt när man skall skåda, speciellt på färjeturerna och detta gynnades vi också med. Kanske kunde vi ha sett någon mer havsfågel med starka västvindar men det blir också väldigt svårskådat på många av de lokaler som vi besökte. För att skaffa oss kunskap om maltwhisky så besöktes fem olika destillerier. Dessutom passerade vi också ett stort antal under resan. Vi började med Edaradour, som är Skottlands minsta destilleri beläget i de södra Högländerna alldeles utanför Pitlochry. Det ägs idag av den oberoende buteljaren Signatory och har under deras ledning börjat producera ett stort antal olika versioner av sin whisky. Signatory började med att anställa Laphroaigs förre VD, Iain Henderson, och det är under hans inflytande man t.ex. börjat att producera en rökig variant kallad Ballechin. Nästa destilleri blev Strathisla i staden Keith mitt i hjärtat av Speyside. Det är också en typisk Speysidewhisky med stor sötma. De tillhör Chivasgruppen och är en viktig ingrediens i den storsäljande blenden. Det är ett mycket vackert och tilltalande destilleri att besöka. Det tredje destilleriet i ordningen blev Glenfarclas, som är ett familjeägt destilleri, inte så vanligt i Skottland idag. Det är också en mycket typisk Speysidewhisky, elegant och med mycket sherryfinish, mycket vackert beläget vid foten av berget Benrinnes. Destilleriet är känt för att vara en de whiskysorter som klarar längst lagring och man arbetar mycket inten- 4

5 sivt med att ha mycket hög kvalité på sina tunnor där whiskyn lagras. För att också få insyn i denna viktiga del av whiskyproduktionen, lagringen, besökte vi tunnbinderiet Speyside Cooperage i utkanten på Craigellachie. Där fick vi se hur det går till att restaurera de ekfat, som whiskyn måste lagras på i minst tre år innan den får kallas whisky, men alla destillerier lagrar ju sin produkt under längre tid. Uppe på Orkney ligger Highland Park, Skottlands nordligaste destilleri. Det är intressant så till vida att det har kvar en del av mältningen av kornet på destilleriet, något som väldigt få destillerier har idag. Det tillhör regionen Islands och har en svag rök som ofta är typisk för den whiskyregionen. Den har av många fått tillnamnet världens bästa allroundwhisky. Sista destilleriet vi besökte blev Talisker ute på Isle of Skye, också det tillhörande regionen Islands. Det har en mer utpräglad havskaraktär än Highland Park med tång och rök i smak och doft. Det var det enda destilleriet som var i produktion av de som vi besökte, de andra var i Silent Season (ej i produktion under en tid på året då man har semester samt rengör och renoverar). The Still House på Glenfarclas Ditillery den 26 juni. Historiskt intressanta platser som vi besökte var många. Skottland kryllar av sådana och redan vid första stoppet för kvällsmat ankomstdagen kunde vi njuta av det respektingivande slottet högt uppe på klippan i Stirling. Då hade vi också passerat Bannockburn, där skottarna vann sin största seger över engelsmännen under ledning av Robert Bruce år När det gäller slott så finns det en uppsjö att besöka, men vi valde Eilean Donan Castle som anses vara ett av Skottlands mest fotograferade slott. Det första slottet på platsen byggdes 1220 av Alexander II och kom sedan att tillhöra klanen MacRae från 1300-talets slut. Slottet förstördes av engelsmännen 1719 och låg sedan i ruiner i nästan 200 år. Då började man restaurera det 1912 och efter 20 år var det klart öppnades slottet för allmänheten. På Orkney besökte vi Skara Brae, som utgör Europas äldsta tätortsbyggelse. Det är sedan 1999 en del av världsarvet Neolithic Orkney och man tror att det byggdes cirka 3100 f.kr. Det var sedan bebott under 600 år av personer. I dag finns ett trevligt besökscentra med litteratur, sou- 5

6 venirer och ett bra kafé intill själva byn. Intill ligger också Skaill House som man får besöka. Det är ett typiskt engelskt överklasshem från den imperialistiska tiden på 1800-talet och talets början. Maes Howe ingår också i världsarvet, tillsammans med de två stenringarna Ring of Brodgar och Standing Stones of Stennes. Det är en gravhög av ungefär samma ålder som Skara Brae. Inne i gravhögen finns en stor gravkammare, som är så stor att man tror att den kan ha använts som samlingsplats där man hade någon typ av återkommande festligheter för att ära de döda. Vikingarna försökte att plundra graven och på 1200-talet fick en grupp av dessa ta skydd undan en snöstorm i tre dagar. Då ägnade man sig åt klotter och det finns idag några av de finast bevarade ruininskrifterna i världen inuti Maes Howe. Stenringarna Ring of Brodgar och Standing Stones of Stennes är båda stora stenringar vars exakta användning man inte vet. De har förmodligen varit någon form av kultplatser och kan hittas på många ställen i Skottland. Den bäst bevarade är Stones of Callansih på Isle of Lewis, som brukar kallas Skottlands Stonehenge. Vid den finns ett snyggt besökscentra lagt så att det inte stör intrycken när man besöker själva stenringen. Strax intill vårt hotell Langass Lodge på North Uist låg också en mindre stenring (Stones of Langass). Den var till stor del förstörd men man imponeras ändå när man ser dessa stenringar och tänker på det historiska perspektivet, de är äldre än pyramiderna i Egypten! St Magnuskatedralen i Kirkwall började byggas 1137 till minne av helgonet St Magnus som mördades av sin kusin 1115 på Egilsay, en av Orkneyöarna. Det är en mycket imponerande byggnad i röd sandsten och påminner en del om Nidarosdomen i Trondheim. Scapa Flow är en stor havsfjärd mellan Mainland och Hoy och användes som den brittiska flottans bas under båda världskrigen. Efter första världskriget blev den tyska flottan satt i förvaring, i väntan på att fredsförhandlingarna i Versailles skulle slutföras, i Scapa Flow. I juni 1919 gav dock den tyske amiralen von Reuter order om att fartygen skulle sänkas så att de inte kom i brittiska händer. Totalt 51 fartyg sänktes och nio tyska sjömän miste livet, de sista offren i första världskriget. I början på andra världskriget lyckades den tyska ubåten U-47 smita in i Scapa Flow och sänka slagskeppet HMS Royal Oak. Alla de här fartygen är idag av stort intresse för dykare. Italienska krigsfångar tvingades att bygga de s.k. Churchill Barriers, som förbinder de södra öarna Lambholm, Burray och South Ronaldshay med Mainland. Egentligen byggdes de som skydd mot intrång liknande det som U-47 gjort, men det stred mot Genèvekonventionen att använda krigsfångar till krigsrelaterat arbete, något som britterna givetvis bestred. Fångarna byggde också Italian Chapel på Lambholm, ett sevärt minnesmärke från andra världskrigets tid. Eilean Donan Castle. 6

7 FÅGELLOKALER Under resans gång kom vi att besöka ett flertal fågellokaler och dessa presenteras kortfattat nedan. I inledningen nämndes att målet var att uppleva typiska skotska fåglar och därför blev det också många olika biotoper som vi såg. En viktig och speciell är den s.k. Caledonian Forest som är den ursprungliga skotska skogen bestående av tallar. Här finns Storbritanniens enda endemiska art skotsk korsnäbb, brittiska raser av tofsmes och svartmes, orre, tjäder och även boplatser för fiskgjuse. Kustklipporna är också typiska med sina häckande havssulor, stormfåglar, alkor, tretåiga måsar och klippduvor i den mån de finns kvar. Speciella havsfåglar är mindre lira och stormsvala som häckar i rasbranter längs kusterna. De skotska bergen är ofta dramatiska och här hittar man kungsörn, pilgrimsfalk och ringtrast. Om man besöker högre höjder, vilket vi inte gjorde, så häckar de svenska arterna fjällripa, fjällpipare och snösparv. Det skotska ljunghedslandskapet är vida känt och här häckar moripa, blå kärrhök, stenfalk, ljungpipare, storspov och jorduggla, samt även kustlabb och storlabb om hedarna är kustnära. En mycket speciell biotop är machair, som förekommer på de Yttre Hebriderna. Se mer nedan under North Uist om denna. Totalt observerade vi 124 olika fågelarter under resan, men flera av dessa är också speciella raser. Loch Garten Osprey Centre är ett av RSPB: s mest kända och mest besökta reservat. Det var här fiskgjusen började häcka när den återkom till Skottland som häckfågel I det välordnade besökscentrat så finns det fasta tubkikare, kamerabevakning på boet samt en affär med intressanta böcker, RSPB prylar samt en del souvenirer. Utanför finns också ett flertal fågelmatare där man på riktigt närhåll kan studera bofink, grönfink, grönsiska, svartmes, tofsmes samt även Storbritanniens ovanligaste däggdjur ekorren. Det är samma art som vi har här i Sverige, i södra England regerar den inplanterade grå ekorren. Abernethy Forest är också det ett RSPB reservat. Det består av gammal tallskog s.k. Caledonian Forest där det finns ett flertal stigar man kan gå. Det är ett stort område och vi besökte tre olika delar stig ner på västra sidan av Loch Garten till Loch Mallachie, stig från Forest Lodge ner till Rynettin samt söder om Nethy Bridge. Det är i den här skogen man hittar skotska specialiteter som skotsk korsnäbb, tofsmes rasen scotius, svartmes rasen brittanicus och tjäder. Burghead ligger vid Moray Firth. Från udden i stadens nordvästra hörn har man en fantastisk utsikt över hela viken. Här häckar skärpiplärka av rasen petrosus och man kan studera havssula, stormfågel, toppskarv, tretåiga måsar, trutar, tärnor och alkor. Mest intressant är möjligheterna att studera havsdäggdjuren, både grå- och knubbsäl finns kring hamnen och ute i viken finns en population av öresvin hela året. Vi fick väldigt fina obsar av dessa när de passerade alldeles nedanför vår utsiktspunkt. Vid besök samma tid i juni 2006 såg jag två vikvalar. Dessa räknas också som regelbundna här, men kommer ofta lite senare på året, juli-aug Findhorn Valley är en av Skottlands vackraste dalgångar. Här finns goda chanser att se kungsörn, men vid vårt besök kunde vi bara njuta av pilgrimsfalk och en mängd ormvråkar. Dalen är också mycket bra för kronhjort och vi såg flera flockar. Farr Road är en av vägarna som leder ut ur Findhorn Valley. Här kommer man rakt in i vackra ljunghedar längsmed vägen och har mycket goda möjligheter att kunna studera moripa på närhåll. Andra möjliga arter är blå kärrhök och stenfalk. 7

8 Loch Ruthven är ett RSPB reservat avsatt för att skydda den lilla häckande population av svarthakedopping som ännu finns kvar i Skottland. Tyvärr minskar de precis som här hemma. Upp till 19 par har häckat i den här sjön och vid vårt besök såg vi 6 fåglar. Det finns ett gömsle vid sjön där man har bra utsikt. Glenmore Forest Park. består till stor del av Caledonian Forest med många olika stigar som ger möjlighet att uppleva området. Det finns ett besökscentra där man kan få information och också skaffa kartor om man vill göra längre vandringar. Loch Morlich är en lättillgänglig sjö längs vägen till Glenmore forest Park och Cairngorms skidcentra. Där finns möjlighet att kunna hitta både stor- och smålom. Utsikten över Cairngormbergen är strålande. Spey Mouth, här mynnar den berömda whiskyfloden och här finns ett informationscentra kring öresvinen i Moray Firth. Här kan man också köpa litteratur om främst valar och valskådning men här finns också en observationstavla som uppdateras ständigt med intressanta observationer av valar, däggdjur och fåglar. Det här är en bra plats för att se utter, öresvin, havsfåglar och fiskgjuse. Vid besök i juni 2006 fanns en svarthuvad mås bland måsfåglarna och det är en lokal som producerat en hel del rariteter. Dava Moors är en ljungklädd hed där man, liksom på Farr Road, har goda möjligheter till att studera moripa, blå kärrhök och stenfalk, även kungsörn finns i området. Lochindorb ligger i kanten på Dava Moors och är en lokal där man kan se båda lomarterna. Vi hade också en fin obs av en jagande blå kärrhök. I sjöns omgivningar finns också intressanta lokaler för tättingar. Chanonry Point på Black Isle norr om Inverness ligger vid Moray Firths mest trånga del. Det är endast en kilometer över till udden där den väldiga fästningen Fort George ligger. Det är först och främst en utmärkt punkt för att kunna observera öresvin på närmre håll men är också en mycket bra punkt för havsfågelskådning. Vid starka ostliga vindar så drivs det in en hel del havsfågel i den innersta delen av Moray Firth och när dessa skall ut igen så måste de passera förbi den smala passagen vid Chanonry Point. Orkneyöarna är en ögrupp norr om skotska fastlandet med stora havsfågelkolonier. De är också mycket intressanta ur ett historiskt perspektiv. Skall man skåda över hela ögruppen behöver man mer än en veckas tid och vi hann med att besöka två av öarna Mainland och Hoy. På The Mainland besökte vi följande lokaler. The Loons är den mest betydelsefulla våtmarken på Orkneyöarna. Det är ett lättbesökt område med utsiktsplatser och ett gömsle nära A986 som går förbi i norr. I området häckar änder såsom bläsand, stjärtand, snatterand och skedand. Vi såg också en översomrande sångsvan. Marwick Head är ett RSPB reservat bestående av höga klippor med stora havsfågelkolonier. Mest typiska häckfåglar är toppskarv, stormfågel, tretåig mås, sillgrissla och tordmule. Man ser också regelbundet lunnefågel, kustlabb och storlabb vid lokalen. Hobbister är också det ett RSPB reservat bestående av ljunghedar vid havet. Ett bra område för vinterhämpling och svarthakad buskskvätta bland annat. 8

9 Marwick Head 28 juni. Birsay Moors är ett annat reservat bestående av ljunghedar. Typiska häckande arter är blå kärrhök, stenfalk, jorduggla och storspov. Det är också en av de sydligaste häckplatserna för småspov i Storbritannien. Av de nämnda arterna hade vi fina obsar på blåhök och jorduggla. Vid Burgar Hill i reservatet finns ett gömsle som blickar ut över en liten sjö där det häckar smålom. På Hoy hade vi begränsat med tid och hann med att besöka Carrick Head längst i öster. En lättillgänglig lokal där vi kunde studera havssula, toppskarv, måsfåglar, alla fyra alkorna och storlabb på närhåll. Några delfiner visade sig också en kort stund, men för dåligt för att kunna artbestämmas. Vi åkte också förbi några små sjöar kallade Water of Hoy längs vägen med häckande smålom. På Hoy finns Storbritanniens näst största koloni med storlabb (1 900 par i början på 2000-talet) och det märks också då den är närvarande överallt på ön. Färjeturerna ger utmärkta tillfällen till studier av havsfågel, sälar och småvalar. På den här resan hann vi med sju turer där de mest intressanta var turerna över Pentland Firth och Little Minch. När man åker över Pentland Firth mellan Scrabster och Stromness så passerar man nära de stora havsfågelkolonierna på västra Hoy. Det gör att man får fina obsar av stormfågel, toppskarv, alkor och labbar. På turen med morgonfärjan från Stromness hade vi ett nästan spegelblankt hav och vi kunde se flera olika alkor med sina ungar. Vi såg också två stormsvalor och den första flocken med tumlare. Turen mellan Uig och Tarbert över Little Minch skedde också över ett spegelblankt hav. Den gav mycket fina obsar på cirka 20 stormsvalor och många flockar av tumlare. Även turen mellan Leverburgh och Berneray gav fina obsar på tumlare och gråsäl. Vid sista färjeturen mellan Lochmaddy och Uig hade vi lite mer blåst och såg inga stormsvalor, men väl ett par flockar av mindre lira som passerade på riktigt närhåll. Balblair Woods ligger på norra sidan av havsviken Loch Fleet i nära anslutning till huvudvägen A9. Det är ytterligare ett exempel på Caledonian Forest med arter såsom tofsmes, svartmes och skotsk korsnäbb. I havsviken utanför kan man se stora flockar av vadare såsom storspov samt jagande fiskgjusar. 9

10 På Isle of Skye finns en mängd intressanta fågellokaler. Lokalerna är inte bara intressanta ur fågelsynpunkt utan också trollbindande natursköna och dramatiska. Vi hann inte med att besöka alla de lokaler som finns men följande besökte vi. Sleathalvön är den sydvästligaste halvön på Skye och liksom alla övriga partier på Skye kraftigt kuperad. Vi stannade till vid Ord där vi kunde se skärpiplärka, knubbsäl och utter. Fortsatte längs kusten förbi Tokavaig och fram till Tarskavaig Bay där vi råkade ut för resans första regnskur. Därför såg vi inte speciellt mycket men lokalen har potential med fin utsikt över havet. Efter regnet besökte vi udden Aird of Sleat, för att komma ut till själva udden måste man gå en dryg halvmil och till det räckte inte vår tid. Man kunde ändock få en ganska fin utsikt från vägen över till Isle of Rhum där världens största koloni av mindre lira finns och vi såg flera stora flockar på håll över vattnet. Strathardhalvön är än mer dramatisk än Sleath, då den ligger alldeles i utkanten av bergsområdet Red Cuillin där topparna når drygt 900 meter. Du står vid havsytans nivå och spanar upp mot dessa bjässar och känner dig ganska liten när du kör längs havsviken Loch Slapin. Vi körde fram till Elgol, där man också har en bra utsikt över havet och de ännu högre bergen Black Cuillin. Här hade vi en mycket fin obs av en stor flock Öresvin som nyfiket undersökte båtarna som fanns ute på havet. Kylerhea Otter Haven ligger vid det smala sundet mellan fastlandet och Skye, alldeles intill den ursprungliga färjeplatsen för Isle of Skye, där det fortfarande upprätthålls färjetrafik under sommarhalvåret. Det är först och främst ett gömsle för att man skall kunna se utter men det är också givetvis bra för sälar. Någon utter lyckades inte vi se under den timme vi satt där men anteckningar visade att det ses ganska mycket utter på platsen. Glenbrittle ger fin utsikt över Black Cuillin och är en utsiktspunkt där det är möjligt att se örn, både kungsörn och havsörn har starka bestånd på Skye. Det finns drygt 30 häckande par av förstnämnda art på Skye och drygt 10 par havsörn men vi hade inte turen att få se någon av arterna trots ganska idogt spanande på flera ställen. Talisker Bay är en mycket vacker havsvik och dalgång på Skyes västkust. Det lär vara ett av de bästa ställena att se havsörn men vi såg en mängd tättingar väldigt fint vinterhämpling, stenskvätta, svarthakad buskskvätta och steglits för att nämna några. Kilt Rock är en utsiktspunkt norr om Portree där man ser en del havsfågel och det är också en bra utsiktspunkt för småvalar. Vid vårt besök kunde vi studera stormfågel, havssula, storlabb och mindre lira. The Quaring är ett dramatiskt bergslandskap på norra delen av Skye där det är goda chanser att se kungsörn. Vid vårt besök gick dock molnen mycket lågt och den rovfågel vi fick se var en pilgrimsfalk. Det är också ett av de bästa områdena på Skye för att se ringtrast. De Yttre Hebriderna är också mycket intressanta ur fågelsynpunkt. På Harris och Lewis hann vi inte med mycket skådning medan vi ägnade de sydliga öarna en dag. På North Uist besökte vi RSPB reservatet Balranald. Det är känt för sina häckande kornknarrar och kornsparvar. Området består till en stor del av den mycket speciella biotopen 10

11 machair, som är en kalkrik mark alldeles innanför de sandstränder som finns ut mot havet i väster på dessa öar. Det är en mycket blomsterrik miljö och är en bra häckningsplats för vadare såsom strandskata, tofsvipa, rödbena, enkelbeckasin, storspov och kärrsnäppa. På öarna finns också ett enormt mosaiklandskap av sjöar och havsvikar. där vi hann med ett besök vid havsviken nedanför vårt hotell Loch Langass. Där hade vi en mycket fin obs av en utter, knubbsälar och kronhjortar. Machair vid Loch Hallan på South Uist den 5 juli. South Uist liknar North Uist men där finns en del högre berg. Vi intresserade oss dock inte för dessa utan besökte Skottlands västligaste udde, Rubha Ardvule. Det är en mycket bra havsfågelpunkt, vädret var väl inte det bästa för den typen av skådning men mycket behagligt för oss. Vi såg dock en mycket vacker pilgrimsfalk på stranden och ute vid udden gråsälar och stora mängder havssulor. Världens största havssulekoloni, St Kilda, ligger sex mil rakt ut i havet från North Uist. Vi såg också kanske resans mest oväntade art här, 2-3 översomrande svartnäbbade islommar. Loch Hallan på södra delen av ön har en mycket vacker machair runt sig me de för den typiska arterna närvarande. Vid södra sundet till Benbecula spanade vi vadare men de mest intressanta obsarna gjorde vi i några små pölar på landsidan. Vi hittade en årthona med 2 nästan fullvuxna ungar och resans enda smådopping. Området kallar vi för South Ford of Benbecula. 11

12 Abernethy Forest, ett exempel på Caledonian Forest. RESEDAGBOK En natur- och kulturresa med målarter som skotsk korsnäbb, moripa, örnar och havsfåglar samt måldrycker som Speyside och Orkney whisky. Historiska mål utgjordes av fornminnen på Orkney och Yttre Hebriderna och personliga matmål av haggis och black pudding blodkorv. Söndagen 21 juni Gruppen sammanstrålade på Glasgows flygplats i Renfrew några timmar efter sommarsolståndet. Den bestod av ledaren Ola från Växjö, Mikael F från Malmö, Ingrid och Ulf från Alingsås, Naina, Rut, Marianne och Lasse samt Mikael M från Stockholmstrakten och Else från Köpenhamn. Flera hade rest tillsammans tidigare en del av AviFaunas kulturelit. Tursamt nog kom allt incheckat bagage fram samtidigt som vi, så vi kunde börja med att hämta ut hyrbilarna, vilket tycktes gå lätt nog för chaufförerna Ola och Mikael F. Jag medverkade som kartläsare, en svår uppgift på Glasgows krångliga och hetsiga flygplats. Först till långtidsparkeringen där vi skulle hämta Lasse, som kommit dit med egen bil via Amsterdam och Newcastle, för att fortsätta resan i England efter skådartrippen. Efter ompackning var de båda bilarna lastade till Plimsoll-märket med bagage och sina fem passagerare. Bilarna var sjusitsiga med de två bakersta stolarna nedfällda i golvet så bagageutrymmet blev ganska stort. Vädret var vackert vilket underlättade och fortsatte så i stort sett hela resan mot all förmodan. Trafiken genom Glasgow var gles på söndagkvällen och det gick lätt att komma ut på vägarna (M80, A80, M9, A9) nordost mot Stirling en stad med en välbevarad, dyster och ståtlig fästning rik på historia. Vi åt middag på River House Restaurant, närmast en vägkrog, som hade en damm med sothönor och korsankor. En rörhöna visade sig och en strandskata flög över. Den senare visade sig bli resans karaktärsfågel. Under middagen berättade Ola om Skottlands historia fylld med strider mellan höglandsklaner, låglandsadel, kungar och England. Med viss svårighet lyckades vi på svenskt manér dela på notan vid baren. Vi passerade Perth (det slår mig hur fantasilösa britterna var när de namnade platser i sina kolonier.) mot Pitlochry, som var målet för kvällen på årets längsta dag med ett B&B intill järnvägen så man kunde vinka till lokföraren på Caledonian Sleeper med snygga sovvagnar. Det tog en stund att påminna sig hur duschblandarna fungerar i på brittiska öarna, där handfaten fortfarande har en varmvatten- och en kallvattenkran. Måndag 22 juni Ola knackade på min dörr 7.20 för att lämna kikaren, som jag glömt i salongen kvällen före. Frukosten på ett B&B kan man sällan få före kl 8; fåglarna kvittrade lockande så en flock morgonpigga svenska skådare, som hade slagit ned vid en telefonkiosk snett över gatan, kunde artas när jag gick ut. Det nämndes gärdsmyg. Till frukost har jag beställt rökt kolja, en intressant erfarenhet. Pitlochry är ett litet samhälle där vägen går genom som en lång huvudgata vid vilken mer eller mindre 12

13 turistfälliga affärer ligger tätt. En titt i en bokhandel skulle smakat. Det finns så mycket lokala böcker om fåglar, lokaler, historia och språk. Sortimentet är delvis lika men delvis olika i butiker som ligger på olika orter, så man bör inte försitta någon möjlighet. Vi körde dock direkt till destilleriet Edradour, Skottlands minsta, som ligger i närheten. En trevlig äldre dam visade oss tunt och berättade inför det obligatoriska besöket i shopen och den frivilliga provsmakningen. Bilförarna kunde inte njuta av detta men Olas och Mikaels erfarenhet och kunskap på området tycktes höjd över en och annan missad provsmakning. Vidare mot norr och Speyside genom Glen Garry och Forest of Atholl med Grampian Mountains och Cairngorm Mountains på höger sida. Ordet forest kommer igen många gånger på hedliknande ödemarker trots att de är trädlösa. Kanske skogen huggits ner för länge sedan. Möjligen kan det innebära kunglig jaktmark. Efter att ha passerat Pass of Drumochter kom vi ner till Skottlands högst belägna destilleri Dalwhinnie, där vi tittade in i shopen men inte gick på visning. Dalwhinnie ligger vid River Truim, som kommer från Loch Ericht och rinner ut i River Spey. Lunch på en pizza-restaurang i Aviemore längs vägen; en av de få vägkrogar vi såg över huvud taget. De flesta luncherna intogs f.ö. på pubar. Man måste då ofta passa tiden och det blir ibland dyrare än man tänkt sig och tar ofta längre tid än man kanske skulle önska men ger chaufförerna en skön paus. Alternativet är picknick-lunch, som dock kan bli väldigt fuktigt i ett land där det förväntas regna varje dag och det förvånande nog saknas ställen att skula. Pizzarestaurangen låg intill en lokal där det skulle finnas chans att se pilgrimsfalk. Falkarna försatte möjligheten att visa sig. Så bar det av på vackra, slingriga småvägar mot Loch Garten, ett RSPB-reservat där man kan se fiskgjuse. Ola förklarade att vi representerade SOF, så vi kom in gratis. Ett typiskt brittiskt gömsle med flera handkikare och tuber med raka okular säkrade med wire i olika höjd t.o.m. för barn. Fiskgjusarnas bo visades även med videokamera. Röda ekorrar, som är sällsynta, och roliga skogsmöss sprang fram och tillbaka. Det fanns böcker och T-shirts att köpa för hugade. Sedan gick vi en promenad i en underbar gles tallskog för att leta skotsk korsnäbb men förgäves. Vi måste vidare via A95 mot kvällens mål och de närmaste dagarnas kvarter byn Craigellachie. Där bodde vi på The Highlander Inn. Ola bjöd oss på en härlig middag i matsalen så att vi kunde presentera oss för varandra i lugn och ro och hålla resans första artgenomgång. Rummen var delvis av medioker standard många fick dela på en dusch och toalett, vilket gav upphov till en viss irritation bland deltagarna. Tisdag 23 juni 13 AVIFAUNA Morgonskådning vid havet. Efter en kopp kaffe och några kex på rummet, som hade vattenkokare, bar det av kl 6.10 mot Burghead via Elgin på A941 och B9013 i ett strålande väder. Strax för Burghead passerar vi enormt höga radiomaster men man ser inga antenner. En nedlagd kustradiostation kanske gränsvågen är ju nästan helt ersatt av satellitkommunikation. Burghead, en liten stad, ligger på en udde vid Moray Firth, som från Nordsjön sträcker sig in i landet mot sydväst och slutar vid Inverness där Caledoniakanalen, som går tvärs genom Skottland, börjar. Udden, som lär vara ett gammalt pictiskt fort, slutar i en hög platå med ett litet signaltorn alldeles intill Coast Guard med utsikt mot nordväst och ca 260 graders observationssektor över havet. Det var mycket stilla, kanske inte idealiskt för havsfågel men för delfiner och valar som är svåra att se bland vågor. Vi såg flockar med hoppande delfiner och alkor och sulor på håll. Det var lågvatten. I skydd väster om udden ligger hamnbassängen, som är byggd som den skulle ha portar men det finns inga. Båtarna följer således tidvattnet upp och ner. Jag uppskattar skillnaden mellan hög- och lågvatten till ca 4 meter. Innerst i hamnen stod båtarna på botten med långa förtöjningslinor, som hölls sträckta av tyngder av kätting för att klara variationen i längd fiffigt. Längre västerut är stranden långgrund med tidvattenbankar med tydliga rännor och mycket fågel. Flera små häcktrålare är i farten ibland ensamma, ibland långsides och ibland akter mot akter. Undrar vad man gör? Två segelbåtar går för motor i stiltjen nordostvart ut ur Moray Firth. Nu kommer en flock med öresvin förbi på riktigt närhåll alldeles nedanför udden där vi står. En strålande uppvisning!! Tillbaka till värdhsuet 8.30 för en mycket välbehövlig frukost. Lite tryckt stämning runt bordet tills alla fått mat. Det är inte lätt för en servitris att hålla reda på tio olika beställningar av ägg, bacon, tomater, svamp, blodkorv, kaffe, te och toast och lätt att göra misstag men det är behagligt att bli serverad. Dessutom talade hon en bred skotska, som inte var så lätt att förstå fast jämfört med glaswegiska är allt lätt. Det finns kurser på radio och tv i glaswegiska för dem som inte är från Glasgow. Efter frukost körde vi till Charlestown of Aberlour för att köpa vatten, frukt och annat man behöver på utflykt. Många flugfiskare står långt ut i floden Spey. Det är ett dyrt nöje får jag veta en kväll av några svenska entusiaster. På A95 till Grantownon-Spey förbi flera destillerier till Dulnain Bridge där vi tog A938 västerut till Carrbridge (Drochaid Chàrr) och sedan A9 mot nordväst över bergen för att ta av på en mycket smal väg till Findhorn Bridge och River Findhorns dalgång, som heter Strathdearn och sträcker sig in i Monadhliath Mountains, för att leta rovfåglar i termiken som det soliga vädret borde ge upphov till. Den mycket smala vägen börjar vid Findhorn Bridge på A9 och slutar blint

14 Moripeskådning längs Farr Road 23 juni. vid Dalbeg. Man passerar gröna sluttningar och vidsträckta hedar. Bergen är ända upp till 1200 meter höga men har gräs och ljung ända upp till toppen, inga klippor. Vi såg stora hjordar med kronhjort på bergsluttningarna och som badade i floden. En pilgrimsfalk visade sig men inga örnar. Så tillbaka till Tomatin invid Findhorn Bridge för lunch på en trevlig pub i ett mycket litet samhälle, som i Sverige endast skulle hysa en nedlagd bensinmack. Det fanns både haggis och blodpudding. Här gick det också att köpa fantastiskt goda ingefärskakor att ha till en första skådarfrukost. Tillbaka genom Strathdearn men den här gången tog vi till höger norrut efter bron vid Corrievorrie genom Glen Killachy upp över hedarna och en utlöpare från Monadhlithbergen. Fanastiskt vackra dalar och utsikter. Moriopor med kycklingar på nära håll. Men inga örnar. Så småningom kom vi ner till Farr och svängde mot sydväst på B851 till East Croachy, där avfarten ligger till Loch Ruthven, ett RSPBgömsle. Barn plaskade och fångade något i vattnet nära P-paltsen. En smal stig ledde till gömslet som knappt rymde 12 personer. Vi såg de obligatoriska svarthakedoppingarna. Vi vände hemåt mot Craigellachie dit vi kom Vid en parkeringsficka på A9 nära Slochd såg vi ringtrast som på beställning. Middag i baren, som ståtade med många olika sorters whisky för en hugad provare. Onsdagen 24 juni Vid frukosten kl 8 uppkom en upphetsad diskussion om gröt. Korsnäbb var målarten för dagens skogsexkursion. I strålande väder körde vi A95 till Spey bridge där vi tog B970 mot Nethy Bridge. Därifrån på småvägar enligt Olas fågellokalbok söderut till Forest Lodge i Abernathy Forest. En ljuvlig, gles skog med gamla tallar och blåbärsris. Else fick syn på en tjäderhöna alldeles intill vägen en fantastisk obs. Efter lite diskussion mellan chauffören och kartläsaren kom vi rätt och tog en härlig promenad i skogen. Stigen ledde oss till fält med en ödegård. Fyra karakteristiskt kvittrande skotska korsnäbbar flög över. De flesta hann se och höra dem. Vi såg inte fler trots idogt arbete. På stängslen runt fälten satt dubbeltrastar, rödstjärtar, rödhakar och trädpiplärkor m.fl. Gården låg vackert i en södersluttning i skogsbrynet men kallt och ensamt på vintern. En ny traktorväg med mountainbike-cyklister ledde till parkeringen. Vi körde nu mot lunchen och det gamla färjestället Boat of Garten hade utsetts till mål. Vi hamnade på det gamla järnvägshotellet vid stationen på Strathspey Railway, som var en muséibana. Ett ånglok fick också lunch i form av vattenpåfyllning. Efter lunch letade vi efter lokaler i Boat of Garten men svårigheter att parkera fick oss att fara vidare till Glen More Lodge i The Queen s Forest med Loch Morlich på vägen mot Cairngorm. Vägen var större än väntat och besökscentret innehöll mest tingel-tangel men även kartor. Sjön var vacker men med konstgjorda sandstränder och båthamnar med segeljollar. Vi tog en promenad genom skogen längs bäckar och skådade längs sjöns norra strand. Vackert men få fåglar. Middagen med lite berättelser om picterna och artgenomgången blev sen. Efterrätt på den soliga terrassen. 14

15 Tordagen 25 juni Havsskådning igen! Kl 6.05 mot Burghead. Åter en strålande morgon vädermässigt med observationer av vansinnesomkörningar på de smala vägarna med kort fri sikt. God sikt över havet men en dimbank låg långt åt nordväst mot Cromarty. Ett halvstort lastfartyg låg till ankars i dimman. Inga fiskebåtar synts den här dagen men två kraftiga slupriggade segelbåtar av omisskännlig brittisk typ kom in och ankrade, antagligen efter en översegling under natten. Vi såg gråsälar och liror men det var inte så mycket liv som gången före. Apropå fågelformationer heter fylking på engelska sceet. Så mot frukosten. Matbeställningarna går bättre nu när alla vant sig vid de olika rätterna. Efter frukost körde vi till ett tunnbinderi - Speyside Cooperage, som ligger i byn där vi bor. Det var oerhört intressant att lära sig lite om tillverkningen och olika typer; först en videofilm och sedan fick vi följa arbetet från en inglasad läktare. Ibland med hjälp av maskiner men fortfarande till största del ett hantverk. Avsynaren underkände ibland en tunna, som tunnbindaren tog tillbaka för förbättring. I plast- och plåtåldern är det lätt att glömma bort den enorma betydelse som laggkärl av olika typer haft under hundratals år. Så fick vi whisky-grädd-likör i den obligatoriska gift-shopen. Inte min likör precis men chaque a son gôut, som man sjunger i Läderlappen. Jag köpte en bok om tunnbinderi. Speyside Cooperage. 15 AVIFAUNA Så for vi till Keith för att besöka destilleriet Strathisla, som hör till Chivas Brothers. På vägen passerade vi Dufftown, whiskyns huvudstad enligt Ola, med minst fem destillerier. Strathisla var silent för rengöring och underhåll. Vi förevisades ändå fabriken av den kunniga guiden Catriona. Vissa saker såg man bättre än på ett destilleri igång t.ex. de djupa jäskaren. Rundvandringen inleddes med avsmakning av Chivas Regal 12 år och avslutades med Chivas Regal 18 år eller Strathisla single malt. Man kunde verkligen känna skillnad på en god blended och en god single. Det var roligt för mig att komma till floden Isla eftersom jag i Kanada arbetat med en kvinna some hette Isla efter floden. Det var sent! 14.30! Ingen pub ville ge oss lunch så dags! Till slut hamnade vi på Christies trädgårdsaffär kafé där de flesta fick obeskrivligt trist mat. Man hoppades att detta var resans kulinariska bottennapp. Någon dag körde vi förbi Walker s kexfabrik och huvudkontor, ett slott i en park. Det hade varit bättre med några kex och en kopp te. Efter detta matlågvattenmärke styrde vi sent på eftermiddagen mot Spey Bay (Mouth), som är floden Speys utlopp i Nordsjön. Här finns bara enstaka hus och ingen by. En typisk flodmynning i tidvattenhav med grundbankar, som flyttar sig, barriärer, laguner och rev. Vi såg mycket fågel och öresvin. Jag borde lagt ner mer tid på att spana efter utter längs flodens olika armar. Det var gott om turister och ett trevligt besökscentrum med en del bra böcker. Vi lämnade kusten och tog en charmerande väg genom lugna, slingrande, vackra dalar och skogar. Tillbaka redan vilket gav oss tid att återhämta andan före middan Fredagen 26 juni En grupp på fem personer gav sig iväg kl 6 till Forest Lodge för att leta korsnäbb och skogsfågel. De kom tillbaka 8.45 utan att ha lyckats. Vi andra fem tog en senare morgonpromenad till Thomas Telfords bro över Spey (tydligen en känd ingenjör på 1800-talet) och såg strömstare och forsärla. Oväntat för Skottland kommer tropikkepsen med soldok och solkräm till användning varje dag. Frukosten blev lugnare än vanligt eftersom alla tio inte kom samtidigt. Så bilade vi mot destilleriet Glenfarclas, som ligger lite väster om Charlestown of Aberlour. Namnet betyder dalen med gröna fält. Det visade sig ha stora ståltankar och kopparpannor men gamla lagermagasin mörka av bakterier. Det anses viktigt och jag blev förvånad senare när det visade sig att Talisker, destilleriet på Isle of Skye, numera lagrar sin whisky någonstans på fastlandet. INTE bra!!! Varför bygger man inte till på stranden till Loch Harport? Glenfarclas använder inte bourbonfat alls utan bara sherryfat. Provsmakningsrummet hade vackra paneler från en gammal passagerarångare, som väl inte hade något speciellt med destilleriet att göra. Destilleriet är familjeägt i många generationer. Grant tycks vara ett vanligt whiskynamn även om man inte är släkt alls. Efter visning och provning for vi till Grantown-on-Spey där vi åt lunch på ett tea-room mitt i sta n. Gott fast man inte kunde få öl eller cider men ingen behövde det just då. Därifrån körde vi på A939 norrut till Dava där en smal väg går i sydvästlig riktning till Lochindorb. En vacker sjö med mycket fågel och åtskilliga turister med husbilar, sportbilar och annat runt om. På norra stranden tvärs över sjön fanns massor av betande grågäss och en blå kärrhök fladdrade över

16 Öresvin vid Chanonry Point 27 juni. dem. Just när vi skulle åka mot den berömda whiskybutiken i Tomintoul började Else och Ola tala om en ljus sångare med markerat ögonbrynstreck. Sökandet efter denna sysselsatte buskskådarna intensivt under 1 och ½ timme utan framgång, så vi blev tvungna att åka direkt till baslägret i Craigellachie, tji Tomintoul. En natur- och kulturresa avslöjade sig som en 3-storkare! Vi tog en dittills obefaren vacker väg, B9102, som var alldeles tom på bilar. Den gick på norra sidan av Spey. Väl tillbaka föll ett fint duggregn, wee mist, som det ska i Skottland. Lördagen 27 juni Åter en vacker morgon. Vi packade bilarna proppfulla före frukost för nu skulle vi lämna baslägret i Craigellachie och köra till Orkney. Vi körde först till Elgin, en stad som vi passerat flera gånger på väg till Burghead. Nu skulle vi stanna där en timma för att kunna shoppa. I Elgin finns en utmärkt stor delikatessaffär, Gordon & McPhail, med en avancerad whisky-avdelning. På nära håll fanns en bra bokhandel med kartor och mycket annat om Skottland och kunniga expediter. På ett apotek köpte jag Sea_Band - akupressurband mot sjösjuka. Pentland Firth och The Minch mellan fastlandet och Orkney respektive Yttre Hebriderna är ökända för sjögång beroende på besvärliga tidvattenströmmar. På torget hittade jag en vilsen kamrat som behövde lotsning till bilparkeringen bakom kyrkan. Det är lätt att komma vilse i främmande städer. Så rullade vi vidare på A96 mot Inverness, förbi Burghead där 16 vi spanat och inte långt från Cawdor, där MacBeth höll till, genom den lilla staden Nairn. Vi tangerade bara Inverness och slog direkt in på A9 över Kassock Bridge till Black Isle. På Black Isle, som är platt jordbruksland, har röda glador från Norden satts ut. Det skulle vara gott om dem men de visade sig inte för alla. Bron går över sundet som skiljer den yttre östligare Moray Firth från den inre västligare Beauly Firth däe Caledoniakanalen börjar. På norra sidan stannade vi till vid en turistinformation. Det var lågvatten och några såg delfiner i Beauly Firth. Så vidare på Black Isle via A9, B9161 och A832 mot Chanonry Point, som sticker ut i Moray Firth. Vid denna sandudde kommer öresvinen helt nära och leker i den starka tidvattenströmmen. Vi hade tur och kom dit när ebben gav upphov till kraftiga overfalls. Delfinerna var helt nära till en stor åskådargrupps förtjusning. Vi åt lunch på puben The Plough i Rosemarkie strax intill. Det tog lång tid att bli serverade så vi tog den kortaste vägen över Black Isle till A9 för att köra norrut mot Scrabster som är Orkneyfärjans hamn på fastlandet. På en ny, låg och lång bro över Cromarty Firths inre del. Vid Alness norr därom såg vi resans första gravänder. Nästa imponerande bro sträckte sig över Dornoch Firth. Vädret blev allt vackrare och varmare och landskapet allt mäktigare med höga branta berg inåt landet och djupt nedskurna floddalar med stupande klippor mot Nordsjön. Därute syntes vindkraftverk och oljeborrplattformar. Trots full rulle på air conditioning blev alla allt tröttare och i

17 trafiksäkerhetens namn höll vi för kaffe utan tilltugg i Helmsdale, vilket vi gjorde i pubens beergarden tillsammans med en småbarnsfamilj. Vid Latheronwheel lämnade vi kusten; vägen löpte rakt norrut över ett lägre, flackare och kargare hedlandskap på en platå. Där såg vi resans första kustlabb. Ungefär 15 km från Thurso, staden intill Scrabster, tändes oljelampan på Olas bil! Mycket oroande. Vi tog oss dock fram till Thurso och fyllde på olja vid en lämpligt belägen mack i utkanten. Vi var ändå i god tid till färjan som skulle avgå 19.00; den hade inte kommit in ännu. Färjan M/V Hamnavoe var ny, byggd 2002 i Finland, och mycket tilltalande jämfört med äldre typer, t.ex. den som senare tog oss över till Harris. Utläggningen sköttes synnerligen flinkt en njutning att studera. Kav lugnt, bara fartvind från norr färjan gör 21 knop, vilket ger en överfartstid på 1 ½ timme, sol i väster gav medljus över Thurso Bay, Dunnet Head, Pentland Firth, Isle of Hoy med sina fantastiska klippor och raukar som The Old Man of Hoy, med branta klyftor geos. Omständigheterna gav oss fantastiska obsar av sjöfågel; det var svårt att hinna med lite mat när man skulle se på allt. Inseglingen till Stromness på Mainland längs en slingrig grund farled genom Hoy Sound var intressant. Till skillnad fån Danmarks- och Finlandsfärjor fick man inte gå ner på bildäck innan färjan förtöjt. Det är bra om något skulle hända vid anlöpningen. Ola körde med säker orientering till vårt nya basläger, ett B&B, som han rekognoserat för några år sedan. Det låg på en kulle med fantastisk utsikt över hamnen och det flacka gräsbevuxna landskapet. Väldigt putti-nuttrigt med prydnadssaker som man var rädd att riva ner. Frukosten serveras redan 7.00 ovanligt bra för skådare och även före morgonfärjan som avgår Fantastiskt! Underbar still kväll med rosa solnedgång och storspovars rop. Latituden motsvarar Stockholms, ca 59 grader nord. På Orkney får jag navigera efter kartor i skala 1:50000, betydligt roligare än 1: på fastlandet. Söndag 28 juni Underbart tyst natt med svag fågelsång. Inga mygg eller knott kom in. Vädret var stilla, mulet, svalt och lite fuktigt. Färjan gör ingen morgontur på söndagar så både tillfartsvägarna och hamnen var lugna. Vi började dagen på vägarna med att köra till RSPB-resarvatet Loons. Först norrut på A967 till Twatt och sedan västerut på en mindre väg. Spanade först från en p-plats, sedan från ett gömsle. Kor spanade på oss och tre smäckra hästar kollade också in oss. Vid tiotiden for vi söderut på B9056 till Bay of Skaill, där Skara Brae och Skaill House ligger. Skara Brae är en delvis utgrävd stenåldersby med husen förbundna med gångar och något mycket speciellt arkeologiskt. Påminner om Hobbiton alias Hobsala. Skaill House är från tidigt 1600-tal och 17 AVIFAUNA var lairdens, godsägarens, sätesgård och tidvis biskopsresidens. Naturligtvis finns ett besökscentrum med shop och restaurang med bra lunchmat. Stenåldersbyn kom i dagen vid en storm på talet. Huset är museum med privata samlingar under offentlig förvaltning. Allt inspekterades av den kulturhungriga skaran. Stormfågel vid Marwick Head 28 juni. Så körde vi norrut igen på B9056 till Skorn där vi svängde västerut till Mar Wick, en havsvik med p- plats. Vi vandrade norrut längs med viken och uppför klippor till Marwick Head ett fågelberg. Ovanpå stod ett av de otaliga monumenten (87 möh) i Storbritannien. Detta var över Lord Kitchener, en militär i boerkriget. Viktigare var fågelbergets hyllor, som vi bekikade från sidan högt upp över havet. Storartade vyer med storlabb, kustlabb, tretåig mås, sillgrisslor, stormfåglar, tordmular och lunnefåglar; flygande, simmande, häckande. Det gick lätt att se både ägg och ungar. Populär plats med ganska mycket folk. Det blev soligt och blåsigt på eftermidda n. Promenad tillbaka till bilarna för en kulturrunda till Ring of Brodgar och Standing Stones of Stenness, stenålderslämningar av oklart ursprung och dunkel betydelse. Vägarna B9056 och B9055 tog oss söderut på näset mellan Loch of Stenness och Loch of Harray, två insjöar. Harris och Harray var inte någon forntida man utan ska ha med det svenska ordet härad att göra, alltså ett geografiskt område, möjligen ett tingsområde, en domsaga. Näset var mycket smalt i södra ändan, där bara en vägbank skiljde sjöarna åt. Fornlämningarna finns intill. Ring of Brodgar anses väl bevarad men man ser inga tydliga spår efter den flera meter djupa och breda torrgrav och vall som ska ha omgivit stencirkeln. Den sydligare, Standing Stones of Stenness demolerades till viss del av lantbrukare på 1930-talet: stenar stod på deras tun. Från Stenness var det nära hem till Stromness, där vi åt middag på

18 Carrick Head på Hoy 29 juni. Stromness hotell, god mat och full fart medan den lilla staden f.ö. var helt lugn med charmiga små stenhus och smala gränder. Färjan löpte stillsamt in i hamnen under middagen. På en vägg i hotellet fanns en bathymetrisk karta över Scapa Flow, den stora fjärd mellan de sydliga Orkney-öarna som tjänat som ankarplats för den brittiska flottan vid många tillfällen. Kartan visade alla de sjunkna örlogsfartyg som ligger på botten. Stora delar av den tyska nordsjöflottan, som togs till fånga efter första världskriget och sänktes av sina egna besättningar genom att öppna alla bottenventiler och några engelska örlogsmän torpederade av en tysk ubåt som tog sig in genom de smala östliga sunden, vilket gjorde att Churchill Barriers byggdes mellan dessa öar. Artgenomgång i salongen hemma efter en lång dag och sedan loggboken ovanpå det. Måndag 29 juni Lagad frukost kl 7. Jag tog in BBC lokalradio FM 93,7 MHz för väderleksrapporten. The weatherman är i Aberdeen och det är ju inte nästgårds precis. Dis och moln på fm senare soligt och varmt, måttlig vind från so. Likadant imorgon. Vi ska till Hoy och värdinnan uppmanade oss att ta med rikligt med antimyggmedel, vid ett gravdöse i en dal är knotten svåra. In till Stromness för att köpa mat till picknick-lunch, sedan till färjeläget vid Houton via A964 för att ta den lilla bilfärjan från Mainland till Lyness på ön Hoy. Färjan går också till oljeterminalen på ön Flotta intill Hoy. En passagerarfärja går från Stromness till Linksnes på norra Hoy via ön Graemsay. Färjan skulle avgå och återresan var planerad till men den turen var full på den lilla färjan så vi måste planera för returen redan kl 14.05, vilket gav ganska kort tid på Hoy. När färjan kom hade den svårigheter att lägga till; det var lågvatten och kanske grunt i närheten av färjeläget. Överfarten tog en dryg ½ timme. Från färjan hade vi en fin närobs på storlom. På Hoy var vägarna ännu smalare och krokigare än på andra platser. Vi körde först söderut till bron över till South Walls och så österut på denna ö förbi en tärnkoloni på låga klippor till Carrick Head, en udde i oso med en vacker fyr. Ordet carrick har förmodligen med fartygstypen carrack att göra. Ett vanligt lastfartyg under medeltiden. Det går igen i Carrick Roads, en redd vid Falmouth i Cornwall och i carrick bend, ett bogserstek för tungt tågvirke. Vägen tog utan förvarning abrupt slut vid fyren, som var privat område och det var svårt att vända bilarna Fin sjöfågelskådning med åtskilliga storlabbar alldeles intill och många lunnar och toppskarvar; även kustlabb och stormfågel. En kopp kaffe med en god cheesetwist smakade gott till obsarna. Ett par tyska cykelturister förirrade sig in på fyrgården och fick hjälp med något fel på en cykel. Kl körde vi tillbaka och norrut förbi färjeläget mot en dal med bäckarna Whaness Burn och South Burn och stenåldersgriften Dwarfie Stane. Dalen är ökänd för knott men vi var där kort tid och det var soligt och blåste så vi besvärades inte. På vägen dit såg vi en smålom vackert i den lilla insjön Water of Hoy. Överallt på Orkney och särskilt på Hoy ser man husruiner med stengavlar med varsin skorsten och stenväggar mellan gavlarna. Taken är inrasade och borta. Många människor har flyttat och dessutom var befolkningen mycket stor under andra världskriget när soldater låg inkvarterade på Hoy och Mainland. 18

19 Vi hann till färjan med 15 minuter till godo efter ett möte efter ett trångt möte med en stor lastbil på den smala vägen. Återresan till Mainland gick via Flotta där vi såg många knubbsälar som låg och solade sig på båtslipar och klippor med tång. Jagande labbar och dykande havssulor förtjuste. Den här gången var det högvatten och färjan hade lätt att lägga till. Från Houtons färjeläge körde vi österut på A964 till Hobbister Hill, ett RSPB-ställe vid Scapa Flows Waulkmill Bay. Här intogs en sen lunch och vi såg nya arter. Eftersom dagen på Hoy blivit avkortad for vi till Kirkwall, Orkneys huvudstad, för att se på den röda sandstenskatedralen S:t Magnus. Utsidan är sliten men vacker. I Kirkwall, som lär komma av kyrkvik, stänger alla butiker kl 17 men jag hann ändå in i några boklådor och köpte också rakkräm av hög kvalitet, något som är svårt att hitta i Stockholm åtminstone. Så hem till Stromness för middag. Jag åt en underbar lammcurry. Indisk mat är ofta mycket bättre i Storbritannien än i Sverige p.g.a. det koloniala arvet. Besåg stadens vackra centrala gata med gavelhus mot sjön. Kirkwall är större med mer modern och blandad bebyggelse. Tisdag 30 juni När jag vaknade till av stararna på fönsterblecket kl 4.30 var det helt klart och morgonsoligt men kl 6.30 var det tjocka och M/V Hamnavoe avgav mistsignaler för ett maskindrivet fartyg på väg när hon lämnade hamnen i Stromness, härligt! De hördes tills hon rundat den höga ön Hoy. Ett sällsynt ljud nuförtiden när all fast missignalering upphört och fartygen i Sveriges skärgårdar nonchalerar reglerna. Det var väldigt dimmigt när vi gick ut efter frukost och körde B9057 mot Click Mill, Mid Hill, Queefiglamo för att spana. När vi var framme hade solen redan brutit igenom dimman och vi fick fina obsar av jordugglor och blå kärrhök. Vi flyttade bitvis i etapper åt nordost för flera obsar på t.ex. storlabb. Så blev det dags att köra till Maes Howe på A966 via Finstown. Det är en grav i en kulle från yngre stenåldern. I den har vikingar senare ristat runor. Besökscentret med den obligatoriska shopen låg i en gammal vattenkvarn, Tormiston Mill. Det var en trång låg gång in till gravkammaren och turistgruppen var lite för stor för att man skulle se bra. Men en bra guide och ett intressant besök med teorier om att den nedgående solens strålar skulle nå in i gravkammaren vid vintersolståndet. Så till Kirkwall för att äta lunch på en trevlig pub vid hamnen. En av kamraterna behövde uppsöka Balfour Hospital medan vi andra besökte destilleriet Highland Park. Mycket trevlig yttre miljö och provsmakning men ganska enkel visning. Ola säger att den 18- åriga är mycket bra. När vi kom ut mötte vi sjuklingen lägligt så att vi alla kunde fara söderut till det Italienska Kapellet, La Chiesetta, på ön Lamb Holm, söder om Mainland och förbunden med den 19 AVIFAUNA med Churchill Barrier No 1. Allt var insvept i tät dimma men vi hade ju sett den vidsträckta Scapa Flow dagen innan, så man hade en viss uppfattning om omgivningarna ändå. Kapellet är byggt av halvtunnlar för krigsläger men har en romantisk gavel och en förtjusande inredning. Det byggdes av italienska krigsfångar under andra världskriget. Italienska kapellet. Så norrut igen på A961, 965och 966 till Burgar Hill med en vindkraftverkspark med säreget ljud och en sjö Lowrie s Water med ett RSPB gömsle. I sjön fanns bl.a. smålom. Hemåt på samma väg som på morgonen med ett par stopp för spaning. Middag på Royal Hotel, ett nytt ställe som omväxling. Black pudding och rödlökschutny var gott. På kvällen måste vi packa för resan till fastlandet så artgenomgången sköts upp. Onsdagen 1 juli Kl 4.15 var det vackert ute. Bilarna packades. Efter en lätt frukost på müsli och mjölk, toast och marmelad och tyvärr katatrofalt svagt kaffe lämnade vi detta mycket trevliga B&B 5.30 för att köra till färjeläget. Det var få bilar och lastningen gick fort, så vi avgick redan minuter före officiell avgångstid. Losskastningen och vändningen i den trånga hamnen sköttes föredömligt liksom tilläggningen 1 ½ timme senare i Scrabster. Fartyget har listiga läppar på brytpollare med rullar. Det var också intressant att se fiffiga upphängningar av stötdämpande gummifriholt på fjädrande armar på kajerna. Vädret var soligt och alldeles stilla. Färjeturen var fantastisk med sjöfågel och tumlare. Vi körde ut ur Thurso utan problem men så kom avtagsvägen A9 mot Invernss lite plötsligt och i oväntad form, så vi måste köra förbi och vända tillbaka när det gick. Annars hade vi kommit till Wick där destilleriet Old Pulteney ligger. Whiskyn har en puffer på etiketten. Alla var väl lite trötta vid halvnio-tiden. Under dagen blev det allt molningare och fuktigare och på kvällen föll ett lätt duggregn. Resan gick vidare över de plana hedarna med bergen på avstånd i sydväst. Senare backe upp och backe ner längs nordsjökusten med stopp för spaning. Lunch i Tingwall. Förvirrande utfart men vi

20 Ord med utsikt över Cuillin Hills. kom i alla fall ut på A835, så A832 och A890 mot Kyle of Lochalsh i sydväst i ett tämligen öde bergigt landskap med toppar på meter. Järnvägen gick parallellt. Vid Achnasheen svängde vi vänster; Ola tycker bäst om vänstersvängar när han kör. Kaffesugna lämnade vi den raka vägen vid New Kelso och tog A896 till Lochcatron på norra sidan av en fjord, där Ola trodde han hade fikat någon gång. Både fjord och insjö heter loch på skotska. På det lilla hotellet fanns en riktig espressomaskin! Mycket nöjda och stärkta körde vi tillbaka till New Kelso och vägen mot Kyle of Lochalsh. Passerade en skylt till Stromferry (no ferry) uppenbarligen en nedlagd färja. Vår väg damp nu ner på A87, som förde oss till byn Kyle of Lochalsh med slutstationen på järnvägen från Dingwall och Inverness. Ingen färja i läget intill. Den har ersatts av bron till Isle of Skye, som vi passerade på väg till samhället Broadford, där vi skulle bo på Dunollie Hotel några dagar. Ett stort ruffigt slitet hotell för enklare sällskapsresor med turistbuss. Typisk skådarkvart? Enkelrummen var skrubbliknande med fönster åt bakgården och viss fisklukt, som de brukar vara i Skottland, vilket väckte ett visst missnöje. Några av kamraterna insisterade på att byta rum. Visst hade det varit roligt att se ut över tidvattenstränderna i viken och hamnen. Det var halvpension så den ointressanta middagmaten av sämsta norsk engelska typ ingick. Matsalsbetjäningen härstammade från fjärran östern. Den såg ung, lågavlönad och sliten ut men var vänlig fastän oskicklig. Torsdagen 2 juli Frukosten på hotellet bjöd på mycket svagt kaffe. F.ö. självservering, vilket gav utrymme för större valfrihet än den beställda varma frukosten hittills. 20 Det uppskattades att det för första gången fanns korv och ost som smörgåspålägg till frukost och god inlagd frukt. Efter en dag lärde man sig att ta några goda bröd till middagen och spara dem till frukost då man bara fick toast av wonder-bread. Kl 9 provianterade vi på intilliggande COOP: Vatten, frukt och cheese-twists. Så bilade vi sydvästvart i dimma omväxlande med sol. Typiskt väder för den höglänta Isle of Skye, som på gaeliska kallas dimmornas ö och även ön med vingar, fågeln utsträckt på havet, möjligen en eufemism för att Skye är flikig med många halvöar. På Skye står alla skyltar på gaeliska och oftast även på engelska men de små orterna har bara gaeliska namn. Ju fler bokstäver som ingår i ett gaeliskt ord desto färre uttalas därför att det bara finns 18 bokstäver och vissa ljud betecknas med bokstavskombinationer, som galoschtjuv i svenskan. Alla bokstäverna har blomnamn. Vi tog A851 mot Armadaile, som ligger på halvön Sleats sydöstra sida. Härifrån går färjan till Mallaig på fastlandet. Vägen följer sydöstra kusten av Skye där det finns granplanteringar på några ställen. Vid Loch nan Doubhrachan tog vi en slingrig smal biväg med mötesplatser över kullarna mot nordväst till Ord, där vi hade utsikt över havet fjärden Loch Eishort. Backarna var branta 20 % lutning men fåren betade fridfullt runt om. Småningom for vi vidare mot söder via Tokavaig till Tarskavaig också med utsikt över havet viken Bàgh Tharsgabhaig. Planen var att gå ut på en udde Àird Tharsgabhaig norr om viken men vädret såg hotande ut så vid stod kvar vid bilarna till det kom en störtskur som övergick i duggregn. Vi räddade oss in i bilarna och körde mot sydost över kullarna till Kilbeg och svängde höger mot Armadale och Ardvasar, där vi åt en förträfflig

21 lunch med bl.a. lokala pilgrimsmusslor i hotellets lounge bar. När det slutat regna for vi vidare mot sydväst till Aird. Det var en vacker väg men det gick inte att hitta en bra parkeringsplats och förbivandrade hundförsedda bofasta sommargäster föreföll avvogt inställda till skådare. Därför tillbaka till Broadford och utan att stanna österut på B8083 mot Torrin vid havsviken Loch Slapin. Det var högvatten. Härifrån hade vi god utsikt norrut mot Cuillin Hills som visade sig nästan utan moln, vilket är ovanligt. Spetsiga som Dolomiterna men utan att örnar visade sig, trots att det ska finnas många par. De kanske var på konferens på Arran? Storslagen natur men inte så mycket fågel. Vi rundade vikens botten och körde söderut på dess västra sida och över näset Strathaird till Elgol, en högt belägen by vid havsviken Loch Scavaig. Från den högt belägna p-platsen såg vi en säl och fenomenal uppvisning av hoppande öresvin. När vi körde tillbaka till Broadford såg vi en ormvråk, trevligt men långt från den örnträngsel, som böckerna om Skye låter påskina. Artlistan klarades av i baren just innan de uppställda ljudmaskinerna släppte loss sitt bröl. Fredag 3 juli 8.30 körde vi mot sydost via A87 och en smal väg utan får till Kylerhea. Vägen har inte ens ett B- nummer. Vi spanade förgäves efter rovfåglar men fick fina obsar av dubbeltrast och flera gökar. Kylerhea är det äldsta färjeläget på Skye, där sundet Caolas an Lamhachaidh mot fastlandet är som smalast. Här drevs förr boskap simmande över sundet för att drivas söderut mot Lågländerna för försäljning. Nu finns det en liten sommarfärja med ett bildäck som fungerar som en svängbro vid tilläggningarna vid tidvattenslipen och ett gömsle, Otter Haven, som man når efter en promenad på en km för att spana efter utter. Uttrarna visade sig inte men massor med knubbsälar och en del fågel. Efter ett par timmar vände vi tillbaka till Broadford för att tanka och kolla turistinformationens utbud av kartor och lokala fågelböcker. Sedan på A87 västerut mot Sligachan längs Caolas Scalpay, Loch na Cairidh och Loch Ainort, via den gamla smala kustvägen från Sròn Àrd a Mhullaich via Moll och Rubh an Uillt Dharaich till Sconser, rundande vackra kullar vid sundet mot den stora ön Scalpay och längs Loch Sligachan. Skådning över havet från olika stoppställe. Lite regn i Sligachan kombinerades med lunch. Så upp i bergen mot Glen Brittle på västra sidan om Cuillin Hills. Regntungt och rovfågelfritt, så därför drog vi till Aros örncenter för att åtminstone se dem på video. En bra man talade lite om örnar och hänvisade till en estnisk hemsida om örnar! Varefter vi blev inlurade på en vacker men alldeles för lång helikopterfotograferad film om Skye med tröttsamma upprepningar, så fiket hade stängt när vi blev utsläppta. Boklådan hade rea men inga kartor över Western Isles d.v.s. Yttre Hebriderna. Avslutade en dålig middag med hutlöst dyr illasmakande espresso. Man får intrycket att turisttrycket på Skye är sådant att man tror sig kunna servera vad som helst. Lördag 4 juli Bilarna lastades Frukost 7.00 för avfärd 7.30 på A87 via Portree till Uig på västsidan av halvön Trotternish. Härifrån går färja till Tarbert på Harris och Lochmaddy på North Uist. Framme Färjan till Tarbert skulle avgå 9.40, vilket blev Havet var spegelblankt och stilla, inte ens dyning. Växlande molnighet och god sikt. Väldigt fullt på färjan så det var svårt att komma ur bilarna och gå mellan dessa på bildäck. En äldre och betydligt sämre färja än Hamnavoe till Orkney. Den manövrerades väl i alla fall. Köpte en karta över Hebriderna i skala 1: av medioker kvalitet. Vi såg bl.a. tumlare och sälar, stormsvalor och stormfåglar. Ankomna till den mycket lilla byn Tarbert tillbringade vi en halv timme med att se oss om och en timme med att luncha på ett bra men överfullt kafé. På väg ut ur hamnen i Uig 4 juli. Så körde vi norrut i solsken på mycket bra vägar över det storslaget bergiga Harris och lika vackra men mjukare Lewis med hedar till The Standing Stones of Calanish massor med monoliter i ett storartat och komplicerat ringmönster med utlöpare. Flera mindre stenringar finns i omgivningen. De arkeo-astronomiska spekulationerna florerade i böckerna i den trevliga shopen och fiket bjöd på gott kaffe. Efter denna kulturinjektion körde vi söderut förbi Tarbert över södra Harris på smala 21

22 Havssula. slingriga vägar till Leverburgh, läget för färjan till North Uist. Naturen på södra Harris består av tidvattenvikar med sandstränder med badare och sedan ett flätverk av små sjöar och havsvikar. Medan vi väntade på färjan förfriskade sig några på puben the Anchorage och vi beundrade de flerkrummiga hornen på en bagge som stod på en flakvagn. The ram var inköpt på Lewis för att nu tjänstgöra på South Uist. Mellan hornen satt en fjäder för att de inte skulle växa in mot huvudet. Färjan var liten; det var alldeles stilla. Den gick längs en intressant slingrig grunduppfylld farled, som var väl utmärkt med prickar, bojar och fasta märken. Utprickningen komplicerades av en korsande farled från Atlanten till Little Minch. Rikligt med sjöfågel, tumlare och sälar förnöjde oss i skymningen. Färjan lade till vid den norra änden på en lång vägbank mellan Berneray och North Uist. På banken fanns vägmärken som varnade för korsande utter. Så B893 och A865 till Lochmaddy och vidare på A867 till vårt nattkvarter på landet Langass Lodge, som visade sig vara det bästa på resan. Där skulle vi stanna två nätter; det kunde gärna varit flera! En brist på enkelrum gjorde att jag förlades ensam i ett separat gammalt hus första natten. Här låser vi aldrig sa värdinnan, trevligt men tyvärr svårt för en storstadsbo. Vi bedömde och valde från menyn över en drink i den bekväma loungen med utsikt över Loch Langass och en uppställd tubkikare och serverades sedan en fantastiskt god middag med flera rätter i matsalen. Här var det helpension, som måste vara mycket prisvärd. Söndag 5 juli I gryningen såg jag flera korpar på en avskrädeshög intill mitt hus. Före frukost utflykt med avfärd kl 6.00 för att kolla kornknarr vid Balranald (Baile Raghnill), där RSPB ger bönderna inom området ersättning för att bedriva jordbruket med gammaldags metoder för att bevara kornknarren. Så fort vi parkerat och klev ur bilarna hörde vi Crex Crex mycket nära från en liten övervuxen åkerlapp. Sedan promenerade vi utåt havet för att spana efter annat. Jag borde ha stannat och tålmodigt försökt få syn på kornknarren men efterklok är största tok. Vi skyndade oss tillbaka för att inte missa den stadiga frukost som vi trodde skulle vara framdukad 7.30 men eftersom det var söndag så var det en timme senare Det är skönt med en vilodag om man vet om den. Vid hotellet såg vi korsnäbb fint men på Hebriderna är det mindre korsnäbb och inte skotsk säger Ola. Frukosten omfattade frukt och gott pålägg samt en god blodpudding. Tyvärr får man aldrig rårörda lingon till black pudding i Skottland eller Irland eftersom det inte finns lingon där. Efter frukost gav vi oss av söderut över North Uist, Benbecula och South Uist till en västlig udde, Rubha Àird a` Mhuile, på södra South Uist. Udden skjuter ut långt i havet och har hyst en befästning från stenåldern och en från andra världskriget men vägen till den senare längst ut har rasat samman efter att havet spolat bort grunden, så man får gå en km oavsett vad det står i guideboken. Det var en fin tur genom det säregna sjölandskapet. Från udden såg vi havssulor och en svartnäbbad islom i vinterdräkt med vit näbb fint. Det blåste friskt från sydost. Vi fortsatte söderut till en fågelmålares utställning, ateljé och hem. Marianne och Lasse köpte en tobisgrissla av William Neill. Vi talade om kornknarrar och åkersorkar av nordisk härstamning. Ursprunget kan bestämmas med hjälp av deras löss. Sedan for vi vidare söderut för att leta efter ett