Sverige och Vinterkriget: föredrag på symposium Grand Hotell 2 februari I. Inledning

Transkript

1 Sverige och Vinterkriget: föredrag på symposium Grand Hotell 2 februari I. Inledning När Sveriges folkhushållningsminister Herman Eriksson i september 1940 i Moskva hade undertecknat ett nytt handelsavtal med Sovjetunionen, bjöd hans värd, handelsminister Anastas Mikojan på den sedvanliga banketten. Där var även utrikesminister Molotov närvarande. När han och Eriksson kom att tala om vinterkriget sade Molotov ungefär följande: Finska kriget? Det var ju Ert krig. Detta rätt förbluffande påstående återges i Ernst Wigforss Minnen (del III ), men märkligt nog inte i den dåvarande ambassadören Wilhelm Assarssons memoarer. Historien förmäler inte om Eriksson bad Molotov att utveckla tankegången. Men vad kan Molotov ha menat? Det finns många olika tolkningsmöjligheter; att Sverige före kriget de facto skulle ha uppmuntrat Helsingfors att förkasta Sovjets territoriella krav som Helsingfors sporadiskt, sedan samtal inleddes våren 1938, delgett UD; att Sverige genom sitt mycket omfattande bistånd till Finland möjliggjorde för detta land att alls föra kriget; och att den svenske utrikesministern Christian Gunther spelade en viktig roll när det gällde att i Sveriges, och som man uppfattade Finlands, intresse få slut på fientligheterna. Den sovjetiske utrikesministern hade liksom sändebudet i Stockholm, den legendariska Mme Kollontay, uppenbarligen en ganska överdriven uppfattning om det inflytande man på svensk sida kunde utöva i Finland. Molotov påstod t.o.m. vid ett tillfälle som ett bevis på detta inflytande att det finska sändebudet i Stockholm, Jarl Wasastjerna, var svensk! De historiska banden och täta kontakterna mellan de båda ländernas försvarsmakter under mellankrigstiden,

2 planerna på att gemensamt försvara Åland m.m. var givetvis inte okända för Moskva som hela tiden, både före och efter vinterkriget, opponerade sig mot närmare svensk-finsk försvarssamverkan. Man skulle kunnat tänka sig att en sådan samverkan skulle ha minskat risken för att Finland som 1918 skulle råka i Tysklands läger. Men så såg inte Sovjet på saken; sådan samverkan skulle minska möjligheten att bilateralt påverka Helsingfors. Och däri räknade man givetvis rätt: syftet med sådan samverkan från svensk och finsk sida var att binda Finland vid den nordiska orientering som inletts 1935 och därmed s.a.s. minska konfliktytorna mot Moskva. När ryssar talade om det stora svenska inflytandet i Finland var detta självfallet också smicker, men säkert även en uppmaning att utnyttja det inflytande man hade. Sveriges och Finlands strategiska problem var inte särskilt annorlunda mot det gamla gemensamma rikets före I Nöteborg 1323, Täysinä 1595 och Stolbova 1617 flyttades gränsen steg för steg allt längre österut, för att i Nystad 1721, Åbo Vertsilä 1790 innebar status quo - och Fredrikshamn 1809 flyttas allt längre västerut; 1812 flyttade ju Alexander I det nyblivna storfurstendömets gräns återigen längre österut, vilket således långt senare skulle komma att innebära problem. Att hitta något slags modus vivendi mellan det växande Ryssland/Sovjet och ett tydligt overextended svenskt rike, eller efter 1917, för att använda Harald Hjärnes terminologi, två Sverige, förblev de båda staternas viktigaste säkerhetspolitiska uppgift. II. Sveriges politik under kriget När Sovjet den 30 november 1939, sedan Finland inte velat tillmötesgå vad Moskva påstod vara rimliga territoriella krav, och vilka i stora drag skulle återkomma i fredsavtalet 1940, anföll sitt

3 grannland ställdes Sverige inför flera svåra avvägningar. Statsminister Per Albin Hansson hade redan i oktober 1939 i samband med det nordiska statschefsmötet i Stockholm, sagt den finske utrikesministern Eljas Erkko att någon militär intervention från svensk sida inte skulle komma ifråga. När fientligheterna bröt ut var frågan om en neutralitetsförklaring skulle utfärdas eller inte. Det gjorde man nu inte. Sverige kunde då som icke krigförande bistå Finland på alla möjliga sätt, inte bara med gåvor och krediter utan också med krigsmateriel i en omfattning som idag, med tanke på våra egna behov, ter sig mycket långtgående. De svenska myndigheterna underlättade vidare på många sätt för de dryga frivilliga att ansluta sig till de finska styrkorna, vilket dock endast en del hann med innan kriget tog slut. Den samlade svenska privata och offentliga hjälpen till Finlandunder och omedelbart efter kriget kom, enligt en beräkning gjord på UD hösten 1940 till i 1995 års penningvärde ca 13 miljarder, eller ca 1,5 miljarder euro. Det omfattande biståndet var en funktion av en opinionsstorm till Finlands stöd av en omfattning som vi aldrig sett maken till förr eller senare. Det fanns, särskilt bland militärerna, somliga som ville söka förmå regeringen att sätta in svensk trupp på finsk mark, enligt principen Sverige försvaras bäst vid Systerbäck, d.v.s. gränsen på Karelska Näset mellan Finland och Sovjet. Den samlingsregering som tillkom i december 1939, och som skulle sitta till sommaren 1945, var ense om politikens huvudlinjer, inget militärt ingripande men allt annat möjligt stöd, inklusive alltså möjligheten för frivilliga att ansluta sig till i de finska styrkorna. Upprepade finska framställningar om ett mera aktivt militärt ingripande besvarades identiskt. Det som i finska ögon kunde te sig om en motsägelsefull politik, att kombinera ansenligt bistånd med politisk passivitet, för att använda Mannerheims ord, var i svenska ögon tvärtom konsekvent och i

4 enlighet med lång svensk utrikespolitisk tradition. Militären Mannerheim tyckte detta var uttryck för stelbenthet, men politikern Hansson såg den som en tillgång. Utrikesministern Richard Sandlers planer att tillsammans med Finland vid krigshot gemensamt försvara Åland ledde därför till konflikt med hans parti och hans avgång. III. Fredstrevare Sovjetregeringen utsåg ju samtidigt som man gick till angrepp den i Moskva verksamme finske kommunisten Otto W. Kuusinen till statsminister i den s.k. Terijokiregeringen På svensk sida sökte man tidigt efter möjligheter att få Finland ut ur kriget. Före kriget hade man två ggr intervenerat i Moskva för att få ryssarna att släppa de, jämfört med Moskvafredens, inte särskilt långtgående territoriella kraven, bara för att få ilskna svar att vi inte hade med saken att göra; då var det alltså inte v å r t problem. Nu när promenaden till Helsingfors såg ut att ta tid och risken för en utvidgning av kriget ökade, mjuknade Moskva och kunde den 29 januari efter två månaders krig meddela att man inte uteslöt förhandlingar med den sittande finska regeringen Ryti-Tanner. Detta meddelande hade, med utrikesminister Tanners medgivande, således föregåtts av möten här på Grand Hotell mellan hans sentida efterträdare Erkki Tuomiojas mormor Hella Wuolijoki och sovjetiska sändebudet i Stockholm, Mme Kollontay, och snart mellan henne och Tanner, i syfte att finna ut om det funnes någon bas för fred. Efter de första kontakterna mellan Kollontay och Tanner togs saken om hand av den svenske utrikesministern som under tiden fram till början av mars via det sovjetiska sändebudet förvandlade vad som från början föreföll främst vara ett bona officia -uppdrag till något mer. När Molotov talade om vinterkriget som vårt krig

5 måste han därför också ha haft Gunthers verksamhet i tankarna. Moskva misstrodde Tanner, som man alltid gjorde med starka socialdemokrater, och insåg att genom att agera via Sverige kunde man sätta press på både Helsingfors och Stockholm. Ryssarna antog, som sagt, att Sverige hade ett stort inflytande i Finland, särskilt det socialdemokratiska partiet med dess nära kontakter med det finska broderpartiets ledning. Genom att engagera Sverige i en medlarroll minskade man också riskerna att Sverige till slut skulle falla till föga för finska önskemål om reguljärt militärt stöd. Moskva föredrog naturligtvis svensk framför tysk eller annan medling. Sverige ville snarast ha Finland ut ur kriget. Gunther försökte på olika sätt via Mme Kollontay få Moskva att mjuka upp sina hårda fredsvillkor, men förgäves. Till sist framförde i samtal den 27 februari med sin finske kollega Risto Ryti framförde Per Albin Hansson synpunkten, men betonade han inte rådet, att Finland borde acceptera villkoren. Risken för att Frankrike och Storbritannien skulle intervenera i Norden ökade, utåt för att hjälpa Finland, men i realiteten för att skaffa sig kontroll över de norrländska järnmalmsgruvorna. Helsingfors ville givetvis använda alla möjligheter att skaffa sig militärt stöd. Men den svenska regeringen genomskådade tidigt den allierade strategin som framkommer mycket tydligt i den engelske generalstabschefen Ironsides dagböcker - och förklarade att om frågan ställdes skulle transiträttigheter i n t e beviljas för allierad trupp på väg till den finska fronten; planer gjordes bl.a. upp för att spränga malmbanan till Narvik. Stockholm sade sig frukta att Tyskland inte stillatigande skulle acceptera en allierad intervention. Detta kallar Mannerheim i sina memoarer för svepskäl, men faktum var ju att Sverige i motsats till Finland hade en hotfull granne i söder som dessutom var en stor avnämare av järnmalm och knappast utan vidare skulle acceptera ett allierat ingripande.

6 I finsk optik var hotet om allierad intervention främst ett förhandlingskort, som man in i det sista inte ville kasta bort. De allierade lämnade påfallande oprecisa uppgifter både om antalet soldater det kunde handla om och när de kunde komma på plats. Mannerheim säger i sina memoarer att han mot slutet av februari insåg att de tilltänkta förbanden skulle både bli för få och komma för sent för att ha någon inverkan. Någon officiell finsk vädjan om hjälp riktades aldrig till Paris och London. Till slut stod valet för Tanner och hans meningsfränder mellan en vädjan till västmakterna med avbrutna förhandlingar och fortsatt krig som militären varnade för, som följd. I stället svalde Helsingfors det bittra äpplet och skrev i Moskva den 13 mars 1940 på fredsfördraget. I och med detta hade i g r o v a drag Peter den stores gräns från Nystad 1721, som bolsjeviken Molotov ofta åberopade, återställts. IV. Vad betydde Sveriges insats? Den buttre Molotov prisade, när fredsfördraget skrivits på, Sveriges och Gunthers insatser för freden. Annorlunda hade det låtit våren 1939 och i november samma år då svenska försök att mildra de sovjetiska kraven på Finland argsint förkastats. Men Helsingfors syn på Sveriges politik kom länge, trots det omfattande biståndet, att präglas av vad många, också en del svenskar, uppfattade som ett svek hade Sverige, tvingad av övermakten, lämnat den östra riksdelen åt sitt öde. Och hände det igen. Den svenska medlarinsatsen kommenteras av ganska naturliga skäl rätt snålt i finska framställningar. Både Tanner och Mannerheim menade att Sverige framför allt tänkte på sig självt, vilket i alla fall den senare fann väntat. President Kallio karaktäriserade Sverige som en svag medlare. Det är ju känt att främst motståndarna till en uppgörelse, men även andra, t.ex. Mannerheim, efterlyst en tyngre

7 medlare, d.v.s. helst Tyskland eller möjligen USA. Sveriges betydligt svalare inställning till Fortsättningskriget förstärkte känslan av misstro som det skulle ta år att övervinna. Kan vinterkrigets erfarenheter spela en roll när det gäller dagens strävanden att utveckla det svensk-finska försvarssamarbetet? Onekligen bidrog mellankrigstidens diskussioner till vissa illusioner på finsk sida. Richard Sandlers avsikt var inte att bedra finnarna. Däremot hade hans politik ett svagt stöd i svensk opinion. Vinterkriget klargjorde att Sverige aldrig varit berett engagera sig militärt i öst; där drogs en gräns. Å andra sidan gick Sveriges stöd till Finland så långt det är möjligt för en stat att stödja en annan utan att direkt militärt ingripa. I denna mening hade Molotov rätt i sitt påstående att kriget också var vårt. Skulle en djärvare samarbetslinje , d.v.s. något slags försvarsförbund, kunnat verka avskräckande på Moskva? Per Albin Hansson var inne på detta spår i samtal med Risto Ryti i slutet av februari 1940, då han samtidigt rådde Finland godta de sovjetiska villkoren. Denna reflexion kanske inte saknar relevans för dagens situation. Mats Bergquist Litteratur Andersson, G., Från bondetåget till samlingsregeringen. Stockholm 1955

8 Assarsson, W., I skuggan av Stalin. Stockholm 1963 Bagge, G., Minnesanteckningar del Stockholm 2013 Björkman, L., Det svenska vinterkriget Stockholm 2007 Boheman, E., På vakt II. Stockholm 1964 Carlgren, W.M., Svensk utrikespolitik Stockholm 1973 Carlgren, W.M., Varken - eller. Stockholm 1977 Carlgren, W.M., Mellan Hitler och Stalin. Stockholm 1980 Erlander, T., Stockholm 1973 Hägglöf, G., Samtida vittne Stockholm 1972 Hägglöf, G., Det kringrända Sverige. Stockholm 1983 Jakobson, M., The Diplomacy of the Winter War. Cambridge, Mass 1961 Jakobson, M., Våldets århundrade. Helsingfors 2001 Jägerskiöld, S., Fältmarskalken. Helsingfors 19xx Kollontay, A., Dagböcker. Stockholm 2008 Mannerheim. G., Minnen II: Helsingfors 1952 Manninen, O., Molotov-Gunther-avtal om Åland 1940?, i Souminen, T. & Björnsson, A., Det hotade landet och det skyddade. Stockholm 1999 Munch-Petersen, Th., The Strategy of the Phoney War. Stockholm 1981 Nevakvi. J., The Appeal that was never made. London 1975 Nykopp, J., Med Paasikivi i Moskva. Ekenäs 1980

9 Paasikivi, J.K., Minnen Stockholm 1958 Tanner, V., Finlands väg Stockholm 1950 Tuomioja, E., Med ett stänk av rött. Stockholm 2008 Wahlbäck, K., Finlandsfrågan i svensk politik Stockholm 1964 Wahlbäck, K., Gunthers tystnad och Ironsides list, i Människan i historien och samtiden, Festskrift till Alf W Johansson, Stockholm 2000 Wahlbäck, K., Jättens andedräkt. Stockholm 2011 Wahlbäck, K., Fred och säkerhet tider av förändring. Stockholm 2014 Westman K.G., Politiska anteckningar Stockholm 1981 Wigforss, E., Minnen III Stockholm 1954 Åström. S., Ögonblick. Stockholm 1992 i