De mänskliga rättigheternas beskyddare

Transkript

1 C-uppsats i Statsvetenskap De mänskliga rättigheternas beskyddare Författare:Erika Konradsson Handledare:Gunnar Hanson Termin: VT13 1

2 Abstract The Human Rights mean that all humans have special rights that doesn t are allowed to be broken or violated. Although these rights are broken and violated by the states every day. One major fact that make this possible is the principle of sovereignty that include all states, and which says that every state have the power and right to take decisions and create laws within the own country without the interference of other actors. In other words, the problem is that the states have to big power in relation to actors such as the United Nations and to the rules about the Human Rights. This essay describe for a possible way to strengthen the power of the Human Rights so that all humans can be guaranteed the fulfillment of the rights. 2

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Problemställning Syfte Frågeställning Metod Kvalitativ textanalys Material Avgränsning 7 2. De mänskliga rättigheternas historiska bakgrund Upplysningen och naturrätten Institutionaliseringen av de mänskliga rättigheterna Wienkonferensen De mänskliga rättigheterna och dess innebörd Sju grupper av mänskliga rättigheter Om statens ansvar Suveränitetsprincipen Förenade Nationerna Hot och utmaningar mot de mänskliga rättigheterna Om arbetet att förmå stater att följa reglerna Teorier Makt Thomas Hobbes Leviathan Den internationella anarkin Realismen och internationella relationer Analys Slutsatser 24 Litteraturförteckning 26 3

4 1. Inledning Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Det är utgångspunkten för hela det omfattande systemet av mänskliga rättigheter som utvecklats under 1900-talets senare del. De mänskliga rättigheterna är fastställda i internationella och regionala överenskommelser mellan stater och återspeglas i de nationella lagarna. De omfattar såväl ekonomiska och politiska som sociala, kulturella och medborgerliga rättigheter. Därmed berör de varje del av en människas liv. Fler och fler regeringar börjar se de mänskliga rättigheterna som en viktig och integrerad del av både inrikes- och utrikespolitiken. Under rättigheternas utveckling har nya protokoll och konventioner tillkommit. Mekanismerna för att kontrollera respekten för rättigheterna har utvecklats och samtidigt har rättigheterna fått en alltmer central och självklar roll i det internationella samspelet mellan staterna. Det pågår ständigt ett arbete med att stärka rättigheterna och för att förhindra att övergrepp begås mot enskilda människor. Trots detta ständiga arbete lyckas man inte alltid med att skydda människor och upprätthålla deras rättigheter. På många platser i världen begås både flera och fruktansvärda brott och övergrepp mot människor. 1.1 Problemställning De mänskliga rättigheterna är universella; de gäller alla människor oavsett kultur, religion eller ursprung. Alla människor har rätt till ett drägligt liv sett utifrån alla aspekter. Alla stater har skyldigheter att se till att rättigheterna efterföljs och blir uppfyllda för människorna i deras länder. Trots det sker det hela tiden brott mot och kränkningar av de mänskliga rättigheterna; brott och kränkningar som staterna begår likaväl som brott och kränkningar som de väljer att låta bli att förhindra. Människor misshandlas, torteras, hålls fångna och berövas livet på grund av att stater låter sig styras av kulturella normer, intolerans och ekonomiskt vinsttänkande. Vissa regimer begår självvalt och medvetet brott mot de mänskliga rättigheterna, medan andra gör det indirekt genom att inte ingripa samt att blunda när människor utsätts för brott som de istället skulle kunna medverka till att förhindra. Samtidigt har inte Förenta Nationerna, FN; den organisation som har till uppgift att se till att de mänskliga rättigheterna upprätthålls, den makt som skulle behövas för att verkligen kunna se till att reglerna om de mänskliga 4

5 rättigheterna efterföljs överallt och alltid. Som ett hinder för en sådan makt står principen om staternas suveränitet och rätt till kontroll i det egna landet. FN har inte de maktmedel som skulle behövas för att kunna tvinga stater att förändra ett oönskat beteende eller handlingssätt. I slutändan är det på staternas villkor som saker och ting sker; och då särskilt på de större och att överse med brott mot dem finns det som det internationella politiska systemet är uppbyggt idag ingen makt som med garanti kan tvinga dem att göra det eller att inte överse med brott mot rättigheterna. Detta borde i sig ses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en brist på respekt mot människans värde Syfte Mitt syfte med denna uppsats är att lägga fram ett förslag på hur man skulle kunna få de mänskliga rättigheterna att respekteras till fullo. Hur upprätthållandet av dem skulle kunna bli så universella som rättigheterna hävdas vara. 1.2 Frågeställningar Hur ska respekten för de mänskliga rättigheterna stärkas. Hur ska detta konkret och i praktiken gå till? 1.3 Metod Uppsatsen är en normativ studie, vilket innebär att den tar upp synsätt på hur något bör vara(esaiasson 2003:44). Uppsatsen är också en teoretisk uppsats där jag valt att studera teorier om makt, maktbalans och det anarkistiska internationella systemet av stater. Med hjälp av teorierna besvarar jag frågorna i frågeställningen. Detta sker i analyskapitlet som genomförts enligt analysmetoden kvalitativ textanalys Kvalitativ textanalys 5

6 Kvalitativ textanalys används inom ett ämnesområde där forskaren vill ta fram det väsentliga i en text. Textanalysen genomförs genom noggrann läsning av textens delar, helhet och den kontext som texten förekommer i. Alla delar av texten beaktas och analyseras. Det behöver inte vara de detaljerade delarna i en text eller helheten som är det centrala för forskaren. Det kan istället vara viktigare att fokusera på vissa specifika delar av texten. Detta kan vara en anledning att använda sig av denna forskningsmetod. En annan anledning kan vara att finna det som inte är direkt uppenbart i texten och som endast framkommer när texten läses intensivt (Esaiasson 2003:233). Ibland kan forskaren behöva läsa texten flera gånger för att nå en förståelse av den. Det är viktigt att få en överblick av textens innehåll, men det är också viktigt att gå på djupet när texten analyseras (Esaiasson 2003:234). Det finns två huvudtyper inom kvalitativ textanalys som man kan använda sig av. Man kan systematisera textens innehåll eller kan man ha fokus inställt på att kritiskt granska texten. Jag har främst valt att systematisera innehållet i de texter som jag har använt mig av i studien. På så vis har jag lyft fram det mest väsentliga i de olika teorierna om makt, maktbalans och det internationella anarkistiska systemet samt lyft fram den mest relevanta faktainformationen om de mänskliga rättigheterna och FN. Somliga av teorierna är omfattande; bland annat Thomas Hobbes teori om hur det mänskliga samhället bör vara organiserat politiskt. Därför har jag valt kvalitativ och systematisk textanalys som metod. Metoden har gjort det möjligt för mig att tolka och lyfta fram det väsentliga i texterna; det vill säga det som är aktuellt för min studie om mänskliga rättigheter och dess makt i världen. 1.4 Material Jag tar i bakgrundskapitlet upp flera fakta om de mänskliga rättigheterna; om deras innebörd och utveckling samt om FN och organisationens funktion för de mänskliga rättigheterna. Jag redogör för de mänskliga rättigheternas roll i världen och syftet med rättigheternas existens. Informationen om de mänskliga rättigheterna och FN har jag främst hämtat från Kristina Hedlund Thulins bok Lika värde och rättigheter om mänskliga rättigheter, men även från Jakob Gustavssons och Jonas Tallbergs bok Internationella relationer samt från Öyvind Österuds bok Statsvetenskap. Det är filosofiska och statsvetenskapliga böcker som bakgrundsmaterialet kommer från. Valet av dessa böcker berodde på den omfattande och sammanfattande informationen om de mänskliga rättigheterna och FN som de erbjuder; särskilt vad det gäller Kristina Hedlund Thulins bok. I teorikapitlet tar jag upp teorier om makt, maktbalans och det internationella anarkistiska systemet. Det är huvudsakligen realistiska teorier. De realistiska teorierna om hur makt 6

7 fungerar i det internationella systemet har jag främst funnit i Jakob Gustavssons och Jonas Tallbergs bok Internationella relationer, men också i Öyvind Österuds bok Statsvetenskap. Thomas Hobbes teori om hur det mänskliga samhället utifrån ett politiskt perspektiv bör vara organiserat kommer delvis från Öyvind Österuds bok men till största del från Hobbes eget verk Leviathan. Jag betraktar tillförlitligheten i det studerade och använda materialet som mycket god och att det utgör en bra grund för uppsatsens ämne och syfte. Tillförlitligheten kan betraktas som god eftersom samtliga författare till det använda materialet är väletablerade inom sina områden samt att de är utgivna på väletablerade förlag. Det mesta av materialet har varit relativt lättolkat. Jag anser att risken för feltolkning i något hänseende är mycket liten eftersom materialet över lag bara går att tolka på ett sätt. 1.5 Avgränsning De mänskliga rättigheterna omfattas av sju grupper rättigheter för vilka det finns noggranna beskrivningar. Naturligtvis gäller syftet med uppsatsen alla sju grupperna av rättigheter, men uppsatsens fokus och inriktning ligger främst på de grundläggande mänskliga rättigheterna eftersom jag anser att dessa är de överlägset viktigaste rättigheterna. Brott mot dessa kan betraktas som de värsta brotten mot mänskliga rättigheter. Anledningen till att de bör betraktas så är att de vållar och orsakar människor; både de vars rättigheter kränks och andra människor; till exempel anhöriga, ett sådant fruktansvärt lidande. När man ser på det så kan vikten av till exempel utbildning inte jämföras eller mätas med vikten av någon av de här rättigheterna; till exempel rätten till liv. 2. De mänskliga rättigheternas historiska bakgrund Att människan har vissa rättigheter bara genom att vara människa är en tanke som har gamla anor. De grundläggande kriterierna för att människan har dessa rättigheter härleds ofta från en uppfattning om att människan är skapad av Gud eller har någon form av gudomligt ursprung. Men det är först under upplysningstiden på 1700-talet som ideerna om mänskliga rättigheter får ett politiskt genomslag, eftersom det är då som de skiljs från religionen och istället binds 7

8 till och får en sekulariserad och samhällsfilosofisk grundval (Gustavsson och Tallberg 2006: 343). 2.1 Upplysningen och Naturrätten Företrädaren för de naturrättsliga ideerna om människans rättigheter är Hugo Grotius ( ). Enligt Grotius åtnjuter människan vissa grundläggande rättigheter som är oberoende av Gud och istället en följd av människans existens. Människans rättigheter kan härledas från en generell kärna av naturrättsliga principer. Dessa är universella och följaktligen sanna för alla individer oavsett stat, religiös tillhörighet och ras. Ett av de bästa exemplen på en av dessa principer är att ingångna avtal skall hållas. Denna princip är central för de idéer om samhällsföredraget som uppkom efter Grotius. De främsta förespråkarna för samhällsföredraget är Thomas Hobbes, John Locke och Jean Jaques Rousseau. De beskriver samhällsföredraget på olika sätt men gemensamt för deras beskrivningar är att föredraget handlar om att den styrande makten organiseras på ett sådant sätt att varje medborgare tillförsäkras både en individuell frihet och skydd från övergrepp. I ett fiktivt kontrakt ger medborgarna upp en del av sin frihet i utbyte mot tryggheten i ett samhälle. Statsmakten har utifrån detta perspektiv ingått ett kontrakt med folket, och detta kontrakt måste hållas om medborgarna ska förväntas underkasta sig den styrande makten (Gustavsson och Tallberg 2006: 344). Immanuel Kant ( ) och Adam Smith ( ) är två upplysningsfilosofer som har utvecklat tanken om de mänskliga rättigheterna. De argumenterade för att det goda samhället byggs upp av fria individer. I och med det kan de sägas vara företrädarna till den politiska och ekonomiska liberalismen. Den franska revolutionen 1789 och den amerikanska revolutionen 1776 medförde att de mänskliga rättigheterna blev en grundval för samhällsbyggandet i Europa och Nordamerika. Efter de mänskliga rättigheternas genomslag på 1700-talet handlade inte diskussionerna om rättigheterna i sig utan snarare om vilka som faktiskt skulle omfattas av dem. När rättigheterna så småningom omvandlades till politiska rättigheter som rösträtt och yttrandefrihet förändrades auktoritära och hierarkiska samhällen. Människosynen blev mer human och tolerant. Demokrati blev ett allt vanligare styrelseskick och bygger fundamentalt på tanken om mänskliga individuella rättigheter (Gustavsson och Tallberg 2006: 344). Det som gjorde att den europeiska traditionen av mänskliga rättigheter som ursprungligen kom från upplysningens filosofer och från revolterna mot kungamakten kom att erövra världen var dels den europeiska feodalismens kontraktstänkande och dels den europeiska kristendomens jämlikhetside. Feodalism var i Västeuropa den vanligaste ägandeformen under medeltiden. Den innebar att jordägarna köpte in och kontrakterade arbetskraft med viss kompetens inom hantverk och lantbruk. Feodalismen införde på detta sätt ett ansvarstänkande hos den europeiska befolkningen. Överheten hade, genom kontraktet mellan jordägare och 8

9 arbetare, ett ansvar gentemot den arbetande massan. Den europeiska kristendomens jämlikhetside och den kristna kyrkans betoning av att ingen människa i Guds ögon är mera än den andre kan också anses bidragit till en demokratisk utveckling i Europa. Ideerna om de mänskliga rättigheterna kom sedan att erövra världen främst genom emigrationen till Nordamerika och koloniseringen av Afrika, Latinamerika, Oceanien och Asien (Gustavsson och Tallberg 2006: 345) Institutionaliseringen av mänskliga rättigheter Initiativet att göra de mänskliga rättigheterna till en fundamental princip i internationella relationer var från första början den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons. Det var efter första världskriget och den amerikanske presidenten ville skapa en global organisation och ett internationellt rättssnöre. Detta fick namnet Nationernas förbund. Förbundets så kallade fjorton punkter lanserades 1918 och utvecklade vissa principer om öppen diplomati, havens frihet, allmän frihandel och nedrustning. Det var meningen att programmet skulle leda fram till en försoningsfred med Tyskland, men förhoppningarna om en sådan konfronterades med den realpolitik som härskade i den amerikanska senaten och hos de båda allierade Frankrike och England. Istället blev den kontroll som Tyskland utsattes för efter första världskriget ett startskott för den revanschism som Adolf Hitler och nationalsocialismen kunde utnyttja. Segrarna i andra världskriget lyckades betydligt bättre att leva upp till de idéer som Nationernas Förbund omfattade. Tyskland och Japan byggdes upp till moderna demokratiska stater och de brott mot mänskligheten som den tyska nationalsocialistiska regimen begick blev en definitiv politisk startpunkt för en internationellt garanterad nivå för individens rättigheter, oavsett under vilken regim individen lever. Brotten mot sina medborgare som staten i Tyskland och i andra delar av det ockuperade Europa begått uppdagade den ömma punkt som statssuveräniteten utgör för skyddandet av de mänskliga rättigheterna. Den enskilda regimen kunde inte längre tillåtas stå ensam som garant för medborgarnas friheter och rättigheter. Nationernas Förbund blev Förenta Nationerna (FN) och den 10 december 1948 antogs den förklaring om de mänskliga rättigheterna som idag betraktas som en global norm. Trots sin icke-bindande karaktär blev förklaringen i realiteten ett juridiskt dokument i den internationella politiken på vilket konventioner om de mänskliga rättigheterna efterhand fastlagts. Dock dröjde det ända till 1966 innan en juridisk bindande FN-konvention om medborgarnas fri- och rättigheter kunde skrivas under. Andra konventioner som binder de stater som skrivit under dem är sådana som reglerar rasdiskriminering, tortyr, könsdiskriminering och dödsstraff. Genevekonventionen från 1949 behandlar de mänskliga rättigheterna i krig och består av fyra delkonventioner om krigets lagar. Europarådet och 9

10 Europadomstolen är viktiga organ när det handlar om mänskliga rättigheter. Europarådet bildades 1949 mot bakgrund av det kalla krigets skärpta läge. Rådets viktigaste arbete har varit att formulera och utfärda en hel rad konventioner på området mänskliga rättigheter; framförallt Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter från Europadomstolen i Strasbourg instiftades för att vara prövningsanstalt för klagomål i enlighet med konventionen om mänskliga fri- och rättigheter (Gustavsson och Tallberg 2006: 347) Wienkonferensen 1993 Wienkonferensen sommaren 1993 är en viktig milstolpe i de mänskliga rättigheternas historia. Under denna världskonferens bekräftades flera principer som är grundläggande för förståelsen och tillämpningen av de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna och de globala människorättskonventionerna utvecklades under en tid när många av världens nuvarande stater fortfarande var kolonier. Men 1993 var de flesta länder fria och kunde delta i Wienkonferensen (Hedlund Thulin 2008: 18). Det fanns en viss oro inför konferensen. Många av länderna i väst avvisade tanken på kollektiva rättigheter som länderna i öst framhöll. I väst ville man endast erkänna individuella rättigheter eftersom kollektiva rättigheter ansågs utgöra ett hot mot den enskilda individens rättigheter och friheter. Efter många och långa förhandlingar kunde staterna slutligen enas om Wiendeklarationen och en handlingsplan för dess genomförande. Staterna i väst fick ge med sig beträffande kollektiva rättigheter och ledare i öst och syd fick acceptera att de mänskliga rättigheterna är universella och därmed gäller för alla människor och ska tolkas på samma sätt i alla länder. Man kom samtidigt överens om att alla mänskliga rättigheter; såväl ekonomiska, kulturella och sociala som politiska och medborgerliga, är lika viktiga, odelbara och ömsesidigt förstärkande. Eftersom dessa svåra och komplexa frågor lades fram och diskuterades samt att en lösning nåddes gemensamt av alla regeringarna har Wiendeklarationen och dess handlingsplan kommit att bli ett grunddokument inom mänskliga rättigheter (Hedlund Thulin 2008: 19). 2.2 De mänskliga rättigheterna och dess innebörd 10

11 Enligt de mänskliga rättigheterna är alla människor födda fria och lika i värde och rättigheter. Det är denna grundtes som bildar basen för hela det stora system av rättsregler som skapats inom området mänskliga rättigheter sedan andra världskrigets slut. Alla människor är lika mycket värda och alla människor har samma rättigheter oavsett ras, hudfärg, kön, nationalitet, socialt ursprung, egendom, språk eller religion. De mänskliga rättigheterna innebär att människor har rätt: till liv och frihet att tycka och säga vad man vill till opartisk rättegång att gifta sig med vem man vill och bilda familj till mat, kläder och bostad och en tillfredsställande bostad till utbildning och arbete till hälsa Rättigheterna reglerar förhållandet mellan staten och individen. Detta innebär att statens makt över individen är begränsad och att staten har vissa skyldigheter gentemot individen. De mänskliga rättigheterna omfattar regler som tillsammans utgör ett grundläggande skydd för mänsklig värdighet. För att varje människa ska kunna leva ett liv i trygghet och frihet, krävs det att dessa regler är uppfyllda. De mänskliga rättigheterna utgör en del av folkrätten och är juridiskt bindande rättsregler som till största delen finns nerskrivna i internationella överenskommelser. Staterna har gemensamt skapat dem (Hedlund Thulin 2008: 13). De mänskliga rättigheterna är universella, odelbara och ömsesidigt förstärkande. Att de är universella innebär att de gäller alla människor överallt. De är individuella rättigheter som ska skydda varje enskild människa och hjälpa dem till ett drägligt liv. Att de mänskliga rättigheterna är odelbara och ömsesidigt förstärkande innebär att alla rättigheterna är lika viktiga. Rättigheter som begränsade staten och härskarens makt över individen, exempelvis rätten till liv och förbudet mot tortyr, utvecklades först. Därefter utvecklades också tankar om att människor har rätt att delta i det politiska livet, till exempel genom tanke- och yttrandefrihet samt genom rösträtt. Detta är de medborgerliga och politiska rättigheterna (Hedlund Thulin 2008: 21). Dessa kallas ibland för den första generationen av mänskliga rättigheter. Den andra generationen utgörs av ekonomiska och sociala rättigheter; som till exempel rätten till arbete, utbildning och bostad (Gustavsson och Tallberg 2006: 345). Dessa fanns som helhet med i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna ibland annat 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Därefter har de fortsatt att utvecklas (Hedlund Thulin 2008: 21). Man brukar också tala om en tredje generation av mänskliga rättigheter. Dessa avser rättigheter som tillkommer vissa grupper; exempelvis barn, funktionshindrade och språkliga minoriteter (Gustavsson och Tallberg 2006: 345). 11

12 Uppdelningen mellan de ekonomiska, kulturella och sociala rättigheterna och de medborgerliga och politiska rättigheterna i två olika konventioner 1966 försvårade utvecklingen av de mänskliga rättigheterna. Benämningarna om olika generationer av rättigheter förstärkte uppfattningen att vissa rättigheter var viktigare än andra. Men man lyckades överbrygga polariseringen genom barnkonventionen som antogs Nu inkluderades alla rättigheter i samma konvention. Detta blev en viktig grund för förhandlingarna under Wienkonferensen 1993, där staterna gemensamt slog fast att de mänskliga rättigheterna inte bara är universella och odelbara, utan också ömsesidigt förstärkande (Hedlund Thulin 2008: 21-22) Sju grupper av mänskliga rättigheter De mänskliga rättigheterna kan delas in i sju grupper som syftar till att underlätta överskådligheten. Den första gruppen är de grundläggande rättigheterna. Dessa rättigheter kan sägas vara grundläggande eftersom de måste vara uppfyllda för att övriga rättigheter ska få ett meningsfullt innehåll och överhuvudtaget kunna användas. De grundläggande rättigheterna är rätten till liv, förbudet mot diskriminering, förbudet mot slaveri och förbudet mot tortyr. Den andra gruppen av rättigheter är de som är viktiga delar av rättssäkerheten i ett demokratiskt samhälle. Hit hör regler om allas likhet inför lagen, om korrekt och opartisk rättegång, förbud mot retroaktiv lagstiftning och godtyckligt frihetsberövande. Den tredje gruppen av rättigheter är sådana som är delar av demokratins mekanismer och förutsättningar för det demokratiska samhällets existens. Sådana är rätten att delta i sitt lands styre genom fria och hemliga val samt regler om åsiktsfrihet och yttrandefrihet och mötes- och föreningsfrihet. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard är den fjärde gruppen av rättigheter och innebär att alla människor har rätt till en dräglig vardag med livsuppehälle, bostad och mat för dagen, tillsammans med en rad andra rättigheter för att förbättra den sociala välfärden. Till den femte gruppen hör rätten till arbete, rätten till bästa uppnåeliga hälsa och rätten till utbildning. Till den sjätte gruppen hör rätten till personlig säkerhet samt rätten till integritet. Den sjunde och sista gruppen av rättigheter är de kollektiva rättigheterna. Dessa utgår från gruppen istället för individen och innehåller till exempel rätten till självbestämmande, fred och utveckling (Hedlund Thulin 2008: 31) Om statens ansvar 12

13 De mänskliga rättigheterna innehåller en mängd rättigheter för den enskilda människan. Men det räcker inte att bara presentera rättigheter i internationella konventioner. Det krävs också regler som beskriver statens ansvar och åtagande. De mänskliga rättigheterna innebär rättigheter för enskilda människor och skyldigheter för stater. Genom att en stat har ratificerat eller anslutit sig till en konvention har den åtagit sig att se till att de rättigheter som finns inskrivna i konventionen respekteras och genomförs inom landets jurisdiktion. Statens ansvar är tredelat och kan benämnas som såväl negativt som positivt. Det är negativt på det sätt att det talar om att staten ska låta bli att till exempel diskriminera människor eller på annat vis kränka deras rättigheter och friheter. Ansvaret är positivt på det sätt att staten ska agera aktivt för att skydda människor från övergrepp och skapa förutsättningar för dem att tillgodose sina grundläggande behov (Hedlund Thulin 2008: 81). Statens skyldigheter och tredelade ansvar innebär att den ska respektera den enskilda människans fri- och rättigheter, skydda individen mot kränkningar samt tillgodose grundläggande behov enligt konventionen. Detta innebär att staten har ett ansvar för att skapa de lagar och det system som behövs för att ge människor tillgång till sina rättigheter. Om en stat kränker de mänskliga rättigheterna begår den övergrepp mot enskilda personer, men den bryter också mot det avtal som den har med andra stater (Hedlund Thulin 2008: 82). 2.3 Suveränitetsprincipen Alla stater är suveräna. Detta innebär att konflikter löses och rättsförändringar genomförs enligt formella procedurer där centralmakten har en allmän lagstiftande myndighet. Man kan säga att suveräniteten har två sidor. Den första är formellt oberoende utåt i förhållande till andra stater medan den andra är ett lagstiftande centrum inåt, i förhållande till olika intressegrupper (Österud 1996: 48). Ingen annan stat eller internationell organisation har med undantag från vissa regler rätt att kränka en stats suveränitet. 2.4 Förenta Nationerna Förenta Nationerna; FN, är det organ som ska bidra till att upprätthålla de grundläggande mänskliga rättigheterna. Organisationen ska också förhindra krig och främja internationell fred och säkerhet samt främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet 13

14 (Gustavsson och Tallberg 2006: 403). FN har försetts med ett stort antal organ, specialiserade organisationer, fonder och program för att kunna genomföra sitt mycket breda uppdrag. Dessa utgör FN-systemet. De viktigaste av dessa är säkerhetsrådet, generalförsamlingen, sekretariatet, internationella domstolen, förvaltarskapsrådet samt ekonomiska och sociala rådet (EcoSoc) (Gustavsson och Tallberg 2006: 406). Enligt FN-stadgan är FN en organisation för mellanstatligt samarbete baserad på principen om staternas suveränitet och jämlikhet. Parallellt med denna statscentrism finns betoningen på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Detta har medfört en spänning i FN:s mandat mellan staters och individers skyldigheter och rättigheter, som har konsekvenser för FN:s verksamhet (Gustavsson och Tallberg 2006: 415). FN har traditionellt sett prioriterat staters säkerhet och därmed bortsett från att det ofta har varit just den egna staten som utgjort det största hotet mot individens säkerhet. Men en ny syn på säkerhet har vuxit fram som innebär att betoningen ligger på mänsklig säkerhet snarare än på staters säkerhet (Gustavsson och Tallberg 2006: 415). 2.5 Hot och utmaningar mot de mänskliga rättigheterna På grundval av de mänskliga rättigheterna har såväl slaveri som kolonialism, rasism och könsförtryck kunnat brytas. Det har skett med hänvisningar till de rättigheter som en människa har som just människa (Gustavsson och Tallberg 2006: 347). Men trots detta är de mänskliga rättigheterna inte någon självklar grund för ett samhälle. Istället finns det i världen en mängd med konkurrerande föreställningar. I vissa delar av världen betraktas de mänskliga rättigheterna inte som universella, utan anses istället vara ett uttryck för västerländsk kultur. Det är främst i länder och stater där man sätter kollektivet före individen, och där stammen, klanen, släkten, familjen och byn utgör samhällets grundläggande enhet. Till sådana länder och stater hör bland annat Kina, Sydostasien och flera av länderna i Mellanöstern (Gustavsson och Tallberg 2006: 351). Konkurrerande föreställningar till de mänskliga rättigheterna utgör hot mot människor och deras rätt till en dräglig tillvaro eftersom handlingar och beslut på grundval av dem ofta leder till brott mot de mänskliga rättigheterna. Exempel på sådana brott är de brott som sker mot kvinnor i Mellanöstern som en följd av den muslimska kulturens föreställningar om att kvinnor har ett lägre värde än män. Ett annat exempel är Kinas censur mot yttrande- och pressfriheten. Kubas brott mot rättssäkerheten samt mänskliga rättighetsbrott i Ryssland och i flera afrikanska länder utgör ytterligare exempel på sådana brott. Men det är inte bara dessa typer av direkta brott mot enskilda människor som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det gör direkt eller indirekt också de konflikter och krig som stater bedriver mot varandra, och som leder till att folket i staterna blir lidande. Exempel på sådana 14

15 krig eller konflikter är konflikten mellan judar och muslimer i Israel. Denna konflikt har gjort det omöjligt för miljontals med människor att ha ett drägligt liv. 2.6 Om arbetet att förmå staterna att följa reglerna Om en stat inte rättar sig efter de mänskliga rättighetsreglerna eller på något sätt bryter mot de internationella mekanismernas rekommendationer och beslut angående de mänskliga rättigheterna använder FN och de internationella mellanstatliga organisationerna en rad olika metoder för att få en förändring till stånd. Ibland räcker det med att FN:s olika organ för mänskliga rättigheter eller andra internationella organ i resolutioner påtalar övergrepp och kränkningar för att länder ska ändra sitt handlingssätt, men detta gäller långt ifrån varje gång. Därför har det byggts upp ett system av sanktioner och andra åtgärder att ta till mot stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna (Hedlund Thulin 2008: 99). Opinionsbildning är en åtgärd som handlar om att påverka och därmed också om att strategiskt bedöma vad som vid ett visst tillfälle kan påverka en viss regering. Opinionsbildningen kan utformas på olika sätt beroende på om det handlar om enskilda övergrepp eller om mer systematiska övergrepp som till exempel grov diskriminering av en etnisk minoritetsgrupp i något land. Alla stater är beroende av varandra, även om en del är mer beroende än andra. För att säkra sina länders ekonomiska framtid behöver staterna viktiga handelsförbindelser. Därför är de påverkbara i frågor som kan påverka landets ekonomi i positiv eller negativ riktning. Massmedias reportage och artiklar, samt artiklar från icke-statliga organisationer uppmärksammar övergrepp och kränkningar av de mänskliga rättigheterna med syfte att påverka den internationella opinionen för att på så sätt få stater att respektera de mänskliga rättigheterna. De flesta stater är måna om sitt internationella anseende och vill inte inför andra stater stå med skammen att ha kränkt de mänskliga rättigheterna. Utöver den internationella opinionen är också den inhemska opinionen viktig för att påverka regeringar att agera mot övergrepp. Även regeringar i stater med svag och outvecklad demokrati vill bli omvalda och är därför måna om folkets röster (Hedlund Thulin 2008: 101). För att nå ut med information och skapa förändring är det viktigt att aktörer i olika länder samarbetar och hjälper varandra. Den vanligaste metoden för att få stater att ändra sitt handlingssätt och sluta bryta mot mänskliga rättigheter är övertalning från andra stater. I det längsta brukar stater undvika att påtala kränkningar offentligt. Istället brukar de välja att ta upp händelser som de är bekymrade över i bilaterala och informella samtal. Syftet med detta är att undvika att tränga in den förövande staten i ett hörn utan möjlighet till bättring med ansiktet i behåll. Staterna har många gånger också ekonomiska intressen i de länder som kränker de mänskliga rättigheterna. Därför är de också ovilliga att gå för hårt fram (Hedlund Thulin 2008: 102). Man har också skapat mer formella dialoger om situationen för mänskliga rättigheter med vissa länder. Dessa så kallade mänskliga rättighetsdialoger syftar till att under en längre tid kunna föra en diskussion om de ofta komplicerade förhållanden som behöver hanteras i dessa 15

16 länder. Till exempel bedriver EU sådana dialoger med bland annat Kina och Iran (Hedlund Thulin 2008: 102). Ibland räcker det inte med att försöka att påverka stater att ändra handlingssätt för att de ska göra det. Istället måste tvång och maktmedel användas för att tvinga staterna att respektera reglerna om de mänskliga rättigheterna. Det internationella systemet har utvecklat en rad olika sanktionsmedel. Dessa används dock väldigt sparsamt; ofta syftar de inte till att ställa förövarna till svars utan snarare till att tvinga till att respektera rättigheterna. Ett maktmedel som ofta tas till i ett första steg är offentliga uppmaningar och offentliga protester från andra stater till regimer som trots övertalningsförsök inte har visat någon vilja till bättring. När påtryckningar inte hjälper kan staterna besluta om olika slags sanktioner mot det land som inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Sanktionerna som kan ta olika former syftar till att tvinga regimer att upphöra med kränkningar. Ekonomiska sanktioner uppfattas ofta som lämpliga för att utan utnyttjande av våld förmå regimer till bättring. Men i realiteten är ekonomiska sanktioner ett svåranvänt maktmedel. Istället för att påverka ett lands regering kan sanktionerna slå oerhört hårt mot de svaga grupperna i landet. Om sådana maktmedel ska få avsedd verkan mot en regim som inte bryr sig speciellt mycket om sin befolknings väl och ve, måste det riktas direkt mot regimens företrädare och få effekter som drabbar dem och inte befolkningen. Exempel på sådana är visumrestriktioner och frysningar av ledarnas ekonomiska tillgångar utomlands. Att dra in bistånd eller att hota om att dra in bistånd är ibland ett användbart maktmedel för biståndsgivande regeringar om utvecklingsländer inte förbättrar människorättssituationen. Uteslutning ur organisationer används också som maktmedel. Organisationer som Europarådet och EU kan hota med att utesluta eller inte bevilja inträde för vissa stater om inte respekten för de mänskliga rättigheterna förbättras (Hedlund Thulin 2006: 104). Att bruka våld eller att utfärda hot om det är enligt FN-stadgan förbjudet i mellanstatliga relationer. Men om en situation upplevs som ett hot mot internationell fred och säkerhet kan FN:s säkerhetsråd besluta om militära sanktioner. Att skydda enskilda människor och förhoppningen om att kunna förhindra ytterligare övergrepp låg bakom säkerhetsrådets beslut om militära insatser ibland annat Irak och Somalia på 1990-talet. Att skydda enskilda människor har också använts som argument för senare icke-fn-sanktionerade vapeninsatser i Kosovo och Irak (Hedlund Thulin 2008: 106). 16

17 3. Teorier 3.1 Makt Makt är förmågan att nå sina mål. I sammanhang som har med andra aktörer att göra betyder denna förmåga att inordna andra under sin vilja; oavsett på vilken grund detta sker. Det kan ske genom frivillig uppslutning. Då accepterar den som inordnar sig makthavarens auktoritet. Makt blir auktoritet. Men det finns också situationer där maktutövandet kräver tvång. Makten utövas genom att de som är motstridiga tvingas med fysiska medel. Maktutövande med tvång kan vara den sista utvägen när en frivillig uppslutning saknas eller när mindre handfasta metoder inte fungerar. Mellan auktoritetsutövande och tvångsmakt finns användning av materiella belöningar, immateriella belöningar samt övertalning (Österud 1996: 36). 3.2 Thomas Hobbes Leviathan Enligt den brittiske filosofen och statsvetaren Thomas Hobbes har naturen skapat människorna så pass lika med avseende på de kroppsliga och själsliga färdigheterna att inte någon på sådana grunder kan kräva en fördel som inte någon annan lika väl kan göra anspråk på (Hobbes 2004: 126). Denna likhet formar i sin tur en likhet när det gäller människors förhoppningar om att nå sina mål. Ur likheten föds misstro; om två människor önskar sig samma sak, men bara en av dem kan komma i åtnjutande av den, blir de fiender. Under sin strävan mot målet kommer fienderna att försöka att förgöra och underkuva varandra (Hobbes 2004: 127). Misstron leder till krig och så länge som människor lever utan en gemensam makt som håller dem alla i tukt kommer de att befinna sig i detta krigstillstånd som är ett allas krig mot alla. Enligt Hobbes är ett sådant krigstillstånd fullt av olägenheter för människorna eftersom det leder till att det inte finns någon plats för arbetsamhet, bekväma hus, kunskap, konst, litteratur eller samhällsliv, och det värsta av allt; eftersom allas krig mot alla leder till en ständig 17

18 fruktan och risk för våldsam död. Människans liv blir ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort (Hobbes 2004: 128). Eftersom alla människor av naturen är jämlika har varje människa frihet att använda sin styrka så som hon själv vill för att bevara sitt eget liv, och följaktligen att använda de medel som enligt hennes eget omdöme och förnuft är mest lämpade för att hon skall uppnå detta mål. Detta är den naturliga rätten. Med frihet menas, enligt Hobbes, frånvaron av yttre hinder, vilka ofta kan beröra en människa en del av hennes förmåga att göra vad hon skulle vilja, men inte hindra henne från att använda den förmåga som hon har kvar. En naturlig lag är, enligt Hobbes, en av förnuftet påvisad föreskrift eller allmän regel, som förbjuder en människa att göra vad som är fördärvligt för hennes liv eller berövar henne medlen att bevara det liksom förbjuder henne att underlåta vad som hon tror bäst kan bevara det. Det är en viktig skillnad mellan rätt och lag. Rätt innebär friheten att göra eller underlåta att göra något, medan lag fastslår och binder en människa till ettdera alternativet. Rätt och lag skiljer sig på det här sättet lika mycket från varandra som frihet och förpliktelse, som är oförenliga i ett och samma fall (Hobbes 2004: 130). I ett tillstånd där allas krig mot alla råder har alla människor, utifrån den naturliga rätten, rätt till allting, till och med varandras kroppar. Därför kan ingen i detta tillstånd vara säker på att få leva hela den möjliga livslängd som han eller hon av naturen har. Enligt naturens grundläggande lag bör därför varje människa eftersträva och bevara fred så länge hon kan hoppas uppnå den. Naturens andra lag, som är härledd ur den första, handlar om att människor skall sluta ett avtal och kontrakt med varandra i fredsbevarande syfte. En människa skall vara villig, när också andra människor är det, att så långt som det är nödvändigt för fredens bevarande avhända sig sin rätt till allt och nöja sig med så mycket frihet gentemot andra som hon skulle tillåta andra gentemot sig själv (Hobbes 2004: 131). Syftet och målet med att människor ålägger sig själva restriktioner är alltså att värna om sin självbevarelse och därmed få ett angenämare liv. Men de naturliga lagarna är i sig inte tillräckliga för att uppnå detta syfte och mål, menar Hobbes. De naturliga lagarna är nämligen oförenliga med människans naturliga lidelser som driver till partiskhet, högmod, hämndlystnad och liknande om det inte finns någon tvångsmakt som ser till att de följs. Avtal utan svärdsmakt bakom sig är bara tomma ord, vilka inte har någon som helst kraft att bereda människor trygghet. Utan en tillräckligt stark och tvingande makt kommer varje människa att följa naturlagarna bara när hon själv vill och utan risk kan göra det (Hobbes 2004: 157). På detta sätt skulle snart allas krig mot alla återigen råda. För att naturlagarna skall upprätthållas krävs därför en gemensam makt som håller människorna i tukt och styr deras handlingar till allmänt gagn. Denna gemensamma makt ska försvara människorna mot yttre angrepp och oförätter från varandra, och därigenom ge dem trygghet så att de kan leva ett angenämt liv. Enligt Thomas Hobbes finns det bara ett sätt att upprätta en sådan gemensam makt på, och det är genom att människorna överlåter all sin makt och styrka på en enda 18

19 individ eller församling av individer, som genom majoritetsbeslut kan reducera allas viljor till en enda vilja (Hobbes 2004: 159). Var och en underkastar sin egen vilja och sitt eget omdöme under denna individs eller församling av individers vilja och omdöme. När detta skett har uppkomsten av en stat skett, och uppkomsten av en stat är detsamma som tillblivelsen av den store Leviathan. Leviathan utgör statens väsen, och kan definieras som en enda person, vars handlingar var och en i en stor människomassa genom ömsesidigt fördrag bemyndigat, i syfte att han skall använda allas deras styrka och resurser såsom han finner ändamålsenligt för deras fred och gemensamma försvar. Genom bemyndigandet som Leviathan fått av varje enskild individ har så mycket styrka och makt ställts till hans förfogande att han genom den skräck detta injagar blir i stånd att inrikta allas viljor på fred och välstånd för alla inom staten (Hobbes 2004: 160). 3.3 Den internationella anarkin Internationella förhållanden kan karaktäriseras som en anarki. Med detta menas att de kan liknas vid det naturtillstånd som bland annat Thomas Hobbes beskriver; ett samhälle utan organiserad statsmakt. Anarki betyder frånvaro av styre, myndighet och regering. Inom internationell politik finns det ingen överordnad, global myndighet som motsvarar den enskilda statens regering (Österud 1996: 304). En viktig fråga som uppstår är varför inte anarkins outhärdliga osäkerhet lett till att också staterna har överlåtit makten till en överstatlig myndighet eller reglerande världsregering? Svaret på denna fråga brukar vanligtvis vara att staterna trots allt är mindre sårbara än individer. Särskilt starka stater är mindre sårbara och de kan inte överrumplas i obevakade ögonblick på samma sätt som individer. Trots osäkerheten och maktspelet i den internationella anarkin föredrar staterna suveräniteten. De maktförhållanden som den internationella anarkin skapar har främst den realistiska traditionen ägnat sina internationella studier åt (Österud 1996: 305). 3.4 Realismen och internationella relationer Enligt realistisk teori är makt i centrum för analyser av internationell politik. Realismen fokuserar på staterna som aktörer eftersom det är de som har absolut mest makt. Det internationella systemet är anarkistiskt, vilket som tidigare nämnts innebär att det inte har 19

20 någon övergripande internationell auktoritet. Enligt realismen är det naivt att, som liberalismen tro på internationell rätt, internationell moral och internationella organisationer. Istället handlar all förståelse av internationella relationer om makt. Den grundläggande verkligheten är att varje stats främsta ansvar är att bevara staten och försäkra dess befolkning om säkerhet och välstånd. Detta leder till att staterna kommer att följa maktpolitikens principer där den viktigaste är att varje stat måste väga sina egna intressen och sin egen makt mot andra staters intressen och makt. Vidare hävdar realismen att makt alltid är ojämnt fördelad och att staterna måste anpassa sig till detta om de vill överleva; de starka staterna gör vad de vill och de svaga staterna accepterar det som de måste acceptera (Gustavsson och Tallberg 2006: 36). Enligt realismen kommer militär makt alltid att vara centralt i ett anarkistiskt internationellt system. Ingen stat kan lita på att de andra staterna kommer att komma till dess hjälp i händelse av krig. Därför bör ingen stat vara utan militära resurser. Konsekvensen blir att i den stund en stat skaffar sig militära resurser utgör den ett hot mot övriga stater. Detta leder till en upprustningsspiral (Gustavsson och Tallberg 2006: 39). Realister sammanfattar den här situationen med begreppet säkerhetsdilemmat. Varje stats försök att uppnå säkerhet minskar varje annan stats säkerhet. Enligt realismen finns det bara ett sätt att förhindra att säkerhetsdilemmat leder till ständigt krig. Detta sätt innebär att staterna i det internationella systemet medvetet eller omedvetet lyckas etablera en maktbalans. Med maktbalans menas ett tillstånd där staterna räknar med att de har jämförbara militära resurser och jämförbara möjligheter att snabbt skaffa sig större resurser. I ett sådant tillstånd är det alltför farligt och kostsamt att kriga. Istället vaktar staterna hela tiden på varandra. Realister förklarar till exempel den långa perioden av stormaktsfred eller kallt krig som rådde mellan västblocket och östblocket efter andra världskriget med att det fanns en maktbalans mellan de båda blocket (Gustavsson och Tallberg 2006: 40). Det har historiskt ibland varit mycket svårt för strateger och statsledare att bedöma hur starkt det egna landet är i jämförelse med andra stater. Men med kärnvapnens utveckling har situationen förenklats mycket. På grund av kärnvapnen har kostnaderna för krig, räknade i livsspillan och materiell förstörelse, ökat till tidigare otänkbara nivåer. Det har på många sätt blivit lättare att upprätthålla maktbalansen eftersom kärnvapenmakter i realiteten inte bekrigar varandra (Gustavsson och Tallberg 2006: 40). Ett kärnvapenkrig mellan stater med kärnvapen skulle snabbt kunna leda till mänsklighetens undergång på grund av den oerhörda förstörelsekraften i vapnen. Ingen stat finner några vinster värda den risken (Gustavsson och Tallberg 2006: 151). Kärnvapnen bidrar därmed till en förhållandevis stabil och förutsägbar maktbalans (Gustavsson och Tallberg 2006: 40). Inom realismen har det alltid varit angeläget att studera hur många stormakter det finns. Det internationella systemet år anarkistiskt till sin struktur, men det är ändå stormakterna och dess antal som avgör hur den internationella politiken ser ut. Det centrala begreppet är polaritet eftersom det är polariteten som avgör hur stabilt det internationella systemet kommer att vara. Polariteten har alltså, enligt realismen, en fundamental betydelse för om freden kan bevaras eller inte. De viktigaste formerna av polaritet är bipolaritet, multipolaritet och unipolaritet. 20

21 Bipolaritet innebär att det bara finns två stormakter och att spänningen mellan dessa kommer att forma den internationella politiken. Enligt många realister är bipolära internationella system den mest stabila typen av system eftersom det dels är relativt lätt att bedöma maktbalansen, och dels eftersom det inte finns någon tredje part som kan förändra balansen genom att skifta mellan allianser. Multipolaritet innebär att det finns tre eller fler stormakter som på olika sätt balanserar mot varandra eller för krig mot varandra (Gustavsson och Tallberg 2006: 41). Unipolaritet, den tredje formen av polaritet, är enligt realismen något mycket farligt och instabilt. Unipolaritet innebär att det bara finns en stormakt. Många menar att det internationella systemet sedan Sovjetunionens fall karaktäriserats av unipolaritet i och med USA:s ställning som enda stormakt. Endel menar att Kina är en framtida kontrahent i ett nytt bipolärt system (Gustavsson och Tallberg 2006: 43). 4.Analys De mänskliga rättigheterna är universella. Men trots det återföljs de långt ifrån alltid eller överallt. Det har självklart hänt mycket sedan starten för systemet av de mänskliga rättigheterna; de flesta regeringar och stater börjar se de mänskliga rättigheterna som en viktig och självklar del av politiken och det finns idag en mängd av konventioner och protokoll om rättigheterna, men fortfarande begås det och tillåts det begås brott mot människor och deras rättigheter. En del av brotten är grymma och fruktansvärda och förstör människors liv för alltid; andra är mindre grymma och fruktansvärda, men likväl brott mot de rättigheter som varje människa har. FN arbetar hela tiden intensivt med att stärka och försöka upprätthålla rättigheterna. Till sitt förfogande har man regler om rättigheterna som staterna antagit samt vissa maktmedel för att påverka och i vissa fall tvinga staterna till att förändra oönskade handlingssätt eller beteenden. Men det är inte tillräckligt för att garantera och försäkra alla människor, oavsett vilken kultur, nationalitet, ras och kön de har, uppfyllelsen av de ekonomiska, politiska, kulturella, sociala och medborgerliga rättigheter som de har rätt till. Till stor del kan detta sägas bero på att de mänskliga rättigheterna främst bara är allmänna normer och värderingar och inte utgör faktiska och bindande lagar. I den liberalistiska idealismens anda har världssamfundet förhoppningar om att staterna självmant ska medverka till och följa normerna och värderingarna om de mänskliga rättigheterna. Men i många fall låter enskilda stater faktorer som kulturella, ekonomiska och religiösa värderingar gå före mänskliga rättigheter. Exempel på det är det islamistiska kvinnoförtrycket i Mellanöstern, men också mindre uppenbara och mer indirekta skeenden som den svenska vapenexporten till Saudiarabien. I linje med realistisk teori sätter staterna på detta sätt sina egna intressen före de mänskliga rättigheterna och dess universalitet. 21

22 Hur ska de mänskliga rättigheternas genomslagskraft öka? Hur ska rättigheterna stärkas så att alla människor kan bli garanterade uppfyllelsen av dem? Hittills har det visat sig att den liberalistiska teorin om att staterna självmant och med gemensam vilja tillsammans ska lyckas med detta inte stämmer eftersom det fortfarande begås massvis med brott mot de mänskliga rättigheterna. Detta visar att det krävs någon slags förändring för att rättigheterna ska stärkas och få större reell genomslagskraft. Enligt realistisk teori är makt och maktbalans avgörande faktorer när det handlar om hur stater väljer att handla. Utifrån ett sådant perspektiv skulle de mänskliga rättigheternas makt behöva stärkas. I realiteten innebär det att FN:s makt måste stärkas gentemot staterna och deras makt. Detta innebär i sin tur att man måste inkräkta på staternas suveränitet. Man måste förändra suveränitetsprincipen. Det framgår att staterna föredrar att ha sin suveränitet framför någon form av världsregering. Samtidigt erkänner sig de flesta stater till normerna och reglerna om mänskliga rättigheter. Om staterna verkligen står för de normer och värderingar som de mänskliga rättigheterna handlar om borde de inte ha något emot att ge avkall på en del av sin suveränitet. De borde kunna offra en del av sin suveränitet till förmån för en världsregering med tillräcklig makt och förmåga att kunna garantera alla människor uppfyllelsen av deras rättigheter. Det är inte moraliskt rätt att staters suveränitet ska gå före enskilda människors rätt till en dräglig tillvaro och de rättigheter som hör till en sådan tillvaro. Det kan ingen stat med goda argument hävda. Istället bör staterna likt människorna i Thomas Hobbes Leviathan ge upp sin suveränitet, eller delar av den, till en internationell världsregering med förfogande över tillräckligt stor makt att förmå stater att förändra sitt beteende i de fall då de bryter mot de mänskliga rättigheterna. Denna internationella världsregering måste ha så pass mycket makt att den även kan tvinga de stora och mäktigaste staterna som till exempel USA, Kina och Ryssland till att förändra ett oönskat handlande eller beteende, annars kommer brott mot de mänskliga rättigheterna att fortsätta då stater vet att världsregeringen inte har några egentliga maktresurser. Världsregeringen måste fungera som en Leviathan; en härskare och beskyddare som inger respekt i staterna och som får dem att uppträda på ett sådant sätt att de mänskliga rättigheterna kan upprätthållas. Världsregeringens främsta och högsta rättssnöre ska vara reglerna om de mänskliga rättigheterna. Det måste vara utifrån dessa som regeringens beslut och handlingar tas och görs. Man skulle kunna utveckla FN till denna världsregering. FN har hittills använt sig av sanktioner och olika former av påtryckningar för att påverka stater att handla på ett visst sätt. Men det har inte varit tillräckligt eftersom det på vissa platser i världen fortfarande begås övergrepp och kränkningar mot människor och deras rättigheter. Om FN ska kunna bli den Leviathan som krävs för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna, måste organisationen bli mäktigare än vad den är idag. Det är inte fel att så långt som det är möjligt använda sig av sådana maktmedel som man använder sig av idag, men det måste också finnas kraftfullare och effektivare medel att hota med och i värsta fall använda mot stater som vägrar att förändra beteenden som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Enligt realistisk teori är militär makt alltid centralt i studier av ett politiskt anarkistiskt internationellt system. För att stärka FN:s makt i det internationella systemet bör man utifrån 22