Innehåll. Förord... 3 Möten... 5 Vinterhamn Syster Linora Skuggornas Gryning

Transkript

1 Skuggornas Gryning

2 Innehåll Förord... 3 Möten... 5 Vinterhamn Syster Linora Skuggornas Gryning

3 V Förord i har spelat Dungeons and Dragons så länge som jag kan minnas. Vår pågående kampanj startade vi redan 1984 och har levt med genom både 1st, 2nd och 3rd Edition reglerna. Vi har tonvis av egna regler som bygger på de gamla Runequest reglerna från 80- talet. Som ni förstår så blir det inte av att vi spelar så ofta nu för tiden. Högst 3-4 gånger per år. Men det har varit ett kul sätt att träffas och hålla liv i gamla karaktärer och en kampanj som nästan har blivit levande i sig själv. När så 4th Edition reglerna till Dungeon and Dragons släpptes av Wizards of the Coast, så kände jag som DM att jag inte orkade konvertera hela kampanjen ytterligare en gång, och spelarna orkade inte sätta sig in i nya regler en gång till. Istället föreslog jag att vi istället skulle starta på en ny kula och spela 4th Edition rakt av - inga modifieringar, inga egna äventyr utan hålla oss till de publicerade. Jag valde att köra igång med Keep of the Shadowfell, det första publicerade äventyret med 4th Edition reglerna. Istället för att lägga tid på att bygga upp en egen värld så bestämde vi oss för att istället försöka lägga tid på att bygga upp nya karaktärer med en stark bakgrunds story och sedan skriva ned en levande spelberättelse runt äventyret längsmed vägen. Det är därför vi har skapat denna krönika, för alla er som vill följa vårt äventyr och se hur dessa spelare klarar av de utmaningar och mysterier som ni själva säkert ställts inför om ni spelat samma äventyr. ). Skuggornas Gryning 3

4 Vi har försökt skriva vår krönika i mer skönlitterär form, så att de ska vara kul att läsa. Hur som helst. Hoppas ni får lika roligt åt at läsa om våra äventyr som för er att spela dem. Bästa hälsningar, Er allsmäktige Dungeon Master 4 Skuggornas Gryning

5 S Möten alkazar stannade och kisade i motljus mot den sjunkande solen. Vägen framför dem ringlade över ett stenigt busklandskap som tidvis ersattes av små öar av vindpinade träd i sänkor och sprickor där deras rötter kunde finna väta och vatten för att leva. Landskapet var så olikt det sten och ökenlandskap som var hans hem i söder, bortom Drakbergen. Skymningen är snart över oss. Borde vi inte ha nått det där värdshuset snart, som de sa skulle bara ligga tre fjärdingsväg från det förra väghuset? sa den väldige drakfödda krigaren, med en bullrande stämma som uppenbarligen hade svårt att anpassa sig människospråket. Han vände sig mot sin följeslagare som var minst ett huvud kortare än han själv, om inte två. Wilgeon svarade inte omedelbart utan tittade mot den sättande solen utan att kisa. Hans halvalv ögon var obesvärade av solens sista strålar. Hav förtröstan broder. Bahamut belönar de rättrogna. Där borta, sa han och pekade mot horisonten, rakt mot den nedgående solen. Jag ser en byggnad. Det är säkert värdshuset som de talade om. Vi kommer få tak över huvudet i natt Salkazar, var inte orolig, sa halv alven med ett leende upp mot den väldige fjällbeklädde krigaren. De hade färdats länge. Vad som hade börjat som en enkelt uppdrag av deras ordenssyster Marla hade fått en oväntad vändning, och nu stod de här på andra sidan om de väldiga Drakbergen, följande de sista orden från en död man. Skuggornas Gryning 5

6 Halvalven Wilgeon stannade upp som i tvekan och såg tillbaka mot Drakbergen i söder, nu blåröda i aftonljuset. Hans kalrakade hjässa hade tatueringar som av fjäll över hela huvudet, som var tradition bland Bahamuts tjänare bland ökenstammarna ute i det nu fjärran Zinghai. Du vet att vår ordern inte skulle kräva dig att fullfölja det här Salkazar. Mannen var redan döende när vi fann honom. Hans ord är inga kedjor för oss. Den stora drakkrigaren med sitt skinande pansar, glänsande likt hamrad koppar i solens sista strålar, vände inte ens ned sin blick för att erkänna halvalvens ord. Jag gav honom hans ord att hämnas hans död. En Zirikai, Bahamuts egna utvalda heliga krigare och paladiner, håller alltid sina ord. Det borde du veta. Vem än denna mörka präst Kalarel är, så skall han ställas tills svars för sina handlingar. Orden är givna. Vi fortsätter. Drakkrigaren började gå längsmed den dammiga vägen i riktning mot solen och värdshuset som väntade på dem. Wilgeon stod ensam kvar. Att argumentera med Salkazar var oftast lönlöst när han väl bestämt sig. Han skakade på huvudet. Hade han följt med Salkazar så här långt på hans uppdrag, så kunde han lika gärna fortsätta. Deras pilgrimsfärd hade börjat så enkelt, så bekymmerslöst. De hade blivit utsedda att leda en grupp pilgrimer till Kalins källa, en helig plats för Bahamut ordern, djupt innästlad i Drakbergens slingrande dalgångar. Färden genom öknen hade gått utan problem. Få ökenbanditer eller plundrare vågade sig på pilgrimer beskyddade av Bahamut orderns egna krigare Zirikai. De var fruktade av alla, tränade krigare som inte tog mutor, aldrig gav upp och som aldrig tvekade att offra sitt liv för Bahamut ordern. Salkazar hade hållit drakbanéerna högt med platinum drakens glänsande fjäll glittrande så att alla skulle se att pilgrimerna hade Zirikaikrigare bland dem. Det hade avskräckt till och med de mest dumdristiga ökenvargarna. Det var först vid Kalins källa som saker hade gått snett. När de hade anlänt till det lilla templet som var rest för att främst kunna härbärga 6 Skuggornas Gryning

7 pilgrimer som besökte den heliga källan, hade de funnit den besudlad av ond magi. Wilgeon skakade på huvudet som i ett försök att skaka bort ett ont minne som inte ville släppa greppet om hans själ. Bahamut prästerna som hade haft ansvaret för att härbärga och vårda Kalins källa hade alla varit döda och skinnflådda när de fann dem. Kroppar täckta av blod och blottlagda muskler och senor. Men som om inte det vore helgerån nog, så hade någon väckt liv i de döda prästerna och tvingat dem tillbaka till en ohelig existens som vandöda zombies som hade överfallit och dödat många av pilgrimerna som kommit in i härbärget innan Salkazar och han själv hade hunnit drivit tillbaka dem och förintat dem. Men vad värst var, var vad en av de gamla prästerna berättade som hade undgått mördarna genom att låsa in sig i den gamla jordkällaren, dock allvarligt skadad och döende. Den gamla mannen hade dött i Salkazars armar, men innan han hade gjort det berättade han att inkräktarna visste om templets ålderdomliga hemlighet. Under det helgade altaret hade en ohelig tingest bevarats från en av orderns många korståg i avlägsna länder. En ålderdomlig mörk relik som ordern inte ville skulle falla i orätta händer. Ödeläggelsens Spira hade den gamla prästen kallat den. Han hade beordrat Salkazar att återta spiran. Han hade hört ett namn nämnas av inkräktarna Kalarel, någon mörk präst som de tjänade och som verkade ha sänt ut mördarna för att stjäla spiran. Sedan hade han nämnt en stad Vinterhamn som han trodde var marodörernas nästa mål eller hemvist. Den gamla mannens liv hade inte gått att rädda, inte ens med Bahamuts helande kraft. Han hade dött i Salkazars fjälliga händer, och den väldige drakkrigaren hade svurit att hämnas prästernas död och återta den förlorade reliken till Bahamut orderns förvar innan den hann ställa till någon skada. Paladinens ord beseglades av prästens sista andetag i jordelivet. Salkazars löfte hade fört dem fjärran deras hemlandsöken, över de väldiga Drakbergen och nu vidare mot den kyliga nord där Vinterhamn enligt flera utsagor skulle ligga. Det hade varit en mödosam färd och Wilgeon hade flera gånger försökt övertala Skuggornas Gryning 7

8 Salkazar att ge upp sitt löfte, men den Drakfödde paladinen hade vägrat lyssna, då liksom nu. Deras steg förde dem nu mot den Förgyllda Mön, en av de många väghusen som krönte den gamla Kungsleden, vars vittrade knappt synbara kullerstenar de nu följde. Wilgeon skyndade på sina steg för att hinna ikapp Salkazar som med sina väldiga kliv redan vidgat avståndet till sin ordensbroder. Det var bäst att han skyndade ikapp drakkrigaren. Få hade mött på drakfödda så här långt norrut och hans silkeslena tunga hade räddat dem undan många korsade klingor under deras resa genom främmande länder och kulturer. Wilgeon hade en känsla av att han skulle få dra nytta av den igen innan natten var slut. Den Förgyllda Mön hade delats upp i två läger. Dels de handelsmän, resande och pilgrimer som satt och tryckte vid borden i ena änden av rummet argt stirrande mot den andra sidan av lokalen, dels den högsjungande kraftig berusade dvärgen som satt ensam i andra änden av lokalen, tillika baren, så när som på mannen som satt bredvid honom med båda händerna för öronen, djupt lutad över stopet med öl....hon var billig, men utan nått SKÄGG!, avslutade han skrålande sin visa och tittad sedan rödögd ut över den missnöjda publiken. Väghusägaren såg högst obekväm ut, men vågade inte avbryta dvärgen i sin serenad av olämpliga dryckessånger, då dvärgen inte hade följt vägseden att lämna sin väldiga yxa vid ingången till väghuset som det anstod. Istället använde han den som fotstöd för att hålla balansen på den höga barstolen som hindrade hans korta dvärgben att nå det halmbeklädda bargolvet. Era uttorkade långskånkar, ett dvärgbarn hade kunnat dricka er under bordet och sjungit bättre sånger också för den delen. Mannen som satt bredvid honom skakade uppgivet på huvudet. Det här stod det inget om i kontraktet, muttrade han för sig själv. Ett stop mjöd till bartender och dryckesbroder! Här finns det fint dvärgsilver, så låt gudarnas gåvor flöda! * 8 Skuggornas Gryning

9 Mannen bredvid honom försökte stoppa dvärgen från att ta upp sin penningpung från bältet. Ovur, ta det lugnt med mjödet är du snäll. Jag vill kunna ge mig av tidigt i morgon så att vi hinner till Vinterhamn innan kvällningen. Var inte orolig bäste patron Illamar. Ovur har belönats av gudarna. Mitt sinne är lika klart dagen efter som dagen före, till skillnad från er låglänningar, svarade dvärgen skrålande och svepte i sig det sista av mjödet. Han strök skummet ur det flätade skägget med baksidan av den breda näven. Så varför kom vi inte iväg i morse då Ovur, som du lovade dyrt och heligt igår kväll? Ovur rynkade på pannan och försökte se nykter ut. Han viskade med konspiratorisk röst till Illamar, tillräckligt lågt för att kanske någon enstaka i lokalen faktiskt inte skulle höra honom. Jag tror att någon av lågländarna försökte förgifta mig, men frukta inte bäste patron, Ovur är av starkare dvärgavirke än alla lågländarna i det här rummet, jag kastade upp all deras förgiftade mat och överlevde deras förrädiska försök att fälla en stolt och nobel dvärgkrigare som ingen utav dessa veklingar vågade möta i riktig envig. Illamar bara skakade på huvudet. Men du åt ju ingen mat igår, du drack ju hela kvällen. Ovur såg först förbryllad ut, innan det ersattes av ett brett grin som faktiskt hade sin charm. Ovur är för smart för lågländarna, genom att inte äta något och bara dricka gudarnas nektar, så kan lågländarna aldrig förgifta och besegra er lejda krigare och stolte försvarare. Något jag kommer ångra resten av mitt liv..., mumlade Illamar uppgivet men inte högt nog för att den berusade dvärgen skulle höra det. Plötsligt slogs dörren upp och en sval vind från kvällen utanför drog in genom lokalen och lyckades fördriva doften från sur mjöd och dvärgens väder. Allas blickar drogs mot den väldiga krigaren som framåtböjd steg in i lokalen, för att inte slå i dörrkarmen. Stolar föll till marken när gästerna i lokalen skrämda backade undan från den väldige drakkrigaren som steg in i lokalen, tätt följd av Skuggornas Gryning 9

10 en tatuerad kallrakad halvalv iklädd ett liknande fjällpansar som den drakfödde. Den väldige drakkrigaren var säkert två alnar hög, strimmor av rök syntes stiga från hans utspärrade näsborrar medan han med smala kopparfärgade ormögon överblickade lokalen med handen på svärdshjalten vid sitt bälte. Han ställde ned den stora skölden med platinum drakhuvudet längs väggen bredvid utgången. Ingen i lokalen tycktes våga möta drakkrigarens blick utan alla blev plötsligt väldigt upptagna med att låtsas vara fullt upptagna i tidigare diskussioner, förutom Ovur. Dvärgen hoppade ned från den höga barstolen, landade på vingliga ben innan han stadgad mot sin väldiga yxa återfann balansen och spände bredbent ögonen i drakkrigaren. Jag är Ovur den Obesegrade, Stolt Bergsdvärg av Sildurklanen, Filduks Bane, Okrönt Mjödbälgare av de Fyra Bergen, Svuren Beskyddare av Magikern Illamar av Arabel. Vem är du främling som korsar min väg? Möjligtvis korsar han din bar Ovur, och du är inte svuren beskyddare av mig du är betald beskyddare av mig, om jag får korrigera det allra enklaste, muttrade magikern vid namn Illamar, dock i vetskapen om att dvärgen skulle ignorera honom, som han ignorerade alla andra som inte var värdiga krigare i dvärgens ögon. Drakkrigaren tittade ned på den breda lilla dvärgen som stod i hans väg. Jag är Salkazar av Zakratza stammen från det avlägsna Zinghai söder om Drakbergen, Nobel Zirikai av Bahamut Ordern, Beskyddare av Pilgrimer, och en törstig vandrare på väg till baren bakom dig mäster dvärg, så stig åt sidan för mig och min kompanjon, vän och broder Wilgeon, Akolyt inom den heliga Bahamut Ordern. Ställ inte till med något bråk nu Ovur, han är dubbelt så stor som du, viskade Illamar bakifrån dvärgen med ett snett leende mot drakkrigaren. Dvärgen rörde sig inte ur fläcken. Var inte orolig lille magiker, Salkazar av avlägsna Zinghai må vara stor, men Ovur är större i både styrka och mod., sa dvärgen och slog demonstrativt den stora yxan i golvet. 10 Skuggornas Gryning

11 Salkazar höjde ögonbrynen och eld började slicka hans läppar när Wilgeon trängde sig in framför drakkrigaren innan han hann säga något. Bäste mäster dvärg, vi är främlingar till detta land och kan varken er sed eller tradition, men vi skulle gärna bjuda er på något att dricka för att visa vår gästfrihet och välvilja. Dvärgen log belåtet. Ovur har aldrig tackat nej till fri mjöd, bäste Wilgeon. Slå er ned vid vår sida. Baren är ändå tom och jag behöver någon att munhuggas med. Det två Bahamut följeslagarna slog sig ned vid baren bredvid dvärgen och magikern. Illamar lutade sig fram bakom dvärgen och hälsade på de båda. Mitt namn är Illamar av Arabel, en enkel handelsresande i dessa trakter. Vad för så avlägsna följeslagare av Bahamut till den Förgyllda Mön? Wilgeon svarade snabbare än Salkazar. Vi är på ett uppdrag av vår ordern till Vinterhamn, en stad som vi har fått bekräftat skall ligga i närheten av den Förgyllda Mön Vinterhamn, svarade Ovur och lyfte huvudet från mjödstopet. Det är dit vi är på väg också. Illamar ska träffa sin läromästare där som letar efter någon gammal drakska...aj Illamar trampade hårt på dvärgens tå....någon gammal drake till släkting. Det har inte varit lätt att hitta honom, men vi tänkte titta förbi Vinterhamn och se om det kan tänkas att han stannat till där på sin färd. Dvärgen tittade upp förbryllat. Vad menar... Det är sent Ovur. Vi skall upp tidigt i morgon. Jag tror det är bäst att vi går upp till våra rum och får lite sömn. Det har varit trevligt att träffa er bäste Wilgeon och Salkazar. Lycka till på er färd. Wilgeon drog i dvärgens arm. Men jag har inte druckit upp mitt stop ännu, protesterade dvärgen. Tyst, och kom med nu. God afton och god sömn. Magikern formligen släpade med sig dvärgen och hans yxa ut ur baren och upp till de små rummen ovanför väghuset. Skuggornas Gryning 11

12 Vad var det de sa om drake? sa Salkazar frågande. Jag är inte helt säker Salkazar, men jag tror att dvärgen och hans följeslagare har något de gärna vill dölja för oss. Jag tror att det här inte var sista gången vi såg mäster Ovur och Illamar av Arabel. Du har nog rätt Wilgeon, speciellt om de också är på väg till Vinterhamn Samtidigt hade Illamar tvingat in dvärgen i deras gemensamma lilla kammare och låst dörren. Därefter stod han en lång stund med örat mot dörren för att försäkra sig om att ingen följt efter dem. Ovur satte sig moloken ned på sin säng. Stopet var faktiskt inte tomt... muttrade han, mer till sig själv än till Illamar. Illamar vände sig om och väste mot dvärgen med blixtrande ögon. Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att hålla din stora trut stängd vad det gäller vår resa till Vinterhamn. Drakskatt! Hur dum får man vara för att överhuvudtaget klämma ur sig det mitt i en taverna, mitt framför en massa främlingar och dessutom rakt framför en Drakfödd! Vad tänkte du egentligen! Öhhh, jag tänkte inte så där väldigt mycket just då. Om jag ska vara ärlig var jag mest avundsjuk på det där pansaret han fått tag på, satt förbaskat fint. Noterade du gjut och härdningsdetaljerna på... Försök inte byta ämne. Jag vet inte hur många gånger jag kommer ångra att jag betalade dig för att vara min livvakt under den här resan, men nu sitter vi i samma båt. Min gamla läromästare och nära vän Aram Staul skickade mig ett brev om att han kommit över en gammal karta som skulle visa gravplatsen för en gammal drake. Jag är övertygad om att värdet mest kommer vara av arkeologiskt värde och inte frågan om någon drakskatt, men det verkar vara svårt att få in det i din tjocka skalle. Nu har jag inte hört från honom på länge, men det behöver inte betyda att något alvarligt har hänt, Douven var alltid en sökare och kommer så förbli. I morgon ger vi oss av innan solen gått upp så att vi inte får några ovälkomna följeslagare till Vinterhamn, är det förstått Ovur Javisst, patron. Tidigt. Innan solen. Inget problem. Du vet jag blir aldrig bakfull. 12 Skuggornas Gryning

13 Illamar bara suckade. Nästa gryning bar det iväg. Illamar och Ovur vandrade iväg, inte alls så tidigt som Illamar hade hoppats. Ovur hade en fruktansvärd huvudvärk, men han försäkrade att det hade med förändringar i vädret att göra. Han fick nämligen alltid huvudvärk när det var ett lågtryck på gång. Med ryggsäckarna fulla gav de sig iväg i riktning mot Vinterhamn, längs den nästan oanvända stigen som ledde in i vildmarken och den uråldriga Nordmark skogarna. Uppe från ett fönster på övervåningen av den Förgyllda Mön iakttogs deras avfärd utav en halvalv och en drakkrigare. Skuggornas Gryning 13

14 O Vinterhamn vur gick sjungandes längsmed den gamla Kungsleden tillsammans med Illamad. Illamad hade medvetet valt att gå ett flertal steg bakom den skrålande dvärgen för att slippa höra hans svulstiga dryckessånger om mjöd och skägg klädda kvinnor. De hade färdats större delen av dagen längs den söndervittrade och överväxta gamla vägen. Terrängen hade varierat under dagen, men det öppna landskapet bestående av öppna fält med enstaka skogsdungar hade gradvis ersatts av en allt djupare skog med tidivis öppna gläntor och ängsmark. De har inte mött några andra resande längsmed den gamla vägen. Några enstaka gårdar hade de passerat, men de flesta verkade ha stått övergivna länge, då åkerlapparna var igenvuxna med sly och ungbjörk. Kungsledens gamla stenläggning vittnade också om att den en gång i tiden måste ha varit en stor genomfartsled i det gamla Nareth imperiet, innan det föll samman och de gamla vägarna vittrade sönder. Tuvor av gräs och täcken av mossa gjorde det tidvis svårt att se den gamla vägens sträckning genom skogen. Den verkade dock fortfarande användas då enstaka vindfällda träd had kapats och lagts åt sidan. Men det var uppenbart att den gamla vägen som en gång i tiden hade varit en stor genomfartsled mellan olika delar av det stora imperiet nu nästan helt hade förfallit. Annars hade vädret har varit bra under hela dagen, med bara några enstaka moln på en annars klarblå himmel. Solen höll nu på att sänka sig i väster och de båda färdkamraterna hade börjat bli oroliga för att de inte skulle hinna fram till Vinterhamn innan skymningen föll. 14 Skuggornas Gryning

15 Illamad gick ikapp Ovur och fräste till honom när han kom fram, Ovur - Sluta sjung! Det kan locka hit banditer! Vem vet vilka som håller till i den här skogen numera när imperiets soldater inte längre upprätthåller ordningen? Ovur slutade sjunga som om han verkligen reflekterade över sin patrons fråga, men valde sedan att istället komma med en fråga tillbaka till sin färdkamrat. Undra om det finns några bra krogar i Vinterhamn? Vägen verkar inte vara så använd, så man blir ju orolig över vilken sorts mjöd och öl de kan tänkas ha i en sådan här avkrok? Öl och mjöd? Är berusning det enda som det finns rum för i din lilla dvärgskalle, utbrast Illamad. Här går vi på en nästan övergiven landsväg mitt ute i ingenstans, där vi inte vet vad som kan vänta bakom nästa krök och du går och oroar dig över vilken öl de kan tänkas ha på värdshuset i Vinterhamn. Må gudarna skydda mig från törstiga dvärgar i framtiden Där tar ni fel bäste herr Illamad. Ovur är skarpare än så. Ovur har under en längre tid noterat endel underliga fotspår här på vägen, svarade Ovur, demonstrativt med näsan i vädret som om han vore högst förolämpad. Fotspår! Från vadå och vem? Varför har du inte sagt något? formligen skrek Illamad och började se sig vilt runt omkring, som om banditer och rövare kunde tänkas ligga på lur bakom varje trädstam i närheten. Se här, sa Ovur och tog upp en pinne som han pekade på marken med. Någon har gått här. Kan du se? Det är konstiga fotspår. Inga som jag känner igen sedan tidigare. Det ser nästan ut som små kloliknande ödlefötter som hade sprungit upp och nedför vägen här, sa Ovur eftertänksamt. Jag ville inte säga något till dig förrän jag var säker på vad det var. Illamad tog sig tid att studera marken där Ovur hade pekat. Ja, det ser faktiskt ut som små ödlefötter. Låt oss skynda oss här ifrån! Ovur bara log och dunkade Illamad i ryggen. Nej ta det lungt, bäste Illamad. Du är i trygga händer. Du har ju Ovur Dvärgakämpen vid din sida. Du har inget att frukta. Skuggornas Gryning 15

16 Inget att frukta! Du måste skämta. Du är ju knappt nykter! Hur kunde jag vara så dum att jag anlitade en försupen dvärg som mitt enda resskydd. Illamad himlad med ögonen. Ovur slog sig för bröstet så att det klang till mot hans tjocka dvärgrustning. Du behöver inte vara orolig för några små klor. Klor är väl inte så farligt när man har den ordentlig rustning. Jag ska skydda dig min väna lille vän. Vad ska du med den där rustningen till? Det hjälper väl inte mig? Jag har betalat dig för att skydda mig inte dig själv. Jag trodde jag var feg men det är du som går omkring i den där förväxta plåtburken, fnös Illamad mot den dvärgen. HA! En riktig krigare behöver en riktig rusting! En rustning har inget med mod att göra. Jag har mod och styrka så det blir över till dig också bäste Illamad. Frukta inte. Illamad bara muttrade till svar. Jag hoppas att det är en riktig krigare jag har betalat dyra pengar för... Det kan du ge dig på, svarade Ovur högt och slet fram sin stora hammare. Med denna ska jag krossa alla som hotar oss! Därefter började Ovur svinga vilt omkring sig så att Illamad fick hoppa undan för att inte själv få den i huvudet. Jösses... Ingen kommer att stå upp mot Ovur Monsterbane, deklarerade Ovur med myndig stämma och hötte mot den kringliggande skogen som om han skulle kunna skrämma upp något troll från de tilltagande skuggorna som hade samlats under trädens tjocka lövverk. Har du verkligen dödat monster!?!, undrade nu Illamad oroligt. Dvärgen valde att inte svara på frågan utan stövlade istället vidare längsmed vägen, in bland träden, muttrandes, Usch, nu fick jag lite lätt huvudvärk av all exceris. Finns det verkligen ingen krog i närheten. Ett stop mjöd skulle verkligen inte skada. Man blir törstig av att skydda dig hela tiden. De fortsatte vidare längsmed vägen, nu mer alerta och vaksamma än tidigare, oavsett vad än Ovur hävdade. Skymningen hade börjat lägga sig och skogen runt omkring fylldes av långa skuggor. Plötsligt hörde de gälla skrik från några stenbumlingar vid sidan av vägen. 16 Skuggornas Gryning

17 Hjälp!, skrek Illamad och såg sig förskräckt omkring samtidigt som han backade bakåt. Små drakliknande varelser med djupa mörkröda fjäll rusade skriandes upp från sina gömställen vid väg kanten. Med rader av små sylvassa tänder väste de mot sina tilltänkta byten och gick till angrepp med små tillyxade spjut i sin kloliknande händer. Ovur! Vad är det där? frågade Illamad skrämt. Försvara mig!. Vid Moradins skägg, ett gäng smådrakar. ATTACK! vrålade Ovur och slet upp sin stora hammare för att möta fienderna. Ovur!?! Är dom farliga? Ha, inte när du har mig med dig. Jag ska göra slarvsylta av dem, svarade dvärgen med hammaren dansande över huvudet. Han rusade emot de fyra analkande drakvarelserna, som dök upp från ett stenrös vid sidan av vägen. Den första svartröda drakvarelsen fick Ovurs väldiga hammare rakt över bröstet. Med ett sjukt ljud krossades bröstkorgen av Ovurs slagkraft och varelsen föll för dvärgens otyglade vrede. Ha ha! Era små ormkryp, kom till Ovur om ni vill dansa! tjöt dvärgen åt de övriga tre drakvarelserna samtidigt som han drog bak hammaren för att få till ett nytt slag. Illamad såg sig skrämt omkring. Dvärgen hade rusat fram för att möta angreppet från fyra av de små drakliknande varelserna, men han hade även fått syn på ytterligare en varelse som dök upp från ett tjockt bestånd av ormbunkar på deras vänstra sida. Illamad insåg att han inte helt kunde förlita sig på sin legosoldat. Ovur skulle inte klara av att hålla alla fienden stångna ensam. Skräcken grep om honom, men från någonstans dök ett minne upp från en av hans gamla lektioner med sin läromästare Aram. Illamad, ibland är attack det bästa försvar. Du måste lära dig att bemästra även den dödliga sidan av dina arkana krafter. Du kommer inte alltid kunna stanna här på Akademin och studera i trygghet. Förr eller senare kommer du tvingas möte värden där utanför, och den är inte alltid en säker plats. Han hörde sin mästares röst och mindes lektionen som den hade varit igår. Aram hade tvingat honom att använda sina nylärda magiska förmågor till att skapa små magiska missiler av ren energi. Effektiva och dödliga, hade Aram sagt. Då hade han känt sig väldigt obekväm Skuggornas Gryning 17

18 med att använda sin magi till att skada människor något som kändes så fel, men just nu var han glad över sin läromästares framsynthet. Illamad frambringade det lilla mod han hade inom sig och uttalade kraftordet som Aram hade lärt honom som skulle frambesvärja den magiska energin från skapelsens väv. Med några intrikata rörelser med höger hand vävde han samman de magiska energierna till ett glödande spjut av ren energi. Ett kraftig silverflammande spjut av ren magisk energi for iväg genom luften i den riktning som Illamad hade pekat ut. Den slog in i bröstet på den lilla drakliknande varelsen bredvid Ovur. Varelsen föll till marken av kraften i stöten, bröstet börjar brinna och han dog skrikande av smärta. Illamad såg det hela med en blandning av blind skräck och glädje. Det hade fungerat! Hans magi hade räddat honom. Om än bara för stunden. Han kände sig genast starkare och mer säker på sin egen förmåga. Ovur såg högst förvånad ut över Illamads bevis på magisk förmåga. Det hade du inte behövt göra Illamad, jag hade situationen under kontroll. Stå du bara där och njut av föreställningen när jag lär de här drakkrypen att dansa med en dvärg och hans hammare, skrattade han bullrande. Men de små upprättgående draködlorna var långt ifrån besegrade. De rusade upp från sina gömställen och rusade med sina små spjut fram emot Ovur för att försöka fälla den vilde dvärgen. Två av de små drakvarelserna träffade Ovur med sina spjut, men det tjocka pansaret räddade honom och lämnade honom med bara blåmärken. Bah, är det allt ni kan åstadkomma småkryp? vrålade Ovur med skägget löddrande av vrede. Förbered er på att DÖ! Det var bara tre kvar av drakvarelserna och Ovur kände sig oövervinnerlig i sitt dvärgpansar. Men då såg han hur flera drakvarelser reste sig upp från sina gömställen bakom några andra stenhögar i närheten. Ovur räknade det snabbt till tre till. Två var välbepansrade och hade fjällförsedda sköldar och korta svärd i sina klor, den tredje plockade upp en slunga och små krukor han la i den. Väsande gav de sig in i striden. Ovur såg sig vilt omkring och tog några backande steg tillbaka mot Illamad. 18 Skuggornas Gryning

19 Öh, Illamad om du har flera av de där magiska missilerna så skulle jag uppskatta det, sa Ovur motvilligt men han insåg samtidigt att deras situation hade allvarligt förvärrats. Tre drakyngel kunde han nog rå sig på, men sex det kunde bli en utmaning värd en saga. Men som svar på deras nöd så hörde de plötsligt tunga steg bakom sig. Ovur vände sig om och såg den väldiga drakkrigaren och hans halvalv vän, som de mött på den Förgyllda Mön kvällen innan, komma stormande ut från skogsdungen bakom dem, för att ge dem en hjälpande hand i striden. Den väldige drakkrigaren vrålande med sitt spjut i högsta hugg, I Arkoshias namn, Salkazar ska komma till Er undsättning och förpassa de otrogna till det eviga mörkret! Medan Salkazar rusade in för att undsätta dvärgen och hans patron så fick den ena drakvarelsen upp sin slunga och börjar snurra den ovanför huvudet. En lerkruka med en brinnande trasa fäst vid den for som en projektil iväg rakt mot Illamad. Skrikande på hjälp fick Illamad den lilla krukan med brinnande trögflytande olja över sig. Illamad försökte förgäves släcka elden genom att slå på bröstet med händerna. Hjälp mig! Jag brinner! Håll ut några sekunder, ropade halvalven Wilgeon fingrande på den glänsande silveramuletten med drakhuvudet på bröstet. Jag ska göra processen kort med de här tre. Bahamuts vrede är väckt! En glänsande stråle av skimrande ljus sköt ut från Bahamutamuletten på Wilgeons bröst. Gnistor av flammande ljus omslöt drakvarelsen bredvid Ovur och dess ögon vidgades av ren fasa och släcktes sedan lika snabbt, då han föll död till marken. Därefter rusade halvalven fram för att undstå Ovur i striden mot drakvarelserna som inte gick så bra då de små varelserna undvek hans väldiga hammare. Våga inte ducka för min hammare igen ditt drakkryp, vrålade Ovur, Du och jag tills döden skiljer oss åt, skrek han utmanande till drakvarelsen han dansade med. Må Bahamuts ljus hela dina våndor, viskade Wilgeon och sände sin tanke till den brinnande Illamad som plötsligt skimrade i drakguden Bahamuts välsignade ljus. Styrka och kraft sköljde genom Illamad vid prästens ord. Skuggornas Gryning 19

20 Samtidigt hade Salkazar slungat iväg sitt stora spjut rakt mot drakvarelserna på deras vänstra sida. Varelsen försökte förgäves höja sin fjällbeklädda sköld, men det var för sent. Spjutet slog in i bröstet på drakvarelsen som just hade klättrat upp ur det lilla gryt som tjänat som deras gömställe, men större delen av dess kraft togs upp av fjällbrynjan varelsen bar. I Bahamuts namn DÖ! vrålade Salkazar och rusade fram för att möta drakvarelsen i envig. Innan han var ända framme blåste han ut ett moln av flammande eld ur sin väldiga käft, som dränkte de små drakvarelserna i Salkazars eld. Men de båda drakvarelserna verkade vara av segare virke än sina kamrater och fortsatte upp ur sitt gryt och mötte upp Salkazar med sina små kortsvärd. De högg båda två, och Salkazar lyckades hålla tillbaka den ena med sin sköld, medan den andra dock fann en öppning på hans högra sida och drog lätt blod ur hans vad, samtidigt som den började cirkla runt honom för att försöka positionera sig i hans rygg. Illamad ignorerade smärtan från elden på hans bröst. Han mindes orden från sin läromästare. Ignorera allt omkring dig och giv dig hän åt skapelsens magi som finns överallt runt omkring dig. Stäng ute allt annat och bli ett med magin i ditt inre. Illamad stängde bort smärtimpulserna från sin kropp och fokuserade istället helt på sin magi. Inspirerad av elden mindes han en besvärjelse som Aram hade tvingat honom att memorera, som han nu var väldigt tacksam över. Han började själv kalla ned eld med maktord från svunna tider för att hjälpa den ansatta Ovur. En kolumn av flammande gyllene eld slog ned bredvid Ovur och omslöt de båda drakvarelserna som gömde sig framför stenen vid hans sida. Varelsen närmast Ovur föll skrikande till marken. Hela han brinnande likt en fyrbåk. Snart ersattes hans skrik av smärta med tystnad och spasmer, medan elden sakta förvandlade kroppen till en frövriden svart förkolnad drakgestalt i gräset. Den bortre drakvarelsen med slungan lyckades slänga sig i skydd bakom stenhögen och sveddes bara lätt av Illamads eld. Nu stod det bara en liten drakvarelse kvar, där det tidigare varit fyra. Wilgeon anföll den med sin hjälmkrossare, formad likt ett drakhuvud men det ettriga drakynglet undvek det lätt och högg istället ut mot Ovur som rispades på låret av dess spjut. 20 Skuggornas Gryning