SKATTER I VÅTT OCH TORRT

Transkript

1 SKATTER I VÅTT OCH TORRT Biologiska samlingar i Sverige Torleif Ingelög

2 Denna bok bör citeras: Ingelög, T Skatter i vått och torrt. Biologiska samlingar i Sverige. ArtDatabanken, SLU, Uppsala Torleif Ingelög Copyright för bilder och illustrationer respektive upphovsman enligt förteckning. Utgiven av ArtDatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet SLU, Uppsala ISBN Bildredaktör: Lena Eliasson Textredaktör: Mats Ottosson Språkkonsult: Annagreta Dyring Grafisk form, omslag, layout samt illustrationer (om inte annat angivits): Lena Eliasson, Grafiska Språnget, Stockholm Tryck: Lenanders Grafiska AB, Kalmar Skriften är framtagen med bidrag från Svenska artprojektet Omslagets bilder Från vänster. Framsidan: Kungsfiskare Alcedo atthis från Axel och Harald Klinckowströms samlingar. Troligen inköpt omkring 1979, foto Binge Eliasson; Huvudet av en hästnosciklid Spathodus erythrodon, foto Sven O. Kullander. Bägge kollekterna från Naturhistoriska riksmuseet. Baksidan: Gentiana Gentiana veitchiorum, Evolutionsmuseet, foto Christopher Reisborg; Sanddollar Mellita quinquies-perforata, Biologiska Museerna i Lund, foto Christoffer Fägerström; Murkla Morchella sp., Naturhistoriska riksmuseet, foto Binge Eliasson; Trilobiter Calymene, från Fröjel på Gotland, cirka 430 miljoner år gamla, Evolutionsmuseet, foto Christopher Reisborg; Larver av dykarskalbaggen Dytiscus dimidiatus från Thure Palms samling, Biologiska Museerna i Lund, foto Christoffer Fägerström; Hårblommossa Schistidium robustum, Biologiska Museerna i Lund, foto Patrik Frödén. För- och eftersättsblad: Fossila sjöliljor, Närplattan från När socken, Gotland. Originalet finns på Naturhistoriska riksmuseet och en kopia finns på Goltands Museum. Foto Binge Eliasson.

3 Per Alström svensk mästare i nya fågelarter Fåglar är den bäst undersökta gruppen av organismer i världen, ändå har de senaste decennierna i genomsnitt sex nya fågelarter per år upptäckts, de flesta av dessa i Sydamerika. I Asien har trettio nya arter hittats och det är en svensk, Per Alström, som är mannen bakom fem av dessa. Senast en svensk upptäckte en ny fågelart var på 1930-talet då Einar Lönnberg beskrev reliktmåsen Larus relictus. Att Per är vår tids svenske mästare i ämnet råder det ingen tvekan om. Redan som åttaåring fyllde Per Alström sin första anteckningsbok med fågelobservationer. Han kände redan då igen alla fågelarter som fanns i Göteborgstrakten, det hade han lärt sig alldeles på egen hand eftersom inga andra fågelskådare fanns i hans närhet till en början. Senare bildade han tillsammans med vännen Ola Lindblad Alblads ornitologiska förening vilken så småningom blev Askims fältbiologer. Det blev mycket fågelskådande i Sverige under uppväxtåren, senare också utomlands. Fågelstudier på meters höjd i Arunachal Pradesh, i nordöstligaste Indien på gränsen till Kina och Bhutan. Utrustningen består av tub- och handkikare, parabolmikrofon och digital bandspelare för inspelning samt högtalare för uppspelning. foto shashank dalvi Började som frilansornitolog Per startade sitt yrkesliv som frilansornitolog, ett ovanligt och udda yrke. Han höll föredrag, ledde exkursioner och målade fåglar. Han skrev två böcker och illustrerade den andra boken själv. Det blev han så illa tvungen till då de illustratörer han tillfrågade tyckte att det var ett alltför svårt jobb. Han startade också en resebyrå för ekoturism. Fågelskådarresorna var ett bra sätt för honom att billigt komma ut i världen. Det fanns de som tyckte att han borde ha ett riktigt yrke så han började läsa medicin. Men hans fågellängtan blev alltför svår, medicinstudierna lades på hyllan och det blev istället biologi på universitetet i Göteborg, doktorandtjänst i Uppsala och rekordsnabb avhandling om artavgränsningar och systematik hos några olika tättinggrupper. Det var Via Naturhistoriska riksmuseet (NRM) kom han 2007 till ArtDatabanken i Uppsala där han ansvarar för Dyntaxa svensk taxonomisk databas. Han är också ordförande i Kommittén för svenska djurnamn samt svensk så kallad fokalpunkt för Global Taxonomy Initiative (taxonomiskt initiativ under FN:s Biodiversitetskonvention, CBD). En dag i veckan är han dessutom fågelforskare. Från vintern 2012 till sommaren 2014 har Per fått en mycket prestigefylld gästprofessur vid Vetenskapsakademien i Peking. Den ger honom möjlighet att arbeta på heltid med taxonomi, systematik och evolution hos asiatiska fågelarter. Samtidigt får han tillfälle att samarbeta och utbyta erfarenheter med kinesiska kollegor och studenter Samlingsfolket

4 Nya arter kräver detektivarbete Ett tungt och tidsödande arbete när det gäller all beskrivning av nya arter är att utröna vad som gjorts tidigare. Ofta krävs ett enormt detektivarbete. Man vill ju inte riskera att beskriva en art som är beskriven förut, skulle man göra det blir resultatet bara ett onödigt synonymnamn. Per berättar att han börjar med att gå igenom all tänkbar litteratur, ser vilka namn som använts och hur beskrivningarna passar på hans fåglar. Därefter måste han försöka studera typexemplar av de beskrivna arter som skulle kunna vara samma som hans fåglar. I samband med en studie av den orientaliska bambusångaren Seicercus burkii, som nu visat sig vara sex arter, besökte Per alla viktiga museer i Europa, Asien och Amerika. Dessvärre var det mesta av typmaterialet borta. Samlingarna i Calcutta hade försvunnit efter en översvämning. Ett typexemplar i Tyskland förstördes under andra världskriget. Per fick skapa så kallade neotyper för två av arterna, det vill säga välja ut exemplar som motsvarar den ursprungliga beskrivningen. Det tog tolv år innan alla pusselbitar var på plats. Under dessa år hade Per gjort omfattande studier i fält på flera platser i Himalaya, Kina, Burma och Vietnam samt studier av samlingar i många olika museer. Först då kunde det anses klarlagt vilka arterna var. Seicercus burkii Seicercus omeiensis Seicercus whistleri De sex arterna på bilden betraktades tidigare som en art (orientalisk bambusångare Seicercus burkii) med utbredning från Himalaya till Kina och Vietnam. Per Alström och Urban Olsson visade, samtidigt med en tysk-kinesisk forskargrupp, att det istället handlade om sex olika arter. Fyra av dem finns på samma berg i centrala Kina, separerade i höjdled och/eller genom olika biotopval. Per och Urban beskrev en av dem som en ny art, Seicercus soror, vilken sedan av andra forskare getts det engelska namnet Alström s Warbler. De olika arterna är extremt lika till utseendet (små skillnader i till exempel teckningen på huvudet och de yttre stjärtpennorna finns dock) medan sångerna och locklätena skiljer sig tydligt. Det finns inga indikationer på att arterna någonsin parar sig över artgränserna. De två infällda huvudena visar variation hos två av arterna. Från Alström & Olsson, bilden målad av ian lewington, smärre digitala justeringar gjorda av anders rådén Seicercus tephrocephalus Seicercus valentini Seicercus soror Per Alström 4 101

5 En klassisk upptäcktsresande Bland svenska forskare och samlare är Per Alström det närmaste man kan komma forna tiders klassiska upptäcktsresande. Han har gjort långa resor i otillgängliga trakter, levt primitivt i fält, klarat stora strapatser, och hela tiden kånkat på en massa nödvändig utrustning. Han bedömer att han totalt varit bortåt fem år i fält i Asien. Det började med att han blev intresserad av nordliga, asiatiska fåglar som flyttar och ibland kan dyka upp också i vårt land, men nu är hela Asien intressant. Särskilt vill han studera svårbestämda fågelarter. Han berättar att de flesta nya arter kommer till genom att man delar upp en redan beskriven art i två eller flera arter, och han anser att man kan komma att hitta ytterligare ganska många nya arter framöver på detta sätt. Per Alström med bärare, Annapurnaområdet i Nepal Här var syftet att leta efter några sångare som lever på hög höjd i Himalaya. Men det visade sig att häckningssäsongen inte hade kommit igång ännu så fåglarna var tystlåtna och svåra att hitta. Det var bara att återvända ett annat år. foto ulrica alström Ljudet viktigt i artbestämning Per har alltid haft ett bra öra för ljud och insåg tidigt betydelsen av ljudskillnader för artbestämningen. När man arbetar med fågeltaxonomi och identifierar en fågelart har man tidigare mest gått på utseende. Numera använder man sig av en rad olika karaktärer, förutom traditionella morfologiska karaktärer som färg, form och mått även DNA, sång samt utbredning och levnadssätt. De små sångare som Per arbetar med varierar inte så mycket i utseende. Här har sång och lockläten tillsammans med DNA visat sig vara avgörande, ibland också spelbeteenden. Ett effektivt trick som Per använder sig av är att se hur fåglarna reagerar på inspelad sång. Det är ju fåglarna själva som bäst vet vad som är en artfrände. Är det artfränder jagar hanarna bort varandra men det gör inte individer av en annan art, vars honor inte heller attraheras av sången eller spelet. Det är också lättare att avgöra vad som är en art om de lever i samma område. Finns ingen geografisk kontakt kan det genast vara svårare. Kontinuerliga tidsserier värdefullt Måste man i vår moderna tid samla in exemplar av fåglarna? Jo, fågelskinn är fortfarande ovärderliga i det taxonomiska arbetet, berättar Samlingsfolket

6 Tilll vänster. Phylloscopus hainanus upptäcktes av Per Alströms kollega Urban Olsson i en skinnsamling i ett museum i Kina. Den var felaktigt bestämd till en annan art och Urban insåg direkt att det var en obeskriven art. Först under sin tredje resa till Hainan för att leta efter arten lyckades de bägge kollegorna spela in och fånga några exemplar. De kunde därefter beskriva denna nya art som bara finns i bergsskogar på ön Hainan. foto urban olsson Mekongärlan Motacilla samveasnae. Bilden visar skillnader i olika dräkter. Överst och nederst adulta hanar. De övriga fyra är honor, varav den första och tredje uppifrån är knappt ett år gamla. De andra två är minst ett år äldre. Åldersskillnaden mellan honorna kan ses på armpennornas teckning; den breda vita kanten längs med vingen hos de gamla honorna saknas hos de yngre. foto göran frisk Per. Inga enskilda samlingar är kompletta så behov av ytterligare skinn finns ofta. Även om den tid är över då man gjorde stora rutinmässiga insamlingar av fåglar har tidsserier visat sig viktiga. Det visar till exempel studierna av metaller i fjädrar (kapitel 6). I Sverige sker inte längre några större insamlingar av fåglar, även om en del fåglar, som hittas döda, tas emot av museerna. Skinnen används för vanliga morfologiska studier och för DNAprovtagning. Prover för DNA-analys tas på museimaterial genom att man skär loss en bit av fotsulan. Det går också, även om det är onödigt destruktivt, att rycka loss större fjädrar och göra analys från fjädrarnas bas. På färskt material, det vill säga på en nyligen död fågel, tas bäst en bit av bröstmuskeln för DNA-analys. Mycket vanligt är annars att fågelforskare fångar levande fåglar i nät och tar blodprover för DNAanalys. Dessa fåglar släpps omedelbart efter provtagning, vägning och mätning. Nya arter måste knytas till museisamlingar För att man ska kunna beskriva en ny art krävs det museiexemplar. När Per arbetade med den lilla ärla, mekongärlan Motacilla samveasnae, som han hittat i en mycket lokal förekomst kring Mekongfloden i Laos och Kambodja samlade han in åtta exemplar. Dessa lades i sprit och fördes till NRM i Stockholm. Här skinnlades de med fastsittande kranium, näbb och ben, och DNA-analyser gjordes. Ibland gör man också helskelett av fåglar. Pers åtta ärlor utgör typmaterial, en av dem är en så kallad holotyp och övriga paratyper. Det fanns inte något kambodjanskt museum som ansåg sig kunna härbärgera exemplaren. En paratyp finns kvar på NRM. Holotypen och fem paratyper finns i Natural History Museums fågelsamling i Tring utanför London. Detta museum har världens största biologiska samlingar. Ett exemplar finns också i American Museum of Natural History, New York. Per berättar att man genom att sprida ut exemplaren ökar tillgängligheten och samtidigt minskar risken att samtliga skulle förstöras vid en katastrof. Ett särskilt problem numera, vilket gäller alla taxonomer, är de nationella lagstiftningarna kopplade till konventionen om biologisk mångfald, CBD. I stort sett överallt i Asien krävs tillstånd för att få göra insamlingar, även av blod. Från många av de länder där Per är verksam får man inte längre föra ut DNA från insamlat material. Det gäller till exempel Indien och Kina. Man måste då samarbeta med forskare i dessa länder så att DNA-analyserna kan göras där. Det är däremot lättare att få tillstånd att föra ut resultatet, det vill säga DNAsekvenserna. När Per nu kan arbeta i Kina igen är det en sak som han ser extra mycket fram emot. Han hoppas kunna avsluta beskrivningen av en ny art som han såg första gången 1987 i centrala Kina. Inte förrän nu har han fått tillräckligt med material för att vetenskapligt kunna beskriva arten. Per Alström 4 103