Nålen i ryan. Det hände i Stockholm för inte så länge sedan. av Gunnar Ljunggren

Transkript

1 Nålen i ryan Det hände i Stockholm för inte så länge sedan av Gunnar Ljunggren Copyright Gunnar Ljunggren 2014

2 Ellen K riget närmade sig Sveriges gränser och stämningen var mer upprörd än vanligt. Några veckor tidigare hade radion meddelat att Tyskland invaderat Norge. All svensk militär låg i högsta beredskap. I synnerhet de som låg placerade vid gränsen mot Norge. Redan när Ellen öppnat ytterdörren hade hon känt att något var fel. På hatthyllan låg en militärmössa och från köket hördes en mansröst som hon inte kände igen. Utan att ta av sig kappan rusar hon in i köket. På en stol med händerna knäppta i knät sitter hennes mor och stirrar tomt framför sig. Bredvid henne står en man i uniform som lite tafatt lagt sin arm på hennes axel. Instinktivt förstår Ellen att något hänt hennes far som låg inkallad i beredskap någonstans i Sverige. Förvirrad och blyg niger hon för officeren. Talar om att hon heter Ellen Altin och är dotter i huset. Officeren tar bort sin hand från hennes mors axel och berättar att han just informerat henne om att hennes man var rapporterad saknad. Det kändes som en järnhand grep tag om Ellens hjärta. Hennes man hade han sagt, det var alltså hennes pappa han talade om. Trots att Ellen känner sig svimfärdig föreslår hon att de går in och sätter sig i vardagsrummet. Hon vill veta alla detaljer. Med ett stadigt grepp under varje arm hjälps de åt att flytta hennes mor till en fåtölj. Officeren sätter sig längst ut på soffkanten beredd att snabbt redogöra för sitt ärende och sedan ge sig av så snart det bara var möjligt. Lugnt och sakligt berättar han att den grupp hennes pappa tillhörde hade uppdrag att undersöka några tyska grupperingar vid den norska gränsen. De hade givit sig av för två veckor sedan och hade sedan dess inte hörts av. Det hade inte förekommit någon skottlossning under natten men gruppen, som bestod av fem man var fortfarande saknad.

3 Han ger Ellen ett papper med namn och telefonnummer som hon kan kontakta om hon vill ha ytterligare upplysningar. Med en korrekt honnör reser han sig, beklagar det inträffade och lämnar dem. Ytterdörren slår igen och båda sitter tysta utan att riktigt förstå vad som hänt. Ellen är den som först kommer tillbaka till verkligheten. Hon går till skåpet där hon vet att pappa brukade ha en flaska konjak stående. Slår upp en skvätt i ett dricksglas och går in till sin mor, som fortfarande sitter och stirrar framför sig med tom blick. Försiktigt sträcker Ellen fram glaset och ber henne dricka. När hon inte möter någon reaktion för hon glaset mot sin mors läppar. Med en oväntad snabb rörelse slår hon glaset ur Ellens hand. Vänder bort huvudet och sitter sedan åter helt oåtkomlig. Ellen förstår att något allvarligt håller på att hända i huvudet på sin mor. Utan att tveka letar hon fram telefonnumret till den enda läkare hon känner till. Barnläkaren som familjen brukat anlita då de behövt hjälp med Ellens öron. Om han finns kvar och om han även tar hand om vuxnas åkommor var hon osäker på. Just nu spelade det ingen roll. Signalerna går fram och det känns som en evighet innan någon svarar. Det är hans gamla sjuksköterska som svarar. Hon kommer fortfarande ihåg familjen och förstår på Ellens beskrivning att något allvarligt hänt. Om Ellen bäddar ner sin mor och framför allt ser till att hålla henne varm så skulle hon se till att doktorn kom så fort som möjligt. En halvtimme senare ringer det på dörren. Utanför står hennes snälla doktor med sin slitna doktorsväska i handen. Han tittar på Ellen över sina halva glasögon, klappar henne på kinden. Sedan han frågat hur det står till med henne går de tillsammans in till hennes mor som ligger i bäddsoffan med en yllefilt omkring sig. Doktorn hälsar och klappar henne försiktigt på handen. Ingen reaktion. Med en ficklampa lyser han henne i ögonen. Pupillerna rör sig inte. Ingen reaktion. När han frågar om han kan få lyssna på hennes hjärta flyttar hon blicken till Ellen och ser undrande ut men i övrigt ingen reaktion. Så snart han är klar med undersökningen tar han med Ellen ut i köket och förklarar att hennes mamma förmodligen hamnat i en psykos och omedelbart bör komma under specialistvård. Under tiden han kontaktar sjukhuset och kallar på en ambulans, ber han Ellen göra i ordning en necessär med saker hennes mamma kunde tänkas behöva den närmaste tiden. Ellen samlar ihop tvål, tandborste, ett rent nattlinne och en del annat i en liten väska. Hon tackar doktorn. Följer sedan efter ambulansmännen till den väntande ambulansen och följer med till sjukhuset. Innanför dörrarna till ambulansintaget kommer en bastant sjuksköterska dem till mötes. Hon säger åt ambulansmännen att lyfta över patienten till en rullstol och utan att ägna en blick åt Ellen kör hon iväg med hennes mor. Ellen tycker sköterskan ser sträng ut i sitt vita förkläde, den lilla vita

4 mössan med vit rosett under hakan. Hon följer efter på behörigt avstånd för att se vart de tar vägen. De stannar utanför en dörr bakom vars matta glasskiva Ellen anar människor som rör sig. Hit får Ellen följa med, men inte längre. Patienten ska badas och skrivas in. Ellen får en blankett att fylla i med både sitt eget och sin mors namn, adress och telefonnummer sedan blir hon tillsagd att åka hem. De skulle ringa henne senare och informera om hennes mors tillstånd och vilken vidare behandling som kunde behövas. Först när Ellen kommer hem och slår sig ner vid köksbordet börjar hon inse vad som hänt och vad framtiden skulle kräva av henne. Konstigt nog kom inga tårar. Tyskland hade invaderat Norge. Ellen lyssnar till nyheterna om invasionen och tänker på sin far. Han var försvunnen och hennes mor på sjukhus. Av läkaren hade hon fått veta att de skulle behålla hennes mor en lång tid framöver. Det skulle dröja länge innan hon fick komma hem igen. Familjen var splittrad. Ellen kände sig ensam och övergiven. För att de skulle kunna bo kvar i lägenheten på Roslagsgatan hade Ellens mor sytt klänningar, blusar, dräkter och kappor till kvinnor, som hon i dystra stunder brukade kalla gottställtarkärringarna. Fruar till gulachbaroner som drog nytta av kristider och gjorde sig förmögenheter på svartabörsaffärer. Var pengarna kom ifrån ville hon inte veta. Huvudsaken var att fruarna betalade för sig. Nu var det alltså Ellen som skulle se till att de hade råd att bo kvar i lägenheten. Även om hon inte var lika snabb som sin mor så var hon också duktig på att lägga ut mönster, klippa till tyger och sy. Efter en sträng vinter kom äntligen våren. Trots ständiga rapporter från kriget som närmade sig Sveriges gränser flöt livet i Stockholm nästan som vanligt. Ellen hade lyckats behålla fler av sin mors tidigare kunder. Tack vare sin envishet och energi lyckades hon få ihop tillräckligt med pengar för klara sig själv. Nu var hon på väg att lämna en ny vårkappa till en kund på Strandvägen. En av gottställtartanterna som hon tyckte hjärtligt illa om. Första gången hon varit där hade hon, ovetande om hur fel det var, gått in genom den stora porten och ringt på vid huvudentrén. Ett grovt misstag. Om hon var läskunnig så satt det en skylt i porten. Bud hänvisas till köksingången. Hon borde förstått att köksingången var till för sådana som henne. Sådana som henne? Ellen hade inte förstått vad tanten sagt. Hur var sådana som henne? Tydligen var det skillnad på folk och folk. Skillnaden mellan Strandvägen och Roslagsgatan var stor.

5 På Roslagsgatan var nästan alla snälla. Där fanns inga köksingångar. Där fanns portvakten fru Björk. Hon var som en andra mamma för Ellen. Där fanns fru Eklund i mjölkaffären som brukat rufsa om henne i håret och kallat henne lilla trollunge när hon var yngre. Om än motvilligt använder hon nu köksuppgången. Hon går upp för de smala trapporna och ringer på. Istället för den snorkiga tanten öppnas dörren av ett om möjligt ännu snorkigare hembiträde i hennes egen ålder. Hon ger Ellen ett syrligt leende, tar emot paketet och stänger dörren med en smäll utan att ens säga tack. Ellen kunde inte bestämma vilket som var värst. Snorkiga gottställtartanter eller snorkiga hembiträden. På väg till den snorkiga tanten hade Ellen avundsjukt sett några lunchlediga kontorsflickor sitta på trappan utanför Dramaten och vända näsan mot solen. Nu skulle hon också ta en paus. Hon sätter sig sig på Dramatentrappan. Vårsolen värmde. Hon lutar sig mot en av pelarna, sluter ögonen och drömmer om vårarna vid kolonilotten i Liljansskogen. Där hon tillsammans med mamma och pappa planterat blommor, satt grönsaker och potatis. Hon drömmer om hur de suttit utanför det lilla huset med bullar och kaffe i en termos. Mamma och pappa. Det knyter sig i bröstet när hon tänker på dem. Ett moln skymmer solen.

6 Bertil H edvig Eleonora skola i hörnet av Skeppargatan och Linnégatan var för Bertil en skräckborg dit han en gång i veckan tvingades gå för att lära sig spela piano. Det var inte för att han hade för avsikt att bli pianist. Det var för att tillfredsställa sin mor som ansåg att det hörde till en god uppfostran att kunna spela. Nu hängde hans regnvåta vindtygsjacka tillsammans med de andra barnens fuktiga ytterkläder i god ordning på sina krokar utanför lektionssalen. Det luktade blött ylle. Smutsgula lampglober hänger ner från taket och sprider sitt bleka sken över korridoren där Bertil och hans kamrater med svettiga händer står och tummar på samma bok. Boken med svarta och vita pianotangenter på omslaget. Några av barnen stod kanske där av fri vilja andra dittvingade av sina föräldrar. Bertil tillhörde den senare sorten. Mittemot den stängda dörren till lektionssalen och det förhatliga pianot står höga skåp där uppstoppade djur bakom glasdörrar står med kalla rovdjursögon stirrande ner på barnen. Dörren till skolsalen öppnas och barnen släpps in. Utan att våga säga ett knyst sätter de sig i skolbänkarna och väntar på sin tur. Damen som ser som sin livsuppgift att lära barn spela piano, slår sig ner på pallen vid det svarta pianot. Fäller upp locket och spelar upp några avancerade skalor för att visa barnen hur det kan låta om man bara övar riktigt flitigt. Inte nog med att Bertil tycker att hon ser ut som en häxa med sitt stålgrå hår kammat i en spikrak

7 mittbena avslutat med en knut i nacken, han tycker också att hon låter som en häxa. - Varsågod kom hier. Med isblå ögon under buskiga ögonbryn övervakar hon en liten flicka i rutig hängselkjol som gör sig beredd att spela upp sin pianoläxa. - Ta, ta, tavateve, ta, ta, häxan slår takten med en bambusticka, medan flickans små fingrarna tragglar igenom spelläxan utan att missa en enda ton. - Gut. - Nästa bitte. Bertil svettas. Snart var det hans tur. Den lilla taktpinnen trummar obarmhärtigt takten mot pianot medan en liten gosse med vattenkammat hår spelar igenom sin läxa. Ta, ta, tavateve, ta, ta... Tonerna flyter som ett rinnande vatten. - Micke gut. - Nästa bitte. Bertil reser sig och går långsamt fram till pianot. Omständligt, som om han hoppats på att ett under skulle ske och att allt bara var en ond dröm viker han upp sin notbok och letar fram spelläxan. Noterna hoppar som en loppcirkus framför ögonen på honom och händerna darrar. Tveksamt söker han sig fram för att hitta rätt tangent. Stakar sig. Börjar om från början. Snärten av taktpinnen som viner över Bertils fingrar svider. - Du spelar som en elefant, kraxar den gamla draken. - Gå veck! Några flickor bakom Bertil som fortfarande väntar på sin tur fnittrar nervöst när han med tårar i ögonen lämnar pianosalen. Med tunga steg går Bertil ner för de slitna marmortrapporna. Lämnar skolan med den förhatliga pianosalen. Året är Bertil är 11 år. Hans självförtroende är knäckt. Bertil bor med sin mamma och pappa på Nybergsgatan, en liten gatstump mellan Linnégatan och Kommendörsgatan alldeles intill den förhatliga skolan. Vem Nyberg var som givit gatan dess namn vet man inte. Någon hade sagt att gatan var uppkallad efter fru Nyberg. Ett beskäftigt fruntimmer som till sin man lär ha sagt - Du är lycklig du Nyberg som ingenting begriper.

8 Bertils pappa var nog lite lik herr Nyberg och Bertils mamma minst lika beskäftig som fru Nyberg en gång i tiden varit. Det var hon som bestämde i hemmet. Ursprungligen kom hon från en liten by strax utanför Flen. När hon som den unga fröken Märta Andersson kom till Stockholm hade hon tjänat som hembiträde åt en läkarfamilj på Lidingö. Det var där hon fått en inblick i den s.k. fina världen. Efter att fröken Andersson gift sig med avdelningschef Ragnar Pettersson, Bertils pappa, och blivit hemmafru fick man aldrig tala om hennes tidigare liv. Man fick heller aldrig nämna att hennes man, avdelningschefen, var chef för postavdelningen som delade ut ankommande post i Televerkets stora byggnad vid Brunkebergstorg. Som hustru till en avdelningschef dög det inte heller med att heta Andersson eller Pettersson. Hon bestämde att familjen istället skulle ta sig namnet Båvenvik eftersom hennes barndomshem en gång legat vid en vik av sjön Båven. För att leva upp till vad hon ansåg vara klass hade hon inrett hemmet med stilmöbler från SPAK Epokernas varuhus. Nytillverkade möbler i antik stil. Hon var dessutom mycket noga med att hemmet alltid skulle hållas fläckfritt. Ingenting fick förstöra den oklanderliga ytan. Det var med sorg hon fick konstatera att Bertils intresse för pianospel eller studier över huvud taget inte blev som hon drömt om. Till sin mors stora sorg hade Bertil istället två andra intressen i livet. Jazzmusik och flickor. En kombination hans mor absolut inte kunde förlika sig med. Det var med nöd och näppe Bertil 1945 lyckades avlägga realexamen. Trots att två år har gått sen Bertil slutat skolan och trots föräldrarnas ständiga påpekanden om att det skulle gå illa för honom om han inte snart skaffade sig ett fast arbete, hade han fortfarande inte ansträngt sig särskilt mycket för att hitta något. Han hade nöjt sig med extrajobb lite då och då för att dryga ut de pengar han trots allt fortfarande fick från sina föräldrar. Extrajobbet på bensinmacken var visserligen ganska smutsigt, men hälsade han artigt på kunderna kollade olja och vatten medan man tankade och dessutom putsade rutorna gav det alltid tips. Vid dagens slut kunde han vara miljonär i tjugofemöringar. Under vinterhalvåret slukade jazzklubbarna i Gamla Stan och Nalen alla pengar. Under sommaren Skansens moderna dansbana och Björknäspaviljongen. Att han hade framgång hos flickor kunde han tacka två tanter för. Den ena var den snälla tant Engström på tvättinrättningen där han varit springgrabb för flera år sedan. Hon såg fortfarande till att hans skjortor var vitare och mer valstrukna än någon av hans kompisars. Den andra han kunde tacka var Majken Liljegren. I hennes dansskola hade han lärt sig både vals, tango och foxtrot vilket gjorde att flickorna tävlade om att bli uppbjudna. Livet utanför hemmets väggar lekte.

9 Sommarkvällen är ljummen S juans spårvagn skramlar fram över Djurgårdsbron på väg mot Skansen och Gröna Lund. Tillsammans med andra ungdomar står de tätt tryckta intill varandra på främre plattformen. Ellens alltid glada och spralliga väninna Karin hade äntligen fått bort Ellen från symaskinen. Det vara hög tid för Ellen att komma ut och roa sig. Hon måste släppa de dystra tankar på mamma och pappa. Spårvagnen pinglar och gör en tvär inbromsning. En ung man i bländande vit skjorta tappar balansen slår armarna runt Ellen och råkar trampa på hennes fot. Han ger henne ett varmt leende och ber om ursäkt. Deras ögon möts och Ellen ler generat tillbaka. Utan att tänka sig för mumlar hon, det gjorde ingenting det var bara trevligt. Bertil känner att han blir på ett strålande festhumör. Flickan han trampat på hade vackra ögon och hon hade givit honom ett varmt leende. Normalt skulle han aldrig tilltala en främmande flicka på stan, i synnerhet inte en som var några år äldre, men nu frågar han glatt flickorna vart de var på väg. Karin som sett hur Ellen rodnat vänder sig mot Bertil. Ruskar om sitt blonda hår, knycker på nacken och undrar vad han hade med det att göra. Men ville han nödvändigtvis veta, så var de på väg till Skansens dansbana och var inte intresserade av att få sällskap dit. Ellen rodnar ännu mer. Bertil ångrar direkt att han varit så frispråkig och kliver av redan vid Lejonslätten. Festhumöret var som bortblåst. Istället för att gå till Skansens stora entré knegar han upp för backen och går in genom Hasselbacksporten. Kränkt av att ha blivit så bryskt avsnoppad fortsätter han genom de gamla kvarteren upp mot Solliden. Han sätter sig på en bänk, tänder en cigarett och tittar ut över Strömmen. Nerifrån Gröna Lund blinkar ljusen och förtjusta skrik hörs från berg-och-dalbanan. Trots att det var en helt underbar sommarkväll ville inte festhumöret komma tillbaka. Hur han än försökte tänka på något annat kunde han inte glömma blicken han fått av flickan som han trampat på tårna. Det fick bära eller brista, kanske hade han gjort bort sig, men han skulle i alla fall leta rätt på henne och bjuda upp. Han skickar iväg fimpen och till tonerna från Tore Ehrlings storband går han ner för trapporna mot dansbanan. Storbandsjazz och dansmusik i en härlig blandning ger honom mod. Han köper några danspolletter i den gröna kiosken och börjar sedan leta. Folk stod som packade sillar framför den täckta dansbanan. Att hitta någon i det folkhavet skulle inte bli lätt, men under det stora eken mitt för dansbanan får han syn på den lilla ljusa, hon med det lockiga håret. Bredvid henne stod hon. Hon som rodnat när han bad om ursäkt. Rädd att förlora dem ur sikte tränger sig Bertil fram mot trädet. Han ställer sig strax bakom flickorna för att avvakta till orkestern spelar något som passar. Något lagom lugnt och fint.

10 Nu! Glenn Millers In the mood. Några djupa andetag så går han fram och med en lätt bugning bjuder han upp. Utan att märka vem som bjöd upp tackar Ellen ja och ger sin handväska till Karin. Tillsammans går de genom spärrarna och ställer sig mitt på dansgolvet. Då först känner hon igen honom. Hon vet inte vad hon ska säga eller göra. Ingen av dem kommer på något att prata om. Minuterna innan orkestern börjar spela känns långa som evigheter. Bertil känner sin egen puls dunka i tinningarna och vågar inte se in i hennes lite sorgsna bruna ögonen. Ellen är helt koncentrerad på att komma ihåg hur man gör när man dansar. Äntligen började musiken. Bertil lägger sin arm om Ellens midja och noterar att hon har en fylligare och mer mogen kropp än de jämnåriga och yngre flickor han annars brukar dansa med. Hennes hand är varm men torr och han förvånas över att den är så kraftig. Ellen känner paniken växa när de tar de första stegen ut på dansgolvet. Det var ju evigheter sen hon senast var ute och dansade. Tänk om hon glömt bort hur man gör när man dansar? Men när Bertil med ett bestämt tag runt hennes midja för henne ut över dansgolvet släpper all nervositet. Hon sluter ögonen och låter sig för en stund föras bort från verkligheten. Varm och lite yr för Bertil henne efter dansen tillbaka till Karin. Han bugar artigt och tackar för dansen innan han försvinner i mängden. Ellen får tillbaka sin handväska. Fortfarande lite andfådd berättar hon med tindrande ögon hur hon först drabbas av panik men hur han sedan så lätt och bestämt fört henne över dansgolvet. Till slut hade hon bara svävat. Aldrig hade hon dansat bättre. Även om både Ellen och Karin under kvällen blir uppbjudna av många unga män söker Ellens blick efter han med den bländvita skjortan. Själv står Bertil så till att han hela tiden har full koll på Ellen utan att själv bli sedd. Sista dansen innan orkestern tar paus, dyker han upp från ingenstans och bjuder upp henne igen. Ellen blir så överraskad att hon niger och i stället för att säga tack säger hon - Ellen Altin. Karin bara stirrar på henne. Vad sa hon? Hade hon fått fnatt? Utan att märka sitt misstag tar Ellen honom under armen och går mot dansbanan. Åter en Glenn Miller-låt, Perfidia. Långsamt svävar de ut över dansgolvet. Utan att behöva tänka följer hon honom som en älva. Försiktigt lutar hon sitt huvud mot hans axel. Hon döljer ett leende när hon tänker att han doftar nymanglade lakan. Hon sluter ögonen och hoppas att musiken aldrig ska ta slut. Det blir emellertid ett abrupt uppvaknande när kapellmästaren annonserar paus innan den sista delen av danskvällen tar sin början. På väg ut från dansgolvet föreslår Ellen att de hämtar hennes väninna och tillsammans går upp till Solliden för att dricka en läsk i pausen. Bertils hjärta slår en volt i bröstet. Efter avspisningen han fått på spårvagnen hade han aldrig vågat föreslå något sådant. En stund senare sitter de på bänkarna

11 framför Solliden med varsin läsk i handen och tittar ut över Stockholms ström. Gatljusen från Stadsgården och Skeppsbron glittrar i det svarta vattnet och Stomatolskylten ovanför Slussen rör sig bakom Katarinahissens svarta siluett. Nu var det Karins tur att be om ursäkt för att hon snäst av honom på spårvagnen. När Bertil, precis som Ellen svarat på spårvagnen, säger - Det gjorde ingenting det var bara trevligt. Alla tre brister ut i skratt. Isen var bruten. Orkestern börjar spela igen. Med en flicka under varje arm går Bertil tillbaka till dansbanan. Resten av kvällen dansar han omväxlande med Karin och Ellen. När de så småningom nöjda och trötta efter en lång kväll lämnar Skansen byter Bertil och Ellen telefonnummer med varandra och kommer överens om att snart träffas igen. Flickorna kliver på spårvagnen och vinkar glatt farväl. Medan Bertil bestämmer sig för att promenera hem. Han behöver få ordning på sina tankar. Med händerna djupt nedstuckna i fickorna flanerar han sakta in mot stan. Sommarnatten är ljummen. Det doftar gott från vedtravarna som fortfarande ligger kvar längs Strandvägen. Bertil hade viss erfarenhet av flickor men absolut ingen av flickor som var äldre än honom själv. Samtidigt som han känt sig lite underlägsen för att han var yngre än Ellen hade det ändå känts som om hon lutat sig mot honom för att få del av hans trygghet när de glidit fram över dansgolvet. När han så småningom kryper ner i sängen lägger han lappen med Ellens telefonnummer under kudden. Han ligger länge och tänker på de vackra bruna ögonen innan han med ett leende på läpparna faller i sömn. Vid Stureplan tar Ellen farväl av Karin och kliver av spårvagnen. Hon vill promenera den sista biten hem. Spårvagnen rullar vidare och Karin ser med ett leende hur Ellen tankfullt vandrar Birger Jarlsgatan bort mot Roslagatan. Precis som Bertil behövde Ellen få vara för sig själv och reda ut kvällens händelser innan hon var tillbaka i vardagen igen. Vid Jarlaplan sätter hon sig på en bänk för att kunna tänka bättre. Om Bertil inte hade mycket erfarenhet av lite äldre flickor, så hade Ellen trots sina 22 år, knappast någon erfarenhet av pojkar över huvud taget. Hennes erfarenheter av pojkar inskränkte sig till de som dragit i hennes flätor i folkskolan och senare de som på skoldanser dragit in henne i något mörkt hörn och försökt klämma henne på brösten. Pojken med de snälla ögonen och den vita skjortan som hon dansat med hela kvällen var annorlunda. Trots att han var lång och kraftig var han förmodligen yngre än henne men där fanns något hos honom som fick henne att känna sig lycklig. Något ömt och något tryggt. Han hade fått henne att känna sig som balens drottning. Men vad var det egentligen hon kände? Ville hon träffa honom igen eller var det bara den ljumma sommarkvällen som gjort henne svag? Hon tar upp den lilla papperslappen ur handväskan och läser.

12 Bertil telefon Nej, ingen pojke skulle få trassla till livet för henne. Det var redan nog trassligt. Beslutsamt skrynklar hon ihop lappen och kastar den innan hon med bestämda steg ger sig av den sista biten hem. När hon stänger ytterdörren bakom sig sitter ensamheten som ett tyst spöke och väntar på henne. Hela huset är tyst och mörkt och det enda som hörs är någon i våningen ovanför som spolar i toaletten. Hon går ut i köket, fyller ett glas med kallt vatten och sätter sig ner vid köksbordet. Då kom tårarna. Utan förvarning trillar de ner efter hennes kinder. Tårarna för pappa som är försvunnen. Tårarna för mamma som inte längre känner igen henne. Äntligen fick hon gråta. Tårarna rinner, snoret rinner. Hon letar rätt på en näsduk, snyter sig men fortsätter att gråta. Det kändes skönt. När gråten så småningom tar slut kändes allt mycket bättre. Även om huvudet värkte så kände hon sig konstigt nog stark. Varför skulle hon bara tänka på allt som var trassligt och tråkigt? Några timmar tidigare hade hon ju dansat och skrattat. Träffat en pojke och haft en en helt underbar kväll. Utan att tänka vidare kastar hon på sig kappan. Rusar ner för trapporna och tillbaka till bänken vid Jarlaplan. Den lilla hopskrynklade papperslappen låg kvar och lyste vit under gatlyktan som om den visste att hon skulle komma tillbaka. Ömt skrynklar hon upp lappen och läser namnet en gång till, Bertil. Bertil fick det bli. När hon går till sängs lägger hon lappen under kudden. Somnar och känner sig inte lika ensam längre.

13 En prickig blus K riget var över. Alla kunde åter köpa kaffe, smör, socker och mycket annat som tidigare varit ransonerat. Svartabörsaffärerna gick sämre. Många gulaschbaroner hade fått lägga ner sin verksamhet. De flesta hade emellertid redan grundat sina förmögenheter så damerna som Ellens mamma kallat gottställtarkärringarna var fortfarande hennes kunder. Nu sydde hon inte bara kläder av de mönster kunderna kom med. Hon hade så smått börjat rita egna modeller. Bertils föräldrar hade definitivt tröttnat på att underhålla sin son som nu fyllt arton år. Utan att direkt anstränga sig hade han fått jobb hos en stor importfirma. Nu hade han ordnade arbetstider. Åtta till fem. Ellen och Bertil träffades regelbundet hela sommaren. Dels åkte de ut till Skansens dansbana där de träffats första gången. Åkte de inte till Skansen tog de bussen från Borgmästargatan för att dansa på Björknäspaviljongen ute på Värmdö. Hittills hade de alltid träffats på stan innan de fortsatt till något dansställe. När kvällen var slut skildes de åt för att gå hem var och en till sitt. Att bjuda hem Ellen till Nybergsgatan var otänkbart. Bertil visste att Ellen bodde ensam och hade vid några tillfällen föreslagit att de skulle gå hem till henne men varje gång hade hon svarat undvikande. Så snart han frågat något om hennes privatliv skojade hon alltid bort det. Det var något hon inte ville tala om just då. En annan gång kanske. Skansens dansbana är stängd för säsongen. Gröna Lund ligger tyst och övergiven, karusellerna har stannat. Djurgården var reserverad för helgflanörer. Det var Ellen som bestämt att de skulle träffas vid Djurgårdsbron för att ta en höstpromenad. Hittills hade de bara träffats för att gå ut och dansa. Nu kände hon att det var tid för att ta ett avgörande steg. Hon ville känna efter vad hon egentligen kände för Bertil. Kändes allt rätt skulle hon berätta för honom om sitt liv. Orkade han lyssna och fortfarande ville träffa henne skulle hon föreslå att de efter promenaden gick hem till henne. För första gången i sitt liv skulle hon förföra en man och äntligen göra det hon så länge drömt om. Allt var noga förberett. Istället för att sätta på sig någon av sina vanliga tröjor hade hon sytt en blus i prickigt tyg, betydligt mer urringad än något hon i vanliga fall brukade bära. Faktiskt riktigt utmanande. Bertil hade blivit förvånad när hon istället för att de på lördagen skulle gå ut och dansa föreslagit att de skulle träffas och ta en promenad på Djurgården. Vad ville hon? Var det kanske ett värdigt sätt att göra ett slut på deras förhållande? Eller skulle hon kanske berätta något han så många gånger frågat henne om?

14 Fulla av förväntningar vandrar de hand i hand ut under ekarna på Djurgården. Det är en av de höstdagar som man egentligen bara ser på vykort. Trädens blad skiftade från klargult till rött. Solens strålar värmde fortfarande och marken doftade fuktig jord. Ute vid Biskopsudden sätter de sig på en bänk i den lilla gula paviljongen. De sitter tysta och ser ut över vattnet som känns märkvärdigt blått. Kanske berodde det på den molnfria himlen som ville spegla sig och göra sig extra vacker för det unga paret på bänken? Utanför Saltsjökvarns gamla tegelbyggnad möts två Vaxholmsbåtar. De hesa ångvisslorna blåser vit ånga när de hälsar på varandra. Ellen kände att nu var den rätta stunden för ett förtroligt samtal. Utan att riktigt veta hur hon ska börja, knäpper hon upp kappan, lägger upp fötterna på bänken och lutar sig mot Bertil. Med blicken ut över det glittrande vattnet börjar hon sin berättelse. Berättelsen om pappa som försvunnit under kriget efter ett uppdrag vid norska gränsen. Om mamma som efter beskedet om försvinnandet gått in i någon sorts chocktillstånd och var intagen på Långbro sjukhus, innesluten i sin egen värld och onåbar för Ellen. För första gången berättar hon om den lilla lägenheten där hon bor och försörjer sig genom att sy klänningar och andra kläder åt välbeställda damer. Bertil sitter stilla och lyssnar andäktigt till Ellens historia utan att våga avbryta. När hon till slut tystnar lägger han varligt båda sina händer kring hennes huvud. Vänder det mot sig. Med tårar i ögonen lutar han sig fram och kysser henne ömt. Kyssen smakade salt. Ellen gömmer ansiktet i hans mjuka tröja och kramar honom hårt. De sitter helt stilla och låter känslorna sjunka in i medvetandet. En fiskmås skrik får dem att sakta lösgöra sig från omfamningen. Leende ser de på varandra med rödgråtna ögon. Ellen känner att hon haft rätt. Det hade varit den rätta stunden att berätta sanningen. Arm i arm promenerar de tillbaka in mot stan. När Ellen föreslår att de kan gå hem till henne och dricka en kopp kaffe, vet Bertil inte vad han ska svara. Han bara ler och klämmer till lite med armen. Vid Karlavägen går de in på Tössebageriet och köper två mazariner. När Bertil så småningom öppnar den tunga porten på Roslagsgatan känner han tydligt hur hjärtat slår och hur det bultar i tinningarna. Huset var inte helt olikt det han själv bodde i även om det var betydligt enklare och ganska illa medfaret. Färgen på väggarna hade lossnat på sina ställen. Ett av de blyinfattade fönstren mot gården hade ersatts med en masoniteskiva. Tyst följer han efter Ellen upp för de slitna trapporna. Ellen öppnar dörren, tänder lampan i den mörka hallen och ber honom stiga in. Lite osäker hänger han av sig ytterkläderna och följer efter Ellen in i köket. Sedan hon blivit ensam och insett att det skulle dröja innan hennes mamma kom hem igen hade hon gjort om en del i lägenheten. Hon hade köpt nya gardiner till både rummet och köket. Satt upp ett draperi för den lilla sovalkoven och gjort hela vardagsrummet till sin syatelje. Själv tyckte hon att den lilla lägenheten börjat se riktigt hemtrevlig ut. Plötsligt känner sig Ellen osäker. Hade hon haft för bråttom? Ingen man förutom hennes pappa hade tidigare satt sin fot innanför dörrarna.

15 Utan att med en min röja sina tvivel ber hon Bertil sätta sig på soffan vid köksbordet medan hon sätter på kaffet. Ellen lägger en rutig duk på bordet och ställer fram mormors kaffekoppar och lägger upp mazarinerna på en glasassiett. Snart sprider sig en hemtrevlig doft av kaffe i den lilla lägenheten och Ellen känner sig lugnare. Under tiden de de dricker kaffe och äter mazariner berättar Ellen lite mer om sig själv. Sin barndom, vilken skola hon gått i och vad hon hittills gjort för att försörja sig och sin mamma. Bertil skäms när han tänker på hur han har haft det. Hur han struntat i skolan. Hur han struntat i att söka arbete. Hur hans föräldrar hjälpt honom med pengar utan att ens få ett tack. Under tiden Ellen pratar försöker Bertil undvika att stirra på Ellens urringade blus. Han lyssnar uppmärksamt trots att tankarna far iväg på annat håll. Det började skymma. Till sin glädje hade Ellen lagt märke till hur Bertils blick då och då sökt sig till hennes urringning. Hon tar fram och tänder några stearinljus som blivit kvar sen i julas. I kväll skulle det ske. I vardagsrummet står resegrammofonen hon brukade lyssna på medan hon sydde. Till synes utan baktankar sätter hon på Star Dust med Benny Goodman. Den låg redan färdig på skivtallriken. Bertil bugar artigt och bjuder upp. Ellen niger och till Benny Goodmans mjuka klarinettoner glider de ut på golvet. Som av en händelse råkar Ellen snubbla när de passerar sovalkoven och de faller mjukt ner i sängen. Sängen där Ellen ensam under många och långa nätter drömt att ha någon bredvid sig att hålla om. Hon lägger sin arm runt Bertils höft och trycker honom intill sig. Försiktigt kysser de varandra. Bertil som aldrig tidigare legat i en säng med en flicka även om han många gånger drömt om att göra det känner hur det spänner i byxorna. För att Ellen inte skulle förstå hur det var fatt flyttar han sig lite åt sidan. Han vill inte skrämma bort henne nu när de hade det så skönt. Ellen är emellertid inte dummare än att hon förstår varför han flyttat sig. Hon hade aldrig tidigare legat med någon men hon har bestämt sig att i kväll skulle det ske. För första gången. Hon var förberedd. I otaliga kärleksnoveller hade hon läst hur det skulle gå till. Hon hade till och med läst valda stycken ur Lady Chatterleys älskare så när Bertil flyttar sig flyttar hon efter tills hon känner hur hård han är. Lugnt knäpper hon upp några knappar i den prickiga blusen och lägger hans hand över sitt ena bröst samtidigt som hon mjukt trycker sitt underliv mot honom. Pulsen dunkar i Bertils öron. Han förstår vad som är på väg att hända. Ellens tunga söker sig in i hans mun och han besvarar hennes kyss. Sedan går allt fort. Hon hjälper Bertil att ta av henne blusen och behån. När hon sedan drar ner Bertils huvud mot sina fylliga bröst med de rosa bröstvårtorna blir det för mycket för Bertil. Det rycker till i hans underliv. Det går en stöt genom kroppen, utan att han kan göra någonting åt det, lämnar en varm blöt ström en mörk fläck på hans byxor. Ellen ler och försäkrar honom att det inte gör någonting. Istället drar hon av honom både byxor och kalsonger. Snart ligger de båda nakna bredvid varandra. Bertil känner sig lugn och avslappnad men med en mjuk hand får Ellen honom hård igen. Försiktigt sätter hon sig grensle över

16 honom och han glider sakta in i henne. Från väninnor hade Ellen hört att det skulle göra ont första gången men hon fylls bara av en varm skön känsla. Utan att tänka på följderna börjar hon röra sig. Först upp och ner sedan åt sidorna. Den varma sköna känslan förbyts mot vågor av vällust som bara blir djupare och djupare och när hon inte längre kan hålla tillbaka ett skri av vällust möts hon av en stöt och ett långt utdraget stön från Bertil. Svettiga och andfådda sjunker de ihop och lägger sig på rygg bredvid varandra. Först när de lugnat ner sig inser de vad de gjort. Nu hade det hänt, det som inte fick hända. Inga skydd i världen kunde längre hjälpa. Men de hade båda upplevt något som de i sin vildaste fantasi aldrig kunnat drömma om. Det som de gjort var redan gjort så nu kunde de ju lika gärna fortsätta. När morgonens första solstrålar väcker dem vänder de sig mot varandra och ligger alldeles stilla. Även om det ömmade både här och där kunde de inte låta bli att fortsätta. Att i fullt solljus göra det som de nyss gjort i skydd av mörkret gav dem om möjligt ännu större njutning. Inte förrän de hör kyrkklockorna från Engelbrektskyrkan ringa till högmässa ger de upp. Stearinljusen hade för länge sedan brunnit ned utan att någonting tagit eld. Skivtallriken på grammofonen stod fortfarande och snurrade. De spolar upp ett varmt bad och lyckas med lite pusslande komma ner i badkaret båda två. Det varma vattnet omsluter dem och för en stund infinner sig ett behaglig avslappnat lugn. Men det var som deras längtan efter mer var omättlig. Snart hittar de på nya lekar. De fanns inget slut på deras fantasi inte förrän till kvällen. Lyckliga och fullständigt utmattade ger de upp.

17 Storförhör K lädd i ett rosa nattlinne, svart både i och under ögonen, sitter hon innanför ytterdörren när Bertil sent på söndagskvällen kommer hem till Nybergsgatan. Hon påstår sig inte ha sovit en blund på hela natten (trots att Bertils pappa hört henne snarka). Skulle kanske Bertil vilja vara så vänlig och förklara var han hållit hus. Bertils pappa drar sig tyst tillbaka. Han vet att åskan när som kommer att slå ner. Av någon anledning känner Bertil för första gången ett övertag över sin mor. Han var inte ensam längre. Nu var det han och Ellen. Med det ena benet över det andra och händerna bakom nacken sätter han sig i fåtöljen som annars var reserverad för hans mor. Helt lugnt berättar han att han sovit över hos en flicka. Detta blev den tändande gnistan. Nu bröt åskvädret ut. De svarta ögonen skickar iväg blixtar som djungeldar genom rummet. Så börjar storförhöret på Nybergsgatan. - Sovit över?! - Hos vem? Hennes röst går upp i falsett. - Vem är hon? Vad heter hon? - Ellen. - Ellen vadå? Har hon inget efternamn? Paniken griper tag i Bertil. Vad hette Ellen i efternamn? De hade bytt telefonnummer han hade legat med henne men han hade aldrig kommit sig för med att fråga vad hon hette i efternamn. Inte heller hade han tänkt på vad som stått på skylten utanför hennes dörr. Hans mors ögon blir om möjligt ännu svartare. - Var bor människan? - Roslagsgatan, svarar Bertil utan att darra på rösten. - Vad gör hennes far? - Han är försvunnen. - Jaha ja, men hennes mor då? Att berätta att hon satt inlåst på Långbro sjukhus förstod Bertil skulle bli för mycket för hans mor. Innan han hinner säga något han senare skulle ångra, reser han sig istället ur fåtöljen och går utan att svara in på sitt rum och stänger dörren. För att lugna ner sig klättrar han upp och sätter sig i den djupa fönsternischen. Gatlyktan utanför fönstret vajar i blåsten och ritar skuggor på husfasaden mitt emot. Han tänker på natten tillsammans med Ellen. Hade han blivit man nu? Visserligen hade han haft utlösningar tidigare, både ofrivilliga

18 på natten och för egen hand, men det här var något helt annorlunda. Var det här kärlek? Visst tyckte han om Ellen, men hur visste man om man var kär? Hans tankar avbryts av en försynt knackning på dörren. En försynt knackning ingen bankning. Utan att veta förstår han att det är pappa som vill in. Motvilligt klättrar han ner från fönstret och öppnar. Han hade gissat rätt. Utanför stod pappa och såg villrådig ut. Bertil öppnar dörren helt och ber honom stiga in. Tveksamt går han in och sätter sig på Bertils säng. Harklar sig och vet inte riktigt hur han ska börja. Han drar in andan och med en hastighet Bertil aldrig tidigare hört rabblar han igenom allt han tycker att en ung man bör veta innan han ger sig i lag med en kvinna. Han talar om hänsyn, artighet, känslor, sexualitet. Allt utan att hämta andan. Pliktskyldigast avslutar han med att Bertil också borde visa lite hänsyn mot sin mamma. Bertil tycker synd om sin far. Utan en alltför vild gissning förstår han vem som givit honom uppdraget att tala ut med sin son. Som en vuxen man lägger han handen på sin fars axel och säger åt honom att inte vara orolig. Lättad över att ha fullföljt sitt uppdrag lämnar hans far rummet. Inifrån sovrummet hörs ljudliga snarkningar. Nöjd med att ha utfört sitt uppdrag hämtar han en filt och tassar tyst iväg för att lägga sig på soffan.

19 Ellen bestämmer sig D e senaste månaderna hade Ellen haft en märklig känsla i kroppen. Inte obehaglig, snarare tvärt om. Hon anade vad den märkliga känslan kom sig av men för att vara riktigt säker uppsöker hon en läkare. Hon lämnar ett urinprov. Han klämmer och känner på henne. Utan att ställa några frågor konstaterar han enkelt att lilla frun var med barn i tredje månaden. När Ellen lämnar doktorn sitter en höggravid kvinna i väntrummet och ler mot henne. Ellen ler tillbaka men vet inte vad hon egentligen känner. Hon behövde vara för sig själv. Vid Norrmalmstorg tar hon spårvagnen ut till Djurgården. Samma spårvagn där hon en sommarkväll blivit trampad på tårna. Hon ler för sig själv när hon tänker på vilka små tillfälligheter som styr livet. Vid Valdemars Udde kliver hon av. Nu var marken täckt av frusna höstlöv och huvudet fullt av röriga tankar. Sakta promenerar hon ut mot Biskopsudden och den gula paviljongen där hon en gång bestämt sig för sätta sina känslor för Bertil på prov. Nu visste hon när det hänt. Trots att det var första gången de låg med varandra och hon aldrig legat med någon tidigare hade hon känt att det var då det hände. Förra gången hon satt på bänken i den gula paviljongen hade himlen varit blå, skärgårdsbåtarna tutat och Saltsjökvarn sett ut som ett sagoslott. Nu var vattnet grått och Saltsjökvarn såg mer ut som en hotfull borg. Ellen drar kappan tätt omkring sig. Lägger handen på magen och tänker på den lilla varelsen som växte där inne. Återigen var det dags att sätta sina känslor för Bertil på prov. Hon känner ingen panik. Hon älskade Bertil men skulle hans känslor för henne var likadana när han fick reda på att hon var gravid. Hur hon än vred och vände på alla frågor så skulle hon inte få något svar förrän hon berättat för honom. Istället för att fortsätta oroa sig stryker hon sig över magen och tänker på barnet. En varm våg av lycka får det att hetta i öronen. Det som gör henne mest brydd är hur hon ska berätta det för Bertil. Skulle hon helt enkelt tala om att han skulle bli far? Eller var det kanske bättre att säga att hon skulle bli mor? Eller att de skulle bli föräldrar? Innan hon reser sig från bänken hade hon bestämt sig. Nästa gång de låg med varandra skulle hon ta initiativet. Hon skulle se till att de båda fick samma njutning som första gången de älskade. När han då undrade varför hon var så oförsiktig skulle hon berätta. Innerst inne visste hon att han skulle bli glad men ville han inte ha barnet skulle hon ta hand om det själv. Tanken på att ta bort något som börjat växa i henne fanns över huvud taget inte. Som en bekräftelse på att hon tagit rätt beslut tittar solen fram och den hotfulla borgen blir åter ett sagoslott.

20 Hummer och vitt vin Ä ntligen lördag. Veckans ljuspunkt var helgerna tillsammans med Ellen. Bertil är på ett strålande humör. Löneförhöjning och avlöningskuvertet i innerfickan. Halv tre ska han möta Ellen utanför Östermalmshallen. Han har tänkt att de ska fira löneförhöjningen med en hummer från Lisa Elmqvist. Genom en av sina arbetskamrater har han redan ordnat en flaska vitt vin. Genom vimlet av folk på Östemalmstorg kommer hans älskade Ellen småspringande. Soligt leende tar hon hans händer och ger honom en lätt kyss på kinden. Trots att det var länge sedan solen visat sig såg hon frisk och rödblommig ut. Stolt berättar Bertil om sin löneförhöjning. Visar henne påsen med vinet och föreslår en hummersupé med levande ljus hemma vid köksbordet. Ellen klappar händerna av förtjusning. Det här passade ju hennes planer perfekt. Eftersom de aldrig brukade dricka något skulle säkert ett par glas vin vara till god hjälp när hon skulle berätta sin hemlighet. I saluhallen är det som vanligt lördagsrusning. Vid fiskdisken hos Lisa Elmqvist dyker en av Ellens kunder upp. En av de fina damerna från Strandvägen. Med en förvånad min nickar hon nådigt mot Ellen. Hon kunde inte riktigt placera var hon sett ansiktet tidigare. Men! Det var ju den lilla människan hon lät sy en klänning hos då och då. Vad hade en sån som hon i Östermalmshallen att göra? Med ett överseende leende iakttar hon Ellen, som förtjust klappar händerna när biträdet håller fram en stor hummer. Innan de lämnar saluhallen vänder sig Ellen om, niger och önskar sin kund en trevlig helg. När de kommer ut på gatan undrar Bertil surt vem damen var som hon neg för? Och varför niga? - En kund, svarar Ellen och mer var det inte med det. Bertil har svårt att förstå varför hon ska behöva niga för någon. Kund eller inte. Möjligtvis kunde han förstå om Ellen neg för kungen eller drottningen men inte för en gammal överklasshagga i Östermalmshallen. Ellen var ingen piga. Under tystnad går de ner för Humlegårdsgatan. Festhumöret var som bortblåst. Inte förrän de kommer fram till Engelbrektsplan bryter Ellen tystnaden. - Ska vi ha en trevlig hummersupé eller ska du fortsätta att sura? Deras blickar möts, och så brister de samtidigt ut i ett befriande skratt. Aldrig skulle en av Ellens gottställtartanter få förstöra deras kväll. Det hade varit ett spektakel att klyva hummern och ett ändå större att få upp korken ur flaskan utan korkskruv. Nu satt de i alla fall både mätta och lite berusade vid köksbordet och såg ljusen sakta brinna ner. Ellen dricker ur det sista i glaset och blåser ut ljusen. Milt men bestämt tar hon Bertils hand och leder in honom till sängen i sovalkoven. Road och lätt berusad följer Bertil lydigt med. Utan ett ord knäpper hon upp hans skjorta, tar av