allan pettersson 100 år»att skapa är att protestera mot den så kallade verkligheten med sin död, sjukdom, orättvisa, meningslöshet.

Transkript

1 allan pettersson 100 år»att skapa är att protestera mot den så kallade verkligheten med sin död, sjukdom, orättvisa, meningslöshet.«

2 Utanför Sveriges gränser betraktas Allan Pettersson som en av våra största tonsättare, kanske rentav den störste. Här hemma har omdömena varierat desto mer. Lennart Stenkvist har undersökt var månadens hundraåring står idag och ger dig samtidigt en introduktion till hans kampfyllda liv och musik. LIDANDETS MUSIKALISKA VITTNE AV lennart stenkvist FOTO gunnar källström»i feel like svenn goorran erikssun«. orden är Sveriges Radios symfoniorkesters nuvarande chefdirigents, engelsmannen Daniel Harding, när han stod framför orkestern för första gången. På notstället låg partituret till Allan Petterssons sjunde symfoni en för honom lika svensk företeelse som det engelska fotbollslandslaget är en engelsk. Han var påtagligt nervös för att hans arbete skulle granskas med samma missunnsamma inhemska ögon som hade mött den nya engelska förbundskaptenen från Sverige. Daniel Harding hade ingen fog för sin oro, vilket naturligtvis berodde på hans skicklighet, men framför allt på att det knappast finns eller har funnits någon typiskt svensk tradition att tolka Allan Pettersson. Musiken är mycket personlig och den kan inte hänföras till några svenska strömningar och är man bara trogen partituret och har tålamod med verkens längd så når man fram till det avsedda dramatiska uttrycket. Men hur kom det sig att Harding hade fått intrycket att detta var en gigantisk svensk tonsättare? Förklaringen är både historisk och stilistisk. Allan Petterson slog igenom i slutet av 1960-talet och kom under 1970-talet att lyftas fram som en av vår tids stora symfoniker. Han var en modernist som vågade gå egna vägar. Hans stil innehöll tydliga melodier och tonalitet och en vilja att uttrycka något djupt personligt fjärran från det mer objektiva och strukturella komponerandet som var talet Föds den 19 september, det yngsta av fyra barn. Tar lektioner i violinspel. Försörjer sig bland annat som stumfilmsmusiker. Studier på Musikaliska akademiens konservatorium i violin, viola och kontrapunkt. Börjar komponera. Jenny Lind-stipendiat och studier i viola i Paris. Börjar sin anställning som altviolinist i Stockholms Orkesterförening (nuvarande Kungliga Filharmonikerna). Börjar sin egentliga bana som tonsättare i och med arbetet med Barfotasånger. Studier för Tor Mann och Karl-Birger Blomdahl. Studier i Paris för bland andra René Leibowitz. Sa upp sig från orkestern, blir fri tonsättare. Får Chris Jonsson-stipendiet för»mesto«. Förbjuder Kungliga Filharmonikerna att spela hans verk. Detta på grund av dirigenten Rosjvedesnskijs vägran att ta med Symfoni nr 7 på en USA-turné (Pettersson drog senare in förbudet). Dör den 20 juni. OPUS 29

3 ANNONS OPUS 45

4 allan pettersson 100 år normen för vad Nutida musik skulle vara (som dock hade svårt att få gehör hos den stora publiken). Kärnfulla uttalanden baserat på ett starkt rättvisepatos som i sin tur grundade sig på det utanförskap han hade växt upp i skapade en grogrund för slagfärdig journalistik om den utsatte konstnären. Hårt märkt av sjukdom isolerade Allan Pettersson sig i sin lägenhet på Söder, där han fann livskraft genom ett oavbrutet komponerande. Konsertinstitutionerna svarade upp med att framföra de verk som kom fram. Musiketablissemanget var dock mer kallsinnigt inför det»nyromantiska«uttrycket (när jag går tillbaka till min studielitteratur i musikvetenskap från mitten av 1970-talet ser jag noteringar om hur vi skulle»hoppa över«pettersson). En motreaktion var ofrånkomlig och under 1980-talet blev tystnaden nästan kompakt på konsertestraderna. Hypen kring Allan Pettersson hade emellertid skapat flera minnesvärda inspelningar. Den 7:e och 8:e symfonin fick internationell spridning och erkännande. Allan Petterssons musik hade fått grogrund utanför Sverige och i mitten av 1990-talet blossade ett stort intresse för hans musik upp i Tyskland. Pendeln hade återigen börjat svänga i positiva banor och nu började också de svenska orkestrarna åter ta upp hans musik. Idag har lodet kommit i jämvikt. De svenska orkestrarna uppmärksammar Allan Petterssons hundraårsdag med nykter hållning. Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, Petterssons»egen«orkester där han spelade under 13 år, presenterar blott Barfotasångerna och sjunde symfonin. Malmösymfonikerna likaså. Norrköping ger symfoni nummer sex och sju. Göteborgssymfonikerna ingenting. Sveriges Radios Symfoniorkester (som för all del varit mycket aktiva med många nya cd-inspelningar) väljer också tystnaden. Flera av Allan Petterssons verk kommer säkert bli en del av standardrepertoaren, gott nog för en svensk tonsättare. Och hans symfoni nummer sju är ett verk som man med stolthet kan sätta i händerna på vilken ung lovande stjärndirigent som helst. Man kan i Allan Petterssons musik skönja ett svenskt sinnelag, en blandning av naivitet och ursinnigt vemod samma symbiotiska förhållande som dur och moll i folkmusiken. Vissa vill se honom som en musikens»proletärförfattare«, formad av miserabla uppväxtvillkor på Söder, ett epitet som Pettersson själv värjde sig mot. Ett kännetecken för proletärförfattarna var att vara autodidakt, något som var främmande för Pettersson. Hans kvarlämnade anteckningsböcker vittnar om en smått manisk studienit för alla sina kända lärare i komposition. Samtidigt hade han också något mer att berätta än de»kulturpolerade tonsättarna«som verkade under hans samtid. Allan Pettersson är vittnet som inte låter något mänskligt lidande förtigas, som en slags solidaritet med all sorts utan- DE VIKTIGASTE VERKEN Allan Pettersson hade en diger verkkatalog med bland annat sexton symfonier, tre konserter för stråkorkester, två violinkonserter, en violakonsert, ett stycke för kör och stråkar, två sångcykler och diverse kammarmusik. Här några av hans viktigaste verk: Barfotasånger (1940-talet) 24 sånger till egna texter, varav åtta är orkestrerade för symfoniorkester av den ungersk-amerikanske dirigenten Antal Dorati. Musikaliska erfarenheter från uppväxten kombineras med nyvunna kompositionstekniska kunskaper. Enkelhet i melodiken, men med stort intentionsdjup. Många av melodierna ligger till grund för hans senare kompositioner. Konsert för stråkorkester nr 1 (1950) Det första genombrottet. Uruppförd av Radioorkestern och Tor Mann, som var en tidig förespråkare för Allan Petterssons musik. Verket valdes ut att representera Sverige vid ISCM-festivalen Här visar Pettersson sin behärskning av stråkidiomet och det han kramar ut ur instrumenten är starkt och direkt dramatiskt. Tillsammans med Barfotasångerna skapar den första konserten för stråkorkester en bra grund för vidare lyssning av Allan Petterssons musik. De två verken representerar hans två byggstenar dramatiken och den naiva melodiken. Mesto ur Konsert för stråkorkester nr 3 (1957)»Det är min mor som är min musik. Det är hennes röst som talar i den.«allan Petterssons mamma sjöng väckelsesånger som tröst i den hårda och fattiga värld som var hans uppväxt. Är ett av de mest framförda verken av Pettersson och en uppgörelse på 24 minuter som slutar med en sång om vittnesbörd och bekännelse, vilken kunde ha varit sjungen av en frälsningssoldat. Symfoni nr 7 (1967) Det egentliga publika genombrottet. Uruppfört av Stockholms filharmoniker och dirigenten Antal Dorati. En syntes av de så kallade bekännelsesymfonierna (nr 5-9), vilka anses vara typiska representanter för Petterssons musik och som är hans mest inspelade verk. Vox Humana, för soli, kör och stråkorkester (1974) I senare delen av sitt skapande använde sig Petterson av mer lågmälda, om än kraftfulla, uttryck. Han hittade tillbaka till poesins kraft, likt i sina Barfotasånger, men utan naivitet. Verket baseras på sydamerikanska dikter av talesmän för arbetsslavar, indianlyrik och Pablo Neruda. Violinkonsert nr 2 (1980) Skriven för världssolisten Ida Haendel. Emotsågs vid premiären med stor förväntan, men mottagandet blev blandat, då verket inte hade en tydlig solistisk karaktär. Den oerhört tekniskt krävande violinstämman integreras ömsom i orkestersatsen, ömsom flyter den ovanpå. Verket är en återblick till 1960-talets symfoniska skapande, men även till barfotasången Herren är min herde.

5 ANNONS OPUS 45

6 allan pettersson 100 år förskap. Kompositionerna präglas av en kamp, tydligt uttryckt i dissonanta höga och tekniskt svåra violinpassager, brutala bleckblåsarpartier och påträngande slagverksstämmor. Den konsekventa upprepningen av tematiska motiv skapar en grund på vilka de olika»utfallen«vilar, samtidigt som de paradoxalt nog ger en meditativ bas för lyssnaren.»kämpa, inför det ärligas anlet, och fråga vad Gud är.«allan Pettersson hämtade texten till en av sina första sånger från poeten Gunnar Björling. Dennes diktning har litteraturrecensenten Bengt Holmqvist karakteriserat med orden ovan. Citatet kunde lika gärna vara en summering av Allan Petterssons skapande. Gud är inte god, men han finns och måste besvärjas, gärna i form av en försonande sång. Lennart Stenkvist har tidigare varit chef för Helsingborgs, Sveriges Radios och Malmös symfoniorkestrar. Idag arbetar han som projektledare på Musik i Syd och är även verksam som föreläsare och skribent. PETTERSSON PÅ CD 1 Tyska bolaget CPO har gett ut alla symfonier utom ettan. Även Vox Humana, Violinkonsert nr 2, Barfotasånger, samt en del kammarmusik. Framför allt med tyska orkestrar, men också Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. 2 Svenska bolaget BIS har tidigare gett ut gett ut symfoni nr 3, 5, 7, 8, 10, 11 och 15; Vox Humana; Konsert för stråkorkester nr 3. BIS har även nyligen släppt en skiva som innebär världspremiären för den första symfonin i inspelad form. Norrköpings symfoniorkester dirigeras av Christian Lindberg även symfoni nr 2 ingår på cd:n. 3 Klassiska inspelningar är annars symfoni nr 6 med Okko Kamu och Norrköpings symfoniorkester (CBS Masterworks 76553), Symfoni nr 7 med Antal Dorati (bilden) och Stockholms Filharmoniker (Swedish Society Discofil 33194), Konsert för stråkorkester nr 1 med Stig Westerberg och Sveriges Radios Symfoniorkester (Caprice 1110) och Barfotasånger med Erik Saedén, Antal Dorati och Stockholms Filharmoniker (Lyssna 74 4) OPUS 33