FINAL COUNTDOWN eller SLUTET. Mordet på Olof Palme. Första Boken Del 1 och 2. Roman av. Ronny Amberts

Transkript

1 FINAL COUNTDOWN eller SLUTET Mordet på Olof Palme Första Boken Del 1 och 2 Roman av Ronny Amberts

2 2 Final Countdown Copyright 1998 Ronny Amberts Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen! Kopiering är förbjuden utöver vad som anges i kopieringsavtal. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Författare: Ronny Amberts 1998 Ronny Amberts Förlag: Amberts Förlag, Box 286, Stockholm, Sweden. RonnyAmberts@kurir.net

3 Final Countdown 1998 Ronny Amberts. 1.a Boken. Mordet. Förord Det är min uppfattning att vi människor får ett antal liv att förvalta. Vi lever flera liv med olika personligheter men med samma själ och vi växlar mellan man, kvinna och ras. Vi får flera chanser att lära oss om GUD och GUD är kärlek. Vi skall lära oss kärlekens väsen. Jag tror att verkligheten om reinkarnationen har städats bort ur Bibeln. När nu Jesus säger, detta släkte, så menar han ett flertal inkarnationer fram till en viss gräns i tiden och sedan stängs porten plötsligt. Om Jesus Kristus har rätt, så finns det ett helvete som väntar och då är det bättre att konfronteras med sina handlingar innan det är för sent. För den Bibelintresserade hänvisar jag till Nya Testamentet och då framförallt Lukas 16:19 och Markus 9:42. När jag började skriva den här berättelsen så trodde jag att den skulle handla om slutet för Olof Palme. Snart förstod jag att det handlade om slutet för Sovjetunionen. Nu när jag har skrivit färdigt så vill jag gå ett steg längre och hävda att min berättelse handlar om början på slutet för den här världen. Det är den slutliga nedräkningen till Harmagedon eller som det heter på engelska: The Final Countdown. Ett säkert tecken på närheten till slutet är Jesu återkomst. Jag hävdar att han har återkommit och jag har själv träffat honom. Läs själva så förstår ni vad jag menar. Jag har skrivit och redigerat den här berättelsen med sikte på filmatisering eller en Tv-serie. Materialet är 3

4 4 omfattande och det är mindre lyckat men nödvändigt i det långa loppet. Berättelsen omfattar 62 kapitel och är uppdelad på två böcker. Man brukar säga att den som följer sitt samvete sätter sig bokstavligen på trädets yttersta gren och så får det bära eller brista. Jag gjorde det och tappade fästet i tillvaron och blev uteliggare utan inkomst och bostad men det var inte så farligt att leva på samhällets botten. Jag var betydligt mer levande i rännstenen än vid bardisken på Café Opera. Jag överlevde kanske för att skriva den här berättelsen. Det som Ronny Andersson upplever i boken är naturligtvis autentiska händelser och för övrigt är det så att på frukten känner man igen trädet. Det mesta av innehållet i berättelsen har hemligstämplats och kallas statshemligheter med hänsyn till rikets säkerhet. Jag väljer att namnge fyra personer som i verkligheten ombesörjde mordet på statsminister Olof Palme. Jag gör detta för att åtminstone försöka förhindra att oskyldiga straffas och döms för mordet och inte för att få någon människa fälld i domstol. För övrigt skulle väl en riktig rättegång mot de inblandade i Palme-mordet vara så omfattande att det skulle behövas ett antal fotbollsplaner för att de åtalade skulle få plats samtidigt. Det var en statskupp där ledarna i maktens korridorer och även vissa inom socialdemokratiska verkställande utskottet agerade genom passivitet, något som självklart är lika kriminellt som aktivitet. Det är många som varnar för inbördeskrig i Sverige om

5 Final Countdown 1998 Ronny Amberts. 1.a Boken. Mordet. någon rättvisans kämpe försöker ställa de skyldiga till svars. Sanningen om mordet på Olof Palme: Stefan Svedbom: Sköt Palme i ryggen. F.d. kriminalinspektören Bill Blomquist: Hjärnan bakom planering och utförande. Polisinspektörerna Leif Tell och Tomas Pilz: Sambandsmän till Stockholmspolisen. De tog hand om vapnet och hjälpte gärningsmannen att fly. Sovjetunionen anstiftade och betalade för mordet. Stockholm i mars 1998 Ronny Amberts Författaren 5

6 6 Om Johannes döparen sade Jesus: Han är Elias, den som skulle komma. Matt. 11:11. Jag har fötts och kommit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst. Pilatus sade då till honom: Vad är sanning? Joh. 18:37. Om nu ljuset inom Er, är mörker... hur djupt är då inte mörkret Jesus

7 Final Countdown 1998 Ronny Amberts. 1.a Boken. Mordet. Inledning 7 Svenske Statsministern Olof Palme sköts på öppen gata i Stockholm den 28 februari Han blev ett av offren i det kalla kriget mellan Öst- och Västblocket eller mellan Warszawa-pakten och Nato. Världen var uppdelad i kommunistinfluerade länder och kapitalistinfluerade sådana något förenklat uttryckt. Sverige låg mellan blocken och var kanske nyckeln till seger i kalla kriget. Många historiker anser detta med facit i hand. Fortfarande anses det vara livsfarligt att berätta sanningen om Palme-mordet, eftersom utvecklingen i Ryssland är ytterst instabil. De flesta spionorganisationer i världen har pekats ut som ansvariga för mordet... utom en... den sovjetiska militära spionorganisationen som förkortas GRU... och bland psykologer brukar man säga att det mest intressanta är det som inte sägs. I det nya Ryssland som kom efter Sovjetunionen lever naturligtvis GRU vidare.

8 8 FÖRSTA BOKEN Del 1 MORDET

9 Final Countdown 1998 Ronny Amberts. 1.a Boken. Mordet. 9

10 10 Final Countdown Copyright 1998 Ronny Amberts Kapitel Måndag första veckan i juli klockan GRU Generalstabens underrättelseavdelning. Leningrad Sovjetunionen Jurij svettades i pannan. Det var kallsvett. Han lade försiktigt telefaxet på skrivbordet. -Det här är slutet, sa han högt för sig själv. 32-Årige Jurij Ahromejev, överste och underrättelseofficer knäppte upp uniformsjackan och lättade på krage och slips. Han tog fram två flaskor. Det var mera av rutin. Den här gången skulle han inte dricka av fiskleveroljan som var till för att dämpa berusningen. Han gick direkt på vodkan. Nu ska han bli berusad och det snabbt. Han hade planen klar. Först ringa chefen, sen frugan och sist vänsterprasslet Anna Pavlova. Han tryckte ner tangenten till Olga medan han sa högt för sig själv: -En sak i taget. -Jaa Olga här?? -Koppla mig till chefen. -Han har tre höjdare hos sig och får inte störas, sa Olga. -Vilka är det? sa Jurij. -Gänget som har hand om vapenofferten till Indien, svarade hon. -Bryt och säg att det gäller hundmat. -Hundmat? -Ja, ja, hundmat. Chefen, och Jurij hade ett täcknamn för Indien och det var just hundmat. Tre sekunder tar det för Jurij att få i sig den första supen och sedan lyfta luren. -Chefen här? -Jurij på tredje avdelningen. -Säg hur bråttom det är och hur lång tid det tar, sa chefen, som hette Alexander Ahromejev och var far till Jurij.

11 Final Countdown 1998 Ronny Amberts. 1.a Boken. Mordet. -Vi måste träffas senast om två dagar och helst en eftermiddag på max fyra timmar, sa Jurij. -Tala med Olga, sa Alexander. -Ja, sa Jurij. Klick. Perfekt, tänkte Jurij. Han skulle supa sig full hos Anna redan om en timme och så plana ut baksmällan med två flaskor vin dagen efter och så framåt kvällen smälla i sig två sömntabletter och sova i minst tolv timmar allt medan Anna masserade honom överallt. Han behövde tänka. Trettio minuter senare lutar sig Jurij tillbaka i limousinen efter att sagt åt chauffören att hålla käft och köra till Anna Pavlova. Han tar en djup klunk ur vodkaflaskan och väser högt: -Vilken djävla sprätt. Vilken djävla sprätt. Vilken djävla sprätt! -Vem då? frågar chauffören en ung löjtnant. -Håll käften, ryter Jurij, men muttrar sedan sammanbitet: -Olof Palme årige generalen Alexander Ahromejev som med ålderns rätt var gråhårig och rund om magen, tog de tre politrukerna i hand och försäkrade dem alla att läget var under kontroll. Vapenaffären med Indien var så gott som i hamn. Ingen annan nation skulle våga sig in på deras marknad eller som han sagt inledningsvis när han redogjorde för det säkerhetspolitiska läget: -GUD finns inte. KANONER finns och det har vi massor av. Ha, ha, ha. När de tre hade gått ringde han på Olga. -Ja herr general? sa Olga. -Vad ville Jurij? frågade Alexander. -Er son kommer hit på onsdag klockan 13.00, sa Olga. -Om två och en halv dag!? Skicka in generalmajor Anton Petrov, avslutade han. Alexander Ahromejev stirrade på världskartan på väggen. Bredvid stod en byst av Lenin. Han tog av sig uniformskavajen och medan medaljerna skallrade så täckte han över Lenin med kavajen. Anton Petrov var något år yngre än Alexander men var lika gråhårig och kanske lite mer flintskallig men å andra sidan smalare om midjan och det berodde på att hans 19-åriga älskarinna vägrade att rida på 11

12 12 honom. Det var Anton som skulle ta henne och det gjorde han flera gånger i veckan. Anton kom in i rummet och såg kavajen som täckte Leninstatyn och rynkade pannan åt Alexander. -Jag ger faan i KGB, sa Alexander. -Såå? sa Anton med en frågande uppsyn. -Vi har problem i Afghanistan, sa Alexander. -Som om det var nyheter, sa Petrov. -Nej, men vi kan inte samtidigt ha problem med Indien... -Vad har hänt? frågade Anton. -Jurij har dragit till Anna Pavlova och blir borta i två och en halv dag. -Det är din son, sa Anton lite retsamt. -Jurij är ytterst ansvarig för att Indien köper VÅRA kanoner, sa Alexander bekymrad. -Vem skulle våga sälja på våran bakgård? frågade Anton snoppet. -Palme! -Svensken? sa Anton nu verkligen förvånad och reste sig upp från stolen som han nyss hade satt sig i. -Ja, sa Alexander kort och militäriskt. -Omöjligt! Det vore självmord, sa Anton. -Han kanske är trött på livet, sa Alexander. -Anna bor en timme härifrån, sa Anton Petrov och menade att man kunde hämta Jurij för överläggningar. -Låt Jurij vara. Han behöver tänka, sa Alexander. -Du vet väl att Anna Pavlova blev kär i Joe Billings när hon genomgick geishautbildningen i Tokyo. -Översten i Pentagon? frågade Alexander fast han redan visste svaret. -Ja, sa Petrov. -Jurij vet vad han gör, sa Alexander och betraktade kartan över Skandinavien. -Hoppas det! sa Anton Petrov. -Kommer du onsdag klockan 13.00? Du vet vår strategi, sa Alexander. -Indien vasallstat, sa Petrov. -Precis och med ryska som modersmål. Alexander skrattade lätt och fortsatte: -Inte ett ord till KGB om Jurij. Anton blev ledsen. Han såg in i sin kollegas ögon. Den sista kom-

13 Final Countdown 1998 Ronny Amberts. 1.a Boken. Mordet. mentaren var onödig. Han var verkligen ingen tjallare. -Förlåt, sa Alexander och menade verkligen vad han sa. Generalmajor Anton Petrov nickade och log. Sedan lämnade han rummet Anna Pavlova Anna Pavlova trettiofem år fyllda lade på luren. Måste vara något stort på gång, tänkte hon. Jurij skulle vara här inom en timma. Hon drog borsten genom sitt långa eldröda hår. Jurij hade låtit desperat på rösten. Det kunde väl inte vara världskrig? I så fall borde hon ha hört från Joe Billings i Pentagon USA. Skulle hon våga ta på sig högklackat? Jurij var så oberäknelig. Hon var ju 180 cm lång och han bara 172. Med högklackat nådde ju hans näsa till hennes bröst så gott som. Men det var väl lika bra att följa rutinerna. Han hade ju inte sagt något annat. Hon tog en snabb dusch och tvättade underlivet noga. Sedan några stänk på venusberget av den japanska parfymen. Hon började fylla badkaret med hett vatten, slog fyra kilo havssalt och en deciliter olivolja i vattnet. Hon sköt fram bänken till badkaret och ställde dit två glas och en liter vodka. Ingen askkopp men väl rökelse som hon tände direkt. Hon ställde om belysningen i badrummet så att enbart de rosa och lila lamporna lyste dämpat. Bandspelaren slogs på och den mystiska indiska musiken skulle ljuda i tre timmar framåt. Anna tog på sig den vita behån. Den var ett nummer för liten. Den tunga fasta bysten vällde över kuporna. Jurij ville ha det så och strumpebandshållaren skulle vara svart men nylonstrumporna bruna med söm. Sist tog hon på sig kimonon som hon absolut inte fick knyta igen. Den måste vara halvöppen då hon mötte honom i dörren. Utan trosor. Naturligtvis. Trettio minuter kvar. Hon tände en cigarrett. 4 Jurij Ahromejev -Jag har ju sagt åt dig att inte köra för fort, skrek den vältränade och temperamentsfulle Jurij Ahromejev åt chauffören. Han tog irriterat telefonluren i bilen och slog numret till sin far, generalen Alexander Ahromejev, chefen för GRU. Olga svarade: -Olga??

14 14 -Det är Jurij här fick Alexander kuvertet? -Han fick det för två minuter sedan, svarade Olga. -Koppla in mig. -Ett ögonblick. -Jurij?? sa Alexander. -Ja det är jag. -Det var som helvete, stönade Alexander. -Kan man säga! -Har du ringt din fru Jurij? -Nej, vill du be Olga ordna ett alibi. -Vad har man en farsa till!? -Jag tog med mig två pärmar, sa Jurij i ett försök att lugna sin far. -Du måste ha en lösning till onsdag. Generalmajor Petrov kommer också. -Bör gå. Hej då. -Hälsa Anna, retades Alexander. Jurij lade skrattande på luren. Gubben har ett sjätte sinne, tänkte han, då bilen bromsade in framför Anna Pavlovas port. -Hämta mig onsdag klockan 12.00! sa Jurij. -Javisst kamrat Överste, sa chauffören. Jurij mådde illa av att bli kallad kamrat men svalde förtreten denna gång och tog trapporna upp till andra våningen och behövde inte knacka. 5 Anna öppnade direkt och var klädd precis som han ville med kimonon halvöppen, vit behå, svart strumpebandshållare, bruna nylonstrumpor och svarta högklackade skor. Båda hade insett att sex var en allvarlig och nödvändig sak och ingen av dom var intresserad av något skitprat. Stående i dörröppningen stoppade han in högra handens långfinger i hennes slida. Annas näsborrar vidgades och Jurij sa: -Jag vill att du kontaktar Billings. Hennes puls ökade och ögonen smalnade. -Tänker du skjuta mig? flämtade hon. Han drog sakta fingret ur slidan och stoppade in det i hennes mun. Han log och sa: -Nej. Vi måste alla gardera oss och det är precis det jag tänker göra.

15 Final Countdown 1998 Ronny Amberts. 1.a Boken. Mordet. I det här läget är en kontakt i Pentagon ovärderlig. Han släppte henne, gick in och ställde ifrån sig väskan med pärmarna. Hon stängde dörren och låste den. Jurij klädde av sig naken under tystnad. Den indiska musiken från bandspelaren smekte trerumslägenhetens japanska inredning. Anna tog av sig skorna och kimonon men lät allt det andra vara på. De satte sig i var sin hörna i vattnet i det tre meter långa specialgjorda lilafärgade badkaret. Under tystnad tog de två supar vardera och såg varandra hela tiden in i ögonen alltmedan musiken förde tankarna till Indien. -Berätta! sa hon. -Jag har kommit hit för att jobba, sa han. -Ja men först kan jag väl få knulla dig litet, log hon. -Naturligtvis, svarade han smått generad. Tio minuter senare låg han naken på rygg på en tjock gummidyna. Anna smorde in hela hans kropp med väldoftande olja och masserade hans hårda lem som om den varit uttorkad. Sedan inleder hon det japanska tricket vilket var den samlagsställning hon fick lära sig i geishautbildningen. Hon sätter sig gränsle över hans svällande stånd och trycker till snabbt och hårt. Jurij blir lika förvånad varje gång han känner denna pulserande vällust från den första stöten. Anna särar på hans ben, lägger sig raklång mellan hans lår och har fortfarande den svällande penisen i slidan. Så för hon sina händer under hans knäveck och böjer upp hans lår och placerar hans vader mot sina axlar. Jurijs fotsulor pekar nu upp mot taket och hon låser honom i den här ställningen när kontakten mellan deras könsorgan är total. Så pumpar hon honom med våldsamma stötar och efter varje stöt förlorar han lite av sin manlighet och blir mer människa och släpper efter i passiv njutning. Hon vet precis var hon har honom och ökar stötarnas hastighet och styrka då han är i närheten av klimax. När det går för honom så ropar han: -Jag ger liv nu... och sedan viskar han: -Jag... ska ta liv senare. Jurij kämpar mot gråten som väller fram och Anna Pavlova torkar bort tårarna på hans kinder. De höll hårt om varandra och somnade Helikopterns tunga rotorblad skar sönder luften. Dånet gav eko i

16 16 universum tyckte Jurij när han rusade ut på startplattan med nedböjt huvud för att förena sig med Generalmajor Anton Petrov och chefen som redan satt fastspända i den tunga attackhelikoptern. Piloten fick klartecken från tornet och de lyfte sakta för att fara mot bunkern vid skjutfältet. Det var chefen som ringt Anna och sagt att mötet skulle äga rum en dag tidigare och i den tvåmeterstjocka betongbunkern i bortre ändan av skjutfältet till tonerna av raketbeskjutning från attackflyget. Chefen ville nämligen vara säker på att KGB hölls utanför det militära tänkandet. Politik var ju en sak men verkligheten eller sanningen en helt annan. De landade på bunkerns tak och skulle klara av den konspiratoriska konferensen innan skjutövningarna började. Via spiraltrappan på baksidan av bunkern kom de till entrén och där saluterade en värnpliktig korpral med automatkarbin och påsatt bajonett. Jurij såg att korpralen var en ung kvinna och genast glömde han baksmällan men bara till dess han såg barskåpet i den mörka mahognybokhyllan i bunkerns konferensrum. De tre officerarna gjorde det bekvämt för sig och Alexander tog till orda med myndig stämma: -Jag har beställt raketbeskjutning från attackflyget. Det blir några robotar också så vi kan räkna med fyrverkeri om en stund. Helikoptern hämtar oss så vi alla hinner hem till middan. Jurij såg frågande på sin far. -För din del blir det kalkon, låter din fru Vera hälsa, log Alexander mot Jurij och pekade samtidigt mot barskåpet. Jurij fattade vinken och tog fram tre glas och två flaskor, en flaska vodka och en fiskleverolja. Ingen av herrarna rörde oljan. De skålade för flaggan och drack ur på stående fot. Alexander fyllde på sitt glas och sa åt Jurij att börja med en sammanfattning. Jurij tvekade. Han hade behövt en sup till i andra benet. Alexander kände vibrationen och räckte honom ett nytt glas vodka. Jurij svepte åtta centiliter vodka i ett drag, harklade sig och sa: -Indien kommer att köpa svenska kanoner. Olof Palme och Ravij Gandhi är så att säga kära i varandra. De är blinda för politiska realiteter och vissa styrkeförhållanden. -Det är inte möjligt, stönade generalmajor Anton Petrov. Det blev helt tyst i rummet. Det var som om betongväggarna tappade andan. Alexander fyllde på glasen under tystnad men höjde sedan rösten:

17 Final Countdown 1998 Ronny Amberts. 1.a Boken. Mordet. -Politiker kommer och politiker går, men tjänstemännen består. Alexander pekade på Jurij och denne fortsatte: -Ravij Gandhi är nog inget problem. Där har vi tamiler och sikher som hatar honom. Det finns ganska omfattande grupper av potentiella självmordskandidater. Mot en ganska kraftig dollardonation till deras ideella kamper kan vi nog få en livvakt att spränga sig i luften inom tjugo centimeter från Gandhi. -Bra! sa Alexander och höjde glaset och såg männen i ögonen i tur och ordning. De bet av alla tre. Jurij tog upp de två pärmarna med material om svenske statsministern Olof Palme och han fortsatte sin föredragning: 17 -Det finns ett antal..., jag vill påstå tre hatgrupperingar mot Olof Palme. Med hatgrupperingar menar jag att det finns grupper inom det svenska samhället som hatar sin egen statsminister... trots att landet kallas demokrati. De finns inom officerskåren, inom partiapparaten och inom polisen. -Har du hunnit gå igenom för och nackdelar, avbröt Alexander smått otålig ty han var en handlingens man... men samtidigt orolig... eftersom han dragit bort Jurij från Anna en dag för tidigt. -Det lutar åt polisen i Stockholm, sa Jurij, men jag behöver kanske fem dagar för att skissa på detaljerna. -Du tar med dig familjen och kommer hem till mig och mamma nu på lördag klockan fem, så får du dra det för mig och Petrov i biblioteket medan damerna diskar, jag har köpt lite dubbade Kalle Ankafilmer åt ungarna. Vi slår bara på videon så är saken klar. Anton Petrov får bli din rådgivare när det gäller de andra av världens säkerhetstjänster, sa Alexander. Tystnaden sänkte sig. Jurij betraktade fundersamt Anton Petrov och sa: -Vi måste försäkra oss om att inte president Ronald Reagan går i krig för Sverige. Både Anton och Alexander nickade allvarligt mot Jurij. De tömde glasen. Telefonen ringde. -General Alexander Ahromejev, sa han barskt. -Det smäller om två minuter, sa övningsledaren. -Gott vi har uppfattat, sa Alexander. -Har jag klartecken? tvekade övningsledaren.

18 18 -Javisst. -Tack Klick. -Ska vi ta det på video eller periskop? sa Alexander. -Låt oss se döden i vitögat, sa Petrov. -Jag är intresserad av döden, sa Jurij. -Vi går upp på taket, sa Alexander. Detta var livsfarligt och typiskt för trion. De älskade faran men också sina familjer. Petrov som hade tagit fram tre kikare och tre hjälmar sa: -Det är dags för ett citat. -Och det är? sa Alexander. -Man lever bara två gånger, sa Petrov. Alla tre gick upp på taket iförda hjälm och kikare. -Vilka två gånger är det som man lever? sa Jurij till Petrov. -Den första gången är när man föds och den andra är när man ser döden i vitögat. -Var har du fått det ifrån? sa Jurij. -Gammalt japanskt ordspråk, sa Petrov. -Låt oss leva, sa Alexander. -Låt oss dö, sa Jurij och log. De riktade sina kikare mot horisonten och väntade. En av dem hade ett leende på läpparna och det var Jurij. Inte för att han var glad utan för att han var rädd för att dö. -Här kommer dom, sa Petrov med bister min. -Jag ser dom, sa Jurij och Alexander nästan samtidigt. Alla tre fångade in attackflyget i sina kikare. Migplanen försvann över deras huvuden och inte ett ljud hördes. De såg krevaderna från robotar och raketer. Det var en blandning av napalm och granatsplitter. De såg ett eldhav och det var alldeles tyst eftersom flygplanen attackerade i överljudsfart. När så ljudet kommer är det ett vrål och ett dån som hörs nästan ända till andra sidan Östersjön. De tre officerarna såg på varandra och de kittlades av tanken att undergången var nära. 7 Anna Pavlova visste vad hon måste göra. Några minuter efter det att Jurij kastat sig ut genom dörren och forcerat trapporna ner till den väntande limousinen hade hon öppnat fönstret och stängt det

19 Final Countdown 1998 Ronny Amberts. 1.a Boken. Mordet. och öppnat fönstret och stängt det, alltså två gånger, i snabb följd. En genialisk uppfinning aktiverade då litiumbatterierna i fönsterkarmen och gav kraft åt den lilla sändaren i den nedre delen av glasrutan och mikrovågorna for ut i rymden och fångades upp av Pentagons spionsatelliter. Hon gick in i duschen och ungefär samtidigt som hon vred på varmvattnet hördes piip, piip på Joe Billings armbandsur i Pentagon USA hundratals mil från Leningrad. Anna tvålade in sig noga. Brösten, under armarna, ansiktet och magen men när hon kom till underlivet så hejdade hon sig. Det var då hon insåg att hon glömt att sätta in pessaret i slidan. Nej, tänkte hon, sperman får vara kvar. Jag måste också gardera mig på alla sätt. Jag är ju i alla fall trettiofem år och barnlös. Hon klädde sig lätt i en tunn mörkblå bomullsklänning, barbent och vita skor med halvhöga klackar. Hon tog en titt i spegeln och såg sig själv i helfigur: Det syns inte, tänkte hon. Hon hade inga trosor på sig och ingen skulle märka det. Hon låste dörren noga efter sig och kontrollerade för sista gången att hon hade papper och penna i handväskan. Anna promenerade i rask och energisk takt mot Leningrads järnvägsstation. Tjugofem minuter senare beställde hon in te och vodka på järnvägsrestauranten. Hon betalade med pengar hon fått av Jurij och tände en cigarrett. Hon drack ur vodkan och smuttade på teet. Efter tio minuter då hon konstaterat att hon inte var förföljd tog hon på sig de vita bomullshandskarna som matchade handväska och skor och gick in på damtoaletten. Väl där satte hon sig på toalettlocket och skrev etthundrafyrtioåtta sifferkombinationer på ett papper och vek ihop och tryckte in meddelandet bakom avloppsröret. Hon spolade och förvissade sig om att hon inte lämnat några fingeravtryck. Anna Pavlova gick ut i sommarvärmen och när en mild bris smekte hennes kvinnliga former log hon för sig själv och tänkte på den stilige översten Joe Billings, Pentagon USA KGB-chefen Viktor Primakov, nyss fyllda 58 år hade fått in oroande rapporter. Ingenting fick störa hans politiska karriär just nu. Han hade i stort sett hela gänget runt generalsekreteraren Michail

20 20 Gorbatjov under kontroll och i sin hand. När tiden var inne skulle han öppna luckan för Gorbatjov och själv sätta sig högst upp på samhällstoppen. Det var områdeschefen i Leningrad den 42-årige Andrej Tupolev som rapporterat om generalen Alexander Ahromejev som ansågs vara den verkliga makthavaren i Röda armén och i själva verket i hela Sovjetunionen eftersom ingen kunde bli generalsekreterare utan de väpnade styrkornas välsignelse. Rapporten tydde helt klart på att Alexander Ahromejev höll på med något privat utspel som var helt utanför den ideologiska kontrollen. Den militära spionorganisationen GRU var det hemligaste i hela Sovjetunionen och till stor del utanför KGB:s kontroll, så Primakov som anade faran hade varit på toppen av paranoia då han rutit till major Tupolev: -Ta in Anna Pavlova till förhör!! 9 Anna Pavlova promenerade glatt hemåt från järnvägsstationen där hon lämnat sitt meddelande och funderade som bäst på om hon skulle kontakta sin 23-åriga lesbiska väninna Eva Karenia som var judinna och få en riktig kroppsmassage eller om hon skulle gå hem och få något gott att äta. Skulle hon dricka vin eller kanske mineralvatten? Hon var trött på vodkan för tillfället. I nästa sekund gick en stötvåg av obehag genom hennes hjärta. Det kom från vänster sida när en svart Lada passerade henne. Det var hennes enorma intuition och känslighet som gjort att hon blev antagen bland tusentals andra kvinnliga sökande till geishautbildningen. Mycket riktigt, tänkte hon när bilen bromsade in femtio meter framför henne och två män med alldagligt utseende men bister min stiger ur bilen och närmar sig henne. Anna förstod att en likadan bil hade bromsat in bakom henne så utgången var given. -KGB, sa mannen och visade legitimation. -Vad står på? försökte Anna. -Följ med och stig in i bilen här genast. Det var bara att lyda och hoppas på det bästa. Hon fick sitta i baksätet och något senare körde de in genom en tung ekport och kom till en byggnad som påminde om en slaktad kyrka. Runt omkring

21 Final Countdown 1998 Ronny Amberts. 1.a Boken. Mordet. området reste sig en tre meter hög tegelmur med taggtråd på krönet. De steg ur bilen, gick in i den ombyggda kyrkan och ner i källaren. Hon ombads att sätta sig på en enkel trästol. Tre skarpa lampor riktades mot henne och bandspelaren slogs på. -Vi vill veta vad som pågår, sa KGB-majoren Tupolev. -Jag är på väg hem för att laga mat, sa Anna. -Rakt på sak Anna. Vad har GRU för sig? -Kamrat Andrej Tupolev. Du talar om min arbetsgivare, sa Anna. -Jaha? Hm. Det visste jag inte, sa Tupolev. -Det går bra att kontrollera, sa hon tvärsäkert och betraktade högerhanden på Tupolev för mellan tummen och pekfingret på denne fanns ett stort sår som av ett knivslagsmål. Det blev en pinsam tystnad och när de tre herrarna började viska sinsemellan så drog Anna upp kjolen ovanför knät till ungefär halva låret. Hon hade benen i kors och skulle snart sätta in den avgörande stöten. De tre KGB-männen beslöt sig för att fortsätta förhöret. -Vårt jobb är att skydda Sovjetunionen mot inre och yttre fiender och nu vill jag veta vad som försiggår kamrat Pavlova. -Kamrat generalsekreterare Michail Gorbatjov kan besvara den frågan, sa Anna Pavlova leende och växlar sakta de korslagda benen så att hela hennes blygd och venusberg blottas för karlarna i hela två sekunder. Männen flämtade till och förvandlades från aggressiva vakthundar till kåta hanhundar som började vifta på svansen. Det här tricket fungerar alltid, tänkte Anna. Det är något som varje kvinna borde lära sig att använda i trängda lägen. Det är det bästa vapen som finns i hela Universum. Förlägen tystnad. -Vill du ha skjuts hem Anna Pavlova? sa Andrej Tupolev något trevande. Han insåg att förhöret var slut. -Nej tack, sa Anna. -Jag promenerar gärna. Det påstås vara bra för låren och höfterna, retades hon. Väl ute i friheten såg hon upp mot en klarblå himmel och sa halvhögt: -GUD vet varför jag just i dag valde att gå utan trosor. Det blir nog att dricka vodka i alla fall, tänkte hon tungsint och förstod att hon genast måste kontakta Jurij Ahromejev

22 22 -Nöden har ingen lag, sa Alexander Ahromejev till sin medarbetare generalmajor Anton Petrov. Alexander lyfte luren och slog Anna Pavlovas nummer. -Anna, svarade hon. -General Ahromejev här. -Herr general?? -Min bil hämtar er inom en timma. Ni är bjuden på middag här på min datja klockan Ta på något passande för kvällen och medtag nattlinne och vardagskläder för morgondagen. Packa en väska, sa Alexander myndigt. -Men herr general, invände Anna som tyckte att det var opassande att konfronteras med Jurijs fru Vera och den övriga familjen. -Det är en order, sa Alexander något mjukt för att antyda att han visste. -Det är så att generalmajor Petrovs hustru måste se till sin sjuka mor ikväll så det fattas en bordsdam så att säga. -Jag förstår, herr general. -Dessutom måste jag tala med dig Anna innan jag flyger till Moskva måndag morgon för att ha lunch med min gode vän generalsekreterare Michail Gorbatjov och hans hustru Raisa. -Javisst herr general jag kommer. Klick. -Sådärja, sa Alexander och nickade till Anton. -Nu ska jag knäcka KGB-chefen Primakov åtminstone tillfälligt. -Lyssnar KGB på hennes telefon? -Det hoppas jag, skrattade Alexander. -Samtalet jag hade... var lika mycket riktat till Primakov som till Anna... Ha, ha, ha. -Vad är det som är så roligt, sa Anton. -Jurij frågade om GRU lyssnar på Anna Pavlova, sa Alexander. -Nåå? sa Anton. -Naturligtvis sa jag, ha, ha, ha. Anton Petrov föll in i skrattet och det knackade på dörren till biblioteket. -Herrarna har roligt förstår jag, sa Jurij lite avundsjukt och steg in klädd i mörk kostym och diskret slipps precis som de andra gentlemännen, kvällen och damerna till ära. -Anna är på väg, sa Alexander till Jurij. -Bra, sa Jurij och i ögonvrån såg han Anton Petrovs rynkade panna och då vände sig Jurij mot generalmajoren och sa lugnande: -Ingen fara Anton. Vera och Anna har träffats tidigare. För övrigt är det väl