Lennart Olson. konstnärsporträtt. 26 januari 2 mars foto & film. Omslagsfoto Lennart Olson. Fi McGhee, London.

Transkript

1 Lennart Olson 1

2 Lennart Olson konstnärsporträtt foto & film Omslagsfoto Lennart Olson. Fi McGhee, London. 26 januari 2 mars

3 Lennart Olson Min far var fotograf. Jag var inte gammal när jag började utforska mörkrummets hemligheter. Den första egna kameran fick jag som femåring Efter skolan var det ändå mera av en slump som jag valde fotografyrket och avverkade anställningar i Borås, Enköping, Södertälje och Stockholm; utan att känna något djupare engagemang i fotografikonsten. Det var först efter en resa till Paris 1950 jag fann min hemvist i porträttkonsten och fick upp ögonen för den tidens nonfigurativa måleri. Tämligen omgående blev jag konstfotograf och började göra reportage för konsttidskrifter. Det gav mig luft under vingarna och så småningom kunde jag etablera mig som frilansfotograf, samtidigt som jag, inspirerad av den nonfigurativa konsten, försökte skapa mina egna bilder i genren. Jag återupptäckte gamla fotografiska tekniker som gummitryck och fotogravyr; tekniker som gav möjlighet att bearbeta mina motiv understryka, hålla tillbaka eller utesluta partier och detaljer, för att på så sätt förstärka det uttryck som jag eftersträvade. Mellan 1960 och 1980 arbetade jag som frilansfilmare för televisionen. Jag övergav stillbilden för tv-dokumentären. En anledning var, att vid den tiden (50- och 60-talens Sverige) fungerade fotografen för det mesta som en stillbildsillustratör till en överordnad text och hade just inget inflytande över hur bilden kom att användas i tryck. Inspirerad av till exempel Eugene Smiths Life-reportage Spansk by, drömde jag om att få tolka verkligheten på mitt sätt med kontroll av slutresultatet. Televisionen blev en möjlighet. Femtio filmer för tv blev det innan jag mot slutet av 70-talet återvände till stillbilden. Film stillbild, vari ligger skillnaden? I mitt arbete med de två medierna finns en klar attitydskillnad: i dokumentärfilmen söker jag entydigheten, i stillbilden mångtydigheten. En filmsekvens leder till nästa och har man inte uppfattat den förra hänger kanske den andra i luften. Dessutom ses en film i allmänhet bara en gång. En bild bör man kunna återkomma till många gånger. Där skall finnas en mångtydlighet som stimulerar fantasin till tolkningar. Abstrakt kontra föreställande fotografins ursprungliga magi. Lennart Olson, på stranden utanför sitt hem i Steninge, Halland. 4 Fotograferat den 3 januari 2008 av KÅ Gustafsson. 5

4 En resa Att försöka beskriva, illustrera och dessutom göra en utställning om fotografen Lennart Olson har verkligen varit en resa. Det som kanske först kändes som enkelt och självklart (Lennart bor ju endast 60 km från Hishult och hade ett stort färdigt material som var möjligt att välja ur), blev överraskande svårt när jag så sakta förstod vidden av ett unikt konstnärskap som sträcker sig över 50 år. Det som händer inom konsten i efterkrigstidens Europa, händer i Paris. Och mitt i detta börjar Lennart Olsons resa. För att bättre kunna förstå den historiska situationen har jag förstärkt resurserna genom att be en kunnig person i ämnet om hjälp. Matts Ståhl, från Halmstad, har en gedigen historisk kunskap om den konkretistiska konsten. Vi har valt att berätta Lennart Olsons historia genom att belysa några centrala konsthistoriska händelser, som går parallellt med våra egna konstnärliga intressen. Vi intervjuade Lennart Olson i hans bostad några veckor innan utställningen och fick fritt och generöst välja bilder för att illustrera katalogen. Bilder som kanske normalt inte var avsedda för publicering, men som för oss blev nyckeln till vår beskrivning av konstnären Lennart Olson. Valet att välja konstnärsporträtten som huvudtema i utställning och katalog känns viktig. Dessa visar tydligt att Lennart aldrid agerat som passiv betraktare utan själv varit en aktiv part i den konstnärliga processen. Detta framgår tydligt i porträtten av Olle Bærtling, där konstnären får finna sig i att vara modell och hans målningar rekvisita för fotografens verk. Det känns viktigt att komma ihåg att just Bærtling ansågs som en ytterst besvärlig och krävande konstnär i kontakten med sina kollegor. Förtroendet måste ha varit fullständigt. På sidorna visas ett klassiskt porträtt av Bærtling. Till höger så som vi är vana att se det presenterat och till vänster så som det var fotograferat. Det följande uppslaget visar också tydligt konstnären Lennart Olsons bildsyn och uppfinningsförmåga när det gäller bildkomposition och resultat. Lennart Olson överger sedan stillbilden och dokumentärreportaget för att skildra verkligheten i rörlig bild det är en annan resa! Kjell Åke Gustafsson Pontus Hultén, på en spårvagn med en GAN-målning, Stockholm

5 Paris Lennart Olsons första besök i Paris 1950 var lika oskyldigt som tidstypiskt. Det handlade om en veckas semester från vardagen för att få se en flik av den stora världen, även om Lennart hade en särskild lockelse för Paris som spännande konstmetropol. Slumpen arrangerade det så väl att Lennart och hans reskamrat fick en oplanerad ledig eftermiddag. Reskamraten föreslog ett besök runt kvarteren på Pigalle men Lennart föredrog en promenad i några av de kvarter där det var tätt mellan gallerier och museer. Av en händelse klev han in på Musée d Art Moderne. Och mitt i det franska språkliga sorlet uppfattade han några svenska röster kring en svensk målning på utställningen. Rösterna som han snart nog blev bekant med hörde till konststudenterna Oscar Reutersvärd och Pontus Hultén samt den då för Olson helt obekante konstnären Olle Bærtling. Herrarnas oväntade möte kom att starkt påverka Lennart Olsons fortsatta bana som fotograf. För Hultén kunde bekantskapen med den unge fotografen inte komma lägligare. Han var mitt uppe i en akademisk karriär och arbetade med en avhandling, baserad på inkännande intervjuer med ett antal bildkonstnärer och skulptörer ur de mer radikala kretsarna i Paris. Kort och gott, tidens avant-garde. Hultén hade ett rikt kontaktnät och var en välkommen gäst i konstnärernas ateljéer. Men han behövde få sina visiter dokumenterade och fick det när följeslagaren Lennart Olson stod bakom kameran. Tillsammans träffade de tidigt många av de målare och skulptörer som senare skulle bli världsnamn. Att det inte blev så bevänt med Pontus Hulténs akademiska studier var inte någon större förlust för konstvärlden. Under sina legendariska år ( ) som chef för Moderna Museet i Stockholm lyfte han denna från början blygsamma institution till samtidskonstens hetaste mötesplats i Europa med en särskild bro till USA. Resten är nutidshistoria. Museimannen och utställningskommissarien äntrade den internationella scenen och blev den konstnärlige arkitekten bakom museer i Frankrike (Centre Pompidue i Paris), Los Angeles, Venedig och Bonn. Pontus Hultén och Olle Bærtling 8 vid första mötet i Bærtlings ateljé och hotellrum, Paris

6 Olle Bærtling Vad än proportionerna antyder på denna bild är det mästaren som står till vänster och eleven till höger. Bærtlings karriär som konstnär kan aldrig bli rätt tolkad utan att namnet August Herbin ( ) nämns. Herbin var en förgrundsgestalt inom den non-figurativa konsten under 50-talets upptakt i Paris och utövade ett betydande inflytande på många yngre konstnärer. Till skyddslingarna hörde Olle Bærtling. Det var Herbin som introducerade honom i kretsen Réalités Nouvelles, en tämligen lös sammanslutning av konstnärer som arbetande icke-föreställande ur vilken den legendariska galleristen Denise René s rekryterade sitt stall. Det borgade för att Bærtling fanns representerad när efterkrigstidens konstkonjunktur plötsligt steg till oanade höjder. Herbin delade även med sig av geometrins konstnärliga alfabete och sådde av allt att döma frön till det mystiska och magiska kraftfält vilka ännu idag vibrerar i Bærtlings mogna produktion som kontrapunkt till målningarnas rationella och kalla ytskikt. En annan betydelsefull person i Bærtlings tidiga karriär var Lennart Olson. Den klassiska bilden av Bærtling i profil med en fransk balkong som bakgrund togs på ett hotellrum i Paris Det är Olsons första porträtt av Bærtling. Mötet i Paris kom att bilda upptakt till ett samarbete som sträckte sig över ett årtionde. Bærtling var extremt noggrann med att dokumentera sin omfattande produktion samtidigt som han hade en närmast omåttlig aptit på att själv bli porträtterad, ensam eller tillsammans med en känd personlighet. Och han var aldrig sen att kalla in fotografen Olson. Många av arbetspassen gav också utrymme för lekfullhet och experimentlusta med Lennart Olson som regissör bakom kameran. Beröringspunkterna och den gemensamma konkretistiska bildsynen växte fram bortom gränserna för måleri och fotografi. Samarbetet fick emellertid ett abrupt slut. En gång när Lennart Olson klippte film ringde Bærtling och ville att han skulle ta första och bästa transport till Stockholm för att fotografera några målningar som skulle skickas till Paris. Olson kunde inte lämna klippbordet med så kort varsel. Och Bærtling härsknade till. Därefter bröts kontakten. Auguste Herbin och Olle Bærtling på Réalités Nouvelles/Musée d Art Moderne, Paris Följande uppslag Bærtling i sin atelje, Paris

7 Uppdragsgivare 12 13

8 Olle Bærtling i ateljén på Kommendörsgatan, Stockholm, 1958 och 1954 (bilden s15)

9 Ett konkretistiskt förspel Den gudomliga geometrin är titeln på ett av de få riktigt eldfängda manifesten inom svensk konst. Författat av Gösta Adrian-Nilsson (GAN), publicerat 1922 och påtagligt färgat av Kandinsky och teosofernas tankegods. GAN:s heroiska försök att lansera en konstfilosofi byggd på anti-materialistiska principer efterlämnade inga djupare spår i tidens konstdebatt. Det gudomliga har alltid haft det lite motigt i våra trakter. GAN räknades dock länge som konkretismens förste pionjär hos oss. Handböckerna omnämner ofta hans verk Abstrakt I, vilket visades på Liljevalchs konsthall 1917, som den första svenska helt igenom abstrakta svenska målningen. Senare forskning har emellertid visat att det abstrakta bildskapandet hade betydligt tidigare företrädare i två kvinnliga konstnärer Nell Wallden och Hilma af Klint. Wallden som i huvudsak verkade i Tyskland i den radikala grupperingen kring Galleri Der Sturm i Berlin målade non-figurativt redan under 10-talets mitt. Hilma af Klint å sin sida intar en särställning i konkretismens förhistoria. Hon målade abstrakt åren och skapade under en andra period åren en serie målningar baserade på geometrins formspråk och tillräckligt avancerade för att placera henne i nivå med pionjärer som Malevitj, Kandinsky och Mondrian. Problemet med att värdera af Klints betydelse ligger i att hon själv uteslutande uppfattade sig som uppdragstagare åt de andliga ledare vilka beställt verken och följaktligen skapade sin konst i total isolering från samhället och tidens konstliv. GAN var en desto mer aktiv opinionsbildare och fungerade som samlande gestalt närmast kanske en vresig fadersgestalt för en handfull svenska konstnärer som under 20-talet kom att intressera sig för konkretismens formspråk. Otto G Carlsund, Erik Olson, Bengt O Österblom och Knut Lundström hörde till denna skara som i förskingringen och i direkt kontakt med den internationella avantgarismen vid slutet av decenniet var på väg in i ett formexperimentellt bildskapande av yppersta klass. Bland skulptörerna i samma krets fanns Eric Grate och Christian Berg. Gösta Adrian-Nilsson (GAN), Stockholm

10 Otto G Carlsunds heroiska försök att introducera denna som den då kallades postkubistiska konst på Stockholmsutställningen 1930 har i modern konsthistoria skrivits in som konkretismens mest ödestigna bakslag på våra breddgrader. Carlsund fick disponera Café Puck som utställningslokal. Genom sitt vitt förgrenade kontaktnät i Paris samlade han in arbeten av Arp, Mondrian, Léger, Ozenfant och Hélion för att nämna några. Konstnärliga storheter som delade vägg med de svenska pionjärerna och introducerades i en informativ utställningskatalog. Publik och kritik hånflinade åt hela utställningen och betraktade den närmast som ett spektakel. Provinsialismen vann åter en övertygande seger. Carlsund knäcktes psykiskt och hånflinen bidrog aktivt till att ett av den svenska modernismens friskaste källflöden med en klar internationell syresättning ströps intill gränsen för uttorkning års män Den konkreta konstens genombrott i Sverige hos publik och kritik kom först på 1950-talet när den fick en plattform hos 1947 års män. Till gruppen, som debuterade på Färg och Form 1947, hörde Lennart Rodhe, Lage Lindell, Olle Bonniér, Pierre Olofsson och Karl Axel Pehrsson. Få av de verk som visades på denna numera legendariska utställning skulle idag passera som konkreta. Även om målarnas bildbyggande var av intellektuell karaktär och abstraktionerna långt drivna baserade de sig mer på naturavbildningar än geometriska formelement. Gruppen existerade endast en kort tid och egentligen var det bara Bonniér och Olofsson som fortsatte på den inslagna konkretistiska vägen. Likafullt kom 1947 års män att svara för den egentliga introduktionen av en konkretistisk konstsyn i Sverige. Under lång tid var gruppens namn närmast synonymt med termen konkretism. Konstakademiens källare, Stockholm Förberedelser inför utställningen L art 18 suédois Karl Axel Pehrson, Arne Jones, Olle Bonnier, Lennart Rodhe, Lars Rolf, Olle Bærtling samt arrangörerna Pontus Hultén och Oscar Reutersvärd. 19

11 Enbart de offentliga uppdrag Lennart Rodhe genomförde vid denna tid med väggmålningar vilka i högre grad illustrerade det kubistiska rummets mångtydiga spel mellan yta och djup än gav prov på någon egentlig konkretism förändrade på ett avgörande sätt människors mottaglighet och förståelse för en bildvärld bortom avbildandets snäva ambitioner års män gav onekligen viktiga impulser åt det mer vitala och experimentbenägna konstklimat som kom att prägla 50-talets upptakt. Parallellt verkade två mer isolerade personligheter med konstnärliga insatser av avgörande betydelse för efterkrigstidens konkretism. Olle Bærtling byggde, genom sitt tidiga internationella genombrott och nära förbindelse inom kretsen av konstruktivister samlade kring Denis René i Paris, en tidig bro till kontinenten. Med de egna landvinningarna inom fältet för färgernas och den öppna formens uttryckskraft kom han senare att inspirera en ny generation formexperimentella konstnärer. Eric H. Olson bedrev under samma tid de avancerade experiment i gränslandet mellan skulptur och objekt vilka ledde fram till Optochromin, ett unikt svenskt bidrag inom konkretismen. Under 50-talets första hälft fanns konturerna till en konkretisk front inom svensk konst. Bland de konstnärer som då började intressera sig för ett formexperimentellt skapande och fortsatte den inslagna vägen fanns Erik Chambert, Inger Ekdahl, Bengt Orup, Leo Reis, Eric Lennarth, Gert Marcus och Lars-Erik Falk. Något senare anslöt sig också Einar Höste och Lars Englund. Redan under 50-talets senare hälft möttes konkretisterna ånyo av kylslagna vindar. Expressionisterna vann för en tid de positioner man förlorat. Sextiotalets konstkonjunktur med högt uppskruvade krav på en berättande politisk bildproduktion gynnande definitivt inte konkretismen. Några av de konstnärer som senare trotsade kylan var Nils Kölare, Carl Magnus, Peter Freudentahl, Torsten Ridell, Alexius Huber, Cajsa Holmstrand, Peder Duke samt KG Nilson som senare med en omfattande skriftställning trädde fram som talesman och teoretiker för riktningen. Agnes Widlund, Konstsalongen Samlaren Stockholm

12 Galleristerna Galleristen Denise René i Paris kom att få en betydande roll när det som det då hette nonfigurativa måleriet fick sitt internationella genombrott i början på 1950-talet. Av de biografiska notiserna framgår att hon var en mycket målmedveten och skicklig affärskvinna, lojal med de konstnärer och samlare hon samarbetade med men också hård i nyporna om någon försökte grusa hennes planer och ofta framsynta idéer. Omvittnat är också hennes väderkorn för att den formexperimentella konsten som under efterkrigstiden ännu inte var accepterad hörde morgondagen till. Hon samlade därför tidigt en krets av konstnärer vilka nog inte riktigt insåg hur nära de stod på tröskeln inför en helt ny konstsyn. Till stallet hörde några redan etablerade namn som Vasarely och Magnelli. Men det var många som knackade på dörren till Galerie Denise René. Och påtagligt många kom från Norden. Bland svenskarna fanns Olle Bærtling och Erik H. Olson, från Danmark kom Richard Mortensen och Robert Jacobsen och från Finland Gunnar Nordström. Samtliga kunde ta del av de ekonomiska frukterna när efterkrigstidens konstkonjunktur plötsligt steg till tidigare oanade höjder och satte guldkantade ramar på den formexperimentella konsten. Förhoppningsvis tappade de inte bort Denise Renés namn i minnesanteckningarna. Men även i Stockholm fanns under denna epok en kvinnlig och energisk gallerist som brann för ett djärvt och modernistiskt måleri. Konstsalongen Samlaren, med adress Birger Jarlsgatan 1, var under 1950-talet de svenska konkretisternas högborg med en rad avgörande utställningar för att introducera en ny konstsyn. Galleriet drevs av Agnes Widlund som bördig från Ungern hade en rad internationella kontakter vilka hon vårdade och utvecklade. Hon gjorde sig även känd som en mycket generös människa. Lennart Olson fick erfara detta när han våren 1954 vid ett möte med Agnes Widlund nämnde en planerad resa till Frankrike med några dagars nedslag på Rivieran. En utmärkt idé, tyckte Widlund, och lämnade över nycklarna Man Ray, Paris

13 till det lilla sommarhus hon ägde på denna attraktiva kustremsa. Av det fortsatta samtalet framgick att Lennart naturligt nog för en hungrig konstfotograf närde en dröm om att få ta några porträtt av konstnären Henri Matisse. Det bör vi väl kunna ordna, menade Widlund som omedelbart skrev ett rekommendationsbrev om den unge och lovande svenske fotografen Lennart Olson för att få boka en tid hos Matisse. Svaret kom praktiskt taget med vändande post. Den lovande svenske fotografen var välkommen. När Lennart Olson med rekommendationsbrevet i innerfickan knackade på dörren till Matisse boning möttes han av det dystra beskedet att patron hade blivit hastigt sjuk och befann sig på sjukhus. Men tjänsteflickan var säker på att husbonden snart skulle vara tillbaka. Men så blev det inte. Matisse avled en kort tid därefter. Konstnärerna Lennart Olsons kontakter med Galerie Denise René och konstnärerna kring denna speciella plats i Paris tidiga 50-tal medförde fantastiska möjligheter för en vetgirig, konstintresserad och konstnärlig fotograf. Detta tillsammans med konstnärerna i Stockholm och flera runt Konstsalongen Samlaren. Namnen var många. En uppräkning av konstnärsnamn kan ge en förståelse för den rika produktionen av unika konstnärsporträtt som Lennart Olson utförde. Max Bill, Olle Bonniér, Arne Jones, Lars Englund, Robert Jacobsen, Richard Mortensen, Öyvind Fahlström, Lennart Rodhe, Victor Vasarely, Sam Francis, Karl Axel Pehrson, Olle Bærtling, Carl-Axel Lunding, Edgar Pillet, Wilhelm Kåge, Jean Arp, Paolo Venini, Otte Sköld, Gert Marcus, Emile Gilioli, Tristan Tzara, Siri Derkert, Man Ray, Antoine Pevsner, Sonja Delaunay, Jean Tinguely, Niki de Saint Phalle, Lars Rolf, Albert Johansson, Fernand Léger, Jean Dewasne, Pierre Olofsson, Gösta Adrian-Nilsson m.fl. Boken Locking Back Vintage Photographs by Lennart Olson med text av Pontus Hultén (Byggförlaget 2000) är en utmärkt källa för att få en inblick i Lennart Olsons mångfasetterade yrkesliv. Sam Francis, Paris

14 Tio fotografer Tio fotografer bildades 1958 av individuellt etablerade yrkesmän. Den gemensamma lokalen blev Harry Dittmers stora ateljé vid Centralbadet på Drottninggatan i Stockholm. Där fick kollektivet möjlighet till att samsas om gemensamt mörkrum med laboratoriepersonal och sekreterare. De Tio gav med sina individuella profiler en befriade odogmatisk mångsidighet åt sin gruppering. Flera av medlemmarna kunde redan då med viss rätt kallas förnyare inom sina respektive genrer. Däremot var de inte opponenter i traditionell konsthistorisk mening, även om de indirekt protesterade mot vad de ansåg vara förbrukade ideal. Tio fotografer ställde givetvis kvalitetskrav på varandra, vilket var fullt tillräckligt som program. Under årens gång har gruppen blivit känd, erkänd och berömd även internationellt, samtidigt som medlemmarna var och en bibehöll och utvecklade sin särprägel. Tio fotografer kan ses som en svensk variant av en samarbetsform, som under efterkrigstiden uppstod nära nog överallt inom det så kallade progressiva kulturlivet i Västeuropa och USA. Unga begåvningar gick tillsammans i grupper för att med gemensamma krafter och i tidstypisk framåtanda orientera sig inom den nya gränslösa fredsvärlden, artikulera sina uppfattningar och om möjligt erövra en position i det alltmer dominerande eller direkt avgörande internationella sammanhanget. Sådana grupperingar förekom inom arkitektur och design, måleri och skulptur, romanskrivning och poesi, elektronmusik och experimentellt foto. Våren 1997 fick Tio fotografer sin första presentation i svensk fotohistoria med en doktorsavhandling. Anna Tellgren: Tio fotografer. Självsyn och bildsyn. Tio fotografers första stora gemensamma utställning kom redan 1958, Fotokonst 1958, på Lunds Konsthall. Lunds Konsthall kommer även att visa Tio fotografer 50 år i november Texten är fritt valt ur Ulf Hård af Segerstads text om Tio fotografer i katalogen Tio fotografer 40 från 1998, utgiven av Tio fotografer i samband med utställningarna på Hasselblad Center i Göteborg och Mjällby Konstgård i Halmstad. Sten Didrik Bellander ( ), Harry Dittmer ( ) Sven Gillsäter ( ), Hans Hammarskiöld (1925) Rune Hassner ( ), Tore Johnson ( ) Hans Malmberg ( ), Pål-Nils Nilsson ( ) Georg Oddner ( ) och Lennart Olson (1925)

15 Lennart Olson fotografen (separatutställningar i urval) 1980, 1982 Galleri Camera Obscura, Stockholm 1982 S. White Gallery, Los Angeles, USA 1985 Östergötland läns museum, Linköping 1986 Billedhuset, Köpenhamn, Danmark 1989 Fotografiska museet, Moderna museet Stockholm 1991 Maneten, Göteborg 1992 Kulturverket, Halmstad 1993 Hasselblad Center, Göteborg 1994 Liljevalchs konsthall, Stockholm 1997 Västernorrland läns museum, Härnösand 2000 Stadsgalleriet, Halmstad 2001 Kulturhuset, Stockholm 2002 Bildens hus, Sundsvall Fotobinealen, Moskva, Ryssland Fotofestivalen, Nice, Frankrike 2003 Mjellby Konstmuseum, Halmstad Borås Konstmuseum, Borås Fotofestivalen Kaunas, Litauen Fotogalleriet, Vilnius, Litauen 2004 Lettlands Nationella Museum, Riga, Lettland Rydals museum, Rydal 2007 Konsthallen Hishult Lennart Olson filmaren (totalt 50 filmer för SVT) 1962 Flamenco, tillsammas med Dan Grenholm 1964 Gangaram 1967 Hello Bobby en film om Robert Kennedy 1968 Slaget om Lund 1972 Bakåt framåt, bilder av Sverige 1974 Kärlek I & II 1975 En fyrkantig värld 1977 Samba 1979 Beethoven och Snogeröd 1980 Folkbildaren Lennart Olson. Foto Hans Malmberg

16 Katalog #79 i en löpande serie utgiven sedan Tidigare kataloger, se Konsthallens hemsida. Katalogens idé & form KÅ Gustafsson Text Lennart Olson (s5), KÅ Gustafsson (s6) och där ej annat anges, Matts Ståhl Foto där ej annat anges Lennart Olson Upplaga ex Tryck NP-Tryck, Helsingborg ISBN Konsthallen Hishult, Markarydsvägen 10, SE Hishult konsthallen@hishult.com Öppet: September-April Onsdag-Söndag , Maj-Augusti Tisd-Sönd Konsthallens kataloger 2008 produceras med stöd av: PhotoScan, Halmstad. NP-Tryck, Helsingborg. Sparbanken Boken, Skånes Fagerhult Hishult. Motor AB Halland, Halmstad. TACK! Rörelse i konsten Moderna Museet, Stockholm

17 26 januari 2 mars