Minnesanteckningar från juristträff den november 2008, Naturvårdsverket, Stockholm

Transkript

1 Minnesanteckningar från juristträff den november 2008, Naturvårdsverket, Stockholm Dag 1 - förmiddag Inledning och deltagarpresentation Sofie Hermansson, miljöjurist Statens geotekniska institut (SGI), som fått i uppdrag av Naturvårdsverket att anordna träffen, hälsade alla välkomna. Sofie konstaterade att alla län förutom Kronoberg fanns representerade samt både SGI, SGU och Naturvårdsverket roligt att så många kunde komma! I år fanns förutom jurister även med några handläggare och inventerare från länsstyrelserna. För samtliga deltagare, se separat anmälningslista. Info från Naturvårdsverket Pia Eriksson, jurist NV, presenterade Naturvårdsverkets syn på ändringen i 10 kap. 3 1 st miljöbalken om fastighetsägarens förvärvsansvar. Lydelse före den 1 augusti 2007: Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem. Lydelse från och med den 1 augusti 2007: Om det inte finns någon verksamhetsutövare som kan utföra eller bekosta det avhjälpande av en föroreningsskada som skall ske enligt bestämmelserna i detta kapitel, är var och en som förvärvat den förorenade fastigheten ansvarig, om förvärvaren vid förvärvet kände till föroreningen eller då borde ha upptäckt den. I propositionen som föregick ändringen (2009/07:95, sidan 103) framgår att Fastighetsägaransvaret kan aldrig bli större än verksamhetsutövarens ansvar. En fråga som uppstod i samband med ändringen var om det alltså är så att om inte verksamhetsutövaren kan/behöver/finns så behöver inte heller fastighetsförvärvaren betala/utföra, eftersom det anges att fastighetsförvärvarens ansvar aldrig kan bli större än verksamhetsutövarens? Pia har framfört frågan till Miljödepartementet, som svarat att om verksamhetsutövaren inte existerar finns det inget hinder mot att lägga ansvaret på fastighetsförvärvaren. Jämkningsgrunderna i samband med en skälighetsbedömning för en verksamhetsutövare skulle dock kunna användas för fastighetsförvärvaren. Detta innebär enligt Pia att fastighetsförvärvaren i vissa fall ( till exempel om verksamhetsutövaren gjort åtgärder) skulle kunna åläggas mer än verksamhetsutövaren, trots uttalandet i propositionen. Diskussion Frågan uppkom hur det blir då ansvaret för verksamhetsutövaren är utsläckt på grund av reglerna om faktiskt drift efter 30 juni Finns det ändå ansvar för en fastighetsförvärvare? I sådant fall finns det ju ingen verksamhetsutövare som SKA betala, oavsett att denne KAN. Följdfrågan blir: måste det finnas en primärt ansvarig verksamhetsutövare för att tillsynsmyndigheten ska kunna utkräva ett ansvar av den subsidiärt ansvarige fastighetsägaren?

2 Pia menade att eftersom syftet med lagtexten är att få till stånd undersökningar i samband med försäljningar, så har reglerna tillkommit med annat syfte än att täcka upp i de fall verksamhetsutövaren saknar betalningsförmåga. Därmed torde det sakna betydelse varför verksamhetsutövaren inte bidrar till saneringen och fastighetsägaren skulle därmed få ett ansvar även om verksamhetsutövarens ansvar är utsläckt på grund av 1969-regeln. Det var dock en mycket intressant frågeställning, som togs med för fortsatta diskussioner. Efter juristträffen har frågan om hur fastighetsförvärvarens subsidiära ansvar påverkas av att verksamhetsutövarens primära ansvar utsläckts på grund av 1969-regeln tagits upp till diskussion inför den kommande Tillsynshandboken. Naturvårdsverket har för avsikt att lyfta frågan till Miljödepartementet. Ansvarsutredningar Pia tog tillfället i akt att poängtera några saker vad gäller ansvarsutredningarna som hon får för granskning: Ta gärna med mer historik. Det är svårt att granska när man inte har hela bakgrunden, så var gärna övertydliga! Var noga med att redogöra för samtliga bolagstransaktioner, såsom fusioner och namnbyten. Var noga med att gå igenom alla paragraferna i 10 kap. miljöbalken! Ofta har tillsynsmyndigheten glömt eller bortsett från att bedöma ansvar enligt 10 kap. 5 och 8 miljöbalken. Tillsynshandboken och tillsynsmyndighetsvägledningen Efter Pia Eriksson tog Maria Gustavsson och Sofie Hermansson över för en kort presentation av senaste nytt på tillsynsområdet och det arbete som de utför för att hjälpa till i tillsynsarbetet. Maria är länsstyrelsernas tillsynssamordnare och finns på Länsstyrelsen i Västra Götaland, Göteborgskontoret. Hon arbetar med att underlätta och samordna länsstyrelsernas tillsynsarbete när det gäller förorenade områden och för hennes arbete har en referensgrupp bildats bestående av Mats Aunes från Norrbotten, Mattias Vejlens från Gotland, Susanne Karlsson från Östergötland och Anna Paulsson från Jönköping. I referensgruppen ingår också miljövårdsdirektör Ulrika Samuelsson, Västra Götaland. Maria arbetar mycket med framtagandet av Tillsynshandboken, medan hennes huvudsakliga uppgift är att agera länk mellan länsstyrelserna och Naturvårdsverket. Sofie, jurist på SGI, arbetar också med Tillsynshandboken. Hennes övriga arbetsuppgifter består till stor del av föreläsningar och utbildningar samt att besvara frågor från framför allt länsstyrelser men även till viss del från kommuner via det så kallade korttidsstödet. Hon kommer att påbörja en vägledning om miljöriskområden under 2009 och kommer att hjälpa Länsstyrelsen i Jönköpings län med ett område som den har tänkt göra miljöriskområde av, som ett slags pilotfall. Tillsynsmyndighet över förorenade områden Vilken myndighet som ska utöva tillsynen över ett visst förorenat område var ett hett diskussionsämne under juristträffen förra året. Nu finns ett vägledningsdokument om detta att tillgå på Naturvårdsverkets hemsida:

3 Alla frågor är dock inte lösta ännu. Bland annat återstår frågan om generalläkarens tillsynsansvar. En hel del frågetecken har dock rätats ut och i dokumentet står bland annat följande att läsa: Pågående verksamheter tillsynsmyndighet över förorenade områden är densamma som för verksamheten. Nedlagda verksamheter det är den vid varje tid gällande FMH-bilagan som styr vilken tillsynsmyndighet som gäller. Delegation av tillsynsansvar tillsynsansvaret för förorenade områden följer med delegationen enligt miljöskyddslagen. Vid delegation enligt miljöbalken krävs att förorenande områden har utpekats för att de ska ha tagits över av kommunen. Exploatering den verksamhet som har orsakat föroreningen styr tillsynen. Blandförorening om länsstyrelsen har haft tillsynen över någon delaktig verksamhet har länsstyrelsen tillsynen över hela det förorenade området. Nedlagda deponier om avfallet kommer från en industri, samma tillsynsmyndighet som för industrin. Tillsynshandboken Tillsynshandboken kom ut som remissversion våren De många remissvar som kom in har behandlats och handboken har kompletterats och ändrats utifrån dem. Advokatfirman Åberg & Co har gått genom den igen och nu håller Maria, Sofie och Pia på att titta på dessa förändringar och försöker få till en slutlig handbok. Handboken planeras vara klar våren/sommaren Handboken har bland annat kompletterats med information om miljöansvarsdirektivet, nytillkommen praxis, samfällighetsföreningar och holdingbolag samt har en del nya bilagor tillkommit. Uppdatering har skett vad gäller tillsynsmyndighet för förorenade områden, lagtolkningar som flyttats upp i texten, skälighetsavsnittet gällande fastighetsägare och åtgärder är också uppdaterat samt har ansvarsutredningsbilagan utvecklats. Det poängterades från bland andra Emma Edfors och Maria Mohlin att detta med ansvarsutredningar inte får bli en allt för omständlig apparat, för det kommer att motverka arbetets fortskridande. Det finns enklare sätt att hantera ansvarsfrågan på, till exempel genom ansvarsbedömningar och detta bör framgå av Tillsynshandboken. Fastighetsregistret Lantmäteriet är ny inskrivningsmyndighet från och med 1 juni 2008, tidigare var det tingsrätterna. Detta innebär att det är lantmäteriet som numera sköter detta med anteckningar och inskrivning i fastighetsregistret. Från förra året kvarstod just funderingar kring detta med inskrivning i fastighetsregistret. En var frågan om hur man kan se om en fastighet är herrelös eller inte. Sofie hade fått i uppdrag att ta reda på hur en anteckning om detta i enlighet med 35 konkursförordningen skulle se ut. Trots idoga ansträngningar och kontakter hade Sofie inte lyckats få svar på det, men hon jobbar vidare med frågan.

4 Efter juristträffen har Sofie fått, åtminstone delvis, svar på ovanstående fråga från Lantmäteriet. Det visade sig att detta var ett problem som hängt med från domstolstiden och som Lantmäteriet varit ovetande om. Delar ur svaret från Lantmäteriet: I Handbok IM, som är den handbok som redogör för regelverk och rättspraxis m.m. står det om dessa underrättelser [ ]. Däremot står det inte något om att man ska föra in något när en sådan underrättelse kommer i Handbok IR (den handbok som talar om hur olika saker ska föras in i fastighetsregistret). Där står det bara att anteckningen om själva konkursen ska föras bort då. [ ] Inskrivningskontoren har tidigare blivit uppmärksammade på att man ska föra in en anteckning när en underrättelse enl 35 kommer in ("Konkurs avslutad xx-xx-xx utan att fastighetens sålts"). Detta kommer också att föras in i handboken när den uppdateras, vilket vi precis påbörjar. Sofies slutsats blev att problemet observerats i teorin men inte i praktiken och att en uppdatering av Handbok IR verkar lösa problemet. Själv har hon lovat att uppmärksamma konkursförvaltarna på inskrivningsplikten, så att Lantmäteriet får kännedom om fallen annars är det inte lätt att göra en anteckning. Vi får hoppas att detta kommer att fungera bättre i fortsättningen! Tips! Det finns en hel del material att hämta på Lantmäteriets hemsida, bland annat ovanstående handböcker. Dessa kan vara till bra hjälp när man ska tolka utdrag ur fastighetsregistret. I samband med detta togs fler frågor upp som rör inskrivning i fastighetsregistret och som tyvärr lämnades olösta: Kan förebyggande restriktioner antecknas? (Exempelvis att vid ändrad markanvändning ska miljökontoret kontaktas.) Måste det vara ett föreläggande eller ett beslut miljöriskområde? Om föroreningen finns i grundvattnet kan man då sätta restriktioner på flera fastigheter? Ny lydelse av 26 kap. 22 miljöbalken Deltagarna uppmärksammades på att lydelsen av rubricerad paragraf ändrats från och med den 1 juni Varför aldrig miljöriskområden? Eftersom Sofie fått i uppdrag att skriva en vägledning om miljöriskområden togs detta med miljöriskområden upp till diskussion och framför allt varför något sådant ännu inte beslutats. Det borde vara relevant i flera fall, exempelvis då åtgärder gjorts men det ändå inte blev rent, ej prioriterade områden utan ansvarig och för gamla deponier. Frågan uppstod hur man gör med MKM-områden. Någon form av light-version borde finnas! Naturvårdsverkets tidigare ståndpunkt var att begreppet skulle användas mycket restriktivt och att beslut om miljöriskområden inte skulle få fördröja eller ersätta åtgärder. Nu är en nyansering av ståndpunkten gjord, eftersom Naturvårdsverkets ord tolkats väl hårt och fått den oönskade konsekvensen att inget miljöriskområde beslutats.

5 Återigen fördes det fram att det vore önskvärt med en miljöruta i fastighetsregistret. Frågan är hur en sådan skulle kvalitetssäkras? Hur går det med MIFO-databasen? Erika Skogsjö, Naturvårdsverket, svarade att den nya databasen är på gång och syftet är att göra informationen mer tillgänglig, i första hand för kommunerna men i förlängningen även för allmänheten. Inför överflytten är det viktigt med att kvalitetssäkra materialet. Hur kvalitetssäkringen gjorts, kommunicering är en form av kvalitetssäkring, kommer också att framgå i MIFO-databasen. Tillsynsdagar Det informerades om att Maria anordnar tillsynsdagar avseende förorenade områden för handläggare på länsstyrelserna den november 2008.

6 Dag 1 - eftermiddag Nedanstående minnesanteckningar, Tillsynsmyndigheten i konkurser (TSM), är författade av föreläsarna, Hans Joachimsson och Lena Jonsson, med utgångspunkt från de allmänna minnesanteckningarna. Tillsynsmyndigheten i konkurser (TSM) Hans Joachimsson från konkurstillsynens huvudkontor och Lena Jonsson från tillsynens kontor i Sundsvall berättade om det obeståndsrättsliga regelsystemet och om TSM:s roll och arbetsuppgifter. De sökte också ge synpunkter på den konflikt som ibland uppstår mellan de obeståndsrättsliga och miljörättsliga regelsystemen. Allmänt om regelverket kring konkurs och obestånd Hans Joachimsson: Jag vill inleda med att säga att det som Lena och jag vill och kan förmedla är vad konkurs är för något och konkursförvaltarens och konkurstillsynens roller. I en konkurs kan en förvaltare konfronteras med en mängd olika rättsområden och vi inom konkurstillsynen kan omöjligen vara specialister på alla de många olika problem som en förvaltare kan ställas inför. Bland annat är vi dessvärre inte så duktiga på just de komplikationer som inträffar när det finns miljöfarliga förhållanden i en konkurs. Men vi har en del idéer om hur konkursförvaltning och miljötillsyn rent strategiskt ska förhålla sig när sådana förhållanden förekommer. Jag vill inleda med en kort redogörelse för regelverket kring konkurs och obestånd och vissa bakomliggande historiska förhållanden. Därefter berättar Lena närmare om vad konkurs är för något och förvaltarens roll. Sedan återkommer jag och berättar något om de olika fordringseller kostnadsslag som förekommer i konkurssituationen och företrädesrätten mellan dem. Av intresse här är främst konflikten mellan massafordringar och konkursfordringar. Jag kommer då också att något mer allmänt beröra vad som kallas för abandonering, det vill säga den situationen då förvaltaren överger viss egendom och förklarar att den inte ska ingå i boet eftersom den inte har något värde i konkursen. Lena vidtar och redogör för TSM:s roll. Under resans gång försöker vi ta upp och fokusera på de konkreta frågor ni ställt och där svaren behöver utvecklas i förhållande till vad vi redan sagt. Kort historia Hans Joachimsson fortsätter: Det har funnits rättsliga regleringar av konkursinstitutet sedan romartiden. I Sverige kom den första landsomfattande regleringen redan på 1600-talet och i 1734 års lag. Under 1800-talet genomfördes ett antal reformer och på 1900-talet är det främst årtalen 1921 och 1980 som man bör hålla i minnet. Nu gällande konkurslag, som är från 1988, är en inte minst systematiskt bra produkt. Rättsområdet bör kanske hellre benämnas det obeståndsrättsliga och innefattar då fler lagar än enbart konkurslagstiftningen. Hela regelsystemet innehåller ett stort mått av indispositiv lagstiftning det vill säga många tvingande regler. Bland annan lagstiftning som aktualiseras i konkurssituationen märks främst sådan som rör förmånsrätt i konkurs, företagshypotek och lönegaranti. Också till exempel offentligrättslig lagstiftning såsom skatterättslig och miljörättslig sådan kommer ofta i tillämpning och här har vi den särskilda svårigheten att lagstiftningen på sådana områden sällan beaktar det speciella i obeståndslagstiftningen. Man brukar uttrycka det så att lagstiftningarna på de olika områdena inte är anpassade till varandra, vilket ibland medför avsevärda tolknings- och tillämpningsproblem. Slutligen: Ett annat centralt område som

7 aktualiseras i konkurssituationen är det sakrättsliga regelsystemet som till stora delar består av efterhand framvuxen praxis. Kort om konflikten konkursrätt-miljörätt Jag vill nu särskilt peka på den konflikt som finns mellan miljörättslig lagstiftning och obeståndsrättslig. Man kan allmänt säga att det finns två olika förhållnings- eller synsätt. Det ena, som kan kallas det konkursrättsliga synsättet är att i princip bara sådana fordringar ska kunna göras gällande som i någon mer preciserad form finns före konkursbeslutet (konkursfordringar). Den inbördes ordningen mellan dessa fordringar bestäms av förmånsrättslagstiftningen. Det andra synsättet kommer från företrädare som har ett miljörättsligt perspektiv (det miljörättsliga synsättet). Det konkursrättsliga synsätt som jag nyss nämnde kritiseras med argumentet att man på detta sätt plockar russinen ur kakan och helt bortser från andra legitima mer allmänna anspråk på att få betalt före konkursfordringarna. Det finns naturligtvis goda skäl för att en verksamhet som till exempel skräpat ned marken först ska få stå för att betala sanering och att först därefter vanliga fordringsägare ska kunna få betalt. Utifrån dessa olika synsätt debatterades de aktuella frågorna vid ett juristmöte som heter Insolvensrättsligt Forum, vilket hölls i Uppsala Där argumenterade docenten Jan Darpö för det senare synsättet. Men professor Mikael Möller och justitierådet Torgny Håstad menade att det är en fullt tänkbar ordning att man lägger denna typ av särintressen som miljöintressen utgör, på förmånsrättslig bog. Saken borde då lösas inom ramen för obeståndsrätten genom ändringar i förmånsrättsordningen. Vad som sades i Uppsala 1999 finns dokumenterat, Insolvensrättsligt Forum 1999 (Iustus Förlag, Uppsala). Det var Mikael Möller som inledde denna avdelning vid Forum och hela den debatt som följde är av stort intresse till belysning av vad jag nu sagt. Såvitt jag kan förstå är de flesta frågorna i den debatten fortfarande levande. Jag återkommer till frågor om i vilken tur och ordning som fordringar i konkurssituationen kan betalas. Tillsyn över konkurser Hans Joachimsson vidare: Före 1980 var det bara konkurser med tillgångar som blev riktiga konkurser, i övriga konkurser gjordes i allmänhet mycket begränsade efterforskningar rörande till exempel möjligheter till återvinning och förekomst av eventuell ekonomisk brottslighet. På denna tid fanns Rättens ombudsman (RO), som bland annat skulle kontrollera förvaltarens arbete. Systemet blev efterhand föremål för mycket kritik, vilket ledde fram till den stora reformen Nu skulle - grovt uttryckt - alla konkurser behandlas fullt ut. I samband med detta tillkom också TSM, som alltså ersatte RO. Några av skälen till att man valde en myndighet som tillsynsorgan var att en sådan bättre ansågs kunna övervaka att förvaltaren fullföljde sina skyldigheter att efterforska brott och bättre än RO medverka till att konkursförvaltarnas arvoden hölls nere. En myndighet skulle också bättre kunna övervaka att förvaltaren i sin hantering på ett omdömesgillt sätt beaktar mer allmänna samhälleliga intressen som kan göra sig gällande i konkurssituationen. Ett sådant mer allmänt intresse som trätt i förgrunden på senare är väl just miljöintresset. Det diskuterades mycket hur tillsynsorganet skulle organiseras. Till slut hamnade TSM som en särskild verksamhetsgren inom Exekutionsväsendet, det vill säga Kronofogdemyndigheterna, eftersom man bedömde att den rätta kompetensen fanns bland kronofogdarna. Bland annat hade man som skatteborgenär en stor vana att bedöma konkursrättsliga problem men också i utsökningsverksamheten vana vid sakrättsliga problemställningar.

8 Konkurs vad är det? Konkursens inledning Lena Jonsson: En konkurs inleds antingen med att gäldenären själv eller en borgenär ger in en konkursansökan till tingsrätten (TR). För bifall till ansökningen krävs i båda fallen att gäldenären är på obestånd, det vill säga han kan inte betala sina skulder och det inte bara tillfälligt. En ansökan av gäldenären själv bifalls i princip alltid. Om en borgenär gör ansökan måste han visa att gäldenären är på obestånd. Det finns främst två olika sätt för en borgenär att gå tillväga. Han kan delge gäldenären en så kallad betalningsuppmaning eller han kan ansöka om utmätning och få ett bevis på att gäldenären inte kan betala skulden. På så sätt får borgenären ett underlag som gör att gäldenären kan antas vara på obestånd. Med stöd av detta underlag görs så ansökan om konkurs vid behörig TR. När TR beslutar om konkurs beslutar man samtidigt (oftast) om vem som ska utses till konkursförvaltare. Det ska vara en advokat eller medarbetare vid Ackordscentralen som uppfyller högt ställda krav på kunnande och erfarenhet av framför allt obeståndsjuridik och affärsjuridik. Det är också viktigt att förvaltaren har en organisation som kan hantera bokföring, lönegaranti och utredningar med mera i konkurser. TSM har en möjlighet att påverka valet av konkursförvaltare. Om till exempel TSM förstår att det handlar om en bensinstationsrörelse eller en livsmedelsbutik med en frysanläggning kan det vara skäl för myndigheten att söka få en förvaltare som är särskilt kunnig när det gäller sådana frågor. Konkursförvaltaren tar genast över verksamheten och blir konkursboets ende legale ställföreträdare. I och med konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över de tillgångar som ingår i boet. En privatperson som försätts i konkurs får inte bedriva verksamhet som medför bokföringsskyldighet, 6kap. 1 konkurslagen (KL). En konkursgäldenär får naturligtvis heller inte påta sig förbindelser som kan göras gällande i konkursen (3 kap. 1 KL). Ett konkursbeslut kan överklagas men gäller ändå under överklagandetiden (ingen inhibition). Det finns ett begränsat antal personer som kan utses till konkursförvaltare. Främst handlar det om advokater med affärsjuridisk inriktning och erfarna medarbetare vid Ackordscentralen Sverige. För närvarande finns cirka 400 personer som mer regelbundet får förvaltaruppdrag. Det finns både bra och mindre bra förvaltare. Den som har intressen i en konkurs kan kontakta TSM om man känner sig tveksam till förvaltarens hantering. Allmänt om konkursförfarandet Lena Jonsson fortsätter: Konkursförvaltaren ska genast ta boets tillgångar i besittning. Förvaltaren ska så snart som möjligt informera TSM om konkursens karaktär storleken på verksamheten, antal anställda och finansiärer etcetera. TSM tar då ställning till hur ingående tillsynen ska bedrivas i det enskilda ärendet och underrättar förvaltaren om de önskemål TSM kan ha om att bli informerad om hur förvaltningen fortskrider. Om det finns eventuella miljöproblem är det självfallet angeläget att förvaltaren underrättar TSM om detta. Om TSM har kännedom om sådana problem tar vi naturligtvis kontakt med förvaltaren för att vi ska försäkra oss om att han känner till dem. Om förvaltaren får kännedom om att det finns miljörättsliga komplikationer ska han underrätta den myndighet som utövar miljötillsyn (7 kap. 16a KL). Förvaltarens huvuduppgift är att förvandla tillgångarna till likvida medel sälja fast och lös egendom, driva in fordringar och i förekommande fall föra processer för att förmera boet.

9 I viktigare frågor ska förvaltaren höra TSM och de borgenärer som är berörda av utfallet i konkursen. Det är dock alltid förvaltaren som fattar beslut om hur han ska handla och han har fullt ansvar för hanteringen. TSM fungerar som ett bollplank. Om förvaltaren skulle missköta sig gravt kan TSM gå in och begära att han entledigas detta är mycket sällsynt, vanligare är att man kommer överens om att byta konkursförvaltare i dessa fall. Vad som kan hända om en förvaltare varit mindre lyckosam är att han får vidkännas ett lägre arvode än han begärt. Obligatoriska handlingar och ärendets gång Lena Jonsson vidare: Konkursförvaltaren ska kort efter konkursbeslutet förteckna tillgångar och skulder i en bouppteckning, som gäldenären senare ska gå ed på inför TR. Snarast och senast inom ett halvår ska förvaltaren lämna in en förvaltarberättelse (7 kap. 15 KL). I denna ska finnas en redogörelse för orsakerna till obeståndet, hur bokföringsskyldigheten fullgjorts och om det finns skäl för återvinning med mera. Förvaltaren ska också intressera sig för om det finns misstankar att gäldenären gjort sig skyldig till ekonomisk brottslighet och i sådant fall genast lämna en underrättelse om detta till åklagarmyndigheten (7 kap. 16 KL). Han ska samtidigt sända en kopia av underrättelsen till TSM. Inom åtta-nio månader från konkursbeslutet och därefter en gång per halvår ska förvaltaren avlämna så kallade halvårsberättelser där han redogör för vilka åtgärder han företagit för att avveckla konkursboet. De flesta konkurser avslutas inom två år, många konkurser av begränsad omfattning långt tidigare. Det har särskilt angivits i konkurslagen att en konkurs ska avslutas utan onödigt dröjsmål. En av TSM:s viktigaste uppgifter är att övervaka att konkursärenden inte drar ut på tiden. Om förvaltaren bedömer att en grupp borgenärer kommer att få utdelning i konkursen på sina fordringar, men han av olika skäl känner osäkerhet om vilka fordringsägare som finns eller hur stora fordringar de har kan han begära att TR beslutar om ett bevakningsförfarande. Om bevakningsförfarande anordnas måste alla borgenärer till TR anmäla sitt intresse för att få del av eventuell utdelning annars kan de inte få någon utdelning. Då alla tillgångar realiserats upprättar förvaltaren en slutredovisning och en arbetsredogörelse. Av dessa handlingar ska framgå hur avvecklingen av boet bedrivits och resultatet av denna. TSM granskar slutredovisningen och arbetsredogörelsen med förvaltarens arvodesframställning och yttrar sig till TR över dessa. Om det finns ett överskott i den ekonomiska slutredovisningen ska förvaltaren upprätta ett utdelningsförslag med uppgifter om vilka borgenärer som får utdelning och med vilka belopp. Det är TR som beslutar om utdelning och arvode till förvaltaren. När TR fastställt utdelningsförslaget är konkursen avslutad. För förvaltaren återstår främst att betala utdelning till berättigade fordringsägare. I det övervägande flertalet konkurser finns det inte något överskott i boet och då ska TR skriva av konkursen, varvid denna anses avslutad. Konkursgäldenär och konkursbo vad är vad? Lena Jonsson ytterligare: Det är viktigt att man känner till hur man benämner de två juridiska personer som blir resultatet när ett aktiebolag eller annan juridisk person försätts i konkurs. Det uppstår ett konkursbo, Aktiebolaget Xs konkursbo, som i princip är en självständig juridisk person. Medan konkursen pågår existerar emellertid konkursgäldenären vid sidan om konkursboet och denna juridiska person benämns då Aktiebolaget X i konkurs. Den utsedde konkursförvaltaren blir legal ställföreträdare för Aktiebolaget Xs konkursbo medan konkursgäldenärens tidigare ställföreträdare behåller denna roll i Aktiebolaget X i konkurs

10 (25 kap. 49 Aktiebolagslagen). Av NJA 2003 s. 356 framgår i ett visst fall konsekvenserna av att man benämnt den sökta motparten fel. Att Aktiebolaget X i konkurs finns kvar medan konkursen pågår har betydelse till exempel i de fall det pågår en process mellan konkursgäldenären och en annan part när gäldenären försätts i konkurs. Konkursförvaltaren kan låta konkursboet inträda i denna rättegång och i sådant fall blir konkursboet ansvarigt även för de rättegångskostnader som uppkommit före inträdet. Men om förvaltaren väljer att inte inträda i processen så kan den föras vidare av Aktiebolaget X i konkurs i vart fall så länge konkursen pågår. Det kan också vara så att förvaltaren väljer att överge (abandonera) viss egendom som då så att säga återgår till Aktiebolaget X i konkurs. I vad mån Aktiebolaget X efter det att konkursen avslutats fortfarande kan ha ett liv och till exempel agera i en process är inte alldeles klart. Högsta domstolen (HD) och Regeringsrätten har prövat flera olika situationer, men den praxis som finns är inte helt konsistent. Om det finns tillgångar kvar efter det att ett aktiebolags konkurs avslutats ska bolaget träda i likvidation och kan därefter till och med återuppstå som ett friskt aktiebolag (25 kap. 51 Aktiebolagslagen). Ny egendom efter avslutad konkurs Lena Jonsson avslutningsvis: Det händer att det framkommer ny egendom efter det att en konkurs avslutats. I sådana fall får konkursförfarandet i viss mening återupptas. En konkursförvaltares uppdrag är evigt, han är alltid skyldig att avveckla nya tillgångar. Observera att detta gäller tillgångar. Skulle den nya egendomen visa sig ha ett negativt värde - det är fråga till exempel om en förorenad fastighet - har han alltså ingen skyldighet att agera. Konkursens huvudändamål är att borgenärerna ska få så mycket utdelning som möjligt, ingenting annat. I detta sammanhang kan också nämnas att en fordran som fanns vid konkursbeslutet en konkursfordran aldrig preskriberas (NJA 2007 s. 280). Företrädesordningen mellan olika fordringar och kostnader i konkurs Hans Joachimsson: I konkurssituationen förekommer fyra olika typer av kostnads- eller fordringsanspråk. I Handbok för konkurstillsyn se Kronofogdens hemsida finns i avsnitt en redogörelse för dessa, som jag här kort ska återge. Bäst prioritet till betalning ur konkursboets medel har konkurskostnader (14 kap. 1 KL). Till dessa hör först arvodet till förvaltaren. Andra exempel på konkurskostnader är förvaltarens rese- och hotellkostnader och ersättning till honom för fotokopior, telefonkostnader, porto etcetera. Om det inte finns medel i boet till betalning av konkurskostnaderna så har förvaltaren rätt att få ersättning av det allmänna för dem. Ur konkursboet tas därefter massakostnader. Detta är främst kostnader som uppstår under det att konkursboet är verksamt och orsakade av konkursförvaltaren. Exempel är kostnader för försäkringar, uppvärmning av en fastighet, kostnader för försäljning av lös egendom och kreditupplysningar med mera. För att söka komma till rätta med problemen med så kallade herrelösa fastigheter har man för några år sedan i lag bestämt att kostnader för försäljning av fast egendom är att jämställa med konkurskostnader. Till massakostnader kan emellertid också höra bland annat saneringskostnader. Om det inte finns några medel i boet blir de som har fordringar på ersättning för massakostnader utan betalning. Till belysning av företrädesordningen mellan konkurskostnader och massakostnader kan man läsa i konkurstillsynshandboken, avsnitt 1.5.

11 I frågan om vad som är konkurskostnader i förhållande till massakostnader har HD i början av år 2009 beviljat prövningstillstånd i två mål, Ö och Ö På HDs hemsida står det så här beträffande det första målet. Kostnadsersättning till konkursförvaltare. Fråga om konkursförvaltares utlägg för kreditupplysning och historiskt regisreringsbevis (s.k. alltbevis) är en konkurskostnad som skall ersättas av staten eller är en massakostnad som bara skall utgå ur boet. Om det finns medel kvar sedan förvaltaren betalat eller reserverat medel för konkurs- och massakostnader blir det utdelning på konkursfordringar. En konkursfordran ska ha förfallit till betalning före konkursbeslutet eller funnits med ett visst mått av säkerhet före detta. Olika typer av konkursfordringar får betalning i tur och ordning enligt förmånsrättsordningen. Först ska sägas att den som har säkerhet i form av pant alltid har rätt att få betalt upp till pantens värde. Genom en stor reform som trädde i kraft ändrades förmånsrättordningen. Före denna tidpunkt var den som hade säkerhet i företagshypotek i princip bäst prioriterad. Företagshypoteket omfattade all lös egendom (inklusive fordringar) utom kontanta medel, banktillgodohavanden och värdepapper. Efter fordringsägare med företagshypotek hade i tur och ordning skattefordringar och arbetstagares lönefordringar företrädesrätt. På denna tid hade oprioriterade fordringsägare små möjligheter att få någon utdelning. Genom reformen 2004 begränsades rätten till betalning för den som hade företagshypotek namnändrat till företagsinteckning. Rätten till betalning begränsades till 55 % av den totala egendomsmassan. Vidare förlorade staten sin förmånsrätt för skattefordringar. Härigenom ökade möjligheterna för oprioriterade fordringsägare att få betalt. I morgon, , kommer riksdagen att besluta om en återgång till vad som gällde före år 2004 på det sättet att det som nu ånyo heter företagshypotek ger rätt till full utdelning (100 %) ur boets lösa egendom med de undantag som jag tidigare nämnt. Men det allmännas förmånsrätt för skatter kommer inte tillbaka. Den fjärde fordringstypen kallas för gäldenärsfordran. Med gäldenärsfordran menas fordringar som inte kan göras gällande vare sig mot konkursboet (massafordran) eller i konkursen (konkursfordran). En gäldenärsfordran kan (bara) göras gällande mot den juridiska person, till exempel ett aktiebolag, som faktiskt medan konkursen pågår lever ett liv vid sidan av konkursboet. En gäldenärsfordran kan också göras gällande mot en fysisk person som är försatt i konkurs och mot en sådan person efter det att konkursen avslutats. Det för alltför långt att här närmare gå in på denna företeelse, som ändå inte är så ovanlig. Frågor och några svar Hans Joachimsson fortsätter: Ni har ställt några konkreta frågor som jag här tänkte söka beröra. Först tre frågor som delvis hänger samman med varandra: a) Vad händer med ett föreläggande som föreligger mot konkursgäldenären när konkursen inleds? b) Finns någon skyldighet för konkursförvaltaren att beakta ett sådant föreläggande eller för konkursboet att uppfylla det? c) Vad gäller om föreläggandet är inskrivet i fastighetsregistret och därmed gällande mot fastighetsägaren? Här måste jag begränsa mig till några kortfattade kommentarer: Ett föreläggande mot en fysisk eller juridisk person som efter föreläggandets utfärdande försätts i konkurs kan i princip inte få någon verkan mot konkursboet såsom massaåliggande. Konkursförvaltaren har knappast någon skyldighet att beakta det. Om ett sådant föreläggande ska kunna leda till någon fordran i konkursen (konkursfordran) måste det rimligen materialisera sig i ett utdömt vite. Jag har inte någon bestämd föreställning om möjligheterna att fullfölja ett föreläggande

12 mot en fysisk eller juridisk person efter det att vederbörande försätts i konkurs, men helt omöjligt är det kanske inte. Innan ni överväger att söka fullfölja ett sådant föreläggande som vi nu talar om bör ni naturligtvis orientera er om möjligheterna att få utdelning i konkursen. Vilken betydelse det kan ha att föreläggandet är inskrivet i fastighetsregistret har varken jag eller Lena något begrepp om. En förvaltare är naturligtvis skyldig att noggrant undersöka om ett föreläggande som ni riktar mot konkursboet är rättsligt grundat och får inte utan vidare godta ett sådant som han menar inte är riktigt. För att man ska kunna svara på i vilka fall själva konkursboet är ansvarigt för hantering av miljöfarligt avfall eller liknande och i vilka fall ett sådant ansvar inte kan göras gällande mot boet krävs en noggrann genomgång av tillgänglig praxis. En fordran i konkursen en konkursfordran behöver inte vara exakt fastställd till sitt belopp i bouppteckningen. Det kan vara så att de fordringar ni gör gällande i konkursen måste utredas innan man säkert kan säga hur stora de är. Självfallet måste de dock preciseras när det är dags för förvaltaren att upprätta utdelningsförslag. En fråga som ställts är om en konkursförvaltare har någon skyldighet att vidarebefordra ett föreläggande till konkursgäldenären (genom dennes ställföreträdare). Någon sådan skyldighet åligger inte förvaltaren. En annan sak är att en förvaltare inom ramen för sin skyldighet att beakta mer allmänna intressen inom ramen för sin hantering kan finna det lämpligt att översända ett föreläggande. Det kan nog också finnas situationer där detta får anses önskvärt, men några skyldigheter i dessa hänseenden har inte förvaltaren. Om ni utfärdat ett föreläggande mot en fysisk eller juridisk person och denne sedermera försätts i konkurs måste ni alltså alltid vara uppmärksamma och utan dröjsmål ta kontakt med konkursförvaltaren. Avslutningsvis vill jag här påpeka det närmast självklara att ett föreläggande i normalfallen inte kan rikta sig mot en konkursförvaltare personligen. Att detta skulle kunna förekomma i fall då denne varit till exempel mer gravt försumlig i sin hantering är en annan sak. Om ni avser att förelägga en förvaltare personligen måste ni självfallet tydligt ange grunden för detta. När det gäller frågor kring mot vem förelägganden kan riktas måste man uppmärksamma Rune Lavins bok "Vitesföreläggandets adressat" från 1975 och samme författares lagkommentar (Norstedts) från Frågan om vem som är rätt adressat för ett föreläggande är föremål för bedömning vid Miljödomstolen vid Nacka tingsrätt. Målet har beteckningen M Abandonering Hans Joachimsson: Ordet abandonering är från början en sjörättslig term. Här innebär det att förvaltaren tar sin hand från egendom som inte utgör någon tillgång eller till och med är en belastning för konkursboet. Det finns i konkurslagen två bestämmelser som medger abandonering, 3 kap. 9 och 8 kap. 6 KL. Den första bestämmelsen handlar om att en förvaltare kan välja att inte gå in i en process, som han bedömer alltför äventyrlig eller utsiktslös. Den andra bestämmelsen avser det fallet att en förvaltare finner att han inte kan avyttra fast egendom. Han kan då medan konkursen pågår avstå från vidare försäljningsåtgärder och lämna egendomen osåld när han avslutar sin handläggning. Till frågan huruvida abandonering är möjlig och verkningarna av abandonering och några anslutande frågor vill jag här främst peka på tre rättsfall, NJA 1946 s. 25, 1996 s. 46 och 2004

13 s I det första rättsfallet förklarade HD att det överskott som uppkom efter en försäljning av en fastighet som förvaltaren lämnat osåld i en konkurs inte ingick i konkursboet. I det andra rättsfallet hade en konkursförvaltare förklarat att konkursboet inte önskade inträda i en pågående rättegång en förklaring som boet sedan återkallade. HD förklarade att förvaltaren hade rätt att återkalla och att inträda i processen. I rättsfallet från 2004 förklarade HD att regleringen i KL inte hindrar förvaltaren från att i en viss situation abandonera egendom. Man förklarade därefter att förvaltaren (medan konkursen pågår) har rätt att återkalla sin abandoneringsförklaring. I ett särskilt tillägg i detta rättsfall berör justitierådet Gertrud Lennander vilka konsekvenser en genomförd abandonering kan tänkas få. På s. 784 tar hon särskilt upp situationen att det finns miljöfarlig avfall på en fastighet och lyfter fram de svårigheter som här kan förekomma. Rättsfallen från 1996 och 2004 har kritiserats från flera utgångspunkter, men är alltså gällande rätt. Om en fastighet som lämnats osåld i en konkurs försäljs med överskott är konsekvensen av rättsfallet från 1946 att detta överskott inte ingår i konkursboet. Det aktuella konkursboet var ett dödsbo och konsekvensen blev att dödsboets borgenärer inte fick del av överskottet. Det är inte möjligt för mig att närmare kommentera konsekvenserna för borgenärerna om det varit fråga om ett aktiebolag som gått i konkurs. Den som vill läsa mer om abandonering hänvisas till referaten från Insolvensrättsligt forum 1997 och 2005 (Iustus förlag, Uppsala) med där gjorda hänvisningar. I avsnitt i konkurstillsynshandboken behandlas också frågor om abandonering och tänkbara konsekvenser av detta. En särskild fråga som ni ställt rör vad som händer om en i konkurs abandonerad fastighet saneras med allmänna medel och därmed får ett positivt värde. Vi vet inte hur det är med denna sak. Vad som inte så sällan händer är att det en tid efter det att en konkurs avslutats uppenbarar sig en spekulant till fastighet som lämnats osåld i konkursen. I sådana fall återupptar konkursförvaltaren hanteringen och säljer fastigheten. De konkreta följderna av en sådan värdestegring som ni talar om har knappast någon klart för sig. Ska likviden tillkomma en eventuell panthavare eller finns det någon möjlighet för den som sanerat att få betalt för sina utlägg? Om TSM Lena Jonsson: TSM:s uppgift är att övervaka att konkursförvaltaren arbetar i enlighet med KL och annan lagstiftning. Detta sker genom att TSM i större konkurser löpande följer förvaltningen och orienterar sig om de överväganden som förvaltaren kontinuerligt gör. Förvaltaren är skyldig att höra TSM i viktigare frågor. TSM kan begära upplysningar av förvaltaren. TSM granskar också i konkurser med någon substans löpande de konkursdokument som förvaltaren upprättar. TSM har möjlighet att när som helst göra en ekonomisk och förvaltningsmässig revision av förvaltningen. Som jag varit inne på har TSM också en del andra lagstadgade funktioner. TR ska till exempel höra oss inför utseende av konkursförvaltare. När förvaltaren avslutat sin handläggning ska TSM avge ett utlåtande över hans slutredovisning och ett yttrande över det arvode han begär. TSM företräder också det allmänna i lönegarantitvister. Förvaltaren ska alltså höra TSM i viktigare frågor. Men det är alltid förvaltaren som har det hela ansvaret för sina beslut och åtgärder. Om TSM är missnöjd med en förvaltare och hans insatser kan myndigheten begära hos TR att han får ett lägre arvode för sina insatser än han begärt. TSM kan under löpande förvaltning också begära hos TR att förvaltaren entledigas,

14 men det är mycket sällsynt, bland annat eftersom de som kan utses till förvaltare är dugliga jurister som TSM har förtroende för. TSM kan hos TR söka verka för att en förvaltare som är mindre duglig i fortsättningen inte får fler uppdrag, men det är inte alltid lätt att få gehör hos domstolen för detta. Jag kommer nu över på några konkreta frågor som ni ställt. Ni har bland annat undrat vad vi kan stå till tjänst med. Självfallet är ni alltid välkomna att kontakta oss för att få upplysningar om det insolvensrättsliga systemet. Vi kan också vara beredda att ta diskussioner kring just miljöfrågor i konkurs, men där är inte kompetensen så välutvecklad. Jag vill också påminna om att det i Konkurstillsynshandboken finns litet texter i hithörande frågor. Det nu aktuella området är växande och det finns på flera håll ett intresse av att fördjupa de egna kunskaperna. Vi hoppas inom konkurstillsynen att kunna bidra till att skapa ljus kring frågorna. Bland annat kommer vi i TSM i Norrland att anordna en konferens kring hithörande frågor. Den planeras äga rum i februari 2009 i Sundsvall. Sofie Hermansson kommer då att medverka, vilket vi är mycket glada för. Vi hoppas att konferensen i Sundsvall ska kunna bilda utgångspunkt för konferenser på flera håll i landet. Ni har också undrat hur ni kan hålla er orienterade kring de konkurser som beslutas. Det finns flera sätt att göra detta. På sidan kungörs alla konkurser. Också i de stora morgontidningarna och de dominerande lokaltidningarna i landet kungörs konkurser regionvis. Om länsstyrelsens miljöhandläggare är undrande inför förvaltarens hantering eller liknande går det alltid bra att kontakta TSM. På Kronofogdens hemsida finns uppgifter om hur myndighetens olika kontor kan nås. Det går också att ringa till TSM:s huvudkontor för att få hjälp med vart man ska vända sig. Konkurstillsynen är organiserad i sju team med kontor i Umeå, Sundsvall, Eskilstuna, Göteborg, Jönköping, Malmö och Stockholm. Vid tillsynskontoret i Stockholm arbetar två team. Lena Jonsson och Hans Joachimsson avslutningsvis: Eftersom de miljörättsliga och insolvensrättsliga regelsystemen inte alls är anpassade till varandra uppkommer en mängd frågor som ofta inte någon av aktörerna har några säkra svar på. Vi bedömer från TSM:s håll att många problem bäst löses genom obyråkratiska underhandskontakter, varvid självfallet TSM gärna bidrar med de kunskaper vi kan ha och idéer om lämpliga strategier. Till exempel kan det enligt vår mening ofta vara bäst att länsstyrelsen (och kommunen) noggrant orienterar sig om bland annat de ekonomiska förhållandena i det aktuella konkursboet och förvaltarens avsikter med hanteringen innan man utfärdar förelägganden mot konkursboet. Om det finns begränsade tillgångar i boet finns det nämligen klara risker för att det inte kommer något ekonomiskt utbyte av sådana mödor. När det gäller frågor kring mot vilken part ni kan rikta miljögrundade anspråk kan nämnas att det kommit ett intressant avgörande från Högsta domstolen. Avgörandet kom och gällde mål T Domen rör förmånsrätten för hyra i konkurs. I domen uppehåller sig justitierådet Stefan Lindskog särskilt vid situationen med miljöfarligt avfall som en hyresgäst lämnar efter sig.

15 Efter juristträffen har ett samarbete inletts mellan Naturvårdsverket, SGI och Tillsynsmyndigheten i konkurser som syftar till att anordna en seminarieserie runt om i landet som behandlar konkurser och förorenade områden. Seminarieserien har två syften, dels att utbilda om ansvarsreglerna i 10 kap. miljöbalken och dels att skapa nätverk och förbättrad kommunikation mellan miljötillsynsmyndigheterna och konkursförvaltarna. Ett första seminarium hölls i Sundsvall i februari 2009 och planerna finns nu på att återkomma på nio orter runt om i landet så håll ögonen öppna!

16 Dag 2 - förmiddag Uppföljning av gårdagen Sofie frågade Tillsynsmyndigheten i konkurser efter träffen om vilka handlingar som finns att tillgå i dess akter. Svaret var att Tillsynsmyndigheten i konkurser upprättar ett nytt ärende för varje konkurs och att det i dessa akter finns en lång rad offentliga handlingar. Alla handlingar är allmänna handlingar och de allra flesta offentliga och vi är välkomna att höra av oss till dem för att få ut handlingarna, till exempel bouppteckningar, slutredovisningar och annat. Uppföljning av förra årets ärenden Under denna punkt på dagordningen redogjorde olika länsstyrelser för aktuella ärenden som nyligen avgjorts i högre instans och av vilka några diskuterats redan förra året på juristträffen. Domarna i respektive ärende hade mailats ut till deltagarna i förväg. Stefan Andersson från Blekinge redogjorde för två ärenden rörande Tarkett AB. Dels Segelbåten (miljödomstolen vid Växjö tingsrätt, , mål nr M ) och dels Ebbamåla (miljööverdomstolen, , mål nr M ). Målen rör föreläggande om utredning av föroreningssituationen vid två gamla deponier på olika fastigheter i Ronneby. Deponeringen upphörde före den 30 juni 1969, dock pågår den verksamhet som genererade avfallet alltjämt. Den ena deponeringen skedde på ett område som ligger 8 km från det område där produktionen idag sker. Intressant i ärendet är dels hur tillsynsmyndigheten måste visa att ett område är konstaterat förorenat (Segelbåten, Länsstyrelsen har endast hänvisat till prover från Ebbamåla-området och menar att det borde se likadant ut vid Segelbåten) och dels hur deponier kan hanteras vid fortsatt verksamhet av produktionen i stort (Ebbamåla). Miljödomstolen dömde i linje med länsstyrelsens föreläggande om undersökning. Domen rörande Ebbamåla överklagades dock, men miljööverdomstolen fastställde domen endast med ändring av datumen. En ledamot hade skiljaktig mening, eftersom denne ansåg att verksamhetens faktiska drift varit nedlagd före 30 juni Ebbamåla-domen ger en bra vägledning om hur detta med faktisk drift ska tolkas och bekräftar tidigare praxis som säger att det inte är den förorenande verksamheten som är avgörande, utan själva verksamheten i stort. Diskussion Om en verksamhet flyttar före den 30 juni 1969, men fortsätter på annat ställe, hur långt kan den flyttas och fortfarande räknas som samma verksamhet? Om det behövs ett nytt tillstånd efter flytten kan det vara vägledande för att verksamheten ska ses som en ny verksamhet, det vill säga att ansvaret på den första platsen är utsläckt då verksamheten där inte varit i faktisk drift efter den 30 juni Vägledande kan vara om det är fråga om angränsande fastigheter eller om verksamheten fortsatt förorena samma recipient. I övrigt kan det vara fråga om att huvudverksamheten fortsatt på samma plats och att det då

17 anses finnas så nära samband mellan verksamheterna att ansvaret kvarstår, som i Ebbamåladomen. Kanske var det snarare en frågan om utökning än att man helt lade ned? Varför flytta verksamheten? Svaret kan vara vägledande. Det vore bra om det testades så att praxis skapades. Än så länge kvarstår frågan var går gränsen? Intressanta finansieringslösningar lyftes också och Ytmetall i Skåne framstod som en förebild. I det ärendet har fastighetsägaren styckat av fastigheten, sanerat den del som är minst förorenad för att sedan sälja den och med hjälp av dessa inkomster finansiera en sanering av den kvarvarande halvan som är mest förorenad! Stina Petersson från Dalarna informerade om en herrelös fastighet som de försöker hantera och som varit uppe på tidigare juristträff. Fastigheten är en stor och gammal industrifastighet där det har funnits en sulfit/sulfatfabrik, kemtvätt med mera. Kisaskan är det största problemet. En huvudstudie är gjord för området och eventuellt har man funnit ett ansvar hos ett större skogsbolag. Det har dock inte hänt så mycket sedan förra året. En rad frågetecken har radats upp: Om området saneras och ett positivt värde på fastigheten erhålls, vad händer då med konkursen? Kan den öppnas igen? Är expropriation en utväg för att undvika detta? Kommunen vill att byggnaderna rivs, speciellt eftersom de är i mycket dåligt skick. Kommunen har dock inte råd. Saneringen bedöms kosta mellan miljoner varav 10 miljoner är för att riva byggnaderna. Byggnaderna verkar i ett första skede inte vara förorenade och kan därmed inte vara bidragsberättigade, eller? Går det att utkräva ett ansvar enligt 10 kap. miljöbalken för att få till stånd en rivning av byggnaderna, trots att dessa i sig inte är ett miljöproblem? Klart är att det inte finns någon myndighet som känner sig ansvarig för farliga byggnader. Länsstyrelsen har lovat att göra en expropriationsutredning för att ta reda på vad en expropriering av fastigheten kan medföra för kommunen. Medför det ett ansvar för sanering för kommunen? Vad får det för konsekvenser för kommunen om man i samband med sanering tvingas anlägga en deponi inom fastigheten? Maria Mohlin från Skåne informerade om ett nytt avgörande rörande Klippans bruk, ett pappersbruk sedan 1500-talet. Förra juristträffen hade de nyligen fått rätt i miljödomstolen (miljödomstolen vid Växjö tingsrätt, , mål nr M ), denna gången fel i miljööverdomstolen (miljööverdomstolen , mål nr M ). Länsstyrelsen var överens med bolaget om en undersökning. Bolaget gick sedan i konkurs. Konkursboet förelades att undersöka fastigheten och en deponi. Konkursboet överklagade, miljödomstolen gick på länsstyrelsens linje, varvid boet överklagade igen. Miljööverdomstolen ändrade domen och ansåg inte att konkursboet var ansvarigt, eftersom boet inte bidragit till föroreningen genom den verksamhet som boet fortsatt. Konkursboet hade alltså fortsatt verksamheten vid bruket genom att arka papper, vilket var en del av tillståndsprövningen och det hade även haft personal på platsen. Miljööverdomstolen ansåg förvisso att verksamhet fortsatt bedrivas, men att verksamheten inte bidragit till föroreningen och under sådana förutsättningar skulle det inte gå att utkräva något ansvar av boet. Domen får ses som en uppstramning av hur praxis tolkats dittills, till exempel Arvamet (miljööverdomstolen, , mål nr M ).

18 När det gällde deponin konstaterade miljööverdomstolen att konkursboet inte hade rådighet över fastigheten varpå deponin var belägen och att boet inte heller själv deponerat något. Därmed undslapp det ansvar även för deponin. Maria kunde dock uppmuntra med att det nu har kommit en ny verksamhetsutövare till platsen som har tagit på sig att utföra en undersökning, så kanske finns det en lösning i alla fall! Det kan noteras att miljööverdomstolen samma dag som ovan avgjorde ett liknande ärende, varvid ett konkursbo också undslapp ansvar (miljööverdomstolen, , mål nr M ). Praxis får därmed anses fastställd. Maria informerade också om att det är nytt på gång! Kemira i Helsingborg hittade i samband med byggnation en deponeringsgrop för tvättsyra innehållande arsenik i mycket höga halter. Länsstyrelsen tycker att bolaget ska delsanera området, men det tycker inte bolaget, som hävdar att det inte föreligger någon risk med den deponerade syran! Efter juristträffen har ett avgörande i ovanstående ärende kommit från miljödomstolen (miljödomstolen vid Växjö tingsrätt, , mål nr M ). Domstolen konstaterar att det i fallet får anses skäligt att kräva att åtgärder vidtas innan den övergripande utredningen är klar och avslår därmed överklagandet. Kemira har därefter överklagat till Miljööverdomstolen, som ännu inte avgjort ärendet. Diskussion Det framhölls att domen mot Klippans konkursbo var lite konstig, eftersom en verksamhetsutövare som fortsätter bedriva verksamheten brukar ta över ett ansvar även för tidigare förorening. Det sades dock att det kanske var så att reglerna om solidariskt ansvar i 10 kap. 6 miljöbalken inte ansetts tillämpliga, eftersom konkursboet inte bidragit till föroreningen, vilket krävs enligt paragrafen och att konkursboet därmed undslapp ansvar. Sofie tolkar domen/arna som en lite striktare hållning just när det gäller konkursbon och att miljööverdomstolen velat åstadkomma en uppstramning av praxis så att ansvaret inte ska bli för omfattande för konkursbon. Hon tycker inte att domarna bör inverka på bedömningen av ansvaret gentemot vanliga verksamhetsutövare. Mattias Lindgren från Norrbotten började med en återkoppling till förra årets diskussion om säkerheter genom att tala om att Boliden ställt en moderbolagsborgen för gruvan i Aitik på 660 miljoner kronor. Mattias fortsatte sedan med att berätta om objektet Bodensågen. Där har det bedrivits impregnering sedan 50-talet och området är som en följd av detta förorenat med arsenik och kreosot och man har ett konstaterat utläckage av arsenik. Ärendet har så här långt, undersökningar, drivits frivilligvägen och är vid det här laget en riktig surdeg. Ansvarigt bolag vill sälja, men verkar inte lyckas. Bolaget har lämnat ett förslag på åtgärd som innebär en enkel täckning av området till en kostnad av 1,2 miljoner kr. Något som Länsstyrelsen inte är nöjd med, varför länsstyrelsen nu har förelagt bolaget om en fördjupad åtgärdsinriktad utredning. Där man vill att olika alternativ utreds för att försöka bedöma vad som kan vara skäligt att kräva. Inledningsvis ville Länsstyrelsen ha en åtgärd för 30 miljoner kronor. Föreläggandet är överklagat till miljödomstolen.

19 Kommunicering Förra året diskuterades om och hur kommunicering av information i MIFO-databasen sker och frågan i år vad hur det går? Kjell Färnkvist på Naturvårdsverket var mycket tydlig med att Riksrevisionsverket trycker på i frågan och vill att informationen blir allmän. Det framhölls att begreppet kommunicering leder tankarna fel, eftersom det är ett begrepp i förvaltningsrätten som handlar om att myndigheterna är skyldiga att kommunicera innan de fattar beslut i olika frågor. Detta är mer fråga om information och att informera fastighetsägarna om vad som finns i MIFO-databasen. Möjligen skulle riskklassificeringen kunna vara ett beslut som behöver kommuniceras. Kalmar län, Zeinab Fazli, svarade att de skickar ut till fastighetsägarna i de fall tredjeman efterfrågat information. De har inte resurser att kommunicera allt. Skåne län, Maria Mohlin, uppgav att de avsåg kommunicera allt i vinter. Örebro län, Johan Strandberg, uppgav att de är klara och att de i början fått många påringningar om felaktigheter och dylikt men att det sedan lugnat ner sig. Norrbottens län kommer nog att kommunicera allt. Summa summarum så verkar frågan hanteras olika bland länsstyrelserna. Redogörelse för nya ärenden Emma Edfors från Västernorrland berättade om tunnorna i Sundsvallsbukten och började med att hänvisa till deras hemsida där det går att hitta mer information, bland annat en ansvarsutredning som Jan Darpö gjort. Se 756edc html Ärendet handlar om tunnor med kvicksilverhaltigt avfall som dumpades utanför Akzos fabriker i Sundsvall från pråmar på väg söderut. Sammanlagt tros tunnorna innehålla nio ton kvicksilver. Detta var en restprodukt från den tidens vinylkloridtillverkning. Avfallet är ingjutet i betong. Så här långt har tunnor återfunnits, vilket innebär att drygt saknas och troligen finns någonstans mellan Sundsvall och Gotland. Hela processen har fortlöpt med öppna kort, varför det bland annat finns mycket material på hemsidan. Stort intresse från pressen och även pressen i Finland och Polen. Samarbetet med bolaget har varit bra. Kjell Färnkvist från Naturvårdsverket informerade om att Polen varit mycket intresserad i frågan, framför allt att Sverige har gjort något sådant här! Jan Darpö har gjort en ansvarsutredning och vinylkloridtillverkningen kan följas även efter det kritiska datumet år Länsstyrelsen anser att det är fråga om ett förvaringsfall, som läcker och att 10 kap. miljöbalken kan bli aktuellt på grund av detta. I ansvarsutredningen läggs stort fokus på tillstånd och tillverkning. Ett föreläggande övervägs mot Akzo. Inte klart om det blir att undersöka tunnornas skick och utlakningspotential eller att försöka hitta kvarvarande tunnor. Objektet är högst upp på länsstyrelsens prioriteringslista.

20 Tomas Söderblom från Västmanlands länsstyrelse höll en presentation om Norra industriområdet i Fagersta. På området har Fagersta Bruk deponerat slagg sedan 1950-talet fram till år Undersökningar har visat att utlakning pågår och att skyddsåtgärder behövs. Ansvariga har konstaterats vara både Kinnevik som verksamhetsutövare och fastighetsägarna. Dagens verksamhetsutövare på deponin är inte fastighetsägare. Är åtgärderna i detta fall att se som reparativa (10 kap. miljöbalken) eller förebyggande (2 kap. miljöbalken)? Det borde vara både och, eftersom deponin som förvaringsfall orsakat/orsakar förorening. Enligt kommentaren till miljöbalken måste man ta ställning till vilka åtgärder som krävs: förebyggande, 2 kap. 3 miljöbalken tillämpas och Kinnevik undgår ansvar på bekostnad av fastighetsägaren reparativa, 10 kap. miljöbalken, verksamhetsutövaren ansvarig, solidariskt ansvar och så vidare. Om båda är tillämpliga, ska man se till huvudsyftet enligt miljöbalkspropositionen. Ansvarsutredningen gjord av Wistrands advokatbyrå visade att fastighetsägaransvaret var underställt verksamhetsutövaransvaret trots att åtgärderna kanske i första hand är förebyggande. Verksamhetsutövaren är ju den som förorenat. Därför förelades Kinnevik såsom verksamhetsutövare och bolaget har nu överklagat föreläggandet. Syftet med förelagda undersökningar är att ta reda på föroreningssituationen inom deponin med mera, förr än att utreda föroreningssituationen i recipienten. Kinnevik hävdar att det rör sig om en deponi och att det därmed inte är ett förorenat område utan en pågående verksamhet för vilken fastighetsägaren ansvarar. Kinnevik skulle därmed vara fel adressat för föreläggandet. Vidare har Kinnevik invänt att slaggtippen inte utgör någon risk för direktpåverkan av människors hälsa och nödvändigheten med ytterligare undersökningar ifrågasätts därmed. Därtill anser Kinnevik att föreläggandet inte är skäligt, speciellt som det gått lång tid sedan sista deponeringen. Tomas har kommit fram till att Polluter Pays Principle måste gälla. Man kan inte tala om förebyggande åtgärder när det rör sig om ett konstaterat förorenat område. I 10 kap. 4 miljöbalken framgår det vidare att ansvaret omfattar efterbehandlingsåtgärder som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada Vidare sägs i miljöbalkspropositionen del 2 sidan 118 att 10 kapitlet miljöbalken omfattar även så kallade förvaringsfall som medfört förorening. Förebyggande i 2 kapitlet miljöbalken handlar om att till exempel hindra tunnor från att börja läcka. Tomas ser vidare en parallell till SCA-fallet (miljööverdomstolen, , mål nr M ): Har man en gång deponerat avfall har man ansvaret för det fortsatta förvarandet. Miljödomstolen vid Nacka tingsrätt avgjorde överklagandet i mål nr M den 9 oktober 2008 genom att i domskälen konstatera att det bolaget anfört inte föranledde miljödomstolen att göra en annan bedömning än den länsstyrelsen gjort. Kinnevik har därefter överklagat till miljööverdomstolen och erhållit prövningstillstånd. Anna Stenmark från Västerbotten berättade om avgörandet mot Norsk Hydro i Täfteåmacken (miljödomstolen vid Umeå tingsrätt, , mål nr M , ej överklagad). Ansvaret enligt 10 kapitlet miljöbalken fastställdes indirekt genom en dom angående tillsynsavgift. Frågan rörde en bensinstation och vem som kunde anses vara verksamhetsutövare; mackföreståndaren eller bensinbolagen? Bensinstationen hade lagts ner och