BILAGA. Närmare beskrivning av det ändrade förslaget. Följedokument till. Ändrat förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV

Transkript

1 EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den KOM(2011) 319 slutlig BILAGA Närmare beskrivning av det ändrade förslaget Följedokument till Ändrat förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) SV SV

2 Denna närmare beskrivning av bestämmelserna i det ändrade förslaget presenteras i form av en jämförelse med 2009 års kommissionsförslag om ändring av direktiv 2005/85/EG. Artikel 1 Inga förändringar jämfört med 2009 års förslag. Artikel 2 Artikeln har ändrats på följande sätt jämfört med 2009 års förslag: (d) I definitionen av sökande i behov av särskilda rättssäkerhetsgarantier (i) införs en mer precis term, nämligen sökande i behov av särskilda rättssäkerhetsgarantier, som på ett bättre sätt återspeglar de särskilda behov som måste tas i beaktande med hänsyn till direktivet om asylförfaranden, (ii) införs sexuell läggning och könsidentitet som faktorer som kan påverka sökandes behov av särskilda rättssäkerhetsgarantier, eftersom prövningen av ansökan och i synnerhet den personliga intervjun i sådana fall måste utformas på ett sätt som säkerställer att sökanden kan lägga fram sin sak, och (iii) klargörs vissa grunder genom att begreppet mentala hälsoproblem har ersatts med allvarlig fysisk sjukdom, mental sjukdom eller posttraumatisk stress. (n) (q) I det ändrade förslaget utvidgas begreppet företrädare för att klargöra att inte bara en person utan även en organisation kan företräda ett ensamkommande barn inför rättsliga myndigheter, beroende på vilket nationellt system som berörs. Denna nya definition avseende efterföljande ansökningar är nödvändig för att förtydliga bestämmelserna om efterföljande ansökningar i texten. Artikel 3 Artikel 4 Det ändrade förslaget innebär betydande ändringar. Syftet är att förenkla bestämmelserna och underlätta tillämpningen. Det klargörs att den beslutande myndigheten bör förses med tillräckliga resurser, däribland kompetent personal, för att kunna utföra sitt uppdrag, och att personalen vid den beslutande myndigheten ska ha den utbildning som krävs. För att förenkla bestämmelserna om den utbildning som ska tillhandahållas personalen, har det ändrade förslaget anpassats till relevanta bestämmelser i förordningen om Europeiska stödkontoret för asylfrågor (förordning (EU) 439/2010) genom en hänvisning till artikel 6.4 a e i denna. Utbildningskravet omfattar således följande delar: SV 2 SV

3 (a) (b) (c) (d) (e) (f) Internationella mänskliga rättigheter och unionens bestämmelser om asyl, inklusive särskilda frågor om lagstiftning och rättspraxis. Frågor rörande handläggningen av asylansökningar från underåriga och sårbara personer med särskilda behov. Intervjuteknik. Användningen av utlåtanden från medicinskt och juridiskt sakkunniga i asylförfaranden. Frågor rörande framtagandet och användningen av information om ursprungsländer. Mottagningsvillkor, inklusive särskild hänsyn till sårbara grupper och tortyroffer. När det gäller undantagen från principen om en enda beslutande myndighet, har ett nytt led b införts för fall där en annan myndighet (till exempel gränsbevakning) beviljar eller nekar tillstånd att resa in på territoriet i samband med ett gränsförfarande. Det förtydligas att tillståndsbeslutet i dessa fall måste baseras på den beslutande myndighetens egen bedömning. Denna ändring syftar till att anpassa direktivets bestämmelser till de olika gränskontrollsystemen i medlemsstaterna. Artikel 5 Artikel 6 För att skapa en tydligare struktur har artikel 6 i 2009 års förslag delats upp på två artiklar. I artikel 6 i det ändrade förslaget finns bestämmelser som återspeglar den allmänna principen om lätt och snabb tillgång, medan artikel 7 tar upp ansökningar som ges in för personer som är beroende av den sökande för sin försörjning eller underåriga. Terminologin i artikeln har förtydligats, både jämfört med 2009 års förslag och det nu gällande direktivet. Det införs en tydligare distinktion mellan begreppen göra respektive ge in vid ansökningar om internationellt skydd. I enlighet med definitionen av ansökan i artikel 2 b anses en ansökan vara gjord i samma stund som en person som kan förstås ansöka om flyktingstatus eller ställning som internationellt skyddssökande begär skydd från en medlemsstat. Denna handling kräver inga administrativa formaliteter. De relevanta administrativa formaliteterna ska uppfyllas när en ansökan ges in. I enlighet med punkt 2 ska medlemsstaterna tillhandahålla en faktisk möjlighet att ge in en ansökan så snart som möjligt, oberoende av eventuella praktiska begränsningar i enlighet med punkt 1, till var och en som vill ansöka om skydd. I punkt 3 klargörs att tidsfristen på 72 timmar endast gäller registrering av att en person som gjort en ansökan också är en sökande. Det finns alltså inget krav på att en fullständig registrering av ansökan måste ske inom den fristen. Denna bestämmelse är tydligare och mer förenlig med de olika nationella asylsystemens särdrag. Kravet på att underlätta tillgången till asylförfaranden för andra myndigheten än den beslutande har förenklats. Nu gäller generellt att personalen vid en myndighet som sannolikt kommer att motta ansökningar ska ha relevanta instruktioner och nödvändig fortbildning för SV 3 SV

4 att kunna fullgöra skyldigheten att underlätta tillgång till förfarandet. En hänvisning till de riktlinjer som utarbetats av Europeiska stödkontoret för asylfrågor syftar till att säkerställa ytterligare harmonisering på operativ väg. För att medlemsstaterna ska kunna handlägga ansökningar på ett effektivt sätt också när ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ansöker samtidigt, ger förslaget möjlighet att förlänga 72-timmarsfristen till sju arbetsdagar. Artikel 7 Det ändrade förslaget klargör villkoren för när en underårig kan göra en ansökan för sin egen räkning, inbegripet att den underårige har rättslig handlingsförmåga i förfaranden enligt den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning, eller kan handla genom sina föräldrar eller andra vuxna familjemedlemmar. Artikel 8 (motsvarar artikel 7 i 2009 års förslag) Genom denna artikel förenklas bestämmelserna i den motsvarande artikel 7 i 2009 års förslag. Förenklingen syftar till att ge medlemsstaterna större handlingsutrymme vid genomförandet av dessa bestämmelser. Särskilt när det gäller tolkningsarrangemangen har man klargjort att sådana endast behöver tillhandahållas i den mycket grundläggande utsträckning som krävs för att underlätta tillgången till förfarandena. I princip är syftet att skapa förutsättningar för personer som vill ansöka om internationellt skydd att faktiskt göra det. Medlemsstaterna har stor frihet att själva hitta lämpliga former för detta. Artikel 9 (motsvarar artikel 8 i 2009 års förslag) Artikel 10 (motsvarar artikel 9 i 2009 års förslag) För att uppmärksamma inrättandet av Europeiska stödkontoret för asylfrågor, och dess särskilt viktiga roll i EU när det gäller att stödja medlemsstaterna med tillförlitlig information om ursprungsländer i asylförfaranden, har ordningsföljden mellan byrån och UNCHR kastats om i texten. Enligt punkt 3 b har hänvisningen till sökandens och den juridiska rådgivarens rätt att få tillgång till information om ursprungslandet tagits bort i denna artikel. För att göra texten mer konsekvent har den i stället flyttats till artikel 12.1, i form av ett nytt led d. Ett ytterligare element har lagts till punkt 3 d för att säkerställa att den personal som prövar asylansökningar och fattar beslut också har möjlighet att söka rådgivning om religiösa frågor som kan vara av relevans i fall där flyktingar förföljs på religiösa grunder. Artikel 11 (motsvarar artikel 10 i 2009 års förslag) Två ytterligare grunder har lagts till punkt 3 för att ta hänsyn till att utlämnande av viss information om sexuell läggning eller könsidentitet också riskerar att skada en sökandes intressen i situationer där det fattas ett enda beslut som omfattar alla som är beroende av sökanden för sin försörjning. SV 4 SV

5 Artikel 12 (motsvarar artikel 11 i 2009 års förslag) Punkt 1 a och f har ändrats. I förslaget anges att det språk som ska användas för att informera sökanden om förfarandet bör vara ett språk som sökanden förstår eller rimligen kan förväntas förstå. Vidare åläggs medlemsstaterna i punkt 1 a att underrätta sökanden om dessa bestämmelser i samband med att förfarandet inleds, för att göra denne mer medveten om följderna av ett tillbakadragande. Denna skyddsbestämmelse har blivit nödvändig till följd av ändringar i bestämmelserna om tillbakadragande. I punkt 1 b förtydligas att även andra behöriga myndigheter än den beslutande myndigheten kan kalla sökanden till intervju för att kontrollera om ansökan bör tas upp till prövning. I det nya led d regleras sökandens och, i förekommande fall, dennes juridiske rådgivares rätt att få tillgång till den information som anges i artikel 10.3 b. Denna ändring innebär inga nya skyldigheter. Bestämmelsen har flyttats från artikel 10, eftersom inkluderingen av sådan tillgång till information som avses i artikel 10.1 b gör att artikel 12 får en utformning som bättre stämmer överens med textens struktur. Artikel 13 (motsvarar artikel 12 i 2009 års förslag) Det ändrade förslaget gör ordalydelsen i punkt 1 mer exakt och konsekvent ytan att påverka innehållet. Artikel 14 (motsvarar artikel 13 i 2009 års förslag) Bestämmelserna om personliga intervjuer har gjorts mer flexibla. Även om den generella regeln fortfarande är att intervjuer om innehållet i en ansökan ska genomföras av personal vid den beslutande myndigheten om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ansöker samtidigt, kan medlemsstaterna föreskriva att personalen vid en annan myndighet ska medverka vid genomförandet att sådana intervjuer. I så fall gäller dock att personalen ska erhålla samma fortbildning som personalen vid den beslutande myndigheten. Denna lösning får endast användas tillfälligt, så länge de särskilda förhållandena råder. Punkt 1 tredje stycket har förenklats och förtydligats, dock utan inverkan på kravet att vuxna som är beroende av den sökande för sin försörjning ska ges tillfälle till en personlig intervju. I punkt 2 b har termen behörig myndighet ändrats till beslutande myndighet för att se till att det alltid är den beslutande myndigheten som beslutar om avsteg från kravet på en personlig intervju kan göras vid osäkerhet om huruvida sökanden är i stånd att intervjuas. Artikel 15 (motsvarar artikel 14 i 2009 års förslag) I punkt 3 a klargörs att den person som genomför intervjun måste vara behörig att ta hänsyn till de personliga och (i stället för eller) allmänna omständigheterna kring ansökan för att kunna fatta ett korrekt beslut. Det är inte fråga om alternativ, utan båda kraven måste vara uppfyllda. Sexuell läggning och könsidentitet har lagts till den icke uttömmande förteckningen över förutsättning som ska beaktas, eftersom även dessa faktorer kan behöva uppmärksammas under intervjun. I punkt 3 c har ordalydelsen förenklats utan påverkan på bestämmelsernas innehåll. SV 5 SV

6 I punkt 3 d har bestämmelsen om att intervjuaren inte ska bära uniform preciserats, genom att endast militär- och polisuniformer undantas. I punkt 3 e har ordalydelsen preciserats. Artikel 16 (motsvarar artikel 15 i 2009 års förslag) Denna artikel har förenklats för att underlätta genomförandet i medlemsstaterna. Kravet att frågor som ställs till sökanden ska vara av relevans för prövningen har tagits bort, eftersom det framgår indirekt av kravet att på ett adekvat sätt ge sökanden tillfälle att redogöra för omständigheterna i ärendet. Artikel 17 (motsvarar artikel 16 i 2009 års förslag) Denna artikel har ändrats betydligt jämfört med 2009 års förslag. Medlemsstaterna är inte skyldiga att göra en utskrift av varje personlig intervju. Enligt de föreslagna bestämmelserna ska det upprättas en ingående rapport med alla väsentliga uppgifter som framkommer under intervjun. Medlemsstaterna får också föreskriva att intervjun ska spelas in med hjälp av en ljud- eller videoupptagning. Emellertid ska det även i dessa fall upprättas en ingående rapport, till vilken upptagningen ska fogas. Sökanden måste ges tillfälle att yttra sig över rapporten. Därför ska sökanden informeras om rapportens innehåll i samband med att den personliga intervjun slutförs eller inom en viss angiven tidsfrist innan den beslutande myndigheten fattar sitt beslut. Ordet hela visar att informationen måste inbegripa alla inslag i rapporten på ett övergripande sätt och, om nödvändigt, meddelas med bistånd av en tolk. Förslaget ålägger medlemsstaterna att begära sökandens godkännande av rapportinnehållet. Det finns dock ett undantag från denna regel, nämligen när intervjun spelas in med hjälp av ljud- eller videoupptagning. I sådant fall måste sökanden ges tillfälle att åberopa den till rapporten fogade upptagningen som bevisning i överklagandeförfaranden. Om sökanden vägrar att godkänna rapporten ska detta antecknas i ärendeakten. Detta ska dock inte hindra att den beslutande myndigheten fattar beslut. Artikel 18 (motsvarar artikel 17 i 2009 års förslag) Förslaget innebär betydande ändringar av bestämmelserna om läkarintyg. Artikelrubriken har ändrats genom att ordet rättslig har tagits bort. Detta ger en klarare bild av det faktiska innehållet i artikeln. Av punkt 1 första meningen framgår den allmänna principen att sökanden bör tillåtas genomgå en läkarundersökning, så att han eller hon kan ge in ett läkarintyg till den beslutande myndigheten till stöd för sina utsagor. Användningsområdet för detta läkarintyg är begränsat, eftersom det endast syftar till att fungera som ett underlag för sökandens påståenden om tidigare förföljelse eller allvarlig skada. Läkarintyget är således inte i sig ett bevis för att sökanden varit utsatt för förföljelse. Medlemsstaterna får fastställa en rimlig tid inom vilken intyget måste ha lämnats in, för att förebygga att prövningen och beslutet försenas. För att göra förfarandena mer effektiva och undvika missbruk och onödig tidsutdräkt, föreskriver bestämmelsen en möjlighet att fatta beslut utan hänsyn till läkarintyget, om detta lämnats in för sent och godtagbara skäl för förseningen saknas. SV 6 SV

7 En läkarundersökning kan vara särskilt relevant vid prövningen om sökanden saknar förmåga att på ett tillfredsställande sätt presentera de nödvändiga elementen för att underbygga sin ansökan. Därför finns i punkt 2 ett krav om att den beslutande myndigheten på eget intiativ, och förutsatt att sökande lämnat sitt medgivande, ska låta utföra en läkarundersökning, om den anser att det finns skäl att anta att sökanden lider av posttraumatisk stress eller har blivit utsatt för tortyr eller allvarlig skada som gör att han eller hon inte klarar en intervju. Om sökanden vägrar att genomgå en läkarundersökning ska detta inte hindra att den beslutande myndigheten fattar beslut. I den nya punkt 5 klargörs innehållet i den utbildning som medlemsstaterna ska tillhandahålla dem som intervjuar sökande. Orden känna igen innebär att syftet med utbildningen måste vara att se till att intervjuaren känner till och har förmåga att känna igen sådana symptom som kan vara en indikation på tidigare tortyr eller andra medicinska problem som kan påverka sökandens förmåga att bli intervjuad. Artiklarna (motsvarar artikel 18 i 2009 års förslag) De nya artiklarna syftar till att anpassa och förtydliga bestämmelserna om rätt till rättsligt bistånd och biträde, i syfte att göra dessa bestämmelser mer flexibla och samtidigt se till att sökande som så begär och som saknar nödvändiga medel ges kostnadsfri tillgång till rättslig information och information om handläggningen i ärendet. Detta är ett av de viktigaste inslagen i satsningen på en kvalitativ prövning redan i första instans (frontloading). Valet av denna strategi stöddes fullt ut av resultaten från ett brittiskt projekt, det så kallade Solihull pilot, som presenterades vid ministerkonferensen om asyl i september Detta projekt bekräftade hypotesen att insatser för att stärka de inledande faserna av asylprocessen, särskilt genom att ge asylsökande tillgång till kompetent rättslig rådgivning redan från början, leder till betydande förbättringar av kvaliteten på de beslut som fattas i första instans. Jämfört med 2009 års förslag har terminologin ändrats för att undvika potentiell sammanblandning mellan tre olika inslag: 1. miniminivån för tillhandahållande av rättslig information och information om handläggningen i ärendet i första instans, 2. kostnadsfritt bistånd för att säkerställa en effektiv tillgång till rättslig prövning vid överklaganden, och 3. sökandens rätt att kontakta en juridisk rådgivare på egen bekostnad. För att skapa större tydlighet i bestämmelserna och strukturen har artikel 18 i 2009 års förslag delats upp på fyra artiklar. Uppdelningen på dessa artiklar klargör skillnaderna mellan dessa olika begrepp i olika skeden av förfarandet. Artikel 19 Denna artikel innehåller bestämmelser om rättslig information och information om handläggningen av ärendet i första instans. Artikelrubriken syftar till att klargöra att medlemsstaterna är skyldiga att på begäran förse sökandena med rättslig information och information om handläggningen i ärendet i första instans, och att detta inte ska vara att betrakta som rättsligt bistånd och biträde. I enlighet med vad som redan gäller i flera medlemsstater är det således inte nödvändigt att utse en advokat för varje sökande för att uppfylla detta krav. I bestämmelsen fastställs också en miniminivå för tillhandahållandet av rättslig information och information om handläggningen i ärendet. För det första ingår således en förklaring av de olika etapper, verktyg, rättigheter och skyldigheter som kan vara av relevans i ärendet, inklusive skyldigheterna att samarbeta och inkomma med de handlingar som avses i artikel 4 i SV 7 SV

8 skyddsdirektivet. För det andra ingår vid beslut som går den sökande emot en förklaring av de faktiska rättsliga och processuella grunderna för avslaget, för att sökanden ska kunna fatta ett mer väl underbyggt beslut om huruvida han eller hon ska åberopa sin rätt till ett effektivt rättsmedel. Detta förtydligande visade sig nödvändigt med hänsyn till erfarenheterna från diskussionerna om det tidigare förslaget. I artikel 20.2 klargörs att om medlemsstaterna tillhandahåller kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i förfaranden i första instans, förmodas detta inbegripa de inslag som avses i bestämmelsen om kostnadsfri rättslig information och information om handläggningen i ärendet. Punkt 2 hänvisar till ytterligare villkor som ska tillämpas. Dessa beskrivs närmare i avsnittet om artikel 21 nedan. Artikel 20 Av rubriken till denna nya artikel framgår att medlemsstaterna ska säkerställa tillgång till kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde vid överklaganden. Enligt det ändrade förslagets terminologi innebär kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde att sökanden ska bistås och företrädas av en person som är kvalificerad för ändamålet. I flera medlemsstater innebär detta en advokat. Även här förekommer minimikrav, bland annat med avseende på förberedelsen av processuella handlingar och deltagandet i domstolsförhandlingen. Det senare kravet är begränsat till förfaranden i andra instans. I eventuella högre instanser än så har medlemsstaterna ingen skyldighet enligt detta direktiv att tillhandahålla kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde. Minimikraven i denna bestämmelse omfattar både bistånd (förbedelse av handlingar) och biträde (deltagande vid domstolsförhandlingen), och detta har klargjorts genom att och/eller har ersatts med endast och. Punkt 2 hänvisar till befintlig praxis i flera medlemsstater, där kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde (genom advokater) finns tillgängligt redan i förfaranden i första instans (det vill säga förvaltningsförfaranden inför den beslutande myndigheten). Genom denna punkt görs en anpassning till deras system, då det klargörs att dessa medlemsstater inte dessutom måste tillhandahålla den rättsliga information och information om handläggningen i ärendet som föreskrivs i artikel 19, eftersom det rättsliga biståndet och biträdet av advokat redan täcker dessa behov. I punkt 3 beskrivs möjligheten att pröva om ett överklagande vilar på sådan grund att det förtjänar att prövas (merits test). Detta innebär att medlemsstaterna får föreskriva att sökande vars överklagande inte har några rimliga utsikter till framgång inte ska ha tillgång till kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde. Denna fråga ska dock bedömas av domstolen och inte av den beslutande myndigheten. I andra stycket begränsas användningen av detta test genom en hänvisning till artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, där det anges att personer som inte har tillräckliga medel ska erbjudas rättshjälp, om denna hjälp är nödvändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol. Detta stycke bör jämföras med artikel 21.2 c i direktivet, som innehåller den allmänna regeln om att kostnadsfri rättslig information och information om handläggningen i ärendet, och kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde, endast ska tillhandahållas dem som saknar tillräckliga medel för ändamålet. Artikel 21 SV 8 SV

9 I denna artikel fastställs de allmänna villkoren vid kostnadsfritt tillhandahållande av rättslig information och information om handläggningen och av rättsligt bistånd och biträde. Den nya punkt 1 syftar till att ge medlemsstaterna ett omfattande utrymme för egen bedömning av hur dessa skyldigheter ska fullgöras. Även om tilldelning av en advokat betrakas som en standardlösning, kan medlemsstaterna uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 19 och 20 genom att utse icke-statliga organisationer eller särskilda statliga tjänsteavdelningar. Denna bestämmelse ligger i linje med redan befintliga system i flera medlemsstater. Artikel 22 I denna artikel bibehålls sökandens rätt att samråda med en advokat under alla steg i förfarandet. Den viktigaste skillnaden mellan bestämmelserna i denna artikel och dem i artiklarna är att de förstnämnda endast omfattar rätten att kontakta advokat på sökandens egen bekostnad. Det anges också att medlemsstaterna kan tillåta icke-statliga organisationer att tillhandahålla sådana tjänster. Artikel 23 (motsvarar artikel 19 i 2009 års förslag) Genom det ändrade förslaget införs en ändring avseende tillgången till information i förfaranden som ger upphov till frågor om den nationella säkerheten. För att inte inkräkta på principen om parternas likställdhet i processen och etablerad rättspraxis, föreskrivs nu en möjlighet för medlemsstaterna att bevilja tillgång till akter endast för vissa personer (advokater) i den stat där den nationella säkerheten är i fara. Denna bestämmelse ska säkerställa att sökanden har adekvat representation samtidigt som ingen känslig eller sekretessbelagd information läcker ut. Bestämmelserna tillåter att ombudet (statstjänstemannen, advokaten) inte medges ha någon kontakt med sökanden. Artikel 24 (motsvarar artikel 20 i 2009 års förslag) Det ändrade förslaget syftar till att förenkla bestämmelserna om personer med särskilda behov. Det fastställer de grundläggande principerna och gör det möjligt för medlemsstaterna att hitta de lämpligaste lösningarna. I artikelrubriken klargörs, i enlighet med definitionen i artikel 2 d, att man vid tillämpningen av detta direktiv ska ta hänsyn till den särskilda situationen för sökande som är i behov av särskilda rättssäkerhetsgarantier. Syftet är särskilt att belysa att behov av särskilda rättssäkerhetsgarantier och särskilda behov när det gäller mottagandet kan ta sig olika uttryck. I punkt 1 anges att sökande som är i behov av särskilda rättssäkerhetsgarantier måste identifieras i god tid. Denna bestämmelse överensstämmer fullt ut med de relevanta bestämmelserna i det ändrade direktivet om mottagningsvillkor. Medlemsstaterna kan använda sig av den mekanism som beskrivs i artikel 22 i det ändrade förslaget till det direktivet. Genom föreliggande förslag får medlemsstaterna ett stort utrymme för egen bedömning när det gäller metoderna för att identifiera sökande i behov av särskilda rättssäkerhetsgarantier, om sådana behov framkommer under förfarandet. Detta kan särskilt vara fallet vid vissa trauman som gör påminda först efter en tid. I punkt 2 beskrivs i allmänna termer principen om att sökande i behov av särskilda rättssäkerhetsgarantier ska ges den tid och det relevanta stöd de behöver för att lägga fram de uppgifter som ligger till grund för ansökan. Denna bestämmelse syftar till att ge SV 9 SV

10 medlemsstaterna största möjliga utrymme att själva hitta lämpliga former för genomförandet i de enskilda fallen. Artikel 25 (motsvarar artikel 21 i 2009 års förslag) Det ändrade förslaget innebär en viktig utvidgning av företrädarens skyldighet att bistå ett ensamkommande barn. Biståndets omfattning har förtydligats och breddats med hänsyn till ensamkommande barns särskilda behov. Nu föreskrivs att företrädaren ska bistå barnet för att göra det möjligt för detta att utnyttja de rättigheter och fullgöra de skyldigheter som följer av direktivet. Kravet på opartiskhet har tagits bort, eftersom företrädaren ändå är skyldig att tillvarata barnets intressen. Det har dock specificerats att företrädaren ska utföra sitt uppdrag i enlighet med principen om att sätta barnets bästa i främsta rummet. Punkt 2 b har tagits bort, eftersom det faktum att en underårig är gift eller har varit gift inte i sig innebär att han eller hon inte behöver bistånd. Därigenom kan hänsyn tas till eventuella fall av barnäktenskap. I punkt 3 a har kravet på att intervjun ska utföras av en person som har nödvändiga kunskaper om barns behov utsträckts till att även omfatta intervjuer som syftar till att fastställa om ärendet överhuvud taget ska prövas. I punkt 4 klargörs att inte endast det ensamkommande barnet, utan också hans eller hennes företrädare kostnadsfritt ska förses med rättslig och förfaranderelaterad information, och att detta också gäller förfaranden om återkallande av internationell skyddsstatus. Därmed omfattas alla förfaranden enligt direktivet. Punkt 5 innehåller en ändring med avseende på läkarundersökningar av barn för att fastställa deras ålder. Det anges således att om undersökningen inte ger något klart svar härvidlag, ska sökanden betraktas som underårig. Punkt 6 utesluter möjligheten att tillämpa ett merits test på bestämmelsen om kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde vid överklaganden. Syftet är att skydda de ensamkommande barnens intressen. Artikel 26 (motsvarar artikel 22 i 2009 års förslag) Artikel 27 (motsvarar artikel 23 i 2009 års förslag) Artikel 28 (motsvarar artikel 24 i 2009 års förslag) Denna artikel ger möjlighet att avslå en ansökan som ogrundad om den bedöms ha återkallats implicit, förutsatt att den har prövats på ett adekvat sätt och en personlig intervju har hållits. I punkt 2 föreskrivs en möjlighet för sökande som efter ett implicit återkallande anmäler sig på nytt för att ge in en ny ansökan efter det att beslut har fattas om att avbryta prövningen. I princip är det inte möjligt att betrakta denna nya ansökan som en efterföljande ansökan. Följaktligen kan den inte heller avvisas med hänvisning till att den inte innehåller några nya uppgifter. Om en sökande anmäler sig på nytt mer än ett år efter det att den föregående SV 10 SV

11 ansökan ansågs återkallad, är medlemsstaterna emellertid inte skyldiga enligt direktivet att ta upp ärendet på nytt utan kan i stället behandla den nya ansökan som en efterföljande ansökan. Dessa bestämmelser syftar till att tillhandahålla vertyg för att komma till rätta med missbruk av systemet genom upprepat ingivande av grundlösa ansökningar. Artikel 29 (motsvarar artikel 25 i 2009 års förslag) Ordalydelsen i punkt 1 a har anpassats till andra artiklar i direktivet, men innehållet kvarstår oförändrat. Artikel 30 (motsvarar artikel 26 i 2009 års förslag) Artikel 31 (motsvarar artikel 27 i 2009 års förslag) Genom det ändrade förslaget införs en rad ändringar avseende prövningen i första instans och påskyndade förfaranden. Ändringarna syftar till att jämka samman olikheter i medlemsstaternas nationella system samt till att säkerställa större flexibilitet och effektiva metoder för att hantera missbruk av systemen. I punkt 3 bibehålls den generella sexmånadersfrist som gäller för att avsluta förfarandet i första instans. Emellertid har ytterligare två undantag införts, nämligen när ett stort antal sökande ger in ansökningar samtidigt och när den beslutande myndigheten inte kan hålla fristen på grund av sökandens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter. Medlemsstaterna kan också skjuta upp slutförandet av förfarandet om den beslutande myndigheten inte kan fatta beslut på grund av en osäker situation i ursprungslandet som förväntas vara tillfällig. I sådana fall kan medlemsstaterna överskrida tidsfristen på sex + sex månader, samtidigt som sökanden behåller sin ställning som sökande. Grunderna för prioritering har ändrats för att anpassa direktivet till det ändrade förslaget till direktiv om mottagningsvillkor. Medlemsstaterna kan prioritera en prövning om sökanden tillhör en sårbar kategori. Ordalydelsen har anpassats till det nya begreppet sökande i behov av särskilda rättssäkerhetsgarantier. Ensamkommande barn har tagits upp som exempel på en grupp där prioritering kan vara särskilt motiverad. I punkt 6 klargörs att de där angivna grunderna kan användas för såväl påskyndade förfaranden som förfaranden vid gränsen. Denna ändring är en anpassning till de nationella systemen i de medlemsstater som tillämpar det allmänna förfarandet vid gränsen. Förteckningen över ärenden som kan bli föremål för påskyndat förfarande eller prövning vid gränsen förblir dock uttömmande. Två grunder för påskyndat förfarande (och prövning vid gränsen) har återinförts: I led e återinförs led g från 2005 års direktiv. Denna grund syftar till att ge förutsättningar att hantera missbruk av systemet på ett effektivt sätt. Ordalydelsen har ändrats, och det anges nu att denna grund kan åberopas om sökanden har lämnat klart falska eller uppenbart osannolika uppgifter som motsäger tillräckligt kontrollerad information om ursprungslandet. Ändringen syftar till att tillföra denna grund ett objektivt element. SV 11 SV

12 I led g återinförs led m från 2005 års direktiv, som rör hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten. Det klargörs att prövningen av en ansökan kan påskyndas om en sökande på allvarliga grunder kan betraktas som en fara för den nationella säkerheten. Punkt 7 i 2009 förslag har strukits. Kravet att säkerställa en adekvat och fullständig prövning har flyttats till en ny punkt 7. Bestämmelserna om uppenbart ogrundade ansökningar har strukits, eftersom artikel 28 i 2005 års direktiv, som täcker de besstämmelserna, har återinförts. Artikel 32 (motsvarar artikel 28 i 2005 års direktiv) Denna artikel motsvarar artikel 28 i 2005 års direktiv. Innehållsmässigt avser ändringen fall som rör den nationella säkerheten, vilket är den enda grund för påskyndad handläggning som inte vilar på att ansökan är uppenbart ogrundad. Artikel 28 i 2009 års förslag har tagits bort eftersom den innehöll likadana bestämmelser. Artikel 33 (motsvarar artikel 29 i 2009 års förslag) Led d har ändrats eftersom ordet identisk ansågs alltför snävt och gjorde tillämpningen av denna avvisningsgrund praktiskt omöjlig och oförenlig med de bestämmelser om efterföljande ansökningar som artikel 33 d var avsedd att komplettera. Det ändrade förslaget klargör att denna avvisningsgrund kan användas när inga nya uppgifter av relevans har framkommit vid en efterföljande ansökan. Kopplingen till efterföljande ansökningar (och definitionen av dessa) har förtydligats. Artikel 34 (motsvarar artikel 30 i 2009 års förslag) Bestämmelserna har anpassats till de allmänna bestämmelserna om personliga intervjuer, närmare bestämt med avseende på kravet att intervjuaren inte bör bära uniform. Artikel 35 (motsvarar artikel 31 i 2009 års förslag) Det ändrade förslaget innebär en uttrycklig möjlighet för sökanden att bestrida tillämpningen av begreppet första asylland i hans eller hennes särskilda fall. Artikel 36 (motsvarar artikel 34 i 2009 års förslag) Artikel 37 (motsvarar artikel 33 i 2009 års förslag) Artikel 38 (motsvarar artikel 32 i 2009 års förslag) Artikel 39 (motsvarar artikel 38 i 2009 års förslag) För konsekvensens skull har en ny punkt 6 lagts till. I denna bestämmelse åläggs medlemsstaterna att regelbundet underrätta kommissionen om de länder på vilka begreppet SV 12 SV

13 europeiskt säkert tredjeland tillämpas. Detta överensstämmer med en motsvarande förpliktelse avseende säkra tredjeländer i allmänhet. SV 13 SV

14 Artikel 40 (motsvarar artikel och 35.9 i 2009 års förslag) Bestämmelserna om upprepade eller efterföljande ansökningar har klargjorts betydligt för att säkerställa en effektiv handläggning av sådana ansökningar. En definition av begreppet efterföljande ansökan sörjer för ett tydligt tillämpningsområde för dessa bestämmelser. En efterföljande ansökan kan bli föremål för avvisning om det inte har tillkommit några nya uppgifter som uppenbart stärker sannolikheten för att den sökande uppfyller kraven för internationellt skydd. Förekomsten av nya uppgifter måste kontrolleras genom en preliminär prövning. Om det konstateras att nya uppgifter har tillkommit ska den efterföljande ansökan prövas i enlighet med de allmänna bestämmelserna. Det har klargjorts att om inga nya uppgifter har tillkommit, ska ansökan avvisas. Bestämmelserna om efterföljande ansökningar kan också tillämpas om en ogift underårig ger in en separat ansökan. Artikel 41 (motsvarar artiklarna i 2009 års förslag) Innehållet i dessa bestämmelser kvarstår oförändrat, men texten har anpassats av tydlighetsskäl. Artikel 42 (motsvarar artikel 36 i 2009 års förslag) Punkt 3 b har strukits, eftersom den är överflödig. Denna bestämmelse omfattas i det nya förslaget av artikel Artikel 43 (motsvarar artikel 37 i 2009 års förslag) Denna artikel kvarstår oförändrad. Likväl innebär ändringarna i artiklarna 31 och 33 en utvidgning av tillämpningsområdet för denna artikel genom hänvisningar. De ytterligare grunderna för påskyndat förfarande gör det möjligt att pröva dessa ärenden inom ramen för gränsförfarandet. Även ändringen av bestämmelserna om avvisning av ansökningar som saknar nya inslag möjliggör en vidare användning av gränsförfaranden. Artikel 44 (motsvarar artikel 39 i 2009 års förslag) Artikel 45 (motsvarar artikel 40 i 2009 års förslag) Punkt 4 har ändrats. Medlemsstaterna får föreskriva att det internationella skyddet ska upphöra om den som ansökt om sådant skydd blir medborgare i den berörda medlemsstaten. Artikel 46 (motsvarar artikel 41 i 2009 års förslag) Bestämmelserna om rätt till ett effektivt rättsmedel har i huvudsak bibehållits för att garantera överensstämmelse med den rättsspraxis som utarbetats av Europeiska unionens domstol och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Ändringarna rör följande delar: I punkt 5 har det klargjorts att sökanden ska ha rätt att stanna på medlemsstaternas territorium till dess att tidsfristen för att överklaga har löpt ut. SV 14 SV

15 Punkt 6 har kompletterats med ytterligare en grund som inte leder till automatiskt uppskjutande, nämligen om ansökan ska avvisas på grund av ett en annan medlemsstat redan har beviljat flyktningstatus. Det har klargjorts att undantag från principen om automatiskt uppskjutande verkan endast får göras om det finns grund för ett påskyndat förfarande eller avvisning av ansökan. Som en följd av utvidgningen av grunderna för påskyndat förfarande i artikel 31.6, har denna punkt ett vidare tillämpningsområde än i 2009 års förslag. I punkt 9 har skyldigheten att fastställa tidsfrister för domstolarnas avgöranden vid överklaganden tagits bort av hänsyn till olikheter i de nationella rättssystemen. Punkt 5 i 2005 års direktiv har strukits för att säkerställa överensstämmelse med punkt 2 och skyddsdirektivet. SV 15 SV