Som inofficiell palestinsk huvudstad på Västbanken fungerar Ramallah. I Gaza är de största städerna Gaza stad och Khan Younis.

Transkript

1 Palestina Palestinierna på Västbanken och i Gaza gavs rätt att delvis styra sig själva sedan paraplyorganisationen PLO 1993 hade erkänt Israels rätt att existera. Det palestinska styret splittrades 2007 mellan Israelfientliga Hamas i Gaza och ett försvagat PLO på Västbanken. En tvåstats-lösning har varit målet för fortsatta förhandlingarna med Israel men någon lösning har inte kunnat nås. Hösten 2014 erkände Sverige Palestina som en självständig stat. Geografi Palestina omfattar Gaza och delar av Västbanken men har inga erkända gränser. Västbanken och Gaza ockuperades av Israel År 2005 lämnade Israel Gaza men större delen av Västbanken står kvar under israelisk kontroll. De palestinska områdena är utspridda på en rad små enklaver (se Politiskt system). Jordanfloden och Döda havet skiljer Västbanken från Jordanien; i övrigt omsluts Västbanken på alla sidor av Israel. Gaza ligger invid Israels västligaste hörn, vid Medelhavet, med en tolv kilometer lång gräns till Egypten. På Västbanken finns två bergsområden, de samariska bergen i norr och de judeiska bergen i söder. Östra delen av Västbanken utgörs av Jordandalen. Gaza är en platt kustslätt, till stor del bestående av sanddyner. Västbanken är sedan Osloavtalet om palestinskt självstyre från 1993 (se Historia) indelad i tre områden. Område A som omfattar 17 procent av ytan kontrolleras av de palestinska myndigheterna. I de delar som hör till område B har palestinierna den civila kontrollen men den israeliska armén sköter säkerheten. Område B omfattar 24 procent av ytan, medan resten område C kontrolleras av Israel. Område A och område B är uppdelade på över 200 enheter som ligger utspridda och är omgivna av område C. Israel kontrollerar vägarna mellan de palestinska enklaverna. I enlighet med Osloavtalet upprättades en korridor från Hebron på Västbanken till Gaza i oktober 1999, men den stängdes ett år senare och har varit stängd sedan dess. Både israeler och palestinier gör anspråk på Jerusalem (i fråga om palestinierna åtminstone stadens östra, äldre del) som sin huvudstad. På arabiska kallas Jerusalem al-quds, den heliga. Som inofficiell palestinsk huvudstad på Västbanken fungerar Ramallah. I Gaza är de största städerna Gaza stad och Khan Younis. 1/44

2 Klimat Det råder tydlig skillnad mellan sommar och vinter. Sommaren sträcker sig från maj till oktober. På Västbanken är sommaren het och torr medan klimatet är fuktigare i Gaza. I november börjar vinterperioden. Under vintern regnar det en del, särskilt i bergsområdena på Västbanken där det också kan komma snö. FAKTA KLIMAT Befolkning och språk Palestinierna är araber och talar arabiska. Innan staten Israel bildades 1948 brukade de inte själva kalla sig palestinier. Oftare identifierade de sig med en större, arabisk nation. Det finns uppskattningsvis drygt 11 miljoner palestinier i världen. Av dem bor knappt 40 procent, runt 4,55 miljoner, på Västbanken (inklusive östra Jerusalem) och i Gaza. Som palestinier räknas personer som bodde i det brittiska mandatområdet Palestina (se Äldre historia) och deras ättlingar. 1,6 miljoner palestinier bor i Israel. Under det krig som utbröt när staten Israel utropades 1948 (se Modern historia) flydde eller fördrevs över palestinier från områden som kom att tillhöra Israel. Palestinska flyktingar och deras ättlingar uppskattas idag till över fem miljoner. På Västbanken räknas knappt 30 procent av befolkningen som flyktingar, i Gaza nästan 70 procent. Utanför Västbanken och Gaza finns de största flyktinggrupperna i Jordanien (över två miljoner), Libanon och Syrien. Israel vägrar ge flyktingarna rätt att återvända medan de organisationer som företräder palestinierna håller fast vid detta krav. Samtidigt tyder undersökningar på att en majoritet numera skulle föredra ekonomisk ersättning för egendom de förlorade Merparten av palestinierna bor i städer. Befolkningstillväxten är hög och runt hälften av alla palestinier är under 18 år vilket betyder att den redan höga befolkningstätheten kommer att fortsätta öka snabbt liksom trycket på skolor, hälsovård och andra resurser. På Västbanken bor också israeler i de bosättningar som Israel har anlagt där. Antalet bosättare växer i takt med att Israel bygger ut bosättningarna. En särskilt omstridd bosättning finns i Hebron på Västbanken. Omkring 500 av de politiskt mest extrema bosättarna har etablerat sig i själva stadskärnan vilket inneburit att tusentals palestinier drivits från sina hem. Hebron är känd som Abrahams stad och därför helig för både judar och muslimer. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Religion Enligt den grundlag som det palestinska parlamentet antagit är islam officiell religion och den islamiska lagen, sharia, ska utgöra grunden för lagstiftningen. Även andra religioner såsom kristendom och islam ska dock respekteras och helgas. Majoriteten av palestinierna bekänner sig till huvudriktningen inom islam, sunni. 2/44

3 Äldre historia Kring Jordanfloden fanns mycket tidiga jordbrukarkulturer. Lämningar av befästningsverk från 8000-talet f Kr har hittats i Jeriko. Jerusalem nämns i egyptiska skrifter från 1400-talet f Kr. På 1200-talet f Kr bosatte sig filistéerna, som talade ett indoeuropeiskt språk, längs kusten i söder. Namnet Palestina är avlett av ordet filisté. Sedan den judiske konungen David intagit Jerusalem omkring år 1000 f Kr och upprättat ett judiskt rike föll området i händerna på bland andra assyrier, babylonier och Alexander den store innan det 64 f Kr intogs av romarna och blev en romersk provins, Iudaea. Efter ett judiskt uppror e Kr fördrevs nästan alla judar från Iudaea. För att ersätta judarna införde romarna icke-judiska kolonister. Efter Muhammeds död 632 erövrade hans anhängare bland annat Palestina. Jerusalem kom under arabiskt islamiskt styre 638. Under det arabiska styret levde kristna och judar som skyddsfolk under islamisk överhöghet. Ännu på 900-talet var arabisktalande kristna den största folkgruppen i Palestina. Genom islamisk mission och invandring kom dock muslimerna i majoritet på 1000-talet. På och 1200-talen var Palestina krigsskådeplats för kors farare, turkiska seldjuker och mongoler. År 1517 erövrades Palestina av de osmanska turkarna. Under denna tid fanns inte Palestina som politisk enhet. Landet var känt som det heliga landet eller som en del av det geografiska Stor-Syrien. Från slutet av 1800-talet växte en arabisk nationalism fram som vände sig mot det turkiska styret. I Europa uppstod vid samma tid sionismen som mot bakgrund av blodiga judeförföljelser menade att det judiska folket måste ha ett eget hem och förordade att det skulle skapas i Palestina grundades Judiska nationalfonden, som började köpa jord i Palestina för judiska invandrares räkning. Den sionistiska invandringen stimulerade ekonomin, men araberna i området oroades av den målmedvetna judiska invandringen och försökte få de turkiska härskarna att begränsa den. Storbritannien erövrade Palestina 1917 och antog Balfourdeklarationen om ett judiskt nationalhem i Palestina, men britterna tog också hänsyn till Palestina-arabernas oro och begränsade den judiska invandringen och jorduppköpen. Trots det anlades under 1920-talet allt fler judiska bosättningar. Det arabiska missnöjet med den judiska invandringen tog sig uttryck i den stora Arabiska revolten som hårdhänt slogs ned av Storbritannien. I början av 1947 överlät Storbritannien hela frågan om Palestinas framtid till FN. I november samma år antog FN:s generalförsamling Resolution 181, som rekommenderade en delning av mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta 55 procent av Palestinas yta och den arabiska staten 44 procent. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Judarna accepterade resolutionen men det gjorde inte araberna i och utanför Palestina. Arabstaterna föreslog istället en demokratisk enhetsstat. Strider hade nu utbrutit i Palestina mellan araber och judar. I april 1948 angreps den arabiska byn Deir Yassin av de judiska terrorgrupperna Irgun och Stern och omkring 250 bybor dödades. Massakern besvarades med arabiska hämndaktioner. Den 14 maj 1948 utropade Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion den judiska staten Israel. Följande dag gick trupper från bland annat Egypten, Jordanien, Syrien och Irak till angrepp. 3/44

4 Under kriget mellan Israel och arabstaterna lyckades Israel erövra mer territorium. Kriget upphörde våren 1949 med ett antal avtal om vapenstillestånd. Någon fred slöts inte. I maj 1949 blev Israel medlem i FN. Landet upptog 77 procent av det före detta brittiska mandatet Palestinas yta. Av den tänkta Palestina-arabiska staten återstod i praktiken ingenting, sedan Jordanien ockuperat Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och Gazaremsan ställts under egyptiskt styre. Jordanien inkorporerade östra Jerusalem medan västra Jerusalem blev en del av Israel. Modern historia För palestinierna innebar kriget en katastrof, al-nakba kan det ha funnits mellan och araber i de områden som blev Israel. Efter kriget fanns uppskattningsvis kvar. Merparten av de övriga satt nu i flyktingläger utanför Israel. På 1950-talet började palestinierna organisera ett motstånd bildade Yasser Arafat, Mahmud Abbas och andra palestinier i exil rörelsen Fatah som hade som mål att utplåna den judiska staten och därmed bereda vägen för palestinska flyktingar att återvända hem bildades den palestinska paraplyorganisationen PLO på egyptiskt initiativ. Fatah anslöt sig och kom snart att dominera PLO. Sedan Israel erövrat Västbanken och Gaza under sexdagarskriget 1967 ställdes dessa områden under israeliskt militärt styre. Först förbjöds judar att bosätta sig där, men efter hand fick ideologiska sionister anlägga en del bosättningar. När en högerregering under Menachem Begin kom till makten 1977 fick bosättarna ökat inflytande och en stor mängd religiöst präglade bosättningar tillkom. PLO flyttade sitt högkvarter till Jordanien, men efter väpnade konflikter mellan palestinier och jordanier drevs PLO och andra palestinska grupper ut därifrån 1971 (Svarta september) och slog sig ned i Libanon, varifrån PLO fortsatte att attackera Israel. På 1970-talet började PLO förespråka en demokratisk sekulär stat för både judar och palestinier. Samtidigt fortsatte den väpnade kampen mot Israel bytte dock Arafat och PLO ståndpunkt. Från och med nu talade man för en tvåstatslösning, det vill säga att en palestinsk stat skulle bildas vid sidan av Israel. Vid denna tid pågick den första intifadan, det palestinska uppror som började i december 1987 bland annat som en reaktion mot bosättningspolitiken. Sovjetunionens sammanbrott 1991 berövade palestinierna stödet från östblocket, och i förlängningen hoppet om en militär seger över Israel. Även de flesta regimer i arabvärlden slutade för en tid att bistå PLO när organisationen öppet stödde Iraks president Saddam Hussein som 1991 invaderade Kuwait och därmed startade Kuwaitkriget. Under 1991 inleddes med USA:s hjälp en fredsprocess mellan det försvagade PLO och Israel. Samtalen gav frukt och utmynnade i Osloavtalet (se Politiskt system) som Hamas kraftfullt motsatte sig. Terrorvåg e er mord I november 1995 drabbades fredsprocessen av ett förödande bakslag då Israels premiärminister, Yitzhak Rabin från Arbetarpartiet, mördades av en judisk ultranationalist. En våldsam terrorkampanj av Hamas hjälpte i praktiken den israeliska högern, ledd av Benjamin Netanyahu, att vinna det val som följde året därpå. En 4/44

5 mängd nya bosättningar anlades på områden som Israel ockuperade hölls president- och parlamentsval i självstyret. Yasser Arafat vann stort i presidentvalet, och i parlamentsvalet fick Fatah över hälften av platserna. Hamas och Islamiska jihad bojkottade valen. På Västbanken och i Gaza utbröt hösten 2000 nya oroligheter. Ett demonstrativt besök av den nye israeliske högerledaren Ariel Sharon på Tempelberget i Jerusalem tände gnistan till ett nytt palestinskt uppror den andra intifadan (eller al-aqsa-intifadan). De nya val som Arafat utlovat hölls aldrig men 2003 pressades Arafat till att utse en premiärminister som skulle dela makten med honom. Det blev hans nära medarbetare Mahmud Abbas som också tog över ledningen av PLO när Arafat avled i november I december sade Abbas att det hade varit ett misstag att ta till vapen i det fyra år långa upproret mot Israel. Abbas försökte demokratisera och effektivisera självstyret men motarbetades av andra Fatah-veteraner, och i Gaza vägrade snart Hamas att lyda Abbas direktiv. Abbas vann självstyrets presidentval i januari Han fick 62 procent av rösterna, med ett valdeltagande runt 65 procent. Hamas och Islamiska jihad deltog inte. Gaza utryms I Israel förberedde Ariel Sharon, som nu var regeringschef, en utrymning av Gaza. Sharon ansåg bland annat att om ockupationen fortsatte skulle Israel snart bli ett land med arabisk majoritet. Sharons slutsats blev att små och avlägsna bosättningar måste överges, men de största bosättningarna på Västbanken skulle Israel behålla. Efter en tid ställde sig en majoritet av israelerna bakom Sharons plan för ensidigt avskiljande, och över judiska bosättare utrymde Gaza i augusti Hamas beskrev Israels uttåg som en seger för dess väpnade kamp. När det drog ihop sig till palestinska parlamentsval i början av 2006 ville varken Israel eller president Abbas att Hamas skulle få ställa upp, men USA:s president George W Bush krävde att Hamas skulle få delta som ett led i hans plan för demokrati i Mellanöstern. Valet förlöpte lugnt. Hamas fick 74 av de 132 platserna, mot 45 för Fatah. Det nya parlamentet sammanträdde i mars 2006 med hjälp av video samtidigt i Ramallah och Gaza city. Hamas ville bilda en bred koalition med Fatah och andra partier, men då dessa vägrade medverka bildade Hamas en egen regering och inrättade en egen säkerhetsstyrka i Gaza, trots att Abbas försökte förbjuda den. Hamas valseger upprörde omvärlden, och USA och EU frös sitt bistånd till den nya regeringen. I Gaza förekom strider mellan Hamas- och Fatah-anhängare. I september 2006 hade Abbas och Hamas enats om principer för en samlingsregering, men någon sådan kom inte till stånd. Istället utbröt i oktober nya strider i Gaza mellan Hamas- och Fatah-anhängare. Abbas ville utlysa nya val vilket Hamas beskrev som ett olagligt kuppförsök. Efter ett kort eldupphör mellan Fatah och Hamas exploderade det inompalestinska våldet åter i januari Medlingsförsöken fortsatte men i juni avbröt Fatah regeringssamarbetet med Hamas som helt tog över styret över Gaza och drev bort Fatah. Brytningen blev total med två parallella styren i Gaza och på Västbanken. Politiskt system 5/44

6 Grunden för den palestinska staten är det fredsavtal, Osloavtalet, som 1993 slöts mellan Israel och den palestinska organisationen PLO och som innebar att parterna för första gången erkände varandra. Avtalet gick ut på att palestinierna på de israelockuperade områdena, Västbanken och Gaza, skulle få begränsat självstyre i väntan på att en palestinsk stat inrättades. Hela processen skulle genomföras inom fem år. Självstyret inleddes 1994 med att Israel drog tillbaka sina styrkor från Gaza och staden Jeriko som båda fick autonomi. Den dåvarande PLO-ledaren Yasser Arafat lät inrätta en nationell palestinsk myndighet. Självstyret utvidgades 1995 genom ett nytt avtal (Oslo II). Västbanken delades in i zoner med olika styre. I område A har den palestinska myndigheten full kontroll, i område B sköter den palestinska myndigheten den civila administrationen medan ansvaret för säkerheten huvudsakligen åligger Israel och i område C styr Israel helt och hållet. Område A omfattar idag 18 procent, område B utgör 22 procent och resterande 60 procent av Västbanken är område C. Under det palestinska uppror som utbröt hösten 2000 (den andra palestinska intifadan) återockuperade Israel nästan hela Västbanken och Gaza, varvid all normal civil aktivitet lamslogs under flera år. Palestinierna fick 2005 full kontroll över Gaza (se Historia) samtidigt som självstyret gradvis återlämnades till de palestinska enklaverna på Västbanken. Osloavtalet var inget verkligt fredsavtal - det angav enbart hur Israel och PLO skulle gå vidare mot att lösa sin konflikt. Senast 1998 var det tänkt att förhandlingar skulle slutföras om Västbankens och Gazas permanenta status och en rad andra frågor. Därefter skulle FN:s säkerhetrådsresolution 242 förverkligas som bland annat krävde israelisk reträtt från ockuperade områden och respekt för de inblandade parternas suveränitet. Parterna var emellertid inte överens om den exakta innebörden av FN-resolutionen. Processen gick så småningom i stå och de slutliga frågorna har inte kunnat lösas. Det palestinska parlament som bildades som ett resultat av Oslo- avtalet antog 1997 en provisorisk grundlag som trädde i kraft Enligt grundlagen ska Palestina vara en arabisk parlamentarisk demokrati med Jerusalem som huvudstad. Andra principer i grundlagen är maktdelning, ett oberoende rättsväsen, marknadsekonomi och flerpartisystem. Medborgarna garanteras mänskliga fri- och rättigheter. Presidenten ska utses i allmänna val vart fjärde år. Premiärministern utses av presidenten men ska ha stöd av en majoritet av parlamentets 132 ledamöter. Val till parlamentet ska också hållas vart fjärde år. Mahmud Abbas, ledare för den sekulära och nationalistiska rörelsen Fatah valdes 2005 till palestiniernas president. I parlamentsvalet som hölls året därpå vann Fatahs rival, den islamistiska grupperingen Hamas, en överlägsen seger vilket bäddade för den brytning som kom att äga rum mellan de båda grupperna 2007 (se Historia). Politiska grupperingar Fatah (Palestinas nationella befrielserörelse; Harakat al-tahrir al-watani al-filastini på arabiska) är den dominerande kraften inom paraply organisationen Palestinska befrielseorganisationen (förkortat till PLO på engelska; det arabiska namnet är Munazzamat al-tahrir al-filastiniyya). När PLO bildades på 1960-talet hade rörelsen som mål att samla alla palestinier i väpnad kamp mot Israel för att befria hela Palestina. Under och 1990-talen övergav PLO den väpnade kampen, erkände Israels rätt att existera och började istället arbeta för upprättandet av en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza. 6/44

7 PLO, som var den palestinska parten under förhandlingarna om fredsavtalet med Israel 1993, ser sig som palestiniernas överordnade politiska organ, med rätt att fatta beslut för hela folket. Fatahs främsta utmanare inom PLO var länge den marxist-leninistiska Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) som kring 1970 inledde en rad flygplanskapningar och andra terrordåd. PFLP tog på 1990-talet avstånd från fredsprocessen med Israel bröt sig en grupp ur PFLP och bildade ett ännu tydligare marxist-leninistiskt alternativ, Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP). Hamas (Islamiska motståndsrörelsen; Harakat al-muqawamah al-islamiyyah) har sina rötter i det egyptiska Muslimska brödraskapet och grundades 1987 i början av det första palestinska upproret mot Israel på de ockuperade områdena, den första intifadan (se Historia). Hamas är den största av åtskilliga militanta palestinska islamistgrupper och den största palestinska organisationen utanför PLO. Enligt Hamas stadgar från 1988 är hela Palestina (inklusive dagens Israel) heligt muslimskt land, waqf, som inte kan förhandlas bort eller delas. Hela Palestina ska därför befrias. Hamas vägrar därmed att erkänna Israels rätt att existera och motsätter sig Osloavtalet. Hamas har sedan 1990-talet gjort sig skyldig till ett stort antal självmordsbombningar och andra terroraktioner mot civila. Hamas är stämplad som en terrororganisation av bl a Israel, USA, EU och Egypten. Israel har hållit Hamas ansvarig för den missilbeskjutning som med jämna mellanrum äger rum från Gaza och flera gånger har Israel svarat med att flygbomba och invadera Gaza (2002, , 2012, 2014). Palestinierna har visserligen lidit stora förluster under dessa krig men Hamas militanta politik gentemot Israel har ändå stärkt dess ställning i palestinsk opinion. När Hamas övertog regeringsansvaret i Gaza från 2007 (se Modern historia) drog gruppen ned på attackerna mot Israel, men utmanades av mer radikala islamistgrupper i Gaza som på egen hand initierade missilattacker mot israeliska mål. Den viktigaste av dessa grupper är Islamiska Jihad som bildades runt 1980 och som kraftfullt motsätter sig alla tankar på fred med Israel. Varken Hamas eller Fatah har levt upp till grundlagens deklarationer om grundläggande fri- och rättigheter. Under Hamas styre fungerar Gaza i stort sett som en enpartistat där Fatah förhindras att verka. Medier som inte står Hamas nära har stängts och misshagliga journalister trakasseras. På samma sätt gör Fatah livet svårt för Hamas på Västbanken. FAKTA POLITIK Aktuell politik Sedan 2007 regereras Västbanken och Gaza av två stridande palestinska rörelser - Fatah på Västbanken och Hamas i Gaza. Ett antal försök har gjorts för att överbrygga klyftorna mellan Fatah och Hamas men de har hittills inte rönt någon framgång. Sedan Hamas tagit över makten i Gaza 2007 (se Modern historia) hamnade invånarna där under mer eller mindre konstant israelisk (och egyptisk) ekonomisk blockad. Exporten till Israel och Västbanken ströps liksom importen. När Hamas drivit bort Fatah från Gaza 2007 beslutade Fatahs centralkommitté att organisationen inte skulle ha några kontakter med Hamas. President Abbas lät bilda en krisregering i Ramallah som formellt var oberoende från såväl Fatah som Hamas. Regeringen tillsattes utan medverkan av parlamentet. President Abbas utfärdade också ett dekret som gav honom rätt att fatta beslut utan parlamentets samtycke. 7/44

8 Nya president- och parlamentsval sköts på framtiden. I december 2010 förlängde PLO både president Abbas och parlamentets mandat till dess nya val hållits. Nya försök att överbrygga klyftorna de följande åren stupade på fortsatta meningsskiljaktigheter om relationen till Israel. Närmande Fatah Hamas Under 2013 ändrades förutsättningarna för ett närmande mellan Hamas och Fatah. Hamas förlorade i augusti sitt stöd från Egypten när den egyptiska militären avsatte president Mursi som var representant för Muslimska brödraskapet där Hamas har sitt ursprung. Det nya militärstyret i Egypten började stänga de många smugglingstunnlar som gick under gränsen mellan Gaza och Egypten och som gett invånarna ett visst andrum från Israels blockad. När tunnlarna stängdes gick Hamas miste om skatten på den kommers som skedde genom tunnlarna. Stängningen ledde till varubrist i Gaza och invånarna som nu var instängda blev allt mer desperata. Hamas hade också under det syriska inbördeskriget kommit på kant med den syriska regimen och dess allierade Iran. Därmed kom Hamas även på kollisionskurs med en annan viktig bundsförvant, den libanesiska rörelsen Hizbollah som gått in i kriget på den syriska regimens sida. Allt medan Hamas internationella isolering tilltagit hade Fatah egna problem på Västbanken. Abbas misslyckande med att få ett slut på den israeliska ockupationen, den utbredda korruptionen och den ekonomiska stagnationen undergrävde Fatahs ställning. Samtidigt som Hamas klämdes åt återupprättade den egyptiska regimen sitt stöd till Fatah. Båda parter var nu mogna för försoning. Hamas ville häva sin isolering och Fatah såg samtidigt en chans att bättra på sitt rykte. I april 2014 slöts ett försoningsavtal mellan Fatah och Hamas och i juni bildades en ny gemensam regering bestående av politiskt obundna ministrar ( teknokrater ). Hamas avvecklade sin regering i Gaza och Fatahs regeringschef Rami Hamdallah blev ledare för den nya samlingsregeringen. Regeringsarbetet hann knappt komma igång innan ett större krig utbröt mellan den israeliska armén och radikala palestinska grupper i Gaza (se nedan). Efter kriget återupprättades samlingsregeringen men misstron mellan parterna bestod. De val som enligt avtalet skulle hållas inom sex månader sköts på framtiden. Ett underliggande problem var de båda rörelsernas motstridiga inställning till Israel. Medan Fatah verkade för samarbete ville Hamas ha konfrontation. Under 2015 förekom konflikter om hur interimsstyret skulle se ut och skötas. I juni avgick premiärminister Hamdallah med alla sina ministrar men president Abbas uppmanade honom att stanna på sin post vilket han också gjorde efter en mindre regeringsombildning. I maj Krig med Israel Sedan Hamas tog över styret i Gaza har flera krig utkämpats mellan radikala grupperingar i Gaza och den israeliska krigsmakten. De allvarligaste konfrontationerna ägde rum runt årsskiftet 2008/2009, hösten 2012 och sommaren Kriget i juni 2014 utlöstes efter att tre israeliska tonåringar som kidnappats på Västbanken hittats döda. Dagen efter begravningen av de mördade israelerna kidnappades en arabisk tonåring i östra Jerusalem och brändes ihjäl levande av israeliska bosättare som ville hämnas. 8/44

9 Händelsen utlöste omfattande kravaller i Jerusalem, och södra Israel besköts av hundratals missiler från Gaza. Israel svarade med omfattande flyganfall. Efter en dryg vecka av ömsesidig beskjutning gick israeliska soldater och stridsvagnar gick in i Gaza för att jaga militanta palestinier på marken och förstöra tunnlar som palestinierna hade grävt från Gaza för att ta sig in och utföra attacker i Israel. När striderna hade rasat i sju veckor ingicks en permanent vapenvila. Inom ramen för överenskommelsen lovade Israel att öppna gränserna till Gaza för hjälp och byggmaterial. Även gränsövergången till Egypten skulle öppnas och palestiniernas fiskezon utanför Gaza utökas. Inom en månad skulle samtal inledas för att lösa större frågor. För Hamas del handlade det om kravet på att få bygga en hamn och anlägga en flygplats samt att få ett antal fångar frisläppta. Israel å sin sida ville ha garantier för att de radikala grupperna i Gaza skulle avväpnas. När vapenvilan ingicks hade kriget pågått i sju veckor och fler än palestinier hade dödats enligt FN som uppskattade att majoriteten av de dödade var civila, varav flera hundra barn. Mer än palestinier hade flytt sina hem i områden som drabbats av israeliska anfall. På den israeliska sidan hade 74 liv krävts, varav sju civila. Vid sidan av de större krig som utkämpats förekommer ständiga mindre våldsutbrott mellan palestinier och israeler. Många unga palestinier dödas varje år i konfrontation med israelisk militär på Västbanken eller vid gränsen mellan Israel och Gaza. Även civila dödar andra civila. Det händer att israeliska extremister angriper palestinier men mer vanligt är att israeliska civila utsätts för attacker från palestinier inne i Israel eller i anslutning till bosättningarna på Västbanken. Från januari 2009 till januari 2015 dödades över 600 palestinier av israeliska armén i incidenter på Västbanken eller i Gaza. Under samma period miste 24 israeler livet till följd av attacker från palestinier. Fredsförhandlingar Sedan 1990-talets fredsprocess gick i stöpet har många misslyckade försök gjorts för att få till stånd ett slutligt fredsavtal. De viktigaste frågorna att lösa handlar om Jerusalems framtida status, gränserna mellan Israel och Palestina, de palestinska flyktingarna, bosättningarna samt fördelning av områdets knappa vattentillgångar. Både Israel och palestinierna kräver att få ha Jerusalem som sin huvudstad. När det gäller flyktingarna (se Befolkning) vägrar Israel erkänna deras rätt att återvända, men för de palestinska ledarna är rätten till återflyttning en mycket viktig symbolfråga. De över hundra bosättningarna som utgör ett lapptäcke över hela Västbanken är den kanske mest infekterade frågan. Palestinierna kräver att de vid en eventuell fredsuppgörelse utryms medan Israel endast är redo att lämna ett mindre antal. De senaste åren har bosättarrörelsen fått ökat politiskt inflytande. Tanken att Israel aldrig ska lämna Västbanken vinner terräng bland israeliska politiker och väljare. Det senaste försöket att mäkla fred mellan Israel och palestinierna ägde rum med USA som medlare. Trots intensiva försök att få en lösning till stånd slutade dialogen i totalt dödläge, och Israel inställde samtalen helt när Fatah och Hamas försonades. Palestinierna och FN 9/44

10 Mot bakgrund av de fruktlösa fredsamtalen har palestinierna satsat på att försöka få Palestina erkänd som en självständig stat via FN. I september 2011 lämnade Abbas in en ansökan till FN:s säkerhetsråd om fullt medlemskap i världsorganisationen för en palestinsk stat baserad på 1967 års gränser. Ansökan stupade på motstånd från USA men palestinierna röstades in som medlemmar i FN-organet Unesco. Ett år senare kunde Abbas fira en triumf när FN:s generalförsamling på hans begäran röstade för att höja Palestinska självstyrets status i FN från observatör till observatörsstat, samma ställning som Vatikanstaten dittills varit ensam om. Sverige var bland de 138 länder som röstade ja. I början av 2013 utfärdade Abbas ett dekret enligt vilket Palestinska myndigheten officiellt bytte namn till Staten Palestina. Den svenska regeringens beslut att erkänna Palestina den 30 oktober 2014 hyllades som historiskt och modigt av president Abbas. Sverige var det första land som varande EU-medlem att erkänna Palestina. En handfull andra EU-länder har erkänt Palestina (Malta, Cypern och ett antal stater i östra Europa) men det skedde innan länderna var medlemmar i EU. En rad västerländska parlament (bland annat Storbritanniens, Irlands, Spaniens, Frankrikes och Italiens) har närmat sig Sveriges ståndpunkt och röstat för att respektive land ska erkänna Palestina men omröstningarna har inte varit bindande för regeringarna. Hittills har inget EU-land följt i Sveriges spår. I slutet av 2014 inledde palestinierna en process för att ansluta sig till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som kan åtala individer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Enligt president Abbas var syftet att ställa Israel till svars för de palestinier som dödats av våld från Israels sida. Israel fördömde åtgärden och påpekade att även palestinier kan komma att åtalas av domstolen. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon meddelade i januari 2015 att palestinierna kommer att anslutas till ICC den 1 april Som motdrag till palestiniernas ICC-ansökan frös Israel transfereringarna av de tull- och momsintäkter som Israel samlar in åt palestinierna drygt 100 miljoner dollar i månaden, vilket motsvarar 70 procent av den palestinska regeringens totala intäkter. Det var inte första gången Israel använde sådana metoder för att sätta tryck på Abbas styre och sanktionerna fungerar som ett slags ekonomisk belägring av Västbanken, utöver den militära ockupationen. PLO-regeringen svarade i sin tur med en bred bojkott av israeliska varor, vilket snart orsakade betydande brist på basvaror över hela Västbanken. PLO beslutade också att säga upp säkerhetssamarbetet med Israel som varit i kraft sedan Osloavtalet och som bland annat omfattat informationsutbyte kring radikala gruppers verksamhet. FAKTA POLITIK Ekonomisk översikt Den palestinska ekonomin är extremt omvärldsberoende. Bistånd från utlandet samt de tull- och momsintäkter som Israel administrerar utgör nästan hela budgeten. Vid flera tillfällen har den palestinska ekonomin varit nära kollaps då omvärlden stängt av pengaflödet av politiska skäl. Ekonomin är särskilt beroende av Israel som kontrollerar all import och export från Västbanken och Gaza. I tider av oro har Israel helt enkelt stängt gränserna för både palestinsk handel och palestinier som arbetat i Israel. Även det barriärbygge som ska hindra självmordsbombare från att ta sig in i Israel, andra avspärrningar 10/44

11 och byråkratiska hinder har allvarligt hämmat den palestinska ekonomin, liksom de återkommande krigen mellan israel och radikala grupper i Gaza. Sedan 1999 beräknas den ekonomiska aktiviteten ha gått tillbaka med över 50 procent. Naturtillgångarna är få och inskränker sig till några mineraler som utvinns i närheten av Döda havet. Utanför kusten har reserver av naturgas upptäckts. En exploatering har utretts men någon aktivitet har inte kommit igång. Jordbruk har traditionellt varit en viktig näring. Jordbruksarealen har emellertid minskat sedan 1967 som en följd av att Israel tvångsinlöst jord. Mindre än 10 procent av den brukbara jorden är konstbevattnad och en utbyggnad begränsas av bristen på vatten. Viktiga grödor är tomater, oliver och citrusfrukter. Från boskapsuppfödningen kommer fårkött och getost. Industrin är föga utvecklad. Småskaliga familjeföretag framställer textilier, kläder, läder och livsmedel (mjölkprodukter och olivolja). I Gaza är fisket av betydelse men begränsas av att Israel bara tillåter fiske inom ett visst avstånd från kusten. Tjänster och handel är den sektor som bidrar med störst andel av bruttonationalprodukten (BNP). Den blygsamma exporten och omfattande importen leder till stora underskott i handeln med utlandet. Även statsbudgeten uppvisar som regel stora underskott, och utlandsskulden är betydande. Gapen fylls av pengar från biståndsgivare och även av inkomster som palestinier utomlands skickar till sina släktingar på Västbanken och i Gaza. Största bidragsgivare är USA, EU och vissa arabländer. Ekonomin visade höga tillväxtsiffror fram till 2011, mest beroende på hög aktivitet i byggnadsbranschen snarare än tillväxt i andra sektorer. Därefter vände utvecklingen nedåt och efter kriget i Gaza blev den sammanlagda tillväxten för Västbanken och Gaza negativ. BNP krympte med 1 procent År 2014 uppskattades arbetslösheten till 22 procent på Västbanken och 36 procent i Gaza. Bland ungdomar var siffrorna betydligt högre. De flesta som har en anställning jobbar inom servicesektorn. På 1990-talet arbetade över palestinier i Israel eller i någon israelisk bosättning men de flesta av dem avskedades efter det andra stora palestinska upproret mot Israel i början av 2000-talet (se Historia). Idag har palestiniernas närvaro på den israeliska arbetsmarknaden åter ökat. FAKTA EKONOMI Sociala förhållanden Levnadsförhållandena i de palestinska områdena är svåra. Fattigdom och arbetslöshet är utbredda fenomen. I Gaza är situationen särskilt ogynnsamma på grund av den israeliska blockaden och de återkommande krigen med Israel. Bland palestinierna finns mycket förmögna familjer, men välståndet är ojämnt fördelat. 40 procent av invånarna i Gaza räknas som fattiga och FN bedömer att närmare hälften av alla hushåll i Gaza har osäker tillgång till mat. 80 procent av alla hushåll måste få någon form av assistans för att klara sig. På Västbanken uppges 17 procent inte ha tillräcklig tillgång till mat bland dem som bor i område A och B där palestinierna själva har all kontroll eller delar kontrollen med Israel (se Politiskt system). Värre utsatta är de runt palestinier som bor i område C som styrs av Israel och som domineras av 11/44

12 israelisk militär och bosättare. En fjärdedel av palestinierna i område C beräknas ha osäker tillgång till mat, och 70 procent har inte tillgång till kommunalt vatten utan är hänvisade till att köpa vatten från tankbilar, vilket är en kostsam utgift. Palestinier som vill bygga hus, lador eller vägar i område C möter många hinder. Bara en procent av området är planerat för palestinsk utveckling och det är därmed svårt att få de tillstånd som krävs. Många familjer som i desperation valt att ändå bygga har fått se sina hem raseras. Palestiniernas rörelsefrihet i område C är dessutom begränsad av en rad fysiska och administrativa hinder. En del palestinier är avskurna från Västbanken av den så kallade säkerhetsbarriären (mur och stängsel) som Israel sedan 2004 håller på att bygga längs gränsen mot Västbanken. Barriären var tänkt att följa den gröna linjen som upprättades i vapenstilleståndsavtalet mellan Israel och Jordanien 1949 men i många fall går barriären längre in på Västbanken och på ett par ställen viker den kraftigt av österut och inkorporerar delar av Västbanken där det ligger ett antal bosättningar som är viktiga för Israel. Därmed hamnar också ett antal palestinska områden på den israeliska sidan av gränsen eller finner sig helt omringade av barriären. Därmed avskiljs byar från sin jordbruksmark, släktingar hamnar på varsin sida av barriären, anställda och skolbarn kan inte längre nå sina arbetsplatser och skolor utan problem etc. Den israeliska människorättsorganisationen B Tselem har räknat ut att nio procent av Västbanken kommer att ligga på den israeliska sidan när barriären är färdig. Även östra Jerusalem ligger på den israeliska sidan. För att passera barriären krävs tillstånd men även på andra delar av Västbanken måste palestinierna passera ett antal vägspärrar för att kunna ta sig från en punkt till en annan. Det är i sig tidsödande och kan bli en fråga om liv och död när någon snabbt behöver komma till sjukhus. Socialförsäkringssystem och sjukvård Vilka sociala förmåner som palestinierna omfattas av beror på var de bor och, om de har jobb, på var de arbetar. Invånarna i östra Jerusalem omfattas av det israeliska socialförsäkringssystemet men får lägre ersättning än israelerna. De palestinier från andra områden som arbetar i Israel måste bidra till systemet men har bara rätt till en del av bidragen och enbart när de befinner sig i Israel. De som jobbar inom den offentliga sektorn eller är anställda vid FN:s organ i Palestina omfattas av en försäkring och har rätt till ålders- och sjukpension. Det finns också en form av mammapeng och ett litet barnbidrag. Systemet ska byggas ut så att det även omfattar privatanställda. Än så länge betalar palestinska arbetsgivare bara sjukpeng samt läkarkostnader i samband med arbetsolyckor. Den som inte har något jobb måste teckna en privat försäkring vilket är dyrt och utom räckhåll för majoriteten av palestinier. Hälso- och sjukvården upprätthålls av myndigheterna, FN, och privata intressen. Den som är försäkrad behöver till skillnad från dem som är oförsäkrade inte betala något för att få vård. För den som måste betala går en stor del av månadslönen till hälso- och sjukvård. Sjukhusen, som är koncentrerade till städerna, lider brist på läkemedel och medicinsk utrustning. Liksom när det gäller andra sektorer är förhållandena sämst i Gaza. Det allmänna systemet kompletteras till en del av en lång rad frivilligorganisationer som tillhandahåller sociala tjänster på Västbanken och i Gaza. De palestinier som är flyktingar får hjälp av FN-organet UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestinian Refugees in the Near East). Många överlever kriserna tack vare välutvecklade sociala nätverk. Det palestinska samhället är ett klansamhälle. Medlemmarna i en klan (hamoula) har särskilda förpliktelser mot varandra. Klanerna har egna fonder, dit alla som har råd ska betala en månatlig avgift, varpå pengarna fördelas av klankommittéer. Det finns 12/44

13 också fonder som är knutna till grannskap eller härstamning från samma ort. Privat välgörenhet, bland annat från religiösa organisationer, har också stor betydelse. Det råder vattenbrist både på Västbanken och i Gaza. Israel kontrollerar 90 procent av de gemensamma vattenresurserna och de israeliska bosättarna tilldelas mycket mer vatten än palestinierna. I Gaza är vattensituationen kritisk. Här finns inga vattendrag och det regnar sparsamt. Mycket mer vatten pumpas upp ur brunnarna än det som rinner till under året. Därmed sjunker grundvattennivån vilket i sin tur ökar risken för att saltvatten från havet ska tränga in i brunnarna och förstöra vattnet. Grundvattnet förorenas också av utsläpp från jordbruket och orenat avlopp som tränger ned i marken. Redan idag är 90 procent av vattnet inte drickbart utan rening och FN har varnat för att grundvattnet kan vara helt otjänligt redan Jämställdhet Palestinska kvinnor är mer jämställda än vad som är fallet i regionen i övrigt (Israel undantaget) men diskrimineras ändå på arbetsmarknaden och inom familjerätten som bygger på den islamiska sharialagen vilken ger kvinnan en ofördelaktig ställning när det gäller giftermål, skilsmässa och arvsrätt. Våld mot kvinnor i hemmet liksom våldtäkter är vanligt förekommande. Synen på moralfrågor är sträng. Om en flicka eller kvinna begår en handling som anses vara syndig, till exempel har sex före äktenskapet, kan det i ytterlighetsfall leda till hedersmord, det vill säga att någon familjemedlem mördar flickan/kvinnan för att återupprätta familjens heder. Sådana brott passerar ofta ostraffat. I Gaza där Hamas dominerar påbjuds kvinnor att klä sig enligt islamisk sed, bland annat genom att bära slöja på offentlig plats. FAKTA SOCIALA FÖRHÅLLANDEN Kalendarium Kalendarium 2018 Januari PA redo betala för el till Gaza 3 januari Den palestinska myndigheten (PA) på Västbanken säger sig ha gått med på att åter betala för att Israel ska leverera el till Gaza. I juni beslutade PA att hålla inne betalningarna i syfte att pressa Hamas, som styr Gaza, att gå med på en försoning. Därmed minskade Gazabornas tillgång till el till runt fyra timmar per dag. Hamas drev ut PA från Gaza 2007 och har härskat i området sedan dess. I oktober slöts ett försoningsavtal mellan PA och Hamas och meningen var att PA skulle återta kontrollen över Gaza den 1 december men övertagandet sköts upp på grund av olösta tvistefrågor (se 29 november 2017). Därefter gick processen i stå. Ny lag bromsar överenskommelse om Jerusalem 2 januari 13/44

14 Israels parlament röstar igenom en lag som syftar till att göra det svårare för Israels regering att vid ett framtida fredsavtal överlåta delar av Jerusalem till palestinierna. Lagförslaget som formulerats av bosättarpartiet Judiskt hem innebär att det krävs två tredjedelars majoritet för att parlamentet ska kunna överlåta områden som Israel anser tillhöra Jerusalem. Trump hotar dra in ekonomiskt stöd 2 januari President Trump visar missnöje med att palestinierna dömt ut USA som fredsmäklare efter Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Varför ska vi fortsätta att göra dessa stora pengaöverföringar till palestinierna om de inte längre vill tala om fred? twittrar Trump. USA ger sedan länge budgetstöd till den palestinska myndigheten på Västbanken och bidrar med ytterligare drygt 300 miljoner dollar till FN-verksamhet på Västbanken och i Gaza December Annektering av Västbanken mål för israeliskt regeringsparti 31 december Centralakommittén i det ledande israeliska regeringspartiet Likud antar en resolution som uppmanar partiets parlamentsledamöter att verka för en annektering av Västbanken som Israel ockuperade Enligt resolutionstexten ska parlamentarikerna arbeta för oförhindrad byggverksamhet och utsträckt israelisk överhöghet i de befriade bosättningsområdena i Judéen och Samarien" (de bibliska namnen för Västbanken). Enligt Tidningen Times of Israel är det oklart om frasen "de befriade bosättningsområdena" avser hela Västbanken eller bara de redan existerande bosättningarna där. Resolutionen är inte bindande för Likud men sätter mer press på premiärminister Netanyahu som inte närvarar vid omröstningen. Trumps Jerusalembeslut fördöms i FN 19 december USA inlägger sitt veto mot en resolution i FN:s säkerhetsråd som fördömer USA:s beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och kräver att det upphävs. De övriga av säkerhetsrådets medlemmar röstar för resolutionen. Tre dagar senare, den 22 december, antar FN:s generalförsamling en resolution med samma innehåll med 128 röster mot 9. Beslutet får dock ingen praktisk betydelse. Inget maktski e i Gaza 10 december Det nya datumet för den palestinska myndighetens övertagande av Gaza passerar utan att något händer (se även 30 november 2017). Abbas avblåser trä med USA:s vicepresident 9 december 14/44

15 President Abbas meddelar att han inte kommer att träffa den amerikanske vicepresidenten Mike Pence som enligt planerna skulle besöka Västbanken under december. Skälet är president Trumps beslut att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem. Trump erkänner Jerusalem som Israels huvudstad 6 december USA:s president Donald Trump meddelar att han erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och ger amerikanska UD order om att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Israel betraktar Jerusalem som sin huvudstad men inget annat land har erkänt det; samtliga ambassader finns i Tel Aviv. Enligt en lag som den amerikanska kongressen antog 1995 skulle ambassaden flyttas redan då men alla presidenter före Trump har använt sig av möjligheten att skjuta upp flytten ett halvår i taget för att inte störa försöken att mäkla fred mellan israeler och palestinier. Även Trump sköt på flytten när frågan kom upp för första gången under hans ämbetstid, i juni Trump säger nu att han kommit fram till att erkännandet är "det bästa sättet att främja försöken att få till stånd fred mellan israeler och palestinier". Den israeliska regeringen hälsar beskedet med glädje och premiärminister Netanyahu kallar den 6 december för en "historisk dag" men omvärlden är av en annan åsikt. Beslutet fördöms inte bara av palestinier och omgivnade arabländer. Även andra stora muslimska länder kritiserar Trump liksom Ryssland och EU. Den palestinske presidenten Abbas uppger att USA inte längre kan fungera som medlare. Han har tidigare varnat för att ett erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad skulle få "ödesdigra konsekvenser". Beslutet utlöser stora demonstrationer i flera länder och orsakar oroligheter på Västbanken och i Gaza. Oroligheter blossar upp av och till under hela december. Tretton Gazabor mister livet, antingen i eldväxling med israeliska trupper vid gränsen till Israel eller som en följd av israelisk beskjutning av mål i Gaza efter att missiler avfyrats från Gaza mot Israel. November Maktski e i Gaza skjuts upp 29 november Hamas och Fatah beslutar sig för att skjuta fram den palestinska myndighetens övertagande av kontrollen över Gaza. Övertagandet skulle ha skett den 1 december men skjuts nu upp till den 10 december. Det beror på att på att parterna inte har kunnat lösa flera frågor som lämnades utanför försoningsavtalet från den 12 oktober (se Oktober 2017). Det handlar bland annat om vilken part som ska ansvara för säkerheten i Gazaremsan. Hamas vill inte upplösa sina väpnade styrkor samtidigt som den palestinska myndigheten insisterar på att den ska ha full kontroll. En annan fråga gäller tjänstemännen. När Hamas drev ut den palestinska myndigheten från Gaza 2007 blev PA:s omkring tjänstemän arbetslösa. De ersattes av tjänstemän som anställdes av Hamas. Nu när PA återtar kontrollen är det meningen att de tjänstemän som avskedades 2007 ska få tillbaka sina jobb men det är inte klart vad som ska hända med de övriga. Partier enas om val 22 november Efter ett två dagar långt möte enas 13 politiska grupperingar om att parlamentsval och presidentval ska arrangeras i slutet av President Abbas får i uppdrag att fastställa ett datum. 15/44

16 Hamas släpper kontrollen över gränsövergångar 1 november Hamas lämnar över kontrollen av gränsövergångarna från Gaza mot Israel och Egypten till den palestinska myndigheten på Västbanken. Det sker enligt det försoningsavtal som parterna ingick den 12 oktober och som säger att PA ska återta full kontroll över Gaza den 1 december. Dagen därpå öppnar Egyoten gränsövergången vid Rafah för första gången sedan augusti. Både Egypten och Israel har upprätthållit en blockad mot Gaza i många år med motiveringen att Hamas måste isoleras. Under 2017 har övergången vid Rafah bara varit öppen i sammanlagt 14 dagar. Oktober Sju döda när tunnel från Gaza sprängdes 30 oktober Hamas meddelar att sju personer dödats och tolv skadats när Israel sprängt en underjordisk tunnel som löpte från Gaza in under södra Israel. Hamas har tidigare använt tunnlar för att ta sig in i Israel och utföra attacker, men de flesta av tunnlarna förstördes vid det senaste kriget mellan Israel och Hamas Sedan dess har knappt några tunnlar upptäckts. Israeliskt-palestinskt möte i USA:s regi 29 oktober Jason Greenblatt, president Trumps speciella sändebud för internationella förhandlingar, uppger att han haft ett fruktbart möte med palestiner och israeler i staden Ramallah på den israelockuperade Västbanken. I mötet deltog Rami Hamdallah, palestinsk regeringschef, den israeliske finansministern Moshe Kahlon och en av Israels mest framträdande militärer, generalmajor Yoav Mordechai. Enligt Greenblatt gjordes meningsfulla framsteg i ekonomiska nyckelfrågor som gagnar fredsprocessen såsom tullar och investeringar. Den palestinska nyhetsbyrån Wafa meddelar att samtalen rört sig om israeliska bostättningar, den israeliska blockaden av Gazaremsan samt gemensamma ekonomiska projekt. Enligt den israeliska dagstidningen Haaretz var detta andra gången på ett halvår som dessa personer höll möte. Haaretz uppger att en av de frågor som diskuterats var upprättanden av en gemensam industrizon i anslutning till by Tarkumia på Västbanken där både palestinier och bosättare planeras arbeta. USA stoppar omröstning om Stor-Jerusalem 28 oktober Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skjuter upp en planerad omröstning om ett lagförslag som går ut på att expandera Jerusalems stadsgränser så att stora bosättningar på Västbanken hamnar i staden. Både israeliska och amerikanska källor uppger att skälet till att Netanyahu ändrar sig är amerikanskt motstånd mot förslaget. Omvärlden betraktar alla israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken som illegala och ett antagande av lagförslaget skulle sannolikt orsaka ett internationellt ramaskri. Lagens kritiker menar att den innebär en annektering av de aktuella bosättningarna: Maale Adumim, Beitar Illit, Efrat, Givat Zeev, och Gush Etzion. Israels transportminister Yisrael Katz, som har drivit förslaget, säger att inkorporerandet av bosättningarna skulle stärka Jerusalems judiska majoritet med nya invånare. 16/44