Israel. Geografi.

Transkript

1 Israel Israel i sydöstra hörnet av Medelhavet är det enda land i världen som har en judisk majoritetsbefolkning. Staten Israel upprättades 1948 med västmakternas stöd på den mark som var judarnas bibliska hemland men som också var befolkad av muslimer och kristna. Därmed uppstod en av världens mest svårlösta politiska konflikter. Israel har utkämpat flera krig med grannländerna och en ständig konfrontation pågår mellan Israel och palestinierna på Västbanken och i Gaza som ockuperades av Israel Geografi Israel ligger i Västasien, i den vagt avgränsade del av världen som kallas Mellanöstern. Landet har en lång kust mot Medelhavet och i söder en kort kust mot Aqabaviken, som är en del av Röda havet. Israels gränser är omstridda. I sexdagarskriget 1967 (se Modern historia) erövrade Israel östra Jerusalem samt Golanhöjderna längs gränsen till Syrien. Östra Jerusalem och Golan har annekterats, dvs ställts under israelisk lagstiftning. Vidare ockuperade Israel i kriget 1967 Västbanken (västra Jordanstranden) och Gazaremsan (Gaza). Israel lämnade Gaza 2005, men har behållit kontrollen över större delen av Västbanken (se nedan). Det egentliga Israel är stort som Ångermanland. Galileen i norr är Israels grönaste och vattenrikaste område. Längst i norr finns landets högsta berg. Genom östligaste Galileen, från Libanon i norr, rinner floden Jordan söderut. Floden flyter genom sjön Genesaret, som är Israels främsta vattenreservoar. Galileen skiljs från Västbanken av en bördig förkastningsdal, Yisreelslätten. På Västbanken finns två bergsområden: de samariska bergen i norr och de judeiska bergen i söder. Under Västbankens porösa berg och kullar samlas regnvatten naturligt i underjordiska grundvattenlager. Mellan Västbanken och Medelhavet upptas Israel till stor del av kustslätter. Dessa är bördiga men blir allt torrare och sandigare ju längre söderut och ju närmare Gaza man kommer. Den djupt nedskurna Jordandalen skiljer Israel och Västbanken från Jordanien i öster. Floden Jordan följer dalens botten och mynnar i Döda havet som är jordens lägst belägna sjö, drygt 400 meter under havsytan. Döda havet saknar utlopp: nästan inga djur eller växter kan leva i dess salta, mineralrika vatten. Eftersom både Israel, Västbanken och Jordanien avleder vatten från Jordan krymper Döda havet i snabb takt. Söder om Döda havet fortsätter Jordandalens förkastningsspricka fram till Aqabaviken. 1/78

2 Södra Israel upptas av Negevöknen som mest är halvöken, med låga sandstenskullar och slätter. Längst ned i söder vidtar branta berg, kratrar och platåer. Delat styre på Västbanken På Västbanken är majoriteten av invånare palestinier men sedan 1970-talet har israeliska nybyggare tillåtits upprätta så kallade bosättningar på Västbanken (se Bosättningspolitiken). Palestinierna kräver att den israeliska ockupationen upphör, att bosättningarna avvecklas och att Västbanken och Gaza erkänns som staten Palestina slöt det så kallade Osloavtalet som gav palestinierna visst självstyre på Västbanken. Sedan dess delas Västbanken i tre områden, A, B och C. I område A som omfattar 18 procent av ytan har de palestinska myndigheterna kontrollen. I område B 22 procent har palestinierna den civila kontrollen men den israeliska armén sköter säkerheten. Resten område C kontrolleras av Israel. Område A och område B är uppdelade på över 200 enheter som ligger utspridda och omgivna av område C. Israel kontrollerar vägarna mellan de palestinska enklaverna. När Israel utrymde Gaza tog palestinierna över makten där. Både israeler och palestinier gör anspråk på Jerusalem (i fråga om palestinierna åtminstone stadens östra, äldre del) som sin huvudstad. På arabiska kallas Jerusalem al-quds, den heliga. Över 130 länder har erkänt staten Palestina men bara några få i Västeuropa, däribland Sverige. Yta km2 (2017) Tid svensk + 1 timme Angränsande land/länder Libanon, Syrien, Jordanien, Egypten Huvudstad med antal invånare Israel anser Jerusalem vara huvudstad, men omvärlden behandlar med få undantag Tel Aviv som huvudstad. År hade Jerusalem invånare och Tel Aviv-Jaffa hade (2016) Övriga större städer Haifa ( ), Rishon LeZyyon ( ), Petah Tiqwa ( ), Ashdod ( ), Beersheba ( ) (2016) Högsta berg Meron (1208 m ö h) Viktiga floder Jordan 1. I december 2017 erkände USA Jerusalem som Israels huvudstad Klimat Israel har i praktiken två årstider. Den regniga vinterperioden börjar i november. Sommaren är lång, het och torr och kan sägas sträcka sig från maj till oktober. Regionala förhållanden varierar kraftigt, med ganska rikliga vinterregn i norr och nästan inget regn alls i söder. Längs kusten är sommaren fuktig och vintern mild, medan sommaren är torr och vintern sval i bergen. I Jordandalen är sommaren het och vintern behaglig. Vintertid kan snö falla i vissa bergsområden. 2/78

3 FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Jerusalem 6-11 C (jan), C (aug) Medelnederbörd/år Jerusalem 486 mm, Tel Aviv 539 mm, Eliat 25 mm 1. Tel Aviv 9-17 C (jan), C (aug) Befolkning och språk 1 Israel är en judisk stat och minst tre fjärdedelar av invånarna är judar. Omkring en femtedel är araber, huvudsakligen ättlingar till de palestinier som stannade kvar när Israel utropades De dominerande språken är hebreiska och arabiska. Befolkningstätheten är störst på kustslätterna längs Medelhavet. Negevöknen i söder är mycket glest befolkad. Av drygt åtta miljoner israeler är 75 procent judar, 20 procent araber och 5 procent övriga (främst utlänningar som arbetar i Israel). Judarnas andel av befolkningen har minskat något sedan 1990-talet, fast det gäller inte de ultraortodoxa, som har stora familjer. Arabernas tidigare höga födelsetal har sjunkit. Judisk invandring I slutet av 1800-talet började alltfler judar återinvandra till sitt historiska ursprungsland i dåvarande Palestina (angående sionismen, se Äldre historia). Innan staten Israel utropades 1948 kom invandrarna framför allt från Östeuropa, Ryssland och Tyskland. Självständighetsförklaringen utlöste krig mellan Israel och grannländerna och ledde till förföljelse av judiska minoriteter i arabländer. Efter kriget kom majoriteten av de invandrande judarna från Asien och Nordafrika. Judar födda i Europa var därefter och fram till 1990-talet i minoritet i befolkningen. De judar som har sitt ursprung i Europa kallas ashkenazer. Sefarder är benämningen på de judar som fördrevs från Spanien under den så kallade inkvisitionen från slutet av 1400-talet och som då hamnade i Nordafrika och Främre Orienten (dvs dagens Mellanöstern). Sefarderna kom även att kallasorientaliska judar. I Israel kallas judar från Nordafrika, Mellanöstern och Turkiet för mizrahim. Ashkenazerna var politiskt och ekonomiskt ledande under Israels första årtionden, medan sefarderna usattes för diskriminering under Israels tidiga existens. Ny invandringsvåg från Europa Efter 1967 startade en ny invandringsvåg, främst från Östeuropa men också från Västeuropa och USA. Emellertid utvandrade nu också många från Israel. På 1970-talet kom judar från Sydamerika och på 1980-talet från Etiopien (falasherna). Sovjetunionen hindrade i stor utsträckning judiska medborgare från att utvandra, men efter sovjetväldets fall anlände över en halv miljon judar mellan 1990 och 1995 från före detta sovjetrepubliker. Araber/palestinier Israels araber eller palestinier (1,8 miljoner 2014) har formellt samma rättigheter som judarna. De är ättlingar till Palestina-araber som stannade i Israel 1948, samtidigt som flydde till Västbanken, Gaza eller kringliggande arabländer. 3/78

4 Officiellt kallas araberna i Israel för israeliska araber. I statistiken delas de in i religiösa kategorier: muslimer, kristna och druser. Själva kallar sig en del israeliska palestinier, andra israeliska araber. Tidigare ansåg många araber utanför Israel att araber som accepterat israeliskt medborgarskap inte fick kallas palestinier. Sedan 1990-talets fredsprocess bröt samman har dock Israels araber mer än tidigare bejakat sin samhörighet med palestinierna utanför Israel, något som ansträngt förhållandet mellan dem och den judiska majoritetsbefolkningen. Med undantag av druserna är Israels araber i huvudsak undantagna från militärtjänst. I den israeliska politiken är de underrepresenterade, och de har lägre utbildning och lägre levnadsstandard än sina judiska landsmän. Minoriteter och gästarbetare I Israel finns en rad minoritetsfolk, de flesta med religiös koppling. De runt druserna, som talar arabiska, utgjorde från början en sekt inom shiitisk islam. De lever i ett tjugotal byar i norra Israel bland annat på de annekterade Golanhöjderna. Golans druser har behållit starka band med Syrien. De kristna araberna är ungefär lika många som druserna och bor främst i städer, till exempel i Nasaret och Haifa. Beduinerna ursprungligen nomadiserande herdar uppgår till cirka människor. De flesta bor i Negevöknen i söder. Många av dem lever under eländiga förhållanden i byar utan moderna bekvämligheter. Byarna betraktas som illegala av myndigheterna, och försök att flytta beduinerna till andra orter har mötts av omfattande protester. Kritikerna hävdar bland annat att staten vill lägga beslag på beduinernas mark för att bygga bostäder åt judar. Tjerkesserna är sunnimuslimer men inte araber. Av de från Bibeln kändasamarierna (eller samariterna) lever en liten grupp kvar på Västbanken. Samarierna talar arabiska men använder ålderdomlig hebreiska i religiösa sammanhang. För att ersätta palestinska arbetare från Västbanken och Gaza började Israel i början av 1990-talet anlita ickejudiska gästarbetare från andra länder. Det har på senare år också skett en omfattande inflyttning av icke-judar från främst Ryssland. Israel har inlett en kampanj för att bli av med de tiotusentals afrikaner som befinner sig illlegalt i landet. I början av 2014 antogs en lag som gjorde det möjligt att hålla afrikaner internerade i ett år utan rättegång. Israel har också börjat bygga ett stängsel mot Egypten i söder för att hålla afrikanerna borta. Språk Israel har två huvudspråk, hebreiska och arabiska, vilka inte formellt är officiella språk. Båda är semitiska språk med egna alfabet som utvecklats urarameisk skrift. I mer än tusen år levde hebreiskan kvar enbart som religiöst språk. I medeltidens Europa utvecklade ashkenazerna ett nytt judiskt språk, jiddisch, baserat på högtyska med hebreiska och slaviska låneord. Elva miljoner människor eller två tredjedelar av världens judar talade före andra världskriget jiddisch, men efter kriget hade antalet jiddischtalande mer än halverats. Språket talas till vardags av ultraortodoxa grupper i Israel, och det utges både tidskrifter och litteratur på jiddisch. Färre än de jiddischtalande israelerna är de som talar det gamla sefardiska språket ladino ( judespanska ) eller de marockanska judarnas arabiska blandspråk moghrabi. 4/78

5 Hebreiskan började i slutet av 1800-talet återupplivas som talspråk, främst tack vare Eliezer Ben-Yehuda, som drev en kampanj för att judarna i Palestina skulle tala hebreiska. Hebreiskan har spelat en central roll för att skapa en israelisk identitet. Inom vetenskap och teknik har modern hebreiska många låneord från tyska eller jiddisch. Nästan en tredjedel av Israels judar förstår också arabiska, samtidigt som de allra flesta israeliska araber även behärskar hebreiska. Engelska förstås av många, och ryska har vid utbredning som invandrarspråk. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 379,6 (2014) Andel invånare i städerna 92,2 procent (2016) Nativitet/födelsetal 21,3 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 5,1 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 1,9 procent (2014) Fertilitetsgrad 3,0 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 50,4 procent (2014) Förväntad livslängd 82 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 84 år (2015) Förväntad livslängd för män 80 år (2015) Folkgrupper judar 76 %, araber och övriga 24 % (2008) Språk hebreiska och arabiska är huvudspråk 1. jiddisch, ladino, moghrabi, ryska är minoritetsspråk Religion 1 Även om Israel beskrivs som en judisk stat råder full religionsfrihet och formellt åtskillnad mellan stat och religion, men religiösa grupper har stort inflytande. En betydande andel av den judiska befolkningen är inte troende. Majoriteten av de arabiska invånarna är sunnimuslimer. Troende judar bekänner sig till den judiska religionen, judendomen. Hur noga man följer halakha, den religiösa lagen, varierar dock kraftigt. Begreppet jude är inte entydigt; det kan syfta på såväl religiös som etnisk eller kulturell identitet. En stor del av Israels judar är inte troende men betraktar sig likafullt som judar. För att betraktas som jude i Israel med automatisk rätt till medborgarskap ska man vara född av en judisk mor eller 5/78

6 ha konverterat till judendomen (i praktiken inför en ortodox rabbin). Av troende judar i Israel är de flesta ortodoxa. De två riktningar som dominerar i USA och Västeuropa, reformjudendomen och den konservativa judendomen, har inte samma fotfäste i Israel. En mindre men växande del av befolkningen är de ultraortodoxa (haredim) som strikt följer den religiösa lagen. Bland dem finns en minoritet som inte erkänner staten Israel, eftersom Messias ännu inte anlänt. Högsta religiösa myndighet för judarna är överrabbinatet, som leds av två överrabbiner; en ashkenazisk och en sefardisk (se Befolkning och språk). Båda är ortodoxa. Av Israels araber är drygt 80 procent sunni-muslimer, resten kristna eller druser. Kristna araber är främst katoliker eller medlemmar av ortodoxa kyrkor. Under tidigt 1900-tal utgjorde de kristna en femtedel av befolkningen i det som i dag är Israel, Västbanken och Gaza, men många har senare utvandrat. Full religionsfrihet gäller, och formellt råder åtskillnad mellan stat och religion. När Israel skulle utropas som stat 1948 ingick Arbetarpartiets föregångare och några religiösa partier en muntlig överenskommelse om att förhållandet mellan den sekulära staten och halakha inte fick regleras av grundlag. De religiösa myndigheterna har rätt att tolka civilrättsliga lagar så att de följer traditionell halakha. Israel är således formellt varken en sekulär eller en judisk-religiös stat. Israels religiösa samfund sköter familjerättsärenden via religiösa domstolar. Religiösa partier har haft stort inflytande över lagstiftningen, men sekulära israeler protesterar alltmer mot detta. Ett exempel är konflikter om vad slags trafik som ska tillåtas under vilodagen, sabbaten (fredag kväll till lördag kväll). Spänningarna mellan religiösa och sekulära israeler är starkast i Jerusalem. Äktenskapslagarna Israel är ett av de få länder i världen där man inte kan gifta sig borgerligt. Alla bröllopspar måste genomgå en religiös ceremoni, med en av staten godkänd vigselförrättare. Vid judiska bröllop måste denne vara en ortodox rabbin. Par som vill vigas av en icke-ortodox rabbin, eller avstå från religiösa ceremonier, måste gifta sig utomlands. (Cypern är ett populärt ställe för borgerliga vigslar.) Samma sak gäller för frånskilda judar ofta invandrare från före detta Sovjetunionen som inte kan visa att skilsmässan skett i enlighet med halakha. En sådan skilsmässa måste vara uttryckligen godkänd av den manliga parten. Personer som vill gifta sig över religionsgränserna stöter också på svårigheter, liksom homosexuella par, men samkönade äktenskap som ingåtts utomlands accepteras. Allt fler israeliska par väljer att flytta ihop utan vigsel. Utbildning Israel har av tradition haft en hög utbildningsnivå men under senare decennier har kvaliteten sjunkit, särskilt för de socialt mindre gynnade samhällsgrupperna. Israel har en ovanligt hög andel akademiker. Kvaliten på grundläggande undervisning har dock försämrats. På 1960-talet var israeliska grundskoleelever bäst i världen på matematik låg de på 28:e plats vilket delvis kan bero på att undervisningen i andra länder förbättrats. Nyare undersökningar visar dock på brister och vidgade klyftor. Skolsystemet var från början tänkt att utjämna sociala skillnader. Ändå är Israels ashkenazer i genomsnitt bättre utbildade än sefarderna. Sämst utbildning har araberna, men kristna araber har avsevärt bättre studieresultat än muslimerna. De ultraortodoxa judarnas skolor kritiseras för att inte förbereda eleverna för arbetsmarknadens krav. Kritiker ifrågasätter också varför så mycket pengar anslagits till att undervisa barn i avlägsna judiska bosättningar i de ockuperade områdena. Den statliga och avgiftsfria grundskolan omfattar tolv år, varav de två sista är frivilliga. Skolgången börjar vid 6/78

7 fem års ålder med ett år i förskolan. Det finns fyra typer av grundskolor: statliga sekulära skolor där de flesta går; statliga judiskt religiösa skolor; arabiska och drusiska skolor; samt privata judiska Torah-skolor för ultraortodoxa grupper. I arabiska skolor är undervisning i hebreiska obligatorisk; i judiska skolor är arabiska ett frivilligt ämne. Många varnar för att uppsplittringen av skolväsendet kan underminera de ungas känsla av att tillhöra en och samma nation. År 1960 var andelen grundskoleelever i Israel som gick i antingen arabiska eller judiskt ultraortodoxa skolor bara 15 procent var siffran 27 procent, och 2006 hade den vuxit till 46 procent av alla grundskoleelever. Det finns ett tjugotal institutioner för högre utbildning, varav fem reguljära universitet (i Jerusalem, Haifa, Tel Aviv, Bar Ilan och Beersheba) och en teknisk högskola. Vuxenutbildningen är väl utvecklad, framför allt för invandrare. De får omedelbart efter ankomsten intensivundervisning i hebreiska och i israeliskt samhällsliv. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 96,9 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 12,5 (2011) Läs- och skrivkunnighet 97,8 procent (2011) Kostnader för utbildning i andel av BNP 5,9 procent (2013) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 13,5 procent (2011) Kultur Israel har starka kulturella traditioner inom de flesta konstarter, inte minst musiken och litteraturen. Musikintresset är stort. Den kända Israels filharmoniska orkester (före detta Palestinas symfoniorkester) grundades Rockmusik och TV oroade emellertid de äldre som satt vid makten i mitten av 1960-talet, då Beatles förbjöds att uppträda i Israel. Pionjärgenerationen uppsköt också i ett decennium införandet av TV. Det finns också levande folkmusik. Medan klezmer-musiken har sina rötter i Östeuropa, har orientaliska invandrargrupper skapat en ny typ av musik. Hebrew songs är en musiktradition vars texter knyter an till landets moderna historia. Araberna har egen musik. Litteratur på hebreiska och arabiska Under 1900-talet fram till 1948, då den judiska staten utropades, var de flesta författarna invandrare från Östeuropa. Shmuel Yosef Agnon, som fick Nobelpriset 1966, ses som en av den moderna hebreiska litteraturens skapare. Nutida författare som finns översatta till svenska är bland andra Amos Oz, A B Yehoshua, David Grossman och Yoram Kaniuk. I början av 1990-talet mottog Emile Habibi som förste israeliske arab ett prestigefyllt israeliskt litterärt pris. Habibi, som dog 1996, skrev på arabiska men finns översatt till hebreiska (och svenska). Fastän själv arab skrev hans unge landsman Sayed Kashua 2002 sin debutroman på hebreiska om att vara arab i Israel. Likaså skrev den Israelfödde kristne araben Anton Shammas sin internationellt ryktbara roman Arabesques på hebreiska. Mahmoud Darwish ( ), allmänt ansedd som palestiniernas nationalskald, bodde i Israel fram till Sina sista år tillbringade han på Västbanken och i Jordanien. Texten uppdaterad/grans 7/78

8 Massmedier Medierna åtnjuter stor frihet, men rapportering om militära förhållanden och säkerhet är underställd censur. Tidningar på hebreiska utkom i Jerusalem redan under 1800-talets senare hälft. Pressen är oftast rikstäckande, och de flesta tidningar är i dag privatägda. Fredagstidningarna är omfångsrika, eftersom tidningar inte utkommer på lördagar (under sabbaten). Äldst i nuvarande press är den liberala morgontidningen Haaretz, grundad Förutom på hebreiska utkommer den sedan 1990-talet också på engelska. Trots relativt blygsam upplaga anses Haaretz vara Israels mest inflytelserika tidning med välutbildade läsare, ofta ashkenazer. Engelskspråkiga The Jerusalem Post är en annan kvalitetstidning som också utkommer som internationellt veckomagasin. Den står till höger om Haaretz men täcker ett brett politiskt spektrum. Israels största tidning är sedan 1970-talet Yedioth Ahronoth, en sensationsinriktad kvällstidning som utges på hebreiska i runt ex. Främsta konkurrenten var länge Maariv, som täcker ett brett spektrum i politikens mittfält startade dock en amerikansk miljardär Israels första gratistidning, Israel HaYom, som anses ligga långt till höger. I början av 2010 delades den ut gratis varje dag i cirka ex och var därmed näst störst. I Israel utges också nyhetstidningar på arabiska, ryska, jiddisch och flera andra språk. Ledande på arabiska var länge al-ittihad, grundad 1944 och med nära band till kommunistpartiet och vänsterinriktade partiet Hadash, men tidningen för i dag en tynande tillvaro. Television infördes först Vid sidan av statlig radio och TV tillåts privata sändningar sedan Armén har egna radiosändningar. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 32,1 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 121,5 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 71,5 (2014) Israel Äldre historia Efter att ha levt nästan två årtusenden i förskingringen bland andra folk skulle judarna åter få ett eget hemland. Det var målet för den sionistiska rörelsen som uppstod i slutet av 1800-talet bland judar i Europa. Planerna på att utropa en judisk stat i dåvarande Palestina kom dock på tragisk kollisionskurs med arabnationalistiska drömmar efter första världskriget. Kring Jordanfloden fanns mycket tidiga jordbrukarkulturer. Lämningar av befästningsverk från 8000-talet före Kristi födelse har hittats i Jeriko. Jerusalem nämns i egyptiska skrifter från 1400-talet f Kr. Staden beboddes då av jebuséer, ett kanaaneiskt folk. Hebréerna, som även kom att kallas israeliter och än senare judar, använde beteckningen kanaanéer om närbesläktade semitiska folk som bodde tillsammans med dem i Kaanans land. Kanaanéerna levde länge kvar vid sidan av judarna men assimilerades till slut och försvann ur historien. På 1200-talet f Kr bosatte sig filistéerna, som talade ett indoeuropeiskt språk, längs kusten i söder. Namnet 8/78

9 Palestina är avlett av filisté (pelishitim på hebreiska, Filastin på arabiska). Till skillnad från grannfolken tillämpade judarna strikt monoteism (tro på en enda gud). Den religiösa lagen, Torah, som profeten Moses enligt Bibeln mottagit direkt av Gud, skulle genom årtusenden hjälpa judarna att bevara sin särart. Sedan forntidens judiska stammar enats under kung Saul intog hans efterträdare David Jerusalem omkring år 1000 f Kr. På jebuséernas heliga berg uppförde Davids son, Salomo, det första judiska templet. Det judiska riket splittrades 930 f Kr i två, Israel i norr och Juda rike i söder. Sedan Nordriket, Israel, på 700- talet f Kr erövrats av assyrier kallades området där det hade legat för Samarien. Drygt hundra år senare intogs Juda rike av babylonierna. Templet förstördes, och judarnas ledande skikt tvångsförflyttades till Babylonien åren f Kr ( babyloniska fångenskapen ); andra judar flydde till bland annat Egypten. Sedan perserna krossat Babylonien fick judarna där återvända hem. Stora grupper, den så kallade diasporan (judarna i förskingringen ), bodde dock från denna tid utanför det judiska kärnland som nu var en tempelstat inom perserriket. Templet i Jerusalem återuppbyggdes till år 515 f Kr. Alexander den store erövrade området 331 f Kr. Seleukiderna, som var efterföljare till en av Alexanders generaler, plundrade templet 166 f Kr. Judarna svarade med ett uppror, lett av Judas Mackabeus och hans bröder, och behöll sitt oberoende tills Rom tog över. Romarna invaderar Jerusalem År 64 f Kr intog romarna Jerusalem. Sedan romarnas judiske lydkung Herodes dött blev hans rike år 6 efter Kristi födelse en romersk provins, Iudaea, underställd provinsen Syria men styrd av prokuratorer. En av dessa var Pontius Pilatus (26 36 e Kr). Då judarna försökte frigöra sig förstörde romarna som straff templet i Jerusalem år 70 e Kr. Endast Västra muren, den så kallade Klagomuren, blev kvar. Man tror att det vid denna tid fanns ca åtta miljoner judar i världen, av vilka drygt två miljoner bodde i Iudaea. Många judar i förskingringen var proselyter, det vill säga de var inte födda judar men hade antagit judendomen som sin religion. En judisk sekt, som erkände Jesus från Nasaret som Messias (Kristus), avskilde sig efter hand från judenheten och började kalla sig kristna. Efter ett nytt judiskt uppror fördrevs nästan alla judar från Iudaea, som romarna från och med nu kallade Syria Palaestina eller enbart Palestina. För att ersätta judarna införde romarna icke-judiska kolonister. Från 330-talet e Kr styrdes Palestina från det kristna Öst-Rom (Bysans). Kejsar Konstantin lät uppföra Heliga gravens kyrka, där Jesu grav och Golgata enligt traditionen legat. Från Europa gick kristna pilgrimsfärder till det heliga landet. Islam uppstår En ny världsreligion, islam, och ett nytt, arabiskt imperium såg dagens ljus då profeten Muhammed framträdde på Arabiska halvön. Efter Muhammeds död 632 erövrade hans anhängare bland annat Palestina. Jerusalem kom under arabiskt islamiskt styre 638. År 691 byggdes Klippmoskén på Tempelberget i Jerusalem, där Salomos tempel legat. Söder om Klippmoskén restes al-aqsa-moskén. Sedan denna tid räknas Jerusalem oftast som islams tredje heligaste plats, efter Mekka och Medina. Under det arabiska styret levde kristna och judar som skyddsfolk under islamisk överhöghet. Ännu på 900-talet var arabisktalande kristna den största folkgruppen i Palestina. Genom islamisk mission och invandring kom dock muslimerna i majoritet på 1000-talet. 9/78

10 På och 1200-talen var Palestina krigsskådeplats för korsfarare, turkiska seldjuker och mongoler. Genom korstågen, som utgick från Europa, försökte den romersk-katolska kyrkan återupprätta kristen kontroll över det heliga landet. Snart fick dock korstågen karaktären av erövringskrig, där de religiösa syftena blev mindre viktiga. Det första korståget föregicks av att en arabisk härskare år 1009 raserade kristenhetens heligaste plats, Heliga gravens kyrka i Jerusalem. Nyheten om att gravkyrkan förstörts utlöste masshysteri och blodiga judeförföljelser i Europa, där judarna grundlöst utpekades som medskyldiga intogs Jerusalem av korsriddare, främst fransmän, som anställde blodbad på muslimer och judar. Staden blev centrum i det kristna Kungariket Jerusalem. År 1187 besegrades korsriddarna av Salaheddin (Saladin), en kurdisk härförare som blivit sultan av Egypten och Syrien. Saladin gav dock de kristna fritt tillträde till den heliga graven fördrev egyptiska mamluker, slavsoldater, de sista korsriddarna från Palestina. Några mörka århundraden följde med hungersnöd och krig. Det osmanska riket erövrar Palestina År 1517 erövrades Palestina av de osmanska turkarna. Levnadsvillkoren förbättrades, men de fyra århundradena av osmanskt styre blev ändå en period av stagnation. Under denna tid fanns inte Palestina som politisk enhet. Landet var känt som det heliga landet eller som en del av det geografiska Stor-Syrien. Turkarna överlät en stor del av administrationen på den lokala arabiska eliten, ofta stora jordägare som bodde i städerna. Vid slutet av 1800-talet växte sionismen fram som en rörelse bland judar i Europa. Den allmänna nationalistiska väckelsen i Europa vid denna tid inspirerade sionismens grundare, Theodor Herzl, till tanken att judarna åter borde ha ett eget land. Sionismen var också en reaktion mot växande antisemitism och blodiga judeförföljelser, pogromer, i framför allt Ryssland. Den första världssionistiska kongressen hölls i Basel Målet var att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina. I Palestina bodde före 1880 färre än judar, de flesta i Jerusalem. Den första judiska invandringsvågen, aliya, kom i slutet av 1800-talet. Under den andra aliyan ( ) byggdes ett judiskt samhällsliv vid sidan av det arabiska. Kibbutzen, det kollektiva jordbruket, blev symbolen för både sionismen och för pionjärernas idealistiska socialism. Första världskriget blev en vändpunkt i Palestinas historia. Det osmanska Turkiet slöt upp på Tysklands och Österrike-Ungerns sida. Genom att utlova självständighet för araberna i det sönderfallande osmanska riket (den så kallade McMahon-Hussein-korrespondensen ) sökte britter och fransmän arabiskt stöd i kampen mot turkarna. Men britternas löften till araberna var svävande, och man tvistade om vilka områden som skulle undantas från den arabiska självständigheten. Storbritannien stödjer judar i Palestina År 1916 slöt britter och fransmän ett avtal, Sykes-Picot-avtalet, om att dela regionen. Stor-Syrien och Irak delades upp i franska och brittiska inflytelsesfärer, medan Palestina skulle ställas under internationell administration erövrade britterna Palestina från turkarna. I Balfour-deklarationen samma år lovade Storbritannien att bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina. Storbritannien förde således en motstridig politik vad gällde Palestina. Balfour-deklarationen väckte starka reaktioner bland Palestinas araber. En palestinsk nationalism började växte fram, först bland den jordägande eliten. I den större arabvärlden växte sig samtidigt en panarabisk nationalistisk rörelse allt starkare. Palestina-araberna lierade sig med den och såg sig som en del av en större 10/78

11 arabisk nation. Den dominerande åsikten var att Palestina skulle ingå i en storsyrisk statsbildning. Dock fanns specifika palestinska förtecken i denna rörelse blev Palestina ett brittiskt mandatområde under FNs föregångare, Nationernas Förbund. Den judiska invandringen fortsatte och sköt fart i samband med Hitler-Tysklands judeförföljelser på 1930-talet. I Palestina ökade spänningarna mellan judar och araber. Det arabiska missnöjet resulterade i ett islamiskt inspirerat uppror, den stora revolten. Britterna slog ned upproret med hårda metoder. Invandringen minskade för en tid och judiska jorduppköp begränsades; fortfarande ägde dock judar bara en mycket liten del av jorden. Oroligheterna intensifierades emellertid med våld från båda sidor. Terror riktades också mot det brittiska mandatstyret. Gradvis byggdes två ekonomier upp i Palestina, en judisk och en arabisk. Det judiska samhällsbygget hade aktivt stöd i den brittiska administrationen. När andra världskriget upphörde 1945 utgjorde det judiska samhället i Palestina redan en sorts statsbildning med kontroll över ekonomi, hälsovård, utbildning och en egen militär organisation, Haganah. Modern historia År 1947 överlät den brittiska kolonialmakten Palestinafrågan på FN. Generalförsamlingen antog en resolution (Nr 181) om att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta cirka 55 procent av Palestinas landyta och den arabiska staten 44 procent. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Judarna accepterade förslaget men inte palestinierna och inte de arabiska staterna. Dessa föreslog i stället en demokratisk enhetsstat. Våldet trappades upp. I april 1948 angreps den arabiska byn Deir Yassin av två judiska terrorligor, Irgun och Stern. Omkring 250 bybor mördades. Massakern blev en viktig orsak till den följande palestinska massflykten. Det brittiska mandatet upphörde den 15 maj Redan den 14 maj utropades den självständiga judiska staten Israel av David Ben-Gurion, ledare för Mapai(senare Arbetarpartiet), som blev Israels förste premiärminister. Nästa dag anfölls den nybildade staten av Egypten, Transjordanien, Syrien och Irak samt av symboliska styrkor från Saudiarabien och Jemen. Under kriget som följde mördades FN:s medlare, svensken Folke Bernadotte, av Stern-ligan, som bland sina medlemmar räknade den blivande regeringschefen Yitzhak Shamir. Kriget upphörde 1949 med ett antal vapenstilleståndsavtal. Israel upptog nu 77 procent av Palestinas yta, inklusive västra Jerusalem. Av den tilltänkta palestinska staten återstod i praktiken ingenting, sedan Västbanken hamnat under jordansk administration och Gaza under egyptisk. För palestinierna innebar 1948 en katastrof, al-nakba. Medan ca araber stannade i Israel flydde drygt till Västbanken, Gaza eller till kringliggande arabiska stater. I Israel var samhällsbygget redan vid tiden för kriget långt framskridet med partier, fackföreningsrörelsen Histadrut och ett starkt försvar fanns det ca judar i Israel; fyra år senare hade antalet fördubblats, främst genom invandring från arabländerna. 11/78

12 I slutet av 1950-talet bildade Yasser Arafat, Mahmud Abbas och andra palestinier i exil rörelsen Fatah. Dess mål var att utplåna den judiska staten och därmed bereda vägen för alla palestinska flyktingar att återvända hem. Under 1950-talet och början av 1960-talet var det annars arabstaterna som drev Palestinafrågan. Egyptens president Gamal Abdel Nasser tog 1964 initiativet till att bilda den palestinska befrielseorganisationen PLO (Palestine Liberation Organization). År 1967 ökade spänningen vid gränsen mellan Israel och Syrien. Egypten, som var allierat med Syrien, lät i maj trupper marschera mot gränsen till Israel. Nasser lät också blockera Aqabaviken för israelisk sjöfart. I juni utbröt det så kallade sexdagarskriget. Det israeliska flygvapnet gick till attack mot Egypten, Syrien och Jordanien i vad Israel betraktade som ett försvarskrig. Efter sex dagar med totalt israeliskt luftherravälde var Egyptens och Jordaniens arméer krossade, och även den syriska armén hade åsamkats stor skada. Israel erövrade Gaza och Sinaihalvön från Egypten samt Västbanken inklusive det östra, arabiska Jerusalem från Jordanien. Östra Jerusalem annekterades genast, det vill säga underställdes israelisk lagstiftning. Från Syrien ockuperades Golanhöjderna som annekterades Bosättningar börjar byggas Efter kriget var Israels ledare osäkra på hur de skulle förhålla sig till nyligen erövrade områden, däribland Västbanken och Gaza. Först förbjöds judar att bosätta sig där, men efter hand fick religiösa sionister anlägga en del bosättningar på ockuperad mark. Så länge vänstern satt vid makten beskrevs bosättningarna som strategiska utposter, som anlagts med tanke på Israels säkerhet. FN antog hösten 1967 resolution 242, som blev grundläggande för alla fredssträvanden. Resolution 242 kräver reträtt från ockuperade områden, och vidare respekt för och erkännande av de inblandade staternas suveränitet, territoriella integritet och oberoende samt av deras rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser. För palestinierna innebar sexdagarskriget att de sista resterna av det historiska Palestina fallit i israelernas händer. I flyktinglägren i Jordanien, Libanon och Syrien strömmade palestinier till rörelser som ville befria Palestina tog gerillarörelserna med Fatah i spetsen över PLO, och Yasser Arafat blev PLO:s ledare. Från baser i Jordanien angrep PLO mål i Israel. De israeliska vedergällningsattackerna blev en påfrestning för Jordanien, och i ett inbördeskrig med PLO i september 1970 körde Jordaniens kung Hussein i praktiken ut PLO. Kriget kallades av palestinierna Svarta september. PLO byggde istället upp baser i Libanon. Under 1970-talets första år började en rad av PLO:s organisationer att ägna sig alltmer åt terror. Nytt krig med grannländerna Den 6 oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överraskande anfall mot Israel under den judiska helgen yom kippur (Försoningsdagen). Anfallet slog hårt mot Israel, som dock lyckades återta initiativet innan kriget avblåstes den 22 oktober. Oktoberkriget stärkte högern, som hävdade att Israel inte hade kunnat vinna kriget utan de områden som ockuperats I spåren av oktoberkriget bildades den nationalreligiösa bosättarrörelsen Gush Emunim. PLO:s mål hade varit att befria hela Palestina (inklusive Israel) med militära medel. Från 1974 accepterade PLO möjligheten av självstyre i varje del av Palestina, som ett delmål på vägen. PLO beslöt också att befrielsen även kunde ske med politiska medel. Arabstaterna erkände 1974 PLO som den enda lagliga representanten för det palestinska folket. Samma år fick PLO observatörsstatus i FN. Med högerblocket Likuds valseger 1977 gick israelisk politik in i ett nytt skede. Dittills hade alla regeringar letts av Arbetarpartiet. 12/78

13 Likuds styre under Menachem Begin inleddes med en stor utrikespolitisk framgång. Hösten 1978 enades Israel och Egypten med hjälp av USA:s president Jimmy Carter om en ram för fred i Camp David- avtalen. Inför Israels första fredsavtal med ett arabland bildades den israeliska fredsrörelsen Fred Nu. På basis av Camp David-avtalen slöt Israel och Egypten fred 1979, och Egypten återfick efter hand Sinai. Camp David-avtalen väckte missnöje i hela arabvärlden, och Egypten uteslöts ur Arabförbundet ända fram till Med Likud vid makten fick bosättarna ökat inflytande och utanför Jerusalem anlades den stora bosättningen Ma aleh Adumim. Trots protester från vänstern tillkom en stor mängd bosättningar i början av 1980-talet proklamerade Israel Jerusalem som sin eviga och odelbara huvudstad invaderade Israel Libanon och drev ut PLO, som flyttade sitt högkvarter till Tunisien. Därmed lämnades hundratusentals palestinska flyktingar i Libanon utan skydd. I flyktinglägren Sabra och Shatila massakrerades palestinier av kristna falangister, som var allierade med Israel. Israels försvarsminister Ariel Sharon betraktades som politiskt ansvarig för massakern och fick avgå. Invasionen av Libanon splittrade israelerna. Fredsrörelsen fick alltfler anhängare. Uppror på Västbanken På Västbanken kontrollerade Israel, genom sin bosättningspolitik, stora landområden. Där växte palestiniernas frustration i samma takt som rädslan för ockupationsmakten minskade. Hösten 1987 inledde stenkastande ungdomar ett uppror, intifadan, som skulle fortgå tills det gradvis ebbade ut i början av 1990-talet. Intifadan var ett massbaserat civilt uppror med inslag av både begränsat våld och ickevåld. Israelerna svarade med lågintensiv krigföring och kollektiva bestraffningar. Insikten växte emellertid om att allt inte kunde fortsätta som hittills. Nya kontakter knöts mellan israeler och palestinier på alla nivåer avsade sig Jordaniens kung Hussein allt administrativt ansvar för Västbanken. PLO:s exilparlament utropade formellt en självständig palestinsk stat (med Yasser Arafat som president från 1989). Därmed bekände man sig till en tvåstatslösning av den israelisk-palestinska konflikten. PLO erkände FN:s resolution 242 och därmed Israels rätt att existera inom säkra gränser. Vidare avsvor sig PLO rätten att använda terror. Något verkligt gensvar från Israel kom inte direkt, men i början av 1990-talet var tiden mogen för ett närmande mellan israeler och palestinier. Det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning hade berövat palestinierna det stöd de fått från öst. Palestinierna var också försvagade efter Kuwaitkriget De hade ställt sig bakom Iraks ledare Saddam Hussein som invaderade Kuwait och som straff drog länderna kring Persiska viken in sitt stöd till PLO. I Israel förändrades inställningen då Arbetarpartiet återtog makten i valet 1992 och Yitzhak Rabin blev ny premiärminister. Rabin satte bland annat stopp för nya bosättningsprojekt, med undantag för östra Jerusalem. Oslo-avtalet Förhandlingar inleddes som mynnade ut i undertecknandet av Osloavtalet vid en högtidlig ceremoni i Washington september Osloavtalet var en principöverenskommelse om begränsat palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza. PLO erkände även formellt Israels rätt att existera inom säkra gränser, och Israel erkände för första gången PLO som det palestinska folkets representant. Självstyret inleddes 1994 med autonomi för Gazaremsan och för staden Jeriko på Västbanken. PLO-ledaren Yasser Arafat lät inrätta en nationell palestinsk myndighet som försågs med en polisstyrka. Självstyret vidgades Israel behöll dock kontroll över större delen av Västbanken. De områden som palestinierna kontrollerade 13/78

14 på Västbanken var koncentrerade till städerna och saknade förbindelse med varandra. Likaså saknades en förbindelse mellan Gaza och de palestinska enklaverna på Västbanken. Osloavtalet var inget verkligt fredsavtal; det angav bara hur Israel och PLO skulle gå vidare mot att lösa sin konflikt. Inom fem år skulle förhandlingar slutföras om Västbankens och Gazas permanenta status, bosättningarna, flyktingarna, säkerheten, gränserna och om Jerusalem som båda parter vill ha som sin huvudstad. Därefter skulle FN:s resolution 242 förverkligas men parterna var inte överens om den exakta innebörden av resolutionen. Fredsprocessen framskred, trots att motståndare på båda sidor försökte sabotera den. I oktober 1994 ingick Israel och Jordanien ett fredsavtal. I november 1995 sköts premiärminister Yitzhak Rabin ihjäl av en extrem religiös-nationalistisk ung jude. Mordet kom som kulmen på en lång hatkampanj från högern mot Rabins fredspolitik. Israel försattes i chocktillstånd. I efterhand framstod mordet på Rabin som början till slutet på 1990-talets fredsprocess. Shimon Peres från Arbetarpartiet efterträdde Rabin fram till valet 1996, men våldsam terror från islamistiska palestinska rörelsen Hamas, som motsatte sig Osloavtalet, spred skräck bland israelerna och gynnade högern. Benjamin Netanyahu från Likud vann valet med minsta möjliga marginal, och hans regering blev beroende av småpartier på högerkanten. Ökat stöd till bosättarna ledde till oroligheter på Västbanken och i Gaza. I december 1998 utlystes nyval. Efter en bitter valkampanj vann Arbetarpartiets nye ledare Ehud Barak valet 1999 och bildade en bred koalition. Netanyahu efterträddes som Likud-ledare av Ariel Sharon. Från Libanon drog Barak tillbaka Israels sista styrkor våren 2000 men det ledde inte till den fred med Syrien som Barak hoppats på. Istället triumferade den shiamuslimska och Iranstödda gruppen Hizbollah i Libanon och militanta palestinska grupper över det israeliska uttåget, som de tolkade som ett svaghetstecken. Den andra intifadan I september 2000 gjorde Ariel Sharon ett besök, som många araber uppfattade som provokativt, på Tempelberget i Jerusalem. Tempelberget (al-haram al-sharif) är heligt för både judar och muslimer men står under muslimsk överhöghet. Sharons tilltag blev den tändande gnistan till ett nytt palestinskt uppror, den andra intifadan. På grund av våldet förklarade Barak i oktober fredsprocessen avslutad utan att någon lösning hade nåtts om Gazas och Västbankens status. I november 2000 meddelade Barak att han skulle avgå. Han hoppades att ett nyval skulle ge honom ett starkare mandat och större frihet att agera. Men istället vann Likud valet och Sharon bildade en regering dominerad av Likud, Arbetarpartiet och det ultraortodoxa Shas. Våldet mellan israeler och palestinier trappades upp och alla fredsförhandlingar avbröts. Sedan Arbetarpartiet lämnat regeringen efter kritik för undergivenhet gentemot Sharon hölls nyval i januari Trots korruptionsanklagelser vann Likud stort, medan Arbetarpartiet upplevde sitt värsta valnederlag dittills. Sharons nya regering fick en tydligare högerprofil. Färdplan för fred Våren 2003 togs ett nytt initiativ för fred mellan Israel och palestinierna då den så kallade kvartetten (USA, FN, EU och Ryssland) överlämnade en färdplan för fred till parterna. Israeler och palestinier skulle var för sig men samtidigt vidta olika åtgärder. Fram till 2005 skulle våldet stoppas, en provisorisk palestinsk stat inrättas och ett slutligt avtal ingås om gränsdragning, Jerusalems ställning och eventuell rätt för flyktingar att återvända. Dessutom skulle alla arabstater ingå fredsavtal och upprätta normala relationer med Israel. 14/78

15 Planen kunde dock inte omsättas i verkligheten och vid ingången till 2004 låg den på is. I november 2004 dog Yasser Arafat. Han efterträddes som PLO-ledare och palestinsk president av Mahmud Abbas. Denne tog avstånd från upprorets våld men vägrade att använda vapen för att stoppa militanta palestinier. De judiska bosättningarna på palestinsk mark hade fortsatt att växa. Till skillnad från många andra inom högern ansåg Sharon att bosättningspolitiken inte hade gjort Israel säkrare mot angrepp. Han kom fram till att Israel måste få fasta, internationellt erkända gränser, och var redo att offra ockuperad mark för att uppnå detta. Vintern 2004 tillkännagav Sharon att Israel skulle utrymma Gaza. Militanta bosättare var bestörta, men en majoritet av israelerna stödde Sharons plan för ensidigt avskiljande. I början av hösten 2005 utrymde Israel Gaza, trots motstånd från en del bosättare. I november lämnade premiärminister Ariel Sharon och andra avhoppare Likud för att bilda det nya, nationellt liberala partiet Kadima, men i början av 2006 föll Sharon i koma efter ett massivt slaganfall. Ny premiärminister och ledare för Kadima blev Ehud Olmert. I det palestinska parlamentsvalet i januari samma år vann Islamiska motståndsrörelsen Hamas stort över det dittills regerande Fatah. Eftersom det terroriststämplade Hamas vägrade erkänna Israel frös USA och EU sitt bistånd till den palestinska regeringen. Israels eget parlamentsval i mars vanns av Kadima och Olmert bildade en ny bred koalition med bland andra Arbetarpartiet. I juli dödade den libanesiska shiamuslimska milisen Hizbollah åtta israeliska soldater nära gränsen till Libanon. Som svar besköt israeliskt stridsflyg Hezbollahs posteringar samt vägar och broar i södra Libanon och Beiruts internationella flygplats. Norra Israel besköts varje dag av Hezbollah-raketer, som även nådde Israels tredje största stad Haifa. Även israeliska marktrupper gick in i södra Libanon innan kriget avslutades formellt med en vapenvila i augusti. Under detta andra Libanonkrig hade 157 israeler och ett tusental libaneser dödats, och den materiella förstörelsen var stor. Både Israel och Hizbollahutropade sig som segrare, men det stod klart att Israels armé inte, som Olmert lovat, kunnat skydda norra Israel genom att krossa Hizbollah. Inompalestinska motsättningar ledde till ökat våld mellan Hamas och Fatah i Gaza och samtidigt intensifierades missilbeskjutningen mot Israel från Gaza. Sommaren 2007 gick Hamas och Fatah skilda vägar 2007: Hamas tog över makten i Gaza och Fatah styrde på Västbanken. Gaza hamnade nu under mer eller mindre konstant israelisk (och egyptisk) ekonomisk blockad. Exporten till Israel och Västbanken ströps liksom importen. Samtidigt fortsate Israel att tala Fatahs regering på Västbanken. Missiler som sköts från Gaza nådde nu allt längre in i Israel och orsakade dödsfall. Ett israeliskt ingripande i Gaza i februari och mars 2008 ledde till att över hundra palestinier och två israeliska soldater dödades. Krig i Gaza Missilbeskjutningen från Gaza ökade åter i november. Hamas tillkännagav att man inte tänkte förnya den vapenvila som tidigare ingåtts med Israel och den ömsesidiga beskjutningen fortsatte. I slutet av december inledde Israel massiva bombattacker mot Hamas mål i Gaza som följdes av en markoffensiv. Samtidigt med kriget sökte Israel få löften från USA, Egypten och ledande EU-länder om att insmugglingen av vapen till Gaza skulle motverkas. När Israel ansåg att detta uppnåtts utlyste man den 17 januari 2009 en ensidig vapenvila. Följande dag lade även Hamas ned vapnen. 15/78

16 Över palestinier hade då dödats, varav minst 700 civila, och tiotusentals hade blivit hemlösa. Den materiella förstörelsen var mycket stor. På den israeliska sidan hade 13 människor mist livet. Hamas kom nu att rikta in sig på återuppbyggnad och slutade tills vidare i stort sett att beskjuta Israel medan mer radikala grupper fortsatte att anfalla israeliska mål med ojämna mellanrum. Kampanjen inför Israels parlamentsval i februari 2009 överskuggades av konflikten med Hamas i Gaza. I valet blev Kadima störst med 28 mandat, mot 27 för Likud. Tillsammans fick dock Likud och olika högernationella partier 65 av knessets 120 mandat och det blev därmed Likud som fick bilda en ny regering. I koalitionen ingick högerpartiet Yisrael Beiteinu och Arbetarpartiet. Växande konflikt om bosättningarna Motsättningar med Obama-regeringen i USA framkom när Netanyahu talade för Israels rätt att utvidga bosättningarna som svar på naturlig tillväxt. I ett uppenbart försök att blidka amerikanerna nämnde han i juni 2009, för första gången, möjligheten av en palestinsk stat. Han ansåg dock att den måste vara demilitariserad, att Jerusalem inte fick delas och att palestinierna måste erkänna Israel som en judisk stat (ett krav som tidigare inte framförts officiellt). Fatah-regeringen på Västbanken svarade med att kräva att alla bosättningar där och i östra Jerusalem skulle frysas. Netanyahu och president Abbas träffades hos Obama men dialogen körde fast och dog helt när ett tio månader långt byggstopp på Västbanken löpte ut i slutet av 2010 och Israel tillkännagav planer på att bygga nya bostäder i östra Jerusalem. Under 2011 kom ekonomiska frågor att prägla den politiska debatten. Ett högt prisläge gjorde att stora grupper hade svårt att klara vardagsekonomin, och under sommaren och hösten hölls flera stora demonstrationer mot höga matpriser och bristen på bostäder till rimliga kostnader. I maj 2012 anslöt sig Kadima till Netanyahus regeringskoalition, men samvaron blev kort. Redan i juli lämnade Kadima regeringen efter meningsskiljaktigheter i frågan om huruvida ultraortodoxa unga män skulle omfattas av den allmänna värnplikten (se Aktuell politik). När regeringspartierna misslyckades med att komma överens om en budget för 2013 utlyste Netanyahu nyval. Inför valet ingick Likud en valallians med Yisrael Beiteinu. Samtidigt tog sig konflikten med palestinierna i Gaza åter våldsamma uttryck. Efter kriget 2008/2009 hade parterna fortsatt att beskjuta varandra över gränsen, och spänningen kulminerade i november 2012 efter att Israel skjutit ihjäl ledaren för Hamas militära gren. Efter en veckas stridshandlingar ingicks en vapenvila. Då hade runt 170 palestinier, varav över hundra civila, fått sätta livet till. På den israeliska sidan hade fyra civila och två soldater dödats. Strax efter det korta kriget försämrades klimatet mellan israeler och palestinier ytterligare när palestiniernas president på Västbanken, Mahmud Abbas, lyckades övertyga FN:s generalförsamling om att uppgradera Palestinska självstyret från observatör till observatörsland. Israelerna gick till val i januari 2013 efter en avslagen valkampanj. Netanyahu och Likud vann en promenadseger då den splittrade oppositionen inte kunde ställa upp bakom en gemensam motkandidat till posten som regeringschef. Likud/Yisrael Beiteinu blev också största gruppering men partierna förlorade sammanlagt en fjärdedel av de platser de förfogat över i det gamla knesset. Bosättarpartiet Beit Yehudi lyckades profilera sig under en ny 16/78