Axel Hambergs Sarekprojekt

Transkript

1 Axel Hambergs Sarekprojekt År 1883 fick Axel Hamberg möjlighet att som 20-åring medfölja Adolf Erik Nordenskiöld på hans expedition till Grönland med den isförstärkta postångaren Sofia. Axel Hambergs uppgift blev främst att föra den hydrografiska journalen, dvs. mäta djup och temperatur i havsvattnet. Ett av expeditionens främsta mål var att undersöka om det fanns isfri mark på Grönlands inland. Två medföljande samer som var goda skidlöpare, Paava-Lars Nilsson Tuorda och Anders Rassa, fick i uppgift att på skidor ta sig långt in på Grönlands inland för att undersöka detta. Efter att ha skidat 460 kilometer på 57 timmar kom de tillbaka, trötta, törstiga och hungriga. De hade inte kunnat finna någon snö- eller isfri mark, vilket Nordenskiöld hade hoppats. Denna forskningsfärd till Grönland gav Axel Hamberg smak för polartrakterna och goda erfarenheter om hur man skulle utrusta en vetenskaplig expedition. De närmaste åren kom Axel Hamberg att huvudsakligen ägna sig åt mineralogiska studier vid Stockholms högskola. Men Arktis lockade medföljde han sälfångstfartyget Gjöa för att på egen hand kunna göra polarstudier. Resan blev dock inte som han hade tänkt sig, eftersom han kom i delo med kapten Johannesen. Denne gav honom inte tillräcklig tid för forskning, men färden gav i alla fall goda erfarenheter inför framtiden, bl.a. när det gällde studier av glaciärer, fotografering och fotogrammetri för kartering. Axel Hamberg kom att deltaga i ytterligare en polarresa. Det var paleobotanikern och geologen Alfred Nathorsts expedition till Björnön, Spetsbergen och Kung Karls land, som genomfördes 1898 och där Axel Hamberg främst var oceanograf och kartograf, men även gjorde geologiska, jordmagnetiska och glaciologiska undersökningar. Med hjälp fotogrammetrisk utrustning bidrog han till den första genomgripande kartläggningen av bl.a. Kung Karls land. Nathorst spanade även efter den försvunna Andrée-expeditionen och man var faktiskt iland på Vitön utan att finna Andréemännen. Även Nathorst hade deltagit i Nordenskiölds expedition till Grönland blev Axel Hamberg ombedd av Fredrik Svenonius, som arbetade vid SGU, Sveriges Geologiska Undersökning, att utföra studier av glaciärerna i Sarekområdet. Svenonius hade själv bedrivit glaciärstudier i Lappland sedan slutet av 1870-talet, bl.a. i Sulitelma, och han ville nu ha hjälp med att fortsätta detta arbete. Genom den fältdagbok som Axel Hamberg upprättar kan man i stora drag följa allt som sker från 1895 till Där antecknas stort och smått, uppgifter om lämplig proviant, bärare, bördornas vikt, naturiakttagelser, färdvägar, instrumentfabrikat, observationsdata, väderlek m.m. Se vidare:

2 Först och främst måste man göra ordentliga förberedelser med relevant och fungerande utrustning, såväl i fråga om kläder och proviant, som verktyg och instrument. Sedan gäller det att finna medarbetare såsom bärare och hantlangare, så småningom även vetenskapligt skolade studenter för mer avancerade studier. Logistiken blir oerhört betydelsefull och kräver noggrann planering. Kvikkjokk blir utgångspunkten för expeditionerna, någon enstaka gång Tjåmotis. Väg till Kvikkjokk byggs först 1957 och dessförinnan är det transport på sjösystemet ända upp till Saggat som gäller. Allt skulle först transporteras med tåg från Uppsala till Murjek och därefter på landsvägen till Jokkmokk den första tiden med häst och vagn, senare med automobil - varefter sjötransporten tog vid. Axel Hamberg får dessutom köpa både renar och båtar för att ta sig fram i fjällvärlden. Detta är dock inte helt oproblematiskt; renar springer bort eller dör, medan båtar går sönder eller måste lämnas. Vintertid måste även slädar och kälkar anskaffas. Forskningsarbetet finansieras med statliga anslag, men i viss mån även av Axel Hamberg själv. Den första sommaren utgår man från Tjåmotis, vidare till Aktse och in i Rapadalen. Man sätter genast kurs mot Mikkaglaciären, som blir av central betydelse i forskningsprogrammet. Glaciärens storlek, rörelser och avsmältning studeras och mäts. Det görs borrhål, läggs ut stenar och monteras bambukäppar och det fotograferas med tunga kameror som har ömtåliga glasplåtar. Den första sommaren bestigs inom kort Sarektjåkko och tre andra toppar, nästa sommar ytterligare 21 toppar görs ytterligare 15 förstabestigningar av olika fjälltoppar. Syftet är att mäta upp det väldiga området. Det finns ingen tillförlitlig karta, så Axel Hamberg får utarbeta en sådan själv. Rösen byggs därför för att skapa referenspunkter i uppmätningen. Erfarenheter från hans tidigare expeditioner kommer här väl till pass. Utrustning för kartmätning och triangulering, fotogrammetrisk kamera och mätbord släpas omkring, men inte bara det. Barometrar och höjdmätare, termometrar, vindmätare och annat bärs hit och dit, vare sig det är regn och rusk, snöglopp, stekande sol eller otaliga myggsvärmar. Under de första tio åren är det inte bara de korta sommarmånaderna som utnyttjas; det blir även vinterexpeditioner, framför allt för att kunna utföra otympliga transporter av apparater och byggnadsdelar på vinterföret. Alltefter som åren går behövs det mer och större utrustning. Det som inte går att köpa i Stockholm, Berlin, Zürich eller Paris får Axel Hamberg konstruera själv eller låta tillverka. Apparaterna behövs för att kunna få mätserier av olika slag. Forskningsprogrammet breddas till att även gälla berggrundsstudier med insamling av stuffer, vattenföring, vattenstånd, nederbörd och snösmältning, vidare vindobservationer, solskensaktivitet samt studier av molntyper och deras höjd. Temperaturen mäts med jämna mellanrum i luft, vatten, snö och i marken.

3 Lufttrycket avläses, likaså luftfuktighet och avdunstning. För mätningarna används i flera fall urverksdrivna registreringsapparater med pappersremsor. Så småningom antecknar Axel Hamberg också botaniska iakttagelser i fältdagboken. Han tar också borrkärnor ur olika träd. Det blir med andra ord ett intensivt insamlande av mätdata vid en rad olika mätplatser, något som pågår oavbrutet, varenda dag vid besöken i Sarek. Man går kors och tvärs för att göra avläsningar, kalibrera och reparera instrument, likaså för att dra upp alla mekaniska urverk som tickar på olika håll. Snart nog måste man ha fasta replipunkter i det väldiga området. Det går inte att under en längre tid flytta omkring med tält eller att någon gång försöka övernatta hos de samer som kanske finns i närheten. En första bas blir Hotell Säkokjokk en ytterst enkel och obetydlig byggnad som uppförs på Säkok sommaren 1902, delvis av virke från apparatlådor och med fönster av fotografiplåtar. För att öka takhöjden gräver man i marken. Men detta lilla hus förslår inte på lång sikt uppförs observatoriet på Pårtetjåkko, efter det att man tidigare satt upp instrument i närheten som inte kunnat underhållas och blivit avlästa regelbundet. Stora problem har man med stark rimfrostbildning vintertid på utrustningen där uppe. Därefter tillkommer forskningsstationer, eller så kallade hyddor, även i Pårek, Litnok, Tjågnoris och Skårkas. De uppförs av galvaniserad järnplåt som skruvas fast i en bärande trästomme. Pårek blir basstation för verksamheten vid Pårtetjåkkoobservatoriet, en knutpunkt på vägen till och från Kvikkjokk. Byggnaden på Pårtetjåkko är bemannad under perioden Vid Litnok blir det Rapaälven som studeras närmare, för att få uppgifter om vattenföring, vattenstånd och slamtransport från glaciärerna och sätta detta i förhållande till bland annat nederbörd och temperatur. Sommaren 1912 sker ett intensivt byggande. Den 24 juni 1912 anländer man till Pårek och bestämmer var hyddan skall uppföras; arbetena med denna sätts igång dagen därpå. Den 28 juni är stommen klar och nästa dag börjar man med plåtbeklädnaden. Den 13 juli målas innerväggarna. Kl noterar Axel Hamberg att temperaturen är 22,8 grader i luften och 17,2 grader i Pårekjokk. 18 juli kan inflyttning ske i hyddan. Därefter tar man sig till Litnok, där arbetet på nästa hydda startar den 24 juli. Bomull läggs i väggarna den 31 juli. Dagligen mäts vattenståndet i Rapaälven. Den 9 augusti börjar man bygga Tjågnorishyddan, med start kl. 13. De som är engagerade i byggenskapen är Gustaf Dufva, Magnus Andersson, Lars Länta och Erik Länta, samt Axel Hamberg själv.

4 Den 13 augusti börjar man med utvändig målning, men bomullsfyllningen har ännu inte kommit. Barometern visar 697,6 när klockan är tjugo minuter i nio på morgonen. Det är 10 grader i luften. Den 21 augusti är det mesta klart och hyddan kan lämnas. På två månader har fem till sex man uppfört tre byggnader i vildmarken. Skårkashyddan byggs två år senare, i augusti 1914 och förses med något tjockare väggar, 12 cm i stället för 9 cm, med såväl bomull som träull som isolering. Arkitekt och byggnadskonstruktör är Axel Hamberg själv, likaså byggledare när alla tunga och otympliga delar skall komma på plats. Efter dessa byggnaders färdigställande kan verksamheten bedrivas bekvämt och rationellt. År 1917 tvingas Axel Hamberg till konvalescens på Romanäs sanatorium. Men han är inte sysslolös för det. Han gör olika slags mätningar och avläsningar i Romanäs och vid sjön Sommen för att få tiden att gå. I mitten av 1910-talet bemannas observatoriet på Pårtetjåkko oavbrutet under några år för att obrutna mätserier skall kunna göras. De som vistas där lever under minst sagt tuffa förhållanden och en av dem får sätta livet till. Brist på mat och bränsle gör sig påmind då och då och kylan är påtaglig. Hilding Köhler, en av dem som vistas där under en period säger dock långt senare under en radiointervju att han trivdes bra där, jag är nämligen av naturen en enstöring gifter sig Axel Hamberg med Sigrid Nordlund, en professorsdotter i Uppsala. De får i september 1913 sonen Per Gustaf. Åtta år senare, 1921, besöker hela familjen Sarek. Resan sker i automobil, Axel Hambergs ett år gamla sjusitsiga Buick. Sonen PG, knappt åtta år, får besöka Mikkaglaciären den 10 augusti 1921 tillsammans med föräldrarna samt Viktor Stenman och Erik Länta. Hustru och son medföljer sedan varje sommar i tio års tid. Pårek och Litnok blir något av familjens sommarnöje. PG får sysselsätta sig själv och lär sig simma i den kyliga Påreksjön. Någon gång kan han leka med den något år äldre Villa Länta från Aktse. Sigrid Hamberg sköter hushållet och målar hyddorna när så behövs. Axel Hamberg gör oavbrutet olika observationer. Buicken används för långresorna till Lappland ett par gånger, men den krånglar ofta, så det blir tågresor i stället. Instrument och annan utrustning måste ändå skickas med tåg. Särskilda numrerade trälådor kommer till användning, men även lättare lådor med en vattensäker påse i en träram används. De senare kan klövjas på renar. Detta kan man också se på det berömda fotografiet som visar vadningen över Sarvesjokk år Det vetenskapliga utbytet av alla år i Sarek blir en rad publikationer, men även föredrag. År 1901 försvarar Axel Hamberg sin doktorsavhandling Geologiska och fysiskt-geografiska undersökningar i Sarjekfjällen, som ventileras den 28 maj Det blir också många bidrag i olika internationella publikationer. Men Axel Hamberg publicerar sig även i Sverige, i Geologiska Föreningens i Stockholm

5 Förhandlingar, i Ymer, utgiven av SSAG (Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi), liksom många gånger för en lite bredare publik i dagspressen och i STF:s årsskrift utges Sarekfjällen: vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar, som nummer 23 i STF:s serie med resehandböcker. Denna klassiska resehandbok av Axel Hamberg har sedan använts av tusentals resenärer i Sarek och brukar kallas Sarekbibeln. Axel Hamberg startar 1907 även en vetenskaplig publikationsserie, Naturwissenschaftliche Undersuchungen des Sarekgebirges, där inte bara han själv, utan olika forskare och elever får tillfälle att bidraga. Den ursprungliga publikationsplanen har följande indelning: Band 1: Historik och topografi, geologi och glaciärforskning Band 2: Meteorologi Band 3: Botanik Band 4: Zoologi Ett femte band tillkommer också, som innefattar studier och resultat från Pårtetjåkkoobservatoriet. Totalt kom denna oavslutade serie att omfatta 26 olika delar blir Axels sista sommar i Sarek. Sedan tryter krafterna och han avlider i slutet av juni En ovanlig forskargärning är till ända. Erik Hamberg