Hur kan man möta Gud i äktenskapet? - föredrag på familjehelgen i Marielund. 30 maj 2014

Transkript

1 Hur kan an öta Gud i äktenskapet? - föredrag på failjehelgen i Marielund 30 aj 2014 För det här inlägget under Marielunds failjehelg i år har jag valt teat Hur kan an öta Gud i äktenskapet? Jag har också skrivit ett litet häfte i änet so heter Dejta Gud i äktenskapet. Där har jag försökt att tala o äktenskapet ur en helt annan synvinkel än den vanliga när an bidrar till parens förberedelse inför ett planerat äktenskap. Jag tror näligen att äktenskapet är ett livstillstånd, där an öter Gud och kan erfara Gud so närvarande. En kristen failj Jag tror det är viktigt att redan i början betona att Kyrkan so Guds folk på ett grundläggande sätt osluter äktenskapet och failjerna. Det hör också till hennes tjänande konstitution att osluta och stödja än och kvinnor so av olika anledningar inte lyckats hålla ihop sina äktenskap eller so aldrig gift sig en so har barn. Det hör till Kyrkans väsen att stödja och ha förståelse för alla änskliga situationer och inte uppträda so doare. Kristus själv varnar sitt folk för att döa eller ge änniskor skuldbördor. Kyrkan vill vara en

2 plats för barhärtighet och oderlighet. Hon undervisar och agerar so en Moder, ed Guds Moder Maria so sin ständiga förebild. Kyrkan har ju uppdraget att förkunna evangeliet och föra tron på Kristus ut till de andra i världen. De so gifter sig har uppdraget att föra livet vidare. Guds första plan för änniskorna var att de skulle föröka sig: Och Gud skapade änniskan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till an och kvinna skapade han de. Och Gud välsignade de. Gud sade till de: Var fruktsaa och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er (1 Mos 1:27-28). Failjerna fullföljer alltså Guds plan för änniskosläktets skull och berikar satidigt Kyrkan, Guds folk, ed nytt änskligt liv. Det är den stora kallelsen, livsuppdraget, lika stor so när Kristus säger till lärjungarna: Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet, döp änniskorna i Faderns och Sonens och den Helige Andes nan och lär de att hålla de bud jag har gett er (Matt 28:19-20). Det blir alltså viktigt av det skälet att den kyrkliga geenskapen redan i sig är ett öte ed Gud och ett sätt att söka Gud och ta eot evangeliet i dess helhet. Detta öte ed Gud konkretiseras sedan i den särskilda kallelsen so alla döpta får och so de åste söka en djupare förklaring till under den väg so livet ger. När vi talar o kärleken i äktenskapet so är sakraentalt kan vi också säga att denna kärlek hätar sin kraft ur Kristi geenskap ed sitt folk. Kyrkan är, säger konciliet, ett sakraent i världen. Kyrkan och de kristna failjerna utgör alltså tillsaans en slags levande organis ed ånga individuella särdrag so växer geno tron. Tron är klippan för byggandet av failjerna. Failjerna berikar därför hela den kyrkliga geenskapen. Kristus har koit ed ett gudoligt konungarike so alltid är närvarande och växer itt ibland oss och är engagerande på alla nivåer i vårt väsen, säger påven Franciskus (Evangelii Gaudiu, 2013, 181). Människan är i centru i vår katolska tro efterso Gud antagit änsklig natur geno Sonen. Det betyder, so påven Paulus VI sagt, att verklig utveckling åste vara inriktad på alla änniskor och på hela änniskan (Paulus VI, Evangelii Nuntiandi, 1975). Geno att vara änniskor kan vi förstå ve Gud verkligen är och att Han

3 älskar oss. Jag vet att Gud älskar ig, jag vet att Gud älskar er, var och en av er. Det är det so ger oss glädjen i vårt liv, en glädje so leder oss och so övervinner svårigheter, so ger ening åt lidandet, både o det gäller vårt eget eller andras. Det finns naturligtvis alltid faror på vägen. Det finns faror för äktenskapet likso det finns faror för Kyrkan. Kyrkan kan drabbas av stagnation och bli förvärldsligad o hon försuar sin kallelse. Hon åste förnya sig, prioritera sitt första uppdrag och inte bara säkra sina yttre strukturer. Likaså de gifta paren. De åste alltid förnya sin geenskap och vara överens o sina ålsättningar. Varje gift par, eller par so förbereder sig till äktenskap, åste först förstå sig själva so änniskor: alla vet ed sig att vi har både goda och indre goda sidor. De goda sidorna är positiva för utvecklingen ot livsgeenskap, de indre goda sidorna tappar det geensaa ur sikte och kretsar kring den egna personen so en kravställande och alltför förväntansfull ake eller aka. Alla koer att säga att det är kärleken so är nyckeln. Så sant! Men satidig nästan oöjligt att definiera. Vad är kärlek egentligen? Påven ser kärleken so ett tjänande i första ruet. Han säger: Av detta skäl är kärlekens tjänst också ett konstituerande eleent i Kyrkans issionerande; hon överflödar i effektiv kärlek och i ett edlidande so förstår, stödjer och fräjar. (EG, 179). Tjänandet och issionerandet hänger ihop. Failjerna kan upptäcka att deras livsstil i kärlek är sant issionerande! O faran för Kyrkan är att hon fungerar so ett skydd för ovärlden, ett skydd ot syndfulla strukturer, i stället för att gå ut i världen ed det glada budskapet, vad är då faran för äktenskapet? Faran för äktenskapet är att det blir ateriellt, inte andligt, en bekvälighetsinrättning och inte ett he där kärleken är första prioritet. För att undvika faran åste de gifta alltid värna o själva eningsfullheten ed ett liv i geenskap ed ösesidigt ansvar för varandra och för varandras bästa. Kyrkan har en ycket talande bild av hur an ska se på den äktenskapliga relationen. Hon talar o att akarna ser sig själva so gåvor till varandra: Jag har gett ig själv so en gåva till in hustru, so en gåva till in an. Jag har också fått hono so en gåva, jag har fått henne so en gåva. Att förbli gåva till den andra är både den stora öjligheten en satidigt den stora svårigheten, efterso egoisen alltid finns i bakgrunden. Den kan leda till ett rent issbruk av den

4 äktenskapliga relationen och i värsta fall leda till att an ser den andre so någon an äger och har rätt att förfoga över. Man kan till och ed bli skicklig på att askera detta djupt orättvisa förhållande. Man kan pröva sig själv ed frågan, och jag tycker att jag själv, i itt långa äktenskap, bör göra det oftare: Är jag er krävande än givande? Handlar det er o ig själv än o oss? Det kan vara ett särtsat uppvaknande att bekänna att an tar den andres kärlek och tjänande för given. Hur kan an då öta Gud? Det blir svårt därför att an har feldefinierat kärlekens väsen. Det so behövs är en riktig ovändelseprocess, en edvetenhet o sin väl askerade bekvälighetsattityd och sitt egocentriska beteende. Skynda till Gud, be o Hans hjälp att inse vad det har handlat o! Gud hjälper alltid och förlåter och helar satidigt. När det på nytt blir ett verkligt öte ellan an och hustru, har an satidigt ött Gud. Det är en underbar nåd på alla plan, i alla diensioner. Livet återvänder och an får uppleva lyckan igen! Många äktenskap isslyckas, säger kardinal Walter Kasper, därför att den ena parten avgudar den andre (Das Evangeliu von der Failie, Die Rede vor de Konsistoriu, Herder, Freiburg i Breisgau, 2014). Tänk att det kan vara så! Andra kan tro att detta avgudande av aken eller akan är uttryck för kärlek. Men det är en allvarlig sjukdo, en olycka. Varken annen eller kvinnan i äktenskapet är gudoliga, säger kardinal Kasper. Hur kan an alltså öta Gud i sitt äktenskap o an har bytt ut Gud ot sin hustru eller sin an? Hur förnedrande är det inte att tro att an axialt åste tillfredsställa sin livspartner. Hur olyckligt är det inte o an alltid är rädd för att inte räcka till och inte förå tillfredsställa den andre? Med bönens hjälp, ed förståelse för det allvarliga i krisen, åste an söka en ny ovändelseprocess. Den finns alltid so en öjlighet. När an upptäcker förlåtelsens nåd, att den koer inifrån från Gud, ja då har an i verkligheten ött Gud i sitt äktenskap igen. Man och hustru blir rättvisa ot varandra när de söker Gud so äkta änniskor. Gud är något helt annorlunda, skild från det skapade till sitt väsen, en alltid kärleksfullt närvarande. Det går naturligtvis inte att koa ifrån att det sociala livet i vår tid innebär särskilda svårigheter för alla gifta kristna änniskor. Men an ska inte tro att det inte har funnits svårigheter tidigare, i andra sociala strukturer,

5 ed andra levnadsvillkor. I alla tider har gifta varit rädda för att ta risken att leva efter den gudoliga planen. Att få barn, att vilja ha flera barn, i vår tid? Det är så svårt att leva så! Men satidigt sviktar an i sin tro och sin förtröstan på att Gud förser oss ed det väsentliga. O vi snålar på vår äktenskapliga generositet ot livet blir vi er infertila också i vårt tänkande och er fokuserade på ekonoiska faktorer. Tendensen är tydlig i hela världen, särskilt i väst: det uppskjutna barnafödandet har deografiska effekter, obalans ellan äldregenerationerna och de tjänsteproducerande generationerna ställer oöverskådliga krav på vård och osorg i fratiden. En forskare har sagt: Förr var barnafödande en failjesak, nu har det er och er blivit en edicinsk sak (Ulla Waldenströ, föredrag för Katolska Utskottet för Äktenskap och Failj, ars 2014). Har vi en fratid ed få barn i failjerna har vi barn so saknar syskon och föräldrar so saknar vuxna barn so har tid för de. Erfarenheten visar ändå alltid att syskonen är en stor trygghetsfaktor i det vuxna livet, vad so än händer. Ja till Livet kan inte bara handla o de ofödda och försvarslösa barnen. Ett Ja till Livet handlar o den plan för änskligheten so är Guds: det trogna äktenskapet, glädjen att ta eot barn och följa de ed kärlek tills de kan stå på egna ben. Jag vill inte här gå in på den katolska oralläran för det äktenskapliga livet, den kräver sin särskilda pedagogik och sitt särskilda hänsynstagande. Men jag vill gärna upprepa vad kardinal Kasper ändå har sagt och so överensstäer ed katolsk förståelse av äktenskapet ellan döpta: Kärleken ellan an och hustru och överförande av Livet hör ihop (Das Evangeliu von der Failie, Die Rede vor de Konsistoriu, Herder, Freiburg i Breisgau, 2014). I själva verket är det något vi inte skall vara rädda för utan något att hoppas på därför att det är det vackraste sättet att öta Gud i äktenskapet. Och Gud skapade änniskan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till an och kvinna skapade han de. Och Gud välsignade de. Gud sade till de: Var fruktsaa och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er (1 Mos 1: 27-28).

6

7