samt historiska bebyggelselämningar

Transkript

1 UV MITT, DOKUMENTATION AV FÄLTARBETSFASEN 2005:13 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Förhistoriska boplatslämningar och gravfält samt historiska bebyggelselämningar vid Hagby Norrortsleden Uppland, Täby socken, Hagby 8:1, RAÄ 71 och RAÄ 409 Dnr Göran Werthwein och Richard Grönwall; Stockholms läns museum

2 Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Mitt Instrumentvägen Hägersten Tel Fax Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle. Dnr L1999/ Riksantikvarieämbetet ISSN Utskrift Birger Gustafsson Digital AB, Stockholm Norrortsleden RAÄ 71, RAÄ 409

3 Innehåll Inledning... 4 Upplägg och innehåll... 4 Förutsättningar... 4 Områdesbeskrivning... 5 Tidigare undersökningar... 5 Antikvariska och arkeologiska förutsättningar... 6 Pedagogiskt inslag... 7 Målsättning och metodval... 7 Genomförande... 7 Resultat RAÄ Historiska lämningar... 8 Förhistoriska lämningar Analyser Dateringar Tankar kring resultatet Resultat RAÄ Utvärdering av uppställda mål Potential Sammanfattning Referenser Muntliga uppgifter Administrativa uppgifter Bilagor Bilaga 1. Anläggningstabell Bilaga 2. Anläggningbeskrivningar Bilaga 3. Vedartsanalys av Ulf Strucke, UV Mitt Bilaga 4. Makrofossilanalys av Ann-Marie Hansson, AFL Bilaga 5. Fyndtabell Bilaga 6. Osteologisk analys av Margareta Boije, Stockholms läns museum 69 Bilaga 7. Samtliga kontexter med fynd av ben Bilaga 8. Konservering av museiföremål, ATm Tabellförteckning Figurbilaga Figurförteckning Förhistoriska boplatslämningar och gravfält samt historiska bebyggelselämningar vid Hagby 3

4 Under några sommarmånader år 2004 utförde Stockholms läns museum en arkeologisk undersökning av en vikingatida ättebacke (RAÄ 71) och enstaka historiska spår i åkermarken intill (RAÄ 409). Undersökningen av RAÄ 71 och RAÄ 409 är en av flera undersökningar som ingår i Norrortsledenprojektet, för vilket Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Mitt är huvudman. Stockholms läns museum, Arkeologikonsult AB och Societas Archaeologica Upsaliensis har fungerat som underkonsulter i projektet. Vid RAÄ 71 fanns även lämningar av förhistorisk boplatskaraktär med spridda dateringar från bronsålder till vikingatid. Historiska lämningar i form av tre hus fanns likaså. En av dessa byggnader har fungerat som smedja. Gravfältet bedöms vara från yngre vikingatid med inslag av skelettgravar från vikingatid till tidig medeltid. Många av gravarna var påverkade av de historiska aktiviteterna som skett på ytan. De undersökta delarna av RAÄ 409 visade sig innehålla rester efter odlingssten som tryckts ner i marken och delvis tagits bort då åkerytorna expanderat. Inledning Under perioden 3 maj 13 augusti 2004 utförde Stockholms läns museum en arkeologisk undersökning av hela RAÄ 71 och delar av RAÄ 409 i Täby socken, Uppland. Anledningen till undersökningen var den planerade Norrortsleden, en motortrafikled som berör ett stort antal fornlämningar i Sollentuna, Upplands Väsby och Täby kommuner. Uppdragsgivare var Vägverket region Stockholm och ansvarig för undersökningen var Göran Werthwein som tillsammans med Richard Grönwall utarbetat denna daff (dokumentation av fältarbetsfasen). Inom Norrortsledenprojektet har undersökningar utförts av Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Mitt, Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU), Arkeologikonsult AB samt Stockholms läns museum. Som huvudman har UV Mitt svarat, medan övriga institutioner har agerat som underkonsulter. Upplägg och innehåll Under rubriken Förutsättningar beskrivs närmiljön kring de här aktuella fornlämningarna. Utöver topografin beskrivs även omkringliggande fornlämningar vilka bedöms ha relevans för tolkningen av RAÄ 71 och RAÄ 409, samt tidigare utförda arkeologiska undersökningar i området. Därefter följer en beskrivning av de antikvariska och arkeologiska förutsättningarna som förelåg inför undersökningen. Här ingår en kort beskrivning av Länsstyrelsen i Stockholms läns ramverk i kravspecifikationen samt prioriteringar som gjorts inom projektet. Arbetsmetoden presenteras under rubriken Målsättning och metodval följt av det faktiska utslaget av metoden under de båda rubrikerna Genomförande och Resultat. Vidare finns en mindre analys under Utvärdering av uppställda mål av undersökningens resultat i förhållande till de uppställda målen. Under rubriken Potential riktas blicken framåt då vi pekar på lämningarnas möjligheter för vidare forskning. Avslutningsvis följer referenser, administrativa uppgifter och bilagor samt figurbilaga. Genomgående har Intrasis använts som dokumentationssystem, där en nummerserie skapas automatiskt. Detta gör att objektnumreringen kan upplevas som svåröverskådlig. För att underlätta läsförståelsen har därför objekten i denna rapport tilldelats nummer i en direkt följande serie (A1, A2, A3 o.s.v.). Intrasis egen numrering finns dock med i alla bilagor så att forskaren eller annan intresserad kan återfinna dessa i det originala dokumentationsmaterialet. Förutsättningar Fornlämningarna RAÄ 71 och RAÄ 409 låg nära varandra och undersöktes vid samma tillfälle. Lämningarna antogs preliminärt kunna ha ett samband mot bakgrund av de historiska lämningar som påträffats på båda platserna. 4 Norrortsleden RAÄ 71, RAÄ 409

5 Områdesbeskrivning Både RAÄ 71 och RAÄ 409 ligger i en bygd med många fornlämningar från framför allt järnåldern där till exempel stensträngssystem, gravfält och boplatslämningar finns inom korta avstånd (t.ex. RAÄ 62, RAÄ 66, RAÄ 88, RAÄ 188, RAÄ 200 och RAÄ 299). Även enstaka historiska lämningar finns. Hagby bytomt RAÄ 387:3 har skriftliga belägg från medeltiden (Grönwall & Werthwein 2002:19) och ligger på den sydvästra sidan om vägkorsningen medan Litsby bytomt RAÄ 387:1 ligger omedelbart intill på den sydöstra sidan. Även Litsby har medeltida skriftliga belägg. På Hagby bytomt står idag flera runstenar, vilka hittats som sönderslagna småstenar i husgrunder från Litsby (Jarneberg 1993:118). Flera andra runstenar finns på Hagbys domän/äga, vilka bland annat kan knytas till den ofta omtalade runstensresaren Jarlabanke (t.ex. RAÄ 93). Förutom gravfältet RAÄ 71 finns ytterligare gravfält direkt söder och sydväst om Hagby bytomt (RAÄ 80, RAÄ 82). Gravfältet RAÄ 71 ligger på ett moränimpediment norr om och i direkt anslutning till Hagby bytomt, mellan 14 och 21 meter över havet. Tidigare löpte Frestavägen mellan bytomten och gravfältet men vid början av 1970-talet kom vägen att delvis rätas ut och sänkas. Arbetet innebar att delar av gravfältet då kom att försvinna (se Tidigare undersökningar nedan). Cirka 40 meter väst om gravfältet, beläget delvis på ett impediment, delvis i åkermark, ligger RAÄ 409. Denna lämning ska enligt fornminnesregistret och den tidigare utförda förundersökningen innehålla historiska lämningar (Grönwall & Werthwein 2002:18 26). Tidigare undersökningar Området kring Hagby har vid flera tillfällen varit föremål för arkeologiska insatser. RAÄ 409 påträffades vid en arkeologisk utredning då man kunde påvisa boplatsindikationer i form av keramik från medeltiden samt en eventuellt uppbyggd terrass (Jakobsson 1995:10). Vid en senare förundersökning på platsen påträffades strax öster om impedimentet ett antal stenansamlingar vilka kom att tillskrivas fornlämningen (Grönwall & Werthwein 2002:18 26). Även utkanterna av Hagby och Litsby bytomter har berörts av arkeologiska utredningar och förundersökningar (Brunstedt 1993a och 1993b, Grönwall & Werthwein 2002, Nielsen 2004). Vid dessa kunde bland annat påvisas förhistoriska boplatsspår på den södra sidan av gravfältet RAÄ 71, i riktning mot Hagby bytomt. Lämningarna kunde genom 14 C- analys dateras till AD, 2 sigma (Grönwall & Werthwein 2002:24). Vid en förundersökning påträffades även historiska spår i form av tegelugnar vid Litsby (Nielsen 2004:4 7). Ytterligare arkeologiska insatser har skett i nära anslutning till Hagby, även dessa med anledning av planeringen inför Norrortsleden. Vid dessa påträffades och undersöktes tidigare okända lämningar, dels i form av indikationer på en förhistorisk boplats och aktivitetsyta, dels agrara lämningar (Harrysson 2003:17 24, Harrysson & Strucke 2002:30 33). En arkeologisk utredning har utförts av området omedelbart sydväst om Hagby med anledning av en planerad golfbana. Vid denna kunde flera Förhistoriska boplatslämningar och gravfält samt historiska bebyggelselämningar vid Hagby 5

6 intressanta förhistoriska boplatslägen pekas ut men även ett antal stensättningar samt enstaka historiska lämningar (Jonsson 2004). Antikvariska och arkeologiska förutsättningar Länsstyrelsen har utarbetat en omfattande vetenskaplig kravspecifikation inför Norrortsledens samtliga arkeologiska insatser där man klargjorde vad som skulle vara fokus för undersökningarna. Utifrån denna specifikation kunde två större teman ses där det ena behandlade stensträngsbygdens uppkomst, storhetstid och nedgång/försvinnande (alltså förutsättningar och organisation för ett sådant samhälle) och det andra samhällets organisation under yngre järnålder tidig medeltid. För den yngre järnålderns del var siktet inställt på framväxten av aristokratin och de förutsättningar för tidig godsbildning som då eventuellt hade skapats. Efter att det anbudsliknande förfarandet var klart har diskussioner förts mellan Länsstyrelsen och UV Mitt där revideringar gjordes på anbudets projektplan med en kostnadssänkning som följd. Även Länsstyrelsens kravspecifikation reviderades där några av kravspecifikationens styrande formuleringar mjukades upp. Stockholms läns museum önskade initialt angripa både gravfältet, boplatslämningarna och de under förundersökningen påträffade spåren av sentida smidesverksamhet med en genomarbetad strategi, men efter Länsstyrelsens ovan nämnda revidering kom gravarna att prioriteras högst och därefter boplatslämningarna. De historiska spåren efter bland annat smidesverksamheten och en historisk väg kom att helt utgå från projektplanen. Eftersom de sentida spåren i åkermarken vid RAÄ 409 skulle undersökas i relation till smidesverksamheten på RAÄ 71 kom även dessa att prioriteras mycket lågt, med hänsyn till att smideslämningarna helt utgick som undersökningsobjekt. Då Frestavägen tidigare drogs om över gravfältsimpedimentet kom ett okänt antal gravar att tas bort utan arkeologisk undersökning. Detta nämns i fornminnesregistret samt i en arkeologisk rapport kompletterat med att gravfältets södra del påverkats genom schaktning och dumpning (Brunstedt 1993:11). Detta kunde anas inför den nu aktuella undersökningen i form av två gravar som skadats då man sänkte vägen men även i den jordvall som fanns längs med Frestavägens södra sida på impedimentet. Här fanns även stora mängder dumpat skrot såsom olika vitvaror (kylskåp och frysar) och järnskrot. En mindre väg, som ledde från Frestavägen in till Hagby bytomts norra infart, låg inom exploateringsytan. Eftersom vägen fortfarande var i bruk framfördes önskemål om att inte schakta bort denna vid undersökningstillfället. En överenskommelse träffades därför mellan Vägverket, UV Mitt, Stockholms läns museum och markägaren om att Länsmuseet kunde schakta omedelbart söder om denna väg (även om det låg utanför exploateringsytan), i syfte att erhålla en god bild om vad som kunde finnas under vägen. Den arkeologiska undersökningens fältfas skulle, enligt Länsstyrelsens beslut, vara klar senast 30 november Rapport i daff-format skulle föreligga under Norrortsleden RAÄ 71, RAÄ 409

7 Pedagogiskt inslag Då Stockholms läns museum ansvarade för den pedagogiska delen med organiserade guidade turer längs Norrortsleden var det planerat att detta skulle ske på platsen vid RAÄ 71 så länge som grävningen var igång. Därefter flyttades guidningarna till annan undersökning inom projektet. De guidade turerna skedde två gånger per vecka mellan den 11 maj och 29 juli på RAÄ 71. Målsättning och metodval En av målsättningarna var att försöka utröna hur fornlämningarnas relation/förhållande till varandra var i tid och rum. En hypotes var att Hagby gård kunde ha utgjort en av Jarlabankeättens sätes-/huvudgårdar. Frågor ställdes därför kring gravfältets uppbyggnad och innehåll och huruvida detta avvek från andra samtida gravfält. Frågan var således om gravfältet innehöll spår som kunde tolkas tillhöra ett övre socialt skikt (en bondearistokrati) och om till exempel spår efter ritualer fanns på gravfältet. På grund av osäkerhet inför en av de undersökta anläggningarnas status kom ett antal fosfatprover att skickas för analys. Denna analys var inte medräknad i projektplanen men bedömdes ändå av Stockholms läns museum vara nödvändig för tolkningen av anläggningen. Makrofossilprover har i syfte att se om man använt sig av vegetabilier som gravgåvor eller offer. Samtliga påträffade fynd av ben har genomgått en osteologisk analys. Totalstation och Intrasis har använts som dokumentationssystem, tillsammans med analog/digital fotografering samt beskrivning av kontexter, planer, och profiler på blanketter och ritfilm. En grävmaskin med en 1,6 meter bred planeringsskopa användes för att avlägsna grässvål, matjord och ploglager, därefter användes huvudsakligen fyllhammare och skärslev. Genomförande Under cirka 80 arbetsdagar har RAÄ 71 och RAÄ 409 undersökts av 3 9 arkeologer. Med hjälp av grävmaskinen schaktades kvadratmeter på gravfältet och 250 kvadratmeter på ytan i åkermarken. Därefter har valda delar grov- och finrensats med fyllhammare och skärslev. Vid slutskedet av fältundersökningen återkom grävmaskinen för att ta bort eventuella återstående kulturlager, för att kontrollera om ytterligare anläggningar fanns under dessa. Rutinmässigt fotograferades anläggningarna fortlöpande med digitalkamera och/eller analog kamera. Plan och profilritning skedde på ritfilm och på anläggningsblanketter. Samtliga påträffade anläggningar undersöktes till 100 procent. Undantag är dock en härd (A36) som framkom i ett mycket sent skede av undersökningen. Denna kom endast att mätas in och beskrivas i plan på grund av tidsbrist. Utseendet och karaktären av anläggningen gör dock bedömningen högst sannolik. Även om Länsstyrelsen undantog de historiska lämningar från undersökningen, gjorde Stockholms läns museum bedömningen att en viss dokumentation var nödvändig. Anledningen till detta var att klargöra de historiska aktiviteternas påverkan på platsen samt att se omfattningen av Förhistoriska boplatslämningar och gravfält samt historiska bebyggelselämningar vid Hagby 7

8 den förmodade förstörelsen av gravarna. Dessa kom därför att ritas, fotograferas och mätas in med totalstation samt få en översiktlig beskrivning. Endast enstaka föremål som antogs tillhöra detta skede togs tillvara. Anläggningarna grävdes mycket grovt för hand och med maskin. Vi misstänkte att man vid bygget av ett spisröse och en ässja kunde ha använt sig av stenar från befintliga gravar eller att dessa överlagrade enstaka gravar. En anläggning, som senare avskrevs, kom att fosfatkarteras eftersom osäkerhet rådde om anläggningens status. Fosfatproverna togs framför allt i botten av anläggningens profilbänk samt på enstaka referenspunkter utanför profilen, dock under stenansamlingen. Prover för makrofossilanalys togs i samtliga gravanläggningar samt i majoriteten av boplatsanläggningarna (stolphål, härdar och nedgrävningar). Utav makroproverna skickades 17 stycken till analys, vilka bedömdes kunna ha potential att ge botanisk information. Efter vedartsbestämning har lämpliga kolprover skickats för 14 C-analys. Majoriteten av samtliga metallfynd har konserverats av ATm men fynd av uppenbart historisk karaktär har inte konserverats. Resultat RAÄ 71 Här nedan berörs samtliga lämningar och iakttagelser under respektive rubrik men för en närmare beskrivning av dessa hänvisas till anläggningslistor (bilaga 1 och 2). Vad det gäller fynden beskrivs de under rubriken Fynden och i bilaga 3, men i de fall det bedöms intressant för diskussionen nämns enstaka fynd även under andra rubriker, till exempel Brandgravar och tillhörande lämningar. Historiska lämningar Recenta spår Eftersom Hagby bytomt har varit i bruk länge (den är fortfarande bebyggd och används) visade det sig att gravfältsimpedimentet delvis fungerat som en dumpningsplats av diverse moderna sopor. Vid schaktning påträffades ett antal mindre områden fyllda med buteljglas, skor, tegel, porslin, järnskrot med mera. Dessa togs bort med maskin eftersom de påträffades vid schaktningstillfället. Ett sådant område fanns mellan A4 och A6, omedelbart norr om Frestavägen. Denna yta var cirka 3 4 meter stor och 0,3 0,4 meter djup. En liknande yta fanns omedelbart nordväst om A12 vilken var cirka 3,5 2,7 meter stor och 0,3 meter djup. Soporna från dessa båda ytor verkade ha blivit nedgrävda eftersom opåverkad morän och silt fanns omedelbart därunder. Fynden daterades grovt till tal och tillvaratogs inte. Längs med Frestavägens södra sida, i höjd med RAÄ 71 fanns en 71,5 meter lång, 6 11 meter bred och cirka 2 meter hög vall av jord och sten. Vallen som låg öster, väster och söder om A7 togs bort med maskin. I vallen hittades moderna fynd såsom plastpåsar, stolar och järnskrot vilket indikerar att vallen kan ha uppförts i samband med att man schaktade bort delar av impedimentet för att räta upp Frestavägen. 8 Norrortsleden RAÄ 71, RAÄ 409

9 Vägbankarna Två mindre vägbankar, A26 och A27, påträffades på impedimentet (fig. 3a, bilaga 2 och 3). Båda var belägna norr om Frestavägen men A26 fanns på impedimentets östra sida och verkar ha lett ut i åkermarken och A27 fanns på den västra sidan och synes leda tillbaka ut på Frestavägen. En del av den norra kanten på vägbank A27 var kantad med 0,4 0,7 meter stora stenar (A28). Möjligen är dessa stenar lagda där för att förhindra att jordmassorna flyttar på sig, detta med tanke på att impedimentet sluttar mot norr. Den västra delen av A27 innehöll stora mängder sopor till exempel porslin, glas, tegel, slaktavfall och järnskrot, vilket indikerar att denna del av vägbanken inte bör vara äldre än cirka 1800-tal. Man kan anta att vägbankarna är rester efter en tidigare sammanhängande väg. Ytan omedelbart norr om A27 och A28 samt området över A16 och A17 var belamrat med sentida röjnings-/odlingssten. I övrigt hittades spår efter bebyggelselämningar, stenansamlingar och andra anläggningar vilka bedöms vara från historisk tid. Dessa beskrivs i kapitlet nedan. Byggnader och tillhörande anläggningar Ett flertal anläggningar av olika karaktär bedöms ha ingått i tre byggnader på impedimentet. Hus 1 och 2 var belägna norr om Frestavägen medan hus 3 fanns omedelbart söder om densamma (fig. 3a och 3b). Spåren efter hus 1 var sparsamma då endast en liten del av syllen fanns bevarad för husets nordvägg (A22). Ungefär 0,2 0,3 meter söder om syllen fanns även ett spisröse (A18) med ett tydligt markerat stenfundament/stenram med rester efter en plan yta av tegelsten på toppen. I anslutning till spisröset påträffades recenta fynd såsom en järnkniv, textil, porslin och fajans. Fynden dateras grovt till 1800-tal. Husets storlek kunde inte fastställas. Hus 2 uppvisade dock fler tecken på en byggnad. Redan vid förundersökningen kunde en ugn/ässja (A19) anas vilket visade sig stämma vid undersökningen. Ässjan täcktes av ett gråsvart moigt lager med stort inslag av sot och kol (A30). Detta lager bredde även ut sig utanför ässjans begränsning, mot söder och öster, men även lite mot norr. Lagret innehöll mycket stora mängder slagg och skållor av järn samt ett antal järnredskap (t.ex. del av hammare). Skållorna påträffades ofta i koncentrationer. I norr framkom glaserad keramik (BII:4) vilken grovt kan dateras till tal. Under detta lager, omedelbart söder om ässjan, framkom ett mindre lager (A34) vilket var sotsvart och innehöll slagg, skållor, yngre rödgods samt ett stort antal järnföremål såsom spikar, hästskosöm, krokar och beslag. I A34 kunde två förkolnade plankor/stockar ses, vilka låg i 90 graders vinkel mot varandra. Den längsta stocken/plankan låg parallellt med stensyll A29. Sotlager A34 underlagrade inte stensyllen, vilket vi bedömer som att detta, tillsammans med träresterna, utgör en del av golvet till huset. Vid borttagandet av lager A34 kunde en nedgrävning (A33) ses vilken var fylld med samma material som lagret. I nedgrävningen, som låg cirka 0,4 meter söder om ässjan, hittades bland annat bottenskållor, slagg, järnkilar och järnbeslag. Förhistoriska boplatslämningar och gravfält samt historiska bebyggelselämningar vid Hagby 9

10 Spåren efter hus 2 och de aktiviteter som varit förbundna med detta har påverkat flera förhistoriska lämningar. Delar av ässjan A19 och lager A30 överlagrade skelettgrav A13, vilket gjort att gravens överbyggnad/packning var kraftigt förstörd. Lager A30 överlagrar även stensättningarna A3 och A4. Kantkedjan till A4 har blivit utdragen och delvis förstörd i väst nordväst. Husets storlek kunde inte fastställas men byggnaden bör dock ha legat dikt an mot A3 och A4. En viss överlagring på A3 och A4 kan vara möjlig, detta med hänsyn till lagrens utbredning och stensyllen. Hus 3 kunde endast ses som en del av en stensyll (A21) lagd i vinkel. I vinkelns insida fanns även en anläggning som tolkades vara ett spisfundament (A20). Med hänsyn till att stensyllen och fundamentet låg på samma nivå och att samma grusiga fyllning låg kring båda dessa anläggningar anses de vara samtida. Inga fynd (förutom en slaggbit i A20) eller lager gick att knyta till byggnaden. Husets storlek gick inte att fastställa. Stensyllen överlagrade två anläggningar av förhistorisk karaktär, ett stolphål (A42) och en härd (A39). Övriga historiska lämningar Stenansamling A38 låg i ett sotsvart välbränt lager (A32) öster om hus 2. Mellan och under stenarna i A38 påträffades stora mängder tegelflis, slagg, keramik (BII:4-gods) och metallföremål. Likartat fyndmaterial fanns i övrigt i A32 då slagg, tegel, hästskosömmar och beslag av järn påträffades. I den mån man kan datera fynden placeras de grovt till tal. I lager A32 påträffades dock en nyckel som bedöms vara äldre än vad övriga fynd indikerat (se rubriken Historiska fynd). Ungefär 0,6 meter nordöst om A38 fanns ytterligare en stenansamling (A31). Även denna innehöll slagg, skållor och keramik av BII:4-gods. Man kan dock inte utesluta att några av stenarna ursprungligen härrör från grav A5. Söder om hus 3 fanns en nedgrävning (A65) vilken bedöms vara av yngre datum då tegel påträffades i botten av anläggningen. Historiska fynd Utöver fynd från 1900-talet, vilka framför allt påträffades i den västra vägbanken A27 samt i de två tidigare beskrivna sopgroparna nära graven A5 och spisröset A18, gjordes ytterligare fynd av historisk karaktär. Dessa utgjordes framför allt av stora mängder med järnskrot, vilka påträffades i och kring ässjan med tillhörande kulturlager och stenansamlingar. De kategorier som gick att bestämma var olika beslag, spikar, hästskosömmar, beslag, kniv, bryne, nyckel, slagg och slaggskållor, beslag, hammare och kilar. Även tegel och keramik av BII:4-typ hittades intill hus 1 och 2. I det historiska lagret A32 hittades som redan nämnts en nyckel (fig. 4). Föremålet är sannolikt en bultlåsnyckel med runt skaft och ax i dess längdriktning. Nyckeln har någon gång deformerats och axet bockats i nästan 90 grader. Nyckelns nacke är platt och bredare än skaftet. Det är inte ovanligt att bultlåsnycklar har upphängningshål i nacken vilket gör 10 Norrortsleden RAÄ 71, RAÄ 409

11 att resterna efter den bredare delen på nyckeln sannolikt har haft denna funktion. Organiskt material av oklart ursprung hittades vid hus 1. Efter konservering visade det sig dock vara en detalj till en dam-/flicksko, sannolikt en innersula. Detaljen var gjord av silke och ull och kan möjligen dateras till talet. Förhistoriska lämningar Gravarna generellt Totalt bedömdes 17 anläggningar utgöra gravar. En av dem, A7, låg söder om Frestavägen på impedimentets högsta parti, cirka 22 meter över havet. Övriga gravar (A1 A6, A8 A17) låg norr om Frestavägen mellan 16 och 20 meter över havet. Stensättningen A8 var avsides belägen i förhållande till övriga gravar då den låg ensam på en utskjutande mindre förhöjning cirka 35 meter väst om gravfältsimpedimentet (fig. 3a och 3b). Samtliga gravar utgjordes av typen stensättning, där A5 A7 kan benämnas högliknande med tydligt markerade profiler. Gravskicket varierade på gravfältet där andelen brandbegravningar utgjordes av fem stycken (A3, A4, A6, A7 och A14). Två stensättningar saknade indikationer på gravskick (A5 och A8) och resterande tio bedömdes vara skelettbegravningar (A1 A2, A9 A13, A15 A17). Brandgravar och tillhörande anläggningar Brandgravarna A3, A4, A6 och A7 kunde ses innan avtorvning som förhöjningar i terrängen medan A14 framkom efter schaktning. Samtliga brandgravars överbyggnader var påverkade, delvis förstörda, av de historiska aktiviteterna som skett på platsen (fig. 5). De östra delarna av A3 samt den nordvästra delen av A4 täcktes av lager som tolkas höra samman med hus 2. Kantkedjan till A4 var dessutom förstörd i denna del samt i den södra delen (fig. 6). Gravens förstörelse i söder antas kunna bero på anläggandet av en mindre väg som bör ha funnits mellan de två vägbankarna. Vägen har sannolikt även påverkat A14 då kantkedjan saknades i öst sydöst. De högliknande stensättningarna A6 och A7 var delvis förstörda på grund av den tidigare nämnda omdragningen av Frestavägen över impedimentet. Anläggning 6 har i princip halverats och norra delen av A7 har påverkats av sänkningen och släntningen. Stenpackningen i A7 saknas dessutom i södra kanten samt har blivit utdragen mot detta håll. Samtliga brandgravar innehöll brandlager och urna. I A3 och A7 var krukorna tämligen intakta medan de i de övriga gravarna var kraftigt fragmenterade. Grav A7 avvek från de övriga brandgravarna i och med att den tydligt visade att gravplats och bålplats sannolikt varit densamma. I botten på graven var moränen välbränd och flera nivåer med liggande brända stockar/plankor samt en stående stör/stolpe kunde iakttas. Man kan dock inte utesluta att dessa plankor är en del av ett föremål, då med tanke på att spikar/nitar satt fast i trät. Under stensättningen, omedelbart söder om och intill plankorna påträffades även en stor härdgrop (A41) som kan ha ingått i bålkonstruktionen (se Tankar kring resultatet). Fyndinnehållet i Förhistoriska boplatslämningar och gravfält samt historiska bebyggelselämningar vid Hagby 11

12 denna härdgrop (bl.a. spik, nitbricka, keramik samt brända ben) var likartad den i gravens brandlager. Skelettgravar och tillhörande anläggningar Endast två av de tio skelettgravarna (A1 och A2) kunde ses som förhöjningar i terrängen med enstaka uppstickande stenar före avtorvning. Gravarna A16 och A17 var väl dolda under en stor ansamling sten vilka bedömdes härröra dels från anläggandet av vägbank A27 och stenrad A28, dels från uppkastad odlingssten från den mot norr liggande åkermarken. Först efter att dessa stenar avlägsnats med maskin kunde gravarna identifieras. Efter rensning av anläggningarna kunde man redan initialt misstänka att det, i enstaka fall, rörde sig om skelettbegravningar eftersom A2 och A11 hade centralt placerade stenfria, avlånga ytor i packningen (fig. 7 och 8). Några av stenpackningarna var dessutom ovala vilket ytterligare indikerade möjliga skelettgravar. Under stenpackningarna till A1, A2, A11, A12, A13, A15, A16 och A17 fanns rektangulära nedgrävningar för kista/människa. Mörkfärgningar som antas vara spår efter kistor påträffades i A2 och A16. Vad som utgjort kistspikar påträffades i A1, A2, A11, A13 och A17. Anläggning A9 och A10 var storleksmässigt betydligt mindre än övriga gravar men tolkas ändå kunna utgöra gravanläggningar. Bedömningen bygger på anläggningarnas väl avgränsade, enskiktade stenpackningar, vilka överlagrade mindre nedgrävningar med plana bottnar. Den rumsliga relationen till skelettgravarna A1 och A11 spelade också en roll i bedömningen. Grav 10 innehöll dessutom flinta, vilket även påträffades i skelettgrav A11. Storleken på nedgrävningarna var cirka 0,8 1,2 meter och djupet mellan 0,3 och 0,4 meter. Nedgrävningarnas storlek talar för att det rör sig om barngravar. Bevaringsförhållandena för organiskt material har inte varit goda, i princip samtliga gravar saknade spår efter skelett. Ett undantag utgör den tandemalj från människa som påträffades i nedgrävningen till A2. Tre skelettgravar (A2, A16, A17) var belägna på uppbyggda terrasser (A23, A24, A25) där terrass A24 och A25 var av likartad karaktär. Dessa utgjordes till stora delar av jordfyllning och en stenrad nedanför gravarnas packningar i nordsluttning. Terrass A23 var dock betydligt större än de övriga, med en större volym jord och sten. Omedelbart norr om terrassen kunde berggrunden ses redan innan maskinavbaning och vid utgrävningen av terrassen visade det sig att den delvis vilade direkt på berget. Skelettnedgrävningen till A2 var gjord i terrassens fyllning. Samtliga terrassers riktning följde i stort skelettnedgrävningarnas nordöst sydvästlig riktning. Liksom enstaka brandgravar har även vissa skelettgravar påverkats/ förstörts av senare tiders aktiviteter. Som tidigare nämnts låg A16 och A17 under ett stort stenbröte vilket gjorde det svårt att finna de exakta gränserna för gravarna. Stenöverbyggnaden till A12 fanns endast bevarad omedelbart sydväst om kistnedgrävningens stenpackning. I övrigt var den helt försvunnen. Av överbyggnaden till A13 fanns i princip inget kvar. Endast ett fåtal stenar till packningen och kantkedjan kunde skönjas. Orsaken till att överbyggnaden saknades på A13 antas vara anläggandet 12 Norrortsleden RAÄ 71, RAÄ 409

13 av ässjan (A19) rakt ovanpå graven. Man har sannolikt använt sig av material från graven vid byggandet av ässjan. Gravar utan påvisbart gravskick Anläggning 5 kunde ses innan avtorvning som en högliknande stensättning med tydligt markerad profil. Vid framrensning fastslogs att stora delar av gravens norra halva var borta. Inga spår efter en brand- eller skelettbegravning kunde ses. Gravens storlek, uppbyggnad och karaktär var snarlik den intilliggande A6 vilken innehöll brandlager med urna. Den perifert liggande A8 innehöll inte heller några spår efter en individ. Stenpackningen i den nordöstra delen påverkades tyvärr vid schaktningstillfället. Att anläggningen tolkas vara en grav grundar sig på dess uppbyggnad med en tvåskiktad stenpackning, det visuella topografiska läget på ett utskjutande terrängparti samt att den innehöll en förhistorisk keramikskärva och en bit harts. I övrigt var denna åkerholme befriad från förhistoriska fynd. Man kan inte utesluta att dessa gravar innehållit begravningar, detta med hänsyn till att gravarna delvis var förstörda. Boplatslämningar Trettiosex stycken anläggningar påträffades på impedimentet vilka bedöms vara av förhistorisk boplatskaraktär. Anläggningstyperna utgjordes av nedgrävning (A63, A64), stenansamling (A68, A69, A71), sotfläck (A66), stolphål (A42 A50, A72, A73) och härd/härdgrop (A35 A37, A39, A40, A51 A62, A67, A70). Dessa var framför allt belägna söder om Frestavägen, på impedimentets sydvästra sida. Enstaka anläggningar fanns dock även norr om vägen. Inga strukturer i form av huskonstruktioner kunde urskiljas. Enstaka anläggningar överlagrades av andra anläggningar. Under grav A14 påträffades stolphål A72. Ett stolphål A42 och en härd A39 låg under stensyll A21. Härden A39 var dessutom avklippt av ett sentida kabelschakt. Vid borttagandet av det historiska lagret A32 påträffades härd A36. Denna härd lågprioriterades på grund av tidsbrist varför den endast rensades fram och dokumenterades i plan. Ett kulturpåverkat tunt lager kunde ses mellan vissa anläggningar (härdar) på den södra sidan av Frestavägen. Detta var sotflammigt och innehöll enstaka skärvsten. En mörkare kulturpåverkad fläck fanns även under grav A5 vilket indikerar att ett kulturlager troligen även funnits norr om Frestavägen. Antagandet styrks av att enstaka keramik, brända ben, bränd lera och lerklining påträffades på impedimentets norra del, dels i A1 och A11, men även på ytorna runt dessa. Skelettgraven A15 och stenansamling A71 innehöll också bränd lera/lerklining. Boplatslämningar hittades ända fram till den norra infarten till Hagby bytomt. För att inte behöva gräva bort denna mindre väg, som fortfarande var i bruk, träffades en överenskommelse om att schakta söder om vägen, utanför exploateringsytan. Meningen var att man utifrån den kända anläggningsbilden på båda sidor om vägen skulle få en god uppfattning om vad som fanns under densamma. Vägen var cirka 3 4 meter bred. Endast ett stolphål A43 påträffades i det södra schaktet. Detta gav bedömningen att anläggningsintensiteten avtog under vägen och att ingen avgörande Förhistoriska boplatslämningar och gravfält samt historiska bebyggelselämningar vid Hagby 13

14 information gick till spillo. Att utifrån observationerna i det mindre schaktet sydväst om Hagbys norra infart helt avskriva åkerytorna mot sydväst som antikvariskt ointressanta kan dock inte göras. Ytterligare kulturlager och/eller anläggningar kan kvarligga i åkermarken. Förhistoriska fynd Här nedan beskrivs de förhistoriska fyndens karaktär framför allt utifrån material. Valda föremålstyper beskrivs dock närmare under respektive föremålskategori (t.ex. Pärlor och Kammar). För en komplett lista av samtliga fynd hänvisas till bilagorna. Metaller Bronser/kopparlegering I brandgraven A4 hittades två fragment av bronspärlor (se Pärlor) samt ett beslag och en liten ring. Beslaget utgjordes av ett platt fragment med åtta genombrutna hål på rad i delens överkant. Detta var ca 2,1 2,2 0,2 centimeter stort. På fragmentets nedre del var blecket uppböjt och format som en ögla (fig. 4). Den lilla ringen var 1,2 1,3 0,3 centimeter stor och har inte fungerat som fingerring. Brandgraven A6 innehöll bland annat flera kamfragment med nitar av brons och en remdelare av brons. Remdelaren bestod av ett bronsbleck som vikts dubbelt kring en bronsring med ihoptvinnade ändar. Bronsblecket hade två nitar som hållit fast remmen. Även en kupolformad skålla med dekorerat flätmönster på ovansidan påträffades i samma grav. Man kan jämföra med en grav nära Alby på Öland som innehöll en remdelare och skållor av brons. Dessa daterades till perioden sen vikingatid tidig medeltid (Königsson & Rasch 1996: , ). En kulformad vikt påträffades i A6 (se Vikter). Denna hade ett ytterhölje av kopparlegering och en kärna av järn. Järn Järnföremålen har delats in i olika kategorier: amuletter, beslag, bleck, brodd, kniv, krampa, nitar och nitbrickor, nål, oidentifierade järnfragment, ring, spikar, tenar och vikter. En eldstålsformad amulett hittades strax utanför/söder om A5 och en miniatyrlie påträffades ytligt i fyllningen av samma grav. En torshammarring hittades i gravurnan till A3. Broddar förekom i brandgravarna A4 och A7 (fig. 4). Brodden i A4 utgjordes av en skobrodd och i A7 fanns en hästbrodd. I skelettgrav A16 påträffades fragment av en kniv och delar av en nål, i vad som tolkats vara kistan. Sannolikt har kniven ingått i de personliga tillhörigheterna på samma sätt som nålen kan ha ingått i dräkten. Ett stort antal nitar och rombiska nitbrickor påträffades i brandgravarna A3, A6, A7. En nitbricka hittades även i härdgropen A41 som tolkas ha samband med A7 (se Tankar kring resultatet). Ett stort antal spikar påträffades i flera anläggningar. Spikarna från skelettgravarna A1, A2, A11, A17 tolkas härröra från kistor. I botten på nedgrävningens östra ände av A11 fanns dessutom fem spikar inom en yta på 0,25 0,25 meter. Dessa kan utgöra spåren efter ett mindre skrin. Inom begränsningen av skrinet påträffades, på samma nivå, ett mindre flintavslag. 14 Norrortsleden RAÄ 71, RAÄ 409

15 Ett antal spikar påträffades även inslagna i flera förkolnade trästycken från brandlagrets botten i A7. Detta kan vara rester efter en bålkonstruktion. I brandlagret i A6 påträffades ett polyedriskt viktlod av järn (se Vikter). Övriga metaller Ytligt i A6 påträffades ett remändesbeslag av modernt snitt. Det har inte gått att fastställa metallen. I brandlagret i samma grav påträffades även en liten smälta av mjuk metall. Det kan röra sig om bly. Bränd lera och keramik Bränd lera hittades framför allt på den norra delen av impedimentet, omkring och i A1 och A11 men även i öster vid A71. Förhistorisk keramik påträffades i gravarna A1 A4, A6 A8, A13 och A14 men även i andra anläggningar såsom gravterrassen A23, härdarna A35, A40, A41, A57 och A70. Även stolphålen A48 och A50 innehöll keramik. Övriga förhistoriska skärvor påträffades i kulturlagerrester, dels under A5 men även på exploateringsområdets södra yta. Keramiken var kraftigt fragmenterad varför någon närmare datering av dessa inte var möjlig. Samtliga brandgravar innehöll gravurnor. Tyvärr var de flesta så fragmenterade att storlek inte gick att fastställa. Krukorna i A3 och A7 var dock så pass bra bevarade att detta kunde bestämmas. Krukan i A7 var av anmärkningsvärt tunt och fint gods, där dess tjocklek endast var 0,6 centimeter (som tjockast). Krukans höjd var cirka 0,15 meter med svagt utsvängd profil (fig. 9). Mynningsdiametern var cirka 0,12 0,15 meter. Vid utgrävningen av innehållet hittades en mynningsskärva i krukans absoluta botten, under sot och ben. Detta medgav tolkningen att krukan gått sönder innan den fylldes med de brända resterna. Godset i den mer eller mindre intakta urnan i A3 var av mer ordinär karaktär, således grövre, cirka 1,2 1,4 centimeter tjock. I övrigt var urnan 0,12 meter hög och med en mynningsdiameter på 0,18 meter. Urnan hade en locksten och innehöll, förutom brända ben, ett frö (oidentifierat) samt tidigare nämnda torshammarring (fig. 10). Bergart Två flintavslag har påträffats på ytan där båda har bedömts komma från skelettgravarna A10 och A11. Flinta i A11 har, som tidigare beskrivits, tolkats ligga i ett skrin. Båda avslagen utgörs av sydvästskandinavisk flinta. En eldslagningsflinta hittades i brandlagret till A14. I övrigt påträffades en löpare i stolphål A44 och en knacksten i A23. Harts Endast en hartsbit påträffades på undersökningsytan. Denna låg i fyllningen till grav A8. Något spår efter avtryck från näverdosa eller dylikt kunde inte iakttas. Organiskt material Ett oidentifierat förkolnat frö påträffades inuti gravurnan i A3. Körsbärskärnor fanns i brandlagret till A7. I botten på A5 påträffades, vad som tolkats efter konservering vara, rester efter en/flera läderremmar. Förhistoriska boplatslämningar och gravfält samt historiska bebyggelselämningar vid Hagby 15

16 Amuletter En miniatyrlie/skära (4,3 1,2 0,3 cm stor) påträffades ytligt i fyllningen till A5 och en eldstålformad amulett (4,2 1,2 0,4 cm stor) hittades söder om A5. Dessa bedöms kunna vara deponerade i rituellt syfte, antingen i samband med begravningarna på ättebacken eller vid ett senare tillfälle (fig. 4). Det finns paralleller med den eldstålformade amulettringen och miniatyrlien från andra gravfält i länet. Liknande har till exempel påträffats i fyllningarna till vikingatida gravar i Barkarby (Bratt 2005:27, 31). Amulettringen i A3 låg ytligt i en gravurna och kan närmast beskrivas som en torshammarring även om hänge saknades. Ringen var torderad och hade en öppning med böjda ändar för att kunna haka i varandra vid förslutning (fig. 4). Ringens storlek var 11 9,9 0,4 centimeter stor. Den vanligaste placeringen av torshammarringar är just i gravurnor (Bratt 2005:27, Ström i manus). Möjligen kan knackstenen i A23 ses som samma fenomen som offer/deponering av amuletter. Exempel på deponerade/offrade knackstenar finns till exempel i Barkarby (Bratt del :52 53, del :6 7). Pärlor Denna fyndkategori påträffades endast i två kontexter, dels i form av en ögonpärla från A71 och dels av 100 pärlfragment från brandlagret i A4. Dessa fragment härrör uppskattningsvis från ett 70-tal separata pärlor. Pärlorna var främst tillverkade av glas, men brons, bergskristall och karneol förekom likaså (fig. 11). Pärlfragmentet av brons utgjordes av lindad bronstråd och vad det gäller glaspärlornas typer så förekom ögonpärlor, melonpärlor, segmenterade, tunnformiga, en bikonisk, ringformade, sfäriska, kvadratiska och cylindriska pärlor. De av bergskristall utgjordes av sfäriska, tunnformade och facetterade pärlor. Karneolpärlorna var rektangulära facettpärlor men även kortare facettpärlor förekom, en sfärisk och en rund platt pärla (diskusformad) fanns likaså. Kammar Kamfragment påträffades i A6 och A14. Dessa var enstaka och kraftigt fragmenterade vilket försvårade en typindelning och datering. Fragmenten i A14 hade dekor av prickar med cirklar runt dessa och tvära parallella linjer (fig. 12). Utifrån stödskenans tvärsnitt och dekor bedöms denna kam vara en B-kam med dominans under 900-tal (Andersson 1997:25 29). Spelpjäs I brandgraven A14 hittades en liten rundpolerad sten i brandlagret, vilken avvek från övriga stenar i graven och ytan runtomkring. Denna var 1,6 1,6 1,4 centimeter stor och bedöms kunna vara en spelpjäs (fig. 13). Liknande små runda stenar i gravar har dock i vissa fall tolkats kunna vara amuletter (Johansson-Lundh & Rasch 1991:290, 302). Vikter I brandgraven A6 påträffades ett kulformat viktlod, 1,3 2,1 1,5 centimeter stort, med en cirkel med punsade prickar på båda polerna (grupp 16 Norrortsleden RAÄ 71, RAÄ 409

17 A), och ett polyedriskt viktlod, centimeter stort (grupp B) (fig. 4) (Kyhlberg 1980: ). Analyser Osteologisk analys Inom RAÄ 71 hittades cirka 6,69 kilogram ben (bilaga 4 och 5). Majoriteten av dessa fanns i gravkontexter (ca 6,66 kg) men enstaka ben påträffades även i kulturlager, dels på den norra sidan om Frestavägen och dels på den södra sidan. Totalt sju gravar innehöll ben (A1, A2, A3, A4, A6, A7, A14), där A1 och A2 har bedömts vara skelettbegravningar och övriga gravar bedömts vara brandbegravningar. De brända benen i A1 tolkas härröra från ett förstört kulturlager medan de obrända fragmenten i A2 påträffades i kistfärgningen och är tandfragment från människa. Övriga benfragment efter människa utgjordes av brända ben och hittades i A3, A4, A6, A7 och A14. Den osteologiska analysen visar att anläggningarna med rester efter människa endast innehåller en individ per grav. Individen i A2 har bedömts vara cirka åtta år medan individerna i A3, A6 och A7 tillhör den yngsta gruppen adultus (18 44 år). En ung vuxen individ var gravlagd i A14. Denne bedöms ha varit cirka 21 år. Grav A4 innehöll en individ mellan 35 och 64 år gammal (maturus). Av dessa har endast två individer könsbestämts utifrån osteologiska preferenser. Individen i A4 har bedömts vara en kvinna, även om osäkerhet råder och individen i A6 har bedömts vara en man. Sjukliga förändringar fanns på benen i A3 och A6, där individen i A3 hade spår efter förslitning på kotpelaren och individen i A6 hade utväxter på halskotan och nackbenet samt ett hålrum i tandbenet. Detta hålrum bedöms vara tecken på att individen haft en varhärd. Olika djurarter kunde identifieras i gravarna. Häst fanns i A3, A4 och A7, där benen från A4 visade spår av styckning (fig. 14). Hund påträffades i A4, A6, A7 och A14. Endast i en grav (A14) fanns katt. Får/get fanns i A7 medan nöt påträffades i A6 och A7. Tamsvin fanns i A4 och A7. I gravarna A6 och A14 fanns ben från hönsfågel, där fragmenten i A14 bland annat utgjordes av sporrar alltså från en tupp. Makrofossilanalys Från RAÄ 71 skickades 17 stycken jordprover för analys och utav dessa befanns tre sakna makrofossil, sånär som på uppenbart recent material (A1, A6, A10). I sex av proverna kunde säd identifieras men tyvärr var de alldeles för fragmenterade för att kunna artbestämmas. Dessa fördelades på fem gravar (A4, A7, A11, A14, A17) och en härd (A37). Antalet fragment var alldeles för få per grav (två som mest) för att kunna diskuteras i termerna av rit eller offerhandling. Förekomsten av dessa korn i anläggningarna kan vara orsakat av medvetna depositioner men även vara utslag av tillfälligheter. I övrigt påträffades fossil som ger en liten fingervisning om vegetationen i närområdet. Bland annat identifierades enfrön och barrfragment, käringtand, viol och linmåra. Linmåran indikerar att man kan ha odlat lin i närheten eftersom måran förekommer som ogräs i just linåkrar. För en mer detaljerad beskrivning av makrofossilen hänvisas till bilaga 6. Förhistoriska boplatslämningar och gravfält samt historiska bebyggelselämningar vid Hagby 17

18 Vedartsanalys Ett antal (25 st.) kol- och träprover analyserades för bestämmande av vedart. Dessa var fördelade på 21 stycken gravar (A1, A2, A3, A6, A7, A16), tre härdar (A35, A37, A53) och ett spisfundament (A20). Några av proverna var tagna från kistspikar i A1 och A2 samt från en spik från brandlagret i A6. Träslaget från samtliga kistspikar visar att det rör sig om lövträd. Dessa har i flera fall kunnat bestämmas till ek. Man kan därför på goda grunder anta att kistorna varit tillverkade av ek. Sex kolprover är plockade från olika plankor/stockar i botten av grav A7. Dessa trästycken har tolkats kunna ingå i en bålplats men även möjligen kunna utgöra ett föremål eftersom vissa stycken haft järnspikar/nitar indrivna i sig. Samtliga av dessa kolprover visar att enbart ek använts. För en mer detaljerad beskrivning av träslagen i gravar och andra anläggningar hänvisas till bilaga C-analys Totalt nio prover från RAÄ 71 skickades för 14 C-analys (fig. 15). Proverna togs från tre härdar (A35, A37, A55), ett spisfundament (A20) samt fem gravar (A1, A3, A6, A7, A16). Härden A37 fick den äldsta dateringen och var det enda prov som daterades till yngre bronsålder ( BC). Härdens placering på ytan utgjorde ett klassiskt läge i en skreva intill berg i dagen. Analysen gjordes på en ekkvist med en lägre egenålder än 10 år. Kolproverna från härdarna A35 och A53 utgjordes av gran respektive ek och fick i nämnd ordning dateringarna AD och AD, alltså romersk järnålder vendeltid. Provet från fyllningen till spisfundamentet A20 i hus 3 fick en i sammanhanget oväntad datering. Trots att husgrunden är av historiskt ursprung blev dateringen BC, alltså förromersk järnålder. Provet utgjordes av al och tolkas ha sitt ursprung i ytan omkring hus 3. Provets ålder kan sannolikt förklaras med att man fått med sig omkringliggande kulturpåverkad jord när man byggt fundamentet. Den äldsta 14 C-daterade graven är A7, vilket också utgör den sydligaste och högst belägna stensättningen, med en datering till AD (vendeltid vikingatid). Provet var av ek och kom från träkonstruktionen i botten av graven. Även gravarna A3 och A6 fick dateringar till vikingatid. Proverna utgjordes av ek och björk och togs i de båda brandlagren. I nämnd ordning blev dateringarna AD samt AD. Något yngre dateringar fick gravarna A1 och A16 där tall och lövträd i nämnd ordning analyserades. Provet från A1 togs i fyllningen till den undre stenpackningen och provet i A16 togs från överbyggnadens/stenpackningens fyllning. Resultatet blev AD och AD. Samtliga redovisade dateringar är kalibrerade och med 2 sigma. Fosfatanalys Initialt antogs att en stenansamling strax norr/nordväst om spisröse A18 och syll A22 (hus 1) kunde utgöra en grav. Då inga fynd eller annan 18 Norrortsleden RAÄ 71, RAÄ 409

19 kulturell påverkan kunde iakttas gjordes bedömningen att en fosfatanalys krävdes för att klargöra om det var en skelettgrav. Proverna togs med cirka 0,2 meters mellanrum i botten av en längsgående profilbänk. Referensprover togs även utanför båda sidorna av profilbänken under stenansamlingen. Inga anmärkningsvärt förhöjda värden (dock enstaka högre värden) med tydliga koncentrationer kunde ses varför anläggningen avskrevs. Värdena låg mellan 29 och 126 fosfatgrader. Dateringar Med hjälp av 14 C-analyser, daterbara fynd och karaktären på olika lämningar, till exempel gravtyp/gravskick har flera olika nyttjandefaser blivit möjliga att urskilja inom undersökningsytan. Samtliga redovisade 14 C- dateringar avser kalibrerade värden. Härdgropen A37 låg i en skreva intill berghällen och 14 C-daterades till yngsta bronsålder ( BC). Något yngre datering gav dock 14 C-analysen från kolet i spisfundament A20 ( BC). Detta provsvar kan dock inte representera anläggningens brukningstid då fundamentet tillhörde en historisk byggnad (hus 3) och låg i hörnet av denna. Man får snarare se inslaget av förromersk järnålder som att aktiviteter skett i närområdet under denna tid. Detta kan styrkas av att kulturpåverkad jord och enstaka härdar och stolphål finns på samma yta. Även härdarna A53 och A35 fick äldre järnåldersdateringar. I nämnd ordning var 14 C-resultaten: BC och BC. Inga fynd kan säkert placeras till dessa ovan nämnda tidsperioder. Både brandgravar och skelettgravar finns representerade på ytan, alla med gravöverbyggnader av allmän vikingatida karaktär. Generellt brukar man mena att brandgravskicket är något äldre, vilket också styrks av provsvaren från brandgravarna A3, A6 och A7. Den äldsta dateringen fick A7 ( AD) vilket utifrån ett korologiskt perspektiv är bra. Graven är nämligen den högst belägna på ytan. Därefter kommer A3 med en datering till AD, tätt följt av A6 med dateringen AD. Skelettgravarna A1 och A16 fick 14 C-dateringarna AD samt AD. Hur förhåller sig då de daterbara fynden till det ovan beskrivna? Samtliga skelettgravar saknade daterbara fynd varför vi måste förlita oss på kolproverna. I brandgravarna är dock fyndmaterialet bättre vad gäller möjligheterna till datering. I A4 hittades ett stort antal pärlor av framför allt glas, men även av karneol, bergskristall och brons (fig. 11). Många av dessa kan generellt dateras till vikingatid, till exempel melonpärlor och segmenterade pärlor. Några av dem går att mer exakt placera i tid vilket snävar in dateringen av pärlorna då samtliga hittades i en och samma grav (undantaget ögonpärlan i A71). Ögonpärlor hittades i brandlagret vilka kan dateras till andra halvan av 900-tal. Enligt Callmer ska denna typ dateras till cirka e.kr. (Callmer 1977:77, 85). Detta överensstämmer med 14 C-dateringarna av de intilliggande gravarna A3 och A6. Antalet pärlor av karneol bedöms vara tämligen rikligt i A4 och de typer som går att urskilja är rektangulära facettslipade pärlor, en tablettformad samt korta facettslipade och sfäriska pärlor. Karneolpärlor förekommer Förhistoriska boplatslämningar och gravfält samt historiska bebyggelselämningar vid Hagby 19

20 knappt före 885 och Callmer menar att en riklig förekomst av karneolpärlor innebär en datering till tidigt 1000-tal (Callmer 1977:91). Mängden karneolpärlor tillsammans med ögonpärlornas kronologi ger således att A4 ligger väl i fas med/strax före övergången till bruket att jordas obränd. Som redan nämnts påträffades även en svart (mörklila) ögonpärla i kanten av A71. Denna typ har samma datering som övriga ögonpärlor i A4, alltså cirka e.kr. Ett kulformat viktlod med en cirkel med punsade prickar på båda polerna påträffades i brandgrav A6. Likaså fanns ett polyedriskt viktlod i samma grav med samma datering. Dessa kan dateras till vikingatid (Kyhlberg 1980:220ff). I det historiska lagret A32 hittades en bultlåsnyckel. Denna typ av nycklar har påträffats i både vikingatida och medeltida sammanhang, till exempel i Birkas gravar men även i Lunds boplats-/stadslager. De brukar dateras till tal (Cinthio 1998: ). A32 innehöll dock fynd av mer recent karaktär varför bedömningen görs att nyckeln hamnat i lagret vid ett senare tillfälle. Endast två gravar innehöll kamfragment (A6 och A14) och utifrån att de sannolikt tillhör typ B kan de grovt placeras i 900-tal. Tankar kring resultatet På ytan har tre byggnader påträffats som med hjälp av BII:4-keramik och andra fynd daterats till tal. Den nordligaste byggnaden (hus 1) bestod av en syllrest och ett välbevarat spisfundament med rester efter en central tegelhäll. Huset har troligen varit en bostad snarare än en verkstadsbyggnad. Hus 2 bedömdes, utifrån sotsvarta lager i anslutning till en ässja, den rika fyndmängden av slagg och skållor samt andra fynd till exempel hammare, vara en smedja. En meter söder om ässjan fanns grop A33 vilken tolkades vara spår av stubbstädet. När städet avlägsnats har gropen återfyllts med omkringliggande lager. Stockholms läns museum bedömer att en väg lett mellan de två vägbankarna A26 och A27. Vägen har då lett förbi smedjan. Hus 3 utgjordes endast av en stensyllsrest samt ett spisfundament. Ålder och funktion är svår att bedöma. Lämningarna av boplatskaraktär påträffades på den södra sidan av Frestavägen. Enstaka härdar och stolphål fanns även norr om Frestavägen. Kulturlagerrester kunde ses som gråa, delvis sotiga fläckar på den södra delen. En kulturlagerfläck under A5 tillsammans med fynd av till exempel bränd lera i A71 och skelettgravarna A1 och A11 indikerade att boplatsaktiviteter även skett på den norra delen av impedimentet. Kulturlagret/-lagren var av begränsad karaktär och bedöms ha förstörts av att impedimentet fungerat som begravningsplats och att man, under historisk tid, nyttjat ytan till bland annat smedjan. Undersökningen påvisade att de historiska aktiviteterna kraftigt påverkat gravarna och förstört de eventuella underliggande äldre boplatsaktiviteterna. Det gick inte att finna några hus- eller andra byggnadsstrukturer utifrån den rumsliga spridningen av anläggningarna. Detta kan delvis förklaras med att ytan endast nyttjats extensivt under lång tid, vilket 14 C-dateringarnas vida tidsspann indikerar. 20 Norrortsleden RAÄ 71, RAÄ 409