1856. Original-A l'11andliiigar. \:l'is 7 & 8. K. F. THEDENIBS..Jllll Allg.

Transkript

1 NYA CTGIFNK \:l'is 7 & 8. K. F. THEDENIBS..Jllll Allg INNEHALL: ORIG.-AFB.: ANDERSSON: Schachls förändrade lligl om förloppet vid befruktningen hos växter. NYMAN: Redogörelse för Irmisrhs Anteckningar om Drosera intcrmrilta ocli rolundifnlia. - L«STADIUS: Species, subspecies, varielates et forma?, nec non prnles hvbridte. in Lapponia huc usque obscrvata?, generis Betuls. LFTT -OFYER9.: Kongl. Vclenskaps-Akaoemiens Handlingar för år Öfversigt ar K. Vet. Akad. Förhandlingar, 12:te ärg. WIKSTRÖM: Årsberättelse om botaniska arbeten och upptäckter för är 48SO. D:o för är 1881,.NYI ÄNDER: Herbarium Lichcnum Parisicnsium, Fasc. 5. SKAND. FLOKAKS INOVITIER: Sphagnum laxifolium. Iladula aquilegia. STRÖDDA UNDF.RR.: En röd Neckros. Dödsfall. Skandinaviska Naturforkarnes sjunde Möte. Förklaring öfver pl. 2, 8. Antalet af odlade Palmer. Europeisk Sockerodling.; kv Original-A l'11andliiigar. 1. nm flirtoppet af befruktningen hos filadiolus tegetntn, af tttr Selinwli» i Kerlin, meddelad! af X..1. liiili'n»iiu. Med en jilamli. Dä man erinrar sig, med hvilken ihärdighet Schacht ända in i den seduasle tiden kiimpal för den af Schleidtn uppställda isran angående befruktningens ursprungliga grundorsak i pollenrörels s )ets, en lära soni länge och med mänga motbevis blifvit bestridd af Amici. II. v. Mohl, llofmeislcr m. fl., lorde del intressera att liisa folj.inde uppsals, hvari Schacht alldeles fränträder sin förra mening ofli ansluter sig till sina fordtia inotständares. Delsamma liar ock skett med Deecke, som sa nyligen påstod sig ha satt den Scltieidenska tlieonen utom allt tvifvel genom undersökningar, anställda pä arter af Pedicularis; oeh slutligen skall ock Schleiden sjelf numera hafva förklarat sig benägen alt hylla dessa fisigter sä alt vältphysiologerna ändtcligen lyckas hafva blifvit öfverens vid förklaringen af den första, vigtigasle och hemlighelsfullasle akten af viixtlifvets verksamhet. Det inskränkta utrymmet nekar oss nöjet af all meddela uppsatsen annat än i utdrag och att af de upplysande figurerna lemna meia du de allra viktigaste.

2 r>8»ästundan, all kunna berikliga en stor villfarelse, livari jng länge, ehuru <j ulan orsak, sviifvat, föranleder mig nu lill del meddelandet, all växtgroddens första cell icke uppstår, susom jag hittills trott, uti po/lenslangcn. utan att denna sednare pä ett högst egendomligt sätt föranleder bildningen af denna första cell af en i embryosäcken ridan före befruktningen närvarande membranlös kornig massa- Denna upptäckt liar jag lyckats göra pä den på Madeira så ailmanna Gladioltis segetum-, och jag liar slog för steg kunnat följa förloppet härvid, som är följande: Kort före blommans öppnande finner inan i fruktämnet den omvända (analrnpa) fröluioppen (fröämnet), försedd med en embrynsäck, som uppstått i krmppkiirnans spels och resorber.it dennas väfuad öfver sig, så alt den ligger alldeles fri under den inre fröhinnan (dg. 1)- Vid emhryosäckens undre ända ligg" vid denna tid 2 sällan 3 celler, försedda med ell kornigt innehall samt en cellkärna, och hvilkas Basis omärkligt lörlängcs (rådformigl. Vid den motsatta (mioropytas-) ändan ser man nu ock en anhopning af ell kornigt ämne, som ser ul som 2 celler men ulan tillräckligt skarpa 'konturer; prepareras denna spets fri, s;i visa- sig två kilformiga, smj kroppar, som med sina öfre delar skjuta fram öfver embryosiickens membran (Gg. 2). Dessa delar af ifrågavarande kroppar äro skarpt begränsade och visa en längds trimning, medan den ncdra ändan beslår af den ofvnnnämnda korniga massan. Dessa smäkroppar, hvilkas öfre del är sammansatt af en mängd fina, Vioo millim. länga trådar och färgas gul af jod, och hvars granulösa bos ibland vid län tryckning går sönder, ibland fullständigt kan skiljas från spclsen äro livad Amici, v. Moht, llofmeister och Itadlkofer kalla groddblåsor, men hvilka jag icke vid befruktningens tid kunnat finna försedde med någon fast cellmembran eller cellkärna. Den obefruktade embryosäcken innehåller icke vidare några celler; men dess saft är fylld af ell finkornigt ämne, och ibland förekomma fria cellkärnor. Vid denna tid utbildar sig det Ireflikiga märket, och förer man nu pollenkornen derpå, så häftas de snart vid märkets långa bår, som äro fyllda af en ljusbrytande

3 vätska; redan på tredje dagen (efter att liafva tillryggalagt genom stiftets ledande väfnad en väg af millim ) finner man pollenslangarne hafva inlrädt i fi tiluäuuiel, och pä fjerde dagen (lig. 3) ser man i mynningen af livarje fröknopp en eller flera pollenslangar. Nu liafva dessa kommit i innerlig beröring med de ur embryo säckens spels uppskjutande kropparne, och om de ock ibland kunna skilj.is frun hvarandra, ii ro de dock i de flesta fall sinsemellan hopväxta, och ej sällan kan man med pollenslangarne lösrycka ur embryo säcken de vid dem hängande småkroppai ne, livarvid den vid deras undre del varande korniga prolnplasma-massa gäi förlorad (fig. 4). Pollenslangens spels är vid denna tid fyll I med ett finkornigt innehåll, som af jod färgas gult; större kom och oljedroppar märkas der oek; dess membran är fin och öfveralll sluten. Det första leeknet pä fröknoppens befruktning leninar den fasta membran, som omkläder groddkropparnes plasma-massa. Pollenslangeu är nu vanligen mer eller mindre uppsvälld och starkare förljockad. likasom dess korniga innehall försvunnet. Groddki opparue kunna nu icke ulan att sönderslitas skiljas irån densamma, ty de sammanhänga pä det allra innerligas le; groddkroppen erhäller först under denna förening och vid p* llenslangens uppsvallning sin membran samt sednnre i det inre af plasma-massan en cellkärna. Helt beslämdl liafva de ofvannämnde (rädarne, hvilka redan (öre befruktningen bilda groddkropparnes spetsar, härvid en väsentlig betydelse; ty de saknas aldrig och åstadkomma ögonskenligen pollenslangens direkta beröring och innerliga sammanhang med groddkropparne. Pä hvad sätt pollenslangens innehall öfvergär i groddkropparnes plasma-missa kan jag icke angifva. Någon rörelse hos trädarne har jag aldrig sett; och dock måste dessa, i fall öfverhufvud hos Phanerogamer s. k. spermatozocr skola finnas, vara dermed analoga; ty i pollenslangen förekomma de, åtminstone hos Gl.idiolus Segetum, alldeles icke vid befruklningstiden. Underligt vore det visserligen, alt dessa trådar skulle förekomma i or ga ner, som beslämdl äro honorganer, i groddkropparne sjelfva. Befruktningen genom pollenslangen kan icke väl förklaras genom enkel 99

4 100 diflusioii, såsom Mohl, llofmeister och Radlkoftr sökt göra, emedan en diffusion förutsätter en membran hos grodd kropparne; och mig har det icke deremol Jyckals att med säkerhet finna öppningar i pollenslangen, ehuru aniedningnr derldl förekomma. Den unga membran, som uppslår kring groddkroppen, omfaltar densamma fullständigt såsom det synes, ehuru olika l.itl i båda andarue (Gg. 5). Vanligen befruktas bada groddkropparne af en pollenslang, vid hvilken de vid utpreparering hänga såsom kiigelformiga smu säckar; de kunna deilore, allt elter preparatets läge under mikroskopet, synas som hade de uppstått i sjelfva pollenslangen. Nägongang förgrenar sig pollenslangen i knoppmynningen, i hvilket fall det ser ut som läge der 4 befruktade små groddkroppar. Slraxt härefter synes i undre delen af protoplasmamassan en cellkärna ((ig. 5, 6) och dcrpä biblar sig öfver densamma en skiljevägg; nu är groddens forsla cell färdig, medan spetsen (a?) ännu kinge qvarstar i beröring med pnllenslangens spets. Småningom bhlva dess tiadar otydligare, och slutligen ser man i stället för dem blott en glänsande, fonnlos, stundom gulaktigt färgad massa, som onigifver spetsen af embryosacken, likasom den derpå hvilande pnllenslangens ända. Nu skiljas dessa delar lätt från hvarandra; och fastan vanligen, såsom förut nämndes, båda groddknnpparne befruktas, tillväxer dock egentligen blott den ena af dem, Imlken ock slutligen blir alldeles oigenkinnelig. Sedan nu groddens första cell uppstått, delas densamma ännu en gång i vågrät riglning och troligen försiggår denna delning ännu en gäng jemle det, all den undre cellen får en lodiäl skiljrv.igg (hg. 7). Medan fröknopparne betydligt tilhäxa, fortbildas embryo ganska långsamt (fig. 8). En i början genom fri cellbildning från embryosiickens periphen uppkommen fiöhvila, hvars celler innehålla en klar salt, omgifver densamma. Mogna frön har jag ej ännu haft tillfälle undersöka.» Sedan författaren anslälll jemlörelso med förr gjorda undersökningar på Pedicularis, Lathraja, Euphiasia, Canna, Viscum o s. v., fortsätter han:

5 «01»Med erkännandet af mina villfarelser, öfver livilka jag i dubbelt hänseende måste fröjda mig.... förfalla naturligtvis äfven mina förra äsigler öfver phanerogamernas befruktning, ehuru de facla, b varpå de grundade sig, blifva beståndande, så vida de hänföras till de undersökningar, der embryosäck och pollenslang frilades..'... Och dermed bjuder jag inine motståndare i denna sak gerna och Öppet handen till försoning, i det att jag återtager allt, bvad jag förr sagt mot deras undersökningar, men förväntar alt de rättmätigt skola erkänna mina allvarliga bemödanden i denna fråga.» Fig. 1. Längdsnidt genom en fröknopp, tre dagar efter befruktningen: ch chalaza, ra raphe, se sacculus embryonalis, tp lubus pollinis, te integumenlum externum, u integumenlum internum, ne nucleus, i 2 celler i nedra delen af embryosäcken. (Vid de andra figurerna tillkomma: x öfre delen af groddkroppen och dess trådar. y undre delen af dess protoplasma-massa.) Fig. 2. Embryosäcken af en fröknopp kort före blomningen. Fig 5. Två pollenslangar på tredje dagen. Fig. 4. Preparaler på 4:de dagen. Fig. 5. Pollenslangar med de vid dem fasthängande groddkropparne. Fig. 6, 7, 8. Något sednaie tillstånd jemte bildning af den blifvande grodden. 3. Anteckningar om ttrorera intermedia och rotundifolia, af Tli. Irmisili, meddelade af V. F. 1. Genom undersökning af lefvande exemplar har Förf. funnit det dessa växters blomställning är terminal och ej såsom han förut förmodat axillär ehuru stundom från det öfversta (och äfven del näst-öfversla) bladets veck, under den förslå blomslängeln, uppkommer en liten bladrosett, som strax åter «lutar med en hlomslängel, vid hvars bas ett nytt bladskott uppkommer. Dessa växter perennera alltså, om de skjutit en blomstängel, normalt genom del eller de öfversta bladveckens knoppar, och /I endast de ännu icke blombärande perennera»«nom cniji.,

6 «02 topp-knopp. Ofta finner nian förra arets blomstänglar förtoikade p8 ärels blommande exemplar, sä att del är nästan obegripligt Innu man kunnat anse dessa växter för 1 eller 2-ariga. Dcssuiom Bro fröplantorna af Drosera inlennc lia i början af Juli ännu sä små och späda, all di- omöjligen kunna komma tdl blomning under första året. Hos nämnde fröplantor fann Förf. bjerlbladen små, osk.flade ocli lunglika, del forsla strax derpä följande bl a de) ->ynlcs niistan handhkl klufvet, och rolen var mycket fin; den ersattes troligen snart af bi-rötter, hvdka ensamma återstå hos äldre exemplar. Vidaie anmärker Författaren (Bolanisi he Zeilung, 1856, >2 42): Om hösten utgöras de perenner.ande skotten af många oeji läll sittande blul; ofvan dessa utbildas nasla var fullkomligare blad, alldeles som förh illandct är med 1'inguieul.i. De blad, ftvilka om hösten omsluta knoppen, tyckas tj na till skydd oi-h såsom nä rings-magasi ner, For öfrigt äro de unga bladen icke inrullade, hvilket redan Doll anm.nkt. Något ofvan bladbasen sitter ett slag-, snärp (ligula), bildadl if small-lnnetllliko, hinnukliga bir (cilier); bos D. intermedn Rro dessa hår ställd i i en enda tvär rad, men hos D. rolundifoli i oftare i flera dylika öfver hvarandra. De motsvara kanske de borst, hvdka hos Aldrovanda u^plriidl pä bladskaftet Pä Droscra-arlernas blad finnes här och der, men isynnerhet och tydligast i kanten, hka egendomligt bildade fler-celliga körtel-bår, som de bos Aldrov da af Colm iakttagna och besknfna. Hos P.irna-sia paluslris finnas i kanten al bladskaftets något vidgade bas några fä och snart torkande bär, hvdka dock knappast kunna jemfoias med Drosera-arternas snärp. De synas för öfiigl redan bos fröplantan, hvais bjcrthlad äro tydligt skaftade och ovala, och hvars fina rot snart dör och ersattes af bi-röller frän axeln ofvan hjertbladen. Hos Drosera rotnndifoha är bladskaftet pä båda sidor nägol bullrigt, och pä den öfre tätt besatt med länga och fina här. Hos D. intermedia är detsamma under, undantagandes den nägot kulhiga bast n, platt, till och med något konkavt, men ofvanpä starkt kullrigt och ulan några hår (utom snärpel). Blonislängeln ur än enkel, än grenig;

7 i03 men att såsom varieteler upplaga dessa olikheter kan ej billigas, emedan samma exemplar, som del ena aret liar enkel blomstiingel, det andra aret lätt kan fii densamma greniif. Fröeos olikheter, hvilka lins de siirskilda arterna äro ganska stora, böra dereniot ej förbises vid dessa växters beskrifning. 8. Species, subspecies, varietates et fnrmee, nec nan jtroles hi/britla;, in liappnnia hucusque observata-, generis Betutaes nuclore I/, I.. am-simiio. Curo lah. Jl & III. Seclio prima: Betula alba sensu Linneatio,»species creala.» Charavter essentialis: Amentis tnasculis elongatis, nutantibus; ala semine maturo lutiure; truncus senior arborescens; folia apice prominulo. Betula alba Lin. Fl. L. et Sv.; Wahlenberg Fl. L. et Sv. exil å inlermediu, utpole proles bybrida inter B- albam el nanam media. H<ec forma est species natuialis, nec ereata ab initio. Sub specie creata ponunlur varielates, sensu Linneano, sen subspecies recenliorum, naturales quidem. sed non ab inilio ereaeffi, niutalionibiis loci, elimalis,»tatis &c. obnoxiae. 1. Betula alba Kocb Synops.:»Amentis tnasculis femineisque glaberrimis.» Hujus forma) sunt:, a) Betula verrucosa Ehrb. seeundum Kocb Synnps.: firamulis annolinis resinoso-verrticosis.» Hab. loris saxosis apricis, duris eirca Kengis juxla lempluni et infra Kengis bruk rarius (pauea individua observata), nec non in Saitajiirvi p.ircerijc Paja la, sed alibi non visa, nec il i Suecia hxc. forma observata, cum omnes Bolanici suécici nibil de»ramubs resinoso-verrucosis» pronunlianinl. Desciiplio»BetulcB fiuticosa» Pallas, a cel. A. M. Larsson in Bot. Not pag. 63 el sequ. in noslram for mani non quadral, cujus folia»ovato-äubrotundu»; nostra folia babet triangularia et plerumque basi truneala; et»squamis digitato- tiifidis», Dostra squa-

8 104 mis utriocfue liajmispbéerico-sublunalis &c. Tamen B. verrucosa status junior B. al bas esse videlur, cutn quo ex omnibus partibus convcnit, ut fol. dupl. acute serralis, acuminatis, amentis glaberrimis; lobis laleralibus basmibphasrico-sublunalis; semine angusto; ala semine triplo latior; frutex raraosus orgyalis &c. b) Betula alba Hartm. Ed. 6.»Ramulis annotinis glaberrimis»- Hab. in montibus et clivis arenosis in parcecia Pajala circa Kengis usque ad vicum Anlis et Muatka supra Täriindö; at in ipsa Lapponia nondum visa. Arbor pulcherrima, trunco recto, cortice niveo, lasvi; ramis liorizonlaliler patentibus; foliis rliombeis, duplicalo serralis, basi aculis, apice acumiiialis; amenlis fcmineis oblongis, pcduuculalis, pcndulis; lobis squamarum laleralibus sublunatis, rncdio basi dilalalo obtuso. Hujus forma senior esse videlur: c) Betula verrucoxa Fries, Summa Vegetabilium Scandinavias pag. 211, ubi verrucosas nomen non de»ra mulis verrucosis», sed ex»cortice scruposo» sumilur. Sed omnia individua non tanlum B. alba;, sed diam sequentium sclale provecta cprticem scruposum nanciscuntur. d) B. pendula Roth seeund. Koc.li:»ramis pendu/is». Hab. in Porovaara prope Kengis, ubi etiam»corlex seruposus» et truncus validus flcxuosus, foliis minoribus, amenlis masculis (jnotannis, femineis non nisi asstate calidissiina evolulis; lobis squamarum lateralium ovalis, emarginatis, non recurvatis observalur. Sed amenta glabcrrima et ala setninis dilalata ut etiam foliorum forma ad B. albam referunt. 2. Betula pubescens Ebrh.»: Amenlis masculis femineisque pubescethibus, squamis cilialis». Obs. B. pubescens Khrb. est nomen anliquissimum o in Mi un reccntioram, ideoque a Kocbio assumtum. Belida pubescens sensu strictiori gaudet ramulis annolinis pubescentibus, uncle subdivisiones sumunlur. A. Glutinosa Wallr.»ramulis annotinis glabrescentibus». «j B. ruslica Lassl. squamas ejusdem form* ac B. alba;, scilicel lobis lateralibus sublunatis recurvatis;

9 10S medio basi dilatato obtuso. Ha3C nota tamen uon eonslans est in omnibus individuis, qua? ex habitu ad hanc formam pertinere dcbcnl. Occurrunt eniin squama: in uno amento, lobis lalerabbus, rccuivalis, et ovalis palenlibus, quare boc in diversis individuis eo magis obvenil. Formaj sequenles notantur: 1. Falcata: foliis subrotundis; lobis squamarutn falcalis. Orgyalis et supra. 2. I.alisqnama: squamis in amento masculo sub rolundis: fol. ovata. 3. Oblusala: lobo medio squamarum fem. subovalo obluso: foha ovala. 4. Barbara: lobis laleralibus subovalis; modio lanreolalo. 3. Submontana: lob. ut in anleced.; folia aculiora. llab. per universam Lapponiam et in adjacentibus provinciis locis udis, in sylvis abielinis, juxta rivulos, et in paludibus frequenlis sime; character essentialis ex liabilu. Truncus senior valde validus, flexuosus, in sylvis abie tinis allitudiuem abielis ajmulans: ramis crassis, flexuosis, sparsis; cortex ab imlio rubens, a;tale valde»cruposus, rimosus et perforatus, ad tegmina lectorum inuldis: lignum tortuoium, ut vix xcindi possit; folia circiler pollicaria, ovala, parum acuta, ssepe simpliciter obluse seriata; individua juniora baud quaquam viminales, ideoque ad usum quolidianum inuliles. In paludibus truncus squabdus, parvulus, anguslus, orgyalis; demum procumbens in alpibus. II. patmasformis Laast. Squam.e fcmineoe ut in anlecedente, lobis lalerabbus ex apice squama? egiedicntibus obovalis, vel sublunatis; semina elliptiea,.mgustata. Sed ebaracler essenlialis ex babitu: Tiuncus senior robustus, reclus; ramis in apice liunci disposilis, validis; corlex seruposus: lolus ovalis, subacuminatis. obluse duplioato serr.ilis: ramulis annotinis lantum foba gerentibus: unuin iniiuiii fobuin c quaxis "Cmma.

10 Hab. in sylvis pino sylvostri obsilis, locis montosis siccioribus per Norrlandiam usque ad Pajala; sed in Lapponia Tornensi haec forma a me non visa: in Lapponia Lulensi rara: in Westroboltnia frequens. Singulaiis et valde specta bilis arbor est, altitudinem l'ini»mulans. E ligno minime torluoso trahas rusticanas confioiunt ruslici: cortex ad legmina tertorum utilis; sed inter hane et anteeedenletn formam nulli limiles inveniunlur. B. ovala Lsesl. Squama? fem. ut in /2, lobis laterahbtis in apice sqiiamas, sublunalis, sed in uno eodemque amerito variant, recurvati, horizontales, patentes, suberecli; semen ellipticum; ala seorsum valde di la lata, stigmata superans. (Haje. ullima nota in B. alba observalur.) Cbaracter essenlialis ex habilu. Truncus Belula? silveslris (vide infra): amentis femineis novatis» admodum alni! fobis ovatis oblusis, crenalis. Hab. juxla eoemiterium circa Kengis. ^Estaie frigida fiuciu earel; et unieum tanlum individuum observatum. B. megalocarpa Lasst. Lol>us squamarum medias prominulus; cetera ut in y. Cliar. habilus B. silveslris; amentis ohlongis maxiims; folia grandiora, ovata erenata oblusa. Hab. circa 1 Kengis bumo, seu locis pingui dis; unde fruelus et folia m-ajora. B. tilkvfolia Laest. Amenta cl squamffl ut in fl- y- Semina obovata; ala ajquans.. Cliar. Hab. B. silveslris: folia basi cordala.«ubrolunda, crenaloserrala, apice piominulo: Tiliffl fobis magnitudine et figura simillima. IIal>.: frutex junior, sestate calida tanlum fruclificans, jnxta Kengis, sed senior, arborescens in sylvis monlosis paroeciaj Pajala inter Junosuando et Kängas, el in Ma versus Masugnsbruket, el forte alibi; sed infecunda. Unutn individuum anno 1852 ramubs pubescentibus, anno 1854 ramulis glabris observatum est. Varialio crassifotia in Herbario meo asservatur: fobis snbrotundis obtuse crenalis. Hoc

11 tor unum individuum annis quiuque observavi, nec fiuetifirans invcmre polui. t) Betula media L;csl. Squama; feminca; ut in pri oribus furmis, sed habilus et folia Betula; alba;, var. pendula;. Qui liuju- forma; folia videt, exaote B. :dbam exislimabit; sed fruetus diversus lobis squamarum ovatis palenlibus, seniine latiore obovato, ala anguslior, semcit a?quans, subtruncata. (B. alba; seinen anguslum, et ala stigmata superans.) Sed nota cliaraeteristica, qua ex omnilius formis Betula: alba: dislinguilur, est,» >ul)escentia squarnaitim in rnargine tenuissime eiliata». Unum tantum individuum Iiujus formae inventum in nionle Jnukavaara, prope Kengis, V) Betula sitvestris Lccst. bobi squamarum lalerales oblongi,»batalcs» s. e basi squama: egredienles; lobo medio lanceolalo, subacuto, ceteris duplo lodgior. Hujus forma; innumerabdes sunt, sed omnes i bac nota conveniunt et habilu; cbar. essenlialis: truncus parum robuslus, reclus, ramis undi( ue horizontaliter patenlibus, vel ereelo pa tenlihus;»corlice niveo; folia plerumquo acuminata, basi angustata, serraturis vanis: arbor mediocris, eleganlia et habitu exlerno B. alba» simillnna; sed tiunrus dle robuslus et validus in Ii a o forma desideralur. Habitat in ericelis, et campis siccioribus, ncc non in monlibus cum B. alba, et in ripis fluviorum, in pratis siccioribus ubique frequenler per universam Lapponiam el Norrlandiam. Forma; sequenles obscrvari possunl. 1. Nemoralis: Inbis lanccolatis ereclis, nervö dorsali eminente; semin. oblong.; ala stigmata requans; fobis duplicilo serratis (serratuns subacummatis), ovalo-oblongis, acuminatis. basi angustatis. Betula alba pendulina, La'St. in locis parallells plant.-irum. Karesuando, Karavaaranja Hänob.uivaaran takana Nemorosa: lobis subajquabbus; seinen obovatum, ala angusla semen a:quante; fol. acuui. dupli-

12 cato-serrata basi angustata Circa Kengis locis pingvidis Auriculata: lobis auriculfeformibus, juxta basin squauia:, mcdio prominente; semen suhovatum; ala semen axruans; folia obovata acule duplicato serrata, aeuniiuata, basi angustata. Paravaara circa Kengis Folia nilida. 4. Serotina: lob. basal. oblong. medio ccteris duplo longiore: folia ut in n. 3 sero inarcescen tia, forle ob locum pingvidum? Kengis in Cremiterio. 5. llelvola: lobis subanrualibus pubeseentibus. Cetera ut in anlecedentibus. Kengis. 6. MeUifera: lobis subajquabbus melliferis; folia obovala, senata, obtusiuseula, supra cnbns eminenlibus circa Kengis Dumetorum. lobis lanceolatis, digitalis, nervosis: folia obovata, obtuse serrata, basi angustala. Karesuando in collibus areuosis 8. Parallela: lobis digitato trihdis, lanceolatis; foliis obovatis, crenatis, superioribus, vix ungue majoribus. Kengis Hoc individuum quotannis observavi, el fructum diversutn inveni diversis annis. B. silvatica I.a?st.»Squamte scminibus maturis breviores». Huc perlmentes forma;, magnitudme, et foliorum forma variant, sed otnnes conveniunl in eo, tjuod semina malura squamis longiora dant; igilur squamas abbreviatne, dilatalie, lobis lateralibus auriculatis, margine incurvis, medio basi dilalato, abbreviato: habilus fere nullus minquam arborescens, sed semper tenuis, et fruticosus est. Hujus forma; sequenles: incurva, trunoo decumbente incurvo; loliis ovatis, acutis crenato-serratis. Hab. circa Kengis et Paja la, in via versus Sallajiirwi, et in via versus Liviojarwi, sed rarius obvenit. Cetera; form» minores frulesoentes, in herbario meo asser vantur, sub denominalionibus, subsylvatica, hymenocarpa, clalocarpa, domestica, ni-

13 109 lida &c, quarum folia ovata parva, vix polli caria; circa KengiS nascuntur. ') Belula cryptocarpa, L<est.»Squamte seminibus duplo longiores». Ul in <$. squamse seminibus duplo fere breviores, ita in bac forma semina, squamis fere duplo breviora, unde patet, omnes notas in hoc pessumdari genere. Omnes Jhuc spectantes forma? frutescentes, amenlis lurgidis, et individua quoque torminalia, quasi infläta. 1. Stenocarpa: lobis in apice squamarum nervosis, subajqnalibus, Iateralibus erectis oblongis, medio parum brevioribus; seminibus angustatis, oblongis; foliis parvis, ovalis, obtusis, crenatis. Hab. circa Kengis in pratis. 2. Curtipcndula: amenta pendula; semen obova tum, ala ampla tcnuissima. Cetera ut n. i. 5. Torminalis: frulex ramosissimus, torminalis; lobis Iateralibus obovatis; foliis ovatis parvis, crenatis. Hab. in pratis juxla ripas fluminum, solo arenoso duro, circa Kengis et infra Antis, et alibi. Unum bujus formas individuum quotannis observalum, anno 1853 ramulis glabris, anno 1854 ramulis pubescentibus exstilit Belula alba var. Betula saxalilis torminalis, Lin. Sv. buc polissimum speclare videtur, cum et nomen svecicum»kartbjörk», et»masurbjörk, radicem nodoso-lortuosam, et torqualam, ligno intricato, significat, quod in bac forma ssepis sime obligit. 4. Twgida: amentis oblongis ovatis, turgidis, qiläsi inflatis. Unum tantum individuum observalum in Lapponia Tornensi, circa Karesuando, et loco speciali»uämhänjänkä» in tu mulis lurfosis, ubi glacies subterranea num quam liquescit. x) B. subcequalis Lajst.»Lobis squamarum longiludine jcqualibus.» H;ec forma observari debet, quoniam in alia forma (B. sylvestri) lobus intermedius ceteris duplo longior est.

14 ti Atncena: squamis utrinque glaberrimis, margine lantiiin tenuissime cilialis; celera ut in 2. Ha?c forma «liaracterem B. albeb rapit, quod ad indumentum squamarum, elsi nihil abud cum B. alba commune habueril. 2. hudens: amentis oblongis lobis subrcquahbus: ala lenuissima sligmala aequans, juxla Kengis: n. 2 autem ludil raniulis glabris et pubescentibus sed diveisis armis. ty Betuta subalpina Laast. Cbaracler essenliabs ex babitu sumitur. Truncus a rådloe incrassatus, valldus, flexuosus, subito allenualus; amentis sessilibus;»rami supremi prrcsertim nigricantes, quasi adusti; folia magna el splendida.» Lin. Fl. Lapp. 1. Depressa: truncus valde flexuosus et depressus, orgyabs; folia magna et splendida. In lpso lerniino betulino, frequens. 2. Suberecla: truncus subereclus gracilior; folia circiter pollicaria ovata profunde crenala: lobis in apice squamarum laleralibus oblongis emarginatis patenlibus; individua fornio et magnitudine simillima, quasi coronata, ramis ver sus apicem congestis. HffiC forma vulgatis sima in subalpinis regionibus inteidum plägas vastissimas oceupans, pricsertim in Lapponia Tornensi, silvas niullnrum milliariorum con stitucns et in Lapponia Pilensi (irra»arvasfjellet» 3. Ilorrida: tristis, adusta, ramis inlricatis, usnca barbala obsila, ideoque nigro-lm *ula! Hab. in jugis alpeslribus, in ter Arjeplog '"t Jockmock prajsertim circa Tjovelkjaur. Folia et fruclificalio infhi ignola. Betula pubescens Becenliorum. B. alba Sin. briltan. pro parte»rami apice pubescentes». Char. ess.»itamulis annolinis puhesccntibus». Amenlis subsessilibus! lobis squamaium obovatis patenlibus, folns erassiuseulis.

15 111 «) tlirmta; ramulis hirsutis; amentis omnino sessilibus, ercciis! fol. ovala, serrata, subacuminata. Hal», circa Kengis in Porovaara. /i) Populiformis: amentis pedunculatis, erectis; lobis squamarum sulilunatis palunlibus emarginatis; folia ad modum Populi tremula?, sed duplo minora. B. alba Hartm. Scand.; Ed. 3. 4, pr. p. quod ad locurn iiabilalionis (Lappon.) Bcat. C. J. Hart man in lilteris lnec speeimma a me accepta ad B. albnm relulil. Karesuando Lappon. Tornens. Y) Cordata: ramulis birsutis ; foliis cordatis, obtusis crenatis, basi truncalis; fruclus ignotus. Girca Kengis in Porowaara. <J) Reticulata: amenlis sessilibus erectis; foliis cordatis, crenatis, venoso-reliculatis; pedicellis foliorum, hirsulis. Hab. Karesuando, Lappon. Tornens, juxta Karavana H.-e sunt formaj prajcipufc B. albaj Lin. ex quibus patet, B. albain Linnei in plures spccies distingui non posse, quia nulla nota speeifica con«lans est et inter formas notabilcs nulli limites dantur. B. alba Kecentiorum per B. mediam in B. glutinosam el B. glutinosa multis modis in B. pubesccnlem transit. Forma et magniludo squamarum eadem est in B. alba et rusliea, sed sentina et folia diversa; forma seminum et alarum in B. alba et slenoi-arpa eadem, sed sqnacna: et folia diversa; foima el magniludo (oiinrum cxacle eadem in B. alba el media, sed sqiiamnä el semina diversa. Ilaqufl PITMSS noia? characlerislicce ludunt; ande liquet B. albam Lin. in plures speeies distingui non posse. Si enim uiramque B glutinosam el B. pubescentem distinguas, profecto plurimas formas dislinguere debes; tum vero speeies innumerabiles habcbis; et demum tol speeies, quot individua numerare oporlet. (Förklaring of v er fig. pfi de hithörande 2:ne plancherna återfinnes i slutet af detta dubbelnummer.)

16 112 Lltteratnr-Ofversigt. 1. Konift. I cleii.t1itip.f- il.iiiuinii n\ Miandtingar lör år lsi.1. Stockholm, P. A. Norstedt «c Sönei, :o. pp Ofvananförda årgång af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Handlingar innehåller blott en botanisk afhandbng, neml.»om Galapagos-öarnes Vegetation» af N. J. Andersson. Denna afhandling Sr ganska vidlyftig (194 sidor) och vigtig för vetenskapen, livilken den riktar ined omkring 80 nya växtarter.»galapagos- eller Skoldpaddsöarne utgöra en liten arkipelag af 10 större och 8 smärre klippöar, belägna i Stilla hafvet å ömse sidor om tequatorn, mellan 89:de och 92:dra long. vester från Greenwich. Dessa öar erbjuda i flerfaldigt hänseende för naturforskaren ett högt och ovanligt intresse. Några ur-innevånare har man derstades icke funnit och med undantag af tvenne, eller på sätt och vis trenne, äro öarne ännu obebodda. Den befolkning, som lidtals här finnes, synes härröra från den straffkoloni, hvilken man, ehuru med ringa framgång, för några tiotal af år sedan här sökte grunda från republiken Ecuador, som eger dessa öar, och kan ej betraktas såsom varaktiga bebyg gare af dessa små länder, hvilka åtminstone ännu ej lämpligen egna sig för odling. Betydligare eller tätare inflyttningar, vare sig af djur eller menniskor, från Amerikas fasta land eller Polynesiens öar, mellan hvilka båda dessa äro belägne, hafva således ej uppblandat eller utplånat de egendomliga drag vi ännu här återfinna i öarnes Fauna och Flora, oel) båda qvarslä derföre, med få och för det hela mindre betydande undantag, i sin första renhet, och visa en ursprunglighet, som f.i andra hittills kända länder erbjuda. De dessa öar utmärkande geologiska förhållanden, närvaron af ett stort antal arkipelagen helt uteslutande tillhöriga växter och djur, samt dessas märkvärdiga utbredning och fördelning öfver de särskilda små öarne, hafva dock i de sednare åren allt mer och mer ådragit sig valförljent uppmärksamhet, ehuru deras från verldshandclns stråkvägar afskiljda läge, deras ytterliga ofruklbarhel, deras torra klimat och deras ogästvänliga

17 ut yttre, allt för länge hindrat förvärfvandet af en närmare kännedom om dem. Sålunda är del ej längre sedan än 1846 som man genom ett särskildt arbete först vunnit närmare kunskap om dessa öars vegetativa betydelse och förhållanden.» Galapagos-öame hafva åtskilliga gånger förut varit besökta af natuiforskare, och år 1846 ulgaf J. D. Hooker en öfversigt af hvad man då kände om deras vegetation. Under fregalten Kugenics verldsomsegling besökte ifrågavarande afhandlings författare fem af dem under tillsammans fem eller sex dagar i midten af M.ij Huru rika de måste vara på egna väster synes bäst deiaf, att så mänga hittills obekanta kunde pä denna korta tid påträffas. Då flertalet af öarne alls icke besöktes och endast en helt liten del af de fem besökta kunde hinna alt genomvandias och ännu mindre med någon noggrannhet genomsökas, så kan man, hvilkel föif. öfven antyder, ingalunda anse kännedomen om deras ve<>etalion ännu vara ens någorlunda fullständig. Ett rikhaltigt bidrag utgör dock denna afhandling, hvilken innefattar l:o en teckning af de under denna resa besökta öarnes växtlighet och fysiska beskaffenhet, 2:o af den kända vegetationens likhet eller olikhet på de särskild.! öarne och de närmaste länderna, 5:o en undersökning hvad af denna vegetation kan anses ursprungligen tillhöra dessa öar och hvad som kan förmodis vara inflyttad!, 4:o»vegetationens statistik». Alt en del af dessa uppgifter och beräkningar skola betydligt ändras efter b varje mit besök i dessa trakter, faller af sig sjelft, men de cga dock för tillfället intresse. Af här representerade 63 familjer uppgifvas såsom säkert kända följande antal arter: Fungi i, Lichenes 9, Hepatiia: 6, Musci 4, Fihces 30, Gramme» 32, Cyperacese 12, Commelynaceas 1, Hypoxulca; 1, Orchidea? 1, Piperaccie 4, Ijrticacea» 7, Salsolacea; 1, Amarantacea» 19, Nyctagmea? 6, Plantaginea» 1, PIumbaginetB 1, ComposiKe 41, Goodenoviacefe 1, Lobeliaeeffi 1, Huhiace» IS, Apocyneaj 2, Aselcpiadeas 1, Lahi.ilse 6, Verbcnacea? 10, Cordneeaj 8, A<-pei ifoliee 13, ConvolvulaceEC 10, Solanaceac 13, Serophularineaj 2, Acantlmeca? 1, Umbelliferae 3, Loranthaccaj 3, Meni»perme(P 1, Ciuciferie 8»

18 tia 3, Turneraceae 1, Passifloreffi 4, Loaseee 2, Papayacefe 1, Cucurbitaceaj 4, Cactefe 2, Porlulaeaeeas 7, Caryophyllaeeas 1, Phyloläccaceffi 1, Basellaeeie 1, Malvacese 10, Bytlneriacca? 1, Aurantiaceffi 1, Sapindac-ea: i, Polygaleas 4, Celaslrineas 1, Rhamneas 1, Euphorbiaceas 29, Spondiacea? 1, Ochnaceas 1, Zanlhoxyletc 2, Zygophyllea? 3, Oxalidea: 3, CombretaceEe 1, Rhizophoreie 1, Myrtacea? 1, Papilionaceaj 26 och Mimoseas 7. Hela artantalet utgör 394 och upptagas dessa uti den»enumeratio plartlafum in insulis Galapagensibus hucusque observatarum», som slutar afhandlingen och hvaruti alla nya arter utförligt beskrifvas och en del - af de förut kiinda beledsagas af upplysande anmärkningar. 3. iifversifjt af Kongl. Vetenskaps' Akademiens JFA"r» hanttlinfjtir- Tolfte Årgången. B ««.W, Med tretton lallor. Stockholm, P. A. Roiftedt & Sdncr. pp :o. (Forts. fr. p. fli.) Den af Professor E. Fries lemnade notisen om anträffandet i Sverige af en äkta och dyrbar Tryfielart torde, för ytterligare spridande, böra i sin helhet meddelas, så lydande:»svamparnes olika grupper äro, som bekant, i allmänhet gemensamma för alla länder på jorden, ehuru de i den hela och tempererade zonen uppträda under olika släglen och arter. Hit undantag derifrän har hittills Tryffel-familjen lemnat; ingen enda af de egentliga Tryffelarterna eller Tubereaj har hittills blifvil funnen i Skandinavien eller Norra Ryssland. Väl är den vanliga Tryffeln upptagen i äldre Svenska Floror, men livad man derunder förstod, var en svamp af helt.annan ordning eller Elaphomyces muricatus, som tillhör Lycoperdincrnas familj, och utom växtsätlet, hvarken till karakterer eller egenskaper, har något gemensamt med Tryffel-arterna. ' nder sednare åren hafva mig flera gånger blifvit tillsända förmodade Tryffel-arter, såsom den i Dalarne under namnet Icfcorgvamp ') bekanta, men ingen af dessa har ens hört *) Emedan den nyttjas till vanligaste betet i Ekoiriallor.

19 II» till afdelnuigen Tubereae, ulan samtliga till llymeiiogastreaa, hvilka alldeles icke äro ätliga. Nu har jag likval nöjet meddela Kongl. Vetenskaps-Akademien den underrättelsen, att icke blott en iikta Tryffel-art blif\it funnen i Sverige, ulan ock alt denna tillhör en af de läckraste arter,.som i S. Europa står i ganska högt pris, så alt insamlandet deraf skulle blifva en indraglig näringsgien, i fall del lyckas finna den i nägon mängd. Det anmärkningsvärdaste deivid ur likväl, alt den hos oss funna arten, Tuber niveum Désfonl., eller numera Terfez niveum, egentligen är en Afrikansk art, som först beskiefs pa 1600-talet af Leo Africanus under det Arabiska namnet Terfez (emedan den som näringsmedel högt uppskattas af Arabeme) och sedan af Déslontames i Flora Allanlna. I nyare tider har den likväl blifvil funnen flerestädes i S. Europa, ehuru den ändock gör ett anmdikningsvardl hopp till öatergolhland i Sverige. Forljensten af denna «igtiga uppläckt tillhör Herr Grefve Sallza, på hvars egendom Cedersberg i Oslergothland den blifvil funnen sislhdrte sommar på elt betydligare djup ned i jorden Herr Grefven har behagat insända den till milt bestämmande. Just denna egenhet, att Tryffel-arterna finnas pä elt betydligare djup ned i jorden, ulan beröring med atmosferiska luften, förklarat huru de lätt undgå uppmärksamheten och endast tillfälligtvis kunna anträffas. För insamlandet af Tryffel äro nödvändiga egna för detta ändamål dresserade hundar, hvilkas fina lukt anvisar de ställen der Tryffel finnes ned i jorden. Det är genom dessas lillhjelp all i handel förekommande Tiyffel insamlas, hvilket, utom Tryffeln» sallsynlhel, är förklaringen till det höga pris hvaruti den står» Eli tillägg lill denna nolis ar Professor Wahlbergs meddelande, att samma Tryffelart blifvil undei plöjning d. 13 ststl. November funnen i några exemplar å Grefve Henrik Falkenbergs egendom Kuseboliol n i Wårdnäs socken i Linköpingslraklen,»der svampen sannolikt har en allmännare ulbiedning, ehuru den, såsom växande under jordytan och troligen pa större djup an det hvarlill Vanlig plöjning verkställes, hittills blott tillfälligtvis blifvil funnen och ej gerna i större mängd kin bekommas, så

20 tio länge till dess uppsökande inöfvade hundar saknas. Den t.o n a kryddartade lukt, som tryffeln, äfven i halftorkadt skick, starkt sprider omkring sig, gör det för hundarne möjligt att upplieka In ar den finnes.» Professor N. J. Anderssons häda, uti denna årgång införda, afliandlingar omfatta någia slaglen af gräsgruppen Andropogoneoe, i allmilijhet exti..europeiska gräs, enligt Endhcher fördelade i omkring 30 sluglen. Då förf. funnit alt sä viil Kuntli, som Steudel, uli sina utförliga arbeten om gräsen, behandlat denna grupp foga kritiskt, eller som han säger,»all de.snaran: referera, än med vederbörlig och jemlorande kritik framställa den mängd arter, som- af olika författare hlifvil uppställda, dervid i diagnosticenngcn oftast anförande dessa olika författares ord och termer, sä att det för granskaren i de flesta fall blir alldeles omöjligt att med säkerhet härefter bestämma någon viss äit, hvars benämning man söker» har han föresatt sig, att efter hvarlannal framlemna de bestämningar och beskrifningar af hithörande släglen och arter, hvilka han grundat pä egna eller af andra gjorda samlingar. Dessa, af andra gjorda samlingar, som stå honom Ull buds, äro icke små, ty de bestä af samtliga Andropogonese uti Wiens, Beiluis och Stockholms, samt Willdenovvs, Ktintbs, I.mks, Jacrruins och Huoiboldls herbarier, andra, mindre, alt förliga. Den första afhandlingen berör slägtel Saccharum och dess närmaste grannar: Imperata och Erianthus, hvartill förf. nu lagt ell nytt, kalladt Miscanthus med fem arter, tillhörande Sydafrika, China, Japan och Luzon. samt förut upptagna dels under Saccharum, dels under Eulalia och Erianthus. Tre arter, en af Saccharum (S. ciliare från Asien: Belaspur) och tvä af Erianthus (E. purpurascens från samma ställe samt E. longesetosus från Ostindien) voro förut obeskurna Den andra alhandlar slägtet Apluda, i allmänhet tillhörande Ostindien. Af delsamma framställas två nya arter: A. ciliata och scabra. Till denna af handling hörer en planch, visande blommorna af alla sex här upptagna arterna. Herrar Slenhammars och Floden notis om Pulsalilla

21 117 paténs innehåller intet annat än livad redan linnes upptaget uti Bot. Notiser för 1853 p, , der del nya fyndet omförmäldes. Hr Chr. Boecks redogörelse för gjorda försök för närmare bestämmande af förhållandet med växternas in sugning och utdunstning af vallen kan anses mera tillhöra fysiken än botaniken. 8. ArsberHttelse om botaniska arbeten och upptäckter för ar I *>.»«, till Konjd. Vetenskaps-Akademien iilgilvei] den 31 Mars 1851 af Joli. Kin. U'ih>iriiin, Stockholm P. A. Norstedt & Söner» 8o. pp. XV fullkomlig likhet med alla sina föregångare redogör denna tom af de botaniska år.-beriitlelserna för de botaniska arbeten som under ur 1890 ulgäfvos. Bland mera utmärkta arlielen, som deruti med någon större utförlighet anföras, förijena i synnerhet omnämnas: fjcrde och femte supplenienterna till Endliehers»Genera plan tarum», som alsluta delta vigtiga och vill ulfoida arbete; femte tornen af Kunlhs»Enumeralio planiarum»; första 1 hälften af andra bandet af C. Mullers»Synopsis musio rum frondosorum»; 43 häftel af»brynlogia europiua»; andra delen af Springs Monografi öfver Lycopodiaceie; Liebmans Monografier af Mexikos Halfgräs, Aroideas, Juncacea; och Urlicaceffl; sista häftet af Marlii»Historia naturalis palmarum»; Willkoms Monografi öfver Globulariaä; J. Langes»Haandbog i den danske Flora»; Scliiötz'»Bidrag til Bornholms Flora»; v.ilumcrna af Ucichenbachs»leones Hora; germanica;»; andra delen al Godrons & Greuieis»Flore de Franee»; tionde häftet af Ledebours»Flora rossica» ; scdnare delen af Areschmigs»Phycea; Scandinavias marin*»; Sjöstrands»Enumeralio plantarum in Ölandia sponle nascenlium» samt \V. Ny länders «Animadversiones circa distribulionem plantarimi in rennia»,»collectanea in floram carelicam» och»conspeotus flora» Helsingforsiensis». Såsom bihang å i följa l:o Anteckningar öfver en resa i Torneå Lappmark, på Kongl. Vetenskaps Akademiens bekostnad företagen under sommaren år 1852 af

22 11» R F. Frisledt; ucb 2:o Uppställning af de i Sverige förekommande arler af Sparganium, af Lars Levi La; stadius. For Hr Fnstedls resa är redan i korthet redogjnrdt ui. Botan. Notiser för 1852, p Uppställningen af Sparganierna skiljer sig från den i Hartmans Flora anviinda ooh torde derföre höra meddelas i öfversattning och sammandrag: 1. Sparganium ereclum L.: De mogna frukterna äggrundt sjllika; märkena jemnbrcda; ståndarena dubbelt längre iin sin bredd. «simplex: bladen vid basen tresidiga (uppräta), med plana sidor; sljelken nästan enkel; lianaxen flera. Har sin nordliga gräns i norra Ångermanland. t- boreale: bladen vid basen tresidiga och plan-kon vcsa. flytande; sljelken nästan enkel; hanaxen flera. Ar i Norrland den allmännaste af varictelerna i alla djupare vallen och elfvar. y. glomeratum: bladen uppräta, tresidiga; sljelken enkel; honaxen gytlrade; märket kort jemnbredt; hanaxet ensamt, oskaftadt. Tagen vid Hernösand 1843 i kall-källdrag. ö ramosum: sljelken grenig; hanaxen flera; bladen tresidiga (med konkava «idor), uppräta, 2. Sparganium natans L: Frukterna såsom yngre syllika, mogna äggrunda, något trubbiga; märkena aflanga; hanaxel vanligen en-aint. c subdecumbens; bladen flytande, plalta. fi- subcrectum: sljelken upprat; bl»dcn uppräta, platta. Allmän i mellersta oeh södra Sverige, sällsynt i det norra. 3, Sparganium hyperboreum Lasstad.: Frukterna både såsom yngre och mogna äggrunda, trubbigt tresidiga, trubbiga; stiftet saknas; märket äggrundt; hanaxet ensam"; bladen nedliggande och flytande, platta. «inundatum; sljelken och bladen utdragna, afsmalmnde. Växer uti dammar, som aldrig uttorka. /1. knappt fot=hög; bladen lemligen breda. Växer i kärr och polar, som uttorka.

23 ÅräberHttelse om botaniska arbeten och upptäckter för ar IHS1, till kongl. VetaosRaps-Aksdemien nfgifveu den ;tl Mars 1852, af Jloli. Km.»»iksli-iim. Stockholm I>. A. Norstedt & Söner. 8:o, pp. XII 4: 310. Äfven denna årgång liknar sina många föregångare uti uppställning och inre beskaffenhet. Något utförligare Sro följande arbelen och alhandlingar anförda: Tulasnes om Fungi hypogxi; Leveilles om Erysiphe; Ruprechts om Ochotska hafvets tångarter; BayrhofFers om Lafvatnes frukter; Schserers Lafsystem; Bruch, Schimper & Gumbels Biyologia europaja; Hooker» ocb Fées om Filiees; Weddels om Cariudovira palmata (al hvars blad Guayacjvils halmhallar beredas); Mitteis om de gamles Lolus-växler; Meijers om Rosa cinnamnmefp; Lehmanus monografi öfver Potentilla; Macgovans om Talgträdet (Slilhngia sebilera); 42 häftet af Flora daniea; Sonders Flora Hamburgensis; Hinterhuhers Salzburger-flora; Hausmanns Tyrolei -lim a; Neilrcichs tillägg till Wiener-floran; Berloloms Flora ila lica; Ledebours Flora rossica; Lowes Primiliae Faunce et Flora; Maderffi el Portus Sancti; Sehlecblendals Linnrca, 24 handel; första årgången af»lolos»; l!>:de och 16:de delarne af Annales des Sciences naturelies; Hookers Journal of Bolany för 1851; l:a och 2:a bandet af»verhandlungen des zoologi^-h-botanisehen Vereins in Wien», och flera andra allmänt bekanta botaniska tidskrifter; Koclis Skildring af vegetationen på Tysklands norra kust; Middendorffs Sibiriska resa; H. von Molils Grundziige der Aiialomie and Physiologie der vegelabilischen Zelle; vaxtfysiologiska arbeten af Vogel, Garreau m. fl., om fornverldens Flora af Unger och Kttingshausen. Bland Svenska arbelen anföras Prof. Fnes's»Nova; Symbol.e mycologinac» med»mantissa» och Monografierna ofver Cortinarius och Hygropborus; Prof. Agardhs»Species, Genera et Ordines Algarum»; Adj. Areschougs «Ph>ce«e capenses»; Mag. C. Harlmans»Anteckningar vid de Skandinaviska växterna i Linnés Herbarium»; Mag. Hellboms»Förteckning på Pbanerogamer och Ormbunkar i Österåkers Socken i Södermanland»; Mag. Larssons»Symbolac ad Floram Dalia;»; Mag. Gosselmans»Stit pes rariores territorii Ystadiensis»; Prof. Anderssons»Lärobok i Botani-

24 120 ken»; Mag. Toréns»Populär Botanik», och Hr Bjurzons»Svenska Foderväxter». De ofriga iiio intagna uti Botaniska Notiser för 1851 och således dessas läsare fornt bekanta. Bland Norska arbeten anföres J. Normans Berättelse om eu i Gudbi andsdalen fic 1849 företagen botanisk resa. 5. MMerbarlum W,i<-/lenum farisiensium, quod cdidit William \ylanili-i. Med. I):r. Purisris IS5t>, 4:o. Af dessa Lafezsiccater har tredje fascikeln utkommit, innehållande:, 101. Leplngium.scotinum Fr Collema conglomeratum Il/fm Omphalarij pulvinala {Sch<er. s. Coll. styg.) Cihcmin di->scmhialuni Fr. f. thallo alieno Calieium nlhnalium Fik. 106 Cladonia endivi.-cfolia Fr Cladonia papillana U/fm. (parum evoluta) Cladonia mneilenla var. ostieata Nyl. ster Nephroma Ia3 viga Inni var. parile (Ach. Syn. p. 242) Pelligera lionzontalii llffm. ill. Sticta silvaliea Ach Parmehn sinuosa Ach Parmelia physodes Ach. fructifeia 114 Pniniiia nebulösa (lloffm. El. Ger nr. p, 166) 115. Pnnnaria tripjopliylla var. cresia (DM/ -.). HG. Squaniaria cra-ssa DC. i 17. Placodium Candicans Dub Placodium tiiiinalum [Pers.) Placodium miirn: uni DC ccaiioia eerina. var. pyraeea (Ach.) Leranora phlngina {Ach. Metb. p, 180, «. L. citrina) Lecanora sobfasca, forma muralis Lecanora subfusca var. efaiiulala Schwr Lecanora eonstans Nyl Classif. 2, > Lecanora varia Ach Lccam.r.i cinetea var. calcarea (L.) Lecanora cinerea var. calcarea (farinosa Ach) 128. Lecanora sophodes (metaholica Ach. Syn. p 153' Drceolaria scruposa ecraslacéa (Stictis lichenic.ola Mont.) Umbiliearia iimrina DC. fiuclifera Lecidea lurida Ach Lecidea carneola Ach Lcciden fuscéscens Smrf Lecidea queruca Ach Lecidea luteola var. fuscella Fr Lecidea boomelmni Fik. var. vci milera (Nyl.j. 137 Lecidea ca-

25 191 nesoens Ach Lecidea calcivora (Ehrh.) Lecidca chalvbeia Borr Lecidea parasema var. elaiochroma (Ach.) 141. Lecidea eontigua var. platycarpa Fr Lecidea turgidula Fr Opegrapha atra f. steriza (Ach. s. lilhyrga) Opegrapha varia f. saxicola Arthonia cinnabarina Wallr Verrucaria globulosa Nyl Verrucaria epidermidis Ach Verrucana oxyspora Nyl Gassicurtia silacea Fie. Skandinaviska Florans HovKler. Sphagnum latifolium C. Miill. Diagn. Stjelken oftast enkel, mycket böjlig och flak: stjelkbladen bredt äggrunda, trubbiga; grenarne 1 4 tillsammans, glesa och slaka, toppgrenarna långa, något spetsiga och glesbladiga; grenbladen glesa, utstående och utåt något krökta, frän äggrund eller lancettlik basis sylspetsiga, bredt kantade med invikta bräddar; fruktgrenarne länga, fina, utgående nedom toppen af stjelken, glesbladiga; deras blad bredt äggrunda med mycket kort trubbig spets; de öfversta rundtrubbiga, alla bredkantade, cellerna ofvan midten med spiraltrådar. Fig. Jenscn Bryol. Dan. t. II, f. 9 (fruklb. ex); Bryol. Germ. I, 1. IV, f. 9* (stenhs, sed bonn). Sillen Musci exsicc. ^2 185 (sub nom. Sph. cufpidati). Syn. Sp/i. cmpidulum Elnli. /9 plumosum Hornsch. St N, v. Es. Brvol. (ierm. [, pag. "25; Brid. Bryol. univ. I, pag. 15. Sph, cnpillaceum Sv. * plumosum Wahlenb. Fl. Suec. ed. II, tom. II, pag. 80J. ' $, Växer i skogskärr, i hvilkas vallen ilen är helt och och hållet nedsimkt, ej sällsynt i Tyskland, isynnerhet dess norra del, och på några ställen i Danmark, men sällan fruktbärande. Troligen skall denna mossa befinnas hafva i sydligare Sverige lika stor utbredning som Sph cuspidatum, ehuru den Unde ej gå så högt upp mot norden som denna. Den år tagen vid Marstrand på Harholmen (/ Bergman), Westergöthland enligt ex. ur

26 122 Lindgrens herb., Stockholm, Skans Tull (F. Björmtr.), Winterviken och Ryssviken, Bom i Westmanland (Ångstr.) ocht.gefle [Thed. och Sillen), men endast pä sisla stället funnen med frukt. Växten 4 16 tum läng, hvitgrön eller livit, mycket slankig och sleminig för känseln till följe af grenarnes och bladens finhet och mjukhet. Stjelken sällan vid eller nedom un dl en delad; sljelkbladen mycket spridda, konkava och utstående, till och med stundom tillhakaböjda. Grenarne vinkelrätt utstående, raka eller nedböjda, med utdragen, ofta klolikt krökt spets; toppgrenarne fa, utdragna, med spridda och utstående blad; grenbladen mycket löst tegeilagda i" 5 otydliga spiraler, ofta alldeles hårfina, isynnerhet mot grenarnes toppar, genom bräddarnes invikning djupt rännformiga. Den af länga, smala, förtjockade celler, som sakna spiraltrådar, bildade kanten försvinner småningom straxt nedom spetsen, hvilken är tvärhuggen, med 2 6 tänder af utskjutande celler; torra blifva de vägiga och korniga, ofta korkskruflikt vridna, men alltid utstående. Fruktgrenarne (pedunculi) utgå 2 4 från nästan samma del af stjelken, 2 5 tum nedom toppen; högst sällan uppskjuter någon enstaka frukt från denna, alla äro i 1 X A. tum långa, något knäböjda uppåt, endast till midten bärande 8 IS mycket glesa blad och under frukten omvändt päronformigt uppsvällda; de nedra fruktgrcnhladen äro utslående, smärre och mindre konkava med kort, trubbig spets, de öfra omslida grenen och äro omärkligt spetsiga eller rundadt trubbiga; cellerna längre och smalare än grenbladens; intercellulär-gångarna mycket breda med talrika tvärväggar. Frukten liten, klotrund med trång mynning. Locket och hanorganerna som hos släglet i allmänhet. Sph. cuipidatum Ehrh., med hvilken den hittills varit förblandad, skiljes genom följande kännetecken. Stjelken är slyf, endast 5' 8 tum lång och oftast vid midten delad. De slyfva grenarne äro vanligen nedböjda i trubbig vinkel frän stjelken. toppgrenarne korta, trubbiga med tätt sittande och tegellagda hlad; sljelkhladen ligga i 5 spiraler, något tydligare än hos föregående, och äro raka, tegellagda, äggrunda, spetsiga, med sjelfva spetsen

27 123 trubbig som Sph. laxifolii och nästan omärklig kant, torra ännu mera (ött liggande öfver hvarandra, mindre vågiga och ej' krusiga. Fruklgrenarne, som upptill under frukterna bro uppsvällda till en ring, utgå 5 6 från loppen af stjelken, äru tjockare, raka eller utåt böjda och endast Vi '/ä tum länga med' lokformigt tegeilagda blad, 5 9 till antalet, bvilka alla halva nästan samma form, rundadt trubbiga och nästan ok.intade med cellerna utan spiralträdal'. Frukten är i förhällande till växten större och elliptisk ined vidare mynning. Växer pä sänka stränder af skogskärr, hvarest den ofta till hälften af sm längd höjer sig öfver vattenytan. Radula aquilegia Tayl. Diagn. Stjelken utan rottrådar, oordentligt pinngrenig; grenarne vinkelrätt utstående; bladen knappt nående in pä hvarandra, den ofre /liken något uppstående, från smal basis bredt äggrundt-rundade, på öfre sidan konvex, den undre tätt tryckt till den Öfre, 6 gånger mindre, qvadratisk spetsig, nedtill uppsvälld; (perich'. blad a/långa, nedböjda, kalken utdraget omvändt konisk, hoptryckt med tvärhuggen, helbräddad mynning, enligt Syn. Heput.) Fig. Hook. Brit. Jungerm., t. 81, f. 19. Syn. Juitgeimannia complunata L. p. minor Hook. 1. c. Jungerm. comp/, /S. lupe.sli A Schleich. Växer pä fuktiga klippor vid Seljeland på Island, Irland (vinnigj. Schweitz och Aueklands-öarna i trakten af Eldslandet. Hos oss funnen endast steril vid Laforsen i Hclsingluml bland Dichelyma falcatum Myr. af Kandidaterna R. P. Fiiaicdt och O. Ch. Loven. 1 Europa finnas endast 2 arter af släglet Radula, hvilka kunna åtskiljas genom följande kännetecken: 1. R. complanata Dum. Tufvor täta, grön- eller blekgula. Stjelk n. pinngrenig med i '/< rät vinkel utstående grenar bladens öfre flikar tslt tegeilagda, n. platta och n. cirkelrunda; de undre 4 gånger mindre, tält tilltryckta mot de ofre, qvadraliska och trubbiga, vanligen med rotlrådsbildning på iindlen af undre sidan. Perichcet. blad runda, upp-

28 124 frätta, rf 1 bredvid i på särskilda smågrenar. Växer på torra stenar, rultna slubbar och jord pä skuggiga ställen. På något fukliga upplöses den nästan bel och hullen i ett gulhvitt pulver. 2. R. aquile.gia Tayl. Tufvor lösa, grönsvarta. Sljelk oordentligl pinngre nig med vinkelrätt utstående grenar. Bladens öfre /likar knappt öfverliggande, konvexa, bredt äggrundt-rundade, något uppstående; de undre 5 6 gånger mindre, tjvadratiska med inåt krokig spels, uppblåsta vid basen, men likväl med kanterna lätt liggande mot de öfre, utan rot trådsbildning. Perichwt. blad aflänga, nedböjda. ö" i toppen af växtens grenar, % på särskilda smågrenar. Hela växten 3, 4 gånger mindre. Växer på fuktiga stenar. S. O. L. Strödda Underrättelser. En rliil Neclero*. 1 slutet af nyssförflutna Juli månad har Stud. B. E. Kjellmark i en liten skogssjö på Tiveden, Fagerlärn kallad och tillhörig Aspa bruk i Hammars socken i Nerike, påträffat en Nymptuea i mängd växande med rosenröda blommor och blandad med vanliga hvita och gula Neckrosor. En afplockad blomma, som af honom medförts till Upsala och förevisats mig, skiljer sig i '»let am\ai hänseende (rån NymphsBa alba L.; livad märkets färg beträffar kan den svårligen urskiljas, enär blomman blifvit pressad så, att delta ej är blolta.lt. Bladen voro af Hr Kjellmark jemförda med den jivita Neckrosens, men visade inga skiljaktigheter från dennas och hade de nästan på bvarandra liggande inre kanterna af bladflikarne i det närmaste raka. Märkvärdigt är, att hittills ingen flora omtalat någon så beskaffad färg hos blomman på Nymphasa alba. En tillfällig form torde den sålunda visserligen kunna anses vara, men emellertid säges den iivarje

29 125 sommar visa sig med samma prunkande färg i niimtla lilla.«jo. Upsala den 7 Aug K. J. Lönnroth. Dlid. Joh. Christ- Wilhelm Slenkammar, sot) af Th. Doktorn, L. K. N. O. Christ. Stendammar, föddes d. 21 November Tidigt och ännu mera vid Gymnasium i Linköping, der gemensamma böjelser förenade honom i vänskapsförbund med den i November förledet år alltför tidigt bortryckte skarpsinnige naturforskaren Job. F. Victorin utvecklade sig den kärlek för naturvetenskaperna, som»af riktningen ät lians akademiska studier i Upsala. Jemte Historiska vetenskapen egnade lian der oafbrutet sin kunskapshåg ät Botanik, Zoologi och under de sist förflutna åren Chemi. För forskningar i fäderneslandets flora hade han gjort tvänne resor, 1853 till Oland och 1855 till Gotlland, båda tillsammans med sin vän Manfr. M. Floderus. Pä återresan frän den förra, träffade de i Kolmorden den märkvärdiga Pleurospermum Austriacum och under den senare lyckades de att rikta Svenska flo ran med tre för densamma nya arter, tvänne Pulsatillce samt Lepigonum radicans (Synopt. Framställning af växtslägtel Lepigonum af N. G. Kindberg, Upsala 1856, sid. 10). Den uppmärksamhet, som under båda dessa resor fastades pä Ölands och Gotllands laf-vegetation, bragte äfven i dagen ett betydligt antal förut inom båda öarnes laf-flora icke anmärkta arter, öfver hvdka en redovisning inom kort tid blifver allmängjord. En sanningsälskande och trofast kar;ik-ter hade tillvunnit Wilh. Stenhammar förtroende och talrika vänner; en frimodig själ i en oförsvagad, lefnadsfrisk kropp syntes trygga de förhoppningar, som anförvandler och vänner vid honom fastade. Men dessa glada forhoppningar försvunne» då hans lif, efter 3 dygns inflammatorisk sjukdom, plötsligen utsläcktes den 12 Juni 1856.

30 186 Skandinaviska Naturforskarnes sjunde Möte, som hölls i Chrisliania under den 12 till och med den 18 Juli 1856, var såsom vanligt, ganska talrikt besökt. Såsom ' medlemmar af Botaniska Seclionen hade anlecknat sig M. iv. Blytt, A. S. örsted, N. J. Andersson, Th. M. Fries, L. M Larsson, F. XV. C. Areschoug, E. Möller llolst, Olof Eneroth, Alfred Benzon, M. Norman, Joh. O. Lolhe, N. Moe, C. J. Lindeberg, M. Lindblad -och Chr. Boeck. Vid Stelioncns sammanträde Lördagen den 12 Juli valdes Hr Itlytt till Ordförande samt Hrr Örsted och Andersson lill Sekreterare. Derefter förevisade Hr Lindblad några af de, Kongl. Vetenskaps-Akademien i Stockholm tillhörige, under Professor Fries' ledning eller öfverinseende utförda afbildningar af Svenska Svamparter. Sist redogjorde Hr ländblai för en af honom utförd schematisk uppställning af Hymenomycetes, ordnade i färglagde grupper elter deras förvandtskap. Vid sammanträdet Måndagen den 14 Jnli anställde Hr Blytt en jemförelse mellan vegelationsförhållanderna i den af honom år 1831 besökta Eyna-dalen vid foten af Combredazes i Pyrenéerna och i Driv-dalen vid Dovre, uti hvilken discussion Hrr Örsted och Andersson dellogo. Under sammanträdet Tisdagen den 15 Juli afh.indlade Hr Örsted några nya Sydamerikanska växlslagten; uppläste Hr 7'A. Feit$ en af Prof. E Fries foi fattad afhandling»om Svamparnes Galundarium» och talade Hr Areschoug om några mindre bekanta, i Skåne nyligen funna, former af Rumices, och dcltogo uti den deraf föranledda discussionen Herrar Lindeberg, Lindblad och Andersson. Under sammanträdet Onsdagen den 16 Juli förevisade och demonstrerade Hr Lindeberg flera dels kritiska dels nya arter från Nornges Ijell och Bohusläns skärgård, lillhöiandc slägtena Poa, Luzula, Hieracium och Ceraslium; talade Hr Andersson om den botaniska träd-

31 127 gården i Christiania och tolkade Sectionens tillfredsställelse öfver det satt hvarpå den vid besök under gårdagen funnit denna tiädgård ordnad och vårdad; talade Hr lioeck om växternas förmåga att uppsuga och utdunsta vätskor, och omtalade Cand. Sjögren den af Brukspatron Sjögren gjorda observationen, att Myrmalm bildas medelst inverkan af en Nosloc-art.»t t. Under sammanträdet Thorsdagen den 17 Juli af handlade Hr Larsson några skandinaviska arter af Betula och Sparganium; talade Hr Fries likaledes om arterna af Sparganium samt om några i Europa nyligen upptäckta Lafarter, hvaribland den utmärkta Usnea longissima, hvaraf ett 19 fot långt exemplar förevisades. Hr örsted framlade aibildningar af Monotropa coccinea. Hr Andersson talade om bearbetningen af de med fregatten Eugenie hemförda och under dess jordomsegling insamlade växterna; om AntbislirieJB, af Åndropogoneernas grupp, samt om hybrida former af slägtet Salix. Slutligen afhandlade Hr Fries en hybrid form af Co rydalis. Vid sammanträdet Fredagen den 18 Juli afhandlade Hr Norman några rudimentära organer hos Cruciferee; talade Hr Örsted om dylika bildningar hos Apocyneae (t. ex. Nerium) och tropiska Rubiaceje, samt om stiplemas utveckling; förevisade Hr Lindeberg åtskilliga former af slägtet Bubus samt redogjorde för deras rätta bestämning; föredrog Hr Lindblad en af Direktör D. Muller ofverlemnad uppsats om blommornas metamorfos; talade Hr Fries om några nyligen upptiickla manu scripter af Linné; talade Hr Örsted om vegetationens fysionomi c>ch förhållanden i Central- Amerika, om förhällandet mellan bergens form och växtregionerna, samt om antalet och bearbetningen af de af honom sjelf från Centr.il-Amerika hemförda växter, hvarförutan han förevisade afbildningar af nya sliigten och arter hörande till Gesneraceae.

32 i28 Förklaring öfver pl. 2 och 3, tillhörande L. L. Lastadii afhandling öfver de nordiska lietula. Fig. 1. Betula verrucosa Ehrh. 2. B. alba Hn. 5. B. pendula Roth. 4. B. rustica Last. 5. B. rustica obtusata Last. 6. B. rustica bärbara Last. 7. B. ovala Last. 8. B. megalocarpa Last. 9. B. lilitefolia Last. 10. B. media Last. H. B. silvestris Last. 12. B. silvestris nemoralis Last. 13. B. silvestris serotina Last. 14. B. silvalica incurva Last. 15. B. cryptocarpa Last. J(>. B. cryptocarpa stenocarpa Last. 17. B. subajqualis Last. 18. B. subalpina Last. 19. B. rustica bärbara Last. 20. B media Last. 21. B. alba L. (Hn.) 22. B. silvestris Last- 23. B. pubescens Recent. Enligt elt af Professor C. Koch, vid en af Berliner Trädgårds-föreningens sista sammankomster, gjorill meddelande odlas (or närvarande del storsla anlalel Palmer (225 arlei) uii Kongl. Trädgarden vid Herrenhauseo niira Hannover. Uti Polsdam odlas blotl 205, ud Bot. Trädgärden i Berlin Hl och uti Trädgarden i Kcw föga öfver 100. Vid forlidna aret uti Departementet Vruicluse i södra Frankrike gjorda försök, att odla Sockerrör, liar man funnit detta lyckas mycket val och lemna rikt utbyte af Räsocker. ft STOCKHOLM, I ' V, TRYCKT ROS JOB. BECKHAN