EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

Transkript

1 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den COM(2001) 706 slutlig MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN Sjunde rapporten om genomförandet av EU:s lagstiftning på telekommunikationsområdet {SEC(2001)1922}

2 1. SAMMANFATTNING OCH VIKTIGA SLUTSATSER Europeiska rådets möte i Lissabon var en milstolpe för den konvergerande europeiska sektorn för elektronisk kommunikation. Stats- och regeringscheferna gav sitt godkännande för en övergång till en digital och kunskapsbaserad ekonomi för Europa, vilket tog sitt uttryck i handlingsplanen eeurope. Nu närmar sig en viktig milstolpe, Europaparlamentets och rådets antagande av det nya regelverket. Rättesnöret för denna rapport är att det nya regelverket, som i allt högre grad är utformat för konkurrensutsatta och konvergerande marknader, bör grundas på ett fullständigt och konsekvent genomförande av den nuvarande EUlagstiftningen. I det nya regelverket finns det mekanismer som säkerställer att åtgärder för att säkra konkurrensen kommer att fortsätta att tillämpas fram till dess att de visar sig vara onödiga. I rapporten - presenteras en del av marknadens nyckelindikatorer, - undersöks en del av de nödvändiga förutsättningarna för en övergång när det gäller genomförandet av det nuvarande regelverket och - fokuseras på ouppklarade lagstiftningsfrågor. Det viktigaste budskapet är att sektorn för telekommunikationstjänster, trots den allmänt pessimistiska synen på det makroekonomiska läget, är i förvånansvärt god form. De nationella regleringsmyndigheterna fortsätter att övervaka genomförandet, men innan den nya lagstiftningen kan antas måste man ta itu med ett antal flaskhalsar i lagstiftningen Marknadsutveckling Sektorn för telekommunikationstjänster fortsätter att vara en betydande tillväxtfaktor i den europeiska ekonomin. Inkomsterna från de femton medlemsstaternas kombinerade marknader beräknas öka till 218 miljarder euro i slutet av 2001, vilket innebär en tillväxt på 9,5 %. Detta är tre procentenheter under den faktiska tillväxten år 2000, men en liten ökning jämfört med den tillväxttakt på 9 % som förutsades i den senaste genomföranderapporten. Sedan dess har användare och konsumenter fortsatt att dra fördel av ett ökat urval av operatörer åtföljt av allmänt lägre priser. Samtidigt fortsatte de dominerande operatörernas marknadsandelar att minska på alla marknader för samtal till fasta nät. Huvudpunkterna i utvecklingen är följande: Tillväxt 1 Det område där inkomsterna ökat snabbast är återigen mobila tjänster, där inkomsterna förväntas öka med 22,3 %, från 67 miljarder euro till 82 miljarder euro, till slutet av Detta understiger den faktiska tillväxten om 38,1 % för 2000 men överstiger prognosen om en ökning med 20 %. I slutet av 2001 förväntas marknaden för mobila tjänster stå för 38 % av inkomsterna från EU:s samlade marknader för telekommunikationer. Mobiltelefonanvändningen fortsätter att öka kraftigt, med avsevärt högre tillväxttakt i varje medlemsstat än förra året och 36 % fler mobiltelefonabonnenter i Europa. Den genomsnittliga användartätheten är nu 73 % och den ligger på 75 % eller högre i sju medlemsstater. 1 Tillväxtberäkningarna grundas på European Information Technology Observatory (EITO)

3 Området för taltelefoni till fasta nät, inklusive uppringda Internet-tjänster, utgör fortfarande den största delen av EU-marknaden med ca 51 % vad gäller inkomster, men den beräknade tillväxten ligger kvar på 2,7 % vilket är lika mycket som under Bakom denna siffra döljs emellertid en stadig tillväxt av taltrafiken och särskilt av trafiken för uppringda Internettjänster i antal minuter, då priserna för dessa samtal faller. Området för data och förhyrda linjer utgör 11 % av marknaden och beräknas växa med 3,8 % under Prisutveckling Konkurrensen gör att priserna för konsumenter sänks allmänt. Priset för fjärrsamtal hos de dominerande operatörerna har sjunkit med 11 % sedan förra året och med 45 % sedan De totala genomsnittliga månadsutgifterna för rikssamtal (lokalsamtal och fjärrsamtal samt fasta avgifter) sjönk från 37,02 euro 1998 till 32,75 euro 2001 för privatkunder och från 85,57 euro till 68,54 euro för företagskunder under samma period 2. Priserna för utlandssamtal hos de dominerande operatörerna har också sjunkit, med 17 % för privatkunder och med 21 % för företagskunder sedan Priserna hos de nya operatörerna är i de flesta fall avsevärt lägre. En ny operatör i Tyskland erbjuder t.ex. priser som är 75 % lägre än den dominerande operatörens för fjärrsamtal och prissänkningar på upp till 29 % för lokalsamtal. Nya operatörer i Belgien, Frankrike, Spanien och Förenade kungariket har priser för fjärrsamtal som ligger mellan 36 % och 56 % under den dominerande operatörens. Inom medlemsstaterna finns det en tendens att prisskillnaderna för samtal över olika avstånd minskas eller avskaffas. Priserna för lokal-, regional- och fjärrsamtal närmar sig varandra. Detta är en positiv utveckling då det visar att priserna börjar spegla den faktiska kostnaden för att tillhandahålla tjänsten. Dessa prissänkningar åtföljs av en ökning av den fasta månadsavgiften sedan förra året med 7 % för privatkunder och 3 % för företagskunder. Detta ligger i linje med behovet av att avskaffa snedvridande prissättning för tillträdesavgifter och kommer att uppmuntra nya aktörers inträde på marknaden då de dominerande operatörernas konkurrenshämmande korssubventioner avskaffas. Rent allmänt förblev kostnaderna för lokalsamtal stabila i Europa Val Det faktum att hela befolkningen i tolv medlemsstater kan välja mellan fler än fem operatörer för fjärrsamtal och utlandssamtal visar tydligt att det råder stark konkurrens inom telekommunikationssektorn. För lokalsamtal rapporterar sex medlemsstater att hela befolkningen kan välja mellan fler än fem operatörer. 2 Alla PSTN-priser uttrycks i euro PPP (purchasing power parity köpkraftsparitet). 3

4 Bruket av förhandsval av operatör, utöver det omfattande bruk som redan görs av operatörsval med prefix, har ökat snabbt. Utan att behöva använda tillträdesprefix kan användarna nu få tillträde till ungefär 110 operatörer i Europa för lokalsamtal och till 214 operatörer för fjärrsamtal och utlandssamtal Marknadsstruktur Sedan liberaliseringen har de dominerande operatörernas marknadsandelar av intäkterna från slutanvändare minskat med i genomsnitt 10 % för lokalsamtal, ca 20 % för fjärrsamtal och 30 % för utlandssamtal. Den dominerande operatörens andel av intäkterna från slutanvändare för utlandssamtal ligger under 50 % i en medlemsstat, runt 60 % i fyra medlemsstater och mellan 70 och 75 % i ytterligare tre medlemsstater. Medan de dominerande operatörernas marknadsandelar för lokalsamtal är omkring 70 % i två medlemsstater, ligger de kvar på mellan 90 och 100 % i minst tio medlemsstater. Samtidigt har de ledande mobiloperatörernas marknadsandelar minskat sedan 2000 och de ligger nu under 50 % i två tredjedelar av medlemsstaterna Andel Internetanvändare Den genomsnittliga andelen Internetanvändare i EU:s hushåll var ca 36 % i juni Sverige hade den högsta andelen, på ca 64 %, jämfört med nivån i Grekland som låg på knappt 12 %. Åtta medlemsstater har överskridit den andel Internetanvändare i USA:s hushåll på 41,5 % som uppnåddes i augusti Utvecklingen inom lagstiftningen När det gäller införlivandet av regelverket har tre medlemsstater (Frankrike, Italien och Luxemburg) anmält nationell lagstiftning som löser flera större problem för kommissionen. Det nationella regelverket har konsoliderats i ytterligare en medlemsstat (Grekland), vilket har lett till ökad klarhet och rättslig förutsebarhet. De nationella regleringsmyndigheterna står i centrum för lagstiftningsförfarandet. De tillhandahåller det nödvändiga gränssnittet för att gemenskapsprinciperna skall kunna genomföras i linje med det nationella regelverket och marknadsvillkoren. Under referensperioden har de i ökad grad använt sig av expertkunskap och av sin bestämmanderätt för att reglera sektorn. Resultaten på marknaden är tydliga då urvalet av tjänster och leverantörer fortsätter att öka och priserna att falla. I en del medlemsstater pågår det redan arbete för att anpassa regleringsmyndigheterna till den konvergerande elektroniska kommunikationsmiljön, i vissa fall genom att öka samordningen med de nationella regleringsmyndigheterna eller genom att dessa får konkurrensbefogenheter. Ett ökat samarbete på europeisk nivå mellan de nationella regleringsmyndigheterna är en uppmuntrande förberedelse till samordning i enlighet med det nya regelverket. 3 Baserat på de senaste uppgifterna som offentliggjordes i september 2001 av US Department of Commerce (US Census Bureau). 4

5 De utfrågningar som hölls när denna rapport förbereddes visade tydligt att de mest kritiska frågor som regleringsmyndigheterna står inför, förutom behovet av att förfina och förtydliga sina egna verksamhetsmetoder, för närvarande handlar om konkurrens när det gäller lokalt tillträde (särskilt för bredband), avgifter för samtalsterminering i mobila nät, fasta avgifter för samtrafik för Internettillträde, prissättning och anskaffning av förhyrda linjer, allmänna prisoch kostnadsredovisningsprinciper, och utbyggnaden av tredje generationens mobilnät. Det finns också olösta frågor om nummerplanering, samhällsomfattande tjänster, ledningsrätt och införlivande av direktivet om dataskydd Viktiga slutsatser Även om marknaden på det hela taget fortsätter att vara dynamisk och genomförandet har gått stadigt framåt kvarstår ett antal flaskhalsar på europeisk nivå. Dessa har uppkommit av flera olika anledningar. Det nuvarande regelverket tillämpas ännu inte helt och hållet i alla medlemsstater och det tillämpas inte heller konsekvent i hela gemenskapen. Dessutom är en del av de genomföranderegler som antagits på nationell nivå inte nödvändigtvis förenliga med varandra. Själva regelverket ger också regleringsmyndigheterna handlingsutrymme inom vissa områden, vilket har lett till rättsliga olikheter i medlemsstaterna. De viktigaste frågorna handlar om följande: 1. Konkurrens vad gäller lokalt bredbandstillträde, särskilt genomförandet av förordningen om tillträde till accessnäten för att möjliggöra tillträde till Internet med hög hastighet. Kommissionen anser inte att framstegen är tillfredsställande och den anser att tempot måste öka genom aktiv övervakning av de nationella regleringsmyndigheterna, bindande tidsfrister och kännbara straff. Kommissionen anser också att regleringsmyndigheterna måste agera så att DSL-tjänster erbjuds till nya operatörer på icke-diskriminerande villkor. 2. Samtrafik, inklusive kostnaden för samtalsterminering i mobila nät och tillhandahållandet av samtrafik med fast avgift för samtal till Internet. Kommissionen anser att den stora spännvidden mellan avgifterna för samtalsterminering i mobila nät under högtrafik samt mellan medlemsstaterna inte kan motiveras av de faktiska kostnaderna för samtalsterminering och inte heller av prisnivån i förhållande till de genomsnittliga avgifterna för terminering av ett samtal i ett fast nät. Dessutom anser kommissionen att samtrafik med fast avgift för samtal till Internet bör uppmuntras och att den i vilket fall som helst måste tillhandahållas till nya operatörer där den tillhandahålls till en dominerande operatörs efterföljande led. 3. Fortsatt höga priser, långa leveranstider och avsaknaden av kostnadsorientering för förhyrda linjer, särskilt med hastigheter som skall möjliggöra en utbyggnad av bredband och e-handel. Kommissionen anser att den stora spännvidden vad gäller priserna i gemenskapen och de mycket olika ledtiderna för tillhandahållande inte kan motiveras av skäl som har att göra med olika kostnader eller villkor. 4. Bestående prissnedvridningar och prispress. Kommissionen anser att de nationella regleringsmyndigheterna i vissa fall måste vara strängare med att kontrollera räkenskaperna direkt efter det att de har färdigställts och vid utfärdandet av intyg om överensstämmelse, som är till nytta för marknaden. 5

6 5. En fullt fungerande strategi för nummerplanering. Kommissionen anser att ett fullständigt urval av tjänster för val och förhandsval av operatör bör vara tillgängligt i alla medlemsstater. 6. Den varierande utbyggnaden av ledningsrätten. Kommissionen anser att mer arbete måste läggas ner för att avlägsna osäkerheten vad gäller de lokala och kommunala myndigheternas roll och för att underlätta utbyggnaden av tredje generationens mobiltjänster. 7. Konsumentskydd. Kommissionen anser att övervakningen av konsumentfrågor bör stärkas och att konsumenterna skall ha samma skydd i hela gemenskapen, särskilt vad gäller övervakning av tjänsternas kvalitet, tydlig prisinformation och kontraktsfrågor samt tillhandahållande av mekanismer för gottgörelse. Det finns också frågor som har att göra med de nationella regleringsmyndigheternas organisation, särskilt vad gäller tilldelning av befogenheter och förmågan att snabbt lösa tvister. Långa överklagandeförfaranden i praktiskt taget alla medlemsstater leder till en osäkerhet på lagstiftningsområdet som kan utnyttjas av de dominerande operatörerna. Många nationella regleringsmyndigheter anser sig inte ha tillräckligt med resurser eller så har de ännu inte tillsatt alla tjänster. Genom det nya regelverket kommer regleringsmyndigheterna att få fler ansvarsområden, och ytterligare arbete måste göras nu för att lösa dessa frågor. Även om det i rapporten hänvisas till skillnaderna i villkoren för tillståndsgivning och utbyggnaden av tredje generationens mobiltjänster, fastställs kommissionens väsentliga synpunkter i dess meddelande från mars När det gäller internationell roaming har kommissionen gjort undersökningar i enlighet med förordning 17/62, särskilt om sådana frågor som hemliga överenskommelser och uttag av för höga priser. I väntan på att detta förfarande skall bli färdigt kan inte kommissionen offentliggöra sina resultat. 6

7 Sjunde rapporten om genomförandet av EU:s lagstiftning på telekommunikationsområdet INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING OCH VIKTIGA SLUTSATSER... 2 METODER OCH MÅL... 8 MARKNADSÖVERSIKT ÖVERSIKT AV REGELVERKET Lagstiftningen i europa före övergången till det nya regelverket Flaskhalsar i regleringen av telesektorn i europa YTTERLIGARE RAPPORTERING BILAGOR- {SEC(2001)1922} 1. MARKNADSUPPGIFTER OM TELEKOMMUNIKATIONSMARKNADEN 2. UPPGIFTER OM REGELVERKET, ÄVEN OM GENOMFÖRANDET AV DIREKTIVEN OM TV-SIGNALER OCH DATASKYDD 3. ÖVERSIKT ÖVER GENOMFÖRANDET I MEDLEMSSTATERNA 4. LISTA ÖVER OPERATÖRER, SAMMANSLUTNINGAR OCH ORGANISATIONER SOM VARIT INBLANDADE I FÖRBEREDELSERNA AV OCH UTFRÅGNINGARNA OM DEN SJUNDE RAPPORTEN 7

8 2. METODER OCH MÅL 2.1. Metoder I ett antal genomföranderapporter som har lagts fram för Europaparlamentet och rådet har kommissionen successivt undersökt införlivandet av de direktiv som ingår i det nuvarande telekommunikationspaketet och den faktiska tillämpningen av de regler som införlivats i den nationella lagstiftningen. I rapporterna finns också uppgifter som har gjort det möjligt att fastställa trender för viktiga marknadsaspekter som tillväxt, priser för tjänster som riktar sig till slutanvändare, förhyrda linjer och samtrafik, tillträde till accessnät och de dominerande operatörernas marknadsandelar. Femte och sjätte rapporten var särskilt inriktade på framstegen för genomförandet av viktiga regleringskrav som rör de nationella regleringsmyndigheterna, tillståndsgivning, samtrafik, tillträde till accessnät, samhällsomfattande tjänster, mobila tjänster, priser, kostnadsredovisning, förhyrda linjer, nummerplanering, dataskydd och ledningsrätt. Rapporterna färdigställdes på grundval av ett antal bilaterala möten mellan kommissionen och marknadsaktörerna (nya operatörer och dominerande operatörer), företrädare för användare och konsumenter, nationella regleringsmyndigheter och ministerier. Dessutom användes marknadsuppgifter som de nationella regleringsmyndigheterna tillhandahöll. För att utarbeta denna sjunde rapport om genomförandet, höll kommissionen förberedande bilaterala möten med samma aktörer i de femton medlemsstaternas huvudstäder. Dessa möten kompletterades med utfrågningar i Bryssel till vilka representativa organ bestående av marknadsaktörer, användare och konsumenter och de nationella myndigheterna, inklusive de nationella konkurrensmyndigheterna, var inbjudna. Utfrågningarna ägde rum i september och oktober Medlemsstaterna uppmanades att inkomma med skriftliga bidrag till kommissionen som en grund för diskussioner i utfrågningarna och dessa bidrag lades i förväg in på kommissionens webbplats 4. Ett antal skriftliga bidrag inkom också från marknadsaktörer och -sammanslutningar. Uppgifter om marknaden och regelverket tillhandahölls av de nationella regleringsmyndigheterna på grundval av ett frågeformulär som sammanställdes av kommissionen. Dessa är källan till huvuddelen av de uppgifter som står i rapporten och de visar läget den 1 augusti 2001, om inget annat uppges. Det lagstiftningsläge som beskrivs är det som gällde den 31 oktober 2001, om inget annat uppges Mål I juli 2000 lade kommissionen fram förslag till fem direktiv för Europaparlamentet och rådet i vilka en ram för regleringen av marknaderna för elektronisk kommunikation och åtgärder som avser tillträde och samtrafik, tillstånd, samhällsomfattande tjänster och användarrättigheter samt dataskydd i telekommunikationssektorn fastställdes. Dessa direktiv kommer att ersätta det regelverk som inrättats genom det nuvarande direktivpaketet. Ytterligare ett förslag till beslut täcker medlemsstaternas samordning av åtgärder avseende

9 radiospektrum. Ett förslag till en förordning om tillträde till accessnät antogs av Europaparlamentet och rådet i december 2000 och trädde i kraft i början av januari Gemensamma ståndpunkter om fyra av direktiven antogs av rådet den 17 september. Ett fullständigt antagande av hela det nya regelverket kan därför förväntas komma inom kort och införlivandet planeras äga rum senast femton månader därefter. Kommissionen har konsekvent haft som ståndpunkt att en förutsättning för att det nya regelverket framgångsrikt skall kunna införlivas i den nationella lagstiftningen och genomföras i medlemsstaterna är att det nuvarande regelverket är fullständigt och effektivt fungerande. Före antagandet av det nya regelverket försöker kommissionen därför fastställa, både horisontellt på europeisk nivå och för var och en av medlemsstaterna, vilka delar av det nuvarande regelverket som inte har genomförts på ett tillfredsställande sätt och denna informationen skall ligga till grund för genomförandet av det nya regelverket. Liksom i tidigare rapporter ges även i denna rapport en översikt av marknadsutvecklingen. Därefter framfördes överväganden som avser genomförandet inom ramen för övergången till det nya regelverket tillsammans med en sammanfattning av de viktigaste flaskhalsarna vad gäller lagstiftningen i Europa. I bilagorna till rapporten finns en detaljerad marknadsanalys och uppgifter om regleringen och i kapitlen om de enskilda länderna finns mer uttömmande information om lagstiftningssituationen i varje land. Det övergripande syftet är att så långt det är möjligt undvika att ständigt hänvisa till den utveckling som redan har sammanfattats i sjätte rapporten och som man kan ta del av på kommissionens webbplats. Kommissionen lade 1999 fram en rapport till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av direktiv 95/47/EG 5 (direktivet om TV-signaler). I bilaga 2.3 ger kommissionen nu en uppdaterad utvärdering av genomförandet och marknadsutvecklingen, vilket krävs enligt direktivet. Bilagan till den senaste rapporten innehåller ett kapitel om genomförandet av WTO:s bestämmelser i tredje land. Kommissionen skall hålla utfrågningar om detta ämne under november 2001 och kommer att rapportera enskilt till medlemsstaterna i lämpligt rådsforum. Det bör uppmärksammas att kommissionen i enlighet med förordning 17/62 för närvarande genomför branschutredningar på marknaderna för förhyrda linjer och accessnät samt på roamingmarknaderna. 5 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler. 9

10 3. MARKNADSÖVERSIKT 3.1. Marknadstillväxt Trots de negativa signalerna från finansmarknaderna fortsätter marknaden för telekommunikationstjänster att vara en viktig tillväxtfaktor i den europeiska ekonomin. I slutet av 2000 hade de femton medlemsstaternas kombinerade nationella marknader ett värde av ca 199 miljarder euro. Detta värde beräknas öka till 218 miljarder euro vid utgången av 2001, vilket innebär en tillväxt på 9,5 %. Även om detta är tre procentenheter under den faktiska tillväxten för 2000, är det en liten ökning jämfört med den tillväxt på 9 % som förutsågs i den senaste genomföranderapporten. Under perioden augusti 2000 till augusti 2001 kunde användare och konsumenter fortsätta att glädja sig åt ett ökat urval av operatörer samtidigt som priserna gick ner allmänt. Marknadsandelarna för de dominerande operatörerna fortsatte samtidigt att minska på alla marknader för samtal till fasta nät. Det snabbast expanderande området är återigen marknaden för mobila tjänster, där tillväxten förväntas vara ca 22,3 %, vilket innebär att den ökar från 67 miljarder euro vid utgången av 2000 till 82 miljarder euro vid utgången av Under 2000 var den faktiska tillväxttakten 38,1 %, vilket kan jämföras med prognosen på 20 %. Vid utgången av 2001 förväntas marknaden för mobila tjänster utgöra 38 % av EU:s kombinerade telekommunikationsmarknader. På marknaden för taltelefoni, inklusive uppringda Internettjänster, som med sina 51 % fortsätter att utgöra den största delen av EU-marknaden, ligger tillväxten kvar på samma nivå som under 2000 (2,7 %), och i vissa medlemsstater, särskilt Spanien, Italien, Österrike och Finland, ligger värdet för mobilmarknaden på samma nivå eller något över. EU:s invånare spenderade i genomsnitt 762 euro per capita på telekommunikationstjänster (inklusive kabel-tv) under 2000, vilket är en ökning med 14 %. Utgifter per capita som låg över genomsnittet noterades i Danmark, Irland, Nederländerna, Österrike, Finland, Sverige och Förenade kungariket samt i Spanien där beloppet ökade särskilt snabbt Mobilmarknaden Mobiltelefontätheten fortsätter att öka kraftigt, med betydligt högre siffror i varje enskild medlemsstat jämfört med förra året. I augusti 2001 fanns det 36 % fler mobiltelefonabonnenter i Europa än för ett år sedan. Den genomsnittliga mobiltelefontätheten är 73 %. I Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal, Finland och Sverige är den 75% eller högre. Den genomsnittliga marknadsandelen för de ledande mobiloperatörerna har minskat sedan 2000 och ligger nu under 50 % i två tredjedelar av medlemsstaterna. Omfördelningen av marknadsandelar under det senaste året har särskilt gynnat de mindre konkurrenterna i Belgien, Nederländerna, Österrike, Finland och Förenade kungariket Val av operatör För fjärrsamtal och utlandssamtal går det att välja mellan fler än fem alternativa operatörer för hela befolkningen i tolv medlemsstater. I två medlemsstater (Belgien och Luxemburg) är valet något mer begränsat. Nya operatörer med tillstånd hade den 1 juli 2001 ännu inte påbörjat sin verksamhet i Grekland. 10

11 Situationen är mer komplicerad för lokalsamtalstjänster. Sex medlemsstater (Danmark, Irland, Österrike, Portugal, Sverige och Förenade kungariket) rapporterar att hela befolkningen kan välja mellan fler än fem alternativa operatörer medan valet i Spanien och Luxemburg står mellan tre och fem operatörer. I andra medlemsstater kan 85 % (Italien), 40 % (Belgien) och 22 % (Tyskland) av befolkningen välja mellan tre och fem operatörer. Endast 1 % av Frankrikes befolkning kan välja att inte styra lokalsamtal genom den dominerande operatören. Situationen i Belgien, Spanien och Italien visar betydande framsteg jämfört med situationen för ett år sedan. Det alternativa tillhandahållet av tjänster med direkt tillträde är mindre utvecklat. Vissa valmöjligheter finns i Belgien, Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Österrike och Förenade kungariket. Användningen av förhandsval av operatör har ökat snabbt och det finns nu ca 110 operatörer som erbjuder detta för lokalsamtal till privatkunder, dvs. 58 % fler än förra året, och 214 operatörer som erbjuder tjänsten för fjärrsamtal och utlandssamtal. Operatörsval, som redan används i hög grad för fjärrsamtal och utlandssamtal, används dessutom i ökad omfattning för lokalsamtal. Över ett tusen nya operatörer i EU har tilldelats ett prefix Allmän sänkning av priserna Som en del av den pågående prisjusteringen där de genomsnittliga månatliga uthyrningsinkomsterna ökade med 12 % mellan 1997 och 2000, har de genomsnittliga månatliga uthyrningsinkomsterna i EU ökat med 7 % för privatkunder och med 3 % för företagskunder under det senaste året. De dominerande operatörernas avgifter för lokalsamtal har varit fortsatt stabila sedan förra året med en kostnad på 42 eurocent för ett samtal på tio minuter. Ett samtal på tre minuter kostar 14 eurocent idag, jämfört med 13 eurocent för ett år sedan. Kraftiga prisökningar förekom emellertid i Portugal (med 100 % för korta lokalsamtal och 30 % för samtal på tio minuter) samt i Belgien och Frankrike (33 % respektive 25 % för samtal på tre minuter). Lokalsamtalen är dyrast i Belgien, Österrike, Förenade kungariket, Portugal och Irland där priserna är högre än genomsnittet i EU både för treminuters- och tiominuterssamtal. Samtidigt fortsätter de dominerande operatörernas avgifter för fjärrsamtal att falla. Ett fjärrsamtal på tre minuter kostar i genomsnitt 40 eurocent jämfört med 45 eurocent förra året (en minskning med 11 % sedan förra året och med 45 % sedan 1998). Kostnaden för ett tiominuterssamtal sjönk från 144 eurocent till 124 eurocent (en minskning med 14 % sedan förra året och med 47 % sedan 1998). Kraftiga prisfall ägde rum 2000 i Belgien (60-70 % beroende på samtalets längd), Österrike (58 %) och Grekland (ca 30 %). Prisfall förekom också i Portugal, Italien och Spanien, som emellertid fortfarande ligger över genomsnittet I EU. Genomsnittskostnaderna i EU för inrikessamtal (lokalsamtal, fjärrsamtal och fasta avgifter) har sjunkit stadigt under de senaste åren från 37,02 euro till 32,75 euro inklusive moms mellan augusti 1998 och 2001 för privatkunder, och från 85,57 euro till 68,54 euro exklusive moms för affärskunder. I en del medlemsstater ökade emellertid totalkostnaderna för inrikessamtal för privatkunder, särskilt under det senaste året. För lokal- och fjärrsamtal förstärktes under förra året trenden att prisskillnaderna för samtal för olika avstånd minskar eller försvinner. Från den 1 augusti 2001 är priserna för samtal under högtrafik inte längre differentierade enligt avstånd (lokalsamtal, regionalsamtal och inrikessamtal på 3, 50 respektive 200 km) i mindre medlemsstater som t.ex. Belgien och 11

12 Danmark (detta var redan fallet i Luxemburg), medan de existerande priserna i Österrike nu är förhandlingsbara. I Grekland har den dominerande operatören avskaffat prisskillnaden mellan lokala och regionala samtal. Avskaffandet av skillnaderna mellan samtal på 50 och 200 km, vilket redan hade skett i Irland, Italien, Nederländerna, Finland och Förenade kungariket och som nyligen infördes i Belgien, Danmark, Tyskland, Frankrike och Sverige har befästs. Differentiering av samtalsavgifterna beroende på avstånd förekommer fortfarande i Spanien och Portugal. Kostnaden för utlandssamtal via de dominerande operatörerna har allmänt sjunkit sedan förra året från 1,43 euro till 1,18 euro (en sänkning med 17 % sedan 2000) för privatkunder och från 1,02 euro till 0,81 euro (en sänkning med 21 % sedan 2000) för företagskunder. Jämfört med 1998 innebär detta en minskning från 1,84 euro för privatkunder och 1,33 euro för företagskunder. I augusti 2001 hade EU-genomsnittet för månadsutgifter för ett urval av inrikes- och utlandssamtal jämfört med förra året minskat med sammanlagt 4 % för privatkunder och 4,6 % för företagskunder. I genomsnitt utgörs en tredjedel av månadsutgifterna av fasta avgifter (inklusive uthyrningsavgifter och en andel av installationsavgifterna) och två tredjedelar av användaravgifter för lokalsamtal, fjärrsamtal, utlandssamtal och samtal till mobila nät. Fördelningen skiljer sig emellertid åt mellan medlemsstaterna. I Luxemburg utgörs 58 % av månadsutgifterna av fasta avgifter medan denna siffra för Greklands del endast är 23 %. Nya operatörer har oftast mycket lägre avgifter än de dominerande operatörerna, beroende på samtalets typ och längd. Följande exempel grundar sig på ett begränsat urval erbjudanden från alternativa operatörer (se Bilaga 1.3). Hos en alternativ operatör i Tyskland kostar det 75 % mindre att ringa fjärrsamtal än hos den dominerande operatören. I Belgien, Frankrike (för längre samtal), Spanien och Förenade kungariket kostar fjärrsamtal mellan 36 % och 56 % mindre hos de alternativa operatörerna än hos respektive dominerande operatörer. Å andra sidan tillämpar viktigaste nya operatören i Sverige priser som ligger endast 10 % under den dominerande operatörens, men dessa hör emellertid till de billigaste i EU. För lokalsamtal erbjuder nya operatörer mindre, men ändå betydande, prissänkningar på mellan 25 % och 29 % i Tyskland, 12 % och 18 % i Frankrike och Förenade kungariket och ca 8 % i Sverige De dominerande operatörernas minskade marknadsandelar De dominerande operatörernas marknadsandelar avseende intäkter från slutanvändare fortsatte att minska inom alla områden för fasta samtalstjänster under förra året. I genomsnitt beräknas de dominerande operatörerna ha förlorat ca 10 % av marknaderna för lokalsamtal (alla lokalsamtal) och ca 20 % av marknaderna för fjärrsamtal och 30 % av marknaderna för utlandssamtal sedan liberaliseringen. De dominerande operatörernas andel av intäkter från slutanvändare från utlandssamtal ligger under 50 % i en medlemsstat (Förenade kungariket) och beräknas till 60 % i tre medlemsstater (Tyskland, Italien och Sverige) och ca 70 till 75 % i ytterligare tre (Frankrike, Irland och Nederländerna). De minskade marknadsandelarna är särskilt anmärkningsvärda i länder som Tyskland, Frankrike, Italien och Nederländerna, som liberaliserade den 1 januari 1998, och Irland, som öppnade sin marknad nästan ett år senare. Även inom området för lokalsamtal är det tydligt att marknadsandelarna minskar (t.ex. har de dominerande operatörerna endast ca 70 % av marknaden i Tyskland och Förenade kungariket när det gäller 12

13 intäkter för slutanvändare) även om de dominerande operatörerna i åtminstone tio medlemsstater fortfarande har marknadsandelar på mellan 90 och 100 %. I bilagorna 1 och 2 finns detaljerade diagram och tabeller där alla ovanstående argument åskådliggörs och de kompletteras med ytterligare uppgifter om marknadsvärden, täckningsgrader, marknadsandelar, avgifter för slutanvändare och avgifter för samtrafik och förhyrda linjer. 13

14 4. ÖVERSIKT AV REGELVERKET I denna del beskrivs en del allmänna överväganden avseende det nuvarande regelverket och övergången till det nya som uppkom under förberedelsen av rapporten. Därefter ges en översikt av de viktiga frågor som tas upp avseende det praktiska genomförandet av det nuvarande regelverket på europeisk nivå. I detta sammanhang har de nationella regleringsmyndigheterna utan undantag gjort betydande framsteg när det gäller övervakningen av genomförandeförfarandet under perioden sedan sjätte rapporten och de har fortsatt att samarbeta med de andra europeiska regleringsmyndigheterna i väntan på en framtida samordning i European Regulators Group for Electronic Communications Networks and Services Lagstiftningen i Europa före övergången till det nya regelverket Nya operatörer anser att de utmaningar som den nuvarande ekonomiska situationen och marknadssituationen står inför främjar en gradvis övergång till den mer flexibla regleringsmiljö som fastställts genom det nya regelverket. Det är tydligt att detta kommer att bli en fråga för medlemsstaterna att överväga, särskilt enligt bestämmelserna i det nya tillträdesdirektivet som avser de nationella regleringsmyndigheternas granskning av de befintliga skyldigheterna för tillträde och samtrafik i enlighet med direktiven om samtrafik, taltelefoni och förhyrda linjer. Mot denna bakgrund är uppmjukningen av befintliga skyldigheter, vilken kommer att möjliggöras enligt det nya regelverket som anpassats till en konkurrensutsatt miljö, lämplig först när det nya regelverket har genomförts till fullo. Vad gäller exempelvis tillträde till accessnäten och prissättningen av förhyrda linjer, måste åtgärder för att säkerställa kostnadsorientering fortfarande vidtas i ett antal medlemsstater och dessa åtgärder får enligt det nya regelverket inte avskaffas förrän det är motiverat enligt den marknadsanalys som de nationella regleringsmyndigheterna skall utföra. På liknande sätt kommer kandidatländerna inte att kunna genomföra det nya regelverket utan att ha lagt grunderna för ett sådant baserat på det nuvarande regelverket. Om målet med konkurrens på lika villkor för samtliga marknadsaktörer i hela Europa skall uppnås enligt de nya direktiven är det också tydligt att det nuvarande regelverket måste tillämpas konsekvent i hela gemenskapen innan nästa regelverk börjar tillämpas. Man måste lägga ner mycket omsorg på att säkerställa att reglerna för den inre marknaden respekteras, särskilt om ett antal nya tjänster skall bli livsdugliga. Om lagstiftningen fortsätter att se olika ut mellan de olika medlemsstaterna är det tydligt att uppkomsten av alleuropeiska operatörer som har möjlighet att tillhandahålla alleuropeiska tjänster hindras. De alleuropeiska aktörerna är för närvarande besvikna över att den lagstiftning som påverkar deras verksamhet fortfarande skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Detta gäller även för dominerande operatörer som även är nya operatörer på de andra medlemsstaternas marknader. Det är också viktigt att de olika delarna av det nuvarande regelverket tillämpas konsekvent i varje medlemsstat. Principerna avseende exempelvis avgifter, kostnadsredovisning och ickediskriminering är sammankopplade och det krävs en konsekvent genomförandestrategi av de nationella regleringsmyndigheterna, utrustade med lämpliga befogenheter och förfaranden, för att hindra att marknaden avskärmas genom snedvridningar av avgifterna. Detta kräver också att det görs en tydlig åtskillnad mellan rollerna för de olika organen som har regleringsfunktioner. En alltför komplicerad ansvarsfördelning eller kompetensöverlappning 14

15 är inte bara skadlig för lagstiftningen ur säkerhets- och konsekvenshänseende men tenderar även att vara ineffektiv när det gäller resurser. Det är också av största vikt att politiska hänsynstaganden inte tillåts motivera ett ingripande i lagstiftnings- och marknadsprocessen, till exempel genom att man inför eller subventionerar priser för slutanvändare som sätts på en konstgjort låg nivå. Det är tydligt att detta innebär faror för konkurrensen. På marknaden för tillträde till lokala bredband t.ex. kommer kombinationen av ett högt pris för tillträde till och samlokalisering med accessnät, en brist på delat tillträde, den dominerande operatörens uteblivna tillhandahållande av DSL-tjänster till andra operatörer och regleringsmyndighetens godkännande för den dominerande operatören att till en låg avgift tillhandahålla sina egna DSL-tjänster till slutanvändare att bidra till att nya operatörer hålls utanför marknaden. De flesta medlemsstater har införlivat idén om icke-diskriminering i enlighet med direktiven (särskilt direktiven om samtrafik och förhyrda linjer), men många har misslyckats med att säkerställa ett principen genomförs i detalj. Icke-diskriminering innebär att de dominerande operatörerna måste behandla nya operatörer på samma sätt som de behandlar sina efterföljande led. De nationella regleringsmyndigheterna måste därför säkerställa att denna behandling utvidgas till att omfatta i synnerhet informationen om lansering av produkter till slutanvändare. Det som genom att erbjudanden till operatörer blir tillgängliga samtidigt som erbjudanden till slutanvändare blir tillgängliga framstår som en likvärdig behandling får inte undermineras genom att information om erbjudandet ges till den dominerande operatörens efterföljande led innan konkurrenterna får samma information. En del dominerande operatörer befinner sig i en omstruktureringsprocess och detta välkomnas om denna process leder till öppenhet och till att diskriminering undviks. Fortsatta riktlinjer om benchmarking och bästa praxis efterfrågas, särskilt av nya operatörer och av användar- och konsumentorganisationer. Benchmarks har visat sig vara mycket användbara när det gäller omställningen till en fullständig kontroll av kostnaderna för de reglerade tjänsterna. En fortsatt formell benchmarking avseende till exempel samtrafik genom rekommendationer skulle vara kontraproduktiv, eftersom den signalerar att kostnadsorienterade avgifter i viss mån kan uppnås utan att kostnadsredovisningsprinciper införs. Det är emellertid mycket viktigt att uppgifter om samtrafik och om prissättning av förhyrda linjer (särskilt när det gäller avvikelser från taken i rekommendationen från ) samt uppgifter om anskaffning även fortsättningsvis offentliggörs. Detta säkerställs genom successiva genomföranderapporter och genom dokument från ONP-kommittén som är offentligt tillgängliga. Det är också mycket viktigt att rapportera om bästa praxis, t.ex. när de nationella regleringsmyndigheterna ägnar sig åt lösning av tvister eller när det gäller riktlinjer för konsumentpriser. Det bör påpekas att vissa åtgärder för att öka konkurrensen i enlighet med det nya regelverket såsom det ser ut i de gemensamma ståndpunkter som antogs den 17 september 2001 redan tillämpas i ett antal medlemsstater. Ett exempel är nummerportabilitet i mobila nät, som är i kraft i Danmark, Spanien och Förenade kungariket och som kommer att träda i kraft i Italien i början av 2002 samt i Tyskland och Irland i slutet av 2002 för att öppna upp konkurrensen i en sektor som en del regleringsmyndigheter inte anser vara konkurrensutsatt. Att på så sätt röra sig mot en tidigarelagd tillämpning av åtgärder för att säkra konkurrensen i motsats till en förhastad uppmjukning av förordningen välkomnas. 6 Kommissionens rekommendation om prissättning vid samtrafik för förhyrda förbindelser på en liberaliserad telemarknad, C(1999) 3863, november

16 4.2. Flaskhalsar i regleringen av telesektorn i Europa Nedan ges en översikt över betydande sektorövergripande regleringsproblem i medlemsstaterna. De viktigaste frågorna för regleringsmyndigheterna, bortsett från att de måste förbättra och klargöra sina egna arbetsmetoder, är för närvarande följande: avgifter för samtalsterminering i mobilnät; Internetuppkoppling till fast kostnad; konkurrens i accessnät, särskilt för bredbandsförbindelser; prissättning och tillhandahållande av förhyrda linjer; allmänna principer för prissättning och kostnadsredovisning. Utbyggnaden av tredje generationens mobiltelenät tas också upp med tanke på den betydelse dessa nät kommer att ha för marknadens framtida utveckling (denna fråga behandlades i ett meddelande från kommissionen i mars ). Det kvarstår också frågor kring nummerplanering, samhällsomfattande tjänster, ledningsrätt och genomförandet i nationell lagstiftning av direktivet om dataskydd inom telekommunikationsområdet Nationella regleringsmyndigheter och besvärsförfaranden För att göra det möjligt för nya operatörer att komma in på marknaderna, och för att klargöra rättsläget, finns det ett behov av klart definierade beslutsbefogenheter för de nationella regleringsmyndigheterna. Det behövs också snabba administrativa förfaranden och avskräckande påföljder för att man skall kunna kontrollera den dominerande operatörens uppträdande. Dessa inslag saknas ofta, och nya operatörer efterlyser ökad framförhållning och förhandsåtgärder av regleringsmyndigheterna. Frågan om tillträde till accessnäten är ett område där bristen på framförhållning och/eller bristande befogenheter för de nationella tillsynsmyndigheterna framhävdes i nästan alla medlemsstater. När det gäller regleringsmyndigheternas verksamhet finns det oro beträffande fördelningen av befogenheter mellan berörda ministerier och de oberoende regleringsmyndigheterna. Denna fördelning är ofta oklar och försenar regleringsåtgärder. Detta är ett problem i synnerhet i Italien, (tillståndsgivning) och Österrike (frekvensspektrum och nummerförvaltning). I Spanien är ansvaret för de olika uppgifterna fördelade på många olika parter, något som leder till att det är en komplicerad uppgift att samordna regleringsmyndigheternas beslut. På en marknad i snabb förändring förväntar sig aktörerna att den nationella regleringsmyndigheten skall lösa tvister snabbt. Det finns dock helt klart en motsättning mellan kvaliteten på besluten, å ena sidan, och snabbt beslutsfattande i linje med marknadsutvecklingen å den andra sidan. I vissa medlemsstater har den dominerande operatören (och i vissa fall dess dotterbolag) kunnat dra fördel av att man är först med att kunna erbjuda DSL-tjänster, samtidigt som nya marknadsaktörer har varit upptagna med utdragna förhandlingar med regleringsmyndigheter och domstolar. Ett annat problem är att myndigheterna inte vill hindra de dominerande aktörerna från att införa nya tjänster, i synnerhet bredbandstjänster, om de därmed riskerar att anklagas för att bromsa utvecklingen av informationssamhället. När höghastighetstjänster främjas på politisk nivå måste man ta hänsyn till behovet av att underlätta tillträde för nya aktörer på denna viktiga nya marknad. I ett antal fall är man orolig beträffande bristen på befogenheter att se till att beslut verkställs. Det gäller i synnerhet för att se till att de dominerande aktörerna tillämpar beslut som fattats av de nationella regleringsmyndigheterna. Verkställandet förefaller hindras av utdragna och besvärliga förhandlingar (i Frankrike, Italien, Österrike och Portugal) och av alltför milda påföljder (i synnerhet i Irland och Tyskland). 7 Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén - Införande av tredje generationens system för mobil kommunikation i Europeiska unionen: Lägesrapport och förslag till åtgärder, KOM(2001) 141 av den 20 mars

17 Det verkar också som om de dominerande operatörerna, som en del i sin strategi, har fortsatt med att systematiskt överklaga de nationella regleringsmyndigheternas beslut (i synnerhet i Tyskland, Grekland, Spanien, Italien, Irland, Österrike, Finland och Sverige) trots att överklagandena i de flesta fall inte har vunnit bifall. Rätten att utnyttja tillgängliga rättsmedel är en grundläggande rättsprincip, men de nationella regleringsmyndigheterna behöver sätta upp hinder mot orimliga fördröjningsåtgärder. Operatörerna är oroade över långdragna besvärsförfaranden i Belgien, Tyskland, Nederländerna, Österrike och Finland. I Tyskland har de nationella regleringsmyndigheterna skjutit upp sina beslut angående utbyggnaden av DSLtjänster, i avvaktan på domstolsutslag uppskjutandet av utbyggnaden, och i Sverige har domstolarna tillfälligt upphävt de nationella regleringsmyndigheternas beslut om sänkta avgifter för samtrafik i mobiltelenät. Genom detta nya regelverk kommer de nationella regleringsmyndigheterna att få nya och komplicerade uppgifter. Det gäller i synnerhet marknadsanalys och utpekande av företag som skall anses ha ett betydande inflytande på marknaden (enligt principen om dominerande ställning). Det är därför av avgörande betydelse att dessa myndigheter är fullt fungerande i enlighet med nuvarande regelverk vad gäller befogenheter, tilldelning av uppgifter, resurser och kunskaper som behövs för verksamheten. Vissa av de nationella regleringsmyndigheterna har själva klargjort i samband med undersökningen att de behöver ökade ekonomiska resurser och mer personal; vissa har ännu inte uppnått planerad personalstyrka. I tabell 1 i bilaga 2.4 ges en översikt över finansieringen och personalsituationen hos de nationella regleringsmyndigheterna Samtrafik samtalsterminering i mobiltelenät I en rad medlemsstater ifrågasätts konkurrensen på marknaden för samtalsterminering i mobiltelenät. Genomsnittspriset för samtalsterminering i mobiltelenät under högtrafik i Europa minskade med cirka 10 % under det senaste året. Detta pris (18,16 eurocent) är dock ungefär tio gånger högre än genomsnittspriset för samtrafik mellan fasta nät (dubbel transittrafik). Kostnadskällorna i mobila nät är inte desamma som kostnadskällorna i fasta nät, men prisskillnaden är av en storleksordning som är svår att förklara. Beträffande prisskillnaderna mellan medlemsstaterna gäller följande: priserna under högtrafik i tre medlemsstater (Grekland, Italien och Portugal) är ungefär dubbelt så hög som i den medlemsstat som har de lägsta priserna (Förenade kungariket); i tre andra medlemsstater (Spanien, Frankrike och Finland) är de nära det högsta priset; i tre stater (Luxemburg, Österrike och Sverige) är de nära det lägsta priset (se bilaga 2.2). De avgifter för samtalsterminering i mobiltelenät som redovisas här tar inte hänsyn till den avgiftsgranskning som senast genomfördes av Förenade kungarikets nationella regleringsmyndighet. Regleringsmyndigheterna är generellt överens om att problemet beror på att det är den uppringande parten, snarare än den uppringda parten, som i praktiken betalar termineringsavgiften. Operatörer av fasta nät hävdar att man kan få en nivåindikation för termineringsavgifter i mobila telenät på en konkurrensutsatt marknad genom att halvera kostnadsnivån för ett samtal inom det berörda mobiltelenätet, och att detta test avslöjar att det förekommer diskriminerande avgiftssättning. 17

18 Mobiloperatörerna hävdar å sin sida följande: samtal inom nätet ger naturliga kostnadsbesparingar; konkurrens existerar till följd av att det finns många olika uppringningssätt (fast, mobil, taltelefoni via IP m.m.); minskade avgifter för samtalsterminering i mobiltelenät kommer att leda till ökade avgifter till operatörerna av fasta nät, som därmed får ökade marginaler, och i synnerhet den dominerande operatören. Vidare erhålls ett konkurrenstryck genom att företagskunder som använder mobila tjänster och som ringer många samtal från fasta till mobila nät (t.ex. samtal från huvudkontoret till mobila säljare) kommer att dras till den operatör som har de lägsta termineringsavgifterna. Som svar på detta argument hävdas att mobiloperatörer tar hänsyn till företagskundernas priskänslighet genom att erbjuda riktade tjänstepaket (dvs. genom att tillämpa prisdiskriminering); vidare gör bristen på mobil nummerportabilitet och integreringen av fasta och mobila tjänster att företagskunder som vill byta mobiloperatör drabbas av höga kostnader. Regleringsmyndigheterna har till sitt förfogande ONP-reglerna i direktiven, inbegripet principerna för kostnadsorientering för operatörer med betydande inflytande på den nationella marknaden för samtrafik. Dessutom kan man, i många fall, använda sig av konkurrensreglerna eller andra regleringsbefogenheter enligt nationell lagstiftning. Kommissionen håller för närvarande på att undersöka ett formellt klagomål enligt artikel 82 i fördraget (missbruk av en dominerande ställning) med avseende på ett antal mobilnätsoperatörer. 18

19 Det finns för närvarande nio regleringsscenarier i Europa: Tabell 1 Reglering av termineringsavgifter i mobila nät i Europa Den nationella regleringsmyndigheten fastställer vilka mobiloperatörer som skall anses ha ett betydande inflytande på Frankrike, Irland, den nationella marknaden för samtrafik. Den nationella Sverige; Österrike fram till oktober regleringsmyndigheten fastställer skyldigheter avseende kostnadsorientering (för närvarande under utredning i Österrike). Den nationella regleringsmyndigheten fastställer vilka mobiloperatörer som skall anses ha ett betydande inflytande på Belgien den nationella marknaden för samtrafik. Den nationella regleringsmyndigheten inför krav på prissänkningar på grundval av jämförelser med andra länder i Europa. Den nationella regleringsmyndigheten fastställer vilka mobiloperatörer som skall anses ha ett betydande inflytande på Italien den nationella marknaden för samtrafik. De priskontrollåtgärder som tillämpas har inte uppdaterats. Den nationella regleringsmyndigheten fastställer vilka operatörer som skall anses ha ett betydande inflytande på den Spanien nationella marknaden för samtrafik. Den nationella regleringsmyndigheten har inte avslutat kontrollen av deras Portugal, Förenade kungariket Danmark, Luxemburg, Nederländerna Tyskland Grekland Finland lagstadgade räkenskaper för de olika marknadssegmenten. Den nationella regleringsmyndigheten fastställer inte vilka operatörer som skall anses ha ett betydande inflytande på den nationella marknaden för samtrafik. Den nationella regleringsmyndigheten använder sina befogenheter enligt konkurrenslagstiftningen för att införa lämpliga eller proportionerliga priskontroller för alla mobiloperatörer. Den nationella regleringsmyndigheten fastställer inte vilka operatörer som skall anses ha ett betydande inflytande på den nationella marknaden för samtrafik. Den nationella regleringsmyndigheten har inte infört någon kontroll av samtrafikavgifter. Den nationella regleringsmyndigheten fastställer inte vilka operatörer som skall anses ha ett betydande inflytande på den nationella marknaden för samtrafik eller på mobilmarknaden. Den nationella regleringsmyndigheten fastställer vilka operatörer som skall anses ha ett betydande inflytande på mobilmarknaden. Man har dock inte fastställt att någon mobiloperatör skall anses ha ett betydande inflytande på den nationella marknaden för samtrafik. Den nationella regleringsmyndigheten fastställer vilka operatörer som skall anses ha ett betydande inflytande på mobilmarknaden. Mobiloperatörer tar ut en avgift av slutkunderna (i stället för en samtrafikavgift) för samtalsterminering med originering i ett fast nät. 8 Genom beslut av den 5 november 2001 tillämpar den nationella regleringsmyndigheten inte längre principen om kostnadsorientering för någon mobiloperatör (eftersom det nu inte längre finns några operatörer som anses ha ett betydande inflytande på den nationella marknaden för samtrafik). Däremot tillämpar man principen om lämpliga priser inom ramen för de befogenheter som ges för tvistlösning. 19

20 Kommissionen anser att skillnaderna mellan medlemsstaterna vad gäller avgifter för samtalsterminering vid högtrafik i mobila nät 12,44 23,69 eurocent inte kan motiveras med hänvisning till de verkliga kostnaderna för samtalsterminering, och inte heller med hänvisning till avgifternas nivå i förhållande till genomsnittsavgifterna för terminering av ett samtal i ett fast nät. De nationella regleringsmyndigheterna behöver därför agera för att få bort orimliga priser, antingen på grundval av samtrafikdirektivet eller med hjälp av de befogenheter som ges inom ramen för konkurrensreglerna. Mobiloperatörernas befogenheter på de nationella mobilmarknaderna och på de nationella samtrafikmarknaderna varierar mellan medlemsstaterna. De många olika regleringslösningar som antagits, och prisskillnaderna för samtalsterminering vid högtrafik (se figur 8 i bilaga 2.2), belyser dock vilka skillnader som är möjliga med nuvarande lagstiftning Samtrafik fast avgift för Internetuppkoppling (flat rate Internet access call origination, FRIACO) Det stora flertalet av användarna i Europa får tillträde till Internet via vanliga telefon- eller ISDN-linjer, ibland kallade smalband. En faktor som avskräcker kunderna från att använda Internet i högre grad är vetskapen om att räkningen stiger för varje uppkopplad minut. Detta är möjligt eftersom man inte har tillgång till fasta avgifter för uppkoppling eller avgifter som inte bygger på registrering av uppkopplingstiden. Många marknadsaktörer betraktar ökat tillträde via smalband som en inkörsport till högkvalitativa tjänster som förmedlas via bredbandiga lösningar, i synnerhet DSL/ADSL (digital subscriber lines/asymmetric DSL) och kabel-tv. När dominerande operatörer erbjuder slutkunder Internetuppkoppling som inte bygger på registrering av uppkopplingstid är de, enligt principen om icke-diskriminering, skyldiga att erbjuda samma samtrafikmöjligheter till sina konkurrenter för att göra det möjligt för dem att erbjuda samma tjänster. I maj 2000 beslutade regleringsmyndigheten i Förenade kungariket att den dominerande operatören skall tillhandahålla samtrafik till fast pris. Därefter har man i februari 2001 fastställt att FRIACO bör tillhandahållas på en högre nivå i nätet, dvs. inte vid lokalstationerna. Därigenom skall det bli lättare för nya operatörer att erbjuda tjänster till fast pris, eftersom de inte längre behöver investera i kapacitet för att nå lokalstationerna. Slutkundspriset för Internetuppkoppling som förmedlas via smalband och som inte bygger på att uppkopplingstiden registreras är för närvarande 21 euro och uppåt, och 40 % av de tio miljoner hushåll som har Internetuppkoppling i Förenade kungariket använder Internetpaket utan registrering av uppkopplingstiden. Av olika anledningar har utvecklingen i de övriga medlemsstaterna varit långsammare. I Tyskland har den nationella regleringsmyndigheten bestämt, i november 2000, att den dominerande operatören, vars dotterbolag erbjöd en produkt till fast avgift, bör erbjuda sina konkurrenter samtrafik till fast avgift; dotterbolagets erbjudande med fast avgift till slutkunder upphörde i mars Den dominerande operatörens överklagande godkändes senare i rätten. I Nederländerna bestämde den nationella regleringsmyndigheten i november 2000 att den dominerande operatören skulle tillhandahålla en produkt med fast avgift. Detta var till en början begränsat till ISDN, men för närvarande pågår överläggningar om en eventuellt utökning av utbudet. Det pris som sattes av den nationella regleringsmyndigheten i april 2001 har överklagats av den dominerande operatören. Fasta avgifter infördes för den dominerande operatörens egna tjänster i Portugal i december Besvär har dock anförts mot den nationella regleringsmyndighetens fastställande av samtrafikavgifter. Dessa tillämpas dock fortfarande. 20