Martin Luther. Om Judarna och deras lögner

Transkript

1 Martin Luther Om Judarna och deras lögner 1543

2 Martin Luther Om judarna och deras lögner (1543) Översättning från tyskan av Guthorm Hallén Innehåll: Förord... 3 Martin Luthers ideologi... 3 Luthers antisemitism och teokrati... 7 Kommentarer En av historiens värsta judehatare Inledning till den tyska upplagan Om Judarna och deras lögner

3 Förord I slutet av 1980-talet började min far, Guthorm Hallén att översätta Martin Luthers pamflett "Gegen die Jüden und ihre Lügen" (1543) till svenska. Översättningsarbetet utgick från den tyska utgåvan, Luthers Kampffchriften gegen das Judentum, år 1936 från förlaget Klinkhardt & Bierman, Berlin W62. Arbetet tog lång tid och var ännu inte riktigt helt klar när han avled år 1995, 76 år gammal. Orsaken var inte bristande energi eller språkproblem, utan att textens innehåll var så avskyvärd och vedervärdig att han var tvungen att avbryta översättningsarbetet otaliga gånger. Efter hans död kontaktades ett antal bokförlag om att ge ut Luthers skrift, men inget förlag var intresserat. En orsak är rädslan att sprida antisemitismens gift. Jag har förståelse för denna argumentation. Denna skrift har givits ut i bl.a. engelsk utgåva av amerikanska nazister, i syfte att hämta argument för att rättfärdiga förföljelserna mot judarna. Men det finns också ett motstånd mot att ge ut ett sådant verk av Martin Luther i ett samhälle som under århundraden dominerats av den lutherska teologin och ortodoxin. Åtskilliga hyllningsskrifter har lutherska teologer publicerats under 1900-talet. En annan tendens är att debattklimatet ersätts med tystnad och att yttrandefriheten urholkas. Ett exempel är de märkliga juridiska turerna kring publiceringen av Mein Kampf på svenska. Hade flera tyskar läst boken och tagit den på allvar så kanske inte Hitler kommit till makten. Detsamma gäller Khomeini, vars skrifter före den iranska revolutionen 1979 förespråkade upprättandet av en teokrati. Museveni i Uganda, vars doktorsavhandling handlade om Franz Fanon, som förhärligade våldet, vilket precis vad som kännetecknar Centralafrika idag. Folkmord och krig i Fanons anda. Luthers avskyvärda antisemitisk skrift kan naturligtvis inte ges ut utan kommentarer. Därför har denna utgåva kompletterats med en inledning om Luthers ideologi och antisemitism. Översättarens kommentarer till Luthers pamflett och hans artiklar om Luthers antisemitism har tagits med i denna utgåva. Artiklar publicerades i början av år 1983 i ett antal dagstidningar. För att belysa hur nazismen utnyttjade Luthers skrift har även det tyska förordet till boken tagit med. Förordet är daterat till år Vid denna tidpunkt hade nazismen fullständig politisk kontroll över Tyskland och all opposition var krossad. Martin Luthers ideologi Contarini Erasmus Melanchton Över stora delar av världen firades 1996 som ett Lutherår. Det var nämligen 450 år sedan hans hädanfärd. Nidbilderna av Martin Luther var många redan under hans livstid, panegyriken har flödat än rikligare. En sak är dock uppenbar, att bristen på kunskap om vem han var och vad han sade är påtaglig i vårt eget land. Antalet aktiva Lutherforskare i den yngre generationen är obetydligt i Sverige, till skillnad från Finland. Kunskapens kedja är hos oss mycket tunn. Luther har på ett avgörande sätt har påverkat vårt lands historia, och dit hör även språkets och det andliga livets historia. Till det som man särskilt uppmärksammat under senare år hör mystikens arv hos Martin Luther. Ämnet ägnades en särskild uppmärksamhet redan vid den tredje internationella Lutherforskarkongressen i Järvenpää Bland de medverkande fanns bland annat professor Bengt Hägglund, 3

4 Lund. I sitt bidrag inriktade han sig på Luthers förhållande till Johannes Tauler ( ), en av den tyska dominikanmystikens förgrundsgestalter. År 1516, på tröskeln till reformationen, började Luther nämligen läsa Taulers predikningar. Frågan om mystikens betydelse för Martin Luther gavs en bred belysning av professor Bengt Hoffman i boken "Hjärtats teologi - mystikens plats hos Martin Luther" (1989). Han visar där bland annat på erfarenhetens och känslans betydelse för Luthers tro. Tro är för honom inte en åskådning, inte en ideologi eller doktrin utan en levande erfarenhet. Reformationens helt dominerande teologiska auktoritet var emellertid inte Martin Luther utan Augustinus. Under hela 1600-talet översattes endast några smärre skrifter av Luther till svenska. Katekesen är ju inte "bara", den var tvärtom den helt dominerande boken i svensk folkbildning fram till Med viss förenkling kan man säga att det var 1700-talets pietister som återupptäckte Luther och gjorde hans skrifter till folkböcker. En annan sida av saken är att Kants filosofi kom att prägla flera generationer av Lutherforskare och att Kants pliktetik kom att förväxlas med Luthers kallelselära. Språkforskaren professor Birgit Stolt är den som gett det mest uppmärksammade bidraget till den svenska Lutherforskningen under senare år genom boken "Martin Luther, människohjärtat och Bibeln" (1994). Det mesta pekar på att Luthers förhållningssätt till judenheten inte så mycket är ett resultat av tidsandan, som av ett liv i frustrerade konverteringsförsök. Detta gör Luthers antisemitism personlig, men också allmängiltig. Luther delar nämligen denna frustration, och dess resulterande antipati, med många andra av den västerländska historiens andliga, och sekulära, ledare som gått bet på att omvända eller underkuva detta folk. Även om vi i vårt århundrade identifierar antisemitismen med rasism, så har, tidigare under historien, judarnas envisa fasthållande vid sin tro varit det som huvudsakligen av omgivningen har upplevts som provocerande. År 1543 publicerar Martin Luther en pamflett "Gegen die Jüden und ihre Lügen": Lars Gustafsson har förmodligen rätt i att Luther påverkade Sachsens och Hessens judelagstiftning (SvD 7/11). Man kan också nämna att den för reformationen betydelsefulle humanisten Johannes Reuchlin ( ) tog avstånd från brännandet av judiska skrifter, något som krävdes av dominikanerna. En central gestalt i sammanhanget är sannolikt den judiske konvertiten Samuel Pfefferkorn. Nazismens antisemitism är inte religiös. Den är genetisk. Hitler polemiserar i "Mein Kampf" direkt mot en religiös antisemitism. Det är, enligt honom, inte judarnas religion det är fel på, det är "blodet", dvs det som vi kallar det genetiska. Det är detta som förklarar hans ohyggliga projekt: att utrota hela det judiska folket. Egentligen är det Darwin som gett de idéhistoriska förutsättningarna genom att ha utplånat gränsen mellan människa och djur och framställa den mänskliga tillvaron som en oavbruten kamp, där utvecklingen går framåt genom att den bäst utrustade segrar och förintar den svagare. Bland andra P G Lindhardts tes att den svenska reformationen var betydligt mer influerad av Augustinus tankar och skrifter än av Luthers. Men det finns också en annan sida av Luther som Braw - liksom de flesta kristna historiker - fullständigt förbigår och det är Martin Luthers högvirulenta och ondskefulla antisemitism som tar sig sina starkaste uttryck i pamfletterna "Om judarna och deras lögner" (1542) och "Om Shem Hamephora" (1543). Dessa skrifter hör till det obehagligaste man kan läsa i genren; här rekommenderas tvångsarbete för judar, koncentrationsläger 4

5 kan man säga, plus förstörelse av deras skrifter och religiösa byggnader, och här förs en brutal medeltida antisemitism - med reformationen som ofantlig förstärkare - in i den moderna tiden. Det finns historiker som vill se en obruten tradition från Luthers judehets in i nazist-propagandans mörkaste helveten. Klart är i varje fall att Luther med sin stora auktoritet hos de reformerade tyska furstarna var ansvarig för Saxens ytterst diskriminerande Judenordnung från 1543 och Philip av Hessens lika fientliga från samma år. Den gamla romerska kyrkan bibehöll i nästan alla sina perioder en känsla av förpliktelse mot det judiska folket, att det i någon form måste beskyddas. Hos Luther finns ingenting av denna yttersta anständighet. Som Encyclopædia Judaica framhåller i sin mycket hovsamma artikel (Vol 11 s ) är inte antisemitismen Luthers ursprungliga ståndpunkt. Den unge reformatorn på tjugotalet visar en helt annan öppenhet och tolerans. "Att Kristus var född jude" heter en av otaliga pamfletter från Tjugotalets Luther tycks ha hyst förhoppningar om att omvända judarna till sin nya kristendom och även judiska intellektuella, däribland Abraham Farissol, tenderade att hoppfullt se reformationen som ett slags judisk rörelse i det fördolda innan begreppen klarnade och båda sidor insåg det orubbliga i varandras positioner. Det finns - om man får tro Encyclopædian - ett inslag av besvikelse och irritation hos Luther som leder till hans senare ståndpunkt. Som så många andra fann han att judarna är svåra objekt för mission. Men det är meningsfullt att försöka förstå hur ohyggligt djupt och konsekvent den europeiska traditionen är genomträngd av antisemitismens traditioner. Martin Luthers antisemitism är ofantligt mycket viktigare och inflytelserikare än Nietzsches eller T S Eliots trots allt ganska begränsade förlöpningar. Att Luther så länge har kommit undan så billigt har naturligtvis att göra med hans roll som kyrkogrundare. Nu när - om man får tro några optimistiska iakttagare - antisemitismen håller på att marginaliseras i skuggan av nya och tyvärr lika skrämmande xenofobier bör varje historieskrivning med anspråk på vetenskaplighet kunna kosta på sig att visa också Martin Luthers andra, hans demoniska, ansikte. Låntagaren i Västerås har förvägrats lån av dessa böcker med hänvisning till att "sådana antisemitiska skrifter inte får lånas ut". Biblioteket skriver i ett brev till låntagaren: "Biblioteket tar avstånd från de medier som spekulerar i våld, propagerar för köns- och rasdiskriminering eller för förföljelse av oliktänkande. Denna passus i målsättningsprogrammet är vägledande såväl för bibliotekets inköp som förmedling av medier. Den utgjorde också bakgrund till vårt agerande och principiella avståndstagande från att generellt låna in de av Er begärda böckerna. Förvisso kan åtgärder av detta slag synas stå i strid med yttrandefriheten och bibliotekets fria förmedling av medier, men ibland måste tyvärr begränsningar göras för att förhindra missbruk av dessa friheter." Det bör påpekas att de aktuella böckerna, däribland Om judarna och deras lögner, verkligen är otäckt antisemitiska. Sålunda använde nazisterna dessa skrifter i sin propaganda och åberopade dem också flitigt vid rättegångarna efter kriget. Låntagarens syfte med lånet av dessa skrifter var att studera antisemitismens rötter. Han anser att biblioteket inte förstår vikten av oinskränkt tillgång till samtliga bibliotekets böcker för alla medborgare och att en demokrati faktiskt förutsätter fri opinionsbildning. En JO-anmälan har därför inlämnats om utlåningsrutinerna vid det aktuella biblioteket. Det blir oerhört intressant att se vad JO kommer fram till. Ett förtjänstfullt målsättningsprogram skall ju rimligen inte behöva stå i strid med yttrandefriheten! Det är korrekt att en låntagare önskade att låna tre antijudiska skrifter av Luther. Låntagaren har också fått låna alla tre skrifterna. Den ena, "Judarna och deras lögner", har vi lånat in från ett annat bibliotek för låntagarens räkning, s k fjärrlån. De två andra skrifterna - "Om Davids sista ord" och "Om Schem Hamphoras och Kristi släkt" - har vi i våra egna boksamlingar på tyska 5

6 och kunde därför lämna ut dem till låntagaren. Låntagaren önskade läsa dessa två skrifter på svenska eftersom han förmodade att de var översatta. Efter ett visst arbete kunde vi meddela låntagaren att det inte fanns någon svensk översättning och att han fick nöja sig med den tyska utgåvan. Låntagaren har följaktligen fått alla skrifter som han begärt. Vi kan bara beklaga att vi tyvärr inte kan låna ut böcker som inte existerar i sinnevärlden. Att påstå att det är förmynderi, att vi svartlistar böcker eller att vi samarbetar med Svenska kyrkan för att dölja sanningen etc är ingenting annat än Jakobssons egna konspiratoriska fantasifoster. Staffan Rune stadsbibliotekarie, Västerås En antirationalistisk riktning, upphäver det intellektualistiska trosbegreppet Occam var Luthers mästare Occam väljer uppenbarelse, ej förnuft. Tro och vetande kan ej förenas. Luther väljer tron. I Sverige har M Luther satt sin prägel på kristendomen och statskyrkan. Hans lära är primärt en makt, fursteideologi. Staten var kyrkans uppdragsgivare och överhuvud. Religionen och kyrkan var statens verktyg. Idag fullföljer de lutherska kyrkorna regeringsmaktens politik, t.ex. i miljö och fredsfrågor, som lojala statstjänstemän. Se på N Möller och de tyska protestanternas hyllning till fursten A Hitler. Oavsett regim är de alltid lojala. Diktaturens tjänare och redskap. Luthers antisemitism inspirerade J Goebbels och i från Luthers antisemitiska skrift hämtade nazipropagandisten sina argument mot judarna. Se även judarnas roll i Sverige under lutherdomens påverkan. Luthers religion präglades av hat och intolerans. Hans mano-depressiva psyke påverkade religionen. Predestinationsläran. Man är förutbestämd att bli vald av Gud, att få nåd och få tro. "Tron allena". Helvetesläran. Sverige, med den lutherska statsreligionen, var det sista landet som erhöll religionsfrihet 1949/51. Och är ett av de få länder med statsreligion i västerlandet. Fundamentalismen. Lutherdomen är till en fundamentalistisk riktning. Bibeln ses som Guds ord och är felfri. Bokstavstrogen lära. Luterdomen, en statsreligion i Sverige, har Bibeln som enda rättesnöre. Men tillämpningen av bibeltro är till följd av viss lagstiftning olaglig. Luterdomen är fundamentalistisk. Allt som står i Bibeln är sant och har verkligen inträffat (fundamentalism, en mytisk bibelsyn). Bibeln ger svaret på allt och tron dess innehåll. Luther predikade dödsstraff för häxor. Reformationen vilar på bl. a på Luther och evangeliska tron. Svenska kyrkan är evangelisk-luthersk bekännelsekyrka. Med Philipp Melanchtons huvudsakliga verk den Augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana, 1530) fastställdes den evangeliska lärans huvudstycken i bindande ordalag. På Uppsala mötet 1593 fastslogs den lutherska ortodoxin. Se även 1571 års kyrkoordning. Se SO 4, skall kungen alltid "vara av den rena evangeliska läran", dvs "den Augsburgska bekännelsen samt Uppsala mötets beslut av år 1593". Jfr även svenska statskyrkans teologi enligt lag. Luthers inställning till sjukdomar; Guds prövning för att luttra människan. 6

7 Luthers antisemitism och teokrati Författad av Guthorm Hallén Antisemitismen och den svenska kyrkan Jag förnekar inte, att gravskändningar på de judiska kyrkogårdarna visat sig vara gengångare av en återuppspirad antisemitism, som en tid tycks ha legat förpuppad. Sverige har ju - trots sin religionsfrihetslag - en i särklass prioriterad statskyrka, som enligt lag av år 1982 om den svenska kyrkan är "ett evangeliskt-lutherskt trossamfund" (LSvKy 1 ), i vilket vanligtvis medlemskap förvärvas genom födseln och blir föremål för beskattning -- en tvångsmässig församlingsskatt! Också en obegriplig form av religionsfrihet!!! En fullständig separation mellan stat och kyrka utgör emellertid -- historiskt sett -- en säker garanti för att en fullvärdig och rättvis religionsfrihet ska kunna uppehållas (SOU 1964:13, s 485). Eftersom Martin Luther, den svenska kyrkans andlige fader, var en av historiens värsta judehatare, vilket främst dokumenteras i hans huvudskrift mot judendomen Von den Juden und ihren Lügen (1543), men framkom redan i hans föreläsningar över Psaltarpsalmerna ("Dictata super Psalterium") och hans fortsatta utläggningar över Psaltarpsalmerna ("Operationes in Psalmos") , där han skarpt och med gränslös intolerans fördömde judarna som djävulska lögnare, hycklare, fulla av vederstyggliga laster och begär, Kristi sanna fiender, evigt fördömda genom Guds outsläckliga vrede, jämte ett flertal uttalanden i andra tidigare och senare skrifter, återspeglar sig hans vidriga antisemitism även i den svenska kyrkans nuvarande bekännelseskrifter (Lars Beckman: Ras och rasfördomar, s 67-90; Guthorm Hallén: Luther - en av de värsta judehatarna i historien, DD ; Dens: 500 år sedan Martin Luther föddes. En av historiens värsta judehatare, Folkbladet ; Dens: Martin Luther - en av historiens värsta judehatare, VF ; Adolf Hitler: Min kamp, s ; Herbert Tingsten: Det hotade Israel, s 7-21; ; Eric Wärenstam: Varför hatar man judarna?). I den Augsburgska bekännelsens apologi läses: "Människorna ha efter hand under nödens tider uttänkt nya gärningar och nya sätt att tjäna Gud och ställt dem mot samvetsnöden. Hedningarna och Israels barn hava offrat människor och företagit sig många andra gruvliga ting för att blidka Guds vrede...detta slag av rättfärdiggörelse härrör från förnuftet". "Det ligger i människans natur att mena sig kunna behaga Gud genom egna gärningar...det var på samma sätt i Israel. Största delen av folket menade sig genom egna gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse och hopade därför offer och gudstjänster". "Om nu kyrkan, som i sanning är Kristi rike, är skild från djävulens rike, så äro ju nödvändigtvis de ogudaktiga, som äro i djävulens våld, icke lika med kyrkan, ehuru de i detta livet, emedan Kristi rike här ännu icke är fullt uppenbart, äro inmängda i kyrkan och där bekläda kyrkliga ämbeten. Icke tillhör de ogudaktiga Kristi rike blott därför, att detta ännu icke är uppenbart. Ty till Kristi rike hör det, som Kristus levandegör genom sin Ande, det må vara uppenbart eller fördolt...på samma sätt talar Johannes om hela det judiska folket och säger, att den sanna kyrkan skall skiljas från detta folk" (Ruben Josefson m fl: Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 154, 173, 177). I Luthers stora katekes sägs, att "trons artiklar skilja och avsöndra oss kristna från alla andra människor på jorden (Sic!). Ty vad som är utanför kristenheten, det må vara hedningar, turkar, judar eller falska kristna och hycklare, och även om de skulle tro och tillbedja blott en enda, sann Gud, så veta de likväl icke, hurudant hans sinnelag mot dem är, och kunna av honom icke vänta kärlek eller något gott, varför de förbliva under evig vrede och fördömelse. Ty 7

8 de hava icke Kristus till sin Herre och äro icke av den Helige Ande upplysta eller benådade med några gåvor av honom" (Ruben Josefson m fl: Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s ). Och i Konkordieformeln pressas frälsningen in under predestinationslärans hopplösa, inhumana och nattsvarta perspektiv -- precis som Luther gjort tidigare i sin stridsskrift mot Erasmus av Rotterdam Om den trälbundna viljan (1525, sv övers av Gunnar Hillerdal, s 341): "Sålunda föreligger icke något tvivel om att Gud före all tid alldeles avgjort och bestämt förutsett och alltjämt vet, vilka av de kallade som skola tro och vilka som icke skola göra det. Likaså vilka av de omvända som skola bliva beståndande och vilka som icke skola bliva det, samt vilka som, sedan de fallit, åter skola omvända sig och vilka skola förhärda sina hjärtan...ty det är välförtjänta syndastraff, när Gud straffar land och folk för föraktet av Ordet på det sättet, att han låter straffet gå ut över de efterkommande, såsom man ser av judarnas exempel. Genom sådana straff, som drabba länder och enskilda, visar Gud för de sina hela sitt allvar, vad vi alla förtjänat och voro värda, då vi förhållit oss illa gent emot Guds ord och ofta djupt bedrövat den helige Ande...Ty dem, som bli straffade och mottaga sina 'synders lön', sker ingen orätt" (Ruben Josefson m fl: Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s ). Efter reformationens införande i Sverige på riksdagen i Västerås 1527 befästes den lutherska konfessionen ytterligare genom Västerås' arvförening år Och genom Uppsala mötes beslut år 1593 eftersträvades fullständig konformism, dvs "enhet i religionen" både vad läran och ceremonierna beträffar. Ingen som tillhörde någon annan religion än den evangelisk-lutherska, ska "här uti riket bliva liden eller i något kall eller ämbete brukad". Den som avföll från den rätta läran, skulle mista sin egendom och landsförvisas. Genom Örebro stadga av år 1617 preciserades avfall från den rätta läran att t v endast gälla katoliker, som ansågs vara agenter för fiendelandet Polen. Men prästerskapet hade yrkat på likställa kalvinister och andra religionsbekännare med katoliker (Carl Grimberg: Svenska folkets underbara öden II, s , , ; III, s 52-55; Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s 74-75, 79, 87-89, 94; Emil Hildebrand & Ludvig Stavenow: Sveriges historia till våra dagar, del 4 s , , del 5 s , del 6 s ; Hjalmar Holmquist: Svenska Kyrkans historia III:1, s , , III:2 s , , IV:1, s , ; SOU 1964:13, s 7-25; Gustaf Jacobson: Gustaf Vasa, s 25-29, 42-43; Ivan Svalenius: Gustav Vasa, s , ). Drottning Kristina var troligen den första, som inkallat kända judar till Sverige, bl a den ryktbare läkaren Benedict de Castro (f 1597 d 1684), vilken tidvis vistades här mellan åren och därunder tillägnade drottningen en medicinsk avhandling, samt den engelsk-judiske målaren Alexander Cooper (f 1605 d 1660), vars fulländade porträtt av Magnus De la Gardie hänger i Riksbankens myntkabinett (SvU band 5 sp 982, band 6 sp 496). Påverkad av sin religionslärare Johannes Matthiae, "den blidaste och fördragsammaste av svenska teologer under detta ofördragsamhetens tidevarv", hade hon en friare och tolerantare inställning till troheten mot den lutherska bekännelsen. Möjligheter skulle ges till fri och självständig tankeverksamhet och hon opponerade sig öppet mot den framväxande klerikala och inskränkta konkordieortodoxin. Efter hennes tronavsägelse på grund av konversion till katolicismen skärptes religionslagstiftningen genom religionsstadgan 1655 och judar förbjöds att vistas inom riket. Och i 1686 års kyrkolag och 1726 års konventikelplakat nådde den lutherska ortodoxin intoleransens höjdpunkt i fråga om "enighet i religionen och den rätta gudstjänsten" (Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s 103, , ; Emil Hildebrand & Ludvig Stavenow: Sveriges historia till våra dagar, del VII s 80-81, , 384, del VIII s , del IX s 93). 8

9 Förbud för judar att vistas i Sverige utfärdades emellertid upprepade gånger mellan åren 1685 till 1748 (SvU band 14 sp 669). Dock fick judar bo i Marstrand, så länge Marstrand var frihamn. Nödvändigheten av att utveckla handel, hantverk, industri och olika näringsgrenar samt vetenskap bidrog till en starkt ökad efterfrågan av kompetent och utbildad arbetskraft, som uppenbarligen inte fanns inom landet. Utländsk arbetskraft av annan kristen konfession än den evangelisktlutherska tilläts invandra, om begränsningar i religionsutövningen iakttogs. Gustav III, som var starkt påverkad av den franska upplysningsfilosofin och rationalismen, utfärdade år 1781 den epokgörande förordningen om religionsfrihet, som kallats vår första religionsfrihetslag eller toleransediktet. Härigenom erhöll främmande kristna trosbekännare, som inflyttat i riket, och deras efterkommande rätt att bilda församlingar, bygga egna kyrkor och anställa präster, dock med vissa begränsningar. Genom 1782 års judereglemente fick mosaiska trosbekännare sin första rättsliga status här i landet, men de tvingades bosätta sig endast i Stockholm, Norrköping och Göteborg för att driva handel och vägrades äktenskap med andra trosbekännare samt fick ej heller delta i riksdagsmannaval (Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s 151; Emil Hildebrand & Ludvig Stavenow: Sveriges historia till våra dagar del 10, s ; SOU 1964:13, s 9). Då judereglementet upphävdes år 1838 erhöll mosaiska trosbekännare vidgade rättigheter för att - efter ytterligare emancipationstillstånd - slutligen år 1870 få fullständiga medborgerliga rättigheter, en reform för vilken Viktor Rydberg som nyvald andrakammarsledamot varmt talade (Carl Grimberg: Svenska folkets underbara öden VII s 84-87, XI s 76-71; SvU band 14 sp ). Men våra lutherska klerkers och teologers kamp mot judendomen upphörde knappast därmed. I Gertrud Auléns bland svenska teologer välbekanta missionshistoria "Kristendomens väg till folken" står exempelvis följande besynnerligheter att läsa: "Om icke kristendomen förmår vinna judarna, skall den judiska anden, den irreligiösa, skarpa, erövra världen...judarna ha visat sig äga en förfärande makt". Detta stämmer väl överens med vad kyrkofadern Luther förkunnade i Von den Juden und ihren Lügen: "Judarna är giftiga, hårda, hämndgiriga, baksluga ormar, lönnmördare och djävulsbarn, som fäktar och gör skada...en kristen har näst djävulen inte någon giftigare och bittrare fiende än en jude" (Martin Luther: Om judarna och deras lögner. Urval ur Luthers huvudskrift mot judarna Sv övers av Guthorm Hallén. Stencil, s 7-8). Och i nazismens rasideologi, som fullödigt inspirerats av den lutherska antisemitismen (Lars-Erik Blomgren & Ingvar Körberg: Hitler och nazismen, s 47-51, 56-58, 83-95), karakteriserades juden "i det ekonomiska livet inte som producent utan uteslutande som mellanhand. Med sin tusenåriga merkantila rutin är han vida överlägsen den alltjämt hjälplöse men framförallt obegränsat ärlige ariern, och det dröjer inte länge innan handeln hotar att bli ett judiskt monopol. Juden börjar låna ut pengar, nästan alltid till ockerränta. I själva verket är det han som inför räntan. Faran med denna nya inrättning genomskådas inte genast, utan hälsas rent av välkommen på grund av den ögonblickliga fördel den bereder...penningväsendet och handeln bli nu helt och hållet judens privilegium. Judens ockerräntor uppväcka till slut motstånd, hans tilltagande fräckhet ovilja, hans rikedom avund. Måttet rågas när han även drar mark och jord under sin merkantila verksamhet och förnedrar dem till försäljningsobjekt, eller rättare sagt handelsvara. Då juden inte själv bebygger marken utan bara betraktar den som bytesmedel, och visserligen låter bönderna vara kvar, men på det hårdaste utpressar dem, växer oviljan mot honom till öppet hat. Hans blodsugeri och tyranni bli så stora att han blir föremål för övergrepp. Man får ögonen alltmer öppna för dessa 9

10 främlingar och upptäcker ständigt nya frånstötande karaktärsdrag, tills slutligen klyftan blir oöverstiglig" (Adolf Hitler: Min kamp, s ). Då Hitler höll tal den inför sina "gamla partikämpar", yttrade han bl a: "Europas folk, er arvfiende är det judiska folket! Tyska folket har vågat bjuda det spetsen...den insikten måste och skall slå igenom att folken kommer att få fred och frihet den gång de räcker varandra händerna för att krossa det folk om vilket redan Kristus sade, att de har djävulen till far...vi kan därav hämta den lärdomen att man måste skoningslöst gå fram mot denna judiska avföda i Tyskland... Jag vill tillintetgöra dig" (Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 42-43; Ingemar Karlsson & Arne Ruth: Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket, s , , , , , ; Harald Ofstad: Vårt förakt för svaghet, s 24-69, ). För Luther var penningspekulationer, kreditgivning och räntetagande tydliga bevis på hur djävulen förblindade och behärskade människor i denna värld (E H Thörnberg: Nationalekonomiens historia I, s 29-30). Sådan verksamhet bedrev judarna enligt Luther. Därför gav han bl a det rådet, "att man förbjuder judarnas ocker och tar ifrån dem alla kontanta tillgångar och klenoder i silver och guld och lägger dessa i beslag. Ty allt vad de äger, har de stulit och bortrövat genom sitt ocker" (Martin Luther: Om judarna och deras lögner, sv övers, stencil, s 3). Den framstående svenske teologen, sedermera Lundabiskopen Anders Nygren skrev under tyska nazismens glansdagar en bok om Den tyska kyrkostriden (1934), där han i stort sympatiserade -- liksom majoriteten av sina trosbröder inom den tyska evangeliska bekännelsekyrkan samt flera företrädare inom den svenska kyrkan -- med nazistregimens militarism, politiska strävanden, rasdiskrimination och judeförföljelser. Om judeförföljelserna yttrade Nygren -- för övrigt helt i Luthers anda: "Den som vet huru under efterkrigsåren de så kallade östjudarna översvämmat Tyskland och tillvällat sig ett alldeles oproportionerligt inflytande kunde utan vidare inse att en praktiskt utjämnande reglering här måste inträda" (Bonniers världshistoria 17, s ; Paul Johnson: Moderna tider, s ; Steven Koblik: "Om vi teg, skulle stenarna ropa". Om Sverige och judeproblemet , s ; Willy Strzelewicz: Kampen om de mänskliga rättigheterna, s , särsk s ; Herbert Tingsten: Det hotade Israel, s 7-46, ; Dens: Åsikter och motiv, s 146). Den kroppsliga misshandeln i naziststatens koncentrationsläger betecknades som illvillig propaganda och en kamp för liberalismens frihetsideal "vore ett lika grovt misstydande som när bondeupprorets män tog Luthers ord om 'en kristen människas frihet' till intäkt för sina helt annorlunda orienterade frihetsidéer". Och i fronten mot liberalismens och därmed även demokratins frihetsideal fylkade sig flera av våra ledande och tongivande kyrkomän och teologer, tillhörligt det statligt prioriterade "evangelisktlutherska kyrkosamfundet" (se nedan). Vid Life and Work-konferensen i Oxford 1937 fastslogs, att kyrkan var skyldig staten lydnad, alltså även i en nazistisk diktaturstat (!), och att "bedja för staten, dess folk och dess styrelse". Detta uttalande låg helt i linje med kyrkoreformatorn Martin Luthers lära om staten (Einar Billing: Luthers lära om staten, s ; R 13: 1 ff; 1 P 2: 13 ff; 1 Tim 2:1 f; Tit 3: 1; Nathan Söderblom: Humor och melankoli och andra lutherstudier, s ). Demokratins frihets-, humanitets- och rättighetsprinciper (Erich Fromm: Ett friskare samhälle, s 58-66, , , ; C B Macpherson: Den mångtydiga demokratin, s 9-23, 55-99; Alf Ross: Varför demokrati?, s 11-51, , ; Willy Strzelewicz: Kampen om de mänskliga rättigheterna, s ; Anders Örne: Demokrati, s 11-50) var inga omistliga, mänskliga värden för biskopen Anders Nygren och den evangeliska-lutherska kyrka, han företrädde. Tvärtom hävdade han i det "folkkyrkliga" idéorganet Vår Lösen (1937), "att 10

11 kyrkan i samma mån som den själv gör anspråk på frihet för sin förkunnelse, också konsekvent måste träda in för att samma frihet lämnas varje annan meningsriktning vid förkunnelsen av dess åsikter, är det 'liberalistiska' frihetsbegreppets konsekvens. Från det evangeliska frihetsbegreppet kan ingen sådan konsekvens dragas. I stora delar av världen står frihetens idé lågt i kurs; man är färdig att avyttra den såsom något ganska värdelöst...man har fått blicken upp för frihetens avigsida, det individuella godtycket, som hotar att upplösa det samhälleliga livet, och längtar därför efter en fast, ordnande samhällsauktoritet...så mycket borde ju utan vidare vara klart, att det icke kan vara kyrkans uppgift att träda in för 1789 års idéer, när dessa börja vackla" (Ingemar Hedenius: Livets mening, s 161; Herbert Tingsten: Åsikter och motiv, s ). Trogen sin andlige lärofader Martin Luther biträdde biskop John Cullberg kraftfullt Anders Nygrens och Oxfordkonferensens uttalanden i sitt antidemokratiska och antihumana Herdabrev till Västerås stift (1940): "Icke ens angrepp på den allmänna tanke-, tros- och yttrandefriheten får föranleda kyrkan att frångå sin lojalitet mot dem, som ha den politiska ledningen av hennes folk om hand" (a.a., s 49). Tidigare hade Cullberg med en evangeliskluthersk biskops tvärsäkra trosvisshet deklarerat, att kyrkan saknar anledning att "skänka ny inspiration och livskraft åt den sönderfallande humana demokratin" (Boris Beltzikoff: Judiskt - Kristet - Mänskligt, s 11, 25-28, 50-54; Herbert Tingsten: Åsikter och motiv, s ). Kyrkan har enligt Cullberg länge påtalat "den inifrån fortgående upplösningsprocessen i vår kultur: frihetens missbruk till självsvåld, demokratiens urartning till partigräl, det lyckoideal, som avslöjat sig i tidens fadda njutningskult, den dästa ovilligheten att ta på sig personliga offer till det helas båtnad och för att trygga släktets framtid". Härvid konstateras, att "kyrkans liv på intet sätt är bundet vid det, som kallas den 'västerländska civilisationen'" (John Cullberg: Herdabrev, s 44-45). Men "kristendom och kultur äro två skilda ting", hävdade biskop Torsten Bohlin (Dens: Kristen front, s 18). I svensk kultur sprids fränt hedniska lukter enligt Bohlins andligt finkänsliga näsa (a.a., s 13, 26-40). Men vad värre är: den icke-kristustroende är "defekt just som människa. Kvar står blott ett underpersonligt, animalt väsen, som icke kvalitativt skiljer sig från djurserien" (a.a., s 80) till skillnad från den Kristustroende människan, som är skapad av Gud och till Gud. Ty enligt den med gudomlig visdom benådade biskopen existerar endast dessa två människotyper. Ironiskt nog tillämpade biskopen Bohlin samma analoga indelningsgrunder i sin karakterologi som i den av tyska nazismen (SS-Hauptamt) utgivna skriften Der Untermensch, nämligen endast två polära typer "den världsbehärskande människan", som levde i ljuset och blev näst Gud och motsvarade Bohlins kristna trosmänniska, samt"undermänniskan", som levde i träsket, helvetet och fann sin ledare i den evige juden, motsvarande Bohlins defekta, underpersonliga, animala väsen (Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 40-41; Boris Beltzikoff: Judiskt - Kristet - Mänskligt, s 52). I boken Kristna perspektiv (1935) beskrev dåvarande journalisten, sedermera professorn i ekonomisk historia och psalmförfattaren Karl-Gustaf Hildebrand våra stora kyrkomäns och betydande teologers, minst sagt, dubiösa hållning till demokratin på följande sätt: "män som Einar Billing och Nathan Söderblom ha snillrikt förberett, Gustaf Aulén och Anders Nygren -- framför andra -- ha närmare genomfört en 'front mot liberalismen' i en annan vida djupsinnigare och vida mindre tidsbunden innebörd än den politiska spekulationens. Den moderna teologien är överhuvudtaget -- alla inre motsatser å sido -- framsprungen ur samma motvilja mot förskönande fraser och individualistisk bekvämlighet, som fött det bästa i leninism och nazism (Sic!!)" (a.a., s 240; ). Och våra dagars biskopar, såsom Strängnäsbiskopen Jonas Jonsson och den nyvalde ärkebiskopen Gunnar Weman, talar gärna i förmildrande ordalag 11

12 om sådana blodtörstiga, krigshungrande och brutala diktatorer som Saddam Hussein och Adolf Hitler (Per Ahlmark: Vem vill träffa Hitler i himlen?, Exp ). Att den evangeliskt-lutherska kristendomen i svensk folkkyrkotappning är helt oförenlig med svenska demokratins humanitetsideal, framgår klart av det som ovan sagts. Den teokratiska föreställningen kontra folksuveränitetsprincipen Dessutom bygger den evangeliskt-lutherska uppfattningen om statsmakten (överheten) helt på den teokratiska föreställningen, dvs att statsmakten utgår från Gud och står till svars för sina handlingar endast inför Gud (Einar Billing: Luthers lära om staten, s , ; John Cullberg: Herdabrev, s 49; R 13:1-2; Alf Ross: Varför demokrati?, s 29; Henry J Schmandt: De politiska idéernas historia, s ; Ivar Strahl: Makt och rätt, s 12, 41-42, 83-86, ; Herbert Tingsten: Åsikter och motiv, s 142, ) och är tyvärr djupt integrerad i den svenska kyrkans troslära. Och det är ju utifrån bekännelseskrifterna, som tron ska tolkas och förklaras. Hur detta tillgår, gav en av våra sentida ärkebiskopar, Ruben Josefson, besked om: "Bekännelsen själv rekommenderar...att gå till Luther och låta honom vara vägledare vid bekännelsens tolkning. Det är ju också ur rent historisk synpunkt den enda rimliga vägen, eftersom det är Luthers skriftutläggning, som bekännelseskrifterna vill göra gällande" (Ruben Josefson: Herdabrev till Härnösands stift, s 51). Men vår samhällsdemokrati bygger på folksuveränitetsprincipen, som har sina rötter i den germanska urdemokratin och innebär, såsom det står i vår nuvarande nuvarande regeringsform (RF) 1 kap 1, att "all offentlig makt utgår från folket" (Gustaf Petrén & Hans Ragnemalm: Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, s 16-19; Carl Grimberg: Svenska folkets underbara öden I, s 16-19; Nils Herlitz m fl: Självstyrelsen i svenskt samhällsliv, s 5-56; Finnur Jonsson: Heimskringla, s ; Herman Lindqvist: Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, s ; Henrik Munktell: Svensk rättstradition, s 4-6; Dens: Det svenska rättsarvet, ; Henry J Schmandt: De politiska idéeernas historia, s ). Eftersom den svenska kyrkan ännu så länge är en offentlig organisation -- visserligen med begränsad rättskapacitet och oklar rättslig ställning (Halvar G F Sundberg: Kyrkorätt, s 1, 2, 50-51; Håkan Strömberg: Allmän förvaltningsrätt, s 28), är det rimligt och logiskt nödvändigt, att de kyrkliga organisations- och verksamhetsformerna bygger på demokratiska principer. I LSvKy 1982, 2 fastslås, att "genom sina församlingar upprätthåller svenska kyrkan en på demokratisk grund uppbyggd riksomfattande verksamhet". Vilket är ett helt främmande element för den svenska kyrkans troslära! "Den svenska folkkyrkan är inte och kan inte vara en majoritetsviljans kyrka, hur mycket demokrati det än finns därinom. Ty den översta auktoriteten i kyrkan är alltid Guds vilja och Guds ord", konstaterade biskopen Stig Hellsten i sitt "Herdabrev" (s 59). Och den mest framstående av den svenska kyrkans ärkebiskopar, Nathan Söderblom, varnade energisk för demokratins betydande och förrädiska avigsidor: "Demokratin får icke göras till ett mål i sig själv. Då sättes godtycket i högsätet och friheten prisgives åt den grymmaste och minst beräkneliga av tyranner, flertalet" (Nathan Söderblom: Herdabref, s 43-44; Guthorm Hallén: Nathan Söderblom gjorde kyrkan till en folkrörelse, Nyheterna ). Lekmän inom svenska kyrkan anser dock, att demokratiseringsprocessen där ytterligare behöver intensifieras (Jan Löfberg: Demokratisera kyrkan!, DN ). Men prästerna går av tros- och bekännelseskäl till högljudd motattack mot demokratins former (Göran Beijer: Ohederligt ändra praxis vid biskopsval. Politiskt valda ombud kan aldrig upplevas som förtroendevalda i kyrkan, SvD ; Sven Arne Flodell: Stoppa kyrkans politisering, SvD 19??; Lennart Koskinen: Utnämningssystemet värdigt Stalins Sovjet: 12

13 Varken meriter eller andliga företräden verkar avgöra biskopars tillsättning, SvD ). En evangelisk-luthersk statskyrka sådan som den svenska kyrkan, är uppenbarligen en anomali, en stinkande varböld och pesthärd inom vår demokratiska, offentliga organisation. En omedelbar separation mellan stat och kyrka är därför nödvändig bl a av skäl som ovan angivits. Det syns mig orimligt, att vår demokratiska stat ska understödja och prioritera en kyrklig organisation som är så främmande för demokratins principer, framför allt religionsfrihetsprincipen (De Ecclesia in Mundo huius Temporis, kap 4:73, 2 st; Robert Malmgren, Gustaf Petrén & Halvar G F Sundberg: Sveriges grundlagar med tillhörande författningar, s 229; Gustaf Petrén & Hans Ragnemalm: Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, s 47; SOU 1992:9, s 258 f) som framgår just av den svenska kyrkans bekännelseskrifter och troslära. Visserligen tillsatte kyrkomötet en bekännelsekommitté redan år 1983, men några positiva och godtagbara, ännu mindre av kyrkomötet auktoriserade och gillade förslag har därifrån offentliggjorts. Någon radikal förnyelse av bekännelsen vill man förmodligen alls inte åstadkomma utan kommitténs "egentliga uppgift är att närmare klargöra vad det betyder, att Svenska kyrkan är ett 'evangeliskt-lutherskt trossamfund', som det heter i portalparagrafen till 1982 års Lag om Svenska kyrkan". Något annat hade man ej heller väntat sig från vår improduktiva och tomgångstrampande statskyrkliga kleresi (Carl-Henric Grenholm (red): Kristen bekännelse i dag, s 7, ; Carl-Henric Grenholm: Vad skall kyrkan bekänna?, s 7, ). Som icke-politiskt-förtroendevald, helt vanlig medborgare måste man ju allvarligen fråga sig hur det var möjligt, att riksdagen kunde stifta en sådan lag om den svenska kyrkan som den av år 1982? Har månne riksdagsmännen en ambivalent inställning till demokratin? Eller saknar de förmåga och kompetens att dra och inse konsekvenserna av sina lagstiftningsbeslut? Beklagligt, om så vore fallet. Men tyvärr ett alltför välkänt faktum, om man gör en återblick under de senaste 30 åren! Efter en definitiv skilsmässa mellan stat och kyrka finge den svenska kyrkan finansieras genom frivilliga medlemsavgifter och ej som nu i huvudsak genom tvångsmässig församlingsskatt, vilken år 1992 inbringade inte mindre än 9,3 miljarder kronor (Ragnar Bjurfors: Dra in kyrkans beskattningsrätt, SvD ). En stor del därav skulle då kunna utgöra en välbehövlig förstärkning av de borgerliga kommunernas skatteintäkter. Efter borttagandet av folkbokföringen från pastorsexpeditionerna sänkte inte (de flesta av) kyrkans församlingar "kyrkoskatten" utan tillskansade sig skattemedel för behov, som inte förefanns, vilket strider mot såväl kommunallagens anda som mot lag 1982:1052 om församlingar och kyrkliga samfälligheter, 6 kap 2. Finansministern Anne Wibble har mycket riktigt påtalat detta i dagspressen, men såvitt jag kan erinra mig, inte vidtagit några åtgärder för att rätta till detta missförhållande. Svenska kyrkan bryr sig helt sonika inte om regeringens uppmaning att sänka skatten med de 4 ören per skattekrona som borde göras (Hasse Boström: Kyrkan vägrar följa skattesänkningskrav. Utbrett motstånd trots flyttad folkbokföring, SvD ). Vi vanliga medborgare fick dock uppleva denna uteblivna sänkning av "kyrkoskatten" (församlingsskatten) som en illustrativ tillämpning på hur "kristen församlingsmoral" fungerar i samhället (jfr Mt 22:21; R 13:7). Att behålla det nuvarande förlegade statskyrkosystemet, vilket möjligen passar in i en socialistisk diktaturstat eller annat höggradigt kollektiviserat, enhetsstyrt samhällssystem, förespråkar väl endast centerpartiet -- i stat-kyrkaberedningen reserverade sig som bekant Gunnar Larsson (cp) i Luttra mot ett upphävande av den svenska kyrkans skatteprivilegium (Exp: Stat-kyrka, ) -- samt måhända den av urblekt kommunistisk ideologi grönfärgade vänstern förutom kyrkans präster- 13

14 skap och dess svansviftare (Hasse Boström: Kyrkan vill inte skiljas från staten, SvD ). Den alltför hårt skattetyngde svenske medborgaren skulle säkerligen känna en liten lättnad mitt i all den ekonomiska bedrövelse, som nu gastkramar vårt arma land, om denna separation skedde snarast. Statsrådet Inger Davidsson tilllönskas all framgång i uppgiften att för framtiden slutgiltigt klippa av de "oheliga och olycksaliga" banden mellan staten och den svenska kyrkan. 14

15 Kommentarer Kommentarna är författad av översättaren Guthorm Hallén. Guds förskräckliga vrede över det fördömda judiska folket 1. Rom 11:1-12: (1) Så frågar jag nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd och en av Benjamins stam. (2) Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit känd av honom. Eller veten I icke vad skriften säger, där den talar om Elias, huru denne inför Gud träder upp mot Israel med dessa ord: (3) "Herre, de hava dräpt dina profeter och rivit ned dina altaren; jag allena är kvar, och de stå efter mitt liv"? (4) Och vad får han då för svar av Gud? "Jag har låtit bliva kvar åt mig sju tusen män, som icke hava böjt knä för Baal". (5) Likaså finnes ock, i den tid som nu är, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av nåd. (6) Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av gärningar; annars vore nåd icke mer nåd. (7) Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke fått; allenast de utvalda hava fått det, medan de andra hava blivit förstockade. (8) Så är ju skrivet: "Gud har givit dem en sömnaktighetens ande, ögon som de icke kunna se med och öron som de icke kunna höra med; så är det ännu idag". (9) Och David säger: "Må deras bord bliva dem till en snara, så att de bliva fångade; må det bliva dem till ett giller, så att de få sin vedergällning. (10) Må deras ögon förmörkas, så att de icke se; böj deras rygg alltid". (11) Så frågar jag nu: Var det då för att de skulle komma på fall som de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att de själva skola "uppväckas till avund". (12) Och nu har redan deras fall varit till rikedom för världen, och har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva! 2. Mahomet = Muhammed, Muhammad ("den högtlovade"), Islam betyder egentligen "frid" men i överförd bemärkelse "överlämnande" till Allah ("Guden"). För muslimer existerar bara en Gud - monoteism - precis som inom judendomen, inte flera gudar - polyteism - som hos hedningarna eller en treenig (?!) gud, en på tre verksamma personer eller aktörer uppdelad gudom såsom hos kristendomen, Fadern, Sonen och den helige Ande, vilket ju är en högst orimlig och ologisk definition på monoteism, som den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen av år 381 presterade. 1 Islam innebär nämligen "den fullkomliga frid, som kommer av att man överlämnar sitt liv helt åt Gud". Koranen ("uppläsning") är muhammedanernas heliga skrift liksom Bibeln för de kristna. Enligt den religiösa traditionen består Koranen av särskilda gudomliga meddelanden, som ärkeängeln Gabriel överlämnade till Muhammed från Guds bok i himmelen. För muselmanerna är Koranen källan, grunden och hörnstenen, "ett stående underverk" för tron, inte profeten Muhammed. För de kristna är däremot Jesus Kristus "trons hövding och fullkomnare" (Hebr 12:2). Till omfånget motsvarar Koranen ungefär fyra femtedelar av Nya Testamentet och innehåller 114 kapitel eller suror. Den islamska fromheten kännetecknas av fem karakteristiska drag, "islams fem grundpelare": 1. Den konsekventa monoteismen. "Det finns ingen gud utom Allah" (K 2:256) utgör den första satsen i islams trosbekännelse. Den andra satsen är, att "Muhammed är Guds profet". 2. Bönen, andaktövningen, ska utföras fem gånger dagligen, helst i en moské (K 2:40-42, ). 1 Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I: Gamla tiden och Medeltiden, s , ; August Johansson & Emil Liedgren: Kyrkohistoria för gymnasiet, s 51; Emil Liedgren: Tids- och livsbilder ur kristendomens historia, s

16 3. Fasta i månaden Ramadan (K 2: ). 4. Vallfärd till Mecka - åtminstone en gång i livet (K 2: ). 5. Att ge allmosor, en beskattning på 2,5% av den årliga inkomsten och kapitalet (K 2:40, 275, 277; 9:60) Påvar under Martin Luthers tid ( ): Sixtus IV Innocentius VIII Alexander VI Pius III Julius II Leo X Hadrianus VI Clemens VII Paul III Sixtus IV (f 1414 d 1484) -- hans borgerliga namn var Francesco della Bovero -- tillhörde franciskanerorden. Han blev kardinal 1467 och valdes till påve Sixtus IV ägnade stort intresse åt de italienska staternas politik och ingrep ofta aktivt i de politiska tvisterna. Bl a stödde han familjen Pazzis revolt mot Lorenzo de' Medici 1478, eftersom medicéerna utgjorde ett verkligt hinder för hans kyrkostatspolitik. Kyrkostaten betraktade han nämligen som en rent världslig stat. Lorenzo de' Medici 2 Tor Andrae & Geo Widengren: Muhammed; Tor Andrae: Det osynligas värld, s ; Dens: I myrtenträdgården; Helmuth von Glasenapp: De fem världsreligionerna, s , ; Karl- Gustaf Hildebrand: Kristna perspektiv, s 46-56; Jan Hjärpe: Islam - lära och livsmönster; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I: Gamla tiden och medeltiden, s , ; August Johansson & Emil Liedgren: Kyrkohistoria för gymnasiet, s 62-66; Sigrid Kahle: Islams mystik, SvD ; Huston Smith: Mänsklighetens religioner, s 7-18, , ; Nathan Söderblom: Översikt över allmänna religionshistorien, s 1-22, 68-81; K V Zetterstéen: Koranen, sv övers; J Östrup m fl: Illustrerad Världshistoria II: Medeltiden, s Svensk uppslagsbok, förk SvU, band 22, sp bannlystes av Sixtus IV och den Heliga Stolen förklarade krig mot Florens under medverkan av konung Ferdinand av Neapel. En förlikning skedde emellertid år 1480 inför den överdrivet utmålade turkiska faran, en betydande framgång för Medicis skickliga diplomati, som sökte uppehålla en jämviktspolitik. Sixtus IV tillhörde tidevarvets största konstmecenater. Många konstnärer fick sin utkomst i Rom för att försköna staden. Åt arkitekten Giovanni de' Dolei gav han i uppdrag att uppföra och utsmycka det Sixtinska kapellet (Capella Sistina), vilket skedde mellan åren Sixtinska kapellet, dess inredningar och utsmyckningar har ur konstnärlig synpunkt få, om ens några medtävlare i världen. 4 Innocentius VIII (f 1432 d 1492), påve Hans borgerliga namn var Giovanni Batista Cibo. Till kardinal utnämndes han 1473 och utsågs till påve Han var den förste påven, som öppet erkände sina barn trots kyrkan bestämmelse om ett liv i celibat för prästerskapet. Sina barns förmögenhet och inflytande ökade han påpassligt och hämningslöst. Under Innocentius' pontifikat organiserades i kurian marknadsmässig försäljning av bullor, dispenser och s k avlatsbrev för olika slags brott, t o m grövre. "Gud vill icke syndares död, utan att han lever och - betalar". Religionen blev en penningaffär med kyrkan som mäklare. Mot kätteriet ingrep Innocentius bl a genom ett korståg mot valdenserna Samma år utfärdade han även sin beryktade bannbulla "Summis desiderantes", där energiska och livliga varningsrop höjdes mot häxors och demoners illgärningar och bestraffning av dem, som utövade sådana gärningar, skulle verkställas genom inkvisitionsdomstolar. Häxprocessernas högblomstringstid och vansinne inleddes härmed. Oinskränkt domsrätt över dem, som anklagades för 4 William Barry: Påvedömet , s 66-68, 70-71; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria, I: Gamla tiden och medeltiden, s ; SvU band 24 sp 931.

17 häxeri och trolldomskonster såsom att orsaka sjukdomar, oväder, missväxt, olyckor etc, gavs till dominikanermunkarna Jacob Sprenger och Heinrich Institoris, vilka också utnämndes till överinkvisitorer. Redan kyrkofadern Augustinus (f 354 d 430) var helt övertygad om att kvinnor kunde ha köttsligt umgänge med demoner eller djävulen och t o m sluta förbund med djävulen själv. Enligt den bibliskt-kristna uppfattningen är kvinnan icke likställd med mannen, som skapades till Guds avbild (1 Mos 1:26-27, 1 Mos 2:7, 1 Mos 9:6; jfr dock skapelseberättelsen nr 2 i 1 Mos 5:1 och 1 Mos 9:6; 1 Kor 11:7), kvinnandäremot av mannens revben (1 Mos 2:22-23; 1 Kor 11:8-9; 1 Tim 2:9-15). År 1487 utkom boken "Malleus Maleficarum" eller "Häxhammaren", troligen författad av Heinrich Institoris under medverkan av Jacob Sprenger. Arbetet omfattar tre volymer. Det första bandet avhandlar trolldomssynden och dess väsen, det andra hur demoner och häxor utför sina ogärningar samt vilka åtgärder och kurer man kan vidtaga till skydd mot häxors illvilliga och onda handlingar och tilltag, medel mot förgörelse, exorcism etc. Det sista bandet behandlar utförligt den rättsliga proceduren: hur häxor ska tas fast och avslöjas, hur de ska tvingas att bekänna, även genom tortyr, vilka vittnen ska tillkallas, vilka knep och fällor ska brukas, om de av djävulen erhållit trolldomsmedel, som gör dem okänsliga mot smärta, hur häxornas kropp bör undersökas och hårbevuxna delar avrakas, hur dödsstraffet med eller utan bekännelse ska tilllämpas. Uppenbart är, att detta processförfarande saknar det minsta spår av rättvisa och respekt för den kvinnliga personens integritet och värdighet. Ett omåttligt kvinnohat väller lavinartat fram, ett kvinnohat, som är karakteristiskt för den senare medeltidens moraliska åskådningssätt. Kvinnan betraktas som ett njutningsmedel och ett djävulens verktyg till männens fördärv. Denna kvinnosyn accepterades och övertogs även av protestanterna. År 1595 hölls nämligen en disputation i Wittenberg, som omfattade 95 teser, vilka skulle bevisa att "kvinnor ej var människor". I århundraden kom häxprocesserna att kasta sin mörka slagskugga och religöst förankrade kvinnoförakt över västerlandet, följt av obeskrivligt lidande för oskyldiga kvinnor. Upplysningsvis kan nämnas, att den sista häxprocessen i Sverige ägde rum i Mockfjärds kapell 1858 under ledning av en speciell prästkommission. Inom religiösa kretsar hade man i Gagnef enligt en antropologisk undersökning inte skakat av sig den vidskepliga tron på häxor och deras trolldomskonster så sent som på 1880-talet. Och frågan är, om inte det beryktade kvinnoprästmotståndet inom den svenska kyrkan i vår tid är reminiscenser från häxprocessernas andliga mentalitet. 5 Alexander VI (f 1431 d 1503), påve Hans egentliga namn var Rodriga Lanzol y Borja (Borgia) och blev kardinal redan vid 25 års ålder år 1456 på grund av sin släktskap med och gynnade ställning hos påven Calixtus III. Han utsågs till påve i augusti 1492 och antog namnet "Alexander den okuvlige". Alexander VI "var typen för en utanför all moral stående renässansmänniska", så karakteriserar honom kyrkohistorikern Hjalmar Holmquist och fortsätter: "Särskilt behärskades han av sinnlighet, och han drog med sin kroppsliga skönhet och fascinerande begåvning kvinnor till sig, som magneten drar järnet. Han sökte ej alls dölja sitt leverne; även som påve fortsatte han med sina osedliga förbindelser och legaliserade en hel rad av sina barn. Så utsvävande var Alexanders liv, att samtiden kunde tro Kristi ståthållare om både blodskam och direkt förbund med djävulen". Det sades, att Vatikanens heliga palats förvandlats till ett pompejanskt nöjeshus. 5 William Barry: Påvedömet , s 73; Bror Gadelius: Häxor och häxprocesser, s 7-27; Carl Grimberg: Svenska folkets underbara öden IV: , s ; Dens: a. a. X: Supplement I, s ; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I: Gamla tiden och medeltiden, s 351, ; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens genombrott och kris, s 77; Anton Nyström: Kristendomen, s ; SvU band 15: sp

18 Alexanders älskarinna (frilla) var den vackra och behagfulla Guilia Faranese, vars släkt han frikostigt gynnade med kyrkans medel. Hans oäkta dotter Lucretia utnämndes till intendent för Vatikanen och hans beryktade, utomäktenskaplige son Cesare Borgia blev kardinal. Och nepotismen förpestade andan bland kyrkans högre befattningshavare. Kyrkan var för Alexander endast ett hjälpmedel för både personliga och politiska planer och ändamål. Han var en utpräglad italiensk härskare med obegränsad och okuvlig makt. Den engelske politikern och historikern lord Acton (f 1834 d 1902) fällde detta omdöme om påven Alexander VI: "Han upptar ett stort utrymme i historien, emedan han så sammangöt sin andliga och världsliga makt, att han använde den enas hjälpmedel för den andras ändamål". Då Niccolo Machiavelli (f 1469 d 1527) skrev sitt berömda verk "Fursten" 1513, var det dock inte påven Alexander han hade som förebild utan dennes son Cesare Borgia, som var en ännu farligare och hänsynslösare typ än fadern, innehavaren av sankt Petri lärostol (a.a.: Efterskrift av Erik Lönnroth, s 151). Alexander VI var djupt engagerad i samtidens politiska förvecklingar och strider och lade i dagen en betydande politisk begåvning och diplomatisk skicklighet. Då den franske konungen Karl VIII (f 1470 d 1498) på uppmaning av hertig Ludvig Mohren av Milano segerrikt invaderade Italien 1495, fördrev medicéerna ur Florens och intog Neapel samt hotade påven med ett allmänt kyrkomöte, bildade Alexander "den heliga ligan", stödd bl a av Spanien och kejsaren, för att driva fransmännen ut ur Italien och lyckades tack vare överlägsen diplomatisk skicklighet få den franske konungen att erkänna Frankrikes lydnadsplikt gentemot den heliga Stolen och genom påtryckningar från ligans medlemmar få konungen att retirera till Frankrike. I kolonitvisten mellan Spanien och Portugal uppträdde Alexander som medlare och fann lösningen i den s k "demarkationslinjen". I renlärighetens intresse och nit påbjöd Alexander VI genom en bulla av år 1501, att ingen skrift fick tryckas utan tillstånd av vederbörande ärkebiskop, vilket blev föregångaren till de påvliga förteckningarna över religiöst förbjudna böcker, index librorum prohibitorum, dvs sådana böcker, som är farliga för kyrkomedlemmarnas kristna tro och leverne. Det första påvliga, av kyrkan auktoriserade indexet utkom 1559, det s k index romanus. En bland dem som först föll offer för kyrkans höggradigt intoleranta inställning till oliktänkande var dominikanermunken Girolamo Savonarola, som efter förhör under omänsklig tortyr hängdes i en korsliknande galge den 23 maj Savonarola hade i sina predikningar vänt sig mot kyrkans förfall, kardinalernas och påvarnas sedeslöshet. Kyrkan måste renas och förnyas. Då Karl VIII med sina härar trängde in i Italien, uppmanade Savonarola honom att bege sig till Rom för att reformera kyrkan. Men Alexander gjorde ett definitivt slut på "den pladdrande munkens" predikningar och verksamhet. För att förbättra kyrkans ekonomi utvecklade Alexander mycket skickligt avlatshandeln, som ibland tog ganska groteska former. De olika länderna beskattades med pålagor av de mest skilda slag, annater och provisioner. Alexander dog i malaria den 23 maj Pius III (d 1507) verkade som påve en kort tid under september och oktober månader Hans borgerliga namn var Francesco Todeschini och han hade före påveutnämningen verkat som ärkebiskop i Siena och kardinal från och med Julius II (f 1450 d 1513), vars borgerliga namn var Guiliano della Rovere, blev kardinal 1471 och valdes till påve William Barry: Påvedömet , s 73-80; Hjalmar Holmquist: Gamla tiden och medeltiden, s ; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens genombrott och kris, s 63; SvU band 1, sp SvU band 21, sp

19 Julius II var en kraftfull härskargestalt, "den kraftigaste påve, något århundrade fått skåda", kanske "ingen vis påve men en kraftfull imperator", "en stor påve". Liksom sin företrädare Alexander VI ville Julius II befria Italien från utländska stormakter genom att ena de rivaliserande, italienska furstestaterna samt göra Kyrkostaten till en stark och dominerande världslig, italiensk territorialstat med i huvudsak italienska politiska avsikter och mål. Men tanken på ett enat Italien kunde tyvärr först förverkligas 1861, då Sardiniens kung Viktor Emanuel erhöll titeln konung av Italien. Sedan Julius övertagit Bologna från släkten Bentivogli, vände han sig mot republiken Venedig, som berövat Kyrkostaten de bysantinska områdena (Ravenna, Rimini och det gamla "Pentapolis") i norra Italien, vilka genom gåvobrev 756 av Frankrikes konung Pipin den lille tillförts Kyrkostaten. Tillsammans med Frankrike och Spanien och några andra stater, den s k ligan i Cambrai, besegrades Venedig med "blod och järn" vid Vaila 1509 och fick återlämna det lombardiska området till Kyrkostaten. Som den moderna Kyrkostatens arkitekt kan förvisso Julius II räknas. Sedan Julius tillsammans med de schweziska kantonerna, Spanien, Venedig, England och de tyska furstendömena bildat den "heliga ligan" 1511, vände han sina krigare mot sin forna franska bundsförvant och lyckades driva fransmännen ut ur Italien. Att detta framgent skulle innebära Spaniens hegemoni i Italien, fick Julius själv turligt nog inte uppleva. Tidigare hade kardinalkollegiet och kurian enligt praxis vanligtvis rekryterats av italienska befattningshavare. Med Julius II förstärks påvedömets italienisering, vilken praxis först brutits i vår tid genom valet av påven Johannes Paulus II, som är polack, om vi bortser från påven Hadrianus VI (se nedan). Julius II:s kulturella ambitioner var mycket höga: han ville göra Rom till världens kulturella huvudstad. Och hans framskjutna rangställning som den störste mecenaten på sankt Petri stol lär ingen kunna bestrida. Den store arkitekten Bramante (f 1444 d 1514) fick i uppdrag att bygga den nya Peterskyrkan, Michelangelo (f 1475 d 1564) att slutföra Sixtinska kapellets utsmyckning, Rafael (f 1483 d 1520) att pryda Vatikanen. Till Rom kallade och anlitade han universalgeniet Liornado da Vinci (f 1452 d 1519) och Italiens störste målare Correggio (f 1494 d 1534). Och till det av honom grundade vatikanska museet lät han föra och inköpa antika konstskatter såsom Apollo di Belvedere och Laokoongruppen. 8 Leo X (f 1475 d 1521) hette egentligen Giovanni de' Medici, blev kardinal redan vid 13 års ålder Han bedrev omfattande studier i latinsk litteratur och teologi och valdes till påve På det politiska området sökte Leo X hålla fast vid sin företrädares linje, nämligen att driva fransmännen ut ur Italien. Men den franske konungen Frans I tvingade efter segern vid Marignano år 1515 påven att underteckna det franska konkordatet, vilket medgav en kunglig överhöghetsrätt att utnämna biskopar och abboter i det franska riket och vidsträckta förmåner beträffande kyrkliga förhållanden. Det 5:e ekumeniska laterankonsiliet, som pågick från år 1512 till den 16 mars 1517, lyckades dock inte att reformera kyrkan från missbruk eller samla kristenheten till väpnade aktioner mot Islam, men väl att ytterligare stärka kyrkostyrelsens centralisering hos påven och kurian, kurialismen befäste sina positioner mot episkopalismen blev emellertid ett av historiens svarta ödesår för den romersk-katolska kyrkan. Då spikade nämligen dagen före allhelgonadagen, den 31 oktober 1517 augustineremitmunken och professorn i aristotelisk etik vid Wittenbergs universitet, Martin Luther, upp 8 William Barry: Påvedömet , s 79-82; E Falk & G Jacobson: Allmän historia. Nya tiden, s 156, ; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I: Gamla tiden och medeltiden, s ; G Jacobson: Allmän historia, s ; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens genombrott och kris, s 63-64; SvU band 14, sp

20 sina på latin författade 95 teser om avlaten på slottskyrkans norra dörr, den vanliga platsen för universitets anslag. Luther bestred i sina teser icke den kanoniska avlaträtten, "avlaten i dess sanning", dvs kyrkans rätt att befria från gottgörelser, som prästerna i bikten ålagt botfärdiga människor, däremot påvens dispositionsrätt över Kristi och helgonens "överloppsgärningar". Syndaförlåtelse erhåller blott den, som ångrar sig och gör bot, "de trognas liv ska vara en ständig bättring" (tes 1; jfr Mt 4:17), och den är en gåva endast av Gud: "Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste evangelium om Guds härlighet och nåd" (tes 62). Och däri har alla sanna kristna del även utan avlatsbrev (tes 37; Martin Luther: De 95 teserna om avlatens innebörd, sv övers, s 6, 13, 18). Luthers teser innehöll ett mycket explosivt stoff, som snabbt spred sig över hela Tyskland och åstadkom ytterst negativa försäljningsresultat av avlatsbrev, vilka i grund och botten ingenting annat var påvlig beskattning av lekmän för att finansiera kyrkans storslagna byggnadsprogram och investeringar i oförgätliga konstverk och kulturskatter. Avlatskommissarien och dominikanermunken Johan Tetzel (f 1465 d 1519) och den i skolastisk lärdom skicklige debattören, professorn Johann Eck (f 1486 d 1543) bemötte Luthers teser i motskrifter, vilka tvingade Luther till försvarsskrifter såsom "Sermon von dem Ablass und Gnade" ("Samtal om avlaten och nåden") i mars 1518 och senare samma år "Resolutiones" ("Uttalanden"), där han ifrågasatte påvens auktoritet i andliga frågor. Påven Leo X, som till en början betraktat de litterära fejderna mellan Luther å ena sidan och Tetzel och Eck å andra sidan som dispyter mellan munkar tillhörande två rivaliserande munkordnar, försökte dämpa de litterära ordväxlingarna med hjälp av ordensdisciplinen. Luther inkallades under beskydd av kurfursten Fredrik till augustineremitordens generalkapitel i Heidelberg i april Under disputationen försvarade Luther sina åsikter så framgångsrikt mot dominikanerna, att hela augustineremitorden enigt slöt upp på hans sida. Dominikanerna övertalade då påven att börja en formlig inkvisitionsprocess mot Luther i juni Den påvlige delegaten vid riksdagen i Augsburg, kardinal Thomas Cajetanus (f 1469 d 1534; hans borgerliga namn var Jakob de Vio) inbjöd Luther till ett samtal där och försökte få Luther att återkalla sina sina teser och åsikter, men misslyckades trots hot om bannlysning. Gentemot påvens auktoritet ställde Luther Bibelns och tron var den enda förutsättningen för Guds nåd. Trots att Luther enligt kyrkans lära (kanon) icke kunde fällas för kätteri för sina teser om avlaten vid det "summariska förhörsförfarandet", som tillämpats av Cajetanus vid detta samtal och var brukligt vid notoriskt kätteri, betraktades han dock som skyldig. För att fälla Luther för kätteri övergick kurian efter misslyckandet i Augsburg till den ordinarie kättarprocessens vedertagna former. Johann Eck utmanade Luther till den berömda disputationen i Leipzig i medio av 1519, där den debattskicklige Eck drev Luther in i en återvändsgränd. Luther tvingades öppet att tillstå, att vissa av den böhmiske kyrkoreformatorn Johan Hus' satser var "fullt kristliga och evangeliska", eftersom de överensstämde med Bibeln, trots att kyrkomötet i Konstanz år 1414 fördömt dem som kätterska. Därmed förnekade Luther även kyrkomötenas högsta auktoritet i tros- och frälsningsfrågor. Att Luther var en genuin kättare, behövde ingen rättrogen katolik hädanefter betvivla. I den s k "Lilla kommentaren till Galaterbrevet" i sept 1519 utvecklade och klargjorde Luther ytterligare sina vid Leipzigdisputationen uttalade tankar. Den 15 juni 1520 utfärdade Leo X sin bannbotbulla "Exsurge Domine" över Luther. Dennes kätterska satser fördömdes omedelbart. Många av Luthers verk uppfördes på kurians förteckning över förbjudna böcker. Luther erhöll dock en frist på 60 dagar att återkalla sina läror. Men han fortsatte i stället att utveckla sina reformatoriska tankar i en rad skrifter som "Sermon von 20