RESEBERÄTTELSE Mumbai, KEM hospital 16e september 16e oktober 2010

Transkript

1 RESEBERÄTTELSE Mumbai, KEM hospital 16e september 16e oktober 2010 Vi gjorde vår psykiatriplacering termin 9 på KEM Hospital i Mumbai under första delen av höstterminen Studenter från Umeå har praktiserat där innan oss vilket var en av anledningarna att vi valde detta sjukhus. Vi började planera för vår resa innan påsk Sista anmälningsdag för att söka resebidrag är i mitten av vårterminen om man åker på hösten, kolla upp när det är! Vi var ute i sista minuten. Ansökningsformulär finns att skriva ut från KEM Hospitals hemsida, där står även vad som ska bifogas i ansökan. FAQ är bra och verkar uppdateras regelbundet. De checkar utställda i Indiska Rupier som ska skickas med ansökan kan enligt hörsägen endast Nordea ställa ut. Vi skickade in våra ansökningar just innan påsk. Efter några veckor mailade vi för att försäkra oss om att ansökningarna kommit fram och var kompletta. Det tar tid att få svar på mail fick vi erfara och svaren är inte alltid så lätta att tyda. De skriver på formell engelska och ibland undrade vi om de själv visste vad de menade. I juni fick vi klartecken att våra ansökningar godkänts. Vi fick intrycket av att de tar emot alla som ansöker så länge ansökan är komplett, det verkar inte direkt vara konkurrens om platser. För att göra praktik på KEM Hospital måste man ha ett studentvisum. Vi vet att några av de som varit där tidigare har rest på turistvisum vilket har gått bra men när vi skulle skriva in oss på universitetet trodde de först att våra studentvisum inte var studentvisum och tänkte neka oss praktik på grund av detta. Kanske har de hårdare regler nu än tidigare. För att ansöka om studentvisum behöver man ett intyg från KEM om att man är antagen. Maila och be om det, vi fick våra som bifogade filer som vi skrev ut. Efter några veckor kom även ett på post men då var redan allt klart. Aina: Först fick bara Ylva ett intyg trots att vi bett om varsitt, efter ett nytt mail och ett par veckors väntan fick även jag mitt, dock felaktigt, det stod att jag skulle läsa medicin/pediatrik och inte psykiatri. Påpekade detta men fick svaret att det inte spelade någon roll för visumansökan vilket det inte heller visade sig göra. Visum söker man via Indiska Ambassaden i Stockholm, Vi ansökte om visum i augusti, antagligen lågsäsong eftersom handläggningstiden var extremt kort, tog bara några dagar till vi fick våra visum (man skickar med passet med ansökan och visumet är inklistrat på en sida i passet när man får tillbaka det). Har hört att det kan ta lång tid så bra att ha marginaler. Undersök vilka vacciner som krävs i god tid. Vi tog en 5:e poliospruta samt hepatit A som ingen av oss hade sedan innan. Fick även malariaprofylax, klorokinfosfat. Impregnerade myggnät finns att köpa på infektionsmottagningen. Vi såg knappt till några myggor men om inte annat gav näten lite positiv prägel till det annars tämligen spartanskt inredda rum vi bodde i.

2 Vi anlände till Mumbai natten mot den 17e september. Landade strax innan kl 01, tänkte att vi kunde hitta något att äta och någonstans att hänga på flygplatsen till gryningen eftersom vårt boende öppnade grindarna först kl 07 men detta visade sig vara lättare sagt än gjort, ankomsthallen var inte så kul. Stolar fanns men ingen mat (avgångshallen visade sig dock en månad senare vara mycket imponerande, nytt och fräscht med massa matställen och tax-free). Från flygplatsen tog vi på morgonen en förbetald taxi till KEM, kostade 350 Rs (6 Rs = 1 kr). Vi bodde i gästrummet på det kvinnliga Hostel som tillhör universitetet/sjukhuset. Där bor det kvinnliga medicinstudenter. Rummet hade dusch (dock bara kallt vatten) och toalett. Inte speciellt rent, vi kände oss lite nedslagna när vi anlände tidigt på morgonen men man anpassar sig förvånansvärt snabbt och allt kändes bättre efter lite mat och att ha belamrat de smutsiga plaststolarna med lite färgglada kläder. I rummet fanns fem sängar med smutisga tagelmadrasser, några dagar bodde fler personer med oss men större delen av tiden hade vi rummet för oss själva. Väldigt skönt att bo nära sjukhuset, Hostelet ligger just intill sjukhusområdet och campus. Kostnaden var 200 Rs per person och natt. Trots att vi bett om att få bo där innan vi reste och fick klartecken för detta var vi tvungna att skriva varsitt personligt brev till the Dean och be om att få bo där. Personliga brev visade sig vara ett återkommande tema för all byråkrati i Indien. Vi såg inte till några andra hostel/hotell i närheten av sjukhuset. I Colaba i södra delen av stan som är lite mer turistigt finns många hotell. Vi hade först tänkt försöka hitta något annat boende på plats men ändrade oss ganska snabbt just på grund av närheten till sjukhuset. Hade varit påfrestande att åka varm taxi i rusningstrafik varje eftermiddag, tog omkring en timme från sjukhuset till Colaba vid femsnåret. Vi åt frukost på hostelet innan vi gick till praktiken på morgnarna, de har två anställda som alla kallar Uncle som sköter köket, även lunch och middag serveras. Inga kulinariska höjdarupplevelser men mycket prisvärt. På sjukhusområdet fanns flera Canteens där vi för det mesta åt lunch. Favoriter: Tali - Ris, två olika böngrytor, potatisröra, friterat bröd. Man blir proppmätt. Dosa - en ihoprullad pannkaksliknande sak (tror gjord av ris) fyllt med potatis- och tomatröra Frutti mangodryck i tetra, fantastisk!, tjock och god! Maaza mangodryck i flaska, tyvärr Coca Cola company. Lite mindre god än Frutti men 250 ml istället för 200 vilket gjorde valet dem emellan svårt. Energizee mjölkdryck med smak av vanilj/jordgubb/kola/ananas, smakar smält glass, gott! Mat plus dryck kostade ca 5 kr per person på cantenen. Positivt! Middag åt vi för det mesta på restaurang. Mitt emot sjukhuset finns tre restauranger. Ylva som är vegetarian var i himmelriket eftersom nästan allt var vegetariskt. En måltid på restaurang med ris + vegetarisk gryta + bröd + cola eller liknande kostade ca Rs för två personer (40-50 kr) i området kring sjukhuset. Vädret i Mumbai var under vår vistelse varmt (ca 35 grader) och extremt fuktigt. Varmaste september på 40 år, annars ska hösten vara en bra årstid att åka just för att det är lite svalare än annars. Den första veckan överraskades vi av ett och annat störtregn men resten av tiden var det mestadels uppehåll. Vi var svettiga hela tiden över hela kroppen. Gillar man att känna sig ren blir det problem. Svett + mycket avgaser + damm = inte ren. Ganska snart gjorde vi resans viktigaste inköp: tygnäsduken. Perfekt att torka svetten från ansiktet med, oundgänglig,

3 alla äger en. När vi skulle resa från staden upptäckte vi att en del av våra kläder och saker börjat växa mögel på. Aina: Jag fick eksem på bröstet, halsen, i armvecken och på handlederna av att hela tiden vara fuktig, brukar inte besväras av eksem annars. Det finns dock tre apotek över gatan från sjukhuset där jag köpte billig kortisonkräm att kurera mig med. Kan även tipsa om Aciclovir för berörda, ca 1/50-del av priset i Sverige. Ylva: Annars fick jag till skillnad från Aina MINDRE tendens till eksem (atopiker) av det fuktiga klimatet. Däremot finnar Fast sen i Goa fick även jag något jättekliande utslag. Första dagen efter några timmars vila och ett mål mat gick vi för att söka upp en bankomat pengar betala studentavgift. Lättare sagt än gjort men hittade en tillslut. Gick till Student s office för att skriva in oss på universitetet. Vi pratade med en kvinna som först beskyllde oss för att inte ha studentvisum (trots att det står type of visa: student på dem), sedan sa att vi inte kunde betala studentavgiften kontant utan att vi skulle gå till banken och ordna checkar. Tog några timmar på banken, men fick väldigt gott kaffe av den trevliga personalen. Nästa dag kom vi tillbaka, träffade en annan kvinna, hon sa att checkarna var felaktiga (skulle tydligen inte ställas ut till sjukhuset/universitetet utan så klart till Muncipital Corporation of Greater Mumbai) men att vi kunde betala med kontanter. Gick och tog ut nya kontanter, betalade, fick kvitton, gick och kopierade kvittona hos xerox copy (finns hur många som helst i stan. I princip små stånd med kopiator och telefon) på gatan utanför sjukhuset, fick fylla i långa formulär. Blev sedan visade till Madame Parkar som är överläkare på psykiatriska kliniken, satt och väntade utanför hennes rum en timme innan hon dök upp. Sedan blev vi visade runt på kliniken av en av underläkarna. De flesta av de inneliggande patienterna var psykotiska med diagnoserna schizofreni eller bipolär sjukdom. Där fanns även missbrukspatienter, främst alkoholister. Vi var fem dagar på beroende och fem dagar med vardera av de två arbetslagen på den vanliga avdelningen. Det var intressant att få se så många patienter med allvarlig psykisk sjukdom på avdelningen, till exempel fick vi se många av de klassiska psykosmanifestationer vilket var lärorikt. Behandlingsstrategierna skiljer sig en del från i Sverige. Eftersom sjukhuset är statligt finansierat (patienterna betalar bara en mycket liten summa för undersökningar och mediciner) kan de inte skriva ut vissa av de nyare läkemedlen eftersom de inte är subventionerade. Dock verkar de ha tillgång till de flesta antipsykotiska preparaten samt ECT. Vi är egentligen inte så nöjda med placeringen kunskaps- och bemötandemässigt. Huvuddelen av läkarna verkade vara ganska ointresserade av ifall vi lärde oss något eller inte. De flesta patienterna kunde bara hindi/mahrati så ingen kommunikation mellan läkarna och patienterna var på engelska. När vi gick på rond på avdelningen med underläkarna fick vi hela tiden be dem översätta/sammanfatta, annars berättade de inte för oss vad patienterna sa. Det var mycket dötid och väntan på att saker skulle hända och när det väl hände något var det inte alls säkert att någon sa till oss även om de visste att vi satt och väntade i närheten. Kändes lite ovärdigt ibland.

4 Exempel: En dag efter ronden frågade vi en av läkarna om det hände något mer innan lunch, han sa att vi kunde gå till avdelningen eftersom en av överläkarna skulle komma dit och ronda några patienter (extremt ovanligt med överläkare på avdelningen). Vi gick dit, träffade underläkaren i det arbetslag vi gick med, frågade om det var så att det skulle bli rond, han svarade jakande, sa att vi skulle vänta där och gick sedan iväg ut från avdelningen utan att säga vart han skulle eller hur länge han tänkt vara borta. Efter en timmes bläddrande i pappersjournaler i väntan på att han skulle komma tillbaka blev vi less och skulle gå och äta men när vi tittade ut i avdelningen hade underläkaren + en överläkare kommit tillbaka och börjat ronda utan att säga till oss trots att han visste att det var det vi satt och väntade på. Vi anslöt till dem men de var nästan klara, de berättade inget om vad de pratat med patienterna om utan gick bara från avdelningen igen utan att ta någon notis om oss. Varannan förmiddag var det OPD, öppen mottagning. Det var högljutt, trångt, varmt och extremt mycket patienter och anhöriga, inga bokade tider, alla satt och väntade när mottagningen började. Noll sekretess eftersom läkarna bokstavligen satt med cirka 2 meters mellanrum med små skärmar emellan sig. Konsultationerna som var på hindi gick i ett rasande tempo, journalerna som fördes på små papperslappar skrevs under konsultationen, patienterna avlöste varandra. Underläkarna träffade patienterna först, kluriga fall presenterades sedan för en av överläkarna. På en förmiddag hann vi se väldigt många patienter men det var mycket beroende på vilka läkare vi hängde efter hur mycket vi fick ut av det efter som det var så högt tempo och läkarna inte heller här självmant berättade vad de gjorde för oss om vi inte hela tiden frågade. Varannan förmiddag var det rond med överläkarna. Alla patienter från avdelningen transporterades med ambulans till motsatta delen av sjukhusområdet. Rondrummet har ett bord längst fram kring vilket överläkarna, läkarna och underläkarna sitter. Patienterna, deras anhöriga och läkarstudenterna sitter på bänkar längre bak i rummet. Patienterna får gå fram en och en till läkarbordet och prata med överläkarna som sedan ger underläkarna order om vad som bör göras. Intill rondrummet bakom en skärm görs ECT. Överläkarna var nästan alltid sena till ronden så övriga inblandade kunde ibland få sitta och vänta i över en timme på att börja. På eftermiddagarna var det gruppterapi, t.ex. för anhöriga till schizofrena, för personer med sexualproblem (=män med erektionsstörning, alla fick SSRI), en demensgrupp. Svårt att tillgodogöra sig speciellt mycket eftersom språket var hindi. En eftermiddag var vi med på en yogalektion för missbrukspatienterna. Någon gång i veckan var det barnmottagning för barn med neuropsykiatrisk problematik. Det var intressant att vara med på, inte lika stressigt som på OPD:n. Där fanns även psykologer. Det var värdefullt att få en inblick i ett vårdsystem så olikt Sveriges med helt andra förutsättningar. Lokalerna var nedgångna men läkarna och vårdpersonalen kompetenta. Fascinerande att se att det fungerar så bra som det gör med de små resurser de har. Resan gav perspektiv på livet vi lever. In Sweden everybody are happy sa en av överläkarna. Tveksamt. Sista veckan (vi stannade i Indien under Global hälsa -veckan som låg i anslutning till psykiatriutplaceringen i vårt schema) spenderade vi i Palolem i södra Goa. Resa bokas på före detta Victoria Terminus. Vill man åka turistklass finns ett särskilt kassa (counter 52) en trappa

5 upp där man bokar biljetterna. Vid counter 52 finns en gul bänk där bara turister får sitta. Turistbiljetter måste betalas med dollar (ta med hemifrån). Kostade 400 kr per person tur och retur i liggvagn, resan tog ca 12h. Boka i tid. Det var väldigt skönt att vara på ett ställe där det var tyst ibland och gick att sitta ner. Men gå inte barfota i sanden, då kan du få hakmask. Aina Norén Selberg aino0001@student.umu.se Ylva Borgas ylbo0001@student.umu.se