Reseberättelse Bombay (Mumbai)

Transkript

1 Reseberättelse Bombay (Mumbai) Utbyte på KEM Hospital ordnas via hemsidan (kem.edu) där ansökningsförfarandet beskrivs. Viktigt är att vara ute i god tid, eftersom det är mycket byråkrati som skall genomgås. Bland annat skall man få tillstånd av India medical council, kostar rupies (rs), för att få vara klinikplacerad. Vi ansökte om att få göra elective, vilket kostar rs för upp till 12 veckor. Noteras bör att vid tiden för vårt utbyte krävde staten checkar utställda i rupies, något som bara Nordea kunde utföra. Det finns även beskrivet på hemsidan att man kan få göra observership, vilket skulle vara billigare men väl på plats spelade det ingen roll vad man ansökt om, vi fick betala för det dyraste alternativet. Sjukhuset eller det medicinska colleget kan ordna boende i närheten av sjukhuset, men då ska man helst maila i förväg. Vi fick tag på ett billigt rum (200 rs/person och natt) trots att vi inte mailat, men då fick vi en stålsäng och två madrasser på golvet. Hål i golvet och utrymme för att tvätta sig i hink fanns i korridoren. Smutsigt och ganska äckligt dessvärre, men den gamla devisen att man får det som betalas för gäller även i Indien och dess med råge dyraste stad. På sjukhuset råder en förhållandevis strikt hierarki där överläkarna tydligt bestämmer. Studenterna får inte särskilt mycket klinisk undervisning, men vi särbehandlades och tog väl lite mer plats och fick då och då undervisning. Vi var på hudkliniken där vi fick se många patienter, en doktor tog emot cirka 30 patienter mellan nio och tolv. Vi såg en hel del spektakulära sjukdomsfall, som främst berodde på att patienterna väntar länge med att söka. Ett decenniums fördröjning med att söka för spetälska till exempel. På infektionsplaceringen var vi klinikplacerade på en medicinsk intensivvårdsavdelning, där den absoluta majoriteten av patienterna var infektionsfall. Mycket malaria bland annat. Dödligheten var skyhög beroende på selektionskriterier och man bör förbereda sig på att se mortalitetssiffror närmare 40 %, varje dag. Vi fick där rådet att äta malariaprofylax, vilket normalt sett inte rekommenderas enligt svensk praxis. Och när man såg patienterna som uppenbarligen blivit smittade i Bombay bestämde vi oss för att malariaprofylax kan vara klokt. Har man sett u- landssjukvård tidigare var väl spektrumet av sjukdomar ganska närliggande, även om resurserna var något bättre än till exempel i Afrika.

2 Medicinavdelningens patienter, ett hundratal inneliggande. Stor omsättning, men ronderna är mer av karaktären att se saker och inte riktigt hinna lära. Lite runt praktikaliteter och förberedelser Det är i allmänhet en god idé att via mail dubbelkolla alla formaliteter runt utbytet innan avfärd, vi upptäckte att indiern i gemen är lagd åt det lite korrekta hållet och att det så att säga är klokt att ha saker med sig på pränt. Sjukdomar är ett stort gissel i Indien och läkarstudenter är dessvärre inte förskonade. Har man dock lite is i magen så är det lätt att på plats få tag på allehanda behandlingspreparat (inkluderat Reiki) och reseapoteket blir alltså mycket billigare att köpa vid ankomsten. Tyvärr är det också så att uppfattningen om trafiksäkerhet, eller snarare avsaknaden av den, från första stund blir ett påtagligt inslag i vardagen. Som det så ofta sägs ligger sannolikt de reella riskerna mot liv och välmående i trafik, bus (vilket vi förvisso inte alls såg till) och diverse icke-spektakulära sjukdomar. När det gäller transport i en indisk storstad kan det vara klokt att redan första dagarna undersöka vilka medel som finns till förfogande, och framförallt lära sig vilka tider på dygnet de allmänna transporterna så att säga blir lite för publika. Nyttan av en guidebok kan heller inte nog understrykas, även fast vi nog tyckte att Bombaydelen ofta kunde ha varit lite mer uppdaterad eller rättvisande. Å andra sidan får man räkna med att utbudet av privata tips på gatan ganska snabbt blir en träning i att selektera

3 desinformation (vilket kan vara nog så kul, och även gav oss flera både roliga och ibland dråpliga äventyr). En intressant utflykt då man väl är i staden är slumturen som anordnas av Reality Tours (hittas lätt på google) och är välordnad och trygg. Slummens egen arbetskraft och mikroekonomi, väl värd ett besök och fundering. Bombay ligger ju som bekant även på lämpligt tågreseavstånd till Goa med dess paradisiska stränder, och då är vår erfarenhet (dyrt betalad med mycken frustration) att biljetter i den speciella utländska turistkvoten bör bokas långt i förväg, då sträckan är en av Indiens mest trafikerade. Stranden Palolem får nog där sägas vara den mest bildsköna och avslappnade, utan att göra avkall på för mycket standard. Vill man ha ett lite livligare alternativ så kan vi (om än inte lika starkt) rekommendera de norra stränderna vid Anjuna, men dock absolut inte de turistiga Baga och Calangute.

4 Palolem beach, väl värd en vecka. Slutligen kan vi säga att tiden i Indien var väl värd sitt pris, man ska förstås ställa in sig på en del byråkratiska och kulturella bryderier men med ett (ibland subtilt ironiskt) leende gick det mesta vägen. När det gäller KEM var patientfallen mycket givande men byråkratin onödigt komplicerad, samtidigt som kostnadsläget var högt, ja, i det närmaste astronomiskt jämfört med läget i övrigt i studieavgifter ska ställas mot kr vilket boende en månad kostade, förvisso utan excesser och väldigt indiskt. Slutsatsen var även att Indien var ett förvånansvärt lätt land att leva sin vardag i, möjligen på att vi alla tidigare hade rest i mindre utvecklade länder och hade referensramar därifrån. Som indierna själva sa är dock ljudnivån, tutandet och myriaderna av människor något som man aldrig helt kan neutralisera. Samtidigt var det, speciellt i efterhand, något väldigt intressant att uppleva, så åk!

5 Per-Anders, Axel och Sebastian Per-Anders Persson, Axel Forsse, Sebastian Rönnquist